Idag är tid för att uppmärksamma en av Svenska Marathonsällskapets mycket aktiva medlemmar. Mats Liljegren, 37, är en sån.
Han är controller på Nordstjernan, där budget,
likviditet, finansiella instrument, årsredovisningar, formalia och nogsamma
protokoll ligger högt på agendan. Sekreterare med korrekthet och tydlighet, hos
Svenska Marathonsällskapet. Korrekturläsare för Marathonlöparen, med duktigt
skarpa ögon. Långlöpare av klass, där längre och längre är melodin men även
kort kan gå an. Vem är han mer, den där Mats Liljegren, som vi rätt ofta ser i
vår tidning och i många resultatlistor världen runt.
Mats Liljegren har en idrottslig bakgrund som
börjar med simning, sakta vandrat över till cykel (MTB) för att till slut foga
in sig ordentligt i långlöpningens form. Där har han nu varit en god stund, och
har inga som helst planer på att avvika från den inslagna vägen. Så länge
hälsan och kroppen tillåter, fortsätter han gärna med denna trevliga syssla.
Det tillför mången vänskap och goda värden till livet.
De första riktiga simtagen togs i en ålder av
åtta (8), den första tävlingen året därpå. Det blev sen mer och mer träning och
det artade sig riktigt bra. Han höll i simningen tills det var dags för
högstadiet. Då föll det bort. Annat tog vid. Vad gäller idrott så blev det mest
bara skolgympan under några år.
När det var dags för gymnasietid kom cykeln
(MTB) in i hans liv, men när vintern kom föll lusten liksom bort. Han kände en
stor tveksamhet inför vintercykling. Han tänkte att han nog skulle prova att
springa istället. Han började långsamt, med korta sträckor, där han då bodde i
Årsta. Ett varv blev så småningom två. Han övade. Ja, det är ju just övningen
som gör att man blir duktig. Det vet ju Mats. Därför är han rätt trägen. Våren
1994, ungefär ett år efter att han börjat att springa, var det dags för den
första tävlingen. 7,5 km genom Olympic Day Run skapade en god känsla och
mersmak. Och sen har det visst rullat på, tänker jag om alla hans fantastiska
bedrifter.
Han säger att han då fortsatte att springa, men
sällan så mycket mer än en mil åt gången. Han övade vidare ett tag, helt
enkelt.
När 1996 såg dagens ljus tänkte han att ville
göra något mer. Han anmälde sig till Lidingöloppet och genomförde med hedern i
behåll. Han peppade sig vidare till nya höjder och 1997 stod han för första
gången på startlinjen till Stockholm Marathon. Han våndades en del vid starten,
eftersom värmen var rätt kraftig och presumtivt besvärande, men han genomförde
loppet på 3,45 och var klart nöjd med sin insats. Det gav mersmak. Detta kunde
han definitivt tänka sig att göra igen. 1997 var också året när han gjorde
lumpen, med inryckning strax efter maran. Året genererade rätt mycket träning
och en hel del tävlingar, även om de inte var av maratonkaraktär. 1998 stog han
dock på maratonstartlinjen igen. Det gick bättre och bättre, trenden var
onekligen positiv. Han fortsatte på den inslagna vägen och började springa lopp
på andra platser i landet och lärde då också känna andra löpare.
2001 gick Mats med i Svenska
Marathonsällskapet. Inledningsvis hade han ingen särskild kontakt med
föreningen, men det ändrades genom deltagande i en resa som föreningen
arrangerade till Vintermarathon som i november 2002 gick i Kvarnsveden. Detta
lopp ligger honom, sedan dess, särskilt varmt om hjärtat och han har bara
missat ett (2010, stressfraktur). Nej, Vintermarathon vill jag inte gärna
missa, säger han.
Hösten 2004 hade han en lång och besvärlig
skadeperiod, men som genom ett mirakel flög skadorna sin kos och 2005 blev ett
fantastiskt år. Han minns Ölands Marathon med glädje, där hans rekord på 2,54
har en särskild plats i hans hjärta. 2006 blev det tyngre, och han hittade inte
riktigt tillbaka till de tider han presterat under 2005. Han kände sig inte
riktigt nöjd med utvecklingen under 2006 och funderade kring en ny riktning.
2007 tog han ett nytt redigt kliv. Denna gång gick stegen i riktning mot
ultravärlden. Han anmälde sig till Skövde 6H, genomförde och log. Ca 67,5 km
gav blodad tand. Han bestämde sig för att ge ultralöpningen en chans.
Sommaren 2007 ökade han längden. Adak Ultra -
Lapland Ultra - 10 mil i midnattssolens land. Resultatet blev drygt 10 timmar
på ensliga vägar, någon tung timme i slutet, men med ultrasinnet kvar. Och
stärkt, kan man tänka sig, med tanke på alla hans senare bedrifter. Det har
blivit en hel del sedan dess. Mats har, när vi ses i mitten av februari 2014,
193 maraton och ultra på sin löparcv, där antalet maror uppgår till ca 116 och
resten ultror. Därtill tillkommer en hel del 10 km lopp och halvmaror, som är
bra för att hålla farten uppe. Dessa är oräknade, men ändå viktiga för formens
väl.
Det är långsamheten som har gjort Mats till
ultralöpare, säger han. Allteftersom han gjorde sämre tider (i sina ögon) på
maran frestades han att istället springa längre. Han blev sedan fast i
ultralöpningens värld, men tycker också att det är roligt att springa maraton
eller andra korta lopp.
Han åker på en del skador emellanåt, men det
hindrar honom inte nämnvärt från att träna. Våtvästlöpning, motionscykling och
crosstrainer är bra alternativ när skadorna trillar in. Det gör att han kan
springa ett maraton eller ultra igen ganska snart efter en skadeperiod. Han
håller helt enkelt kontinuerligt igång.
Vilket är ditt bästa stordåd, frågar jag Mats.
Han klurar en stund, men kommer snart fram till att det han rankar högst är
Comrades Marathon 2011. Det var ett uppförsår, 87 km kuperad terräng som han
genomförde på 8,45. Han kunde genomföra det skadefri, trots att han hade en
stressfraktur så sent som hösten 2010. Han vill gärna springa ett nedförsår också,
även om han tänker att det är mer påfrestande för kroppen.
Mats är inte längre tidsinriktad, men kommer
inte att sluta frivilligt. Han kommer alltså inte att sluta så länge han får
vara frisk och hel, och klarar maxtiderna till de lopp som arrangeras. Det
viktigaste är att springa, fyller han i. Ja, det roligaste i livet är verkligen
löpningen. Känslan att kunna övervinna fysisk och mental trötthet, att infria
eller överträffa sina förväntningar – den känslan slår väldigt mycket annat i
livet. Han gillar både marorna och ultrorna. Marorna tänker han som mer
resultatkrävande och ultrorna som rätt sociala tillställningar. Båda är en
fröjd.
Mats fyller sin tid ordentligt. Han har ett
jobb som kräver en hel del kraft och övertid, han gillar träning och tävling
och han lägger dessutom en hög andel av sin tid på olika sysslor i
Marathonsällskapet. Så mycket tid till annat finns sen inte kvar, möjligen
läsning som han finner vara en sympatisk syssla nu när han inte längre ägnar
sig åt simning, cykling eller sportfiske som han roat sig med i tidigare dagar.
Jag upplever Mats som formellt korrekt (vilket
är en mycket bra egenskap i mina ögon), en fantastiskt duktig sekreterare i
Marathonsällskapet, en god och mycket viktig del av redaktionen till Marathonlöparen och en därtill en imponerande
löpare. Han är uthållig och konsekvent. Hans göranden, liksom hans ton och takt
gör mig glad. Mycket glad.
Han införlivades i styrelsen 2008, när han då
besökte föreningens årsmöte. Oförberedd på frågan, och utan särskild eftertanke,
tackade han ja till att vara sekreterare efter Rebecka Gräsman som bytte roll
till redaktör för Marathonlöparen. Man får passa sig en aning för att gå på
årsmöten, sägs det ibland. För Marathonsällskapets del var det dock ett fint
drag, att han gjorde just detta och att de lyckades få honom till sin styrelse.
Anette Grinde
(Intervju i Sthlm 20140212)