måndag 16 oktober 2017

Systrar bakom galler

Systrar bakom galler
Nima Sarvestni & Maryam Ebrahimi
NimaFilm
2017
Filmen finns på Svt-play

I Afghanistan var Sara inspärrad i ett kvinnofängelse för att hon hade rymt med sin pojkvän vid 17 års ålder. Men utanför fängelset väntade ingen kärlek - bara våld och dödshot. Sara får hjälp att ta sig till Sverige där hon söker asyl medan bästa vännen från fängelset Najibeh blir kvar i Afghanistan. Samtidigt som Sara försöker förstå vad ett liv i frihet innebär får hon veta att Najibeh är försvunnen. Ett rykte säger att Najibeh stenats till döds av talibaner. Men är det verkligen hon? Filmaren Nima Sarvestani bestämmer sig för att återvända till Afghanistan för att ta reda på vad som hänt. 

Systrar bakom galler är uppföljare till den Emmy-belönade dokumentären Frihet bakom galler från 2012.

Det som skulle sluta lyckligt gjorde inte det.

Det här är en viktig film, precis som Frihet bakom galler är. Filmen berättar om väldigt olika, annorlunda och ur vårt perspektiv absurda, livsförutsättningar för kvinnor. Ja, för män också, men för kvinnorna ter det sig fängelselikt oavsett liv och plats. Inställningen, omgivningen, miljön, mm präglar människor och det är svårt att ändra perspektiv i ett enkelt kast.

Den här filmen gör mig arg för det som händer, eller riskerar att hända, här hemma. Hur tar vi hand om våra nya svenskar? Hur hjälper vi män och kvinnor in i vårt samhälle, utan att skapa skuggsamhällen eller andra typer av fängelser.

Nöjer vi oss med detta? Stannar vi här, tänker jag när jag sett filmen till slut? Låter vi det vara så? Det känns verkligen inte bra.

A..




söndag 15 oktober 2017

Kommunikation & grafisk profil

Att kommunicera är fantastiskt.
Glädje är en viktig del i kommunikation. I detta ligger, för mig, en lagom dos av kravlöshet utan att smita från den "regelrätta" formen. Kommunikation är mycket mer än bara lite prat. Däri ingår t ex  hur vi talar eller skriver, kroppsspråk, hållning, kläder, förhållningssätt, med mera. Vi är alla olika. Vi talar olika, agerar olika. Vi är oss själva, men behöver förhålla oss till någon form av regelsystem för att i något mått skapa ett budskap, en riktning, inom en organisation.

För mig är språket och bilden viktig, men vi ser olika saker när vi kommunicerar. Sändaren tänker en sak och mottagaren uppfattar ofta annat. Det är viktigt att se att vi aldrig kan fånga hela bilden lika. Kanske är det så för att vi är så olika.

Min riktning, när jag försöker kommunicera, är att försöka vara tydlig. Ett lagom enkelt språk, en tydlig röst, att skapa en enkel bild inom oss och att försöka att inte använda för många ord. Allt detta är svårt, så jag får försöka på nytt varje gång jag gör. Igen och igen, kanske blir det bättre nästa gång? Att kommunicera är fantastiskt, men ack, så svårt.

Grafisk profil.
Vi har en grafisk profil. Den visar vår organisations logga, våra färger, det textsnitt som är valt, med mera. En grafisk profil är framtagen för att visa vilka vi är, berätta något om oss. I den ligger vår värdegrund. Vi som går in i en organisation står bakom den, respekterar dess tonalitet, bildspråk, form, färg, mm och använder den som tänkt. Det är en enhetlig form som för oss samman i en organisation. Ja, det finns otroligt mycket mer som för oss samman, men detta är en viktig bild som vi har att samlas runt. Vi kan avstå diskussionen om den är bra, utan bara respektera den för att den är. Den finns. Den är genomtänkt. Vi använder den just så.

Ändra inte formen.
Den beslutade formen genom loggor, färger, textsnitt, form, mm, är för oss att följa. Punkt. Den är inte att ändra i. Så är det alltid med grafiska profiler. Den är bara att gilla.

Den grafiska profilen, där t ex loggan och dess färg ingår, är en viktig budskapsbärare. Vi använder den t ex för att outtröttligt visa att och vad organisationen gör, och att organisationen finns. Det vi gör, berättar, tillsammans med loggan, färgerna och textsnittet visar vår värdegrund. Det går åt båda håll, tänker jag. Låt oss alltså inte bidra till att loggan och namnet förknippas med fel saker. Vad är vår värdegrund? Ja, just det är viktigt att fånga.

Använd loggorna, färgen och textsnittet.
Vi ska förstås använda loggorna som tänkt, med de färger som tänkta. Ja, vi skall använda den grafiska profilen, läsa, öva och göra med det material som finns. Det är fantastiskt bra om gör detta genom att hjälpa varandra så att den används rätt. Det finns manualer och hjälpredor på vår hemsida. Vi lär oss också genom att vara uppmärksamma, fundera kring frågan och att ställa frågor till varandra om hur vi gör detta på bästa sätt för att få det just rätt. Rätt färg, rätt form och rätt budskap, alltså.

Jag kan få hjälp.
För mig är detta ibland obegripligt, eftersom jag är ovan att använda grafiska profiler. Men, jag vet att jag kan få hjälp. Jag försöker själv först, läser manualen, tittar (och ifrågasätter) hur andra har gjort och använder de hjälpmedel som finns i vårt "Brand center". Jag kan sen dubbelkolla med någon som kan. Min riktning är att först försöka själv och sen dubbelkolla att jag har förstått rätt. Min riktning är också att vara lyhörd. Det här är ju inte mitt område, så det finns andra som vet mer om det här regelsystemet.

Från bra till bättre.
Från bra till bättre, är min riktning. Alltså, att inte sitta riktigt nöjd. Att sätta fokus på att lära mig detta, även om det inte är mitt normala arbetsområde. Det innebär också att jag visar respekt för företagets eller organisationens ramverk. Jag vet inte bättre än alla de som aktivt har arbetat med denna fråga runt om i världen under väldigt många år och jag har inte rätt att ändra i ramen. Det är helt enkelt en strikt regel att vi inte går ifrån den grafiska profilen. Vi gör det aldrig. Vi lär oss istället hur den skall användas.

Vi provocerar gärna.
Vi provocerar gärna, vi gör gärna skillnad, vi utmanar gärna, med mera. Det gör vi både i och utanför vår organisation. Det gör, i allmänhet, samhället och oss människor bättre. Men, vi gör det inte genom att ändra och leka med med loggor, färger, textsnitt, mm som finns i den grafiska profilen. Den är helt enkelt fast i sin form.

När vi talar nu om kommunikation och grafiska profiler, så behöver vi alltså också tala om vår - organisationens - värdegrund. Hur ser vår värdegrund ut, hur utvecklas den och hur talar vi om den?
Hur hör den till, eller hur hör vi till?

A..
(Icke-kommunikatören som har svårt att hålla sig kort)

lördag 14 oktober 2017

Lilla torget - Norrtälje - Wallinska gårdarna


Norrtälje - Lilla Torget - 14/10 2017.


På vackra Lilla torget i Norrtälje ligger Roslagens bokhandel i de fina Wallinska gårdarna. Missa inte denna plats när du vandrar i Norrtälje! De röda husen härrör från 1700-tal. De byggdes strax efter det att ryssarna härjade i trakten.

Peka mig gärna till andra fotografier med vyer och detaljer från det fina torget - ja, från en annan vinkel, en annan årstid eller rent av från en helt annan tid.

A..

Länkar som i något mått har med Wallinska gårdarna och Lilla torget att göra;



På Lilla torget i Norrtälje finns
Roslagens bokhandel. Kanske har de
denna bok där. Gå gärna dit och se.
Den är väl värd ett besök, både
bokhandeln & boken
.








söndag 8 oktober 2017

Hoppa, mamma! Hoppa!

- Hoppa, mamma.
- Hoppa, säger ungen med lagom hets i rösten.

Ja, ungen är inte så liten, men är ändå mitt barn. Eller mina barn, för båda sänder samma budskap. De/hon peppar (eller hetsar) mig att göra just det jag har talat om att jag vill göra. Det jag har talat om i väldigt många år.

- Våga.
- Ja, du törs.

Själv är jag just nu livrädd. Livrädd för att göra det jag är på väg att göra. Jag håller på att måla in mig i ett hörn, så att jag inte har någon återvändo. Ja, jag är inte i mål ännu, så jag kan ännu backa, men det är egentligen inte min avsikt. Jag ska, fast jag är rätt skraj.

Jag ser boken om rädsla, som Ingemo Bonnier har skrivit. Ja, det skall jag läsa strax. Den är på väg, vill jag tro. Jag hörde Kristina Paltén tala om rädsla och tillit i sitt Ted-talk i Vilnius. Jag tänker att rädslor kan, ska och bör övervinnas, att det är viktigt att göra just det.

Andras rädslor, mina rädslor, världens rädslor och våra gemensamma rädslor får inte hindra oss att leva kvalitativt vettiga liv. Det får inte göra att vi stannar hemma, inte går utanför dörren eller inte vågar satsa.

Nu är det bara en kvarts sträcka
kvar till mål. Resan behöver leda

till att jag faktiskt vågar. 
Ja, visst är dags att hoppa!
Det finns människor som inte vågar stå på en scen. Det är en fröjd när det är gjort. Det finns människor som inte vågar gå ut. Det är en fröjd, en vinst, när det är gjort. Det finns människor som vågar satsa, vågar försöka, och därmed riskerar både en vinst och en förlust. Rädslan för förlusten eller det vi kallar misslyckandet riskerar att vi stagnerar, inte kommer till skott och inte vågar göra det vi vill och det vi borde.

Så, Anette, släpp rädslan nu och gör det du tänkt. Just nu finns möjligheten att göra just det. Så gör det.

- Fånga bollen!
- Hoppaaaaaa!

- Will do? Will try?
- Yes, will do!

A..






Jag vill inte att du kramar mig...

Vad skulle Magdalena Ribbing säga om kramandet, tro? Skulle hon säga att jag måste ta emot alla dessa obehagliga kramar eller skulle hon säga att det är ett ohyfs att krama människor som inte vill bli kramade? Ja, antagligen det senare, om jag känner hennes budskap rätt. Jag önskar att människor ville respektera min integritet och förstå att mitt nej till en kram - både som hej och som hej då - verkligen är ett nej.

Jag räcker fram handen till en hälsning. Jag gör det i affärssammanhanget, men också i den privata sfären. Jag ogillar att kramas. Det är bara några få, som jag vill ha kramen av eller som jag vill ge den till. Resten ber jag att få tacka nej till. Jag gör det, säger eller visar nej, men respekten för detta är otroligt låg.

Handen, som sträcks fram för hälsning, föses ofta bort med ett skratt och jag påtvingas en kram som jag uttryckligen har sagt eller visar att jag inte vill ha. Nästa gång händer det igen. Och nästa igen. För mig visar detta att du inte respekterar min integritet, du blundar för mitt obehag. Din bristande respekt påverkar min relation till dig. Vår relation skadas. Det är inte försumbart.

Du som vet att jag inte vill, vänligen respektera detta. Du som ser min hand sträckas fram, ta den istället. Eller sträck fram din egen. Ja, en medkännande strykning på axeln eller armen kan visa en känsla, och det kan vara i sin ordning i vissa situationer. Inte alltid, förstås. En kram är som huvudregel inte i sin ordning. Det är nej där.

En kram som inte är önskad blir en form av övergrepp. Jag ber dig avstå från detta. Det är inte skoj. Det är inte fint. Den är inte önskad. Den är helt enkelt obehaglig. Respektera att alla inte vill ha den hälsningen eller den fysiska kontakten just där och just då. Avstå. Och, gör inte en grej eller ett spektakel av det.

Ett nej är ett nej, oavsett fråga.

A..





torsdag 5 oktober 2017

Människor köar



Paul Hansen har fotograferat människor som står i rad i väntan. Vad väntar de på? På sin tur? Krigets slut? Vägen från fattigdomen? Mat? Ett drägligt liv?

Fantastiska fotografier tål att begrundas. Ja, det gör ont att se dem. Värker hela vägen ut.

Utställningen, på Fotografiska museet i Sthlm, rekommenderas.

A..

söndag 1 oktober 2017

Norrtälje tappar i rankningen gällande företagsklimatet, läser jag i NT

NT 27/9 2017.

Hur gör vi Norrtälje till en fantastisk stad & kommun att driva företag i? Är det kommunens fel att det går neråt i rankningen eller är det något annat som styr dessa siffror? Vad består "kommunen" i  - är det medborgarna eller är det kommunförvaltningens politiker och tjänstemän?

I NT står att "I enkäten har lokala företagare fått betygsätta saker som konkurrens från kommunen, kommunikationer och service till företag. Men det viktigaste är kanske skattningen av politikers och tjänstemäns attityder till företagande, som båda ser ut att ha fallit mycket kraftigt. När det gäller kommunpolitikernas attityder låg Norrtälje på plats 35 år 2010. Nu ligger vi i sista heatet, på plats 256."

foretagsklimat.se står att läsa; "Syftet är att visa var i landet det är bäst att starta och driva företag. Rankingen innehåller totalt 18 faktorer som viktas olika tungt. 2017 års ranking bygger till två tredjedelar på en enkätundersökning till företagen som genomfördes under perioden januari-april 2017 och ytterligare en tredjedel statistik från SCB och UC." 

Ett mindre lönsamt företagande kanske inte är kommunens, alltså kommunfolkets eller ledningens, fel. Det kanske är kommunen i sig, alltså folket som gör, tänker och är. Vilken mentalitet har vi här?  Vad tycker vi? Hur styr detta i en undersökning av detta slag? Har rospiggarnas sätt att vara betydelse för svaret på undersökningen? Är de på annat sätt än vad de är på andra orter?

Norrtälje har många pendlare ut från kommunen. De flesta som jobbar gör det någon annanstans. Det spelar förstås roll för kundtillströmningen för butikerna i stan, men företagande är mycket annat också. Vi har företagare inom media, ekonomi, it, juridik, begravning, mm och allt detta påverkar en undersökning som denna. Vi har helt olika kundkretsar och är beroende av service på olika sätt. Jag, i mitt konsultföretagande har aldrig haft behov av kommunens service. Deras välvilja eller skolans, politikernas eller allmänhetens attityd har därför aldrig påverkat mitt företagande. Dess väl beror mest av mig själv och mitt eget driv och kunnande.

Men, varför halkar vi så långt neråt i denna undersökning? Vad skiljer oss så markant från t ex Solna som ligger i topp?

Ulrika Falk (s) och Kjell Jansson (m) har och har haft roller som spelar stor roll för kommunens riktning i företagande. Linda Börjesson är chef/ledare på posten som rör tillväxt- och utveckling kring företagandet i bygden. Dan Löfgren har tidigare, under många år, suttit på motsvarande post. Spelar personerna på ledande poster roll, eller är det medborgarnas och företagarnas attityder som spelar roll? Varför blir undersökningens svar så negativ?

Jag tittar på svaren i undersökningen på den hemsida där den ligger. Det gör mig sorgsen att se att attityderna är så negativa, går i en så negativ riktning. Utan alla dessa företagaren stannar vår bygd och vårt land, de är oerhört viktiga krafter.

Allmänhetens attityder till företagande är förstås viktigt. Om allmänheten har en negativ attityd till småföretagarna, bygden, kulturen, mm så påverkar den samhället och dess utveckling. Vi är tillsammans. Vi, du och jag, gör skillnad. Om allmänheten suckar och gör sig negativa över företagarna sänker det förstås den viktiga känslan för företagandet. Medias attityder till företagandet är också en viktig parameter, eftersom media påverkar allmänheten. Jag tänker att det spelar roll för hur vi matas med informationen. Om media och allmänhet tar sin roll på allvar, driver oss medborgare i acceptabelt konstruktiva (inte bara negativa) termer och driver kommunens tjänstemän med en lagom driv framför sig/oss för bättre service till oss medborgare och företagare. Vi alla är en del av attityderna. Om vi talar i negativa termer sänker det oss som personer och företagare. Om vi istället ser sakerna från den positivt konstruktiva sidan för de oss framåt.

Vägnät, tåg och flyg spelar förstås roll för företagandet, liksom alla de där stora centrumområden som finns runt om vår stad. Vägnät, tåg och flyg ändras inte i ett nafs, men de spelar förstås roll. I detta kanske också parkeringssituationen spelar roll. Finns det parkeringsplatser så att människorna kan besöka stadens butiker? Är de vänliga, tillgängliga och acceptabelt nära butikerna?

I frågepaketet finns en frågeställning som rör konkurrens från kommunen. Ja, konkurrens måste ju tålas, förstås, vare sig den kommer från kommunen eller från andra företagare. Är detta en attitydfråga, att kommunen inte får driva näringsverksamhet? Är detta en fråga om vem som skall driva skola, vård och omsorg?

Skolans attityder för företagande spelar förstås en väldigt stor roll för ungdomarnas vidare färd i livet. Det spelar också stor roll för företagarna i bygden både nu och sen. Samarbetet mellan företagarna och skolan påverkar attityderna - det är förstås viktigt att ha ett fantastiskt gott samarbete dem emellan. Hur ser detta samarbete ut? Finns det? Vi hör återkommande att ungdomarna inte vidareutbildar sig i Norrtälje, att utbildningsgraden i stort är låg. Hör detta ihop med skolans och allmänhetens attityder till företagandet? Förstår man inte vikten av ett högt företagande - för arbetstillfällen, för bygdens utveckling och väl, för liv och lust i trakten, med mera?

Svarsriktningen kring kommunpolitikers attityder till företagandet har fallit mycket kraftigt sedan 2015. Vi haft ändring i maktsammansättningen sedan dess, från blått till rött, men visst förstår även det röda styret vikten av ett gott förhållande till företagarna? Utan alla drivna företagare stannar bygden, det är viktigt att se och förstå för oss alla. Företagen och företagarna gör verkligen skillnad.

Också tjänstemännens attityder till företagande har fallit kraftigt, noteras i undersökningen. Tjänstemän är experterna i kommunen, som har att utöva sitt uppdrag utifrån politikens direktiv men inom ramen för lagstiftningen. Hur kan den ha fallit så? Är det en ledningsfråga - med ny kommunchef och med ny politisk ledning skapas förändring, ja, men förändrar det tjänstemännens attityder?

”Vi företagare märker hur näringslivskontoret har arbetat med att öka sin tillgänglighet. Vi är glada över att det ger resultat” - sägs det i Älvdalen. I Hofors är det dialog och sunt förnuft som höjer rankningen. Vad är det som sänker Norrtälje? Vad gör vi/ni så fel? Är det en reell försämring eller är det företagarnas som lägger skuld på någon annan? Ja, svaret är förstås individuellt från varje unik individs svar och varje unik persons företagande/situation.

Vi är förstås beroende av att få tillstånd och svar i olika mått av kommun och myndigheter. Men är det verkligen så illa som det låter i denna undersökning?

Om så är fallet undrar man verkligen varför. Och hur.

A..




tisdag 26 september 2017

Paul Hansen ställer ut på Fotografiska

Jag hastar genom dagen för att hinna. Jag hastar i tanken, skyndar mig genom uppgifterna. Oroar mig i onödan och känner stressen bita mig i hasorna. Jag blir avbruten både av mina egna tidsbokningar och av andra som ringer eller kliver in i rummet. Arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag hinner inte tänka klart mina tankar och jag hinner inte slutföra mina uppgifter. Jag känner stressnivån som en obehaglighet i kroppen.

Jag har bokat en sen lunch med en sympatisk nätverkskollega. Det blir ett skönt och viktigt avbrott, med hyfsat fokus i stunden. Vi diskuterar frågorna som är viktiga, som nu landar på någon annans bord och som spelar roll för framtiden i teamet. Det gör vi alla, spelar roll. Det vi gör, och inte gör, spelar roll. Det är helt enkelt viktigt att vi gör. Jag återvänder till kontoret och försöker fokusera på det som måste bli klart och slutföras. Då ropas det från fikarummet att det är kaffe och fika. Jag går raskt dit, för att bidra med närvaron en kort stund. Ja, det blir överdrivet kort, min tanke lämnar rummet och jag strax därpå. Strax senare hör jag vad skälet till samlingen var - någon fyllde år. Nonchalant hade jag lämnat rummet mitt i firandet, för att jag inte var tillräckligt observant om varför vi firade. Jag fick gratulera sen. Jag svär inombords över min bristande mentala närvaro, just där, just då.

Jag hastar genom dagen. Gör klart, så gott det går. Tittar återkommande på klockan. Packar ihop. Hastar iväg. Går fort genom stan. Dryper av svett. Upptäcker att bilisterna ser på mig i korsningen, som att jag ska gå rakt ut i gatan. Jag stannar. Drar ett djupt andetag. Vrider mig åt ett annan håll, så att det syns att jag inte skall korsa deras väg. Andas. Svettas. Men hinner dit jag ska, till slut. I tid. En konstig lättnad infinner sig i mig när den person jag skall möta är senare än jag.

Paul Hansen ställer ut på Fotografiska i Stockholm Jag har fått ett medlemskort på Fotografiska av mina fantastiska döttrar och jag möter en av dem där för att vi ska ta oss tid att titta på utställningen tillsammans. Just Paul Hansen tillhör en av mina fotograffavoriter, så den utställningen vill jag verkligen se.

Det är många bilder. Extremt många, men förstås inte för många. Bara fler än jag förmår begrunda idag. Det krävs mer tid och lugn av mig, för att hantera alla dessa bilder. Det är en viktig utställning, men den är jobbig, rent fasansfull. Jag kommer att gå tillbaka för att se den igen, ur en annan vinkel. Jag behöver se bilderna, se människorna och vad de sitter i. Jag behöver fundera kring hur jag kan skillnad i min roll, i mitt liv. Var jag än är. Vart jag än går.

Vid en av bilderna frågar han sig varför människor flyr. Ja, det vet han förstås. Och jag också. Det är tydligt.

Paul Hansen har sett med egna ögon varför människor flyr. Han har sett förödelsen, de skadade människorna, smutsen, bristen på mat och vatten, de lösdrivande barnen utan vuxna omkring sig, med mera, med mera. Han har sett mer än många av oss andra och genom en del av alla hans bilder kan vi få del av hans upplevelser. Men, vi kan ändå aldrig riktigt se, aldrig riktigt förstå, för vi lever inte mitt i´t. Vi kan också vända ryggen till och tänka en annan tanke. Det kan inte den som bor mitt i krigets våld, flyktinglägrets fasa eller hungerkatastrofens konsekvenser. Vi, som haft tur i livets lotteri, kan bara vika höger och köpa ett äpple istället för värja oss mot våld och miljökatastrofer.

Paul Hansens bilder berör, men de för mig nära våldets mitt. De gör ont långt in i min själ, men jag är fysiskt oskadd till skillnad från många av människorna som finns på Hansens viktiga och fotografiskt vackra bilder. Deras - många av människorna som han porträtterar -  liv är slagna i svåra spillror, för många av dem har livet dessutom alltid varit sådan. Livet för människor som lever i leran, i fattigdomen, i kriget och i utsattheten blir en absurd normalitet medan jag bara svänger vänster i nästa korsning utan att behöva oroa mig för att livet står på spel. Ja, det gör jag ju ibland, men ställt i relation till världens katastrofer går det förstås inte att hävda att livet verkligen står på spel.

Paul Hansen är en fantastiskt fotograf, en sådan som gör skillnad. Om du har möjlighet att besöka Fotografiska under den närmaste månaden så kan jag verkligen rekommendera ett besök. Ta god tid på dig, när du har klivit in i lokalen. Bilderna förtjänar att betraktas med noggrannhet. De tål att funderas över.

Jag avser att göra det igen.
Alldeles, alldeles snart.
Ja, alldeles strax igen.

A..

 DN 

söndag 24 september 2017

Ölandsmagazinet - höst 2017

Jag fick Ölandsmagazinet i min hand. Jag fick den i posten för att jag äger ett litet hus på Öland och tidningen verkar skickas ut till fastighetsägarna där. Tidningen är vacker, ja. Det är alltför mycket annonser i tidningen, men det är ju därför den når mig. Det är en gratistidning som bygger på annonsintäkter.

I det nu utgivna numret reagerar jag på bilderna. Jag gillar bild och text, så bilderna är viktiga för mig. I det här numret var det flera bilder som jag kunde stanna till vid, njuta av och betrakta en stund. Annars bläddras det mest raskt igenom, när bilden inte säger något. Särskilt fint var det med bilderna från Ribes (läder) och på kvinnan vid kamelerna. Mycket fint, mycket bra.

Joachim Grusell verkar vara fotografen som lyckats mycket väl här.

Det var mycket fina bilder i tidningen, Joachim Grusell. Dig skall jag hålla ögonen på, så fortsätt så.

Var hittar jag dig mer, än i Ölandsmagazinet, tro?

A..

lördag 16 september 2017

Nästa bok till läsning; Unplug - Suze Yalof Schwart (bokförlaget Forum)




Unplug
Den enkla vägen till meditation och inre lugn
- för stressade skeptiker och moderna sökare
av Suze Yalof Schwartz i samarbete med Debra Goldstein

Bokförlaget Forum
Isbn 978-91-37-15190-8
2017

När tekniken krånglar brukar det bästa knepet vara att stänga av apparaten en stund, vänta någon minut och sedan sätta på den igen. Det knepet funkar faktisk också på oss människor. Och det är vad den här boken handlar om. Att logga ut och meditera en kort stund varje dag för att få ny kraft och energi. Att boosta med vitalitet och få tillgång till de läkande krafter vi har inom oss.

Yepp. Det tål att funderas kring, förstås. Så då lägger jag den nära, så jag tar den för läsning alldeles strax, alldeles strax. Meditation är något verkligt och viktigt, tänker jag. Dit är det helt enkelt vettigt att återkomma till.

Därutöver intresserar jag mig just nu för text, bild & kommunikation. Typ marknadsföring av viktiga frågor.

A..


söndag 10 september 2017

Skrik tyst så inte grannarna hör (Karin Alfredsson)

Skrik tyst så inte grannarna hör
Karin Alfredsson
Bokfabriken
2017
Isbn 9789176294840

Karin Alfredsson skriver återkommande om kvinnor och deras situation, läser jag när jag googlar på henne. Hon skriver om kvinnoförtryck. Hon har skrivit ett flertal böcker, där just kvinnors situation och kvinnoförtryck sägs vara en del i sammanhanget. Det finns också i Skrik tyst så inte grannarna hör. Det känns. Jag blir nyfiken på henne som författare. Jag kommer att vilja läsa mer av henne.

Skrik tyst så inte grannarna hör kommer lögnerna och våldet gradvis, även om de kanske ändå syns redan från början. Det ökar allteftersom. Varför kliver vi in i en relation? Hur förändras bilden om vi ser saker från ett annat håll? Varför ser vi inte redan från början? Lyckas det döljas eller är man bara blind för det vi inte vill se?

Vad gör svartsjuka? Vad gör hot? Vad gör små skillnader i uttal och hur märker vi vad som håller på att hända? Varför ljuger vi för varandra eller undanhåller sanningen? 

Mänskligheten är svår. Att vara människa är svårt. Här finns exempel på liv som försöker att levas på bästa sätt, utifrån var och ens personlighet. Eller kanske utifrån de livsförutsättningar vi har tilldelats. Som något mänskligt självklart, men ändå inte. 

Kärlek, tillhörighet och gemenskap, tillsammans, är något fantastiskt. Ibland finns inslag i relationerna som inte alls är så fantastiska. Det är en författares göromål att så in dessa egenheter och personliga egenskaper i berättelsen, sakta, i små steg och ändå med ett lagom mått av tydlighet. Ja, det görs här. 

Boken börjar med något som sannolikt är ond bråd död. Ja, man kan tro så, men det kanske det ändå inte är. Vem vet? Ja, vi märker det sen, förstås, när vi kommer dit i berättelsen. Det är ändå inte helt klart, men visst skaver det och skapar nyfikenhet om det som ska hända. Det fortsätter med svartsjuka, lögner och utsatthet, samtidigt som det vanliga livet pågår. Saker som sker bakom dörrar syns inte ute i det offentliga, eller gör det kanske det ändå? Vem ser och vem blundar?

Små & återkommande tecken på rädsla löper genom texten. Ett ord här, ett sms där och en tydlig dragning åt fel håll igen. Hur det utvecklar sig för kvinnorna, männen och barnen i berättelsen, hela vägen in i mål, är inte förutsebart. Det gör att jag vill fortsätta läsningen. Jag vill veta hur det går. Jag vill få helheten helt klart för mig. Helheten och slutet, förstås.

Den här boken föder tankar hos mig.Tankarna om företeelserna fortsätter när jag lägger boken åt sidan en stund. De fortsätter när jag har läst klart. Jag tänker t ex på frågor som rör svartsjuka, lojalitet, illojalitet, kontroll, utsatthet, lögner, fördomar, vidskeplighet, konkurrens, mänsklig litenhet, våld och tillit. Jag tänker på karaktärerna och deras egenskaper. Jag tänker på karaktärernas livssituation och livets lotteri. Ja, det finns många trådar att fundera över när man har en bok på sitt nattduksbord. Ibland fler trådar, ibland färre, ibland viktiga och ibland riktigt skavande trådar att förhålla sig till. Vad gör dessa tankar med mig?

Detta är en tankeskavande bok som jag inte riktigt vill lägga ifrån mig. Den gör skillnad, så jag läser tyst vidare i Skrik tyst så inte grannarna hör. Ja, ända in i mål. För jag vill verkligen se hur det går.

Den tål att läsas, ja.

Jag har tidigare inte läst någon bok av Karin Alfredsson. Efter denna läsning vill jag gärna läsa mer av henne. Särskilt med vetskap om att det ligger långa trådar av verklighet, inte bara fiktion, i det hon skriver om.

A..



fredag 8 september 2017

Läsning härnäst?


Allt kommer att ordna sig. Roger är omtänksam och uppvaktande och har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikanska kvinnor ur fattigdom. Han ser på Ellinor med en blick som säger att han vill ha henne, att hon är hans. Du kanske ska flytta med till Afrika? Rogers erbjudande blir lösningen på den ekonomiska knipa Ellinor har hamnat i. Hon lämnar frisörsalongen och Stockholm och flyttar med till Zambia.

Efter ett liv i fattigdom i Lusakas slumområden får änkan Loveness ett liknande erbjudande. Siame är välklädd, snäll mot barnen och har en tjänstebostad hos svenska ambassadens biståndsråd. En riktig bostad. Med en dörr som går att låsa. Allt kommer att ordna sig.

Skrik tyst så inte grannarna hör är en gripande roman om mäns våld mot kvinnor, om orättvisor, systerskap och häxeri. Efter flera år som biståndschef i södra Afrika är Karin Alfredsson äntligen tillbaka som författare.

Ovanstående är förlagets text till boken. Jag blir nyfiken, vill gärna läsa och har den nu placerad på mitt bord för läsning. Jag har läst de första kapitlen, och gläds åt språket och det jag hittills har läst. Detta bådar gott. Ja, lässtunden menar jag då, inte frågan om våld, orättvisor och sån´t, förstås.

Utan schyst läsning vill jag aldrig vara.

A..



Isbn 9789176294840




onsdag 6 september 2017

Billy Elliot - Stadsteatern, Stockholm


Billy är 12 år och växer upp tillsammans med sin pappa, storebror och mormor i en liten gruvstad i norra England. Det är tidigt 1980-tal och tillvaron bister – Billys mamma är död sen ett år tillbaka och pappa och storebror som båda jobbar i gruvan har nyligen gått ut i strejk.

Men en dag upptäcker Billy en värld som han inte visste fanns. På en boxningslektion råkar han se flickorna träna balett i lokalen bredvid – och det tänder en låga inom honom. Men balett? Han kunde inte valt en omöjligare dröm.

Billy Elliot bygger på filmen med samma namn och är en hyllning till konsten som kraft och inspiration att förvandla livet bortom ens vildaste drömmar. En livsbejakande musikal med musik av Elton John. Uppsättningen produceras gemensamt av Malmö Opera och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Anneli Alhanko och Eva Johnson på BASE23 i Stockholm. (Spelschema)

Billy Elliot spelades av Adrian Macéus och hans kompis Michael Caffrey spelades av Samuel Falkner. De hade högst framträdande roller, och gjorde det verkligen med den äran. Deras framträdande var så otroligt imponerande.

Därutöver fanns ett stort antal mycket duktiga skådespelare och dansare, både barn och vuxna, som gjorde fina och fantastiska prestationer. Det var en lång föreläsning, en fantastisk föreställning, en rolig föreställning och förstås både glad och sorglig. Den var vacker.

Så fint, så fint, ja, verkligen fantastiskt fint. 


A...
Sthlm - föreställning 5/9 2017



söndag 3 september 2017

Det är aldrig för sent att göra tävlingspremiär

Jag läser i inledning till boken Hjärnstark - hur motion och träning stärker din hjärna att löpning är en superb aktivitet för hälsa och välmående. Jag läser om hur och att träning gör skillnad. När jag slår upp Tjejmilenupplagan av Runners World läser jag samma sak, där berättelsen om Åke Södergrens livsresa gör skillnad. Löpning gör något särskilt för hälsan.

Ja, vi är - eller var - en träningsfamilj, där vi i ungdomens dagar introducerades till aktiviteter som t ex löpning, simning, orientering och slalom. Jag tänker att vi har lite koll på att träning och idrott gör skillnad, även om alla inte idkar det aktivt idag. Åren går, nya intressen väcks och tiden prioriteras på olika sätt. Träningsmängden får ibland stryka på foten för att annat kommer emellan.

De flesta av ungarna i familjen, i vår barndomstid, utövade slalomsporten i rätt omfattande grad. Några av barnen åkte till USA på stipendier och lärde sig mer om studier, sport, andra länders förutsättningar och fick många nya erfarenheter. Någon lade slalomåkningen på hyllan rätt tidigt medan några drev det vidare till sina barn på olika sätt, när den tiden var kommen. Vi är rätt många, så det finns förstås gott om variationer.

Mor och far fick fem barn och fjorton barnbarn. Hittills har det anlänt ett barnbarnsbarn och ytterligare ett är på väg - en grabb är kommen och en är på väg. Christer, Susanne, Anette, Ulrika och Ida har genererat Hilda, Jasmine, Andrea, Jenny, Sofie, Charlotta, Viktoria, Lina, Elin, Emelie, August, Axel, Carl och Johan. Inalles 15 kvinnor och 6 män, inklusive mor och far. Därtill tillkommer nästan lika många respektive, förstås. Vi är spridda från Öland i söder till Vilhelmina i norr. Pappa, då nästan 88 år, lämnade oss 2016, så vi är en man kort. Alla har tilldelats en acceptabel hälsa, vi har haft hyfsad tur i livets hälsolotteri.

Vi har nu, sedan 2013, skapat en ny tradition i familjen. Den går lite upp och lite ner med antal deltagare, men aktiviteten och huvudskälet består - att göra en fin aktivitet tillsammans med mor. Aktiviteten består i att vi springer Tjejmilen. Alltså, alla kvinnor i familjen inbjuds att springa eller gå loppet utifrån sina egna förutsättningar. Vi samlas, peppar, genomför och ser till att äta middag tillsammans efter loppet.

Premiärloppet för Team Lundeberg var år 2013. Då var vi 6 personer som deltog. 2014 var vi 11 och 2015 var vi 13 personer. Inför 2016 lämnade pappa oss strax innan loppets genomförande, så då kom vi av oss och bara tre kom till start. 2017 var vi sju personer till start. Mamma var 82 när hon gjorde sin förnyade tävlingspremiär vid Tjejmilen 2013. Ja, hon har sprungit någon enstaka tävling genom livet, men mest hållit sig borta från egna starter. Hon har haft nog med att hålla koll på alla ungar i backar och tävlingsspår.

2017 genomförde hon Tjejmilen igen. Hon har, med bravur, genomfört loppet 2013, 2014, 2015 och 2017. Nu är hon 86 år och gick/sprang med glädje och stuns runt den vackra banan på Djurgården i Stockholm. När vi granskar start/resultatlistan 2017 så hittar vi en kvinna som är född ett år tidigare. Om vi lyckats granska listorna rätt, så var alltså mamma näst äldst i mål i Tjejmilen 2017. Hon sätter vår ribba för hur länge vi andra skall försöka hålla igång. Hon gör en imponerande bedrift. Det gör oss alla väldigt imponerade, stolta och glada.

Motion och rörelse är av godo för vår hälsa. Detta har vi onekligen fått med oss från barnsben och det är en glädje att se att också vår mamma, mormor och farmor kan göra detta så fint här och nu. Ålder är inget hinder, när vi lyckats hålla hälsan i fin form genom åren. Ja, vi har förstås olika grundförutsättningar, vi alla, var och en, men vi är omåttligt glada över all glädje, vilja och prestation som vi lyckas åstadkomma - tillsammans - denna dag.

En fin dag. Ett fint arrangemang. Ett fint minne.

A..



Team Lundeberg i Tjejmilen
Tjejmilen 2013 (6 personer)
Tjejmilen 2014 (11 personer)
Tjejmilen 2015 (13 personer)
Tjejmilen 2016 (3 personer)
Tjejmilen 2017 (7 personer)

lördag 2 september 2017

Tjejmilen 2017

Team Lundeberg - Tjejmilen 2017.  Någon är här nyduschad, någon klar sedan länge och någon nyss imålkommen. Tre generationer ingick i årets team, precis som vanligt. Sju personer deltog denna gång. Hur många blir vi nästa? Mamma är nu 86 år när hon genomför detta lopp 2017. Hon med den rödaste kepsen och hon med de blåaste skorna är mina fantastiska döttrar - och jag är hon som har det rufsigaste håret.

Team Lundeberg - Tjejmilendeltagande 2013-2017


Sommaren, syster

Sommaren, syster
Jerker Wirdborg
Albert Bonniers förlag
2017

Två syskon i Sverige. Det är en skön sommar, men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen. I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva.

Berättelsen handlar om flykten. Om deras verklighet i en kaotisk tid, här i vårt vackra land. Den handlar om deras resa genom landet under sommaren. Den handlar om de båda syskonen tillsammans, om deras situation och om deras unika relation. Den handlar om mycket starka band och om mycket starka upplevelser. Den är skriven ur Eriks perspektiv, som att det är Erik som håller i pennan. Erik är duktig på att skriva, han kan det där med orden. Det finns förstås andra saker som han inte är så väldigt duktig på, vilket kompenseras av Annas kompetens och göranden. Hon är handlingskraftig, så det räcker för båda.

Sommaren, syster handlar om en relation och om vägen framåt. Om att se efter sig själva. Och om kärlek. Men, den handlar också om något som är fullständigt otänkbart i Sverige. Den handlar om beväpnade människor, grupperingar och ond bråd död. Den handlar om misstänksamhet. Den handlar om ren fasa. Den handlar om saker som vi förstås har svårt att se att det kan hända. Vilket det förstås kan.

Läsvärd, ja absolut!

Som en följd av läsningen tänker jag på, och talar med vänner om de flyktingar som kommer till Sverige, på människor som flytt sin fasa för att söka trygghet. Jag ställer mig igen och igen frågan - vad skulle jag göra för mig, mina barn och min familj om fasan hände mig, i det land där jag finns och lever i. Eller i ett främmande land? Ja, visst skulle jag göra mitt yttersta för att rädda oss, skapa trygghet och förutsättningar för oss, för ett bra liv.

Visst skulle du det också? Och visst skulle du vilja att människor du möter bemöter och tar emot dig med omsorg och välvilja. Antagligen, ja. Det skulle i varje fall jag vilja. Därför vill jag göra detsamma för de som kommer hit till oss. De som behöver vår hjälp vill jag att vi bemöter med omsorg och välvilja. Jag hoppas att du vill det också. För att du ser och förstår att det är nödvändigt, medmänskligt och saknar alternativa förhållningssätt. Det är så vi måste göra. Alla, tillsammans.

A..







torsdag 31 augusti 2017

Bokhandeln i Söderhamn

- vad är huset där uppe på berget för något, frågar vi mannen som är ute och går med hunden.

Vi är i Söderhamn och cyklar åt fel håll, eftersom vi är förundrade av huset däruppe på berget. Mannen talade om huset på berget och berättade hur vi kunde ta oss upp till det. Huset är ett vackert utsiktstorn, som frestar att besöka. Vi nöjde oss med att betrakta det på håll. Vi skulle vidare norrut, även om det visar sig att vi just nu cyklar i fel riktning. Han rättar oss strax.

- vad gör du annars här i stan, undrade jag.
- jag driver bokhandeln här i stan. Jag sadlade om för några år sedan och driver bokhandeln här i Söderhamn och i Hudiksvall. Det ger stora fördelar att ha båda dessa butiker. Att sadla om och driva bokhandeln var det bästa jag någonsin gjort, säger mannen. Det lös om honom. Glädjen var uppenbart tydlig.

Efter en stunds fortsatt utfrågning av den främmande mannen på gågatan i Söderhamn styr vi kosan fortsatt norrut, men han stannar i min tanke.

När jag kommer hem ser jag att bokhandeln hemma är till salu. Jag intresserar mig för den, kanske särskilt för att mitt intresse återuppväcktes av mannen i Söderhamn. Han glöd smittade, väckte igen det jag talat om i många år. Jag vrider och vänder, funderar. Jag inser att det är en usel affär, men tänker ändå att jag vill. För att jag vill. Alla tecken säger dock att jag borde avstå, eftersom det är en rätt dålig affär.

Jag läser i Svensk Bokhandel att internethandeln går lysande, att det är mycket tungt för bokhandlarna, men att en (eller två) går mot strömmen. Det är Söderhamn och Hudiksvall som går mot strömmen, alltså de butiker den lycklige mannen i Söderhamn driver tillsammans med några andra. Kanske var mötet i Söderhamn meningen, kanske fanns det en särskild avsikt just där. Ja, ibland undrar man varför man möter just den personen, eller varför just det händer. Och just då.

Ett särskilt intresse.
Ett lyckokast.
Ett särskilt möte.
En bra driven butik.

Kan en, så borde väl fler kunna? Är det dags för mig att försöka?

A..




måndag 28 augusti 2017

Insamlingsansvarig.


Linné har förstås inget med ett uppdrag som insamlingsansvarig att göra. Mer än kanske att han kanske var fredlig och antagligen hittade någon som finansierade hans många resor.

Svenska freds söker insamlingsansvarig.
Jag tänker mig Svenska Freds som en mycket viktig organisation, som spelar stor roll för de viktiga frågor som drivs i föreningen. Vapenfrågorna, till exempel.

Svenska Freds har spelat roll, tänker jag, och fortsätter att spela roll. Det är verkligen tragiskt att Sverige är en sådan stor & problematisk vapenexportör. Svenska freds är onekligen en viktig kraft. Jag skulle vilja att de passerade mitt & alla andras synfält oftare. Tydligare.

Insamling handlar förstås om kommunikation. Det handlar om tydlighet & enkelhet. Att göra det enkelt för människor att ge till just detta ändamål. Det handlar om trovärdighet, enkelhet, ärlighet och tydlighet. Det handlar om att människor vet att de kan lita på organisationen och att de sedan gör rätt säker, på rätt sätt. För mig är det oerhört viktigt om jag skall ge, eller ens bry mig om organisationen. Deras bemötande av mig, när jag frågar, deras kommunikation utåt och deras agerande för övrigt är oerhört viktigt.

Jag skulle gärna se att de gör om sin tidning till en tidning där de tydligt kommunicerar relevanta utredningar & artiklar, där debatt och viktiga diskussioner tar form. Det är ett viktigt forum. Hemsidan också, förstås. Jag skulle vilja se dem oftare i debatten, visa tydligare att de finns. Det skapade mediautrymmet är viktigt. Föll en del av det kanske bort när Anna Ek lämnade sin drivande post härom året? Hon var verkligen en fena på att synas.

Kommunikation. Forum. Tidning. Hemsida. Kontakt med givare. Närvaro på Facebook, Twitter, instagram, mm. Swish, autogiro, bank- & postgiro. Med mera. Ja, det måste vara tydligt & enkelt.

Kanske ska jag söka tjänsten? Jag jobbar ju gärna i den ideella sektorn, men inte längre gärna med ekonomifrågorna. Pengar in, ansökningar, kommunikation, text, samtal, föreläsningar - eller liknande, gärna dock, ja.

Jag är för ickevåld, mot den svenska vapenexporten och för ett fritt Västsahara. Ett avslut av ockupationen, alltså. För folkomröstningen i Västsahara. Jag är också för mänskliga rättigheter och en rättvis fördelning av jordens resurser. Jag är emot plasteländet och för rena hav. Jag är emot politisk pajkastning. Jag är för aktiv fysisk rörelse.

Jag är för ideella föreningar som gör aktiv sak av viktiga frågor.

A..






lördag 26 augusti 2017

Strålande sol & blå himmel (Öland)

Kvarnen badar i sol.

Ja, kvarnen badar i sol. Gräsmattorna är klippta. Det är fint sensommarväder på Korpskog, turisterna har lämnat och läget är lugnt.

Korpskogs bigårds huvudchef arbetar för att invintra sina bin, låta dem vila och återhämta sig till nästa vår.

Bären på buskarna - havtornen - plockas, till del, av bigårdens huvudansvarige. Sen skall det syltas och saftas, eller annat, när vintern och mörkret sänker sig över bygden. De är tydligen lite pillrigt och stickigt att plocka dessa bär, men de sägs vara väldigt nyttiga. Nyttiga, men sura. Ja, kanske som röda & svarta vinbär också är.

A..


Sjukhusläkaren 2017

Jag springer på tidningen Sjukhusläkaren nr 3/2017. Eller får ögonen på den när jag passerar. Den ligger i fikarummet och den tål att bläddras i. I tidningen finns flera artiklar om det fasansfulla terrordåden den 7 april 2017. En man med oförsonliga åsikter mejade ner människor i Sthlms centrum. Han skapade oreda, rädsla och sorg. Efter dådet kunde vi konstatera att staden, vi alla i staden - eller i varje fall nästan alla, inte tillåter oss att vara rädda. Kärleken och omsorgen frodades på gator och torg. Ja, sorgen kändes och syntes, men det gjorde också välmeningen, omsorgen och kärleken. Vi vill ha ett öppet samhälle, utan rädsla. Då måste vi verkligen hålla i det, tillsammans. Vi måste se och förstå att vi måste odla och måna om just detta.

Artiklarna i tidningen handlade inte företrädesvis om själva dådet, utan om hur vården och sjukhusen hanterade situationen. Några omständigheter gjorde att de klarade uppdraget ovanligt väl, även om de säkerligen är drillade i frågeställningen. De hade haft en utbildning alldeles innan. De var i en personalskiftessituation där både avgående och tillträdande var på plats. De var sålunda både drillade och det var ovanligt många på plats. Det gjorde att processen fungerade väl. Det är glädjande att läsa att de känner sig trygga, att de gjorde bra och rätt. Ja, det är verkligen glädjande. Det skapar trygghet också hos oss andra, som en vacker dag behöver den viktiga vården.

Ett under i den besvärande situationen på Drottninggatan var att det ändå var relativt få som skadades och dödades. Med den höga hastighet som mannen körde, det tunga fordon han hade försett sig med och med mängden människor på det långa turiststråket hade förödelsn kunnat bli mycket värre. Vi är alla så oerhört tacksamma att det inte blev så, men ändå så oändligt ledsna över de döda och skadade som drabbades av sorgen och förödelsen. De som råkade komma i vägen.

Den 7 april 2017 satt jag själv på kontoret uppe vid Östermalmstorg. Vi var alla chockade och letade efter nyheter. Rädsla, svårighet att få fram relevant information, ryktesspridning och ett havererat/överbelastat telefonisystem gjorde oss sårbara. Rädda och sårbara. Staden klarade ändå uppdraget väl. Vi alla gjorde det. Det gjorde uppenbart sjukvården och polisen också. Glädjande var också att mannen infångades efter en relativt kort tid. Han hann inte skada mer. Det är vi innerligt tacksamma för.

A.. 


fredag 25 augusti 2017

Fästingeländena

Fästingarna kan sitta på sitt grässtrå i en halv evighet, sägs det. De kan sitta där och vänta. Tålmodigt vänta till någon av oss levande varelser passerar. Djur och människor drabbas, några värre än andra. Några av fästingarna är smittobärare av borrelia och några av TBE. Än kan man inte vaccinera sig mot borrelia, men mot TBE finns det vaccin. TBE kan orsaka inflammation i hjärnan eller hjärnhinnorna, vilket vi säkert gladeligen är utan.

Vi har att återkommande komma ihåg att vaccinera oss, fylla på för ett bättre skydd. Det är inte gratis, men kanske är det av så stort värde att det känns relevant. Särskilt för oss som gärna finns i skog och mark, och också i de trakter där fästingarna gärna härjar. Roslagen och Öland är sådana trakter, där jag ofta finns.

Jag har sett borrelian på nära håll. Nej, inte i min egna kropp men väl i närståendes. Det var rätt onådigt, särskilt som läkarvetenskapen inte var fullt med på noterna och förstod vad det var fråga om.

Tänk att så pyttesmå djur kan ställa till med så otroligt mycket skada. Och att de kan äta så otroligt mycket i förhållande till sin egen storlek. Det är verkligen märkligt, på gränsen till obegripligt.

A..






Igår var himlen blå

Igår var himlen blå. Jag vandrade genom min dag med fantastiska möten från tidig morgon till kväll. Det är dessa möten som gör skillnad. Jag mötte två sympatiska indier på resande fot, med fokus nätverkande i Sverige för att skapa fler affärer. Jag mötte fler fantastiska nätverkare som gör skillnad för sig själva & andra. Jag fick därtill vandra gatorna fram i trygghet & utan rädsla. På kvällskvisten lyssnade jag på ett samtal om diktaturturism där Marockos ockupation av Västsahara & situationen & historien i Kuba är med i det angelägna samtalet. Kan vi turista i diktaturer? Kan vi turista, som i att ligga på stranden och lapa sol, när vi vet att samhället är korrupt, förtryckande, människor inte får ansluta sig fackligt eller ha drägliga arbets- eller livsvillkor? Har vi - du och jag som har möjligheten att resa - ett ansvar i detta?

Kan vi resa till diktaturer utan eget ansvar för situationen? Drabbas någon negativt om jag inte höjer min blick? Bidrar jag till förtrycket när jag åker till playan, bor på de statliga eller militära hotellen eller all-inclusive? Vilket är mitt ansvar här och hur kan jag bidra till att bidra till lokalbefolkningens förbättrade möjligheter.

Varför kan jag gå i frihet & utan rädsla medan andra tvingas leva under hårda restriktioner, rädsla & förtryck? Även där, i diktaturer eller på annat sätt förtryckande länder, är himlen blå, men livsförutsättningarna makabert annorlunda. Lilla jags agerande spelar alltid roll. Det är viktigt att jag, vi, ser att mitt & ditt agerande, ordande och görande spelar roll för människor som möter mig eller hamnar i bakvattnet av det jag gör. Lilla jags - och ditt - agerande spelar roll. Ibland mer, ibland mindre, än vi tror. Det viktigaste, tänker jag, är ändå att vara medveten och göra det allra bästa - i solidaritetens tecken, inte i den egna plånbokens. Min roll bör vara att agera för den förtrycktes väl, inte för förtryckarens. Då måste jag också tänka till hur jag gör detta.

Erik Jennische, chef för Civil Rights Defenders Latinamerikaprogram, Julia Finér, talesperson för Emmaus Stockholm och Thomas Gustavsson, Kubakännare satt i samtalspanelen i det något kylslagna vädret på Hötorgsterassen i centrala Sthlm. Samtalet i panelen gick huvudsakligen lugnt och städat till, även om det hettade till en aning under korta stunder. Alla samtal som ger oss möjlighet att tänka efter, lära oss mer och skapa bättre förutsättningar för fler är av godo. Detta var onekligen ett sådant. Det skapar förutsättningar för en bättre värld - lite, lite mer, lite, lite bättre, för varje gång vi talar om saken. Engagemang gör skillnad.

Stockholm Act var arrangör och samtalsledare. Intresserade och engagerade människor, liksom representanter för organisationen Schyst resande fanns i publiken. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten att lyssna till samtalet - och att det förs.

A..





tisdag 15 augusti 2017

Livsstegen - 12 steg till inre hälsa - av Olle Carlsson


Livsstegen 
12 steg till inre hälsa 
Olle Carlsson
tillsammans med Fotini Carlsson
Bonnier Fakta
Isbn 978-01-7424-640-7
2017

Det handlar om mig själv, inte om andra.

Det är inte tillåtet att försöka förändra någon annan än sig själv. Fokus ligger på självreflektion.

Du kan inte, med framgång, berätta för andra vad de skall göra. Det är dig själv du kan förändra. Och jag mig själv. Det är inte jag som skall säga till dig, eller du mig. Det är något vi måste upptäcka själva.

Ja, detta är ett budskap jag ofta begrundar, vrider och vänder på. När någon uppmanar eller nästan "beordrar" mig att göra saker, så undrar jag hur de tänker. Jag känner nästan varje gång att det inte är deras uppgift att be mig ändra på mig, särskilt som det ofta är en fråga om deras upplevelse. Det är inte säker att det var jag som skulle ändra på mig just i den situationen, även om den tanken från mitt perspektiv definitivt tänks. Tänks, av mig, återkommande, alltså hur jag skall tänka och göra, säga och tycka, tiga eller tala, med mera.

Ibland kan man tro att man är ensam om tillkortakommanden, att det är bara en själv som är sådan. Att de flesta andra är nästan ofelbara. Så är det förstås inte. Vi har alla fel och brister, men framför allt är vi alla alldeles fantastiska människor. Vi kan. Vi gör. Vi är. Vi är uppbyggda på samma sätt, men är ändå otroligt olika. Ja, lika förstås, ändå. Det finns ångest, rädsla, kärlek, tårar, glädje, kunskap, med mera, i oss alla. Det visar sig på olika sätt och det vi har blivit tilldelade är det vi själva förstå och främst behöver förhålla oss till - vi behöver gilla oss själva och därmed också alla de gener, hyss, glädjeämnen och egenheter vi har tilldelats i födelselotteriet. Det är det vi har. Det är just det vi är. Vi är olika duktiga på att se och acceptera vissa delar av oss. Kanske skulle vi klara lyckligheten i livet bättre om vi blev duktigare på att aktivt tycka mer om oss själva.

Livsstegen kanske kan vara ett redskap för detta, ett hjälp på vägen till ett liv där vi bättre eller lättare ser oss själva och ger oss tiden och möjligheten att vara i våra egna liv, mer helt. Mer enkelt. Mer nöjt.

Vi måste alla hitta en egen nyckel till förändring. Visst kan någon visa oss vägen men vi måste vandra den själva.

Vi måste alltså göra det själva. Ingen annan kan göra det åt oss eller beordra oss. Däremot, säger Carlsson, behöver vi ett sammanhang för att göra det framgångsrikt. Vi måste alltså göra det själva, men vi kan inte göra det själva. Vi behöver varandra.

Den här boken läser jag långsamt. Från pärm till pärm. Jag bläddrar tillbaka, upptäcker igen. Funderar på hur jag förhåller mig - till boken och till mig. Till mig själv. Jag funderar kring vad den säger mig.

Ja, den skaver. Eller jag skaver. För att jag är människa, som ändå inte helt ut förmår förändra mig i de led som jag faktiskt vill.

Jag läser om steg ett igen. Steg sju. Steg tolv. Fast, ja, jag tar dem i ordning, förstås.Från ett till tolv. Och sen steg två igen. Tre. Och fyra. And so on. Tills polletten ramlar ner och jag ser en riktning.

Sen behöver jag, du & vi alltså också komma ihåg - att vi också behöver ett sammanhang. Vi kan alltså inte alldeles själva.

Vi behöver varandra.

A.. 
Läsning härnäst?







söndag 13 augusti 2017

Den tyska flickan - av Armando Lucas Correa

Den tyska flickan
Armando Lucas Correa
Louise Bäckelin förlag
Isbn 978-91-8844-721-0

Detta är en viktig berättelse. Det är en känslostark roman som bygger på en sann historia. Andra världskriget var ett fasansfullt krig, fyllt av skillnadsgöranden av människor. Några dög och andra dög inte. Några var rena och andra orena, bara för att de var födda i vissa släktled. Som om någon kunde hjälpa detta, påverka detta. Som om det var en konstaterad sanning, och inte bara en vanvettig idé. Romer och judar var exempel på grupper som var extremt utsatta i kriget, människor som aktivt utrotades och fördrevs. Som i världens alla katastrofer finns det några som har tur, kompetens och kraft att ta sig vidare. Andra mördades av mörkrets krafter eller dödades i en förtvivlan som på något sätt liknade döden.

Den här berättelsen är viktig. Den kastar ljus över en viktig del av vår historia som är helt ofattbar och över länders vägran att ta emot människor som är behov av skydd. Det hände då, 1939 och framåt. Precis som motsvarande saker händer nu. Den berättar hur enskilda människor kan göra en stor skillnad, som plus och som minus. Hur ett telefonsamtal eller en förkylning kan göra skillnad. Hur en människas idoghet kan göra skillnad. Den berättar hur vi kan tappa kontakten med varandra, hur sorg kan förtvivla hela våra liv och hur vår önskan om att känna till vår historia spelar roll. Vad den också berättar är att de mörka krafterna fanns då, men inte bara då. Boken berättar att historien upprepar sig. Vanföreställningar förekommer i alla tider. Det är så outsägligt sorgligt att se, veta detta. Hur kan vi göra något åt det? Göra världen till en bättre plats? Göra skillnad?

När någon får för sig att vissa är mer värda än andra, att vissa människor, släktled eller idéer inte duger, då måste vi alla tänka till och se att just den tanken kan skapa otrolig skada för människor, vilka de än må vara. Vi måste se att den tanken inte fungerar. De grundläggande värderingarna -  våra allas lika värde och allas lika rättigheter - är så otroligt viktigt att hålla fast i. Låt inte de vanvettiga idéerna få fäste, spridas utan att vi talar om dem och sätter oss tydligt emot.

Boken är känslomässigt stark. Den bygger på en sann historia. Den är svår, stark och viktig. Jag är tacksam för att den har passerat min väg, att jag har fått möjlighet att läsa den. Den gör skillnad.

Så, ja.
Läs boken, fundera kring text, innehåll, beskrivningar och framför allt - begrunda den bakomliggande historien och hur vi kan göra skillnad idag, så att detta inte händer igen.

Läs också vidare om m/s St Louis färd från Hamburg till Kuba och vidare till USA och Kanada för att sedan tvingas återvända till fasan i Europa. Läs om kapten Gustav Schröder och hans viktiga insats för de 937 människorna som fanns ombord på hans fartyg.

A..




lördag 12 augusti 2017

Nya intressen?

Jaha. Nya intressen hos somliga smittar. Kanske behöver jag en bil? Det går trögt med mitt bubblaköp. Jag ser att det finns andra småbilar som kanske kan vara intressanta. Jag kanske kan tänka om? Ja, jag är inte intresserad av just den här bilen, men kanske ändå den här biltypen. Om den är i något bättre skick.

Ja, ett riktigt vrak, ja. Jag undrar - skall ägaren till detta fordon lyckas göra den fin? Ja, kanske det, kanske. Det är ju så de gör.


Fredrika Bremer (Humlegården, Sthlm)

Fredrika Bremer står i Humlegården. Här kan man tro att hon är en kampsportare. Man skulle kunna se det som om vi alla har olika sidor, när vi ser på oss - varandra - just så. Vi har olika sidor. Vi ser olika ut från en annan sida. Ändå är vi rätt lika. Lika, men olika. 



fredag 11 augusti 2017

Bokhandeln - guld eller förlust?

Bokhandeln i bygden är till salu och jag klurar på just den och på bokhandelsbranschen i stort. Jag gillar böckerna. Jag gillar känslan som följer med en fysisk bok. Jag gillar boken i handen. Jag gillar kunskapen och tankarna. Jag gillar det faktum att någon har förmått formulera orden eller fångat bilden, igen och igen, hittat de fantastiska berättelserna och lyckats få ner orden på pränt eller bilden i rätt form. Och dessutom sen samlat det i en lämplig ram. Det är en fantastisk bedrift. Dessa människor och det de har presterat genom en färdig bok är imponerande. Färden imponerar. Produkten imponerar. Ja, böckerna och alla de som arbetat med dem är viktiga för mig.

Bokhandelsbranschen har det tufft och det är många som skall ha en del av kakan. Den allt mindre kakan, kanske, eller den kaka som ligger i kraftig förändring. Det finns många led och yrkeskategorier i hanteringen av böckerna. Det finns en författare. Det finns lektörer. Det finns formgivare. Det finns korrekturläsare. Det finns tryckerier. Det finns människor med kunskap om samordningen av bokproduktionens alla olika delar, konsulter och förlag. Det finns sen förstås också samordning av förlagens och/eller författarnas distribution och det finns mastodontstora bokhandelskedjor som kör sitt race & hårda konkurrenter genom internetbokhandlarna. Ja, det är många som vill ha sin del av kakan, med en prislapp på slutprodukten därefter. Det måste vara någon eller några som förlorar på vägen. Detta är en svår bransch, men för mig viktig.

Jag vill gärna ha en bokhandel, men jag vill förstås inte att det skall vara jag som är den som förlorar.

Böcker är guld värda. Det är ett guld som jag inte vill förlora på.

A..

Länkar;
Förlagssystem (beställningskanal för bokhandeln)
Stjärndistribution (beställningskanal för bokhandeln)
Just nu läser jag; Den tyska flickan