På ett ögonblick är livet förbi.
Hon var en frisk, hel, sund och glad kvinna. Hon hade make, två barn och barnbarn. Hon och hennes make gjorde saker. De reste, de njöt och de var tillsammans. Under många år samlade de resurser för att avsluta sitt arbetsliv i unga och friska år. De gladdes åt sina barn och sina liv - tillsammans. De var verkligen tillsammans.
Ja, de avslutade sina arbetsliv, avslutade sina fasta åtaganden och flyttade in i sin segelbåt som tog dem runt om på världens vackra, brusande, salta och fantastiska hav. De njöt av solen, stränderna, kylan, värmen, vyerna - och av varandra. De träffade andra, världen runt. De njöt av sin resa, sina liv - tillsammans.
De åkte hem till Sverige någon gång ibland för att säga hej till sina barn och barnbarn, sen vände de ut igen. Ja, de saknade barn och barnbarn, men de har ju sina egna liv. Var och en måste leva, bör ju regeln vara. De fick påhälsning av barn som sedan egentligen inte ville lämna, som också ville leva ett liv som detta. Ja, ett liv i frihetens tecken, med saltet, vinden och vidderna som sitt ljuvliga sällskap. Ja, tillsammans.
Vi umgicks en hel del när barnen var små. Hon var något år yngre än jag, något enstaka bara. Vi hade - har - barn i samma ålder. Hon hade två och jag har två. Några av dem lekte tillsammans. Så gjorde vi också en tid. Sen delade livet på oss. Barnen åt ett håll, eller kanske flera. Vi likaså.
Jag har under de senaste åren följt henne på facebook. Jag har sett hennes och deras njutning tillsammans på färden. Sett, känt saltet och vinden, glädjen de hade tillsammans och tänkt att de hade ordnat det fantastiskt väl för - med - varandra. Jag har sett och känt att de njutit av allt de gjorde tillsammans. Det har varit fint att se all deras njutning och deras glädje.
Plötsligt ändras bilden. Lyckan och värmen byts till sorg och mörker. På ett ögonblick är det förbi. Hennes make meddelar, i all sin förtvivlan, att hon har gått bort i en plötsligt olycka - hon dog i en drunkningsolycka i paradiset på atollen Fakarava, Franska Polynesien.
En olycka förändrar livet på ett ögonblick. Här är livet plötsligt förbi. Sorgen, plågan och mörkret möter dagen för den som är kvar istället för det följeslagande ljuset, skrattet, värmen och kärleken. Hur ska livet nu bli, för de som är kvar? Hur ska de ta sig vidare? Hur ska de skönja ljuset där, strax bortom, igen?
Må styrka nå dig, Micke, nu när du förlorat din älskade hustru Lena. Må styrka, ljus och värme nå dig och stanna i dig. Må kärleken och värmen krypa in i dina vrår igen. Vi lider med dig. Vi lider med dig, era barn och barnbarn. Vi lider med er som nu har förlorat något av det viktigaste av allt. Den kära. Modern. Livskamraten. Kärleken. Tryggheten. Färdmästaren. Kvinnan. Livsnjutaren. Solstrålen. Glädjen.
Glöm bara inte att du inte är ensam, Micke. Dina barn, dina barnbarn och alla dina vänner är med dig. De behöver dig. Ni alla behöver varandra, vill vi tro. Det skulle jag och vi behöva, om vi drabbats. Vi skulle vilja vara tillsammans.
Vi sörjer att hon lämnat, att ni drabbats på detta omåttligt sorgliga sätt.
Må styrka nå dig och dina barn.
A..
Artiklar, reflektioner och krönikor. Ord om sådant som påverkar mig och min dag. Och kanske oxå din dag. Ord om glädje, sorg och frustration. Ord om lycka. Om människor som gör. Eller inte gör. Om hur vi är. Eller inte är. Kanske oxå några ord om livet. Helt enkelt. Om nu livet är enkelt.
fredag 30 november 2018
torsdag 29 november 2018
Det är verkligen en sorg...
Ja, det är verkligen en sorg att se att Nettan Magnusson & hennes kollegor lägger ner sina båda butiker CAMA skor och Hallonsoda i centrala Norrtälje. Hon - de - har stridit, försökt, kämpat och lagt mänger av glädjeenergi i vår lilla stad. Hon har gjort skillnad i mängd, tänker jag. Det är en stor sorg för stadens centrum, för Norrtälje Handelsstad och för vår kommun i stort att hon - de - nu väljer att avsluta dessa båda butiker. Det är, för oss alla andra, en kraftigt negativ riktning. Men det är - högst sannolikt - vi alla andra, som har bidragit till hennes/deras beslut. Det är inte möjligt att driva butik om stadens konsumenter inte vill handla i de butiker som finns i vår stadskärna.
Vi har en ganska liten stadskärna, men ändå med olika delar. Där finns den del som börjar vid den stora parkeringen mot Stockholmsvägen och gå-gatan österut. Där finns många små butiker med olika inriktning. Vi har också Stora torget, Stora Brogatan, Lilla torget, Kyrkogatan och Billborgsgatan. Inom dessa områden finns ganska många små butiker som drivs av engagerade företagare, som vill driva sina butiker för sig, sin personal och kundernas väl. Det krävs onekligen ett samspel i samhället för att det ska fungera. Det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden. Nettan Magnusson är en sådan. I positiv riktning.
Butikerna tillsammans behöver hjälp av kommunen. En allmän välvillighet är viktig, även om allt också ska vara rättssäkert, rättvist och tryggt. Ja, våra politiker vill ha en levande stad, vill jag tro. Allt annat vore ju absurt. Kommunen och politikerna har en viktig roll att spela - för utvecklingen av vår lilla vackra stad och däri också vår viktiga stadskärna. Utan att de ser sin roll och driver den riktningen är vi liksom stekta, eller åtminstone halvstekta. Det blir helt enkelt svårare att komma rätt om vi inte driver i samma riktning.
Det är inte bara kommunen och politikerna som behöver bistå i stadsutvecklingen. Det är också företagarna och företagarföreningarna. De och vi behöver vara aktiva. Vi behöver göra själva, men förstås i en för stadskärnan positiv riktning.
Där görs förstås en hel del. Jag har förstått att Norrtälje Handelsstad arbetar för stadskärnans utveckling och väl, även om jag personligen inte har sett vad som görs i detta avseende. Jag är ändå rätt säker på att de gör och försöker. Företagarföreningen Freja, som har kvinnors företagande som stark ram, driver också frågor till stärkande av företagandet. Det diskuteras tillsammans, stöttas och hjälps. Ja, det finns fler föreningar som stöttar och driver. Det är uppenbart viktigt och kanske behöver de synas mer.
En viktig ingrediens i en butiksägares eller företagares liv är kunden. Ja, förstås den viktigaste av allt. Utan kunden som aktivt handlar spelar inget roll. Utan den finns inte någon möjlighet att driva butiken. Om kunden väljer att inte handla i just den butiken, så är företagaren och butiksägaren i förlängningen stekt. Ja, det kan leda till att det är ogörligt att driva butiken. Kundens handlande ska räcka till nya varor, till löner för personalen, till hyra, el, telefon, kassamaskiner, kvitton, bokföring, sophämtning, paketinslagning, avgifter för musik i butiken, frakter och allt annat som hör butiken och företagandet till.
I butiken eller företagarna i stadskärnan är (oftast) inte kommunen eller politikerna i sin roll som politiker kunden. Det är den enskilda människan. Det är vi - den lilla människan, du och jag - som gör skillnaden här. Vi gör skillnaden när vi går in i butiken, väljer en vara och handlar där. Det är en positiv skillnad som skapar mer för butiken. Det finns också mängder av "kunder" som går in i butiken, provar, känner och andas butikens och varornas karaktär - kanske t o m fotograferar - för att sedan gå hem och handla på det (för butikerna förhatliga) nätet eller åka till något av centrumen i stadens ytterområden för att tjäna några kronor i en butik med billigare hyra eller en stor kedja i ryggen. De gör också skillnad, men mer i negativ riktning för stadskärnas butikers fortlevnad.
Det är - högst sannolikt - kunden som driver Nettan Magnusson att lägga ner sina butiker. Det är inte troligt att det är kommunen, grannarna, företagarföreningen eller parkeringsautomaternas vanvettiga helvete som gör detta. Det är troligen kunden - den enskilda individen - som aktivt väljer att inte handla i den lokala fantastiska butiken i vår ljuvliga lilla stadskärna. Den enskilda personens val är just den enskilda personens val. Det är hen som gör skillnad - några i positiv och andra i negativ bemärkelse. Någon använder omständigheterna som skäl, som t ex parkering, tillgänglighet, billigaste pris, minsta besvär, politikerna, kommunen, med mera. Andra använder insikten om vikten av att själv göra och de därpå kommande följderna som skäl.
Den som handlar i en enskild butik bidrar till den butikens och den stadsdelens överlevnad. Den som inte gör detta bidrar till annat.
Ja, det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden.
Om du, jag, mina vänner och dina vänner handlar i butikerna i vår stadskärna får du/vi ha den kvar. Annars inte.
A..
Vi har en ganska liten stadskärna, men ändå med olika delar. Där finns den del som börjar vid den stora parkeringen mot Stockholmsvägen och gå-gatan österut. Där finns många små butiker med olika inriktning. Vi har också Stora torget, Stora Brogatan, Lilla torget, Kyrkogatan och Billborgsgatan. Inom dessa områden finns ganska många små butiker som drivs av engagerade företagare, som vill driva sina butiker för sig, sin personal och kundernas väl. Det krävs onekligen ett samspel i samhället för att det ska fungera. Det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden. Nettan Magnusson är en sådan. I positiv riktning.
Butikerna tillsammans behöver hjälp av kommunen. En allmän välvillighet är viktig, även om allt också ska vara rättssäkert, rättvist och tryggt. Ja, våra politiker vill ha en levande stad, vill jag tro. Allt annat vore ju absurt. Kommunen och politikerna har en viktig roll att spela - för utvecklingen av vår lilla vackra stad och däri också vår viktiga stadskärna. Utan att de ser sin roll och driver den riktningen är vi liksom stekta, eller åtminstone halvstekta. Det blir helt enkelt svårare att komma rätt om vi inte driver i samma riktning.
Det är inte bara kommunen och politikerna som behöver bistå i stadsutvecklingen. Det är också företagarna och företagarföreningarna. De och vi behöver vara aktiva. Vi behöver göra själva, men förstås i en för stadskärnan positiv riktning.
Där görs förstås en hel del. Jag har förstått att Norrtälje Handelsstad arbetar för stadskärnans utveckling och väl, även om jag personligen inte har sett vad som görs i detta avseende. Jag är ändå rätt säker på att de gör och försöker. Företagarföreningen Freja, som har kvinnors företagande som stark ram, driver också frågor till stärkande av företagandet. Det diskuteras tillsammans, stöttas och hjälps. Ja, det finns fler föreningar som stöttar och driver. Det är uppenbart viktigt och kanske behöver de synas mer.
En viktig ingrediens i en butiksägares eller företagares liv är kunden. Ja, förstås den viktigaste av allt. Utan kunden som aktivt handlar spelar inget roll. Utan den finns inte någon möjlighet att driva butiken. Om kunden väljer att inte handla i just den butiken, så är företagaren och butiksägaren i förlängningen stekt. Ja, det kan leda till att det är ogörligt att driva butiken. Kundens handlande ska räcka till nya varor, till löner för personalen, till hyra, el, telefon, kassamaskiner, kvitton, bokföring, sophämtning, paketinslagning, avgifter för musik i butiken, frakter och allt annat som hör butiken och företagandet till.
I butiken eller företagarna i stadskärnan är (oftast) inte kommunen eller politikerna i sin roll som politiker kunden. Det är den enskilda människan. Det är vi - den lilla människan, du och jag - som gör skillnaden här. Vi gör skillnaden när vi går in i butiken, väljer en vara och handlar där. Det är en positiv skillnad som skapar mer för butiken. Det finns också mängder av "kunder" som går in i butiken, provar, känner och andas butikens och varornas karaktär - kanske t o m fotograferar - för att sedan gå hem och handla på det (för butikerna förhatliga) nätet eller åka till något av centrumen i stadens ytterområden för att tjäna några kronor i en butik med billigare hyra eller en stor kedja i ryggen. De gör också skillnad, men mer i negativ riktning för stadskärnas butikers fortlevnad.
Det är - högst sannolikt - kunden som driver Nettan Magnusson att lägga ner sina butiker. Det är inte troligt att det är kommunen, grannarna, företagarföreningen eller parkeringsautomaternas vanvettiga helvete som gör detta. Det är troligen kunden - den enskilda individen - som aktivt väljer att inte handla i den lokala fantastiska butiken i vår ljuvliga lilla stadskärna. Den enskilda personens val är just den enskilda personens val. Det är hen som gör skillnad - några i positiv och andra i negativ bemärkelse. Någon använder omständigheterna som skäl, som t ex parkering, tillgänglighet, billigaste pris, minsta besvär, politikerna, kommunen, med mera. Andra använder insikten om vikten av att själv göra och de därpå kommande följderna som skäl.
Den som handlar i en enskild butik bidrar till den butikens och den stadsdelens överlevnad. Den som inte gör detta bidrar till annat.
Ja, det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden.
Om du, jag, mina vänner och dina vänner handlar i butikerna i vår stadskärna får du/vi ha den kvar. Annars inte.
A..
NT.
torsdag 22 november 2018
Förbud mot barnäktenskap...
Läser en notis i dagens (22/11 2018) Norrtelje tidning om förbud mot barnäktenskap.
Bra, men vad händer med barnet när det kommer till Sverige. Vad blir konsekvenserna för den som är gift och den som inte är? Hur ser reglerna ut?
Ja, det behöver jag ta reda på.
A..
onsdag 7 november 2018
Fordonets historia
Bilen är en Renault
4CV, årsmodel 1958 och med registreringsnummer AGB 561.
Bilen köptes av Elsa
Lundberg 1958 på Philipssons i Stockholm, var i hennes ägo till
julen 1969 då barnbarnet Håkan Lundberg fick den i 1-årspresent av
sin farmor.
Den har rullat på vägarna i Piteå och Sundsvall, där Per Lundberg bott och vårdat fordonet. Per är son till Elsa och far till Håkan. Under Lundbergs ägotid har bilen lackerats om från grön till vit och fått en ny
skinnklädsel.
En söndag i slutet av juli 2017 fick Leif syn på bilen på Blocket. Han hade just varit ute på en liten cykeltur från Norrtälje till Sundsvall och tillbaka och bänkat sig framför Blocket. Annonsen gjorde honom rejält inspirerad. Efter att ha försökt ringa några gånger, fick han till slut tag på Per Lundberg som hade försäljningen på sin lott. Lundberg berättade att en herr Uddling hade varit och tittat på bilen i april när den stod i en snödriva på tomten. Smeknamnet Snövit uppkom med anledning av denna händelse. Leif ringde till Andreas Uddling och fick där loss bedömningen att bilen var i helt okej skick
av vad man kunde se där i snödrivan. Leif ringde då tillbaka till Lundberg och lämnade ett bud och att han skulle komma nästa dag för att hämta bilen.
Sagt och gjort. Leif bokar raskt en biltrailer för sin färd mellan Norrtälje och Sundsvall. Nu per bil istället för cykel. Måndag morgon, före öppningsdags, den 31 juli är Leif på macken för att komma iväg i tid. Han hade ju en bit att köra. När de öppnade butiken var det punktering på släpet och de hade inget passande reservhjul. Leif fick därmed åka till Gummicentralen för att få punkteringen fixad. Det ordnade sig utan ytterligare dröjsmål. De kan sin sak på Gummicentralen och trasslar inte.
Så, han kom iväg och affären gjordes upp i glatt tonläge över en kopp kaffe, han tackar och åker hemåt utan vidare krusiduller. Väl hemma igen med en starkt lyckokänsla, densamma som man får av
endorfinkicken efter målgången i ett maratonlopp, säger han själv, så tittar han sig omkring på gården och inser förvånat att han inte har någon plats att ställa bilen för det kommande meckandet. Det var en liten viktig detalj, eller hur?
Nåväl. Det löste han, förstås. Han byggde helt enkelt ett varmt och fint utrymme där han kunde mecka med det lilla fina fordonet. I augusti var det klart.
- Jag behöver ju kunna lyfta bilen, tänkte han sedan. Han talade med sina vänner i grannbyn och de hittade en hydraulisk saxlyft som legat ute i tjugo år. Leif log och gav den kärlek och omsorg genom en nytillverkad kolv, slangar ock lite annat fix. Den blev ovärderlig i det fortsatta arbetet. I september var den klar.
I mitten av oktober kom Andreas Uddling på besök och med sig har han en del reservdelar, så
nu kunde arbetet med renoveringen börja. Leif börjar med att byta ut alla torra och
spruckna slangar innan han startade motorn. Den visar sig gå fint och låter bra, säger Leif. Den har vilat ganska länge, efter att ha bara gått 3461 mil, så den borde ju vara i hyfsad form.
Leif fortsätter sitt arbete genom att ta ur mattor, stolar och säten. Han rengör ordentligt och smörjer in skinnmöblemanget med läderfett. Prylarna ska ju vårdas så att de håller i evinnerlig tid.
Efter ett antal timmars (ej särskilt få) rostlagning börjar
arbetet med att avlägsna den vita färgen som hon var omlackerad i. Färgen hade hade börjat att resa sig och flagna och beslutet blev allt ska
bort ner till i det närmaste plåtrent. Han jobbade på rätt bra, där i sitt varma och fina garage.
Den 8 mars drabbades Leif av en akut
näthinneavlossning. Det resulterade i en ögonoperation och arbetsförbud i 6 veckor. Som tur var så hindrade det inte hans tidsplanen nämnvärt,
eftersom han då hade lämnat över bakskärmar, motorhuv, taklucka och dörrar
till Per-lackerare som skulle lackera bilen.
När Leif, vid sitt första samtal med Per-lackerare, frågade om han ville lacka bilen åt honom blev svaret nej. Det var ett för stort jobb att lacka en hel bil, tyckte han. Han ändrade plötsligt uppfattning när Leif visade en bild på bilen; - ”nä men är
det en sån, ja, okej då”. Det verkar vara många som är smått förtjusta i detta lilla mästerverk.
Nästa steg var att blästra
rent och lackera fönsterramar och fälgar för att kunna
ställa chassit på hjul för transport till lack. I början av maj transporterades dessa delar till lackerings-Per så att han kunde jobba med detta när han hade tid över i luckorna mellan sina egna sysslor. Leifs första första plan att vara
klar till midsommar hade fått flyttas fram till senare under sommaren. Han led en aning över detta tidshaveri, men med sitt positiva sinne vände han det förstås till något positivt ändå.
När dörrarna kom hem
från lacken kunde arbetet med att montera fönster, lås och lister
börja. Han var tacksam för alla fotografier han tagit och den ordning han har i sin verkstad. Att plocka isär är ju en sak, men att få ihop fordonet igen kräver förstås sin man. Han gjorde det med bravur.
I början av juli åkte han till Öland för att göra en tillbyggnad åt sin svärmor. Det var ju ett besvärande avbrott när man har en bil att bry sig om. Husbygget beräknades ta ca fyra veckor, så han fick lite abstinens när Per-lackerare ringde redan efter två dagar och berättade att chassit var klart
att hämta. Två veckor senare åkte han hem från Öland, hämtade bilen och började återmonteringen. Eftersom
bagagehuven, gångjärnen och lite smådelar inte var klara så kunde han åka tillbaka till Öland för att avsluta arbetet där. Det gäller att nyttja tiden på bästa möjliga sätt, även om man tvingas åka några hundra mil på kuppen.
Väl hemma igen i mitten av augusti var det dags att återuppta monteringsarbetet igen. Vindrutan, bakrutan och instrumentbrädan återbördades till sina platser tillsammans med andra små ting som demonterats under resans gång. Som genom ett fantastiskt trolleri fick han förstås elen och lamporna att fungerar igen.
När allt var monterat och klart var det
dags att maskera hela bilen. Inget skulle få förstöras nu när det var dags för underredsbehandlingen. Ja, rambalkar och alla hålrum skulle också sprutas. Det gick som en dans. Ja, Leif är duktig på att dansa.
Den 7 september var det dags
att åka till Opus bilprovning för besiktning. Det blev en
upplevelse i sig. Besiktningsmannen var lycklig att ha fått fordonet på sin lott. Han gick raskt till fikarummet och ropade åt kollegorna som hade rast; - kom hit och kolla!
Plötsligt var det fem besiktningsmän runt bilen förutom den dam som hade kört in på platsen bredvid. Det var en positiv uppståndelse, kan man säga.
När han var klar med besiktning och provkörning och Leif skulle få protokollet och betala sa han; - en sån här ska du ha! Han tog en stjärna och placerade på protokollet. Han fick en ”Guldstjärna för ett väl underhållet fordon”. Som om inte detta vore nog fick han 90 kr i rabatt på avgiften. Han säger sig aldrig fått det förr, trots den stora mängd besiktningar som gjorts under årens lopp. Risken finns att det aldrig händer igen. Nästa inställelse för besiktning av detta lilla charmerande fordon är 2099-12-31.
Plötsligt var det fem besiktningsmän runt bilen förutom den dam som hade kört in på platsen bredvid. Det var en positiv uppståndelse, kan man säga.
När han var klar med besiktning och provkörning och Leif skulle få protokollet och betala sa han; - en sån här ska du ha! Han tog en stjärna och placerade på protokollet. Han fick en ”Guldstjärna för ett väl underhållet fordon”. Som om inte detta vore nog fick han 90 kr i rabatt på avgiften. Han säger sig aldrig fått det förr, trots den stora mängd besiktningar som gjorts under årens lopp. Risken finns att det aldrig händer igen. Nästa inställelse för besiktning av detta lilla charmerande fordon är 2099-12-31.
Människor blir glada av att se den lilla fina Renault 4CV komma farande på vägen. De vinkar, de kommer fram och pratar och de är smått lyriska över den lilla bilen. Många har egna
minnen kring denna typ av bil, precis som Leif har. Ja, det är en fröjd att se all glädje denna lilla bil skapar för så många.
Anette Grinde
Artikeln är införd i Småfranskan - Club 4CV Suede nr 4 - 2018Anette Grinde
måndag 5 november 2018
Så som i himmelen...
Humlegården har ännu vackra höstfärger kvar. |
Fredrika Bremer |
4/11 2018 (söndag) fick jag mig en liten tur till Sthlm. Det är inte så ofta nuförtiden, eftersom jag är låst i butiken. Denna söndag tillbringades tillsammans med mina fantastiska döttrar, som gör mig varm i själen. Vi åt lunch tillsammans för att sedan se musikalen Så som i himmelen på Oscarsteatern. Musikalen var en fin födelsedagspresent från barnen till modern.
Innan lunch och musikal vandrade jag sakta genom staden. Vi har en vacker huvudstad. Denna, dagen efter Alla helgons dag, var solig och det var många människor ute och gick. Ja, det är vackert.
Efter musikalen var det mörkt ute. Solen hade gått ner. Jag vandrade tillbaka genom staden. I prång utanför några av butikerna längs Kungsgatan och Birger Jarlsgatan låg par av tiggare nerbäddade under sina stora täcken. Det gör innerligt ont i min själ att se hur de har det, att de sover ute på de öppna gatorna. Jag undrar alltid hur många de är, vilka de är, hur deras livsförhållanden ser ut och var/hur de - var och en - bor.
Samtidigt hör vi i media hur ungdomar, nyanlända som trillar utanför boendesystemet, vräks från sina bostäder och tvingas ut i tält eller på gatan. Det är en fasa och en tragedi att vi inte bättre kan ta hand om de människor som kommit hit och har det tufft. Varför fungerar det inte?
Tittar man åt ett håll så är allt så vackert. Tittar man åt ett annat så ser vi tragisk misär. Det gör det förstås lätt att blunda. Man kan låtsas att man inte ser eller att det faller på någon annans bord.
A..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)