SEK = Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd...

Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är ett forum för kristna kvinnor i Sverige. 

SEK  (enl. hemsidan)

• vill verka för jämställdhet mellan kvinnor och män och för kvinnors delaktighet i ledarskap och beslutsfattande i kyrkor och samfund 
• bidra till opinionsbildning och offentlig debatt utifrån ett kristet kvinnoperspektiv 
• främja kvinnors utbyte av idéer och erfarenheter 
• hjälpa kvinnor att upptäcka, utveckla och bruka sina gåvor 
• erbjuda mötesplatser och gemenskap över samfundsgränserna 
• anordna utbildning i aktivt ickevåld för kvinnor i världens konfliktområden 

Jag tänker förstås att det aktiva ickevåldsarbetet är oerhört viktigt, som i viktigast i mitt hjärta. Det tilltalar verkligen mitt hjärta allra varmast, även om jämställdhet, opinionsbildning och offentlig debatt, utbyte av idéer och erfarenheter liksom mötesplatser också är oerhört viktigt. Samtal över gränser uppskattas onekligen - och forum för detta.

Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är en ideell organisation vars ledning består av en styrelse med representanter från olika trossamfund, kristna organisationer samt från de 10 lokala ekumeniska kvinnoråden, väl spridda över landet. Kvinnor för Mission, Kvinnor i Svenska kyrkan, Kristen & kvinna, Forum för prästvigda kvinnor samt Frälsningsarmen - hem & familj, förutom de lokala ekumeniska kvinnoråden är de 15 medlemsorganisationer som bidrar till SEKs utveckling. Därutöver har SEK ett antal privata medlemmar som stödjer, engagerar sig och bidrar. Antalet är okänt.

Som stödorganisationer till SEK hittar jag t ex;  Evangeliska Fosterlandsstiftelsen/EFS, Evangeliska Frikykan, KFUK-KFUM Sverige, Pingst - församlingar i samverkan, Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionskyrkan och Vännernas Samfund i Sverige (kväkarna). Jag tänker att något i denna uppgift är gammal, eftersom Svenska Missionskyrkan samsas med Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet under namnet Equmeniakyrkan sedan flera år tillbaka. Å andra sidan är det sannolikt att uppgiften i sig, kyrkorna i sammanhanget, är medverkande eftersom (jag tänker att) SEK är en förening som strävar efter samarbeten och värden för fler. För visst är det så, att SEK är en trovärdig och viktig part?

Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, SEK, bildades i Stockholm 1959 (eller möjligen 1958). Det skedde genom en sammanslagning av Svenska missionsrådets kvinnokommitté (bildad 1914) och Kristna kvinnors samarbetskommitté (bildad 1935). Till grund för de då antagna stadgarna låg bestämmelserna för Kristna kvinnors samarbetskommitté. Huvudsyftet var att vara ett forum för Sveriges kristna kvinnor - för att genom utbyte av erfarenheter och tankar stärka den kristna gemenskapen men också för rådslag om aktuella frågor och aktiviteter. SEK har ansvaret för Kvinnornas internationella böndag i Sverige. I Sverige har dagen firats sedan 1931, läser jag på föreningens hemsida.

Lokala ekumeniska kvinnoråd - 10 st, spridda över landet - inbjuder till gemenskap i form av t.ex. kvinnofrukostar, bibelstudier och studiebesök. Världsböndagen ingår som en stor del i arbetet i SEK, förutom de sammankomster och möten som sker i övrigt.

SEKs samarbetsorganisationer är, t ex; Ecumenical Forum of European Christian Women/EFECW, KSAN, Kvinnornas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor, Kvinna till kvinna, Martin Luther King-dagen, Minsta Myntets Gemenskap (Fellowship of the Least Coin), Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté Sveriges Kristna Råd/SKR, Operation 1325, Studieförbundet Bilda, Svenska Missionsrådet, Sveriges Kvinnolobby, UNIFEM och World Day of Prayer International Committee. UNIFEM är sedan 2011 att betrakta som UN Women (Nationell Kommitté Sverige).  När jag betraktar dessa - medlems-, stöd- och samarbetsorganisationer - ser jag en bredd av kristna, kvinnodrivna och fredstänkande organisationer. Det är värdefullt att se bredden i engagemanget. 

Jag är medlem i SEK, men har ibland funderat varför. Min fundering grundar sig i att jag inte riktigt ser och hör organisationen. Som alltid är information viktig och den måste nå ut till massorna, där ju jag finns. Information, gemenskap, engagemang och delaktighet - och en viktig fråga att stödja, förstås - kan ju ses som ett skäl att vara med. Ett av skälen, viktigt för mig, har varit tidningen ELSA, där jag själv återkommande har skrivit - i syfte att sprida viktiga frågor till fler människor som jag annars inte möter. Ett annat skäl har varit Rebella, som jag kom i kontakt med 2007 genom en ickevåldskurs som genomfördes bl a i SEKs namn. Det var en värdefull kurs, som satt spår i mig, även om Rebella synes ha legat (väldigt) lågt i sin verksamhetsgrad under de senaste åren.

Kyrkans rum och sammanslutningar inkluderar många frågor, tankar och möten - de tänker jag som viktiga. Jag tänker också att det är viktigt att de hörs, slår igenom bruset en aning. Hur nu det skall göras.

Jag tänker, förstås, att SEK borde synas & höras mer. Förstås.

A..


Källa; SEKs hemsida. 

SEK har tidigare haft en blogg och har också en fb-sida.

Ni inger dessa människor hopp

Ni inger dessa människor hopp
- en berättelse om tiggarna och om några som hjälper dem
Stefan Gurt
Wahlström & Widstrand
www.wwd.se
2015
Isbn 978-92-46-22964-3

Stefan Gurt är författare och lärare. Han har på nära håll följt aktivisterna i föreningen HEM, i deras arbete med tiggarna på våra gator. Hans berättelse börjar med sin vän Sven, som arbetar engagerat och praktiskt med tiggarna. Den är Sven som ser till att han skriver boken. Boken börjar med varför han skriver den här boken, om han skall bestämma sig för att göra det och vad han skall lägga åt sidan för att kunna göra det. Jag tänker att det är positivt att han så småningom, efter något kapitel, bestämmer sig för att skriva boken.

Han är kulturellt intresserad, tankemässigt engagerad i litteraturen. Det är helt uppenbart att han är en skrivande människa. Han argumenterar, förklarar, ifrågasätter och undrar genom texten, allteftersom. Han berättar om Sven, om tiggarna och om föreningen HEM. Han talar naturligtvis om andra människor också, i huvudsak sådana som i något mått hör till berättelserna om sakfrågan eller tankespåret. Han berättar om vad som händer under den tid som han skriver om, nu alltså, men också om andra tider. Han berättar t ex om Katarina Taikons tid och historiska frågor, men finns mest här och nu. Vad händer med människorna som sitter på gatorna och varför sitter de där? Hur kan någon vilja leva i tält under den kalla vintern? Varför skaffar de sig inte ett jobb och en ordentlig bostad i sina hemländer?

Gurt samtalar med oss genom texten, han berättar om sina dagar och om de händelser som inträffar allteftersom. Ibland kommer händelser tillbaka igen, kanske i en ny skepnad eller för att han tänker på saken igen i den nya kontexten, i de nya möten som sker. Vi rör oss i hans vardag och i de frågor han tar med oss i, de som rör tiggarna. Det är, för mig, ett annorlunda sätt att möta en fråga på, ett annorlunda men spännande sätt. Gurt lär sig mer om frågan allteftersom han skriver boken, Sven tvingar in honom i händelserna och Gurt tar dem därifrån. Han fyller på med allt det andra han lär sig under resans gång, genom möten och intervjuer med människor som kan mer och annat i frågan om tiggare och romer, genom och om litteraturen, genom myndigheternas svar, osv. Han pratar om kronofogden och polisen, om regler och om människorna som finns där. Hur tänker de om det som de gör och bidrar till? Tänker de, tycker de att det är i sin ordning eller är det obehagligt, eller följer de bara sina order? Är reglerna korrekta, rättvisa och rimliga? Han ger oss också tankar och reflektioner om hur han själv är, ställt i relation till andra, och hur andra är, ställt i relation till honom själv.

Han besöker romerna runt om i lägren i Stockholm. Han besöker också Rumänien, möter människorna, frågar, lär sig mer och får mer sorg och frustration med sig på köpet. Han fyller sitt anteckningsblock med frågor och svar, som visar att vi är olika, att det finns rätt stor förbättringspotential, men att det onekligen inte är lätt. Vad gör fattigdomen med människorna och hur ser fördomarna ut där, mellan romerna och rumänerna i övrigt. Och viss spelar historien roll för den fortsatta berättelsen, historien spelar roll för människorna också nu. Som diktatorn Ceausescu, t ex. Spelar hans tid roll även nu? Stefan Gurt påverkas av sitt besök i Rumänien, han påverkas av att se människorna och hur de lever. Han beskriver bostadssituationerna och han beskriver hur han känner. Hur han känner bygger på känslan, hur hemskt det var att se deras situation. Om romerna väljer att sitta tiggande på våra gator, bo i kartong, plåt & presenningshus i skogen, utan möjlighet till hygien och att göra sina behov på drägligt sätt och att sova ute i kall, rå kyla. Om romerna väljer att göra detta, bo så, så måste de ha det än värre hemma. Något annat ter sig ju inte möjligt. Och ja, hemma verkar ju inte så bra, av vad jag kan utläsa ur Gurts text.

Hur förhåller vi oss till romerna, tiggarna och till andra människor? Ni inger dessa människor hopp ger oss en god dos reflekterad kunskap. Den ger mig underlag för nya eller andra sorters tankar, för mig själv att förhålla mig till. Och den ger underlag för tankar om praktisk handling, också det något för mig att göra något åt, förhålla mig till på ett konstruktivt sätt.

Det glädjer mig att Stefan Gurt har skrivit boken. Jag hoppas att det glädjer Anna Silver också, och att också hon gör slag i saken och skriver sin bok om ämnet. Fler ord i frågan torde bara vara positivt. Jag hoppas också att Sven, Crina och Anna Silver och alla de andra som aktivt arbetar, engagerat, med solidaritetsfrågorna inte bränner sönder sig. Det hjälper ingen, kan vi ju lugnt konstatera.

Vårt förhållande till andra människor rör frågan om solidaritet och om mänskliga rättigheter. Hur kommer det sig att vi låter - tillåter eller ser till att - vissa människor tvingas leva under så fullständigt gräsliga förhållanden?

(Recensionen finns i
Tidningen Elsa - nr 1/2016)

Hur kommer det sig att vi inte bara ser till att alla människor har samma/lika förutsättningar för drägliga liv, alltså samma/lika rättigheter och skyldigheter? Är det inte väldigt märkligt?

Stefan Gurts språk gör mig glad. Likaså sättet att skriva på, där Gurt berättar hur han är, vad han gör och hur han tänker, där han förklarar sitt egna tillsammans med frågan, allteftersom. Jag gillar samtalet, helt enkelt. Jag gillar också att, och naturligtvis hur, han berättar om människorna, vad de säger och hur de agerar. Plus och minus. Han har fått med rätt mycket, plus och minus, viktigt. Han helt enkelt skrivit en schyst, läsvärd, bok. Absolut läsvärd, ja.

Den finns i en bokhandel nära dig, redan hemtagen eller lätt att beställa.

Anette Grinde

Adlibris.

W&W.

Stefan Gurt.
Bokus.

Klicka på bilden ovan 

- för info om gratis filmvisning

den 29 januari 2016

i Sthlm.

Jag heter inte Miriam

Klicka på bilden för att läsa recensionen (om du inte kan läsa den ändå) som här är publicerad i tidningen Elsa nr 3/2014, Sveriges Ekumeniska Kvinnoråds tidning.

Läs boken. Den är riktigt bra.

A..

Brombergs. Adlibris. SEK. Kyrkans Tidning. 

Mer om Jag heter inte Miriam i denna blogg.

Fler recensioner i denna blogg.

Aktivt Ickevåld; - artikel i Tidningen Elsa

Jag rensar i min tidningshög och finner tidningar som jag ogärna slänger. Jag hittar nya ord och andra tankar, när jag bläddrar i dem igen.

Jag finner tidningen Elsa, som når mig för att jag är medlem i Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK). Tidningen finns också som pdf, vilket är skogsbesparande och bra. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd är en organisation för kristna kvinnor i Sverige. Fokus för deras verksamhet är kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv. Medlemsskapet är inte alls besvärande kostsamt och ger verkligen stort åter genom tidning och möjligheter till engagemang och aktiviteter. Om du vill vara med, så kontakta Annika Damirjian (08-453 68 04), så lotsar hon dig rätt.

Denna gång finner jag en artikel av Annika Spalde, om "Fångad av ickevåld - en palestinsk kvinna talar", Jean Zaru - Cordia 2010. Annika Spalde och Jean Zaru står för ickevåld. Varje ord och handling om ickevåld skapar nya förutsättningar för att fler skall ansluta sig till ord, tanke och handling kring ickevåldet som befrielseform och uppmärksamhetsskapande aktiviteter. Det i sig är värdefullt, som glimmande guld.

Orättvisor och samhällsbrister måste alltid bemötas med uppmärksamhet och diskussioner, men aldrig med våld. Ickevåldet måste få fäste och ordas om mycket, mycket mer. Det kan vi bara åstadkomma tillsammans.

Boken "Fångad av ickevåld - en palestinsk kvinna talar" läser jag gärna.

Anette Grinde

Välkommen också till bloggen på Norrtälje Tidning

"Imamens dotter - min flykt till frihet" - av Hannah Shah

Tack, gode Gud, för människor som tar till pennan och talet, som ordar med kraft om en allvarsam problematik. Som ordar om våld och brist på kärlek.

Jag har just läst "Imamens dotter - min flykt till frihet" av Hannah Shah. Den beskriver hennes liv, hennes familj och en del av den kultur hon är en del av. Den muslimska pakistanska kulturen. Hon skriver om den del som förstör människors liv. Såväl mäns, kvinnors och barns liv. Den del som innehåller våld, tvångsäktenskap och förtryck. Och om hur en ensam man kan skada och förtrycka, utan att någon ställer sig upp och säger ifrån. Men - hon skriver också om sin längtan, sitt hopp, sin förmåga och sina möjligheter. Och om sin kärlek till sin familj. Trots att den inte är riktigt besvarad.

Boken är skriven med ett enkelt och rakt språk. Avskalat. Som en historia som måste berättas. Utan omsvep.

När jag läser tänker jag på hur viktigt det är med kärlek, att bli sedd och uppmuntrad. Särskilt av sin familj men också av sina medmänniskor. Oavsett bakgrund och oavsett religion. Jag tänker på alla de barn, kvinnor och män som blir misshandlade i någon form. Utnyttjade och misshandlade. Där maktmissbruk råder. Och där ingen slår larm och hjälper den utsatte eller människorna i hans/hennes närhet. På rätt sätt. Eller ens alls.

Det finns oerhört många förklaringar till att livet blir som det blir för oss alla, men det ter sig så helt obegripligt hur kulturen och människorna kan skapa sådana tragedier. Skapa. Och hålla den destruktiva kulturen igång utan att kärleken och medkänslan lyckas ta sig in. Ta sig in och bryta sönder destruktiviteten. Rädslan och våldet är en fruktansvärd kraft. Som riskerar att vinna om människor inte står tillsammans med just kärlek och medkänsla.

Det är en fantastisk lycka när kärleken segrar. Kärleken till livet, till friheten, till människorna och till hoppet. Det kan verkligen skapa skillnad.

Jag rekommenderar dig att läsa denna bok. Reflektera och skapa handling. Låt boken sedan vandra vidare till någon du känner. Låt den skapa skillnad. Inte bara hos dig, utan också hos dina vänner. Låt den påverka din handling i din vardag. Låt den lära dig att sprida annat än vrede och våld i din dag. Och låt den lära dig att lära andra att sprida annat än vrede och våld i sin dag. Låt den vara ett steg för en bättre värld.

Låt den framförallt lära oss att inte blunda när människor far illa.

Titel; Imamens dotter - min flykt till frihet!
Författare; Hannah Shah 2009
Översättning Maria Store 2010
ISBN 978 91 7387 047 4
Libris Förlag


Anette Grinde

Artikeln är publicerad i tidningen

Elsa - Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, nr 2/2010.

SVD

Elsa Nr 4 - 2009

Världsböndagen - första fredagen i mars 2010 - är förberedd av kvinnor i Kamerun. Temat är "Låt allt som lever och andas prisa Gud."

Världsböndagen är en gemensam bönedag, världen över. En gemensam samling, över ett gemensamt tema med bön och stöd till aktiv bildning för kvinnor - och därmed också till barn, män och familjer. Utbildning för kvinnor skapar bättre förutsättningar för helheten. Det skapar mindre fattigdom, bättre hälsa och bättre förutsättningar för fler. Utbildning för kvinnor skapar mervärden ur många perspektiv.

Världsböndagen bidrar till utbildningsstipendier till kvinnor. 140 kvinnor från 21 länder fick del av den svenska kollekten från Världsböndagen 2009. Det skapar skillnad för dessa kvinnor - och för många i deras närhet.

Detta kan du bidra till. Som en enkel, men väldigt värdefull gest, kan du bidra med din aktivitet, din närvaro och ditt bidrag i kollekten denna dag. Du kan också bidra med uppmärksamhet till dagen, genom att skriva om den, genom att tala om den, genom att vara delaktig i arrangemanget i just din stad. Arrangemanget finns - kan finnas - i varje stad och by i vårt land. Genom gemensamma arrangemang mellan kyrkorna på orten skapas mervärden. Tillsammans. Och hela kollekten går till kvinnor i världens fattigare kvarter.

Från böndagskommittén - via Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd - kan du beställa materialet för 2010. Där finns t ex en cd-skiva med bilder och texter från Kamerun liksom även vykort och foldrar med information. Där finns också människor att fråga om du undrar över något mer.

Engagera dig för människorna som har det svårt i världen! Det finns många bra sätt att engagera sig. Att bistå med bön, uppmärksamhet och bidrag till utbildning för kvinnor i världen är ett sätt - och i mitt tycke ett riktigt bra sätt.

Anette Grinde

Det börjar när du bryr dig...

Det börjar när du bryr dig.
23-25 november 2007
Sigtuna Folkhögskola

Fredsbärare. Kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och med olika förutsättningar. Med olika tankar och möjligheter. Vi möts till kurs i Sigtuna.

Då, i november, närmar det sig juletid. Det märktes i den vackra lilla staden som laddade för julmarknad. Julen. Ljusets, och fridens högtid. Glädjens högtid. I en tid där våldet verkar världen över. I hem och i länder. Mer i länder, än mellan länder. Varje handling i våld påverkar. Detta måste vi alla se. Detta måste vi alla motverka.

Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd stod som ansvarig för kursen. Annika Damirjian, Carin Gardbring, Ragnhild Greek, Frida Gunnarsson, Margareta Ingelstam och Anna Ljung stod för det huvudsakliga ledarskapet, med olika ansvarsområden och kunskaper. Kunskap och inspiration lyste under denna helg, liksom även glädjen - såväl hos ledare som deltagare.

Innehållet i kursen var mångskiftande. Det förekom t ex ren information, praktisk övning i t ex datasal, gruppsamtal, storgruppsreflektioner, rollspel, andakt och talande samvaro. Vi talade bl om SEAPPI och Operation 1325, med information och samtal om freds- och ickevåldsarbete i Israel/Palestina-konflikten, och om kvinnors rätt och möjlighet att medverka i påverkansforum i världens fredsprocesser. Andra samtal kretsade kring hur man kan göra i det vardagliga, vad var och ens röst betyder, och hur vi fortsätter när vi sedan kommer hem till vårt, där hemma – i de forum där var och en verkar.

Jag konstaterar igen att vi alla har olika utgångspunkter, kunskaper och förutsättningar - och det känns viktigt att vi alla börjar just där vi står. Någon har arbetat länge med fredsfrågorna och ser in roll tydligt, någon ser det på ett helt annat sätt – men poängen är att VI, var och en, GÖR. För vem är det annars som GÖR? Varför skulle det inte vara just JAG, eller just DU?

Låt oss ge oss ut, var och en – var för sig, och tillsammans, nu. Inte sen, utan just nu. Med just det som är viktigt. Att verka för fred.

Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-16

Mitt namn är Rachel Corrie

Mitt namn är Rachel Corrie
Stadsteatern, Stockholm

Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren

Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.

Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.

Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.

Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.

Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.

Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.

Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.

Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.

Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?

Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.

Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.

Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.

Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13


Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008