söndag 24 mars 2019

Det är en smula vår i luften

Foto 24 mars 2019 Anette Grinde
Det är en smula vår i luften. Snart försvinner all snö,
det börjar knoppas och hembygdsgårdsfolket börjar putsa och feja igen.
Det är vårtecken som heter duga. Visst är vi snart där?

Trädfolket tar lagen i egna händer..

I dagens DN läser jag om trädfolket som tar lagen i egna händer. Sedan sex år tillbaka ockuperar klimataktivister en tysk skog med tusenåriga anor - nu vägg i vägg med en riktigt smutsig brunkolsgruva. Den retoriska frågan; Får man bryta mot lagen för att rädda planeten - ställs i artikeln.

Ja, äganderätten ställs mot frågan om vad människorna får göra mot naturen. Visst är det verkligen hög tid för oss att ifrågasätta det. Pengarna måste stå tillbaka mot frågan om vår natur, mot klimatet och vår framtid. Kommersen har spårat ur. Det måste dras i handbromsen. Det framgår av artikeln att det är sagt många gånger, att riskerna nu är avsevärda för att det blir superbesvärligt om vi inte stoppar utvecklingen. Ändå fortsätter bedrövelsen.

Civil olydnad är ett viktigt sätt att påtala problematik. Ja, det är olagligt eftersom man bryter mot lagen, men det förekommer och är ett viktigt sätt när alla andra möjligheter är uttömda, när parterna inte lyssnat på ett vettigt och konstruktivt sätt.

Vad är civil olydnad? Ja, du bryter mot lagen. Du gör det utan egen (direkt) egen vinning, du gör det för ett högre syfte och du gör det utan våld. Du gör det också öppet och tydligt, står för din handling och står ut med det straff som det riskerar att föra med sig.

Brunkol är uppenbart skadligt för oss alla. Jag hoppas att trädfolket i Tyskland vinner framgång i sina protester mot den absurda kommers som uppenbart skadar hela vår värld.

A..


fredag 22 mars 2019

Allt jag fått lära mig - Tara Westover

Jag har börjat min läsning av Allt jag fått lära mig av Tara Westover och värms i själen av textens färd över sidorna.

Så vackert hon skriver. Så lätt och så vackert.

A..


söndag 17 mars 2019

Söndag

Söndag.

Akuten. Långsamt. Utdraget. Som om rummet bara fylls på, ingen blir klar. Någon kallas in. Går. Kommer strax tillbaka. Väntar.

Barnfamiljer sitter delade, istället för tillsammans. Den skadade för sig. Resten i frustration över ovetskap och sysslolöshet. De påverkar hela väntrummet. Alla.

Jag kommer in till röntgen. Kan förstås inte sjukhusets rutin och röntgenprocedurer, men ställer mig frågande till röntgen av delar som inte gör ont framför de som gör ont. Frågar. Får svar att doktorn har sagt. Resignerar. Ombeds vrida handen i märkliga vinklar, obegripliga för den som inte förstår. Jag känner inte förtroende, slösar min tid.

Tillbringar min lediga - värdefulla - dag i ett väntrum där många väntar. Inget ser ut att hända. Vi sitter tysta, påfrestade i ledan att inte veta. Att slösa dagen på frånvaron av resultat.

En, två och tre. Och fler än så. Som om ingens tid spelar någon roll.

Ingen kommer härifrån. Ingen blir klar.


Säkert gör de sitt allra, allra bästa. Ja, såklart de gör. 

Fast jag inte ser. 
Kanske är det för att jag inte förstår det jag ser.

A..

Kenneth Backgård, förstår du inte?


Kenneth Backgård. Förlåt, men absurditeten i din handling måste du väl förstå här? Jag mår rent fysiskt illa av ditt tilltag, att det finns folk som inte förstår vikten av att inte flyga. Särskilt inte sådana sträckor. Även om tåg eller buss tar längre tid så måste man försöka. Man bara måste, liksom. Särskilt som politiker. Särskilt som företrädare för ett tågbolag. Ja, som politiker måste man verkligen försöka. Annars borde man byta syssla. 


Har du missat Greta Thunbergs budskap? Eller ser du inte att det också gäller dig? Förstår du problemet? 

Eller bryr du dig bara inte? Det sägs vara just de som inte bryr sig som är de allra farligaste, liksom de värsta. De som bara stillatigande tittar på när händelser sker, som inte får ske. 

A...

tisdag 12 mars 2019

Tack, alla fantastiska...

Tack, alla företagare, drivna eldsjälar och kompetenta människor som håller intressanta och inspirerande föredrag för rotaryklubbar landet och världen runt. Det hålls mängder av folkbildande relativt korta anföranden, vecka efter vecka, året runt i dessa rum. Jag gläds, inspireras och imponeras. Glöd smittar.

Rotarianer och deras gäster lär sig nytt om sjukvård, toaletter, världens vatten, Afrika, politik, enskilda människor (gm ego-föredrag), polio eller andra Rotary-projekt, UF-företagare & draknästet, konstmarknaden, välgörenhetsprojekt, drivna företagares skötebarn, semlor, kärnenergiteknik, bihotell, musikterapi, finansbranschen och mycket, mycket annat. Ja, verkligen om allt, eller åtminstone det mesta. Det är en folkbildningsplats av guds nåde.

Man blir glad av sånt.

A..

lördag 9 mars 2019

Hon delar...

Hon delar länk efter länk och bild efter bild på facebook. (Eller heter det i?) Hon delar politik, lokala frågor och vackra bilder. Med mera. Inte en gång per dag, utan kanske fem. Eller i varje fall så mycket så det verkligen märks. Alltså, så där lite för mycket, kan man tänka.

Men, varför då för mycket, kan man också tänka. För vem bestämmer vem som ska göra vad, hur eller inte. Och hur vi ska förhålla oss till varandra. Om något någon annan gör ska irritera, glädja eller skava på annat vis.

Hon delar för att hon vill, för att det gör henne glad eller för att hon känt något eller upprörts över något. Hon kommenterar inte, så jag vet inte hennes känsla, men att hon har en känsla bör vara tydligt eftersom hon delar. Hon delar för att fler ska se det hon känner något för - plus eller minus är egalt. Vi bjuds in att ta del. Visst är det ändå en fröjd?

Vem är jag som funderar över delandets kultur? Med vilken rätt kan/får jag tänka kring detta? Vad gör jag av det? Tycker jag illa eller gott om det hon delar? Förändrar det min syn på henne? I sådant fall varför? Skulle det vara skillnad om det vore en honom?

Om man - kvinna - inte delade, så skulle vi missa många fantastiska bilder, texter och reflektioner. En del kan vi förstås vara utan, men visst är det ändå fantastiskt att det är möjligt med all tillgänglig information. Så, tack, till dig som delar med dig av ditt liv, dina intressen och dina våndor. Det gör skillnad hos mig.

Sållning är mitt eget dilemma. Hur jag förhåller mig till mängd, sort och riktning. Möjligen har andra samma problem på sin lott, men löser den säkert på ett helt annat vis än jag. För att vi är som vi är - lika, men ändå väldigt olika. Och ändå har vi lika rätt, eller hur? Eller inte?

A..

fredag 1 mars 2019

Doften från kylan...

I sakta mak vandrar jag längs vägen
lyssnar på ljudet av tystnaden
och de ensamma skorna
som knastrar i gruset

Hönsen kacklar glatt
när jag ger dem ljus och frisk luft
för dagen

Jag hör knacket
när hackspetten hårt slår sin näbb
mot trädet en bit bort
en likasinnad svarar på andra sidan stigen

Korna i hagen
ger sig till känna
med sitt välkända
råmande efter sina likar

Jag ser hästarna
busa med varandra
slänga med huvudet
och sträcka iväg sina vackra kroppar
i full galopp över ängen

Doften från kylan och naturen
ger känslan av
friskhet i luften
som gör mig trygg i
att vi ändå har det ganska bra

A..







onsdag 27 februari 2019

Välkommen du nya dag!


Timmarna är bättre på morgonen än på kvällen. Piggare. Skarpare. Njutbarare.

Idag var jag också duktigare på att stiga upp i - för mig - bra tid än igår. Gårdagens kl fyrauppstigning (av ouppmärksamhet och misstag) var lite onödigt tidig även om morgonen är den bästa tiden på dagen. Även tidigheten kan få ha någon form av måtta. Den lär väl förstås komma med åren. Omåttan i tidigheten, alltså.

Nu är morgonen också en smula ljusare än den varit på länge. Varmare. Det är som om en ny tid kommer när den nya dagen vaknar. Den har frisk luft och nya äventyr med sig. Det finns förutsättningar för nya möten, nya samtal och möjligheten att lära sig något nytt.

Den blå himlen och solens ankomst bygger värme i mig. Kyla, irritation och skav har silats bort under natten. Förväntan och glädje har istället tagit plats.

Välkommen du nya dag.

A..

torsdag 14 februari 2019

Två månader senare ...

Två månader senare kom kunden in i butiken och krävde att få byta en vara.

Butiksinnehavaren berättade att bytesrätt förelåg på ej prisnedsatta varor, men väl på nyinkommet och då för köp som skett under den senaste veckan. En veckas bytesrätt för nyinkommet, alltså.

Kunden berättade att köpet var gjort före jul, att det var en julklapp, varpå butiken berättade att det tyvärr var för sent. Varan var också prisnedsatt, vilket också var ett skäl för butiken att tacka nej till bytet/återlämnandet. Kunden blev arg, rent av rosenrasande, sa att hen aldrig mer skulle handla i butiken och gick ut och slängde igen dörren. Försök att få till stånd en mjukare ton eller känsla fanns inte på kartan, då dörren raskt åkte igen och vreden kändes i luften en lång stund därefter.

Butiksinnehavaren blev synnerligen illa till mods, eftersom aggressiva kunder är obehagliga. Ja, inte kunden i sig, för personen kan vid ett annat tillfälle förstås vara en vanlig, icke-aggressiv och trevlig person. Det obehagliga är den aggression som ibland sänds emot butikens personal. Inte så ofta, men ibland. När vi - vi människor - är sådana beror det kanske oftast på något annat än butikens normala regelsystem eller den person som står mitt emot. Det kan bero på hur personen själv mår eller vad denna är villig att förstå. Företagandet villkor är ibland en sådan sak som, för många, är svårt att förstå. 

Jag tackar, innerligt, för den stora merpartens vänliga bemötande och där kunden inte övervältrar sina egna tillkortakommanden på butikspersonal genom vredesmod i såväl utstrålning, röstläge som faktisk handling.

Jag hoppas att jag själv aldrig någonsin argumenterar för byte av en vara på orätt grund. (Rätt grund är trasig eller fel i vara, eller fel vara - där felet inte beror av mig, inget annat). Och jag hoppas också att jag lyckas hålla min ton acceptabelt vänlig. Ingen i en butik behöver en aggressiv ton emot sig.

A..

fredag 8 februari 2019

Denis Mukwege


Så mycket fasa han mött. Och ändå kan han göra så mycket skillnad.

Så många historier. Det är absurt men genomtänkt att inte vara med på sin dotters bröllop för att undvika konflikter. Hans egen församling var enhälligt emot giftermålet.

Man måste onekligen vara en mycket försonande människa för att fortsätta arbeta på en plats där alla är emot något som kan antas betyda mycket - personligt - för honom själv. Hur helades situationen? Den kan ju inte ha upphört för att han inte deltog i bröllopet, eller?

När jag fortsätter läsningen tänker jag att så mycket annan fasa händer i hans liv, så att bröllopsfrågan till slut bara är en liten fråga i sammanhanget. Absurd, men inte livsavgörande. Försonande handlingar är däremot livsavgörande.

A..

söndag 27 januari 2019

En helt vanlig månad...


Januari 2019.

En helt vanlig månad på ett nytt år. Dag läggs till dag och plötsligt har nästan hela månaden gått. Jag fylls ömsom av glädje och ömsom av sorg. Det är livet, ja. Som det ju är.

Alfrida gjorde sitt för oss i Roslagen i början av året. Vår litenhet är tydlig när vinden inte är möjlig att stå emot och träden faller som plocke-pinn över landskapet. Det gör ont att se skogen falla, att se alla värden som går förlorade och höra sorgen om det förändrade landskapet. Vi är ändå tacksamma för att liv inte går till spillo i Alfridas spår.

Den här månaden har jag blivit mormor. En av mina döttrar har fått en liten dotter som, genom ett glittrande trollslag, nu påverkar våra liv. Jag fylls av bubbel i blodet när jag ser och tänker på det nya lilla livet. Det är känslostarkt när en ny människa nu finns i våra led. En ljuvlig liten krabat som vi räknar med kommer att fylla oss med glädje, oro, skratt och tårar, fantasi, lycka och mycket annat under tidens gång framåt. Hon är här nu. Här, mitt i våra liv. Ja, det är en riktig lycka. Må hennes & hennes föräldrars liv vara fyllt av glädje och god hälsa under många år framöver.

Under januari har jag varit på en begravning. Den var fin, men ack så sorgligt det känns. Hon finns i mina tankar. En kvinna, något år yngre än jag, mitt i livet, lämnade plötsligt & utan förvarning. Jag umgicks med henne när våra barn var små. Livet kom sen emellan och våra vägar gick åt skilda håll. Häromåret hittade hon mig på facebook och jag fick möjligheten att se hur hon och hennes man kunnat uppfylla sin ljuvliga resdröm, hur de njöt och hade det på sin resa. Deras njutning gick inte att ta miste på, deras val och deras glädje tillsammans är - har varit - vacker att se. De har uppenbart haft fantastiska år tillsammans. Tillsammans. På ett ögonblick var deras framtid - tillsammans - förbi. Kvar finns minnen att vårda. När jag möter honom och deras barn på begravningen finns så många frågor inombords, en längtan att höra berättelserna om åren som gått i deras liv, ja, om allt det goda, fina, sorgliga, vardagliga och äventyrliga som har passerat. Jag kan nu inte få höra hennes ord. För detta är det för sent. Det sörjer jag. Kanske lyckas jag få höra hennes ord genom honom, få höra hans ord, möta honom, höra berättelserna och se kärleken till allt de gjort. Det hoppas jag innerligt. Jag hoppas att livet för oss dit. Genom mig eller genom honom. De var och är människor jag minns med kärlek och glädje. Det är en sorg att hon inte längre finns med oss.

Nu, i månadens sista dagar, fylls jag igen av glädje genom en av mina döttrar. Denna gång den andra. De är verkligen något extra, det där barnen i våra liv, eller hur? Hon tog sin examen och fyllde scenen och rummet med innerlig glädje. Mitt på den stora scenen, framför sin klass och alla lärare, inför den fullsatta salen med flera hundra åhörare, höll hon gruppens examenstal. Rummet fylldes av hennes röst, när hon med lugna, tydliga och väl valda ord berättade om åren som gått och om hur de nått sitt mål med olika upplevelser av tiden. Jag känner omåttligt stolthet och glädje när jag ser och hör henne tala, vara och glädjas under hela sin examensdag. Ja, det är en riktig fröjd. Må glädje följa henne och hennes följeslagare i alla deras dagar.

Det finns många riktningar, ja. Jag fylls av stolthet och glädje, för mina barn och deras glädje, där de når sina riktpunkter och lyckas skapa gott i livet. De är starka människor som med egen kraft lotsar sig själva till goda spår i livet - nu också tillsammans med fina livskamrater vid sin sida. Kanske har jag och deras far bidragit till deras liv genom arv och någon dos fostran eller annan påverkan, men det är nu de själva - de själva med sina egna egenskaper och ständigt tillkommande erfarenheter - som driver sina liv. De är förundrande fantastiska människor, mina allra bästa vänner och reskamrater genom livet. Ja, det är en lycka och en fröjd att se när just det träffar dem. Det, som i schyst flyt och varm livsglädje. Deras glädje blir min glädje, precis som deras sorg också blir min.

Livet, ja, livet är. Det är här och nu, med ett ständigt varvande av djup sorg och fantastisk lycka.

Jag får nog ta en springtur i det frusna landskapet nu. Livet tål att tänkas på, tänker jag. Hur tänker du?

A..

tisdag 22 januari 2019

Livet.

Livet.
Ja, vi har det bara en kort tid. Mitt i  en evighet som vi inte rår över, åtminstone inte så mycket. Var och en olika. Utan besked om hur länge det ska vara. Eller hur det ska te sig, utvecklas.

Det är upp till oss att förvalta det väl. Oss, var och en. Helst utan så mycket ångest. Gärna med insiktsfull glädje och vördnad för liv, jord, miljö och alla levande väsen.

Plötsligt är den förbi. Den. Den tilldelade tiden. Plötsligt blir det verkligt när det overkliga händer. När någon som spelar roll försvinner. Någon som levt mjukt ock väl, njutit och älskat sin familj och som inte gjort en fluga förnär. Ja, åtminstone inte avsiktligt avsett. Andras reaktioner är alltid omåttligt svåra att känna till eller förutse.

Hon njöt av livet. Det salta och solskensdränkta livet, där värme, hav, äventyr, segling och skidåkning var viktiga ingredienser. Att resa med familjen var guldkanten som spelade roll. Det gjotde hon. De. Hon och han. Tillsammans.

Nu finns hon inte mer. Hennes tid på jorden är över. Hon och hennes minne lever kvar i barn, make och barnbarn. Och i föräldrar och syskon. Som en del som aldrig försvinner. Ja, också i oss andra som korsat hennes väg.  Vänner. Bekanta.

Hon spelade roll. Hon var viktig. Hon gjorde skillnad.

Ta vara på tiden, är den återkommande uppmaningen och tanken. Men hur ska vi kunna göra det när vi inget vet? Ja, jo. Det är väl det vi ska minnas. Att ta vara på vår tid just nu, dag efter dag, efter vår allra bästa förmåga. Då. Där. Nu. Dag efter dag. Inte sen.

Just nu.

Jag tänker att hon gjorde det. Hon. Han. Tillsammans. Jag hoppas att min bild där speglar deras bild. I värme och glädje. Tillsammans.

A..

onsdag 16 januari 2019

Dn idag om Phelps nya mål...


Jag läser i dagens DN (pappersupplaga 16 jan 2019) om simmare Michael Phelps karriär och psykiska ohälsa. Jag läser att han är på "rätt" spår igen och fått ordning på sitt liv.

Tänk, så ofta många av oss drabbas av den psykiska ohälsan och så ofta det plågar länge, men också att det finns goda vägar ut ur problematiken.

Ja, det krävs egen kraft eller hjälp, eftersom det nästan är omöjligt att klara bilden alldeles själv.

Nyttig läsning.

A..

tisdag 8 januari 2019

Min måttstock behöver inte vara din..

Min måttstock - den jag har på mig - behöver inte vara din. Min måttstock - den jag har på mig - behöver inte gälla dig. Det som är bra för mig, eller aldrig någonsin duger för mig (om mig), behöver inte gälla dig alls. Det är helt enkelt helt olika saker som inte kan jämföras.

Om jag säger att det är uselt att springa 3 mil i veckan, så gäller det bara för mig. Det gäller bara för mig och för min tanke om mig. Inget annat. Det gäller definitivt inte för dig eller för någon annan. Tre mil för dig eller någon annan kan vara helt underbart, fantastiskt. Ja, fem kilometer likaså. Inte för mig, åtminstone inte nu.

Ibland blir det fel, när man säger att tre mil, eller två mil eller fem km, inte är bra, inte duger eller är för kort. Eller att man säger att något gått för långsamt. Det gäller bara mig, det är bara jag som är referensramen utifrån det jag vill ha ut av mig själv.

Min måttstock för mig, oavsett vad det rör sig om, kan inte ändras till att gälla dig eller någon annan. När jag ger uttryck för något som är kort, långsamt, snabbt eller långt - eller annat som ska bedömas utifrån en prestation eller nöjdhetsgrad, vilket allt som oftast kan förbättras - så talar jag alltså (i allmänhet) om mig själv.

Min måttstock för dig är förstås något helt annat. Om jag ens har någon sådan, eftersom det ju inte kan vara upp till mig att bedöma vad som är bra för dig.

A..

måndag 7 januari 2019

Jag måste springa...

Jag måste springa, tänker jag, när morgonen vankas. Jag måste springa, så att jag motar ångesten över vad som kunde ha skett.

Varför man nu har ångest över vad som kunde ha skett, när det nu faktiskt inte har skett. Allt har ju gått bra.

Nåväl. Att springa är alltid bra.

A..

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år...



Gott nytt år. Låt oss nu hoppas och tro att 2019 blir ett bra år. Ett bra år för Jenny, Jesper och Ellen. Och för Sofie och OA. Liksom för mig, Leif och bokhandeln. Och alla andra också, förstås.

Och ja, att jag håller igång min löpning tillräckligt för att springa långt.

Och att alla ska hålla sig hela och friska.

A..





Löpartur tisdag 1 januari 2019



Leifs nya tillbehör till den lilla bilen.
Julklappen är sydd att hans dotter
(som är fantastiskt duktig på att sy).


Löpartur
nyårsafton 2018


måndag 17 december 2018

Den här bokhandeln...

Hej på dig.

Jag har nu drivit Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje i lite drygt ett år. Eftersom jag är alldeles ny i branschen kan vi säga att jag fortfarande går på inskolningsperiod och lär mig nytt varje dag. En del saker driver mig till vansinne och andra gör mig lycklig. Ja, det finns förstås många känslor däremellan också.

Glad blir jag när jag hittar underbara böcker som jag inte tidigare fått ögonen på. Kunder, min egen nyfikenhet och viljan att utveckla butiken gör att jag hittar mer, förstås.Även om timmarna till slut tar slut, eftersom jag sköter hela kedjan själv. Jag får rätt ofta upp ögonen för fantastiska förlag och deras riktning. Ja, det händer igen och igen, allteftersom dagarna går och ibland hittar jag fantastiska guldkorn. Det gör mig lycklig.

Kunder som kommer till butiken med sina speciella önskemål gör mig lycklig. De som engagerar, bryr sig om och vill något speciellt. Och de som återkommande återkommer till butiken med önskemål och samtal. De fyller mig med glädje.

Jag hittar fler underbara förlag allteftersom. Fler förlag och duktiga författare. Jag får fina bokkataloger där flera av böckerna känns intressanta och inspirerande. Historia, samhällsengagemang och världens väl spelar roll. Miljö spelar roll. Spännande historiska romaner eller deckare är fint. Ja, andra romaner och deckare också, förstås. Jag ser att att flera förlag har fina böcker om engagemang, miljö och hälsa i sin repertoar, som jag därför gärna vill dyka i och beställa ifrån.  Man blir riktigt glad av sådant.

Ja, den här bokhandeln ska vara en riktig bokhandel. Den ska växa, tänker jag. Det ska vara en sådan där man kan hitta böcker som man inte hittar på andra ställen. En sådan dit man vill gå och dit man vill återvända. Dit man lika gott kan åka även om det är en smula långt.

Har ni varit här ännu, tro? Om inte, välkommen hit!

Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje



tisdag 4 december 2018

Det finns människor som är rädda....


Det finns människor som är rädda för andra. Man kan undra varför. Jag är ändå rätt säker att det inte berodde på mig. Även om vreden landade på mig.

Jag blev lite sen från min arbetsplats och fick promenera raskt till bussen. Vid övergångsstället nära busshållplatsen gick en man och en lite grabb över vägen. Jag promenerade på trottoaren på den sida de var på väg mot. De stannade en god bit ifrån mig, uppenbart för att inte komma nära mig. De tog sen en lång omväg förbi mig. 

Den lille grabben hade en suverän ryggsäck på sig. Jag ropade en fråga - för att höra var de köpt den fina ryggsäcken. Mannen blev kraftigt aggressiv för att jag talade med dem. Röt, var arg och hotfull.  Han frågade - med en icke mild ton - varför jag besvärade dem. Reaktionen förvånade mig, förstås.

Jag undrar över vreden, men vet förstås att vi aldrig kan veta vad som finns i en människa. Kanske var han rädd av något skäl jag inte känner till. Kanske mådde han inte bra. Kanske hade de haft någon besvärlig situation innan jag mötte dem. Man kan aldrig veta.

Jag bad om ursäkt och han gick argt vidare med grabben. Min buss kom och jag klev på. De fanns - finns ännu - kvar i min tankevärld länge därefter.

Ibland undrar man vad som händer. Hur människor har det. Hur hade han, mannen, det? Hur mår han? Får han hjälp? Är de ensamma eller är de fler i familjen? Hur hade grabben med den superbraiga ryggsäcken det? Hur mår han? Drabbades han på något sätt av min fråga? 

Ja, frågor kvarstår efter mitt möte med mannen och den lille grabben. Hur mår de? Vilken hjälp finns för dem? 

Jag lär aldrig få svar.

Obehaget dröjer sig kvar.

A..

fredag 30 november 2018

På ett ögonblick...

På ett ögonblick är livet förbi.

Hon var en frisk, hel, sund och glad kvinna. Hon hade make, två barn och barnbarn. Hon och hennes make gjorde saker. De reste, de njöt och de var tillsammans. Under många år samlade de resurser för att avsluta sitt arbetsliv i unga och friska år. De gladdes åt sina barn och sina liv - tillsammans. De var verkligen tillsammans.

Ja, de avslutade sina arbetsliv, avslutade sina fasta åtaganden och flyttade in i sin segelbåt som tog dem runt om på världens vackra, brusande, salta och fantastiska hav. De njöt av solen, stränderna, kylan, värmen, vyerna - och av varandra. De träffade andra, världen runt. De njöt av sin resa, sina liv - tillsammans.

De åkte hem till Sverige någon gång ibland för att säga hej till sina barn och barnbarn, sen vände de ut igen. Ja, de saknade barn och barnbarn, men de har ju sina egna liv. Var och en måste leva, bör ju regeln vara. De fick påhälsning av barn som sedan egentligen inte ville lämna, som också ville leva ett liv som detta. Ja, ett liv i frihetens tecken, med saltet, vinden och vidderna som sitt ljuvliga sällskap. Ja, tillsammans.

Vi umgicks en hel del när barnen var små. Hon var något år yngre än jag, något enstaka bara. Vi hade - har - barn i samma ålder. Hon hade två och jag har två. Några av dem lekte tillsammans. Så gjorde vi också en tid. Sen delade livet på oss. Barnen åt ett håll, eller kanske flera. Vi likaså.

Jag har under de senaste åren följt henne på facebook. Jag har sett hennes och deras njutning tillsammans på färden. Sett, känt saltet och vinden, glädjen de hade tillsammans och tänkt att de hade ordnat det fantastiskt väl för - med - varandra. Jag har sett och känt att de njutit av allt de gjorde tillsammans. Det har varit fint att se all deras njutning och deras glädje.

Plötsligt ändras bilden. Lyckan och värmen byts till sorg och mörker. På ett ögonblick är det förbi. Hennes make meddelar, i all sin förtvivlan, att hon har gått bort i en plötsligt olycka - hon dog i en drunkningsolycka i paradiset på atollen Fakarava, Franska Polynesien.

En olycka förändrar livet på ett ögonblick. Här är livet plötsligt förbi. Sorgen, plågan och mörkret möter dagen för den som är kvar istället för det följeslagande ljuset, skrattet, värmen och kärleken. Hur ska livet nu bli, för de som är kvar? Hur ska de ta sig vidare? Hur ska de skönja ljuset där, strax bortom, igen?

Må styrka nå dig, Micke, nu när du förlorat din älskade hustru Lena. Må styrka, ljus och värme nå dig och stanna i dig. Må kärleken och värmen krypa in i dina vrår igen. Vi lider med dig. Vi lider med dig, era barn och barnbarn. Vi lider med er som nu har förlorat något av det viktigaste av allt. Den kära. Modern. Livskamraten. Kärleken. Tryggheten. Färdmästaren. Kvinnan. Livsnjutaren. Solstrålen. Glädjen.

Glöm bara inte att du inte är ensam, Micke. Dina barn, dina barnbarn och alla dina vänner är med dig. De behöver dig. Ni alla behöver varandra, vill vi tro. Det skulle jag och vi behöva, om vi drabbats. Vi skulle vilja vara tillsammans.

Vi sörjer att hon lämnat, att ni drabbats på detta omåttligt sorgliga sätt.

Må styrka nå dig och dina barn.

A..

torsdag 29 november 2018

Det är verkligen en sorg...

Ja, det är verkligen en sorg att se att Nettan Magnusson & hennes kollegor lägger ner sina båda butiker CAMA skor och Hallonsoda i centrala Norrtälje. Hon - de - har stridit, försökt, kämpat och lagt mänger av glädjeenergi i vår lilla stad. Hon har gjort skillnad i mängd, tänker jag. Det är en stor sorg för stadens centrum, för Norrtälje Handelsstad och för vår kommun i stort att hon - de - nu väljer att avsluta dessa båda butiker. Det är, för oss alla andra, en kraftigt negativ riktning. Men det är - högst sannolikt - vi alla andra, som har bidragit till hennes/deras beslut. Det är inte möjligt att driva butik om stadens konsumenter inte vill handla i de butiker som finns i vår stadskärna.

Vi har en ganska liten stadskärna, men ändå med olika delar. Där finns den del som börjar vid den stora parkeringen mot Stockholmsvägen och gå-gatan österut. Där finns många små butiker med olika inriktning. Vi har också Stora torget, Stora Brogatan, Lilla torget, Kyrkogatan och Billborgsgatan. Inom dessa områden finns ganska många små butiker som drivs av engagerade företagare, som vill driva sina butiker för sig, sin personal och kundernas väl. Det krävs onekligen ett samspel i samhället för att det ska fungera. Det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden.  Nettan Magnusson är en sådan. I positiv riktning.

Butikerna tillsammans behöver hjälp av kommunen. En allmän välvillighet är viktig, även om allt också ska vara rättssäkert, rättvist och tryggt. Ja, våra politiker vill ha en levande stad, vill jag tro. Allt annat vore ju absurt. Kommunen och politikerna har en viktig roll att spela - för utvecklingen av vår lilla vackra stad och däri också vår viktiga stadskärna. Utan att de ser sin roll och driver den riktningen är vi liksom stekta, eller åtminstone halvstekta. Det blir helt enkelt svårare att komma rätt om vi inte driver i samma riktning.

Det är inte bara kommunen och politikerna som behöver bistå i stadsutvecklingen. Det är också företagarna och företagarföreningarna. De och vi behöver vara aktiva. Vi behöver göra själva, men förstås i en för stadskärnan positiv riktning.

Där görs förstås en hel del. Jag har förstått att Norrtälje Handelsstad arbetar för stadskärnans utveckling och väl, även om jag personligen inte har sett vad som görs i detta avseende. Jag är ändå rätt säker på att de gör och försöker. Företagarföreningen Freja, som har kvinnors företagande som stark ram, driver också frågor till stärkande av företagandet. Det diskuteras tillsammans, stöttas och hjälps. Ja, det finns fler föreningar som stöttar och driver. Det är uppenbart viktigt och kanske behöver de synas mer.

En viktig ingrediens i en butiksägares eller företagares liv är kunden. Ja, förstås den viktigaste av allt. Utan kunden som aktivt handlar spelar inget roll. Utan den finns inte någon möjlighet att driva butiken. Om kunden väljer att inte handla i just den butiken, så är företagaren och butiksägaren i förlängningen stekt. Ja, det kan leda till att det är ogörligt att driva butiken. Kundens handlande ska räcka till nya varor, till löner för personalen, till hyra, el, telefon, kassamaskiner, kvitton, bokföring, sophämtning, paketinslagning, avgifter för musik i butiken, frakter och allt annat som hör butiken och företagandet till.

I butiken eller företagarna i stadskärnan är (oftast) inte kommunen eller politikerna i sin roll som politiker kunden. Det är den enskilda människan. Det är vi - den lilla människan, du och jag - som gör skillnaden här. Vi gör skillnaden när vi går in i butiken, väljer en vara och handlar där. Det är en positiv skillnad som skapar mer för butiken. Det finns också mängder av "kunder" som går in i butiken, provar, känner och andas butikens och varornas karaktär - kanske t o m fotograferar - för att sedan gå hem och handla på det (för butikerna förhatliga) nätet eller åka till något av centrumen i stadens ytterområden för att tjäna några kronor i en butik med billigare hyra eller en stor kedja i ryggen.  De gör också skillnad, men mer i negativ riktning för stadskärnas butikers fortlevnad.

Det är - högst sannolikt - kunden som driver Nettan Magnusson att lägga ner sina butiker. Det är inte troligt att det är kommunen, grannarna, företagarföreningen eller parkeringsautomaternas vanvettiga helvete som gör detta. Det är troligen kunden - den enskilda individen - som aktivt väljer att inte handla i den lokala fantastiska butiken i vår ljuvliga lilla stadskärna. Den enskilda personens val är just den enskilda personens val. Det är hen som gör skillnad - några i positiv och andra i negativ bemärkelse. Någon använder omständigheterna som skäl, som t ex parkering, tillgänglighet, billigaste pris, minsta besvär, politikerna, kommunen, med mera. Andra använder insikten om vikten av att själv göra och de därpå kommande följderna som skäl.

Den som handlar i en enskild butik bidrar till den butikens och den stadsdelens överlevnad. Den som inte gör detta bidrar till annat.

Ja, det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden.

Om du, jag, mina vänner och dina vänner handlar i butikerna i vår stadskärna får du/vi ha den kvar. Annars inte.

A..



NT.

torsdag 22 november 2018

Förbud mot barnäktenskap...


Läser en notis i dagens (22/11 2018) Norrtelje tidning om förbud mot barnäktenskap.

Bra, men vad händer med barnet när det kommer till Sverige. Vad blir konsekvenserna för den som är gift och den som inte är? Hur ser reglerna ut?

Ja, det behöver jag ta reda på.

A..

onsdag 7 november 2018

Fordonets historia

Bilen är en Renault 4CV, årsmodel 1958 och med registreringsnummer AGB 561.

Bilen köptes av Elsa Lundberg 1958 på Philipssons i Stockholm, var i hennes ägo till julen 1969 då barnbarnet Håkan Lundberg fick den i 1-årspresent av sin farmor. 

Den har rullat på vägarna i Piteå och Sundsvall, där Per Lundberg bott och vårdat fordonet. Per är son till Elsa och far till Håkan. Under Lundbergs ägotid har bilen lackerats om från grön till vit och fått en ny skinnklädsel.

En söndag i slutet av juli 2017 fick Leif syn på bilen på Blocket. Han hade just varit ute på en liten cykeltur från Norrtälje till Sundsvall och tillbaka och bänkat sig framför Blocket. Annonsen gjorde honom rejält inspirerad. Efter att ha försökt  ringa några gånger, fick han till slut tag på Per Lundberg som hade försäljningen på sin lott. Lundberg berättade att en herr Uddling hade varit och tittat på bilen i april när den stod i en snödriva på tomten. Smeknamnet Snövit uppkom med anledning av denna händelse. Leif ringde till Andreas Uddling och fick där loss bedömningen att bilen var i helt okej skick av vad man kunde se där i snödrivan. Leif ringde då tillbaka till Lundberg och lämnade ett bud och att han skulle komma nästa dag för att hämta bilen. 

Sagt och gjort. Leif bokar raskt en biltrailer för sin färd mellan Norrtälje och Sundsvall. Nu per bil istället för cykel. Måndag morgon, före öppningsdags, den 31 juli är Leif på macken för att komma iväg i tid. Han hade ju en bit att köra. När de öppnade butiken var det punktering på släpet och de hade inget passande reservhjul. Leif fick därmed åka till Gummicentralen för att få punkteringen fixad. Det ordnade sig utan ytterligare dröjsmål. De kan sin sak på Gummicentralen och trasslar inte.

Så, han kom iväg och affären gjordes upp i glatt tonläge över en kopp kaffe, han tackar och åker hemåt utan vidare krusiduller. Väl hemma igen med en starkt lyckokänsla, densamma som man får av endorfinkicken efter målgången i ett maratonlopp, säger han själv, så tittar han sig omkring på gården och inser förvånat att han inte har någon plats att ställa bilen för det kommande meckandet. Det var en liten viktig detalj, eller hur? 

Nåväl. Det löste han, förstås. Han byggde helt enkelt ett varmt och fint utrymme där han kunde mecka med det lilla fina fordonet. I augusti var det klart. 

- Jag behöver ju kunna lyfta bilen, tänkte han sedan. Han talade med sina vänner i grannbyn och de hittade en hydraulisk saxlyft som legat ute i tjugo år. Leif log och gav den kärlek och omsorg genom en nytillverkad kolv, slangar ock lite annat fix. Den blev ovärderlig i det fortsatta arbetet. I september var den klar.

I mitten av oktober kom Andreas Uddling på besök och med sig har han en del reservdelar, så nu kunde arbetet med renoveringen börja. Leif börjar med att byta ut alla torra och spruckna slangar innan han startade motorn. Den visar sig gå fint och låter bra, säger Leif. Den har vilat ganska länge, efter att ha bara gått 3461 mil, så den borde ju vara i hyfsad form. 

Leif fortsätter sitt arbete genom att ta ur mattor, stolar och säten. Han rengör ordentligt och smörjer in skinnmöblemanget med läderfett. Prylarna ska ju vårdas så att de håller i evinnerlig tid. 

Efter ett antal timmars (ej särskilt få) rostlagning börjar arbetet med att avlägsna den vita färgen som hon var omlackerad i. Färgen hade hade börjat att resa sig och flagna och beslutet blev allt ska bort ner till i det närmaste plåtrent. Han jobbade på rätt bra, där i sitt varma och fina garage. 

Den 8 mars drabbades Leif av en akut näthinneavlossning. Det resulterade i en ögonoperation och arbetsförbud i 6 veckor. Som tur var så hindrade det inte hans tidsplanen nämnvärt, eftersom han då hade lämnat över bakskärmar, motorhuv, taklucka och dörrar till Per-lackerare som skulle lackera bilen. 

När Leif, vid sitt första samtal med Per-lackerare,  frågade om han ville lacka bilen åt honom blev svaret nej. Det var ett för stort jobb att lacka en hel bil, tyckte han. Han ändrade plötsligt uppfattning när Leif visade en bild på bilen; - ”nä men är det en sån, ja, okej då”. Det verkar vara många som är smått förtjusta i detta lilla mästerverk. 

Nästa steg var att blästra rent och lackera fönsterramar och fälgar för att kunna ställa chassit på hjul för transport till lack. I början av maj transporterades dessa delar till lackerings-Per så att han kunde jobba med detta när han hade tid över i luckorna mellan sina egna sysslor. Leifs första första plan att vara klar till midsommar hade fått flyttas fram till senare under sommaren. Han led en aning över detta tidshaveri, men med sitt positiva sinne vände han det förstås till något positivt ändå. 

När dörrarna kom hem från lacken kunde arbetet med att montera fönster, lås och lister börja. Han var tacksam för alla fotografier han tagit och den ordning han har i sin verkstad. Att plocka isär är ju en sak, men att få ihop fordonet igen kräver förstås sin man. Han gjorde det med bravur. 

I början av juli åkte han till Öland för att göra en tillbyggnad åt sin svärmor. Det var ju ett besvärande avbrott när man har en bil att bry sig om. Husbygget beräknades ta ca fyra veckor, så han fick lite abstinens när Per-lackerare ringde redan efter två dagar och berättade att chassit var klart att hämta. Två veckor senare åkte han hem från Öland, hämtade bilen och började återmonteringen. Eftersom bagagehuven, gångjärnen och lite smådelar inte var klara så kunde han åka tillbaka till Öland för att avsluta arbetet där. Det gäller att nyttja tiden på bästa möjliga sätt, även om man tvingas åka några hundra mil på kuppen.

Väl hemma igen i mitten av augusti var det dags att återuppta monteringsarbetet igen. Vindrutan,  bakrutan och instrumentbrädan återbördades till sina platser tillsammans med andra små ting som demonterats under resans gång. Som genom ett fantastiskt trolleri fick han förstås elen och lamporna att fungerar igen. 

När allt var monterat och klart var det dags att maskera hela bilen. Inget skulle få förstöras nu när det var dags för underredsbehandlingen. Ja, rambalkar och alla hålrum skulle också sprutas. Det gick som en dans. Ja, Leif är duktig på att dansa.

Den 7 september var det dags att åka till Opus bilprovning för besiktning. Det blev en upplevelse i sig. Besiktningsmannen var lycklig att ha fått fordonet på sin lott. Han gick raskt till fikarummet och ropade åt kollegorna som hade rast;  - kom hit och kolla!

Plötsligt var det fem besiktningsmän runt bilen förutom den dam som hade kört in på platsen bredvid. Det var en positiv uppståndelse, kan man säga.

När han var klar med besiktning och provkörning och Leif skulle få protokollet och betala sa han; - en sån här ska du ha! Han tog en stjärna och placerade på protokollet. Han fick en ”Guldstjärna för ett väl underhållet fordon”. Som om inte detta vore nog fick han 90 kr i rabatt på avgiften. Han säger sig aldrig fått det förr, trots den stora mängd besiktningar som gjorts under årens lopp. Risken finns att det aldrig händer igen. Nästa inställelse för besiktning av detta lilla charmerande fordon är 2099-12-31.

Människor blir glada av att se den lilla fina Renault 4CV komma farande på vägen. De vinkar, de kommer fram och pratar och de är smått lyriska över den lilla bilen. Många har egna minnen kring denna typ av bil, precis som Leif har. Ja, det är en fröjd att se all glädje denna lilla bil skapar för så många.

Anette Grinde

Artikeln är införd i Småfranskan - Club 4CV Suede nr 4 - 2018



måndag 5 november 2018

Så som i himmelen...

Humlegården har ännu
vackra höstfärger kvar.
Fredrika Bremer





















4/11 2018 (söndag) fick jag mig en liten tur till Sthlm. Det är inte så ofta nuförtiden, eftersom jag är låst i butiken. Denna söndag tillbringades tillsammans med mina fantastiska döttrar, som gör mig varm i själen. Vi åt lunch tillsammans för att sedan se musikalen Så som i himmelen på Oscarsteatern. Musikalen var en fin födelsedagspresent från barnen till modern.

Innan lunch och musikal vandrade jag sakta genom staden. Vi har en vacker huvudstad. Denna, dagen efter Alla helgons dag, var solig och det var många människor ute och gick. Ja, det är vackert.

Efter musikalen var det mörkt ute. Solen hade gått ner. Jag vandrade tillbaka genom staden. I prång utanför några av butikerna längs Kungsgatan och Birger Jarlsgatan låg par av tiggare nerbäddade under sina stora täcken. Det gör innerligt ont i min själ att se hur de har det, att de sover ute på de öppna gatorna. Jag undrar alltid hur många de är, vilka de är, hur deras livsförhållanden ser ut och var/hur de - var och en  - bor.

Samtidigt hör vi i media hur ungdomar, nyanlända som trillar utanför boendesystemet, vräks från sina bostäder och tvingas ut i tält eller på gatan. Det är en fasa och en tragedi att vi inte bättre kan ta hand om de människor som kommit hit och har det tufft. Varför fungerar det inte?

Tittar man åt ett håll så är allt så vackert. Tittar man åt ett annat så ser vi tragisk misär. Det gör det förstås lätt att blunda. Man kan låtsas att man inte ser eller att det faller på någon annans bord.

A..


söndag 21 oktober 2018

En kvinna med sin lilla hund knackar på...

En kvinna är ute och går med sin lilla hund. Det är andra halvan av oktober. Det mörknar tidigt på kvällarna. Hon knackar på hos en granne inte så långt bort. Hon berättar att hon tycker att livet är så innerligt ensamt och mörkt. Det finns inga människor kvar omkring henne, bara hennes exmake. Han är förstås inte där. Hennes andra släktingar finns också på håll.

Hon berättar att hon inte längre är sommarboende utan bor permanent i sitt hus. Hon vill så gärna att grannen kommer och besöker henne. Hon lovar att bjuda på en kopp kaffe eller så. Hon skulle bli väldigt glad om grannen kom.

Hon frågar om grannen har hund.
- Nej, blir svaret. Där finns ingen hund.

Efter en kort stund tackar kvinnan för sig, men avslutar med att fråga vad grannen heter.
- Tack, säger hon när grannen säger sitt namn, och säger sedan sitt eget namn.
- Jag hoppas att vi får en fin sommar med många ljusa kvällar, så att vi kan ses, säger kvinnan.
- Kom gärna bort till mig när du har tid, säger hon och tar sin lilla hund och går hemåt igen.

När jag ser detta tänker jag att ensamhet och ålderdom är förödande. Att ensamhet och ålderns glömska skapar sorg ur många perspektiv och att det är viktigt att vi andra, runt omkring, hjälper, hittar riktning och stöttar alla de som har det tufft.

Tar grannen eller kvinnans närstående hand om kvinnans behov, tro? Känner kvinnans närstående till kvinnans behov? Vet de hur hon mår och har det?

A..


Intervallträning?

Jag saknar kompetensen som gör att jag kan slänga saker - eller en göra mig av med tingen för andras nytta. Jag är en samlare. Ja, det finns förstås andra som är ännu mer samlare än jag och som gör det mer taktiskt. Jag kan helt enkelt bara inte slänga saker. Det är uselt att vara så - för mig. Jag behöver göra något åt detta. Jag behöver helt enkelt lära mig att slänga saker. Jag undrar om det är en prioriteringsfråga?

Jag hade min dotter på besök. Hon har börjat springa. Det är skoj. Det gör mig glad. Hon tränar konstruktivt efter ett träningsprogram. Det gör inte jag. Jag springer t ex inte intervaller. Det gör hon, eftersom det står i träningsprogrammet. Och - för att det ger resultat. Det vet jag - men ack, inte gör jag så ändå. Jag behöver lära mig att springa intervaller - eller kanske att komma till skott med just detta.  Jag undrar om det är en prioriteringsfråga?

Idag har jag i varje fall gått igenom några lådor från min senaste flytt. Jag har slängt flera pappersark och gjort en stor bokhög som jag tänker köra ner till bokförsäljningsstället i Nysättra - till nytta för idrottsföreningen där. För att slänga böcker är förbjudet, tänker jag. Ibland ter sig denna åsikt som absurd, men nej, man får inte slänga böcker.

I bokhögen hittar jag en bok om intervaller - Intervallguiden av Marcus Nilsson. Jag har läst den förr, när jag gjorde tidningen Marathonlöparen och skrev recensioner om löparlitteratur. Jag kanske bör läsa den igen, innan jag lämnar den vidare till intervalldottern. Kanske kan den lära mig något? Få mig att ändra det invanda spåret till ett bättre, mindre långsamt, spår? En bok om intervaller ska i varje fall inte slängas - den ska läsas!

Med tiden lär vi kanske upptäcka vart detta leder.

A..


Brevet från Gertrud av Björn Larsson

Jag har läst Brevet från Gertrud av Björn Larsson. Jag har kraftigt berörts, våndats, gråtit och svurit. Svurit över rasism, antisemitism, judehat och människors inskränkthet. Ja, inskränkthet från alla, eller i varje fall många, sidor. Jag har fasat över rädslan, den nedärvda rädslan och de väl spridda hatet i samhället.

Den här boken vill jag rekommendera till alla som funderar kring vem du - var och en - är. Jag vill också rekommendera den till alla er som delar in människor i kategorier, tvingar in dem eller oss i fack som gör oss till något vi egentligen inte är.

Vad är det som gör oss till de personer vi är? Hur spelar religionen roll? Generna? Arvet? Fostran? Miljön? Och vad människor omkring oss säger eller bestämmer?

Är det skillnad på att vara muslim, kristen, buddist, sikh, hindu eller jude? Vad är skillnaden - förutom tron? Och varför är det så? Ja, svaren är förstås unika, olika för var och en. Vi tolkar och tänker så olika - men visst är vi väl ändå först och främst lika?

För visst är vi väl ändå först och främst människor? Med samma luft, samma rättigheter och skyldigheter och med samma grundförutsättningar. Född av en mor och far - och i grunden bara en människa?

Den här boken rekommenderas till läsning. Den sätter outplånliga spår i mina tankevärld. Den utmanar, väcker glädje och förundran, men den skapar också en omåttlig sorg över människors förmåga - eller vilja - att agera med hat.

En återkommande reflektion i livet är att det inte alltid går att förutse konsekvenserna till sitt handlande - och att man i stundens hetta inte alltid kan agera fullt genomtänkt. Reptilen i hjärnan har ibland en förmåga att ta över. Konsekvenserna kan bli omåttligt dramatiska.

En av frågorna som kvarstår är; Vem är jag. Och varför? Och hur kom det sig att jag är, blev, just så?

Tack, Björn Larsson, för att du åtog dig uppdraget att skriva.

A..


Om 
Brevet från Gertrud 
på bloggen hos 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

fredag 19 oktober 2018

Dagens insats i klimatutmaningen...

Dagens insats för mig i var att lämna bilen hemma och ta mig till jobbet med egen kraft. Det var suveränt ljuvligt i morgonfrostig tid. Att börja dagen med en två-mila-löpar-tur är ju inte fy skam.

Det är förstås viktigt att vara reflexmässigt vettigt klädd när man startar i eller innan gryningstimmen. I svart mörker syns reflexjackan i mötet med en bil, men antagligen inte i gryningstimmen. Så, om jag startar i mörker bör jag ha reflexjackan och i gryningstimmen, liksom när solen har gått upp, bör jag svida om till den knallgula jackan. Den grå reflexjackan syns ju väldigt dåligt under de ljusare timmarna. Två jackor känns förstås inte som minimalistiskt i packningsväg, så jag får nog tänka om i mitt val av kläder här. Kanske en reflexmössa kan vara lösningen?

A..