Vi vandrar sakta tillsammans, trygga vid varandras sida

Vi vandrar sakta tillsammans. Staden ligger lugn och vacker. Vi vandrar i städade kvarter. Det är lugnt i trafiken. Promenaden från Jaffaporten till Damaskusporten, där busstationen ligger, går enkelt. Lugnt och tryggt vandrar vi tillsammans.

När vi vrider blicken ser vi en annan bild. Hur skall jag förhålla mig till den? Det känns som en klump i magen när man ser mängder av militär och poliser, utrustade med grova vapen. Ja, det känns. Någon ser en palestinier krävas på id-kort och bli visiterad av militären. De letar efter knivar och andra angreppsvapen. Han är vem som helst, en människa. En helt vanlig människa, men utan de vanliga rättigheterna. De som vi och många med oss har. Det ter sig så omåttligt konstigt att en stor mängd människor lämnas utanför de helt vanliga rättigheterna, bedöms på ett annat sätt.

Vi tar bussen (4,70 NIS - nr 234) i riktning mot Bethlehem. Landskapet är stenigt och kuperat. Periodvis också vackert grönt med starka olivträd i raka rader. Jag tänker att de står för historia här. Jag skulle vilja höra deras berättelser om den tid och de händelser som har passerat under deras livstid. Hur har deras vårdare sett till dem? Vattnat och vårdat deras frukter och jord, talat med och visat omsorgsfull kärlek? Hur har de starka träden betraktat världen, sett förändringarna över tid? Har det påverkar deras livslust eller har de ändå bara stretat på?

Bussen går till Checkpoint 300 i Bethlehem. Där går vi av. Betraktar, talar med varandra och undrar. Den är byggd på Bethlehems mark, en god bit innanför den viktiga linjen. Mark tas i anspråk, tas från någon annan. Muren är ofta byggd så, långt inne på det ockuperade området, inte på den gröna linjen. Dessa anläggningar, muren och checkpoints, är en ofattbart sorglig företeelse. Det gör ont att se. Jag påminns igen och igen om känslan av segregation, utanförskap och misstänksamhet. Här råder alltid vi och dem, aldrig vi tillsammans. Vi - är de säkra, goda och pålitliga. De - är de andra, de luddiga, onda och farliga.

Nej, världen är inte sådan. Vi och dem är oförenligt med min tanke om liv och frihet - och rättvisan. Vi är alla lika, lika men olika, men ändå väldigt lika. De finns inte skäl att kategorisera oss, dem, var och en, som så ofta görs.

Vi har alla samma, lika, rätt. Vi är alla människor.

Eller har jag fel i detta? Har vi inte samma rätt?

A..

3 mars 2016 (Jerusalem - Bethlehem)