Jag gick in på biblioteket. Jag hade en stund över och tänkte se om det fanns några insändare i Norrtelje Tidning som jag borde reflektera över. De möblerar om där just nu för att arbeta med valet och förtidsröstningen, så jag blev lite förvirrad över rummet. Jag fick ögonen på tidningsmontern och hann bläddra det jag skulle. Jag talade med den kommunala tjänstemannen som höll i uppdraget att tillsammans med biblioteket skapa rummet (nere) för uppgiften: valet. Tidningarna ska, under tiden, flytta en bit bort. Där finns det rum, hiss, trappa, lugn miljö, toa, fåtöljer, stolar och personal som hjälper.
En kvinna - besökare - gick omkring på biblioteket. Hon var aggressiv och agiterande. Hon ville tala med politiker, var arg för att det inte stod en sådan framför henne så att hon kunde tala om för dem att de gjorde ett dåligt jobb för att det inte fanns stolar på övervåningen. Hon var också arg på biblioteket för att det inte fanns några stolar.
Uppe finns olika typer av läsfåtöljer, bord och stolar, grupprum och små rum för enskild läsning. Det är sällan fullt och det finns olika alternativ. Du tar dig dit via trappan eller hissen.
Är det en politikers jobb att välja stolar enligt allas smak? Är det en politikers jobb att ta emot aggression från medborgare som inte ser sig om eller inte lyssnar?
Är allt politikens fel? Vad anser folket är politikens uppgift?
Jag känner sorg för kvinnans aggressiva framtoning, att hon inte förmådde stanna, lyssna och stå ut med tanken att fler gör sitt bästa för att berätta att vi har ett fantastiskt bibliotek, för henne att nyttja. Jag känner sorg att hon bar vrede som hon inte förmådde använda på ett konstruktivt sätt. Jag känner sorg för hennes skull, aggressivitet är tyngre att bära är lycka och lugn.
Det är svårt att vara perfekt, ja. Det är svårt att vara människa, ja. Vi försöker alla bära våra trauman. Ibland går det lysande, ibland rent uselt.
Må din dag bli fin idag!
