Där fanns kullar, spårvagnar och bergbanor uppför branterna. Där fanns långa uppförslut.
Vi åkte dit en fredag och åkte hem igen på tisdagen. Vi fick några fina dagar i denna stad. Vi bodde väl, vi åt gott och vi trivdes. Tillsammans. Det är helt enkelt trevligt att åka bort några dagar ibland. Att göra något lite roligt och att utmana sig en aning.
På fredagskvällen boade vi in oss i vårt närområde, som egentligen bara var ett hotellområde. Inte så mycket mer. Vi åt en god middag och knöt oss tidigt.
På flyget konstaterade vi att det fanns några fler svenskar med samma ärende till Lissabon som vi hade. Vi mötte dem igen vid tunnelbaneuppgången på lördagsmorgonen och löste tillsammans uppgiften att köpa tunnelbanekort.
Vi löste vårt kort och gav oss i kast med att ta oss till Estadio 1° de Maio. En god karta, tunnelbana och en kort promenad tog oss dit vi skulle. Utan konstigheter. Vi löste där ut våra nummerlappar och tidtagningschips och roade oss med att konstatera att vi båda var anmälda som dam, fast det nog skulle vara som en dam och en herre. Lite fel blev det visst i vår anmälningsfas innan avfärd. Det gick att lösa, sade arrangörerna på plats.
Vi konstaterade också att vi hade haft väldigt fel i vår tanke kring hur banan gick. Vi trodde helt enkelt att starten var ca 5 km ifrån den plats där den i verkligheten var. Det hade kunna bli hur tokigt som helst. Som lärdom får vi vara noggrannare nästa gång. På pluskontot får vi räkna att vi klurade ut detta i tid.
Resten av lördagen vandrade vi på stadens gator och torg, nere i de centrala delarna av staden - med gränder och branta stigningar. Vi förundrades över de fantastiska trottoarerna, med små plattor/stenar lagda överallt, på varje torg och på varje trottoar. Halt vid regn - men vackert, ja, ack så vackert.
Starten för vårt halvmarathon på söndagen gick nere vid Praca do Comercio - inte långt från kajen mot Rio Tejo. Starten var trång och tyvärr utan tidtagningsmattor. Arrangörerna valde bort att serva halvmarathonlöparna och lade sitt krut på helmarathonlöparna i stället. Synd och tråkigt, för oss som sprang halvan. Nåväl - starten gick och sedan gick loppet ca 5 km västerut, med vändning och lika långt åter - innan vidare färd efter kajkanten ytterligare ca 5-6 km bort mot nordost. Plant.
Lite motigt i vinden, men plant och platt.
Sedan började stigningen. 80 meter höjdskillnad på de sista ca 5 km. Drygt. Tungt. Som 5-6 Västerbroar direkt efter varandra. Nästan utan vila emellan. Ja, vi har verkligen inte varit med om maken förr.
Här gällde det att resonera med sig själv. Att inte ge upp när pinan var stark. Vad gör några uppförskilometer när man ändå håller på? När man nu ändå klivit in i denna "lek", så kanske man leken får tåla. Att inte ge upp - utan riktigt ta sig upp för hela den långa backen, blev målet för stunden. Efteråt kan man förundras över att man faktiskt ens tänker tanken att ge upp, att gå några steg. Ja, så kan det bli, när tröttheten slår till. Men - hade man stannat, om så bara för att ta några få promenadsteg, så hade det nog varit alldeles omöjligt att få fart på steget igen.
Vi härdade. Och vi gladdes över detta. Vi hade verkligen inte glatt oss om vi istället hade valt att gå en bit. Det hade vi bittert ångrat efteråt. Tiden blev väl inte så perfekt, men känslan var god över att vi deltagit och att vi inte gav upp i de låååånga backarna.
Servicen i arrangemanget var inte riktigt god. Men - nej, nu skall vi inte klaga. Vi skall snarare glädjas över de goda arrangemang vi har därhemma. Det vi har att jämföra med. Därhemma. Där även de små tävlingsarrangörerna ute i bygden gör fantastiskt fina arrangemang. Det kan vi verkligen glädjas åt.
Och - nog är det så, att detta gör vi gärna igen. Springer i Lissabon. Kanske blir det ett marathon nästa gång. Eller också blir det ett
halvmarathon igen. Vi får helt enkelt se.
Måndagen tillbringades med ett stillsamt turistande i staden. Vi vandrade i de vackra gränderna. Vi förundrades över trottoarerna, kyrkorna och husen. Vi fikade på små caféer. Vi roades av mängden människor på stadens gator och torg. Vi fann god mat och dryck att inmundiga. Vi åkte spårvagn och bergbana. Det blev ganska många steg i den vackra staden - och vi var helt överens om att hit åker vi gärna igen.
Lissabon kan helt enkelt rekommenderas ett besök - ja, dit åter vi gärna igen.
Nu skall vi reflektera och begrunda. Jag längtar redan till vår nästa resa. Någonstans i världen. Helst gärna med springskor på.
Ord & Bild -
Anette Grinde - (Metro) Tunnelbana, buss, spårvagn - 4 Euro för 24 timmar.
- Taxi från flygplatsen till centrala Lissabon - ca 7 km - ca 10 Euro.
- Lisboa Card - 24 timmar - Vuxen 16 Euro inkluderande mängder av fria aktiviteter, metro, museer och mängder av rabatterade erbjudanden.
- Lisboa Card finns också för 48 timmar (27 Euro) eller 72 timmar (33,50 Euro);
- Temperatur i början av dec = ca 15 behagliga grader.
- Flyg, boende (del i dubbelrum fredag-tisdag) och start i halvmarathon - ca 4400 Skr/person.