- Ett, två och tre, tänker hon, som om det skulle hjälpa. Hon behöver nog räkna betydligt mer om det ska ge någon effekt.
Hon ser honom ta bort ljudet från telefonen, för att skingra hennes ångest. Han ser på henne, ser hur hon känner. Han håller om henne, med sin varma och starka famn. Hon hör honom viska.
- Blunda.
- Andas.
- Det är inte farligt, det är bara en arg människa.
- Han är inte här.
- Det är inte ditt fel att han inte kan tala lugnt.
- Du behöver inte tala med honom.
- Du är trygg här.
Lena lämnar rummet. Går uppför den branta trappan och sätter sig i den röda fåtöljen. Det luktar damm i rummet. Damm och gamla böcker. Hon betraktar tavlan som hänger på väggen. Den föreställer stranden där de njöt av naturen den där sommaren för länge sedan. Då, när de nyligen träffats och utforskade nya kvarter tillsammans. Det var en fantastisk tid, den där resan och alla upplevelser som den förde med sig. Det tål att tänkas på även i tider som dessa. Eller kanske särskilt i tider som dessa.
Kanske vore det bra att hålla kvar tanken där, men den drar lätt tillbaka till nu. Nu, där tiden inte riktigt är som hon vill. Hon vill att den ska vara mild, vänlig, där förståelse för alla parter råder, ja, samarbetsvänlig istället för aggressiv och oförsonlig. Det aggressiva sätter sig i kroppen på henne, så hon kryper ihop och känner rädslan krypa innanför skinnet. Det händer även när rösten i andra änden inte är aggressiv. När oförsonligheten, när man inte kan enas i en framåtsyftande riktning, känns. Rädslan dränerar, både under dagen och under natten. Nu fort den upp som ett spöke, som den där Livscoachen i boken Tänk positivt, annars kan du dö.
- vem är jag som inte klarar det här, tänker hon
- hur blir man fri känslan?
- hur blir man fri?
- kommer jag någonsin att bli fri?
Lena tänker på kvinnan som sände hatmail runt hela världen. Kanske var det hon som var upprinnelsen till den där rädslan, den där återkommande rädslan som känns i hela kroppen. Det är svårt att veta vad som är början på något som utvecklas allteftersom, förstärks. Anna, hon som hatade, misstrodde och gärna spred skit till andra. Hon nöjde sig inte med samtalet oss emellan, hon la gärna till 25 människor i mailet och förstärkte allt vad hon kunde. Hon sa en sak oss emellan och en annan till alla andra. Alla andra var tysta, vågade inte något alls. Anna var arg, vägrade lyssna till konstruktiv fakta, och spred sin ilska till så många det var möjligt. Det gav ohållbara konsekvenser, både för Lena och för organisationen. Organisationen vågade inte ta i frågan. Annas högljudda ilska behövde tonas ner och det gjordes lättast genom att låta Lena ta den riktiga smällen. Anna vågade de inte närma sig. Rättvisan och juridiken fick stå tillbaka. Tystandskulturen å ena sidan och vreden å den andra blev en framgångsfaktor för Anna.
- den där känslan finns kvar i kroppen, trots att det nu har gått flera år, tänker hon
- den ligger på ytan, vaknar vid minsta lilla skrap
- kommer jag någonsin att bli fri den?
Hon vrider på tanken kring det som har hänt nu. Hon undrar om det egentligen spelar någon roll hur hon säger eller tänker, när den andre inte vill mötas eller lyssna. När han bara har sin ståndpunkt och inte vill lyssna på hennes.
- är det alls någon mening då, undrar hon tyst för sig själv
- är det så makt ser ut?
- hur undviker man detta?
Hon fnyser för sig själv.
- ja, det är så makt ser ut.
- det oförsonliga är makt. Det är så du kommer framåt.
- det är därför du själv går bet.
- för att du lägger dig skakande platt och tillåter din livscoach eller dina medmänniskor att övertyga dig om att du inget är
Hon stänger sina ögon och hör vinden vina utanför. Det blir kallt, kanske bara av känslan av vinden som drar runt huset. Hon drar filten hårt omkring sig, lägger kudden tillrätta och låter tankarna snurra. Hon känner hur gråten bubblar, hur nära ångesten ligger.
- andas, säger hon till sig själv
- andas
- andas
10 minuter senare möter hon befrielsen, om än tillfälligt. Hon sover dubbelvikt i fåtöljen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar