Labacken.
Måndag 31/10-22, kl 0741.
Vintertid. Grått. Dimmigt. Milt. Vindstilla. Vare sig grävling eller vildsvin är här. Vi är tacksamma för det.
Artiklar, reflektioner och krönikor. Ord om sådant som påverkar mig och min dag. Och kanske oxå din dag. Ord om glädje, sorg och frustration. Ord om lycka. Om människor som gör. Eller inte gör. Om hur vi är. Eller inte är. Kanske oxå några ord om livet. Helt enkelt. Om nu livet är enkelt.
Labacken.
Måndag 31/10-22, kl 0741.
Vintertid. Grått. Dimmigt. Milt. Vindstilla. Vare sig grävling eller vildsvin är här. Vi är tacksamma för det.
Söndag DN 23 oktober 2022. Jag läser artikeln om Bo Rothsteins oro och sorg. Ja, kvotflyktingavtalet är oroväckande och ovärdigt. Jag blir ledsen långt in i själen över Tidöavtalet och det som händer i vår statsledning, ja, i vårt land. Det är beklämmande. Jag hoppas att det finns Liberaler som säger nej till Tidöavtalets nej livräddande insatser för flyktingar, alltså den kraftiga minskningen av kvotflyktingar.
Jag förstår inte Liberalernas acceptans att samverka på det här sättet. Jag får inte ihop bilden. Jag förstod inte, förstår (fortfarande) inte heller Miljöpartiets tvära avhopp och Vänsterpartiets hårdhet när Magdalena Andersson tog plats som statsminister. Förhandling, ja, men vad blev eftersmaken och resultatet? Nej, jag förstår inte den grejen. Jag grunnar vidare på det.
Idag ska jag springa en korting, läsa Obol för älskande, flytta böcker från lådor till hyllor och tänka på Papporna, sönerna, våldet. Ja, betala räkningar och bokföra behöver jag kanske också göra denna söndag, som ju är tänkt att vara en vilodag.
Gudarns skymning.
I DN (16/10-22) skriver Vesna Prekopic om skolpersonal och utsatthet i skolan. Hon skriver om rektor, lärare, städpersonal, mfl, som utsätts för våld, hot och trakasserier från unga i skolan, att de uppmanas att inte anmäla och att inte försöka lösa situationen. Bland annat för att det är säkrare så för personalen. Konsekvensen av våld, hot och trakasserier är att det blir ogörligt att undervisa, det blir otryggt för alla och att personalen lämnar skolan. Vad och vem blir kvar? Vem ska då lära våra barn hur världen ser ut, forma dem för framtiden? Hon skriver också att det är lättare att fostra och forma en femåring än en 15-åring.
Ja, såklart. Det fattar vi ju, men varför ges inte nödvändig hjälp till föräldrar och skola? Det fattar inte jag. En rektor, lärare eller annan skolpersonal ska inte behöva vara rädd i skolan.
Vesna Prekopic och Beata Hansson har skrivit en reportagebok om papporna, sönerna och våldet. Den handlar om hur generationer påverkar varandra, vem som är ens förebilder och den ger tankar om hur eller om man kan förändra själv. Läs den, säger jag. Vi ska prata om den i bokhandeln inom kort. Du är välkommen.
Vem kan förändra? Kan du, eller jag? Hårdare straff hjälper inte femåringen eller tioåringen som fostras in i våld och språkbruk, som inte har vuxna förebilder som talar i omsorgston vid köksbord, i skola och på fritiden. Sådana vuxna och sådana samtal som får barn och unga att se och förstå hur vi vill förhålla oss till varandra.
Hur många sådana samtal förs med de mesta utsatta varje dag? Hur sätter vi gränser mot våld och hot i dagens skola?
Det är inte straff som behövs för glinen, där krävs annat. Låt oss tala om gränser och rutiner, hur vi beter oss mot varandra. Låt oss tala om en trygg barndom med goda förebilder. När du kommit till 13, 15 eller 18 och fostrats in i en ton av hot och våld krävs det mer för att komma ur, närheten till kriminaliteten förstör både för den unge, dess familj och samhället i stort. Många säger: vi måste se dem redan som 3-/4-åringar. Redan där måste se och höra dem, sätta ramar och gränser.
Mången skolpersonal har sagt att de tidigt kan se vilka barn som befinner sig i en utsatt situation. Just där behöver vi sätta fokus, eller hur?
Hur och vad görs just nu för det viktigaste av allt: trygga barn och en god lärmiljö. Där våld och hot inte hör hemma.
Stödpersoner till barnet och till föräldrar som försöker, förskolepersonal, skolpersonal och annan omsorgspersonal torde vara otroligt viktiga grupper för framtida minskning av kriminaliteten. Jag hör väldigt lite om det förebyggande arbetet och hur energin läggs på det, jag hör däremot väldigt mycket om hårdare straff. Ja, straffa de kriminella som mördar, hotar och stjäl, ok, men vad gör vi med våra barn och unga som är på väg framåt i livet? De som har hela livet framför sig, som kan välja vettiga vägar.
Vad gör vi nu och framåt för barn och unga, ja, för familjer som har det tufft? Och vad gör vi för skolpersonalen som arbetar i otrygga miljöer, som inte får rätt resurser och verktyg för lugna klassrum.
Hemma, förskola och skola är viktiga insatsplatser. En meningsfull fritid med idrott, kultur och annat där människor får utvecklas likaså. Vuxna förebilder som sätter kloka gränser - att lyssna på, inte att hota och slå. Det här vet ju alla, så det är ju meningslöst att skriva, tänka och säga. Eller hur är det med det? Om alla vet, men inte gör tillräckligt, vad är grejen med det?
Så. Vad gör vi åt den erbarmliga utvecklingen?
Jag hoppas att alla partier kraftsamlar för att satsa på barn och unga, och att hjälpa alla familjer som har trassel inom sig. Och inte minst för skolpersonalen, de som gör skillnad för en unge varenda dag. Vilka för sådana samtal nu och gör skillnad på riktigt?
Läs Vesna Prekopics DN-artikel 16/10-22, den är stark och viktig.
Anette Grinde
8-9/10-22. Jag hade barn och barnbarn på besök. De minsta kom med glädje till huset, ändrade ljudnivå, nyttjandesätt av prylar och frågeställningar att prata om. De röjde, grät, gnällde och skrattade. De bytte sinnesstämning på en mikrosekund och porslinsfigurerna gick sönder en efter en. Varför har vi porslinsfigurer hemma, egentligen? Ska vi inte bara slänga dem? De undrade och fantiserade, ja, och plockade äpplen till älgarna. Det var en fröjd.
Jag vaknade med ångest i hela min kropp. Några leverantörer har inte levererat, inte svarat, inte gjort bra och rätt. De har vägrat i vecka efter vecka, valt en destruktiv informationsväg. De har skadat min verksamhet rejält, ja, många andras också. Det är stora företag som bara tiger, de sitter still och tror att det bästa är tystnad. Den strategin var väldigt skadlig för mig. Dyr och med makabert stor extra arbetsbelastning rakt ut i luften.
Jag ber sinnesrobönen, men den är oanvändbar när samtalen från nästa led blir för många. Inget är någon tröst, inget ger styrka. Det är en plågsam tid.
Jag tycker illa om söndagar. De ger ingen vila och ro.
Därutöver har jag anmält mig till Ultravasan 90 - 2023.
A, som i jag.