Skriv, bara skriv

Hon tittar på högen som ligger på hallbordet. Hon ser medlemskort och inbetalningskort till Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen, Läkare utan gränser och Svenska FN-förbundet. Var säger det om henne? Vad är skälet till att hon är med i, eller bidrar till just dessa organisationer? Hur ser tankegångarna ut som har lett fram till dessa val? Har hon tänkt, analyserat? Vad gör de tankarna och handlingarna med henne som människa? Hur ser hon på sig själv?

Hon titta på högen, bläddrar och funderar. Hon har länge varit med i Naturskyddsföreningen, för att hon gillar det de står för och för att hon tror att hon bidrar, i det lilla, till deras fortsatta möjlighet att påverka i viktiga naturskyddsfrågor. Tidningen som kommer lite då och då bläddrar hon oftast förstrött i, läser några få artiklar, men hon blir alltid glad att den kommer. Samma sak gäller Svenska Turistföreningen, även om hon inte riktigt längre håller med i deras principer. De är för kommersiella sedan några år tillbaka. Hon gillar inte det. Hon gillade bättre när de var mer Friluftsfrämjaraktiga, mer naturnära. Friluftsfrämjandet lämnade hon när barnen inte längre var engagerade i Skogs-Mulle-verksamheten. Den var viktig, härligt och förhoppningsvis satte det några spår i barnens naturmedvetande. Hon minns Karin som en fantastiskt Mulle-ledare.

Hon tittar igen på inbetalningskortet till Svenska Turistföreningen och viker sen sakta ihop det längs den taggiga perforeringen. Det får nog vara bra med detta för nu, tänker hon, och lägger det i pappersinsamlingen. Var sak har sin tid.

Naturskyddsföreningen och Svenska FN-förbundet får vara kvar. Hon låter inbetalningskortet till Läkare utan gränser också vara kvar. Hon får fundera lite mer på hur hon tänker kring detta, men inte just nu. Nu vill hon ha en varm kopp te, sin röda, varma pläd och boken hon just köpt i bokhandeln.

A..

 

 

#skrivövning  

#medlemskap  #ideellaföreningar 

#jagbokhandlar helst i #roslagensbokhandel i #Norrtälje

Ett, två och tre...

Ett, två och tre, tänker hon, när telefonen ringer och hon ser numret. Hon känner ångesten växa, hjärtat slår dubbelslag.

- Ett, två och tre, tänker hon, som om det skulle hjälpa. Hon behöver nog räkna betydligt mer om det ska ge någon effekt.

Hon ser honom ta bort ljudet från telefonen, för att skingra hennes ångest. Han ser på henne, ser hur hon känner. Han håller om henne, med sin varma och starka famn. Hon hör honom viska.

- Blunda.
- Andas.
- Det är inte farligt, det är bara en arg människa.
- Han är inte här.
- Det är inte ditt fel att han inte kan tala lugnt.
- Du behöver inte tala med honom.
- Du är trygg här.

Lena lämnar rummet. Går uppför den branta trappan och sätter sig i den röda fåtöljen. Det luktar damm i rummet. Damm och gamla böcker. Hon betraktar tavlan som hänger på väggen. Den föreställer stranden där de njöt av naturen den där sommaren för länge sedan. Då, när de nyligen träffats och utforskade nya kvarter tillsammans. Det var en fantastisk tid, den där resan och alla upplevelser som den förde med sig. Det tål att tänkas på även i tider som dessa. Eller kanske särskilt i tider som dessa.

Kanske vore det bra att hålla kvar tanken där, men den drar lätt tillbaka till nu. Nu, där tiden inte riktigt är som hon vill. Hon vill att den ska vara mild, vänlig, där förståelse för alla parter råder, ja, samarbetsvänlig istället för aggressiv och oförsonlig. Det aggressiva sätter sig i kroppen på henne, så hon kryper ihop och känner rädslan krypa innanför skinnet. Det händer även när rösten i andra änden inte är aggressiv. När oförsonligheten, när man inte kan enas i en framåtsyftande riktning, känns. Rädslan dränerar, både under dagen och under natten. Nu fort den upp som ett spöke, som den där Livscoachen i boken Tänk positivt, annars kan du dö.

- vem är jag som inte klarar det här, tänker hon
- hur blir man fri känslan?
- hur blir man fri?
- kommer jag någonsin att bli fri?

Lena tänker på kvinnan som sände hatmail runt hela världen. Kanske var det hon som var upprinnelsen till den där rädslan, den där återkommande rädslan som känns i hela kroppen. Det är svårt att veta vad som är början på något som utvecklas allteftersom, förstärks. Anna, hon som hatade, misstrodde och gärna spred skit till andra. Hon nöjde sig inte med samtalet oss emellan, hon la gärna till 25 människor i mailet och förstärkte allt vad hon kunde. Hon sa en sak oss emellan och en annan till alla andra. Alla andra var tysta, vågade inte något alls. Anna var arg, vägrade lyssna till konstruktiv fakta, och spred sin ilska till så många det var möjligt. Det gav ohållbara konsekvenser, både för Lena och för organisationen. Organisationen vågade inte ta i frågan. Annas högljudda ilska behövde tonas ner och det gjordes lättast genom att låta Lena ta den riktiga smällen. Anna vågade de inte närma sig. Rättvisan och juridiken fick stå tillbaka. Tystandskulturen å ena sidan och vreden å den andra blev en framgångsfaktor för Anna.

- den där känslan finns kvar i kroppen, trots att det nu har gått flera år, tänker hon
- den ligger på ytan, vaknar vid minsta lilla skrap
- kommer jag någonsin att bli fri den?

Hon vrider på tanken kring det som har hänt nu. Hon undrar om det egentligen spelar någon roll hur hon säger eller tänker, när den andre inte vill mötas eller lyssna. När han bara har sin ståndpunkt och inte vill lyssna på hennes.

- är det alls någon mening då, undrar hon tyst för sig själv
- är det så makt ser ut?
- hur undviker man detta?

Hon fnyser för sig själv.

- ja, det är så makt ser ut.
- det oförsonliga är makt. Det är så du kommer framåt.

- det är därför du själv går bet.
- för att du lägger dig skakande platt och tillåter din livscoach eller dina medmänniskor att övertyga dig om att du inget är

Hon stänger sina ögon och hör vinden vina utanför. Det blir kallt, kanske bara av känslan av vinden som drar runt huset. Hon drar filten hårt omkring sig, lägger kudden tillrätta och låter tankarna snurra. Hon känner hur gråten bubblar, hur nära ångesten ligger.

- andas, säger hon till sig själv
- andas
- andas

10 minuter senare möter hon befrielsen, om än tillfälligt. Hon sover dubbelvikt i fåtöljen.

Ovanstående text ingår i bloggarens skrivövningar. Om man vill vara en skrivande människa, så måste man skriva - vare sig det är lätt eller svårt, sant eller hitte-på. Huvudsaken är att man skriver. Vad man skriver spelar ju egentligen mindre roll, även om det är en fördel att ha något vettigt att skriva om. Fantasi och hitte-på är viktigt om du tänker dig att skriva en bok eller längre text. Därför ägnar jag mig nu åt hitte-på, lite mer än förr. Dagens ord - eller - dagens skrivövning.

Kvinnan på bänken utanför...

Hon sitter på bänken utanför sin bostad. Jag sätter mig bredvid, strax intill. Vi talar en stund med varandra, där i den soliga höstkylan där löven dansar över stenplattorna. Torgets fontän strilar sakta över dess sidor. Det är nästan folktomt runt omkring oss.

Vi är bekanta sedan förr. Vi ses ibland för ett samtal om livet, om sånt som skaver och sånt som glädjer. Vi strävar gemensamt efter glädjeämnena, där det är möjligt, även om vi ibland trillar över i sorger och skav.

Kvinnan är kort till växten. Hon har mjuka drag. Hon har lite runda och mjuka former efter att ha fött fem barn, varav två är döttrar och tre är söner. Barnen är födda i varannantakt. Hon drar ibland kammen genom sitt skarpt hennafärgade hår, som hon klipper själv när det blir för långt. Kammen fastnar, så hon får lirka en aning. Hon bryr sig inte så mycket om det rufsiga. Ja, hon drar inte kammen genom håret här på torget, men som en liten olat där hemma. En olat som inte är så framgångsrik. Det är fortsatt rufsigt. Vackert rufsigt, tänker jag när jag betraktar henne.

Utseendet är inte det viktigaste, även om hon gillar kläder i färg, vidd och med fantasi. Det är viktigare att hålla sig ifrån alla djupa diskussioner än att start fördjupa sig i dem. Att glida över ytan skapar mindre påfrestningar och konflikter, än att bry sig om att skrapa lite, dyka neråt en aning. Det lämnar hon med glädje till andra. Hon går helt enkelt bara undan, eller visar med hela sitt väsen att hon inte är med i samtalet. Hon talar dock gärna om ämnen som inte gör ont inombords.

Kanske känns det i kroppen, obehaget, när diskussionen kommer för nära. Kanske känns det när man måste ta ställning och riskera att människor blir arga, irriterade eller inte förstår vad man säger. För visst är det svårt att förstå varandra ibland?


Kvinnan är, oftast, lycklig. Hon månar, med stark kärlek och känsla, om sina barn. Hon kan se ironin i många situationer, hon begrundar ofta läget och funderar kring hur det kom sig att det blev just så.

Hon läste nyligen Omgiven av idioter, som handlar om hur vi kan förstå andra människor. Den gav henne en del aha-upplevelser, i sitt klurande över vem som är vad, hur och varför. Vi talade en del om saken, där vi satt på bänken utanför hennes bostad häromdagen.

Ja, fler kanske borde läsa boken. För visst är det ibland svårt att förstå varandra?

A..

Strax innan freden bryts

strax innan den sista
stunden
är slut
kryper mörkret
in bakom
glipan
som egentligen
inte fanns

mörkret
skapar brister
i fredsprocessen
mellan människorna

skapar
rädsla

rädslan
skapar
ord och röstlägen
som missförstås

skapar omständigheter
och förutsättningar
som inte
finns

för att nån tror
att de finns

eller är det maktrösten
som driver frågan dit?

A..

Vrede

vredens
bubblande värk
växer i mig
utan kontroll
gör mig orättvis
förlorar
min själs
vänlighet
omsorgen
lossnar från sitt fäste
gör mig till
något
jag inte vill
vara
den som tär
blir det
i den ensammaste
tystnaden

i den ensammaste
tystnaden

i den ensammaste
tystnaden
värker vetskapen
om
vredens
bristande kraft
för fred

vredens
bristande kraft
för fred

Brevfilmen, lördag kväll kl 2100

Programledaren Hannah Widell och hennes gäster Tilde Fröling, Fredde Granberg och Thomas Järvheden tittar på brevfilmer och löser relationsproblem på bästa sändningstid, lördag kl: 21.00 i SVT:s kanal 1.

Programmet består av filmer, där brevskrivare beskriver sitt problem, och intervjuer av det som kan ses som den vanliga människan på stadens gator och torg. Hannah Widell diskuterar sedan filmerna tillsammans med sina gäster, som utgår ifrån sig själva och sina personliga erfarenheter i samtalet. Frågor som diskuteras i programmet är till exempel om man måste gå på sina kompisars parmiddagar om man är singel, vad man ska göra när ens föräldrar hellre ser till sina egna intressen än träffar sina barnbarn eller om det är ok att alltid kissa med öppen toalettdörr inför sin partner. Man skapar alltså humor och skrattar åt vardagliga problem.

Programmet är knappt 30 minuter långt och ligger mitt emellan Atleterna och Downtown Abbey i lördagskvällens programtablå. Det är just det som är räddningen för TV-statistiken för programmet, att man är placerad i soffan och för slö för att ta sig upp innan nästa program. Jag blir sittande kvar trots att vad som helst skulle vara bättre att göra. Programledaren närmar sig frågorna med ständiga skratt och deltagarna avbryter ständigt varandra vilket inte ger mer än ett fåtal fullständiga meningar under programtiden, som är glädjande kort.

Ett nöjesprogram behöver inte innehålla inslag av allvar även om frågorna kan vara av stort allvar för många. För dig som uppskattar humor om enkla vardagliga ting är detta ett lättsamt program att titta på. För dig som istället uppskattar en ton av seriositet eller någon form av kunskap i nöjesprogrammen finns inget att hämta. Du rekommenderas då att se detta som en sådan längre reklampaus där vi gärna lämnar tv-tittandet en stund. Stunden räcker gott och väl till att göra en fruktsallad, vandra runt kvarteret eller läsa den tidningsartikel du missade i morse.

Det blir fruktsalladstillredning för min del, när denna programpunkt dyker upp i programtablån nästa vecka.

A..

Tågkaos dag ett

Tågkaos dag ett
tågkaos strax igen
och sen blev det förstås tågkaos igen
Så det kan bli, ja, så det kan bli

En ledning föll
en där och en här
ibland går det genast att fixa
och ibland tar det sin eviga tid

Verket som svarar
vet inte hur många eller hur långa de är
en ledning här och en ledning här
kanske behöver inte alla räknas

När ledningen snurrats fast
tar strejken vid
någon vill ha mer i sin börs
en annan vill ha tryggheten kvar

Som konsekvens får uppsägningar göras
strejken blev så dyr
en får gå och kanske några till
ledningen sitter säkert kvar

så det kan bli, ja, så det kan bli.

A....



Trafikverket. Skånetrafiken. Svt. Expressen. Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Bloggportalen.se.  Knuff om tågkaos - Bloggare om kraftledning  -  Blogger.com. DN - risk för tågkaos. DN - Tåg utan tåga. DN - följdförseningar. DN - statlig järnväg?. DN- parterna möts på onsdag. Aftonbladet.

Personbeskrivning; Victor

Victor.
Sambo.
Han är omkring 35 år. Journalistutbildad. Arbetar som informatör. Han bryter lite på språket. Han har finskt påbrå. Medellång, smal, ljus. Han har ett vänligt leende, när han sätter den sidan till. Hans chef säger att han är duktig på det han gör. Hon strider hårt för att han skall vara kvar på arbetsplatsen. Hon förklarar egentligen aldrig vad han gör och det syns inte. Styrelsen undrar. Jag undrar. När vi frågar får vi veta att han är duktig, men inte vad han gör. Det blir aldrig riktigt klarlagt. Han lämnar ingen särskild kunskap efter sig när han går. Har han gjort något, så tar han kontakterna och kunskapen med sig.

Han lämnar ett hål i kassakistan när han går. Det var som om han tvingade organisationen att säga att han blev uppsagt av personliga skäl, fast det inte var sant. Uppsägningen var grundad på ekonomiska skäl, arbetsbrist. Inget annat. Han pressade så hårt så att det till slut ändå blev sant. Han slutade. Äntligen.

Styrelsen gav en lättnadens suck, som att en strid var över. - Men den fångade aldrig frågan om varför de valde bort just hans position och vad det gjorde med dem som var kvar. Det var som om de - vi - inte förstod att de - vi - skadat oss alla.

Hon såg hans inlägg allteftersom i sociala medier. Strax började samma ton mot en liknande arbetsgivare. Inte hans egen, men motet var hans. Som om en arbetsgivare skall hatas. Organisationen försökte, men arbetstagarna gick till facket och motet blev offentligt. Den skyldige skulle dras i smutsen, även om man inte vet vad som är sant och om alla verkligen har lagt sitt strå till stacken för att åstadkomma fred. Det gjorde han inte själv, när han hatade ledningen så gott det bara gick.

Hela skulden är hennes, ordförandens. Styrelsens, men mest hennes. Men, hur kan det vara sant? Hur kan skulden bara vara hennes i en organisation där fler var delaktiga? Kanske t o m alla, men där ingen förmådde styra helheten i mål. Därför att det bara var någon annans fel. Vilket det ju inte kan vara om man är många i frågan. Alla är en del, men ingen förmår dra det rätt.

Facket har alltid förundrat. Arbetstagare och fack, som gör ledningen till något att vara emot. Som kombattanter, inte parter arbetande för samma mål. Å andra sidan kan ledningen vara likadan. Som när ledningen går till arbetsgivarpartens sida istället för att prata med den anställde. Det är alltid människan det beror på. Den som vill, kan eller förmår. Knappt någon alls verkar kunna skapa fred och förståelse ur mänskliga perspektiv. Det verkar vara mot, inte enande och förståelse, som står på förhandlingskartan.

Knappt någon verkar kunna bry sig om. Är det ens möjligt, tänker jag ibland.

A..

Tystnad...

Människor är sociala varelser. Människor vill gärna lära sig nytt. Vad händer med människan som inte kan eller får ingå i det sociala nätverket. Som hamnar utanför, oavsett skäl.

Föreställ dig en arbetsplats där du är utanför. Där du har en arbetsuppgift och inte får rapporter om det som företaget gör. Du får bara göra de absolut nödvändigaste uppgifterna som tillhör din roll och du får inte information om annat i organisationen. Som om det bara är det absolut direkta som spelar roll. Du får inte del av beslut eller avtal. Du får inte del av samtal och diskussioner om glädjeämnen, problem och möjligheter för och inom organisationen. Du hör ströord genom väggarna, men du är inte en del. Dörrarna stängs och tystnaden är så kompakt - tydlig - så att den hörs.  Du är helt enkelt utanför.

Vad händer med människan som hamnar i en sådan situation?

Om helgens ord var förnekelse (se inlägg om Mötet), så är dagens ord; tystnad. Eller skall dagens ord istället vara konflikträdsla?

A..