torsdag 20 april 2017

Suicidpreventivt nätverk i Norrtälje

Rotary Norrtälje 20170420.

Idag var vi 17 personer vid bordet, där 14 var egna medlemmar (inte 13 som jag skrev i mailet till medlemmarna). Håkan Engström är månadens president, i den stafett som vi sakta för framåt då vi saknar en fast president under innevarande rotaryår (2016/2017). Vi är åter på s/s Norrtelje och vi serverades som vanligt fantastiskt god och vällagad mat. Det är en fantastisk plats att vara på. Vi tackar s/s Norrtelje för att vi får vara där. Det är fint att kunna mötas där.

Idag gratulerade vi också Torkel på hans födelsedag. Grattis, Torkel, vi hoppas att din dag har varit fantastiskt fin.

Till dagens lunchmöte hade vi bjudit in Denise Keyser, som föredragshållare. Hon är samordnare i Suicidpreventivt Nätverk Norrtälje - SPNN. Hon talade om Norrtälje, om nätverket SPNN och om självmord i stort. Hon talade om vår, allas, ansvar i detta. Hon sådde viktiga frön i våra tankar.

Självmord är ett psykologiskt olycksfall, säger Denise. Det är ett olycksfall som kan leda till förlorade liv. Det här området är fyllt av tabun, som gör det svårt att hjälpa de människor som behöver vår hjälp. Mycket av detta går av förebygga, men vi måste våga tala om det. På direkta frågor om man verkligen vill dö är svaret oftast att man bara inte vill leva livet just så här. Det är detta vi alltså behöver fundera kring. Vi behöver se och hjälpa personen - vi behöver visa medmänsklighet.

Att rädda liv handlar om att vara medmänskliga, att vara medmänskligt omhändertagande. Du behöver inte vara psykolog eller läkare, du behöver vara en medmänsklig människa. Det är otroligt viktigt att tala om känslor här, att tala om känslor tidigt i livet och att göra det kontinuerligt.

Det finns en skillnad mellan män och kvinnor i självmordsstatistiken och männen står för huvudparten. Kanske har de, genom vår sociala konstruktion där män skall vara starkare, inte tala om känslor och inte gråta, just här en nackdel. Kanske är det just detta som förklarar skillnaderna i statistiken (2015 - 818 män & 331 kvinnor).

En viktig fråga är alltså att tala om känslor, att våga göra det och att fortsätta att göra det. Igen och igen. Du skadar inte människor genom att bry dig, att fråga hur de mår. Du skadar inte när du visar att du bryr dig om.

Denise Kayser talar om tabun, att det finns så mycket skuld och skam inom det här området. Information och kunskap är här otroligt viktigt. Vi behöver bryta tystnaden kring detta.

Denise uppmärksammar oss på ett bra studiecirkelmaterial (Låt himlen vänta) som studieförbundet Sensus har givit ut inom detta sakområde.

Besök gärna Folkhälsomyndighetens hemsida om suicidprevention och/eller Norrtäljes nätverks sida på samma tema.

Bokrekommendation; Konsten att rädda liv, av UllaKarin Nyberg.

Nästa vecka möter vi Louise Lindfors, ordförande i Fredrika Bremerförbundet och veckan därpå möter vi Per Ahlin, kulturchef i Norrtälje kommun. Varmt välkomna då.

Vid pennan
Anette Grinde

söndag 16 april 2017

Ölands norra udde - i isande kylig vind

Ölands norra udde - i isande kylig vind. Vackert, men väldigt kallt.





Solen skiner idag (påskdagen 2017), men det är kallt i luften. Ja, särskilt nära havet. Lite molnigt, lite mindre idag än tidigare än under helgen, men ännu lite molnigt. Det snöar på sina håll i Sverige, t ex i Norrtälje. Inte på Öland, dock. Tur är väl det, då vi har sommardäcken på.

Hälsat på hos pappa på Högby kyrkogård. Carl har varit där med ett ljus (tänker vi, eftersom ingen av oss gjort detta & ljuset är där).. Mamma har planterat penséer och påskliljor. Kyrkovaktmästaren har strött blodmjöl för att undvika att rådjuren äter på penséerna. Jag förfasas över blodmjölet, som en slaktprodukt som läggs på graven. Ogillandet känns i mig. Gravstenen är ny och fin. Den är svart, enkel och stram - med vackra träd i kanten. Ja, den är fin.

A..

(Påskhelg 2017, Öland)

torsdag 13 april 2017

Krig och genus?

Hur ändras livet för kvinnorna när landet eller området hamnar i krig eller konflikt? Hur påverkas kvinnorna när männen lämnar hemmet för att strida på annan plats? Vad händer när de, männen, återvänder hem till hemmet igen efter stridernas slut? Eller vad händer för kvinnorna och familjerna när/om de inte återvänder alls?

Hur ändras livet för kvinnorna när de tar del av striderna?

Vad händer med våldsnivån i de olika situationerna - innan, under och efter? Ansvar för hushåll? Skydd av barnen? Trygghet?

A..

onsdag 12 april 2017

Jag vandrar på Drottninggatan

Jag vandrar på Drottninggatan där är blommor i mängd tänker på lastbilen på människorna som skadats och försvunnit värmen & kärleken syns människor står stillsamt betraktar tänker sörjer sorgen känns människor gråter blomsterhaven växer över lejon & polisbilar sången ljuder människor samlas tillsammans i vänliga folkhav med frid & omsorg stillsamhet råder livet fortgår men inte som om ingenting hänt A..

lördag 8 april 2017

Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma...

Jag går sakta nerför trappan, här hemma. Jag lever. Det är en ny dag, idag.

Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma. Det kom oss så nära. Det skakade om oss, tog fram nya känslor. Alla hade sina mobiler i händerna för att informera sig och andra. Telefonkapaciteten havererade, överbelastningen var ett faktum, men sociala medier fungerade. Det gick att informera sig, även om mängder av rykten uppkom. Egna sanningar, obekräftade tolkningar som tog fart, florerade. Ryktesspridningen drev fort i rummen och över nätet. Vi letade information, tolkade det lilla som fanns. Människor var rädda, för sin egen säkerhet och för andras. Vi grät. Det gjorde ont.

Ett nytt sorts våld slog ner mitt ibland oss. Vi har sett det förr, men nu kom det nära. Ett våld av den där alldeles obegripbara sorten. Tillfälligheter avgjorde hur vi drabbades. Det förde oss samman, men skapade väldigt mycket rädsla. Rädsla. Låt oss hoppas att vi kan skaka av oss rädslan, när detta lagt sig. Att vi kan fortsätta att leva livet i acceptabel trygghet. Visst kan vi välja den riktningen? Ja, vi kan välja den riktningen.

Jag läser i DN att fyra människor dog, att flera ligger på sjukhus för sina skador och att en man är gripen. Jag ber idag för alla de människor som var mitt i, som chockades, dog och skadades och för alla de vänner och nära som är ledsna, förtvivlade. Jag önskar styrka till dem och oss alla för att klara sin/vår nya dag. Idag och nästa. Och nästa igen.

Jag ber att vi inte blir hatiska och förbannade, att vi istället låter omsorgen om våra och andras liv och hälsa vara i fokus. Låt oss skaka av oss rädslan, när detta lagt sig en aning, låt oss gå ut i livet igen.Vaksamma, men öppna och välkomnande. Låt oss leva våra liv i glädje, med ett övermått av omsorg om varandra. Vi kan inte skydda oss mot allt, helt uppenbart är det så, men vi kan se oss om en aning och se hur människor omkring oss mår.

Låt oss gå ut, stärkta av insikten att vi behöver vara just vaksamma, med öppna, vänliga och omsorgsfulla ögon. Att vi behöver betrakta varandra och bistå den som trillar iväg i extrema tankegångar - där livet inte är viktigt, där någon har större rätt än andra.

Gränsen mellan civilkurage och angiveri kanske ibland är hårfin. Angiveri är inte vackert, tänker jag, men civilkurage är det. Jag tänker att det är vårt ansvar att bära det - civilkuraget - i väldigt mycket högre grad än vad vi, några, inte alla, gör nuförtiden i vårt samhälle.

Se dig om.
Hjälp den som du har i ditt nära nätverk, som mår pyrt. Kan vi höja ribban i vår egna civilkuragenivå? Ja, det skall jag absolut göra. Jag skall absolut höja ribban i hur jag lever mitt liv, och i hur jag tar ansvar för att vi tillsammans kan leva bra liv.

Jag hoppas att fler gör det. Höjer ribban, för bra liv, tillsammans. Alla. Tillsammans - på vår gemensamma jord. I omsorg, i gemensam fred.

A..



Länkar & sån´t.




torsdag 6 april 2017

Dagens bild..

Dagens bild bör kunna ge upphov till glädje. För mig, alltså. Men nej, inte. Jag tappade den nya telefonen så att den gick sönder.

Det är alltså inte meningen att de skall slinka ur händerna ner på det hårda golvet. Då går de helt enkelt i kras.

A..

fredag 31 mars 2017

Fredrika Bremer Förbundet - Hertha - År 158 - mars 2017

Jag får den nya tidningen i min hand. Jag blir glad över det vackra matta utformandet av tidningen. Det är så mycket vackrare än det glansiga och glättiga som ligger på andra sidan av mitt bord. Den luktar gott, och jag hoppas att den är tänkt och tryckt med en miljövänlig tryckteknik.

Jag skulle behöva fler tryckerikontakter. Forma och samla kunskapen mer nära mig. Jag möter ofta frågor om jag har ett bra tryckeri i mitt nätverk, och jag lyckas inte riktigt fånga ett sådant. Jag är beroende av att tryckeriet är kontaktbart, personligt och att vi vet tillsammans hur vi arbetar. Förtroende är viktigt. Liksom rätt och enkelt.

Var hittar jag fler sådana tryckerier? Vet du? Vilket använder du?

Nu, just nu, skall jag ge mig i kast med att läsa denna tidning, som ger ett mycket positivt första intryck när jag sakta bläddrar igenom den. Den ger mig känslan av fint, lugnt, läsvärt. Den vill jag läsa. Just det, för att få den i min hand nästa gång också måste jag förstås bli medlem i Fredrika Bremer Förbundet. Så då får jag väl lov att bli det.

A..

söndag 26 mars 2017

Minst en per dag - från och med nu.

Minst en per dag - känns som ett viktigt ställningstagande.

Minst en per dag, som i en viktig fråga eller en viktig rörelse.

Det ena som är viktigt för någon annan och det andra som är viktigt för mig.

En per dag - minst, för varandra - känns som något nödvändigt.

Men vad är just detta; en per dag, det viktiga som behövs?

Vad är det, egentligen?

Det som gäller för dig, behöver förstås inte gälla för mig. Och vice versa.

Men, från om med nu är det minst en per dag som gäller.

Minst ett träningspass.
Och minst en aktiv händelse/aktivitet för något särskilt viktigt.

Ett för mig.
Och ett för något eller någon annan.

A.

#MinstEnPerDag





onsdag 15 mars 2017

Barcelona & Barcelona marathon

Vi besökte Barcelona i helgen som gick. Det är en trivsam stad. Vi åkte dit för att springa maraton. Mitt maraton nr 22 i maratonland nr 11. Det gick bra, kan man väl säga, när jag kom in på 3.56. Det gick väl också för Leif, som kom in på 4.00. Väl kämpat, får man väl säga om våra insatser.

Mamma coachade väl. Hon fick ranta runt till flera platser, med noggranna instruktioner om vilken sida hon skulle stå på. Hon fick ögonen på mig vid båda platserna, men vid den andra smet hon innan Leif kom in. Lite för rapp var hon, alltså. Eller var det kanske att hon tänkte att han var före mig? Nej, se det var han inte detta gång. Jag höll honom efter mig hela vägen! Glad var jag förstås för det. Och Leif var ändå nöjd, ja, inte missnöjd alls.

A..


Nära starten!
Vatten är vackert.
Sagrada Famiglia.
Fint? Nej, det tycker vi nog inte.







Text & bild, som vanligt; Anette Grinde


Bild från Barcelona marathon.
Jag ser lite sliten ut, eller hur?
Ja, 42 km är ändå 42 km, även om
jag inte vet när/var detta foto är taget.

Bild från Barcelona marathon.
Släpp ner axlarna, Leif. Slappna av! 

söndag 5 mars 2017

Tidningen Västsahara - nr 1/2017

Föreningen Västsahara, som ger ut tidningen Västsahara, har bytt namn till Svenska Västsaharakommittén. Tidningen utkommer med fyra nummer per år och sätter fokus på just Västsahara, västsaharierna och de frågor som är kopplade till ockupationen.

Västsaharierna lever under svåra omständigheter och världen tittar stillatigande på. Ockupationsmakten har en stark röst i många sammanhang och omvärlden förmår inte övertyga dem om vad som är riktigt. Världen betraktar stillatigande det som händer. Det är därför också väldigt många människor, hos oss och i andra länder, som inte vet vad som sker eller ens att det sker. Många vet väldigt lite, ingen vet allt, men några vet ganska mycket.

Västsaharaföreningarna i Sverige (flera olika) har fokus här. De syns inte så mycket, och svarar knappt om man frågar, men de finns och de arbetar med frågorna. Western Sahara Resource Watch spejar från världens alla hörn. Från Sverige håller t ex Emmaus StockholmEmmaus Björkå och Kristna Freds blicken riktad på frågorna. Ja, det finns flera organisationer som gör, som stödjer och som arbetar aktivt med opinion och stöd. Det är viktigt.

Hösten 2015 inbjöds till ett seminarium i Sveriges riksdag, där frågan uppmärksammades och diskuterades. Det var en fröjd att se att många ser, gör och uppmärksammar, men samtidigt en stor sorg att inse att det är alldeles för tyst och en för låg aktivitetsgrad. Det var en sådan enorm besvikelse ur många perspektiv när nuvarande regering valde att gå på det tysta och handlingsförlamade FN-spåret istället för ett erkännande av Västsahara. Det tassas alltför tyst i korridorerna.

I tidningen Västsahara nr 1/2017 står att läsa att Västsahara till 2/3 är ockuperat av Marocko sedan 1975. Ockupationen har alltså varat i 41 år och vi ser inte särskilda tecken på ljusning där. Den är långvarig, kostsam i mänskligt lidande och en skam för världen som inte bistår och medlar till fred och försoning. Pengar styr i världens konflikter. Människor hamnar i kläm för att några vill ha mer. Det är en omåttlig sorg att se, att det är just så. Det är en outhärdlig tanke att pengar går före människor, mänskliga rättigheter och omsorgen om varandra.

2/3 av Västsahara är ockuperat av Marocko
sedan 1975. Många västsaharier
bor i flyktingläger i Algeriet. 
Jag läser också att Marocko, alltså ockupationsmakten, är en av EUs största mottagare av ekonomiskt stöd. Det gör förstås att EU föder Marockos möjlighet att bibehålla ockupationen. Vi som medlemmar i EU bidrar alltså till förtrycket. Det är en outhärdlig tanke.

Min rekommendation till dig är förstås att du beställer en prenumeration av tidningen - för en schyst möjlighet att hålla koll på sakfrågan.

A..



Mer om Västsahara i denna blogg hittar du här!


lördag 4 mars 2017

Det är en spännande tid...

Jag är ansvarig för föredragen hos Norrtälje Rotaryklubb under innevarande rotaryår (2016/2017). Det är ett 40-tal föredrag som skall ordnas under ett år. Vi har möten varje torsdag lunch, med uppehåll under juli, juletid och någon helgtorsdag då och då. Vi har, bortsett från dessa små uppehåll, alltid torsdagslunch. Det är trevligt och positivt. Med alla föredrag är det också lärorikt.

Att ordna ett 40-tal föredrag är inte en skitsak. Det är inget som kan göras med en klackspark. Det får sitta i bakhuvudet mest hela tiden. Ja, det är ändå inte så supersvårt, människor vill och kan. Det svåra är att hitta en bra bredd, bra djup och bra föreläsare med relevanta och varierande ämnen. Ibland tar fantasin alldeles slut, då gäller det att ta ett steg tillbaka och begrunda situationen.

Vi gillar lokalt, nationellt och globalt. Vi gillar framgångsrika företagare, vi gillar hälsa, vi gillar nya frågor som ingen känner till. Vi gillar nyheter och gammalt som gatan. Vi gillar människor, som med glimrande glöd och energi vill berätta om intressanta sakfrågor för oss.

Min upplevelse av detta, min uppgift för året, är att det är en fantastisk uppgift. Ja, lite av en utmaning, men en fantastisk uppgift som kräver att man håller i. När jag tilldelades uppgiften tänkte jag, - hu, hur skall det gå? Nu, åtta månader senare och fyra kvar att göra, känns det ändå ganska bra.

Nya tag. Jag tar ett steg tillbaka, för att begrunda situationen, se vad vi har haft och hur jag kan fylla de resterande torsdagarna, så att klubbens alla medlemmar skall tycka att det är bra och roligt att gå till våra möten. Ja, jag är också ansvarig för att uppdatera vår hemsida och vår fb-sida. Min ambitionsnivå är att informera inför och efter varje möte. Kan jag själv inte vara på plats är det svårt att säga plus, ta ett foto eller någon annan ljusglimt om jag inte får en rapport från någon av rotarykollegorna som har varit där, men jag försöker ändå hålla sidorna vid liv. Jag ser att det är viktigt. När jag inte gör, blir det inte gjort. Jag vill att det skall blir gjort.

Vi ses på torsdag. Vem som talar då, hittar du i vårt kalendarium.

Gå gärna in och gilla vår fb-sida!

A..




Ballonger, ja, se dessa ballonger


Ballonger.

Vi talar om ballonger vid vårt köksbord. Vi talar om dem från perspektivet stoppklossar och hinder. Ja, vi ler en aning, förundras också, men vi enas om att vi inte vill ha dem i vår väg. Det kanske inte är ballongerna som är stoppklossar i sig, men de bärs av några som är.

Vi talar om ballonger ur ett löparperspektiv. De finns hos farthållarna i halvmaror och i de hela, långa stadsmarorna. Farthållarna hjälper löparna att hålla rätt fart för att nå en viss sluttid i loppet. De har stora ballonger med tider på. Löparna som vill nå den tiden hänger på just den farthållaren, just den ballongen. Det bygger förstås på att de startar samtidigt, eftersom de annars får helt olika tider. Folket lägger sig som små flugor runt farthållaren, suger sig liksom fast i området runt omkring. De hindrar oss andra att passera, inte medvetet förstås, men mängden människor runt farthållaren tar upp stora delar av vägen. De blir som en hindrande vägg. Vi har sett och känt detta i flera lopp. Det är något att förhålla sig till. Man behöver planera för att ta sig förbi, som i att ta fart och sats för att ta sig förbi eller noga betrakta för att hitta en lucka att slingra sig förbi i. Bilden förändras inte nämnvärt när ballongerna stiger mot skyn. Flughorden är kvar på marken, ballongen kommer strax att ramla ner i ett vattendrag, i en mosse eller annat. Färga naturen med plast och kemi. Ett djur kommer nyfiket att nosa på biten, kanske tugga i sig den. Annars kommer den sakta, sakta att brytas ner, men aldrig helt. De finns kvar.

Jag vill framförallt inte se ballongerna för att de är naturförstörande, för att så många hamnar i naturen i små trasiga bitar och tas upp i näringskedjan. De hamnar i vår, djurens och naturens kropp. Jag vill inte se dem för att de innehåller plast, kemikalier och hälsofarliga ämnen.

För några år sedan såg jag en bild av en ickevåldslig organisation som ickevåldsligt demonstrerade mot ett möte med fokus vapen och militärövningar. Bilden var fylld av ballonger. De släppte också upp ballongerna i luften. Det förtog en stor del av min kärlek för deras aktivitet, till organisationen i stort. Ja, aktionen var viktig, men de bidrog samtidigt på ett mycket onödigt sätt till nedskräpningen av vår jord. Det onda förtog det goda. Ickevåldsaktionen förde otyg till allas vår natur. Det gjorde ont i min själ.

Att tala om ballonger som något negativt känns som om man hindrar människors glädje, för att de ses som något glädjefyllt och positivt. Det känns som om jag är en glädjedödare. Det vill jag förstås inte vara. Men, för mig är plasten ett otyg, ett riktigt förskräckligt otyg, som alltför ofta hamnar i naturen. Därför är det negativt. Plasten innehåller kemi och gifter, som hamnar i våra barns och våra kroppar. Det negativa överväger det positiva.

Ja, gärna ballonger, gärna skratt & glädje och gärna färg som tillför till fest vareviga dag, men låt dem i sådant fall vara tillverkade utan plast och negativ kemi.

A..



  • Hälsofarliga ämnen i ballonger - se testfakta! När kommer nya material, som gör att det inte gör något att de hamnar i naturen? Utan kemikalier och plast?
  • Vid vårt besök i det Västsahariska lägren i Algeriet användes ballonger i en välkomst och presentationsövning. Den var fin. NOVA-folket samlade in varje rest och lät dem inte spridas för vinden. Men, vart tog soporna vägen sen? Vi lärde oss att soporna inte riktigt togs om hand - det fanns inte förutsättningar för sådant i lägren. (Läs här om 27 februari camp, inte om ballonger, plast och sopor men ändå)




tisdag 21 februari 2017

Människor sista vilja är viktig

Människors engagemang är viktigt.
Vi engagerar oss i det vi tror på, det vi tycker är viktigt. Just det är viktigt, för att saker skall hända. Vill vi se en fredlig värld, så behöver vi engagerar oss för detta. Vill vi se forskningen för kvinnors hälsa växa i omfång och styrka, så behöver vi engagera oss i just de frågorna.

Ja, vi är många som engagerar oss, men vi behöver hela tiden bli fler och samla fler resurser i den uppgift vi ser som särskilt viktig. Vi vill förstås att alla skall se och känna frågan om allas lika värde och att forskningen är unik för de olika grupper som finns. Vi är lika, men ändå ibland också väldigt olika. Det forskas ännu för lite om kvinnors hälsa. Det vill vi se mer av. 

Människors vilja är viktig. 
Det är viktigt att vi respekterar människors vilja, vad t ex rör deras liv och deras resurser. Ja, i andra avseenden också förstås. Respekt och omtanke om varandra är viktigt. Varje människas tillgångar är var och ens personliga egendom, över vilken du som enskild individ styr. Det är viktigt att respektera. När individerna inte själva styr, eller kan styra över sina egna tillgångar eller liv går ofta lagstiftningen in som skydd för individen. Lagstiften styr riktningen och grundar sig i allmänhet på en allmän inställning i samhället. En sådan inställning ändrar sig allteftersom tiden går, vilket över tid också ger ändrad lagstiftning. I detta finns t ex reglerna om arv. Reglerna om arv stryr hur dina tillgångar skall fördelas vid din bortgång, om du inte har skrivit ett testamente.

Har du skrivit ett testamente tar detta över lagreglernas fördelning, även om reglerna finns kvar i bakgrunden. Man kan säga att de stillsamt betraktar, de överprövar en aning eftersom vi själva inte får fördela allt helt själva. Lagstiftaren tycker att det får finnas någon form av rim och reson i detta.

Innan vi når så långt som till vår bortgång pågår livet. Här och nu har vi möjlighet att delta, genom vårt eget engagemang eller dela med oss av våra resurser genom medlemskap i viktiga föreningar och/eller gåvor till de engagemang vi ser som extra viktiga. Vi skulle förstås önska att kvinnors hälsa är en sådan företeelse dit du gärna vill bidra. Välkommen till oss, vi som ivrar för uppmärksamhet och forskning i frågan om kvinnors hälsa.

Människor sista vilja är viktig.
Vi använder ofta uttrycket "sista vilja" om testamentet. Vi kan förstås ha velat och tänkt mycket sedan vi skrev vårt testamente, men testamentet är ett uttryck för hur vi vill att våra kvarvarande tillgångar skall fördelas efter vår bortgång.

Du kan alltså visa din vilja i testamentet, fördela dina tillgångar utifrån hur du tycker att dina pengar och övriga tillgångar skall användas. Om du vill att en förening som har en värdegrund, ett förhållningssätt och riktning som du tycker om, har fokus på viktiga frågor och tycker att du vill bidra till detta, då är ett testamente en bra plats att ge uttryck för detta i. Däri kan du t ex ange ett belopp eller en tillgång som du vill skall gå till en förening eller en stiftelse. Du kan också ange villkor, men tänk på att för strikta villkor kan leda till att föreningen inte kan ta emot dina medel.

Formalia i testamentet spelar roll.
Om du följer alla regler som finns kring testamentsskrivandet fördelas tillgångarna som du vill. Du kan inte fördela allt om du har barn eller barnbarn. Deras laglott kan inte testamenteras bort. Denna del är hälften av arvslotten, alltså hälften av vad som är kvar sedan skulder avräknats och eventuella andra kvarvarande arvsfrågor reglerats. Du kan inte heller testamentera bort sådant du inte har full äganderätt till, t ex p g a ett tidigare testamente där ett arv efter dig (efterarv) skall gå vidare till andra. Arv och testamenten kan vara en komplicerad historia, men testamentet uttrycker din önskan om hur dina tillgångar skall användas. Det är därför viktigt att du - om du vill - berättar om detta i ditt testamente. Många avtal i vårt samhälle kan vara muntliga, men ett testamente måste vara skriftligt och undertecknat av den (testator) som vill fördela sina tillgångar. Den namnteckningen måste vara bevittnad, det skall ske i samma tid som undertecknandet skedde alternativt att testatorn vid bevittnandet berättar att det är hans/hennes underskrift. Vittnena skall alltså vara närvarande. Det finns också tydliga regler på vilka som får och inte får bevittna testatorns namnteckning, varför det är viktigt att också uppmärksamma de reglerna.

Ärvdabalken hjälper till.
Lagen styr fördelningen av dina tillgångar om du inte har ett testamente. Lagen styr förstås en aning även om du har ett testamente, men då ligger första prioritet på ditt testamente. Hänsyn skall då tas till din uttryckta vilja, förstås. 

Förstås. Såklart. 

A..

lördag 18 februari 2017

Ickevåld är en bra grej.

Ett fantastiskt - men för oss ovant - plagg. Praktiskt, när man ser hur det används, hur väl det skyddar mot sol och hur lätt det är att klä sig utan symaskin, mm. Ja, ett rätt bra plagg. 




I höstas besökte jag ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet. Det var en särskild upplevelse. Jag är glad och tacksam att jag fick åka, se och lära mig mer. Människor tvingas bo i lägren i mängder av år, kanske hela sina liv. I mer än 40 år har lägret funnits. Barn föds, växer upp och formas där. De passerar sin tonårstid, studerar, spelar fotboll, springer, sköter djuren, gifter sig och väntar på sin frihet. De lever sina liv så gott det går. Människorna lever under svåra omständigheter och hos många sinar hoppet.

Det finns också människor som vägrar släppa hoppet om att friheten är möjlig och att det skymtar bättre tider strax bortom hörnet. De blir glada när de ser att att andra långt bort och nära bryr sig om deras situation. De blir glada när de ser att vi bryr oss om rättvisa och orättvisa i världen, tar oss åtminstone lite ton för deras sak. Några gör det mer och några i varje fall lite smått. Även det lilla är positivt här, tänker jag.

Vårt möte med ickevåldsorganisationer i lägret var verkligen tillförande. Så glad jag blev över glädjen där, trots den svåra situationen som råder. De finns kvar i mitt huvud, känns i min kropp. Jag tänker ofta på dem och önskar att jag fann vägar att göra mer. Mer än det lilla.

Vill du bidra i västsahariernas sak, så rekommenderar jag t ex kontakt med Emmaus Stockholm eller Kristna Fredsrörelsen - som båda arbetar aktivt för att stödja västsaharierna. Ickevåldsligt. Vill du ha en specifik kontaktperson, så säg till, så lotsar jag dig vidare.

Ickevåld är en bra grej. I det kan t ex ingå att skicka ett vykort till någon eller några i regeringen. Fråga vad de gör för att bistå de som har det tufft, t ex det västsahariska folket.

Eller varför inte boka en föreläsning med någon av oss som var med på plats? Vi kan berätta något av det vi själva såg, kände och upplevde. De flesta av oss vill gärna tala mer om det vi har varit med om. Vi finns spridda landet runt, så någon av oss kanske rent av finns i ditt hörn eller nära din organisation. Hojta om du vill, så försöker vi peppa någon att komma!

A..


  • Mer om Västsahara i denna blogg här!
  • Vill du gå en ickevåldsutbildning på Härnösands Folkhögskola höst 2017, så titta in här!
  • Västsaharakommitténs fb-sida hittar du här!
  • Tidskriften Västsaharas hemsida hittar du här!
  • AFAPREDESA, som vi besökte i lägret, står för Association of the Families of Saharawi Prisoners and Disappeared 
  • NOVA står för Non Violent Action

Vår chaufför i lägret skrattade gott åt oss när vi ville fotografera de vackra kamelerna - eller rätt är kanske dromedarer, för det är väl de som har en puckel - som korsade vår väg. Jag tänkte att vi betedde oss som turisterna hemma som så gärna vill fotografera renar eller andra exotiska djur som finns i vårt eget land. Vi ler åt dem och här ler lokalfolket åt oss. Det vanliga för någon är exotiskt för någon annan. Både hemma och borta. 


Att ses. Att äta & tala tillsammans. Att höra om skillnader & likheter. Att skapa nya vänskapsband. Det är viktigt. 


Nova & Kristna Freds,





torsdag 16 februari 2017

Teaterpiratsrepetition (repetition den 14/2 2017)

Nya Teaterpiraterna repeterar nu Törnråza. De har premiär den 1/4 2017.

På Teater Bristol i Sundbyberg råder just nu full aktivitet med nya kostymer, glömda attiraljer, skratt, felsägningar, omtagningar och klockrena repliker. Nu är också barnen där, de som ska delta, agera och hjälpa till. Så fint det blir, ja, så jättefint det blir. De kliver alla fint i sina roller. Det är så fint att se, ja, så jättefint att se hur pjäsen växer fram och hur karaktärerna utvecklas mer och mer. Så fint, så fint.
Fler fotografier från Teaterpiraternas repetitioner (foto Anette Grinde) hittar du här!
Biljetter till den kommande - högst sannolikt fantastiska - föreställningen köper du här!

Snövit (Alicia) är här lite sur & trumpen. Strax senare är hon fylld av glädje igen! 

Vincent försöker klura ut vem Törnråza är. Han är nyfiken och förtjust. Plötsligt kommer Snövit & Rödluvan, vilket förstås för handlingen framåt i ett skutt. Kommer de för att de vill veta vem Vincent är?

Åh, så han skräms. Så rädd Törnråza blir när Vincent plötsligt ger sig till känna.
Och alltid är det någon i kulisserna som spejar på Törnråza. Varför är det så?


- Åh, nej. Vad har hänt med Törnråza (Maja)? Nu är det sorg och förtvivlan som råder på slottet.
Hur ska det gå? Ja, hur ska det gå?



Morga, en mindre charmig typ, men i pjäsen väldigt viktig karaktär, som spelas alldeles prima av Maria.
Svart i såväl klädsel som i karaktärens ton. 

Mia Hällberg står för regi. Ja, hon står också för dans, mimik, riktning och glada skratt. 







Och nu är barnen från Sundbybergs Dansstudio här, de som skall vara med och göra föreställningen än mer rolig, allvarlig och intressant. Just här är de bokhyllor i en butik. Så fint, så fint.




Foto Anette Grinde

onsdag 8 februari 2017

Teaterpiraterna repar Törnråza på Teater Bristol - premiär 1 april!

Morga (Maria) stör budbäraren (Jarl), tar sig ton och kör iväg. 
Törnråza (Maja)

Elionora (syster) spelas av Eva. Här tar hon sig ton. Kanske säger hon; - Köp biljetter nu! Du gör det på vår hemsida!
Laila, i vitt i bakgrunden, hoppar in där någon fattas, lagar trasiga tröjor, servar med hjälp runtomkring lite här & där och bakar alldeles fantastiska bullar. 



- Ja, visst, en gåva skall hon få. Av mig och av mina syskon, förstås. 

Åh, nej. Åh, vilken olycka. Åh, hur skall det nu gå?

Oj, så rädd hon (Maja) blev när Vincent (Markus) kommer smygande i skogen. 


Alltid är det någon som passar i kulisserna.

- Nej men titta, nu ringer Snövit till oss, säger Rödluvan. - Sätt på högtalaren i telefonen, säger Askungen.

Roy (Åke) & Regina (Nina)





Vi lovar att alltid ta hand om dig, kära Törnråza. Vi lovar.

Kungen & drottningen & en god dos syskon samlas till frukost. 

Glada & fantastiska bästisar. 










Bilderna är från Teaterpiraternas repetition den 7 februari 2017.

Foto Anette Grinde

Fler inlägg om Teaterpiraterna i denna blogg - här!


söndag 5 februari 2017

Påminner mig själv att jag skall se - ECPATs dokumentär "När ingen ser"


Påminner mig själv att jag skall se - ECPATs dokumentär "När ingen ser"

Den sägs vara ruskig, men nödvändig - som i viktig - att se.

A..


torsdag 2 februari 2017

Teaterpiraterna repar för fullt...

Syskonen äter frukost. Regina (drottning), spelas av Nina & Roy (kung) av Åke.
De här stående bröderna Verner & Marcus, med stor skillnad i karaktärer spelas av Kalle & Peter.


Törnråza, med Å och Z, spelad av Maja, fyller snart år - men oj, vilka reaktioner. Varför blir alla plötsligt så upprörda?
Här har syster Elionora (Eva) anslutit till gruppen. Syster Alexandra (Marianne) står och trycker bakom kulisserna.

Felsägningar, glömda repliker, en rörelse som skall göra på annat sätt. Hoj, hoj, så skoj man har det här. Att teatra med Teaterpiraterna ger värme i själen.

Broder Verner (Kalle) är verkligen en särskild karaktär. Kalle gör den med bravur. Som vanligt, får man väl säga. Han (Kalle) är en väldigt bra teaterfigur.  

Syskonen Verner (Kalle), Marcus (Peter) & Elionora (Eva)

- Nej, nej, det är inget. Allt är som vanligt. Kom med här nu bara.
Kung Roy (Åke), drottning Regina (Nina) & Törnråza (Maja)


Vincent (Markus), Törnråza (Maja), Rödluvan (Jarl) & Askungen (ersättare).

Morga (Maria) är en häxig typ. Men jösses, så fint karaktären passar för Maria.
Det verkligen känns att hon gillar det hon gör. 

Här är den fantastiska gruppen som repeterar Törnråza just nu. Skoj, pepp, svett och fantastiskt.
Ute på flajen till vänster, bakom pianisten Camilla hittar vi Mia - som ser till att det blir som det blir och att alla gör det de ska. Hon står för regi och håller gruppen i lagom strama tyglar. 

Glada, fantastiska människor!

Drottning Regina (Nina) & Kung Roy (Åke) vinkar på sin tron.
Kungen Roy (gm Åke) ser lite bister ut. Vad är på gång?





Foto; Anette Grinde
Teaterpiraternas repetition 31/1 2017 - Sundbyberg

Nuvande rollista & aktörer i pjäsen; Törnråza - spelas av Maja. Regina (drottning) - Nina. Roy (kung) -  Åke.  Marcus (bror) - Peter.  Alexandra (syster) - Marianne.  Verner (bror) - Kalle.  Elionora (syster) - Eva.  Morga - Maria.  Snövit - Alicia.  Askungen - Malva (ej på plats idag). Rödluvan/Budbärare - Jarl. Vincent - Markus.

söndag 22 januari 2017

Agerar aktivistiskt och ickevåldsligt = postar vykort till Margot Wallström

Jag upplever mig själv inte så särskilt aktivistisk, men känner mig ändå lite glad när någon kallar mig aktivist. Ja, jag kanske är mer aktivistisk än många andra men avsevärt mindre än de som riktigt är. Allt är relativt, förstås.

Den där Västsaharakonflikten - alltså ockupationen som pågått alltför länge utan att någon i Sveriges regering tagit i ordentligt - skaver. Just därför tar jag idag ett av Kristna Freds nya vykort (där jag fotograferat en vägg i det västsahariska flyktinglägret i Algeriet) och postar till Margot Wallström.

För dig som vill bistå i detta, att uppmärksamma och peppa Margot Wallström att fundera över nya lösningar kring ockupationen av Västsahara, finns detta vykort att beställa från Kristna Freds. Kontakta Kerstin Bergeå (som är ickevåldsproffs) eller någon annan på kansliet så postar hon/de säkert några sådana åt dig.

Just det, att posta ett vykort till Margot Wallström kan vara just det som gör skillnad.

A..

tisdag 10 januari 2017

Smile

Smile
Anders Blomqvist
The Seeing Eye
Isbn 91-631-3844-1
2004

Fantastiska människor, tänker jag, när jag bläddrar igenom boken. Dessa underbara leenden, de som gör skillnad både för den som ger dem och den som möter dem. För visst gör ett leende skillnad?

Hur gör vi när vi möter ett leende? Hur möter vi det och hur känns det när vi går därifrån, eller som här, vänder sida? När jag tittar i denna bok, begrundar plats och tid, färger, människor och leenden, gör det något med mig. För mig ger ett leende en uppbyggande känsla. Det ger mig värme och mening. Men, bilderna ger mig också möjlighet att fundera över dessa människors liv. Hur tänker jag att deras liv ser ut, beaktande av tid, plats, färg och annats som syns i bilden? Hur kan jag förflytta mig till deras plats? Hur kan jag se deras förutsättningar, i denna värld av stora skillnader.

Ja, boken består av vackra och glada bilder, men den tar mig en god stund att begrunda.

Människor. Fantastiska människor. Vackra människor.

Tack, Anders Blomqvist, för ditt samlande på människors leenden.

A..

lördag 7 januari 2017

1971 - 1972 - 1975 - 1976 - 1979 & lite äldre dagar ....

1971. Christer. Vilhelmina.


1971. Ida. Vilhelmina.
Vem äger gocarten? Hur var det nu med detta?

1971. Tusse. Vilhelmina.

Woller Nachtweijs 75-årsfirande. Det är inte klarlagt var 75-årsfirandet ägde rum.
Var det i Lännersta? Och i sådant fall, var där?

1971. Ulrika. Vilhelmina.

1972. Tusse & Gudrun. Vilhelmina. 
1975. Maje. Gävle.

1976. Ida & Ulrika med Matterhorn i bakgrunden.

1979. Anette. Kittelfjäll.
(På monoskidan, som jag gärna vill åka på igen).
Okänt årtal, men detta är pappa i hyfsat unga dagar.
Han gillade att elda även då.
Farmor. Rachel Lundeberg,
född Haegermark. (19010610 - 1981)


Kusinerna i Gävle. När kan det vara? Kanske 1965 eller 1966? Kan vi tro att vi är där i juletid? 
Notera särskilt den fräsiga hatten på dockan som sitter i knät på ungen längst till vänster. 
Anette, Cecilia, Christer, Susanne, Katarina & Ulrika.
Ida, Ulrika & Anette i Namn (utanför Östersund)
Kanske vintern 1967-1968 eller så.