St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - ber att få önska alla medlemmar och folket i bygden en vilsam (och kanske gärna också en lite festlig) nyårsafton och ladda för ett fantastiskt fint 2023.
Må lycka och hälsa vandra i allas våra spår.
Den ligger på frontbordet i butiken, eftersom jag vill att fler ska upptäcka Magda Szabo. Där ligger också Dörren, av samma författare. Igår gick en kund omkring i butiken och letade efter något passande till sig. Hon stod tyst och dold bakom en hylla, stillsamt betraktande bokryggar, när en annan kund kom in och utropade:
- Åhhh, Dörren, så fantastiskt bra den var.
- Abigel, av samma författare ligger där, bredvid Dörren, sa jag och pekade på frontbordet. Hon tog den direkt.
Den andra kunden smög fram, lokaliserade Dörren och norpade den till sin lilla hög som hon hade i famnen. Hon log nöjd.
Jag kände glädje i min själ när kunder (och människor i stort) uttrycker sin glädje så att fler kan ta del av den.
Så, dagens råd till mig själv (och till den som vill) är: gör ditt yttersta för att sprida lite glädje idag, kanske finns det någon som blir lite glad av det? Kanske möter jag andra som går på liknande glädjespår.
Pepp för en fin dag.
A..
Jag läser om en resenärs upplevelse i anropstrafiken för bussar i kommunen. Absurditeter uppkommer, inget blir som någon har tänkt, det blir fel för alla. Det är oerhört viktigt att bussarna går via landsbygdens alla hörn och avkrokar. Vi vill och får inte tänka att det är (kortsiktigt) oekonomiskt. Konsekvenserna för en levande och bebodd landsbygd blir förödande utan schemalagd busstrafik. Vad leder resenärernas svårigheter till på kort och lång sikt? Är det upphandlat så att linjer bara kan läggas ner? Hur kan det komma sig om man tänkt så? Hur ser hela bilden ut?
Jag läser politikens tjabbel. Det finns knappt något som är mer tröttsamt än det ständiga respektlösa skyllandet på varandra i politikdebatten. Det är alltid den andres fel, det finns aldrig ett anslag av faktisk problemlösning som håller även en kommande period. Politik och upphandlingar får en, åtminstone mig, att baxna. Tjabblet är oerhört tragiskt att se. Det hjälper inte vanligt folk. Hur många av politikens företrädare är själva beroende av bussarna på landsbygden? Skulle det göra skillnaden för folket? Vad vet jag, som inte går i politikens skor?
Jag läser chaufförens berättelse. Han kör, gör så gott han kan utifrån givna system. Resenärerna har honom eller henne att förhålla sig till, som en representant för politikens och upphandlingens riktning. Chauffören blir slagpåsen som resenärerna öser sin galla över, skyller t ex tider, drivmedelsfrysning, trasiga dörrar, sen ankomst, anslutningstuder, punktering, utetemperatur och värme i bussen på. För vem ska man annars skylla på?
Jag ser någon säga att chauffören borde välja ett annat yrke. Vad sägs om att vi tar ett steg tillbaka och funderar över vår egen roll i trafiken, eller i livet. Vad hade hänt om vi själva suttit i förarstolen på bussen? Är vi världsbäst själva eller bidrar vi till förödelsen som resenärer? Vad hade vi sagt till resenären som skrek, hur hade det känts i vårt inre efter en lång och slitsam dag på snöiga vägar och med en buss som trasslar med en tight tidtabell? Vad hade vi tänkt om kisspölen på golvet? Eller hur hade vi klarat tidtabell och förklaringar när värmen fallerat i bussen? Vi är alla en del av samspelet och behöver förstås hitta sätt att göra rätt som gör att vi inte bråkar på fel person. Hur pratar man för bästa framgång?
Ja, visst blir man förbannad och visst får reptilen i oss fritt spelrum lite för ofta, men kanske kan vi försöka lite mer. Kan vi lösa problemet genom att tro att vi är bäst själva och den andre inte är kapabel för sitt jobb (utifrån de förutsättningar som råder för dagen)?
Det är när vi inte förstår varandra, vet hela bilden, som avigheterna uppstår. Ja, lösningen är kanske att se den andres perspektiv, gå i den andres skor. Hur gör man det, när man har sina egna att kämpa med? Ja, man kanske i varje fall kan försöka att låta bli att dräpa den andre med ord och ton (om man inte vet hela bilden). Eller är det att gå för långt i sitt egna ansvar för livets väl? (Ja, det är också lättare sagt än gjort, förstås.)
Varför blir du så arg? (Ja, jag också, kanske nästan alla). Håll den taggiga reptilen i schack, är dagens riktning. Åtminstone för mig, för jag kan ju inte tala för dig. För mig ska gälla: Säg hej, tack och visa att du anstränger dig för att förstå. Hjälp så gott det går (när du får). Andas lugnt (ger bättre hälsa och mindre stress). Dubbar ute (inte inne), reflexer på (finns gratis i bokhandeln) och insikt om att var och en har ett bagage inom sig som vi inte ser (och därmed inte kan förstå).
Nu är tiden kommen att läsa Sinnesrobönen igen. Och att ge akt på allt som händer under dagen.
Hur ska det gå? Hur ska det gå?
A..
Han säger att han inte är ensam, men har inte någon kompis med sig när han kommer. Han gillar tystnaden och funderandet.
Han är 12 år, tycker om att vara för sig själv, läsa och pyssla. Han slukar bok efter bok, vill prata om dem. Han kommer ibland efter skolan. Hans mamma är på jobbet och hans pappa har flyttat. Det var länge sedan han såg honom. Ja, han kommer ibland men bryr sig inte om honom. Han säger att han inte är ledsen över det längre, men det syns på honom att det inte är sant.
Jag undrar hur vi ska få till ett prat om det som inte är sant, eller om det räcker att prata om andra saker, eller bara få vara. Vi får se vart det bär hän.
Jag sätter honom i den röda fåtöljen. Där är det varmt och skönt, han kan sitta i lugn och ro. Det går bra att läsa där. Han kommer ner om det inte är någon i butiken, när han vill prata. Vi pratar om hur det går i skolan, klasskamrater och om lärare. Och om gympan som han vill slippa. På sistone har han också pratat om kommunpolitikerna och Ukraina. Är det för att han inte vill prata om sig eller för att han hittat nya intresseområden? Oavsett skäl är han en klok ung man. Hans mormor sa häromveckan att hon inte längre är orolig för honom.
Han är fantastisk. Jag blir glad, det kommer att bli något klokt av honom. Han är på god väg. Jag ser fram emot att höra hans riktning och val framöver, ja, jag hoppas att jag får vara med på resan mot vuxenlivet.
Både hans och min.
A..
Skuggorna vandrar sakta
nedåt
grått, vitt, svart och nyansrikt som livet
Sorg syns i människornas kroppar
stillhet och värdighet kan skönjas
på håll
betraktar vi
Utan att veta
känner vi
känslan inom oss
Är det
ljuvligt vackert eller livsförändrande sorgligt?
A..
(text med anledningen av ett vackert foto av Anders Skoglund i Facebookgruppen Black and White Photography Sweden. Foto från Almhöjden, Skogskyrkogården, Stockholm, döpt till Sakralt.)
Hon sa att jag inte skulle skryta, att jag skulle vara tyst om det som för mig var en stolthet och bedrift. Hon blev alltså irriterad för att jag berättade om min glädje. Kanske kände hon sig mindre för att jag berättade om det jag hade åstadkommit för mig själv och för andra. Jag undrar varför man måste sänka den andre, hur man undviker det och istället bygger kraft till varandras dag? Fick hon kraft av att sänka mig eller ser hon inte att det är det hon gör? Glädjer eller sänker du andra? Tänker du på vad dina ord leder till, hur de landar i någon annan?
Någon säger; det kan man inte tänka på hela tiden.
Nej,kanske inte hela tiden, men ändå lite mer än inget alls.
Kritiken ligger hos den som sa´t och ska inte flyttas till mig, men det görs när det sägs. Det sänker mig när hon (direkt eller indirekt) kritiserar mig.
Kan jag undkomma det?
Kanske ligger kritiken också hos mig, i hur det landar i mig?
Kanske kan jag förhålla mig till kritiken på ett annat sätt?
Kasta det trista överbord, säger någon.
Ja, men det är inte säkert att jag kan. Jag vill att personen ska förstå, se och vara med mig. Förstå glädjen och glädjas med mig. Förstå framgången och le uppmuntrande vid min sida. Förstå tricket, hälsan och vara en bidragande orsak till livets plus.
Du kan inte ändra andra, bara dig själv, säger en annan.
Ja, men är vi tillsammans inte utvecklingsbara? Möts vi inte för att glädja, glädjas och se varandra? Möts vi inte för att bidra till bättre liv, både ditt och mitt?
Jag tänker på det, igen och igen, hur bristen på förståelse sänker möjligheten och viljan att prata, berätta och ge andra inspiration till att klara saker man tänker är svåra. Jag tänker på att mindre blir gjort när människor inte kan eller får berätta om glädjen. Det jag kan, kan också du. Och vice versa. Att kritisera bedrifter och goda insatser är jantelag och egen brist på empati eller kunskap. Eller bara dåligt mående och avundsjuka. Försök förstå är en bättre nyckel till vårt gemensamma väl. Jag vill ha henne i mitt liv, människor är inte förbrukningsmaterial. Jag tycker bara inte om när hon inte lyssnar och försöker förstå min riktning, det vill jag att hon ska. Jag önskar hennes stöd och hjälp, men kanske vill eller kan hon inte ge mig det? Vad gör jag åt det?
Jag är på intet sätt vare sig bättre eller sämre på glädje och misstag än någon annan, men jag föredrar glädje i retur när jag berättar om vad jag har gjort (som är bra) eller förståelse när jag klantat mig eller livet är motigt. Det sänker mig när någon förminskar mig, blir irriterad för att jag berättar om min glädje (t ex kallar det skryt) eller fnyser för något man inte tror på. Det sänker mig om vi inte hittar ihop, du förstår, innan vid skiljs åt för dagen. Jag kan välja att vara tyst om det roliga eller om mina livsbehov som t ex träning, samtal och kultur, men varför ska jag det egentligen?
Vi är alla beroende av varandra, höjer eller sänker liv och kraft. Väldigt mycket handlar om att lyssna och stötta. Och att själv tänka rätt tankar. Att försöka be sinnesrobönen är ett bra trick. Den säger en hel del, framförallt påminner den mig om att lägga bort sådant som jag inte kan göra något åt.
Idag vill jag höra din glädjehistoria. Jag vill höra dig sprudla, leva och skratta. Välkommen till mig, här på min plats, idag. Ja, mår du kasst så lyssnar jag på det också.
Välkommen till min plats idag.
A..
Lördag 3/12-22.
Jag skickade reklam-sms till några bokhandelskunder på morgonkvisten för att Malin skulle komma och signera sin nya bok om sönernas berättelser om att förlora sin fäder. För att det är viktigt. Fäder och söner, liv och sorg.
När jag for till bokhandeln ringde telefonen och någon sa att jag sänt sms. Ja, sa jag och väntade. Han också. Jag förstod inte vad han önskade, men förklarade att författaren skulle komma mellan kl 1200-1400 och att hon var där för att signera sina böcker. Han var varmt välkommen. Tack, tack.
Kl 1400 var det poesilördag. Temat var: snart är sommaren här. Det var kallt ute. Fyra poeter var på plats: Sven-Arne, Eva, Catarina och Malin. De var laddade, spattiga, pratiga och redo. Eller inte. De (inte alla, inte lika) stod i vägen, pratade i munnen på varandra och tog inte till sig instruktionerna. Några av dem stod dessförinnan i vägen framför kassan för att de ville prata (det fattar man ju att de vill). De vände inte ens blicken till mig när jag försökte mota dem för utställning av stolar till den anstormande publiken eller för kunden som ville komma fram till kassan (det blir så när man är djupt förankrad i sitt eget samtal). Vad ser jag och vad ser du? Ja, det beror på vår egen roll, just där och just då. Så är det, hur skulle det annars kunna vara?
Jag bad dem flytta sig, sätta sig: va, ska vi inte stå när vi läser (jo, men alla kan inte stå och prata vid kameran då kan vi inte börja, ni måste stilla er lite), vem ska först, vilka ska läsa (tala med varandra om ordningen), var är mikrofonen (vi använder inte den), var ska vi stå (relativt stilla framför kameran, hoppa inte i sidled, tack). Jag hör att någon är sur för förseningen: nu är klockan flera minuter över, ska vi inte börja snart? Jag går när du har läst, är du först. (Då hoppas jag att hen läser sist, så alla poeter får ha kvar den lyssnande publiken, det spelar roll för alla.) Man skulle förstås bara kunna säga (fräsa, ryta eller skratta över kaoset): sätt er och var tysta så att vi kan göra klart för att börja.
Joakim, som filmar poeterna för Instagram, kom i god ordning. Det gör han alltid, jag är innerligt tacksam för honom. Filmapparaten strulade (för att jag tappat den i golvet och delar av skärmen svartnat), det tog några minuter för att hitta rätt knappar. Under tiden, kl 1358, kom smsmannen från i morse och började prata med författaren, framför kameran och precis när vi skulle börja med poesin. Han slutade inte förrän jag kunde styra in honom i butiken, så att jag sen kunde styra ut honom till rätt stol. Han var lite orolig över att inte få prata med författaren just då och över risken att hamna på film. Jag kunde lugna honom och vi kunde börja, några minuter sena.
Herregud, vi har ju talat om alla dessa frågor förr, har vi det? Varför står de som flugor kring en sockerbit och varför ser de inte helheten? Är det nervositeten som spökar varje gång? Ja, nej, de ser inte för att det är inte deras roll. Herrejösses, tänker jag ibland. Det gick givetvis bra. Poeterna gjorde stordåd och publiken var glad. Vi tackar och bockar.
Jag är väldigt glad över människor som övervinner sin nervositet, skriver sin text och läser den för var och en som vill lyssna. På ett torg, med en kamera som dokumenterar. Det är mod, tänker jag. Det är vackert mod.
Och så gick glasögonen sönder, förstås. Och jag fick själv ta ner tältet, ta in borden och alla stolar igen. Ja, det är min roll, minsann. Gör, bara gör. Skratta lätt inombords, så går det kanske lite lättare.
Herrejösses, ja, som man bäddar får man ligga. Ska man göra, så får man också göra. Så då gör man det.
Jag gillar alla poeter, alla författare och alla kunder som gläds och gör tillsammans. Var för sig och tillsammans. Ni tillför lust och glädje till min själ.
A..
Aktivism är vackert och viktigt. Det behöver inte innebära att man skriker, sätter sig på motorvägen, bryter sig in, slår sönder eller annat högljutt. Det kan också behövas, men alla vågar inte det. Eller ser det inte som rätt väg att gå.
Det kan istället vara en sagobok som pratar om murarna omkring oss, men det kan också vara som det iranska fotbollslaget gjorde. De tittade på flaggan, lyssnade på nationalsången, men de sjöng inte med. Modigt och viktigt, tänker jag om det.
Det gäller att hitta de förfinade sätten, de som syns, uppmärksammas och väcker känslor i oss. Också de kan göra skillnad.
Att skriva artiklar eller göra filmer om bedrövelsen runt fotbolls-VM är ett viktigt sätt, att dela bilder om #kvinnalivfrihet eller vägra sjunga nationalsången ett annat, att springa runt den ryska ambassaden timme efter timme för att stödja #ukraina är ytterligare ett. Att spela fotboll med en armbindel om alla människors lika värde är också en markering. Vikten markerades kanske särskilt när Fifa förbjöd. Även kläder spelar roll. England, Wales, Belgien, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Schweiz har markerat i media, på tv och i tidningar och hemsidor, visat världen var de står, trots att de inte kunde ha armbindeln under VM-spelet. Även det gör skillnad, eller hur?
Den 7/12-22 - på morgonkvisten - har vi ett samtal om aktivism i bokhandeln. Vi lyssnar först på #vimåsteprata föreläsningen om aktivism (digitalt i butiken) och fortsätter sen samtalet tillsammans. Vad är aktivism? Måste det vara våldsamt eller kan det vara snällt och fridsamt? Häng på i samtalet, vetja! Jag tänker att det blir milt och vänligt, men med tanke om förändring och påverkan.
Om samtal om aktivism i bokhandeln den 7/12-22:
Det iranska fotbollslaget har visat sitt missnöje mot regimen, t ex här:
Flera länder pekar på vikten av mänskliga rättigheter och människors lika värde, men rättar sig efter Fifas beslut:
Sagobok om murar:
#fotbollsvm #iran #aktivism #svenskafreds #kikkuliförlag #aftonbladet #roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs #roslagen #attskriva #demokratiskasamtal #civilolydnad #svenskafreds #fotbollsvm #mänskligarättigheter #sensusnorrtälje
Temperatur nära noll. Snöfritt. Glashalt.
Det är rysligt halt på vägen, som skridskois. Vinterdäck på bil och cykel, hjälm vid cykelfärd, dubbar vid morgonpromenad och reflexer både i stad och på landsbygd. Försiktig färd, för vår allas skull.
Busschauffören ber om bälte på: "det är halt på sina ställen."
Ja, bältet på. Pepp för en olycksfri dag.
Kvinna
Liv
Frihet
Kvinna
Liv
Frihet
Kvinna
Liv
Frihet
Kvinna
Liv
Frihet
Kvinna
Liv
Frihet
Kvinna
Liv
Frihet
Kvinna
Liv
Frihet
#kvinnalivfrihet
Kristallnatten (tyska: Kristallnacht) mellan 9 november och 10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromer mot judar, Novemberpogromerna, som genomfördes i Tyskland mellan den 7 och 13 november 1938.
Pogromerna iscensattes av nazister och utfördes av beväpnade grupper främst från det paramilitära Sturmabteilung (SA) men även av många civila.
Omkring 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades.
Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristallnatten
Andra världskriget 1939-1945
Pogromer : https://sv.wikipedia.org/wiki/Pogrom
Förintelsen dödade en fruktansvärd mängd människor: https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rintelsen
Det är höst. Färgerna är vackra. Solen skiner.
Jag springer, tänker på Ultravasan 90. Tänker att det var härligt. Det var det inte. Jag ljuger för mig själv. Det är ok, kanske t o m nödvändigt för att jag ska göra det igen.
Jag är tacksam för dagens springsteg, även om det inte blev så långt. Jag är glad för att jag är hel och frisk.
Visst kan jag genomföra Ultravasan 90 igen?
A..
Jag tänker på Emma. Jag tänker på alla de människor som finns alldeles nära henne, som minns hennes glädjesprall och hennes leende. Ja, hela hennes liv.
Min tanke går vidare till det som leder till att människor tar sina liv. Hon och många andra, där förtvivlan i själ och hjärta bor. Det - skälen - är inte ett, det är alltför många. Olika för var och en. Vi kan aldrig riktigt veta varför, vi kan tro, men inte helt veta. Vi kan inte veta vad som finns inom någon, vare sig du eller jag, inom dig eller mig. Vi bär vårt inre inom oss, lämnar kanske inte ut det vi borde, talar ut och vänder det i ljuset för lättnad i livet.
Vi kan aldrig veta, men vi kan försöka stödja den vi tror har det tufft. Och deras anhöriga. De har det tufft utan like. Vi kan arbeta för barn och unga, vuxna och gamla. Våga vara lite påstridig. För varandras väl.
Idag tänker jag på Emma och alla de som stod henne nära. Familj och vänner. Jag tänker på sorg. Och jag tänker på liv.
Jag tänker på Emma.
A..
En äldre kvinna och hennes man kommer in i butiken. De tittar runt. Mannen lämnar platsen, står utanför och väntar.
.jpg)
Hon sa: Jag är före detta soc.tant. Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter finns för att hjälpa er. Varför säger du så?
Hon ger uttryck för att socialtjänsten och andra instanser kan bistå med väldigt mycket hjälp, men att den ofta är missförstådd. Det goda, all hjälp som landar där den ska, hörs inte utåt lika mycket som samhällets misslyckanden. Han ger uttryck för vikten att ta tag i sin egen situation. De vill samma, men har helt olika utgångspunkter.
Jag tänker att vi har olika tillit till hur ett samhälle fungerar och vad som fungerar för var och en. Det handlar nästan alltid om det personliga mötet med en människa som förstår och ser, på riktigt förstår och ser.
Ett barn som levt under svåra förhållanden och inte har fått handfast hjälp under sin barndom kan ha svårare att tro på samhällets hjälpmöjligheter när hen blir vuxen. Misstänksamheten mot myndigheter är ofta stor. Man kan ha minnen med sig från lärare, kuratorer, myndighetsutövare och andra som misslyckats i sina tankesätt och inte förstått hur det präglar barnet. Många minns någon som sagt något dumt, kränkt, som påverkat hen för resten av livet. Ibland har det gjort att personen velat bevisa motsatsen, men ofta har det istället lett till ett personligt ärr som sitter kvar under resten av livet. Vi har olika lätt eller svårt att skaka av oss våra trauman. Ett sår kan vara för evigt. Det kan vara som med en sårskorpa som återkommande dras av, ärrigt, nästan läkt eller fyllt med en infekterad bakteriehärd som inget biter mot. Vi är olika. Vi behöver olika.
När jag hör honom säga att man ska hålla sig borta från myndigheterna ter det sig begripligt, men tragiskt. Vi har så många hjälpformer, sägs det, men vi hör igen och igen att de som behöver inte får just det de behöver. Det var också ett återkommande budskap i våra orossamtal i bokhandeln. “Säg inte att det finns hjälp att få, det finns det inte.” Folk blir förbannade, men visst finns det hjälp. Ja, nej, inte för alla, men för den som lyckas trassla sig in i systemet med rätt ord, personlighet och driv. Säg vem som har det när livet trasslar. Bara att fylla i en blankett kan vara oöverstigligt nog.
Problemet är kanske att vi behöver så olika och behöver träffa en motpart, ja, nej, en medpart som förstår den enskilde människans problematik. Att det inte räcker med att träffa en tjänsteman med värderingar och ord som inte träffar rätt i den enskilda individens hjärta eller sinne. Det är tydligt hur personligheter samspelar eller krockar med varandra. Hur ska någon kunna hjälpa i samtal och annat, där man ser rött eller inte känner förtroende för den som sitter i stolen mitt emot?
Det är säkert helt hopplöst att driva myndighetsutövning - eller hjälp till folk som behöver hjälp - med tjänstemän som är människor, alltså inte fullkomliga, men ändå är det just det som krävs. Det är ju en människa var och en vill möta, en människa som kan hjälpa den som behöver. Detta trots att det kanske bara är den enskilde som kan göra skillnad för sig själv. Hur lätt det nu är när man inte orkar det.
En annan sa; varje barn behöver en vettig vuxen. Om barnet inte har vettiga föräldrar så måste någon annan hoppa in. Det borde finnas en instans i samhället dit barnet kan gå och be om en vettig vuxen. Typ till socialen, skolan eller någon annanstans. Hur gör barnet när den inte har den personen i sin närhet? Kanske kan det lösas med människors personliga uppmärksamhet och god grannsämja.
Ytterligare en annan sa; jag är politiker i opposition. Vi behöver inte högre straff. Vi behöver stoppa kriminaliteten, utreda i mål, åtala och få fällande domar. Vi behöver få bort våldet. Vi behöver en bra skola, förskola, socialtjänst, människor som ser, pedagoger som upptäcker, resurser som kan hjälpa både barn, skola, vuxna och föräldrar, föräldrar och vuxna som orkar och kan, med mera, med mera. Vi behöver inte bara hålla en sak i gott skick, vi behöver driva hjälp och liv på alla fronter. Nu och alltid.
Det handlar om resurser och människor. Det handlar om att se var och en, att orka och kunna. Det handlar om omsorg och värme, att se och hjälpa barnet, dess syskon och föräldrar. Det handlar om att fatta att vi är olika och att vi ändå måste ta hänsyn till det. En (eller tre) vettig vuxen till varje unge och till varje vuxen är ett uppenbart minimikrav. Ja, någon eller några som alltid står kvar.
Ja, kanske är det en omöjlig ekvation med barn, vuxna, personligheter och var och ens rättigheter och integritet att få den hjälp man behöver. Eller också får vi bara försöka mer, med bredd, höjd, mänsklighet, solidaritet och en riktigt stor dos omsorg. För det är genom omsorgen om vår nästa som magi uppstår.
A..
Labacken.
Måndag 31/10-22, kl 0741.
Vintertid. Grått. Dimmigt. Milt. Vindstilla. Vare sig grävling eller vildsvin är här. Vi är tacksamma för det.
Söndag DN 23 oktober 2022. Jag läser artikeln om Bo Rothsteins oro och sorg. Ja, kvotflyktingavtalet är oroväckande och ovärdigt. Jag blir ledsen långt in i själen över Tidöavtalet och det som händer i vår statsledning, ja, i vårt land. Det är beklämmande. Jag hoppas att det finns Liberaler som säger nej till Tidöavtalets nej livräddande insatser för flyktingar, alltså den kraftiga minskningen av kvotflyktingar.
Jag förstår inte Liberalernas acceptans att samverka på det här sättet. Jag får inte ihop bilden. Jag förstod inte, förstår (fortfarande) inte heller Miljöpartiets tvära avhopp och Vänsterpartiets hårdhet när Magdalena Andersson tog plats som statsminister. Förhandling, ja, men vad blev eftersmaken och resultatet? Nej, jag förstår inte den grejen. Jag grunnar vidare på det.
Idag ska jag springa en korting, läsa Obol för älskande, flytta böcker från lådor till hyllor och tänka på Papporna, sönerna, våldet. Ja, betala räkningar och bokföra behöver jag kanske också göra denna söndag, som ju är tänkt att vara en vilodag.
Gudarns skymning.
I DN (16/10-22) skriver Vesna Prekopic om skolpersonal och utsatthet i skolan. Hon skriver om rektor, lärare, städpersonal, mfl, som utsätts för våld, hot och trakasserier från unga i skolan, att de uppmanas att inte anmäla och att inte försöka lösa situationen. Bland annat för att det är säkrare så för personalen. Konsekvensen av våld, hot och trakasserier är att det blir ogörligt att undervisa, det blir otryggt för alla och att personalen lämnar skolan. Vad och vem blir kvar? Vem ska då lära våra barn hur världen ser ut, forma dem för framtiden? Hon skriver också att det är lättare att fostra och forma en femåring än en 15-åring.
Ja, såklart. Det fattar vi ju, men varför ges inte nödvändig hjälp till föräldrar och skola? Det fattar inte jag. En rektor, lärare eller annan skolpersonal ska inte behöva vara rädd i skolan.
Vesna Prekopic och Beata Hansson har skrivit en reportagebok om papporna, sönerna och våldet. Den handlar om hur generationer påverkar varandra, vem som är ens förebilder och den ger tankar om hur eller om man kan förändra själv. Läs den, säger jag. Vi ska prata om den i bokhandeln inom kort. Du är välkommen.
Vem kan förändra? Kan du, eller jag? Hårdare straff hjälper inte femåringen eller tioåringen som fostras in i våld och språkbruk, som inte har vuxna förebilder som talar i omsorgston vid köksbord, i skola och på fritiden. Sådana vuxna och sådana samtal som får barn och unga att se och förstå hur vi vill förhålla oss till varandra.
Hur många sådana samtal förs med de mesta utsatta varje dag? Hur sätter vi gränser mot våld och hot i dagens skola?
Det är inte straff som behövs för glinen, där krävs annat. Låt oss tala om gränser och rutiner, hur vi beter oss mot varandra. Låt oss tala om en trygg barndom med goda förebilder. När du kommit till 13, 15 eller 18 och fostrats in i en ton av hot och våld krävs det mer för att komma ur, närheten till kriminaliteten förstör både för den unge, dess familj och samhället i stort. Många säger: vi måste se dem redan som 3-/4-åringar. Redan där måste se och höra dem, sätta ramar och gränser.
Mången skolpersonal har sagt att de tidigt kan se vilka barn som befinner sig i en utsatt situation. Just där behöver vi sätta fokus, eller hur?
Hur och vad görs just nu för det viktigaste av allt: trygga barn och en god lärmiljö. Där våld och hot inte hör hemma.
Stödpersoner till barnet och till föräldrar som försöker, förskolepersonal, skolpersonal och annan omsorgspersonal torde vara otroligt viktiga grupper för framtida minskning av kriminaliteten. Jag hör väldigt lite om det förebyggande arbetet och hur energin läggs på det, jag hör däremot väldigt mycket om hårdare straff. Ja, straffa de kriminella som mördar, hotar och stjäl, ok, men vad gör vi med våra barn och unga som är på väg framåt i livet? De som har hela livet framför sig, som kan välja vettiga vägar.
Vad gör vi nu och framåt för barn och unga, ja, för familjer som har det tufft? Och vad gör vi för skolpersonalen som arbetar i otrygga miljöer, som inte får rätt resurser och verktyg för lugna klassrum.
Hemma, förskola och skola är viktiga insatsplatser. En meningsfull fritid med idrott, kultur och annat där människor får utvecklas likaså. Vuxna förebilder som sätter kloka gränser - att lyssna på, inte att hota och slå. Det här vet ju alla, så det är ju meningslöst att skriva, tänka och säga. Eller hur är det med det? Om alla vet, men inte gör tillräckligt, vad är grejen med det?
Så. Vad gör vi åt den erbarmliga utvecklingen?
Jag hoppas att alla partier kraftsamlar för att satsa på barn och unga, och att hjälpa alla familjer som har trassel inom sig. Och inte minst för skolpersonalen, de som gör skillnad för en unge varenda dag. Vilka för sådana samtal nu och gör skillnad på riktigt?
Läs Vesna Prekopics DN-artikel 16/10-22, den är stark och viktig.
Anette Grinde
