Min måttstock behöver inte vara din..

Min måttstock - den jag har på mig - behöver inte vara din. Min måttstock - den jag har på mig - behöver inte gälla dig. Det som är bra för mig, eller aldrig någonsin duger för mig (om mig), behöver inte gälla dig alls. Det är helt enkelt helt olika saker som inte kan jämföras.

Om jag säger att det är uselt att springa 3 mil i veckan, så gäller det bara för mig. Det gäller bara för mig och för min tanke om mig. Inget annat. Det gäller definitivt inte för dig eller för någon annan. Tre mil för dig eller någon annan kan vara helt underbart, fantastiskt. Ja, fem kilometer likaså. Inte för mig, åtminstone inte nu.

Ibland blir det fel, när man säger att tre mil, eller två mil eller fem km, inte är bra, inte duger eller är för kort. Eller att man säger att något gått för långsamt. Det gäller bara mig, det är bara jag som är referensramen utifrån det jag vill ha ut av mig själv.

Min måttstock för mig, oavsett vad det rör sig om, kan inte ändras till att gälla dig eller någon annan. När jag ger uttryck för något som är kort, långsamt, snabbt eller långt - eller annat som ska bedömas utifrån en prestation eller nöjdhetsgrad, vilket allt som oftast kan förbättras - så talar jag alltså (i allmänhet) om mig själv.

Min måttstock för dig är förstås något helt annat. Om jag ens har någon sådan, eftersom det ju inte kan vara upp till mig att bedöma vad som är bra för dig.

A..

Jag måste springa...

Jag måste springa, tänker jag, när morgonen vankas. Jag måste springa, så att jag motar ångesten över vad som kunde ha skett.

Varför man nu har ångest över vad som kunde ha skett, när det nu faktiskt inte har skett. Allt har ju gått bra.

Nåväl. Att springa är alltid bra.

A..

Gott nytt år...

Gott nytt år. Låt oss nu hoppas och tro att 2019 blir ett bra år. Ett bra år för Jenny, Jesper och Ellen. Och för Sofie och OA. Liksom för mig, Leif och bokhandeln. Och alla andra också, förstås.

Och ja, att jag håller igång min löpning tillräckligt för att springa långt.

Och att alla ska hålla sig hela och friska.

A..

Löpartur tisdag 1 januari 2019



Leifs nya tillbehör till den lilla bilen.
Julklappen är sydd att hans dotter
(som är fantastiskt duktig på att sy).



Löpartur
nyårsafton 2018



Den här bokhandeln...

Hej på dig.

Jag har nu drivit Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje i lite drygt ett år. Eftersom jag är alldeles ny i branschen kan vi säga att jag fortfarande går på inskolningsperiod och lär mig nytt varje dag. En del saker driver mig till vansinne och andra gör mig lycklig. Ja, det finns förstås många känslor däremellan också.

Glad blir jag när jag hittar underbara böcker som jag inte tidigare fått ögonen på. Kunder, min egen nyfikenhet och viljan att utveckla butiken gör att jag hittar mer, förstås.Även om timmarna till slut tar slut, eftersom jag sköter hela kedjan själv. Jag får rätt ofta upp ögonen för fantastiska förlag och deras riktning. Ja, det händer igen och igen, allteftersom dagarna går och ibland hittar jag fantastiska guldkorn. Det gör mig lycklig.

Kunder som kommer till butiken med sina speciella önskemål gör mig lycklig. De som engagerar, bryr sig om och vill något speciellt. Och de som återkommande återkommer till butiken med önskemål och samtal. De fyller mig med glädje.

Jag hittar fler underbara förlag allteftersom. Fler förlag och duktiga författare. Jag får fina bokkataloger där flera av böckerna känns intressanta och inspirerande. Historia, samhällsengagemang och världens väl spelar roll. Miljö spelar roll. Spännande historiska romaner eller deckare är fint. Ja, andra romaner och deckare också, förstås. Jag ser att att flera förlag har fina böcker om engagemang, miljö och hälsa i sin repertoar, som jag därför gärna vill dyka i och beställa ifrån.  Man blir riktigt glad av sådant.

Ja, den här bokhandeln ska vara en riktig bokhandel. Den ska växa, tänker jag. Det ska vara en sådan där man kan hitta böcker som man inte hittar på andra ställen. En sådan dit man vill gå och dit man vill återvända. Dit man lika gott kan åka även om det är en smula långt.

Har ni varit här ännu, tro? Om inte, välkommen hit!

Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje

Det finns människor som är rädda....

Det finns människor som är rädda för andra. Man kan undra varför. Jag är ändå rätt säker att det inte berodde på mig. Även om vreden landade på mig.

Jag blev lite sen från min arbetsplats och fick promenera raskt till bussen. Vid övergångsstället nära busshållplatsen gick en man och en lite grabb över vägen. Jag promenerade på trottoaren på den sida de var på väg mot. De stannade en god bit ifrån mig, uppenbart för att inte komma nära mig. De tog sen en lång omväg förbi mig. 

Den lille grabben hade en suverän ryggsäck på sig. Jag ropade en fråga - för att höra var de köpt den fina ryggsäcken. Mannen blev kraftigt aggressiv för att jag talade med dem. Röt, var arg och hotfull.  Han frågade - med en icke mild ton - varför jag besvärade dem. Reaktionen förvånade mig, förstås.

Jag undrar över vreden, men vet förstås att vi aldrig kan veta vad som finns i en människa. Kanske var han rädd av något skäl jag inte känner till. Kanske mådde han inte bra. Kanske hade de haft någon besvärlig situation innan jag mötte dem. Man kan aldrig veta.

Jag bad om ursäkt och han gick argt vidare med grabben. Min buss kom och jag klev på. De fanns - finns ännu - kvar i min tankevärld länge därefter.

Ibland undrar man vad som händer. Hur människor har det. Hur hade han, mannen, det? Hur mår han? Får han hjälp? Är de ensamma eller är de fler i familjen? Hur hade grabben med den superbraiga ryggsäcken det? Hur mår han? Drabbades han på något sätt av min fråga? 

Ja, frågor kvarstår efter mitt möte med mannen och den lille grabben. Hur mår de? Vilken hjälp finns för dem? 

Jag lär aldrig få svar.

Obehaget dröjer sig kvar.

A..

På ett ögonblick...

På ett ögonblick är livet förbi.

Hon var en frisk, hel, sund och glad kvinna. Hon hade make, två barn och barnbarn. Hon och hennes make gjorde saker. De reste, de njöt och de var tillsammans. Under många år samlade de resurser för att avsluta sitt arbetsliv i unga och friska år. De gladdes åt sina barn och sina liv - tillsammans. De var verkligen tillsammans.

Ja, de avslutade sina arbetsliv, avslutade sina fasta åtaganden och flyttade in i sin segelbåt som tog dem runt om på världens vackra, brusande, salta och fantastiska hav. De njöt av solen, stränderna, kylan, värmen, vyerna - och av varandra. De träffade andra, världen runt. De njöt av sin resa, sina liv - tillsammans.

De åkte hem till Sverige någon gång ibland för att säga hej till sina barn och barnbarn, sen vände de ut igen. Ja, de saknade barn och barnbarn, men de har ju sina egna liv. Var och en måste leva, bör ju regeln vara. De fick påhälsning av barn som sedan egentligen inte ville lämna, som också ville leva ett liv som detta. Ja, ett liv i frihetens tecken, med saltet, vinden och vidderna som sitt ljuvliga sällskap. Ja, tillsammans.

Vi umgicks en hel del när barnen var små. Hon var något år yngre än jag, något enstaka bara. Vi hade - har - barn i samma ålder. Hon hade två och jag har två. Några av dem lekte tillsammans. Så gjorde vi också en tid. Sen delade livet på oss. Barnen åt ett håll, eller kanske flera. Vi likaså.

Jag har under de senaste åren följt henne på facebook. Jag har sett hennes och deras njutning tillsammans på färden. Sett, känt saltet och vinden, glädjen de hade tillsammans och tänkt att de hade ordnat det fantastiskt väl för - med - varandra. Jag har sett och känt att de njutit av allt de gjorde tillsammans. Det har varit fint att se all deras njutning och deras glädje.

Plötsligt ändras bilden. Lyckan och värmen byts till sorg och mörker. På ett ögonblick är det förbi. Hennes make meddelar, i all sin förtvivlan, att hon har gått bort i en plötsligt olycka - hon dog i en drunkningsolycka i paradiset på atollen Fakarava, Franska Polynesien.

En olycka förändrar livet på ett ögonblick. Här är livet plötsligt förbi. Sorgen, plågan och mörkret möter dagen för den som är kvar istället för det följeslagande ljuset, skrattet, värmen och kärleken. Hur ska livet nu bli, för de som är kvar? Hur ska de ta sig vidare? Hur ska de skönja ljuset där, strax bortom, igen?

Må styrka nå dig, Micke, nu när du förlorat din älskade hustru Lena. Må styrka, ljus och värme nå dig och stanna i dig. Må kärleken och värmen krypa in i dina vrår igen. Vi lider med dig. Vi lider med dig, era barn och barnbarn. Vi lider med er som nu har förlorat något av det viktigaste av allt. Den kära. Modern. Livskamraten. Kärleken. Tryggheten. Färdmästaren. Kvinnan. Livsnjutaren. Solstrålen. Glädjen.

Glöm bara inte att du inte är ensam, Micke. Dina barn, dina barnbarn och alla dina vänner är med dig. De behöver dig. Ni alla behöver varandra, vill vi tro. Det skulle jag och vi behöva, om vi drabbats. Vi skulle vilja vara tillsammans.

Vi sörjer att hon lämnat, att ni drabbats på detta omåttligt sorgliga sätt.

Må styrka nå dig och dina barn.

A..

Det är verkligen en sorg...

Ja, det är verkligen en sorg att se att Nettan Magnusson & hennes kollegor lägger ner sina båda butiker CAMA skor och Hallonsoda i centrala Norrtälje. Hon - de - har stridit, försökt, kämpat och lagt mänger av glädjeenergi i vår lilla stad. Hon har gjort skillnad i mängd, tänker jag. Det är en stor sorg för stadens centrum, för Norrtälje Handelsstad och för vår kommun i stort att hon - de - nu väljer att avsluta dessa båda butiker. Det är, för oss alla andra, en kraftigt negativ riktning. Men det är - högst sannolikt - vi alla andra, som har bidragit till hennes/deras beslut. Det är inte möjligt att driva butik om stadens konsumenter inte vill handla i de butiker som finns i vår stadskärna.

Vi har en ganska liten stadskärna, men ändå med olika delar. Där finns den del som börjar vid den stora parkeringen mot Stockholmsvägen och gå-gatan österut. Där finns många små butiker med olika inriktning. Vi har också Stora torget, Stora Brogatan, Lilla torget, Kyrkogatan och Billborgsgatan. Inom dessa områden finns ganska många små butiker som drivs av engagerade företagare, som vill driva sina butiker för sig, sin personal och kundernas väl. Det krävs onekligen ett samspel i samhället för att det ska fungera. Det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden.  Nettan Magnusson är en sådan. I positiv riktning.

Butikerna tillsammans behöver hjälp av kommunen. En allmän välvillighet är viktig, även om allt också ska vara rättssäkert, rättvist och tryggt. Ja, våra politiker vill ha en levande stad, vill jag tro. Allt annat vore ju absurt. Kommunen och politikerna har en viktig roll att spela - för utvecklingen av vår lilla vackra stad och däri också vår viktiga stadskärna. Utan att de ser sin roll och driver den riktningen är vi liksom stekta, eller åtminstone halvstekta. Det blir helt enkelt svårare att komma rätt om vi inte driver i samma riktning.

Det är inte bara kommunen och politikerna som behöver bistå i stadsutvecklingen. Det är också företagarna och företagarföreningarna. De och vi behöver vara aktiva. Vi behöver göra själva, men förstås i en för stadskärnan positiv riktning.

Där görs förstås en hel del. Jag har förstått att Norrtälje Handelsstad arbetar för stadskärnans utveckling och väl, även om jag personligen inte har sett vad som görs i detta avseende. Jag är ändå rätt säker på att de gör och försöker. Företagarföreningen Freja, som har kvinnors företagande som stark ram, driver också frågor till stärkande av företagandet. Det diskuteras tillsammans, stöttas och hjälps. Ja, det finns fler föreningar som stöttar och driver. Det är uppenbart viktigt och kanske behöver de synas mer.

En viktig ingrediens i en butiksägares eller företagares liv är kunden. Ja, förstås den viktigaste av allt. Utan kunden som aktivt handlar spelar inget roll. Utan den finns inte någon möjlighet att driva butiken. Om kunden väljer att inte handla i just den butiken, så är företagaren och butiksägaren i förlängningen stekt. Ja, det kan leda till att det är ogörligt att driva butiken. Kundens handlande ska räcka till nya varor, till löner för personalen, till hyra, el, telefon, kassamaskiner, kvitton, bokföring, sophämtning, paketinslagning, avgifter för musik i butiken, frakter och allt annat som hör butiken och företagandet till.

I butiken eller företagarna i stadskärnan är (oftast) inte kommunen eller politikerna i sin roll som politiker kunden. Det är den enskilda människan. Det är vi - den lilla människan, du och jag - som gör skillnaden här. Vi gör skillnaden när vi går in i butiken, väljer en vara och handlar där. Det är en positiv skillnad som skapar mer för butiken. Det finns också mängder av "kunder" som går in i butiken, provar, känner och andas butikens och varornas karaktär - kanske t o m fotograferar - för att sedan gå hem och handla på det (för butikerna förhatliga) nätet eller åka till något av centrumen i stadens ytterområden för att tjäna några kronor i en butik med billigare hyra eller en stor kedja i ryggen.  De gör också skillnad, men mer i negativ riktning för stadskärnas butikers fortlevnad.

Det är - högst sannolikt - kunden som driver Nettan Magnusson att lägga ner sina butiker. Det är inte troligt att det är kommunen, grannarna, företagarföreningen eller parkeringsautomaternas vanvettiga helvete som gör detta. Det är troligen kunden - den enskilda individen - som aktivt väljer att inte handla i den lokala fantastiska butiken i vår ljuvliga lilla stadskärna. Den enskilda personens val är just den enskilda personens val. Det är hen som gör skillnad - några i positiv och andra i negativ bemärkelse. Någon använder omständigheterna som skäl, som t ex parkering, tillgänglighet, billigaste pris, minsta besvär, politikerna, kommunen, med mera. Andra använder insikten om vikten av att själv göra och de därpå kommande följderna som skäl.

Den som handlar i en enskild butik bidrar till den butikens och den stadsdelens överlevnad. Den som inte gör detta bidrar till annat.

Ja, det är den lilla människan, du och jag, var och en, som gör skillnaden.

Om du, jag, mina vänner och dina vänner handlar i butikerna i vår stadskärna får du/vi ha den kvar. Annars inte.

A..

NT.

Förbud mot barnäktenskap...

Läser en notis i dagens (22/11 2018) Norrtelje tidning om förbud mot barnäktenskap.

Bra, men vad händer med barnet när det kommer till Sverige. Vad blir konsekvenserna för den som är gift och den som inte är? Hur ser reglerna ut?

Ja, det behöver jag ta reda på.

A..

Så som i himmelen...

Humlegården har ännu
vackra höstfärger kvar.

Fredrika Bremer

4/11 2018 (söndag) fick jag mig en liten tur till Sthlm. Det är inte så ofta nuförtiden, eftersom jag är låst i butiken. Denna söndag tillbringades tillsammans med mina fantastiska döttrar, som gör mig varm i själen. Vi åt lunch tillsammans för att sedan se musikalen Så som i himmelen på Oscarsteatern. Musikalen var en fin födelsedagspresent från barnen till modern.

Innan lunch och musikal vandrade jag sakta genom staden. Vi har en vacker huvudstad. Denna, dagen efter Alla helgons dag, var solig och det var många människor ute och gick. Ja, det är vackert.

Efter musikalen var det mörkt ute. Solen hade gått ner. Jag vandrade tillbaka genom staden. I prång utanför några av butikerna längs Kungsgatan och Birger Jarlsgatan låg par av tiggare nerbäddade under sina stora täcken. Det gör innerligt ont i min själ att se hur de har det, att de sover ute på de öppna gatorna. Jag undrar alltid hur många de är, vilka de är, hur deras livsförhållanden ser ut och var/hur de - var och en  - bor.

Samtidigt hör vi i media hur ungdomar, nyanlända som trillar utanför boendesystemet, vräks från sina bostäder och tvingas ut i tält eller på gatan. Det är en fasa och en tragedi att vi inte bättre kan ta hand om de människor som kommit hit och har det tufft. Varför fungerar det inte?

Tittar man åt ett håll så är allt så vackert. Tittar man åt ett annat så ser vi tragisk misär. Det gör det förstås lätt att blunda. Man kan låtsas att man inte ser eller att det faller på någon annans bord.

A..

En kvinna med sin lilla hund knackar på...

En kvinna är ute och går med sin lilla hund. Det är andra halvan av oktober. Det mörknar tidigt på kvällarna. Hon knackar på hos en granne inte så långt bort. Hon berättar att hon tycker att livet är så innerligt ensamt och mörkt. Det finns inga människor kvar omkring henne, bara hennes exmake. Han är förstås inte där. Hennes andra släktingar finns också på håll.

Hon berättar att hon inte längre är sommarboende utan bor permanent i sitt hus. Hon vill så gärna att grannen kommer och besöker henne. Hon lovar att bjuda på en kopp kaffe eller så. Hon skulle bli väldigt glad om grannen kom.

Hon frågar om grannen har hund.
- Nej, blir svaret. Där finns ingen hund.

Efter en kort stund tackar kvinnan för sig, men avslutar med att fråga vad grannen heter.
- Tack, säger hon när grannen säger sitt namn, och säger sedan sitt eget namn.
- Jag hoppas att vi får en fin sommar med många ljusa kvällar, så att vi kan ses, säger kvinnan.
- Kom gärna bort till mig när du har tid, säger hon och tar sin lilla hund och går hemåt igen.

När jag ser detta tänker jag att ensamhet och ålderdom är förödande. Att ensamhet och ålderns glömska skapar sorg ur många perspektiv och att det är viktigt att vi andra, runt omkring, hjälper, hittar riktning och stöttar alla de som har det tufft.

Tar grannen eller kvinnans närstående hand om kvinnans behov, tro? Känner kvinnans närstående till kvinnans behov? Vet de hur hon mår och har det?

A..

Intervallträning?

Jag saknar kompetensen som gör att jag kan slänga saker - eller en göra mig av med tingen för andras nytta. Jag är en samlare. Ja, det finns förstås andra som är ännu mer samlare än jag och som gör det mer taktiskt. Jag kan helt enkelt bara inte slänga saker. Det är uselt att vara så - för mig. Jag behöver göra något åt detta. Jag behöver helt enkelt lära mig att slänga saker. Jag undrar om det är en prioriteringsfråga?

Jag hade min dotter på besök. Hon har börjat springa. Det är skoj. Det gör mig glad. Hon tränar konstruktivt efter ett träningsprogram. Det gör inte jag. Jag springer t ex inte intervaller. Det gör hon, eftersom det står i träningsprogrammet. Och - för att det ger resultat. Det vet jag - men ack, inte gör jag så ändå. Jag behöver lära mig att springa intervaller - eller kanske att komma till skott med just detta.  Jag undrar om det är en prioriteringsfråga?

Idag har jag i varje fall gått igenom några lådor från min senaste flytt. Jag har slängt flera pappersark och gjort en stor bokhög som jag tänker köra ner till bokförsäljningsstället i Nysättra - till nytta för idrottsföreningen där. För att slänga böcker är förbjudet, tänker jag. Ibland ter sig denna åsikt som absurd, men nej, man får inte slänga böcker.

I bokhögen hittar jag en bok om intervaller - Intervallguiden av Marcus Nilsson. Jag har läst den förr, när jag gjorde tidningen Marathonlöparen och skrev recensioner om löparlitteratur. Jag kanske bör läsa den igen, innan jag lämnar den vidare till intervalldottern. Kanske kan den lära mig något? Få mig att ändra det invanda spåret till ett bättre, mindre långsamt, spår? En bok om intervaller ska i varje fall inte slängas - den ska läsas!

Med tiden lär vi kanske upptäcka vart detta leder.

A..

Brevet från Gertrud av Björn Larsson

Jag har läst Brevet från Gertrud av Björn Larsson. Jag har kraftigt berörts, våndats, gråtit och svurit. Svurit över rasism, antisemitism, judehat och människors inskränkthet. Ja, inskränkthet från alla, eller i varje fall många, sidor. Jag har fasat över rädslan, den nedärvda rädslan och de väl spridda hatet i samhället.

Den här boken vill jag rekommendera till alla som funderar kring vem du - var och en - är. Jag vill också rekommendera den till alla er som delar in människor i kategorier, tvingar in dem eller oss i fack som gör oss till något vi egentligen inte är.

Vad är det som gör oss till de personer vi är? Hur spelar religionen roll? Generna? Arvet? Fostran? Miljön? Och vad människor omkring oss säger eller bestämmer?

Är det skillnad på att vara muslim, kristen, buddist, sikh, hindu eller jude? Vad är skillnaden - förutom tron? Och varför är det så? Ja, svaren är förstås unika, olika för var och en. Vi tolkar och tänker så olika - men visst är vi väl ändå först och främst lika?

För visst är vi väl ändå först och främst människor? Med samma luft, samma rättigheter och skyldigheter och med samma grundförutsättningar. Född av en mor och far - och i grunden bara en människa?

Den här boken rekommenderas till läsning. Den sätter outplånliga spår i mina tankevärld. Den utmanar, väcker glädje och förundran, men den skapar också en omåttlig sorg över människors förmåga - eller vilja - att agera med hat.

En återkommande reflektion i livet är att det inte alltid går att förutse konsekvenserna till sitt handlande - och att man i stundens hetta inte alltid kan agera fullt genomtänkt. Reptilen i hjärnan har ibland en förmåga att ta över. Konsekvenserna kan bli omåttligt dramatiska.

En av frågorna som kvarstår är; Vem är jag. Och varför? Och hur kom det sig att jag är, blev, just så?

Tack, Björn Larsson, för att du åtog dig uppdraget att skriva.

A..

Om 
Brevet från Gertrud 
på bloggen hos 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

Dagens insats i klimatutmaningen...

Dagens insats för mig i #klimatutmaningen var att lämna bilen hemma och ta mig till jobbet med egen kraft. Det var suveränt ljuvligt i morgonfrostig tid. Att börja dagen med en två-mila-löpar-tur är ju inte fy skam.

Det är förstås viktigt att vara reflexmässigt vettigt klädd när man startar i eller innan gryningstimmen. I svart mörker syns reflexjackan i mötet med en bil, men antagligen inte i gryningstimmen. Så, om jag startar i mörker bör jag ha reflexjackan och i gryningstimmen, liksom när solen har gått upp, bör jag svida om till den knallgula jackan. Den grå reflexjackan syns ju väldigt dåligt under de ljusare timmarna. Två jackor känns förstås inte som minimalistiskt i packningsväg, så jag får nog tänka om i mitt val av kläder här. Kanske en reflexmössa kan vara lösningen?

A..

Klimatutmaningen...

Jag tänker att jag borde kunna utmana mig själv att bli bättre på att fundera kring min roll i miljökatastrofen i världen. Eller nej, inte bara fundera. Göra! Vad kan jag göra för att minska miljökatastrofen i världen? Ja, jag vet att vi alla - du och jag - är en del av den katastrof som faktiskt ligger i vår absoluta närhet. Ja, jag vet att den redan är här. Se hur våra hav ser ut. Se hur miljön ser ut för mängder av människor i fattigare länder. Se hur sopbergen växer. Se hur miljörapporterna frodas, även om det inte riktigt får fäste i politikernas och företagarnas handlingskraft. Vi ser ännu många märkliga beslut och budskap, som inte bidrar till rätt riktning för oss alla - en ren och hållbar värld.

Jag vill inte vara en del i slöseriet. Jag vill inte vara en del i att vi överlämnar en mängd trista miljöfrågor till våra barn och barnbarn - sådana som innebär att de inte kan njuta av vår fantastiska natur, frisk luft och hälsosamma näringskedjor. Jag vill inte vara en del i detta, så då måste jag göra mitt yttersta för att inte bidra till nedsmutsningen och skräpet - både det som syns och det som inte syns.

Frågorna som skaver är många, t ex plast, flygets nedsmutsning, alla kemikalier - både i maten, i det vi dricker och i alla varor som når mig och också landar i miljön i tillverkningsprocessen och när de är slutanvända - liksom det ständigt onödiga bilåkandet och mycket annat.

Så. Min utmaning till mig själv är att se hur jag bidrar till detta. Eller hur jag kan bidra till att jag bidrar mindre till miljökatastroferna. Häng gärna på!

I morse bad jag Småföretagarföreningen och BL-info att stryka mig från deras utskick av tidningar. Tidningarna är förvisso bra och jag gillar papperstidningen i näven framför det digitala. Det digitala gör att jag inte läser ordentligt. Utskicket av dessa (fina) tidningar är plastinpackade - därför ber jag att de inte sänds till mig. Jag avstår gärna plasten. Den tillför inte gott till världen. En annan fråga är förstås hur tidningen i sig är tillverkad - med hantering/tillverkning av papper och tryck. Det är också en viktig miljöfråga, eller hur?

Hänger du med på #klimatutmaningen så blir jag glad.

Vad gäller plast vill jag uppmärksamma #PlasticFreeTuesday - som t ex finns på twitter, instagram och facebook och förstås har en hemsida med massa bra information. Det är en konst att försöka reducera sin plastförbrukning, men det är ett fantastiskt bra drag att försöka.

A..

Jag läser Brevet från Gertrud

Jag läser Brevet från Gertrud - av Björn Larsson. Jag har skrivit om den på bokhandelns blogg här.

Boken handlar om vad som händer med huvudpersonen när hans mor dör. Hon efterlämnar ett brev, där hon beskriver hans bakgrund och överlåter till honom att begrunda vad han vill göra med den.

Han informeras mitt i livet att han är något annat än vad han trott sig vara. Att han har en annan tillhörighet. Boken ger anledning till en hel del tankar. Hur fostrar man ett barn? Kan man verkligen undanhålla så viktiga sanningar för sin familj och för sitt barn? Är det att leva på en lögn, är också en fråga att ställa sig, allteftersom dagarna går och man inte berättar sin sanning för den som kanske borde få veta. Är det en lögn att besluta sig för att dölja sin bakgrund eller är det bara ett eget val som var och en måste kunna få göra?

Vad är min identitet? Vad är jag och vad kan jag välja?

I boken inser Martin, huvudpersonen, att han är jude. Han får alltså reda på detta när han är i 50-årsåldern. Han har aldrig vetat detta tidigare. Det ger - kan ge - konsekvenser för hans liv och jag ställer mig frågan hur jag skulle reagera i detta och varför.

Det finns många människor som är rädda för vad det skulle innebära att vara jude. Det har, genom historien, förekommit en stor dos förföljelser och de drabbades mycket hårt t ex i andra världskriget. Många är, kanske med rätta, rädda för att sådana förföljelser kan hända igen. Det ter sig, i mina ögon, absurt att man ska trakassera människor för att de är födda av en viss människa, för att de tror i en viss trosriktning eller för att de har rötter på särskilt vis. Men, vi ser att det förekommer och att det har förekommit. Kanske kommer det att göra så även i framtiden och att det inte ter sig helt irrelevant att vara rädd.

Absurt, men relevant. Så ja, vari ligger min identitet. Eller din? Och vad händer om det plötsligt skulle visa sig att den ligger i något som kan medföra förföljelser och trakasserier, eller kanske t o m våld och död?

Hur skulle du reagera om du plötsligt fick veta att du inte är den du tror att du är - att din grund är något helt annat? Hur skulle din omgivning reagera?

Brevet från Gertrud är högst läsvärd.

Den skapar onekligen nya reflektioner.

A..

Välkommen till Roslagens
bokhandel vid Lilla torget
i Norrtälje!

Miljö och klimat i fokus

Klicka på bilden för att komma
till Roslagens bokhandel vid
Lilla torget i Norrtälje (blogg)

Ja, jag håller med er, Malena, Svante och Greta Ernman/Thunberg, att det är dags att reducera - eller sluta - flygandet nu. Som en del i helheten. Därtill reducera bilåkandet, avstå plasten, uppmärksamma kemikalier i mark och luft, se skadorna på atmosfären, tala om miljön & klimatet och uppmärksamma frågorna - varje dag, tala om haven och luften och allt annat som tär och förstör. Ändra riktningen. Det myckna, den stora problematiken  får inte göra att vi avstår något av det lilla, alltså att göra även i det lilla - vi måste helt enkelt skärpa oss rakt över hela linjen.

Miljön borde stå väldigt högt på vår agenda. Miljön och klimatet.

Ernamn & Thunbergs bok berör familjens svårigheter i livet, men också klimatet. Vi behöver verkligen skärpa oss med klimatet, se problemet och raskt, som i omedelbart, ta tag i de små och de stora frågorna. För annars kommer våra barn och barnbarn att få ett orättvist helvete på jorden. Det är tydligt att våra levnadssätt inte är ett hållbart sådant, att vi förbrukar världens resurser på ett sätt som gör jorden ohållbara - och då inte 1000 år bort, utan här nära.

Här nära. Du och jag. Ja, vi måste göra bättring.

Boken finns i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

A..

Morgon, du ljuva morgon

Jag springer till jobbet ibland. Det är ca 20 km. Nu, i hösttiden, är landskapet fyllt av magiska färger. Rött, gult, grönt, brunt - i mängder av olika nyanser. Jag startar vid 7-tiden, för att hinna fram i tid. Det gryr när jag ger mig av. Allteftersom jag sakta trampar mig framåt kommer ljuset. Så småningom ser jag solen stiga över horisonten och sträva över trädtopparna. Det är så otroligt vackert. Magiskt vackert.

I morse var det ca 7 grader varmt. Kortbyxväder för en löpare, även om jag klädde mig i långbyxor. Det blev förstås en aning varmt. En tungt liggande dimma låg över landskapet. Solen mäktade inte riktigt tränga bort eller igenom den varma fukten. Den skapade en bild av trolsk natur. Tyst. Mäktig. Stilla. Det var magiskt vackert.

Jag förmår nästan inte hålla tårarna borta när jag sakta springer genom landskapet. Grusvägen, asfaltsträckorna med de vida ängarna, skogen, sjön och de knixiga stigarna - tillsammans med dofterna, färgerna, dimman och solens ljuvliga strålar fyller mig med kraft för dagen allteftersom jag lyckas springa mina steg hela vägen dit jag ska. Ja, två timmar i naturen innan dagens värv börjar - det är inte fy skam, minsann.

Det är sådant som kallas livslyx, eller hur?

A..

Kvinnan på bänken utanför...

Hon sitter på bänken utanför sin bostad. Jag sätter mig bredvid, strax intill. Vi talar en stund med varandra, där i den soliga höstkylan där löven dansar över stenplattorna. Torgets fontän strilar sakta över dess sidor. Det är nästan folktomt runt omkring oss.

Vi är bekanta sedan förr. Vi ses ibland för ett samtal om livet, om sånt som skaver och sånt som glädjer. Vi strävar gemensamt efter glädjeämnena, där det är möjligt, även om vi ibland trillar över i sorger och skav.

Kvinnan är kort till växten. Hon har mjuka drag. Hon har lite runda och mjuka former efter att ha fött fem barn, varav två är döttrar och tre är söner. Barnen är födda i varannantakt. Hon drar ibland kammen genom sitt skarpt hennafärgade hår, som hon klipper själv när det blir för långt. Kammen fastnar, så hon får lirka en aning. Hon bryr sig inte så mycket om det rufsiga. Ja, hon drar inte kammen genom håret här på torget, men som en liten olat där hemma. En olat som inte är så framgångsrik. Det är fortsatt rufsigt. Vackert rufsigt, tänker jag när jag betraktar henne.

Utseendet är inte det viktigaste, även om hon gillar kläder i färg, vidd och med fantasi. Det är viktigare att hålla sig ifrån alla djupa diskussioner än att start fördjupa sig i dem. Att glida över ytan skapar mindre påfrestningar och konflikter, än att bry sig om att skrapa lite, dyka neråt en aning. Det lämnar hon med glädje till andra. Hon går helt enkelt bara undan, eller visar med hela sitt väsen att hon inte är med i samtalet. Hon talar dock gärna om ämnen som inte gör ont inombords.

Kanske känns det i kroppen, obehaget, när diskussionen kommer för nära. Kanske känns det när man måste ta ställning och riskera att människor blir arga, irriterade eller inte förstår vad man säger. För visst är det svårt att förstå varandra ibland?


Kvinnan är, oftast, lycklig. Hon månar, med stark kärlek och känsla, om sina barn. Hon kan se ironin i många situationer, hon begrundar ofta läget och funderar kring hur det kom sig att det blev just så.

Hon läste nyligen Omgiven av idioter, som handlar om hur vi kan förstå andra människor. Den gav henne en del aha-upplevelser, i sitt klurande över vem som är vad, hur och varför. Vi talade en del om saken, där vi satt på bänken utanför hennes bostad häromdagen.

Ja, fler kanske borde läsa boken. För visst är det ibland svårt att förstå varandra?

A..

Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Britt Wennerfors 1940 - 2018

Britt Wennerfors har lämnat oss.

Britt bodde i Norra Råda i Roslagen. Jag tror och hoppas att hon trivdes i sin vackra miljö med skog, öppna ängar och bylandskapet runt omkring. Hon och hennes make hade valt en vacker plats för sig och de sina.

Jag kände Britt Wennerfors genom föreningslivet. Jag mötte henne när vi båda var engagerade i Svenska Turistföreningens (STF) styrelse i Norrtälje. Hon var aktiv i friluftslivet, hon var aktiv i styrelsen och hon glödde för föreningslivet. Hon var skarpt duktig. När hon fann tiden mogen lämnade hon uppgifterna i styrelsen till andra, men höll länge en fot kvar i föreningen genom ett fortsatt uppdrag som valberedare. Hon var en riktig fena där. Britt hade många kontakter i sitt nätverk och, vad jag förstår, gillade stort dessa uppdrag som ändå kan vara rätt kniviga ibland. Hon blev, under sina aktiva år i STF, belönad med flera utmärkelser från föreningen. Britt gjorde skillnad i STF.

Jag kände henne också genom vårt gemensamma deltagande i Norrtälje Rotaryklubb. Däri har hon varit medlem under många år, deltagit i styrelsearbetet, varit ledare och valberedare och engagerat sig i många olika roller. Hon har varit skarpt duktig också här. Vi är många i föreningen som uppskattat hennes kunskap om klubbens historia, vad Rotary står för och vad vi, i den lokala föreningen i Norrtälje kan bidra med. Hon har satt sin prägel på föreningen ur flera perspektiv och hon satte mycket stor heder i att vara närvarande på de veckomöten som föreningen har. Hon var en av få som hade i princip 100%-ig närvaro under många år. Närvaron är en förutsättning för en fungerande Rotaryklubb och hon tog detta på mycket stort allvar.

Hon var också en mycket flitig veckobrevsskrivare i Norrtälje Rotaryklubb, vilket gav möjlighet för icke närvarande medlemmar att få information från föreningens veckomöten och därtill en dokumentation som ger möjlighet till forskning i framtiden. Ett digert arkivmaterial har presterats via Britt, för vilket vi alla måste vara oerhört tacksamma. Både då och sen. En hel del av detta material finns bevarat hos Norrtälje stadsarkiv - för framtida forskning kring föreningens verksamhet.

Britt har, vid flera tillfällen belönats med utmärkelser av sin Rotaryklubb. Paul Harris Fellow är en sådan, som jag tror att hon gladdes åt. Föreningen har konstaterat att hon gjort sig mycket väl förtjänt av dessa utmärkelser. En särskilt fin och återkommande aktivitet som hon hållit vid liv under många år är en auktion/lotteri, i samband med föreningens årsmöten. Hon har där bidragit med mängder av burkar innehållande sylt, saft, gelé och annat från naturen som hon iordningställt själv - en mängd ljuvliga varor att auktioneras eller lottas ut för pengar som har gått direkt vidare till välgörenhetens väl, t ex till Rotarys Läkarbank. Hennes fantastiska varor har varit oerhört uppskattade. Hennes sätt att aktivt bidra till föreningens löpande arbete och dess utveckling har gjort skillnad.

Det Britt har gjort har hon gjort av ett eget mycket starkt intresse, sin känsla för rätt och god ordning och för många andras väl. Ett glödande engagemang skapar skillnad. Ja, Britt har gjort skillnad.

Jag var glad i Britt och är glad över att hon korsade min väg i livet. Hon var en stark och modig kvinna. Britt Wennerfors fattas mig. Ja, hon fattas säkert hos många. Hon gjorde skillnad.

Anette Grinde
Norrtälje

Britt Wennerfors

5 januari 1940 - 21 augusti 2018
(dödsannons Norrtelje Tidning & Svd)

STF Roslagen.
Wikipedia - rektor Britt Wennerfors - Adolf Fredrik, Stockholm.

Runeberg om Alf Wennerfors.

Minnesord om Britt Wennerfors 
infört i 
Svenska dagbladet 26 oktober 2018 samt 
i Norrtelje tidning 30 november 2018.

Lyft på fötterna, människa!

Man skulle kunna säga att det gick lite sådär med gårdagens löpartur. Jag tänkte springa till jobbet. Jag har ca 20 km dit. Det är en fantastiskt fin sträcka, som jag gärna springer lite nu och då. Igår (27/9) startade jag kl 0700 i vanlig ordning och tog mig till Drottningdal (Roslagsbro). Strax utanför den gamla brandstationen snubblade jag - på fötter eller löst grus eller något annat som egentligen inte fanns - och stöp rakt ner i den hårda och nylagda asfalten. Pannan krockade med asfalten och tydligen näsan också. Knäna fick sig en smäll och jag tog uppenbart också emot mig med händerna, eftersom den högra handen värkte rätt rejält senare under dagen. Det blev en del blod och grus i ansiktet. Det såg dock värre ut än det var, vill jag nog hävda. Det var bara ytliga skador, förutom förskräckelsen. Inget är brutet och jag får (antagligen) inga bestående men av detta lilla olyckliga äventyr.

Återigen - lyft på fötterna, människa! (- säger jag till mig själv).

Jag fick hjälp hem av en förbipasserande bilist. Mat, dryck och dusch förändrade mig till acceptabelt butiksutseende och inga större skavanker, mer än lite ansiktsskrap, berättade om mitt äventyr. Idag, nästa dag alltså, syns skrapet lite tydligare. Vi får se om det kommenteras i butiken.

Jag lär inte kunna springa eller cykla på några dagar, eftersom knäna känns. Ytligt, ja, ingen allvarlig skada kan skönjas.

Ja, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Man vet inte vad som hade hänt om en bil hade passerat mig just där, just då. Så hände förstås inte nu. Allt gick acceptabelt väl. Jag är glad och tacksam för det.

Vi får se om jag nu lär mig att lyfta på fötterna lite bättre.

Gårdagsturen blev alltså bara 10 km i stället för 20 km. Man får väl se det som dugligt ändå, med hänsyn till omständigheterna.

A..

Rotaryklubbarna i Norrtälje delade lördag den 9 juni 2018 ut ett stipendium till Roslagen SOL.

Roslagens SOL vid stipendieutdelningen den 9 juni 2018
 Foto; Sven-Erik Kallin

Rotaryklubbarna i Norrtälje delade lördag den 9 juni 2018 ut ett stipendium till Roslagen SOL. 

Roslagen SOL anstränger sig tydligt för att ge ungdomar och vuxna med någon form av utvecklingsstörning en möjlighet till idrottande. 

Föreningen har drygt 40 aktiva medlemmar, är verksam inom sporter som t ex fotboll, friidrott, handboll, innebandy och floorhockey. Under senare år har de också utvecklats inom sporten snöskolöpning. 

Viktiga uppgifter i föreningen är t ex att ge utvecklingsstörda tillfällen till motion, samvaro och personlig utveckling. Många vill också vara med och tävla. Special olympics - träning och tävlande för kvinnor och män med utvecklingsstörning - är ett viktigt fokusområde i föreningen. 

Medlemmarna är ingen ekonomiskt stark grupp, så därför har föreningen bestämt att deras målsättning är att den aktive aldrig ska behöva betala mer än 50% av den verkliga kostnaden vid tävlingar och andra aktiviteter. Detta blir en tung kostnad att bära för föreningens kassa, varför den återkommande få ansöka om medel från olika finansiärer.

Rotaryklubbarna i Norrtälje har en gemensam stipendiefond, där medel tilldelas någon , t ex en förening, som gör betydelsefulla insatser för att utveckla Norrtälje och Roslagen. Rotaryklubbarna har funnit att Roslagen SOL gör stora insatser för att skapa utveckling och idrottslig möjlighet för en grupp som annars kan ha svårt att få tillgång till idrottsrörelsen. Ungdomar och vuxna ges möjlighet att möta idrottsrörelsen på sina villkor, få möta nya människor, inse sina möjligheter i idrottande och också göra skillnad för andra. När vi hör eldsjälen Åke Enström och övriga ledare i föreningen tala om verksamheten ser vi vidden av verksamheten. Det lyser glädje om honom, ledare och om hela verksamheten.
 

Rotaryklubbarna i Norrtälje, genom den gemensamma stipendiefonden, har därför valt att bidra med 10 000 kr till den verksamhet Roslagen SOL (Special olympics) bedriver, till nytta och glädje för ungdomar och vuxna i idrottsrörelsen där idrottsmän och idrottskvinnor inom special olympics - med någon form av utvecklingsstörning - tillbringar sin fritid och gör skillnad för sig själva och andra.
 

Mer information om Roslagens SOL finns på föreningens hemsida; http://www.roslagensol.se/
 

Anette Grinde

president Norrtälje Rotaryklubb under rotaryåret 2017/2018

(Texten är sänd till Rotarys tidning

Rotary Norden 20180927)




Utställning pågår!

Välkommen till
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje!

Norrtälje kyrka ...

Foto Anette Grinde
Norrtälje 20180912 

Norrtälje kyrka - wikipedia

Svenska kyrkan - Norrtälje kyrka

Rörelsen för mig sakta framåt...

Endorfinerna känns i kroppen. Rörelsen för mig sakta framåt. Ena dagen med cykel, nästa dag likaså. En annan dag snör jag på mig springskorna och sätter springryggan på ryggen. Något plagg att byta om till, en halv banan i vardera näve och kanske en liten vattenflaska i ryggan.

Morgontemperaturen var ca 10 grader plus vid avfärd i morse. Hyfsat varmt med en relativt blå himmel. Det bådade gott. Kortbyxor och långärmat i en lagom knallig färg. Färgen gör mig mer synlig efter vägen. Jag vill ju inte bli påkörd. Jag sätter ena foten framför den andra och börjar min färd. Jag har två springmil framför mig. I lagom långsam takt trampar jag på. Känslan är god, även om jag blir trött allteftersom. Tröttheten äter i mig, men släpper plötsligt greppet när jag glömmer den. Det är som om den inte har funnits alls. Jag kan. Jag mår bra.

Tramp. Tramp. När jag springer på Roslagsleden får jag lyfta fötterna över rötterna. Det är ovant för en asfaltlöpare. Det är ovant att springa på skogsstigar, men ändå ljuvligt skönt. Det är något annat än asfalten. Det morgonblöta gräset kittlar på benen, en brännässla bränner till och en tagg drar ett streck över smalbenet. Lyft på fötterna, människa, får jag säga till mig själv med jämna mellanrum. Jag vill ju inte stå på näsan i min skogsensamhet i tidig morgonkvist.

När jag tittar ut över ängarna och den lilla sjön ligger dimman ännu kvar. Morgonsolen har ännu inte lyckats värma bort dimman. Snart, strax bortom nästa krök, är den borta, men just här ligger den ännu kvar. Det är vackert. Ensamskönt, svalt jämfört med sommarens värmen men varmt ändå.

Lyckan känns i kroppen. Jag kan. Jag kan cykla 22 km morgon och kväll och må bra av det. När jag vill. Jag kan springa hem ibland eller dit ibland. Ännu väljer jag inte att springa både bort och hem, men kanske kommer det så småningom. Jag är bara glad av det jag just nu kan.

I morse var känslan fin. En morgonskön löpartur. Rörelsen förde mig sakta framåt, där i morgontiden, men känslan har stannat i mig hela dagen. Glädjen att det går. Endorfinerna känns i kroppen - de dansar i mig - och jag gläds över deras närvaro. Om det inte vore tävling på lördag så kanske jag skulle drista mig till att också springa hem.

Löparendorfiner är en skön drog.

A..

Tolerans...

Idag är en sorgens dag. Idag är dagen efter det att svenska folket sagt sitt i ett allmänt val och det visat sig att främlingsfientligheten är märkligt stor i vårt land. Det är en sorgens dag att se detta. Att veta att det finns så många omkring mig som tänker så.

Det har varit en obehaglig valrörelse. Anklagelserna har haglat istället för samtalen om vad var och en vill göra - var för sig och tillsammans. Alla, nej men många, har uteslutit den andra. Skapat en större mängd av vi och dem som två olika, istället för engagemang tillsammans.

Jag ser i de sociala medierna att många är rädda. Rädda för den mörka främlingsfientligheten, omänskligheten och hatet.

Var är toleransen? Var är omsorgen? Var är insikten om att vi alla är lika, har rätt till liv och rättvisa i samma grad var vi än bor eller är på väg? Ja, det gör ont att se hårdheten i samhället och bristen på goda lösningar.

Jag har en vän, eller kanske en bekant, som återkommande talar om ett av de främlingsfientliga partierna. Han gör det igen och igen. Jag tänker att även dålig reklam är reklam för partiet, så även om vännens avsikt är att uppmärksamma oss på det mindre goda i partiet så ger det motsatt effekt - det bekräftar tesen att det är bilden vi ser som fastnar. Fotografiet. Loggan. Vi ser bilden igen och igen, men inte texten. Vi orkar inte med mängden. Istället ser vi fotografiet och loggan. Fotografiet och loggan trummas in i absurdum, fastän det möjligen är motsatsen som är avsikten. Eller är det så? Jag närmar mig till slut tron att personen ordat för något jag inte trott honom om. För att jag nu kopplar logga och fotografi tillsammans med honom.

Vad ska man tro?

A..

Det finns en viktig huvudregel i mailsamtal med andra, tänker jag

Det finns en viktig huvudregel i mailsamtal med andra, tänker jag. Det är att aldrig någonsin vidarebefordra andras texter, andras mail eller konversationer utan den andres tillstånd. Det kan finnas så mycket i sådant som inte var avsett för andras ögon, tankar eller tänkt att utsättas för någon form av bedömning av andra - där dessa inte har med frågan att göra eller inte vet bakgrunden. Man vidarebefordrar aldrig brev eller mail till andra, utan den andres tillstånd. För såvitt man inte vill skada den andra - och varandra tillsammans, förstås.

Igen har det skett.

Med omåttlig sorg ser jag att människor nagelfar, undrar, drar i frågan och förhåller sig. Orden blir något helt annat hos någon annan, frågan får en annan dignitet - som den inte var tänkt, sagt eller som man ens i den vildaste fantasin kunde föreställa sig. Det är som att kräva att en fråga skall behandlas av tio, fast den bara rör två. Det är som att dela sin egen konflikt på ett stort torg för att andra ska döma, utan hänsyn till de andra som skadas på vägen.

Det är så omåttligt sorgligt. Så okunnigt. Så hänsynslöst. Så känslolöst. Grymt, helt enkelt.

Jag förundras ofta av människors hänsynslöshet.

Det som tidigare har gjort mig omåttligt glad, som jag har funnit meningsfullt och lagt väldigt mycket tid på, är nu ett minne blott. Jag är oerhört ledsen över detta.

Jag lämnar platser där människor inte vill skapa gott, vare sig för varandra eller för sin organisation. Där hör jag inte hemma. Det gör mig också väldigt ledsen att platsen inte är sådan jag vill tro att den ska vara.

A..

Glöm inte pajen...

Idag springer vi Tjejmilen 2018. Team Lundeberg är i år 8 personer till start, om alla anmälda ställer sig på sin startlinje. Några övriga kommer som åskådare och några av alla dessa bidrar till buffén på det efterföljande knytkalaset i gröngräset under trädet (om det är ledigt).

Hur ska vädret vara? Måste man ta med sig regnkläder, tro? Bussbiljett, mat till knytet, springskor, löparklockan som havererat, mata hönsen, äta ordentlig frukost, kolla starttider och plats för hämtning av nummerlapp, åka till stan i tid och allt annat som behöver göras innan klockan är slagen.

Jag är i varje fall uppe och vaken.

A..

NT 23/8 2018 - Vänsterpartiet har cykelvägar som prio....

I NTs pappersupplaga har V,  den 23/8 2018, en insändare om cykelvägar i kommunen. Christina Hamnö (V) har skrivit. 2016 skrev hon också om cykelvägar, då tillsammans med Catarina Wahlgren (V). Inte så mycket har hänt på cykelspåret i kommunen, tyvärr, så det finns gott om förbättringspotential här. Jag vill tacka Hamnö för att hon lyfter frågan, för att hon har skrivit i tidningen och ser till att frågorna uppmärksammas. Cykelvägarna i kommunen är en viktig fråga, som verkligen behöver prioriteras.

Det är en fråga om säkerhet. Det är en fråga om miljö. Det är också en fråga om hälsa. Ja, rättvisa kan vi förstås också lägga till.

Det har talats om cykelvägar i kommunen i många år och det är en gåta varför det tar så lång tid att lyfta frågorna till handling inom kommunen? Ser de inte att frågan är superviktig? Eller drabbas man av handlingsförlamning för att man inte vet i vilken del av kommunen man egentligen ska börja, eftersom behovet till slut blir så omåttligt stort - ställt t ex i relation till landsbygd och stadsbild? Det är många platser som behöver hjälp i detta, förstås.

Oaktat vilken plats eller vad startpunkten består i ser vi nu mycket gärna att cykelsvägsbyggandet tas på allvar och att vi, invånarna, kan se att handling tas i dessa frågor. Och då inte med myrsteg, utan med aktiv handling.

 Jag, och säkert många med mig, uppmanar de styrande att lyfta frågan och skapa handling här. Detta gäller förstås oavsett vem som sitter på ledarstolen. Samma/lika uppmaning går till varje parti, varje funktionär och varje tjänsteman som tycker sig ha kompetens att lyfta de viktiga frågorna. Det är inte få. Det är en hel del människor som kan och bör börja dra i dessa frågor. Det ska blir intressant att se vilka som gör.

Rörelse. Miljö. Säkerhet. Hälsa. Med mera. Det finns mycket som kan summeras i cyklandet, som är ett helt fantastiskt transportmedel. När man inte måste göra det med livet som insats.

Ja, cykla bör vi alla kunna - få möjlighet att - göra. Även barn och äldre som känner sig osäkra i den hårda trafiken.

Det är tid nu, eller hur?

A.. 
(politiskt obunden)

NT 2018

NT 2016

Att vara en löpare...

Ja, om man vill kalla sig löpare, så behöver man förstås springa. Inte bara någon enstaka gång, då och då, utan rätt ofta. Jag tänker att man - jag - behöver höja ribban en aning (möjligen ganska rejält) för att kunna komma till start i något lopp igen.

Man behöver frikoppla sig ifrån det onda eller jobbiga och istället inse att det skönaste kommer när man har kommit i form igen. Vägen dit behöver vandras med springande steg, inte bara loja utan också sådana som gör en smula ont eller är en smula jobbiga. Det behövs lite press här.

Det behöver göras.

Jag tror att jag anmäler mig till Stockholm Halvmarathon (sept 2018), så att jag får en lagom spark i baken för förbättrad träning.

Kan det hjälpa, tro?

A..