Ljuvlig morgon..

Ljuvlig himmel blå. Uppskattar årstiden, längtar efter de vackra höstfärgerna även om jag gärna är utan mörkret. Gillar sol och värme. Sol, blå himmel med friska träd strävade mot himlen tilltalar min själ. Funderar (ständigt) över miljöfrågor & rättvisefrågor och hur vi bra, bättre, bäst gör skillnad.

Boken om gödsel för trädgården står i bokhandeln. Den måste jag smyggluttta i, den måste ju tillhöra trädgårdsområdet på ett mycket bra och konstruktivt sätt, eller hur? Gödsel, kompost och näringsliv är viktiga frågor.

Där, i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje, finns också en fin bok om att bygga holkar och sånt - av naturens eget material. Eftersom vi ligger trea med förbättringspotential på listan om bästa kommun i kampen om att rädda bina så finns det himla bra tips där.  

Kom gärna till bokhandeln så kan vi prata bihotell - sånt gillas. Ska vi ordna en föreläsning på temat, kanske?

A..

Korsspindeln, Masen, Nacho, vildsvinen och brevduvan.

Ojsan, hoppsan, vilken liten filur som vandrar på vägen. Så liten, men så stor kropp i förhållande till de små och smala benen. Om det kommer en bil riskerar hen att det går åt fanders, förstås. Ja, den - korsspindeln - pinnade på, så den klarade sig nog.

Masen, vår Hedemoratupp, klarar sig också rätt bra. Han är kaxig, jobbar runt hönorna och försöker också valla in oss när vi går in i hönsgården för att ordna med mat, vatten och öppning/stängning av hönsluckan för dagen. Vi får nog avstå från att släppa in barn till hönsgården nu, tänker vi. Han är lite för påig på den person som besöker hönsgården, även om han inte attackerar med näbbar och klor.

Nacho - en av våra hönor, burrar gärna ner sig i jorden/gruset och verkar må bra där. Var och en har sina vanor, eller hur? Ja, det är inte bara Nacho som gillar detta - hela hönsskocken gör så med jämna mellanrum.


På Labacken, St Eriks Gilles hembygdsgård, har vildsvinen grävt upp en stor del av den nedre trädgården och en del av den övre. De har grävt om riktigt rejält. Hembygdsfolket är långt ifrån förtjusta, förstås.













Bortsett från allt detta så är brevduvan kvar på gården. Hen var i sin iordningställda bostad och åt idag. Ja, hen talade med Leif en stund, men tog sig sedan en hög flygtur därifrån. Den är mätt, utvilad och kan flyga, ja. Den är fri att flyga hem till sitt riktiga hem, men vi gillar att den är kvar i våra kvarter.

A..

Kommer ni ihåg brevduvan?

Kommer ni ihåg brevduvan, som jag talade om häromveckan? Den rör sig fortfarande i våra trakter.

Vi lokaliserade ägaren, gav duvan mat, vatten och skyddat boende. Leif byggde förstås ett fint hus till duvan, till skydd för rovfåglar och andra djur. Duvan piggade på sig och flög iväg, men kom tillbaka igen. Den fick mat, vatten och tak över huvudet. Ibland slår duvan följe med Leif där han jobbar på gården, den sitter och inspekterar. Sen är den borta en dag eller tre, och plötsligt är den tillbaka igen. Den verkar gilla sin nya plats. Och vi gillar hen.

Vad säger ni, är det dags att döpa den nu? Så vi slipper kalla den för duvan, hen eller den.

Kan ni ge mig ett könsneutralt namn som passar till den fina duvan?

A..

--- --- ---

Brevduvesportens huvudriktning går ut på att ta sig snabbast hem. Man släpper de tävlande duvorna från en gemensam startplats. Duvans uppgift är sedan att så snabbt som möjligt flyga hem till sitt duvslag, sitt hem. Den duva som har högst genomsnittshastighet vinner. Duvorna förses med en speciell ring som registrerar tidpunkten för duvans hemkomst på slaget, därmed kan hastigheten beräknas.

En stor del av sporten sägs vara att avla fram så bra duvor som möjligt. För att klara detta krävs god kontakt med djur i allmänhet men också kunskaper i djuravel. För att bli framgångsrik inom brevduvesporten krävs ofta många år av ett eftertänksamt arbete med brevduveavel och god erfarenhet av tävlande med brevduvor.

Alla brevduvor som vill delta i tävlingar ska vara märkta med en fotring som är godkänd av det internationella förbundet FCI (Federation Colombophile Internationale). Fotringar får inte överlåtas till någon som har blivit utesluten eller som inte är ansluten till SBF (Svenska Brevduveförbundet).  

Psykisk ohälsa ...

Jag läser om en ung killes psykiska ohälsa. Om hans självmordstankar och depression. Jag tänker på en ung tjej som avslutade sitt liv för en tid sedan. För att hon inte längre orkade. Jag hör om människor som försvinner, som aldrig dyker upp igen. Jag läser om människor som ställer sig framför bilar eller tåg

Jag lyssnade på Babel (25/8 2019) och hörde om otillräcklighet och svårigheter när författarna David Lagercrantz och Marian Keyes berättade om sig själva. Det sätter sig i mitt huvud, jag funderar, vrider och vänder på tanken. Förfasas, förundras, undrar. Tänker hur svårt det är, men viktigt med öppenheten. Livet är tufft, ja.

Psykisk ohälsa är en sjukdom som inte botas i ensamhet. Det är något att leva med, tala om, uppmärksamma och vara medveten om. Det är något som kräver engagemang också från omgivningen - vänner och närstående - men ett problem kan vara att det är svårt att veta vad som pågår i människors inre. Man orkar det man orkar, men plötsligt är gränsen nådd. Det är tydligt att många har återkommande problem i detta.

A..

Marian Keyes.

Marian Keyes. Wikipedia.

David Lagercrantz. Wikipedia.

Vilopuls

Vilopuls är lika med antalet pulsslag per minut när din kropp är i total vila. Det sägs; - som en tumregel ligger en normal vilopuls på mellan 60 och 80, men en vilopuls mellan 40 och 100 är också normalt.

Nattens lägsta puls - vilopuls - uppgick för mig - till 55 slag/minut. I Aktiv tränings tabell kan noteras att jag där anses vältränad. Det gillas, förstås, men träningen kan bli bättre. 

Normal vardagspuls (om det nu finns ett sådant begrepp) verkar ligga omkring 75-85 slag/minut. Återstår att se vad som händer under träning i olika former.

A..

Tjejmilen 2019 - Team Lundeberg

Tjejmilen är ett fantastiskt arrangemang. Det är många som gör den tillsammans. Springer, går, joggar - utifrån sin personliga nivå. Där är mängder av kvinns - alla sorter och alla åldrar - alla med sina ambitioner, sin glädje och sin beskärda del vånda (ja, några klarar sig utan vånda, förstås). Igår var det sol och fint, rätt varmt. Team Lundeberg (mamma, några av hennes döttrar och några av döttrarnas döttrar) startade. Team Lundebergs deltagare i år bestod av mamma (88 år), Susanne, Ida, Hilda, Andrea, Sofie och Anette. Vi har gjort det sedan 2013 - med mamma som samlande kraft.

Det var mitt nionde Tjejmilenlopp och tiderna blir sämre, detta var min näst sämsta tid. Det är kanske åren som tar ut sin rätt - eller den totala frånvaron av snabbhetsträning. Positivt var att det ju ändå var en bättre tid än i fjol. Ja, det finns verkligen  förbättringspotential här. Kanske ska jag sätta som målsättning att komma under 50 minuter på Tjejmilen 2020? Då måste jag förstås börja med intervaller (i massor) och åstadkomma en mer strukturerad träning. Det duger inte att bara harva mil om det ska gå fortare.

Mamma är inte så tävlingsinriktad, men nu har hon satt en schyst ribba för (oss?) andra att nå. Man kanske måste hålla sig i ordentligt gott skick och form, inte slarva med hälsan och rörelsen, om man ska klara att matcha hennes nivå i framtiden. Vi får väl se om det är möjligt.

Mamma var näst äldst i startlistan och äldst i resultatlistan. Hon var sålunda äldsta dam - äldsta deltagaren - som genomförde Tjejmilen 2019. Skarpt jobbat, mamma! Det ni - slå det den som kan.

A..


Tjejmilen 2000, 2006, 2013-2019.

Genomfört lopp 2019 - i Team Lundeberg..
Ida, Gunnel, Sofie, Susanne, Anette, Hilda & Andrea.
(Längst ut till vänster; Linda Mossmans dotter på besök hos Ida)

Masen är en Hedemora-tupp

Masen

Säg hej till Masen. Han är en Hedemora-tupp och samsas med Nacho, Vita frun och Svarta Maja i hönsgården. Vi har haft honom sedan tidigt i somras när mården tog två av våra hönor - Lisen och Mary Stuart. Kvar blev då bara Nacho, som vi inte tyckte skulle vara ensam.

En ung tupp, som vi döpte till Masen för att han var av Hedemora-sort, ankom. Han var liten och rätt ynklig. Nacho, som nu var ensam höna och damen på täppan, satte Masen ordentligt på plats. Hon visade vem hon var och Masen fick så snällt hålla sig undan om han inte skulle få sig ett redigt nyp - eller hack - av hönan Nacho.

Någon månad senare fick vi två hönor av en granne. Vi döpte dem till Vita frun och Svarta Maja. Svarta Maja var kal på huvudet, som om hon varit sjuk eller mobbad av de andra hönorna - vi tror mer på mobbningsteorin än sjukdom. Hon var rätt skrajsen av sig när hon kom.

Nu har det gått en tid och Svarta Maja börjar få små fjun på huvudet igen. Hela gruppen går nu tillsammans och har hittat sina roller. Masen agerar tupp, gal som få och håller ihop gruppen. Ingen verkar elak mot någon annan och alla sitter på pinnarna på kvällen. De sitter i huvudsak tillsammans. Masen gör små utfall mot oss människor när vi kommer in i hönsrummet för att öppna eller stänga, ge mat och vatten. Man kan tro att han gör det för att markera vem som bestämmer och för att skydda sina hönor. Han får en liten åthutning av mig. Jag vill ju inte att han ska göra så. Vi får se om beteendet kan ändras åt ett mer positivt håll - det kan kännas hotfullt om små barn kommer in i hönsgården och han då gör så.

De sista dagarna har han börjat rymma. Han lämnar hönsgården, som förstås är stor nog för hela gruppen. Han vill uppenbart vidga sina vyer, men han vill nog ändå egentligen inte lämna sin grupp. Leif har fått fösa in honom två gånger och jag en gång. När jag kom på honom igår, sprang han utanför nätet och vill in, men kunde inte klura ut hur han skulle ta sig in igen. Samma väg och samma sätt som han kom ut, kunde man ju tänka, men det kunde inte han tänka, verkar det som.

Höns är trevliga djur. Roliga. Skuttiga. Peppiga. De springer så roligt. Och flyger, fast man (jag!) inte tror att de kan. Varför man (jag!) nu tror det? Ja, kanske för att man (jag!) har förutfattade meningar om det mesta (fast man - jag! - förstår inte erkänner att så är fallet).

A..

Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga...

Det regnar. Jag oroar mig för den lilla brevduvan som inte riktigt vill flyga. Hen står väl inte och fryser i regnet, nu?

Den anlände till byn därhemma för lite mer än en vecka sedan, promenerade på vägen och betedde sig inte lika flyktartat som en fågel brukar. Den gick knappt undan när vi kom med bilen - och det gjorde förstås att man började undra vad det var för en filur. Nu är den på gården, därhemma. Den hade promenerat dit, antar jag, och Leif fick ögonen på den. När den nu var på gården blev det förstås också vårt ansvar, eller hur?

Vi har givit den mat och vatten, den har fått ett litet bo iordningställt - med skydd för mården (som ju tog två av våra höns) och jagande rovfåglar. Ägaren till brevduvan är lokaliserad (genom fågelns ringmärkning och registret hos Svenska brevduveförbundet) och informerad. Vi har blivit ombedda att ge den mat och vatten - i hopp om att den snart hämtar sig och känner sig redo att ge sig ut på sin fortsatta resa hemåt.

Det tävlas alltså med brevduvor. De kan ha riktigt unika släkttavlor (som gör dem enormt värdefulla) och de vårdas ömt av sina ägare. Ja, förstås, de är husdjur precis som alla våra andra husdjur. Bortflugna husdjur måste ju få möjlighet att ta sig hemåt igen, eller hur?

Det är roligt med sådana här små händelser, som lär oss lite nya företeelser och ger oss möjlighet att utforska ett område vi inte tidigare var så väldigt bekanta med. Brevduvor som flugit fel kan vara någons älsklingsvän - det kan vi ju inte bortse ifrån.

Snart är den säkert på väg igen!

A..

Sökning efter försvunnen person

Vi använder inte sociala media under dagen. Du går ytter på ena sidan och du på den andra. Ni märker upp ytterkanten där ni gått och ni tar inte ner banden efter er. Banden försvinner på sikt (papper). Hen är gruppchef, hen tar hand om och kontrollerar personen om hen hittas och hen ringer 112. Här är kartan över området som ska genomsökas. Vi är ca 10-12 personer i varje grupp och återvänder till centralen när området har genomsökts. Du är försäkrad så länge du har västen på dig.

Vi letade efter honom från kl 1100 - 1900, vi gick i riktigt ruffig mark, försökte läsa en fasansfullt usel karta och samordna oss i en grupp som inte alltid ville samordna sig. Det gick oftast alldeles utmärkt men lämnade också en del att önska. Det allra värsta var frånvaron av konkret information från ledningen och fullständigt usla kartor. Kartorna var verkligen värst.

Vi sökte igenom tre områden - kartrutor - (i våra två olika gruppkonstellationer). Andra sökte i andra kartrutor. Vi gjorde inga fynd. Inga andra heller. Vid slutet av den sista sökningen kan man konstatera att tröttheten gjorde oss till sämre funktionärer, skärpan försvann och bristerna förändrade strukturen. Vi var helt enkelt för trötta för att göra ett riktigt bra jobb, även om vi ändå gjorde ett hyfsat jobb.

Vi letade under träd och rotvältor, vi gick genom högt gräs, tittade upp, ner och bakåt i samband med  vandringen framåt. Vi vek inte undan för snåriga omöjligheter, djupa diken, fästingar eller ormar. Vi fortsatte framåt i vårt acceptabelt raka led. Vi tittade åt vänster och åt höger för att se att vi skannade området tillräckligt väl - tillsammans med de andra i gruppen.

Mot slutet av dagen surrade en helikopter över vårt huvud en stund - det gav en stunds hopp, men det gav inget resultat. Den eftersökte personen är ännu inte funnen. Det gör ont. Vi lider med honom, vi undrar var han är och vad som har hänt. Vi lider med familjen. Och ja, vi undrar verkligen vad som har hänt. Vi undrar över vem, hur och varför.

Ca 120 personer deltog i sökningen. Människor kom från när och fjärran. Flera hade gjort detta förr, men för många var det första gången. Man önskar att man inte behövde, men ack vilken insats av alla som deltog. Om det vore någon anhörig till mig skulle jag nog ändå finna någon form av tröst i den mängd människor som bidragit med kraft, tid och engagemang - ja, alla de som har letat i skogarna runt vår stad denna dag. Det där gör jag om, när behov finns och möjlighet ges. Det är en uppgift att prioritera - det kändes meningsfullt, även om vi inte gjorde några fynd.

Oj, vilken insats. Oj, vilken sorg. Oj, vilken frustration.

A..


Länkar;
Missing people Sweden
Norrtelje Tidning

Missing Peoples volontärpolicy; Sociala medier

Missing Peoples ändamål gynnas av sociala mediers förmåga att sprida efterlysningar. Du som volontär kan hjälpa till genom att dela våra inlägg på sociala medier och sprida ordet om vår verksamhet. Som volontär inom Missing People får du inte sprida eller diskutera innehåll om känsliga eller personliga uppgifter. Uppträd professionellt även på sociala medier för att värna om organisationens-, polisens- och anhörigas integritet. 

Det råder absolut förbud mot att använda sociala medier vid deltagande under sökinsatser. För att skydda andra volontärer och eventuella anhörigas och offers integritet råder absolut förbud att fotografera/filma eller på annat sätt dokumentera under sökinsatser.  

Vuxen kvinna (med sund man) hotar butikspersonal

- Jag ska prata skit om dig, jag lovar.

Jag undrar vad det är som gör att människor är genuint förskräckliga, att de hotar och är kopiöst otrevliga. Ingen tvingar dig att handla just här. Om du inte kan förlika dig med förutsättningarna, så gå, bara gå. Ingen blir lyckligare av att du är förskräcklig. Inte din man, inte du, inte jag och ingen annan heller.

Jag visade dig, lät dig ta din tid, du förstörde, du slet och förstörde - men du tog en vara som du tyckte att du ville ha. Jag berättade om förutsättningarna, jag slog in varan i ett paket - eftersom ditt  tystlåtne vänligt sinnade manliga sällskap tackade ja, han betalade och du var ohyggligt förskräcklig.

För mig hade det varit bättre om du inte hade handlat i min butik. Det hade besparat mig sorgen att höra dig. Det hade besparat mig sorgen och tyngden på mina axlar, som dina ord förde med sig.

Utanför hörde jag dig fortsätta att klaga. Du klagade på paketet, som jag hade lagt tid och pengar på att slå in. Jag erbjöd, ditt sällskap svarade ja. Du fortsatte din hemska klagolåt. Jag lade tid och vänlighet på dig och ditt sällskap, jag har varor i butiken och erbjuder dig att handla. Du måste inte.

Du kan inte ana hur ledsen jag blev av det du gjorde mot mig i butiken idag.

A..

Club 4CV Suede hade träff på Labacken (27/7 2019)

Sju små bilar färdades genom landskapet i vårt vackra land och möttes i den lilla sommarstaden Norrtälje. De kom från när och fjärran. Samlingsplatsen var Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje och de flesta var där redan en stund innan kyrkklockan slagit 1000. En varm och solig dag stod för dörren och alla ansikten lyste av glädje och förväntan. Vänlighet och värme kändes lång väg av både bilägarna, deras respektive och de som råkade ha vägarna förbi. Dessa bilar värmer människornas själar - de gör oss glada och vänliga till mods. Ja, med så innerligt söta bilar och med värmen hos deras ägare går inte att känna annat än glädje. Man blir verkligen glad av detta.

De anslutande bilfararna klev in i den lilla bokhandeln och bokhandlerskan berättade om hur det kom sig att Leif Hemlin köpte sin lilla finbil 2017, att hon själv köpte bokhandeln under samma höst, och att bokhandelshusets (den södra av Wallinska gårdarna) äldsta - östra - del är från 1700-talet (Ryssladan) men byggts efter rysshärjningarna.  1719 var året när ryssarna brände en stor del av den svenska kusten - vilket nu är 300 år sedan. Huset är alltså byggt några årtionden efter dessa härjningar. Den andra - västra - delen av huset (ut mot Lilla torget) är från 1800-talet. Det är en synnerligen speciell plats att driva bokhandel i och bokhandlerskan var glad över det fina besöket denna dag. Så fina bilar ser vi sällan till i bygden. Vi vill gärna se er igen.

Efter en stunds samtal inne i bokhandeln och någon liten utflykt runt i den lilla staden samlades bilfararna vid Lilla torget igen för färd till St Eriks Gilles - Roslagsbros hembygdsförenings hembygdsgård - Labacken, i Övra Söderby, Roslagsbro. Leif Hemlin ledde gruppen, som i gemensam trupp färdades genom Roslagsbros vackra och slingrande vägar ut genom landskapet. Vägnätet är som en labyrint, men lotsen förde gruppen rätt utan särskilda omvägar. (Ja, många gäster har kört vilse här).

St Eriks Gille - hembygdsföreningen - bildades 1960 och fick gården Labacken i gåva i början av 1980-talet av ett dödsbo. Den var då i ett helt annat skick än den är i dag. Föreningens medlemmar och andra intresserade har genom årens lopp lagt väldigt mycket ideell kraft på att iordningställa fastigheten och hålla den i fortsatt gott skick. Det ligger många timmars arbete, både i glädje och tungt slit, i dessa byggnader och dess tomt. Vad vore vi utan allt detta? Vad vore vi utan de fantastiska människor som lägger tid och resurser i bygdens föreningar?

Claes Holmström är föreningens ordförande och han berättade om byggnaderna, om hur gården brukats och om arvskiftet som gav gården till föreningen. Byggnaderna var öppna för var och en att besöka, vilket flera av finbilssällskapet gjorde. I den relativt nybyggda ladan hade föreningen dukat borden och ställt fram de mjuka stolarna (som Birgitta Holmström så fint klätt om). På borden fanns kaffe, kakor, bullar och korv till den som behövde stärka sig för viktiga samtal, kommande hemfärd eller bara den allmänna samkvämsglädjen. Hembakt är inte fy skam, det kan hembygdsföreningsfolket intyga. Labacken i Övra Söderby är en vacker plats och hembygdsföreningen drivs av engagerade medlemmar. De vill, de kan och de gör.

Claes Holmström (ordförande i hembygdsföreningen) hade också med sig två av sina T-fordar (han har ytterligare två under renovering hemma garaget) till träffen. Kalle Hemlin (vice ordförande i hembygdsföreningen) hade med sig sin Volvo PV Sport - i original (årsmodell 1960). Därutöver fanns några andra särskilda finbilar och någon av större omfång. Oavsett form, färg och skick bjöds här på glädjefyllda och intresserade samtal. Det blir lätt så när likasinnade möts, eller hur?

Tack till Claes och Birgitta Holmström och Kalle Hemlin för guidning, glädje och fika på gården.

Leif Hemlin har varit med i Club 4CV Suede sedan han köpte sin lilla finbil i juli/augusti 2017. Han ger ofta uttryck för att han är väldigt glad över klubben, som har givit honom ofantligt mycket tips och råd till hans renovering av bilen. Utan all den hjälp han har fått av några klubbens medlemmar skulle han inte ha klarat att renovera sin bil på den korta tid det nu tog (2017/2018). Att få ta del av den enorma kunskap, all glädje och det stora intresse som finns hos flera personer i klubben har varit en tydlig nyckel till hans renoveringsframgång. Namn som Andreas Uddling och Leif Hurtig har återkommande hörts vid vårt köksbord i Övra Söderby, och alltid med glädjens och tacksamhetens glimt i Leifs ögon. Och den där medlemspärmen med all matnyttig information har ofta fört hans arbete framåt. Att vara med i klubben var ett riktigt bra drag.

Vi tackar Club 4Cv Suede för er färd till oss i Norrtälje och Övra Söderby denna vackra lördag i slutet av juli 2019. Ni är varmt välkomna tillbaka till oss igen. Ja, jag är benägen att tro att Leif Hemlin och att hembygdsföreningen håller med mig om detta.

Välkomna åter, gott folk.

Anette Grinde
bokhandlerskan i 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje

Där gick hon i mål!

Ja, där gick hon i mål. Hon fick skumpa och kanelbullar och njöt av sin prestation och mottagandet hemma. Det var skönt, hon var glad och nöjd. Man kan mer än man tror - nästan vad som helst är möjligt.

Jag är alltså i mål med juliutmaningen - och är mycket stolt och glad över att ha rott detta i land. Ja, riktigt glad.

Utmaningen heter Spring tills du stupar - med bankgaranti; Man ska springa minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle man alltså springa minst 1 kilometer. Den andra juli ska man springa 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa 25 km och sen blir det drygt om man inte har byggt upp en reserv. Springer man längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på löparens reserv-km-konto som man kan nyttja för kommande dagar. Man får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. "Bankgarantin" innebär att man kan samla i förväg, spara till sen, men man får aldrig gå minus - inte låna km för framtiden.

1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28+29+30+31 km summerar till 496 km. Man skulle ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden.

Jag har i huvudsak sprungit sträckan. Några enstaka dagar har bytts mot promenadsteg, men annars har det varit löpning till och från jobbet som gjort detta möjligt. Jag har ca 2 mil till jobbet, så jag har cyklat (knappt) halva sträckan och sprungit resten - på morgonen - och samma, fast tvärtom, på kvällen på hemvägen. Lite drygt två mils löpning per dag, ibland med små eller större förlängningsspår som plockat in några fler välbehövliga kilometrar till kontot. Jag har avstått att transportera mig med egen kraft när det har regnat, men har haft bra väder de allra flesta resorna.

Jag har mycket kraftigt utökat min träningsmängd denna månad - tack vare den här utmaningen. Den har utmanat, peppat igång mig och till slut satt fart på envisheten när jag bestämde mig för att den faktiskt var möjlig att genomföra. Det här var en riktigt bra utmaning och jag känner mig väldigt stolt över att ha kunnat genomföra den.

Jag tackar Sofie för att hon peppade igång mig (så att jag kom till start) och Leif för god markservice under resans gång. Jag tackar också Gräfsta by - med Johanna i täten - som stod för en ruskigt fin hejaklack i fredags. Det värmde i hjärtat. Tack. Jag tackar Malin med familj för målgångskanelbullarna som hängde på styret idag, när de visste att jag gått i mål - och Leif för skumpan vid hemkomst. All fotförflyttning får jag tacka mig själv för. Det var jag - min kropp och mitt huvud - som gjorde det.

Typ 50 mils fotförflyttning - huvudsakligen löpning - i juli (som ju ännu inte är slut) - är inte fy skam. (Och hyfsat en god dos cykel). Det här är något att vara stolt över, tänker jag. Det gjorde jag himla bra.

A..

• Uppdaterad stolthetslista över tävlingar & stordåd!

Ett steg framåt

Himlen är blå. Solen skiner. Det finns väldigt få skäl att avstå dagens cykel- och löpartur till bokhandeln. Jag har ca 10 mil kvar av löparutmaningen (juli 2019), som ligger inom rimlighetens ram. Det borde jag kunna klara, eller hur, även om 10 mil är ohyggligt mycket löpning under en vecka för mig.

Jag är hel, frisk. Solen skiner. Värmen är lagom. Jag har nya skor.

Jag vill klara detta. Jag ska klarar detta. Visst kan jag klara detta?

A..

Hur gör vi när vi går genom ...

Hur gör vi när vi går genom livet? Hur möter vi människorna och händelserna? Och hur möter vi dagen?

Jag gick bredvid honom. Vi gick sida vid sida längs trottoaren. Eftersom jag har ögon i nacken noterade jag att det kom en cyklist. Han hade förstås inget på trottoaren med sin cykel att göra. Det fanns en cykelfil intill, på var sida om vägen. Precis bredvid bilarnas, ja. Bilar för sig, cyklar för sig och promenadfolk för sig.

Men nu cyklade han på trottoaren.  Han kom bakom oss och ville förstås förbi, så jag drog lite i min kamrat för att släppa förbi cyklisten. Min promenadkamrat drabbades av känslan att han gjort något fel och blev lite putt på mig för att jag fick honom att känna så. Han hade förstås inte gjort något fel. Han hade bara inga ögon i nacken.

Cyklisten trampade glatt på fel sida av vägen och på trottoaren. Det störde inte oss egentligen men gav upphov till nya tankar och samtal om hur vi tänker och vem som känner sig skyldig trots oskyldighet. Någons avsikt är alldeles oskyldig. Någons är ogenomtänkt. Någons är vänlig men blir ändå ovänlig på något vis.

När en så enkel sak som en vänlig klapp på axeln kan leda till missförstånd, vad kan då inte röstläge, kroppsspråk, skarpa ögon och tvära vändningar göra.

Livet är tufft.

A..

En fin dag..

Sol. Varmt. Vi far till Stockholm för en annan sorts promenad. Jag behöver lämna byn, vila på annat sätt än bara hemma. Kanske blir det köp av springskor, gps, telefon och klänning. Den jag har idag har hål på magen. Röd. Det är inte så charmigt med hål på magen, men något måste man ju ha på sig.

Utmaningen Spring tills du stupar kräver 21 km till fots idag. Avsikten är att promenera i Stockholm, gå till Fotografiska och fika på stan. Det känns som lite lyx. Jag hoppas att vädret håller sig fint. (Ja, det gjorde det, men sträckan blev kortare än tänkt).

Jag läser Asta av Jon Kalman Stefansson, en isländsk författare med ett ljuvligt skrivsätt. Han reflekterar, använder gott om ord, låter den ena tankens slut föras vidare till nästas början. Associationerna häftar i varandra utan slut. Annorlunda. Ljuvligt. Tidskrävande. Vackert. Av intresse.

Ja, jag faller för språket och sättet att skriva. Det pågående samtalet och berättelser som sakta vandrar över sidorna. Naturen, människorna, hårdheten, absurditeterna och kärleken. Vad vore hon utan fostermor? Vem gör oss till de vi är?

Fotografiska. James Nachtwey fotograferar kriser och förödelser. Krig och utanförskap, förstörelse - både mänskligt och materiellt. En stark utställning med hårda kontraster mot andras liv.

Vincent Peters. Kvinnor och män. Skirt, macho. Tydliga stereotyper. Kvinnor, kroppar och skirhet. Män, svett och mörka blickar. Nej, det träffar mig inte.

Mandy Barker. Om plasten i havet. Om vår makabra förstörelse av våra vackra hav. Plasten finns kvar, allt som tillverkas finns kvar. Den kan inte förmultnas. Den förstår, tär på vår jord. Varför vill vi detta? Varför tar det inte slut? Varför har kommersen och människornas följdseende inget vett?

James Nachtweys bilder berör. Hårt. Kanske särskilt de svart/vita med hårda kontraster. Våld, utsatthet, död, sorg, förtvivlan, massgravar, civila, militärer, vapen, hunger, svält och mycket mer. Världens ondska och förtvivlan går inte att föreställa sig. Hur blir man som människa i kriget? I flykten? I rädslan? I hungern? Hans utställning är stark. Rekommenderas. Det är en sådan jag gärna skulle återvända till. Sätta mig framför bilden, en och och, och fundera över världen, platsen och människor. Se var jag står och hur andra har det. Fundera över livets lott - din och min.

Därutöver - dessförinnan - åt vi en god lunchsallad på Cykelcafé Le Mond på Folkungagatan. Också det kan rekommenderas. De serverade en god och vacker sallad, annorlunda & vackert färgsatt. Där var en fin miljö och en trevlig prick i kassan. Kaffet var gott, riktigt gott.

Jon Kalman Stefanssons text går sakta och fundersamt framåt över sidorna. Han är inte fåordig. Livet och händelserna resoneras fram. Tar tid. Får ta tid. Kanske kan den som är otålig inte slå sig till ro med denna text. Eller kan vi alla det - slå oss till ro med en vackert text som sakta för oss framåt? Vem kan och vem kan inte? Jag vill, helt utan tvekan.

Jag räknar in ca 13 km Stockholmspromenad med stillsamma steg i juli-utmaningen. Det betyder mer kvar att göra sen, mindre kvar som reserv. Stegräknaren i telefonen är inget att ha. Den räknar synnerligen märkligt jämfört med kartöverslaget vid hemkomst. Nya springskor fick jag också till. Vi hoppas nu att dessa inte gnäller som de tidigare gör.

Anette Grinde - Övra Söderby, söndag 21 juli 2019 

• Fotografiska museet i Stockholm
• Bokbloggerskan

Det handlar om rörelse...

Det handlar om rörelse. Det handlar om att springa och cykla, eller röra sig på andra sätt. Det handlar om fysisk rörelse, att köra sig en aning trött. Ju längre, desto bättre. Det gör jag ju med jämna mellanrum. Det tillför hälsa och välmående.

Jag springer och cyklar rätt ofta till jobbet. Det är knappt en mils cykeltur och drygt en mils löpning på morgonen. Tvärtom men lika långt på hemvägen, förstås. Jag jobbar, i butiken, sex dagar per vecka. Den sjunde dagen jobbar jag hemifrån så då blir jag utan den självklara rörelsen. Ja, eller nej, jag cykel/springer inte varje dag, men så ofta jag kan. Nu i juli 2019 har det blivit avsevärt fler gånger än tidigare. Det beror på en galen utmaning. Om jag ror iland utmaningen, så kommer jag att placera den som "stordåd" i mitt mentala cv.

Utmaningen heter Spring tills du stupar - med bankgaranti; Jag ska springa minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle jag alltså springa minst 1 kilometer. Den andra juli ska jag springa 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska jag springa 25 km och sen blir det drygt om jag inte har byggt upp en reserv. Springer jag längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på mitt reserv-km-konto som jag kan nyttja för kommande dagar. Jag får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. "Bankgarantin" innebär att jag kan samla i förväg, spara till sen, men jag får förstås aldrig gå minus - inte låna km för framtiden.

1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28+29+30+31 km summerar till 496 km. Jag ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden. Jag har som mest tidigare sprungit ca 250 km en månad under träningsaktiv period. Denna utmaning innebär sålunda att jag nästan dubblar distansen. Man kan undra om det ens är möjligt men hittills är jag hel och det känns alldeles ok. Idag är det den 20.e. Jag har just nu samlat 354 km. Jag har 142 km kvar att springa eller gå - med egna fötter - fördelat på resterande dagar i juli - utan att under någon dag hamna på minus hos "banken". Jag har sålunda en stor mängd km kvar att ro iland med, men ser att det ligger inom möjlighetens ram. Regn, rusk och brist i hälsa kan sätta stopp, ja, sinnet i huvudet också, förstås. 142 km på 11,5 dagar innebär ett snitt på ca 12,3 km per dag. Det bör man ju klara, eller hur?

Pepp för sol och schyst väder under resterande del av juli. Regn nattetid är helt ok, men gärna inte morgon och sen eftermiddag när jag ska ta mig till och från jobbet. För det är ju då jag kan prestera den huvudsakliga delen av dessa kilometrar.

Önska mig lycka till.

A..

Hon kom den 9 juli...

Hon kom den 9 juli 1987. Hon kom som en liten virvelvind och ändrade livsförutsättningarna för mig och hennes far. Hon skrattade, hon grät, hon sken som en sol, kladdade mat och färg överallt och gav oss bubbel i magen.

Det har gått några år, ja, kanske t o m ganska många år. Hon har utbildat sig, flyttat, skapat ett eget liv och bildat familj. Hon har träffat en trevlig ung man och de två har tillsammans fört våra led vidare. De har givit mig och hennes far vårt första barnbarn - en liten ljuvlig Ellen som är född någon av de allra första dagarna i januari 2019. Bra där, hellre januari än december, eftersom det ger en bra start i livet. Det jämnar förstås ut sig senare i livet, men i skolstart och några år framåt kan det spela roll. Glad att det blev just så, även om vi varit glada när hon än hade kommit. 

Hennes far har alltid varit glad i sina barn, i Jenny och Sofie. Han har alltid månat om dem, som om de vore det bästa och största i hans liv. Nu har han en till, en liten Ellen, som fyller honom med glädje. Det syns och känns att han älskar, månar och bryr sig om. Det värmer i min själ att se vilka fina glin han fått, de han har följt - nära - i alla år. För det har han. Han har varit där, tillsammans med dem. Det gläder mig att se deras fina relation. Ja, han har förstås fått ytterligare två också. En Jesper och en Olov Anders. Det och de spelar också roll. Inte bara för Jenny, Sofie och Hasse, utan också för mig. Det är fina unga män - må det gå fantastiskt bra också för dem, var för sig och tillsammans. Tillsammans med Jenny och Sofie - och tillsammans med mig och Hasse, ja, förstås med alla andra som också rör sig i deras liv.

Jenny. Bäst. Glad. Mild. Vänlig. Ordentlig. Varm i själen. Hennes livsförutsättningar ändrades i januari när hennes - eller förstås deras, bådas - lilla Ellen kom till jorden. Ett litet liv. En liten flicka. En liten människa som ska skapa glädje och liv. Ja, hon kommer förstås också att skapa oro genom livet - hur ska det gå, vilken skola ska vi välja, vem ska hon träffa och hur ska hon fostras? Med hopp om att den grundläggande tryggheten finns i dem och i oss alla runt omkring, så tänker och hoppas vi förstås att det ska - kommer att - gå alldeles lysande bra. De kommer att göra sitt allra bästa för det lilla livet och för sig själva.

Vi grattade henne häromdagen och insåg förstås när vi gick därifrån att vårt mesta fokus - hos oss alla - legat i någon form av kamp om att få hålla i och dutta med den lilla, snarare än i riktning mot det viktiga födelsedagsbarnet. Ja, men båda fyllde ju, förstås. Den lilla fyllde ju typ ... ett halvt. Förlåt oss, Jenny. Förlåt vår ojämna fördelning av uppmärksamheten.

Oavsett och bortsett från all distraktion, Jenny. Jag älskar dig högt och hoppas att du har det bra i själ och hjärta och att allt går dig - och Jesper och Ellen - väl. Ni är bäst och förtjänar det bästa. Ni har en mycket stor plats i mitt hjärta.

Må du ha en alldeles fantastisk dag!

A..

Jonas Hassen Khemiri - sommarpratar i P1

Jonas Hassen Khemiri talar i P1 sommar den 29 juni 2019. Khemiri är författaren - som jag har mött honom. Ja, han är förstås väldigt mycket mer. Jag har inte mött honom i verkligheten, men jag har mött hans ord i hans bok Pappaklausulen. Det var en fin bok, som jag tyckte mycket om och gärna talar om i bokhandeln.

Jonas Hassen Khemiri talar mycket om rädslor, oförmågan att skriva eller möta människor. Ja, han talar om kärleken och livet också. Han talar om det svåra men kanske också det lätta med kärleken och livet. Kanske talar han ändå mest om vilken skillnad det kan bli när man släpper rädslan och vågar.

Jag blir kraftigt berörd av det han säger, ja, av hela hans sommarprat. Varför är vi så rädda? What´s the point? Världen är, ja, vad är världen? Vad är viktigt? Vem är vi och varför?

Tack, Jonas Hassen Khemiri. Utlämnande. Starkt. Vackert. Viktigt. Fint.

Jag bugar.

Varmt lycka till i allt du gör!

A..

s/s Norrtelje - ligger vid stadens kaj

Så vackert vi har det i bygden. Norrtälje är en fin liten stad, men många vackra stråk. Det byggs så det knakar - nya människor, nya bostäder och nya företag möter oss i staden. Det är en fröjd att se. Vi hoppas att stadens människor och besökare handlar i - mitt i - den lilla staden, så att gemytligheten får finnas kvar. Handla lokalt är ett viktigt mantra. Det var och en gör, gör skillnad.

Nere i hamnen, bara några hundra meter från Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje ligger stadens vackra s/s Norrtelje. Den ägs av stiftelsen s/s Norrtelje och där finns också en vänförening som månar om fartyget. Hon är vacker där hon ligger och många uppskattar att hon finns. Ja, säkert nästan alla.

s/s Norrtelje har en ny krögare. De byts ibland för att förutsättningarna inte fungerar. Det är ju omöjligt att bedriva restaurangverksamhet när fartyget ligger bortom all synlighet och tillgänglighet, ja, Det är förstås lättare när båten är på plats. Det är den nu.

Ja, båten är åter på plats vid kajen med möjlighet att driva verksamhet; den är öppen, välkomnar gäster och har en uteservering - vi kan sätta oss inne, på däck eller på kajen och njuta god mat och dryck och samtidigt njuta av en fantastiskt vacker miljö. Det är en fröjd att vi har henne, eller hur?

Jag önskar de nya krögarna lycka till och peppar folket i bygden att nyttja, gilla och göra det bästa av allt det fina vi har nere i stadskärnan i vårt lilla vackra Norrtälje.

• S/s Norrtelje - restaurangen; https://ssnorrtelje.se/
• S/s Norrtelje - vänföreningen; https://ssnorrtelje.se/vanforeningen/
• S/s Norrtelje stiftelsen; https://ssnorrtelje.se/stiftelsen/

Anette Grinde

Lillbilen firar midsommar

Lillbilen - en Renault 4 Cv - firar midsommar på Labacken 2019

Labacken - St Eriks Gilles hembygdsgård i Övra Söderby, Roslagsbro.
Här firas midsommar med dans, korv, fika, fiskdamm, visning av gamla ting & de fina husen. 

De mest speciella bilarna står förstås på särskilt anvisad plats!

Platsen är lövad till fest! 

Vacker midsommarflagga i topp!

Alldeles nyss var gården fylld av besökare - kanske 1000 gäster eller mer - Nu, bara någon timme därefter är det städat, iordningställt och stängt igen. De är fantastiska, de där ideella funktionärerna som jobbar i hembygdsföreningen i bygden.

Ja, bilderna är fotograferade innan och efter det stora midsommarfirandet
som drar mängder av människor från när och fjärran.

s/s Norrtelje & snäckan i hamnen

s/s Norrtelje 19 juni 2019
Foto; Anette Grinde

s/s Norrtelje har nu öppnat krogen igen. En ny företagare satsar tid och resurser för att driva krogen på båten. Var det grekiskt nu? Jag hoppas den tas emot väl, att folket i bygden gynnar det de vill ha kvar. Det är ju vi som gör att näringarna finns - utan gäster och kunder, inte.

Snäckan i hamnen 19 juni 2019
Foto; Anette Grinde

Snäckan är ett omdiskuterat konstverk i hamnen i Norrtälje. Invigning skedde bara häromveckan, så den är alldeles ny. Visst är det så konstverk ska vara? Omdiskuterade, utmanande och annorlunda. Den här snäckan kan man gå in i och begrunda även inifrån. På utsidan speglas den i olika riktning - ibland ser man sig själv men ibland inte när man står alldeles framför den.

Visst är den väl ändå lite spännande?

A..

Jag gillar galenskap...

Världen är fylld av "galna" människor. Jag gillar människor med "udda" intressen, kanske särskilt sådant som har en tendens att blir lite fanatiskt.

Lite galenskap gör livet vackrare, tänker jag. Fanatism är vackert. (Ja, det finns gränser och undantag.) Det finns mängder av människor som uppslukas av sina intressen, måste - vill - göra mer, vill lära sig mer eller bara låta sig uppslukas mer av det roliga i aktiviteten. Det finns mycket sånt. Hur många fanatiker har du i din vänskapskrets? (Eller har du inte tänkt på dem som fanatiker?) Vilket är deras särskilda intresseområde?

Idrott - och då särskilt långt, längre och längst - är en sådan aktivitet, som gillas hos mig. Ju längre desto mer intressant, tänker jag. Jag imponeras av frenesin och att de klarar så otroligt långt Jag vill förstås själv, men har inte (ännu) kommit längre än långt. 62 km en gång (148 varv på en 400-metersbana) och ca 70 km (Jättelångt) en gång. Ja, det är ju långt, men inte längre än långt. Kanske lyckas jag i sinom tid. Vi får se, vi får se. Tiden är ännu inte slut för sådant. Det finns hopp och det finns vilja.

Under helgen som gått har t ex Jättelångt (löpning ca 70 km mellan Grisslehamn och Norrtälje), Vätternrundan (cykling ca 30 mil) och Ragnar Relay Lake Mälaren 2019 (stafett runt Mälaren) gått av stapeln. Det involverar mängder av människor och mängder av lust och vånda. Är jag tillräckligt tränad? Är jag hel? Är jag förkyld eller kry? Fungerar min kropp? Vem tar hand om hönsen och katten när jag är bort? Hur tar jag mig till evenemanget? Har jag råd med sån´t? Är det skoj att utmana sig eller gör det bara ont?

Dessa aktiviteter fungerar för "alla" som tränat lite mer än bara lite. Lite mer fokus. Lite mer intresse. Lite mer fanatism. Lite mer jävlar anamma och lust. Lite mer envishet. Det krävs en del för att gå iland med det långa, långa - du måste orka eller kunna fortsätta när kroppen säger nej. Du måste fortsätta trots att du inte orkar.

Under helgen sprang jag - och nio andra i vårt lag - runt Mälaren i en stafett. Vi sprang strax under 29 mil - fördelat på 10 personer. Var och en sprang 3 sträckor - med lite olika längd för att möjliggöra för fler. Vi startade på lördag morgon och gick i mål på förmiddagen på söndagen. 30 sträckor - i olika längd och sort - klarades av. Det var väldigt få timmar sömn, väldigt varmt på dagen och ljuvligt svalt på natten. Det var svårt att sova i bilen (där flera andra personer också befann sig), vilket förstås resulterade i en avsevärt sömnunderskott. Hur fungerar vi under annorlunda förutsättningar och hur fungerar en grupp eller ett lag som ska genomföra något tillsammans? Ja, två dagar visar kanske inte sådana förutsättningar - vi klarade vår lagsämja och genomförde alla sträckor galant.

Det var en fantastisk grej att göra med min dotter och måg. Det var en lagom utmaning för mig just nu. (Det hade kunnat bli svårare, men blev ändå svårt nog.)

Efter genomfört arrangemang blev jag rätt spak, som i väldigt trött. Ett mycket varmt väder, mycket dåligt med sömn, långa tider i bil, samarbeten för att inte missa kommande sträckor och egen aktiv prestation som lyckades väl eller påverkades av omständigheterna (kraftig värme). Ja, allt detta påverkar mig. Känslan är positiv. Kroppen klarade uppgiften och det är tydligt att knoppen nu behöver "sova ikapp".

Detta var vackert, svårt, inspirerande, glädjande och en "aldrig mer-känsla" som mycket kort därefter (kanske bara sekunder) byttes till ett "jaaaaa, visst gör vi det här igen?"

Nu är jag trött. Väldigt, väldigt trött. Men också väldigt väldigt glad.

Det här var en bra nivå av galenskap - jag blir glad av aktiviteten.

Tack, till lag Terrific Ten, som denna helg tillsammans sprang Ragnar Relay Lake Mälaren!

A..

Stefan, Lars, Ebba; Lisa, Sofia, Anette, Sofie, Olov-Anders, Per och Kristoffer!
Leif körde vår bil och tog bilden - tack till honom för god insats! 

Sofie - glad och lycklig över att nu vara i mål med sina sträckor.
Hon klarade alla tre sträckorna galant!

Känn inte efter, för bövelen...

- Det gör ont i halsen.
- Magen trasslar.
- Benhinnorna svider.
- Jag kan inte ta upp något från golvet, för ryggen har havererat. Det gör ont.
- När jag vrider mig så här, gör det ont i höften.
- Jag är snuvig.
- Det gör ont i knät.
- Och varför känns tån så där konstig?
- Där, i hälen, värker det på en punkt.
- Och tummen, som verkligen gör ont, ja, ända sen jag föll på halkan i mars.

Men, varför allt detta? Du har ju inte varit sjuk tidigare under veckan - varför då just idag?

Kanske är det för att det är tävlingsdag?

Du kanske helt enkelt bara är nervös.

A..

Tröskelpass

Det bästa löparpassen är tröskelpassen, tänker jag. Det kan möjligen vara så att jag har ett annat innehåll i tröskelpassen än vad som normalt avses, ja, helt enkelt en annan definition.

För mig är ett tröskelpass ett sådan pass där jag har tagit mig ut över min tröskel - och alltså kommit ut och sprungit.

A..


"Tröskellöpning handlar om att springa i en fart som är den högsta möjliga där kroppen hela tiden klarar av att transportera bort eller förbränna de ”trötthetsämnen” som bildas när man springer. Genom att träna kring just den farten kan man på sikt förskjuta tröskel så att man vid en högre fart än tidigare klarar av att transportera bort eller förbränna trötthetsämnena. Man blir helt enkelt inte lika trött vid en given fart, vilket kan benämnas som att ens uthållighet har förbättrats. Tröskelfarten har blivit snabbare." - marathon.se

Kort nationaldagsbesök 2019
hos farfar & farmor i Gävle

Ska Pythagoras stänga? Men, nej ...

Pythagoras industrimuseum har under många år varit en mycket positiv plats för många. Det är ett internationellt och nationellt känt museum som haft en mycket stort antal besökare. Vi har sett och hört röster om den fantastiska plats, som har utvecklats stort under årens lopp. Vi har guidats, där har funnit aktiviteter och många - barn och vuxna - har fått ny kunskap om den värld och historia som platsen vill berätta om. Hur har gamla industrier sett ut? Hur arbetade man förr? Vad gjorde man här? Ja, man har visat en unik period i industrialismens utveckling och vi har haft en viktigt knutpunkt i Norrtälje. Det är något unikt och viktigt.

Det har tagit tid att bygga upp detta, kunskapen har byggts upp allteftersom människor har arbetat i organisationen. Fler vet, både i personalstyrkan och i besökargrupperna. Kunskap behöver underhållas. Det går inte att lägga ner för att senare, i en annan politisk situation, bygga upp igen. Då förlorar man inte bara just den personal, just den unika personen med den personens sysslor och kunskap, utan också väldigt mycket kompetens som finns just här och just där.

Margareta Blekastad säger i en krönika i NT; "Pythagoras är en av Norrtäljes juveler. Något att vara stolt över. Det är inte bara trist att museet har varit stängt under våren. Det är rent ut sagt pinsamt."

Ja, jag är benägen att hålla med. Jag - och säkert många med mig - undrar hur politikerna och kommunens pengafördelare kunnat landa så illa i sina beslut. Hur tänkte man?

Hur tänker kommunens politiker här? Ser man om, att och hur den samordnande tanken med Norrtälje museer skapar negativt istället för positivt? Ser man vad besluten leder till för Pythagoras? Har man gjort en konsekvensanalys? Hur ser den ut och hur har man reagerat på den?

Jag ser att facebookgruppen Minns ditt Norrtälje riskerar att stängas - som en protest mot situationen hos Pythagoras. Micke Grann, som startat gruppen och är ansvarig för densamma, ger uttryck för en stor frustration och gruppens medlemmar gör detsamma.  Den ene för att han är drivande och de andra för att de är deltagare som haft mycket stor glädje av gruppen. Den har skapat mycket kunskap och glädje. Det vore en mycket stor sorg om den lades ner. Facebook-gruppen har inget samband med Pythagoras, mer än att Micke Grann och hans familj har det. Nedläggningen blir en protest som slår fel, men även sådant är förståeligt när människor drabbas av sorg över en situation man inte på något sätt kan rå över.

Jag ber, hoppas och ber, att de styrande politikerna och tjänstemännen i vår kommun tänker om och gör det möjligt för Pythagoras att fortsätta att driva den viktiga och oerhört positiva verksamhet som sätter ett viktigt museum i Norrtälje på kartan. Låt oss utveckla och vårda stadens finaste verksamheter, inte förstöra dem. Tänk om, jag ber er, tänk om.

Jag hoppas detsamma om facebookgruppen Minns ditt Norrtäljes fortsatta varande; att Micke Grann har ork och glädje kvar inom sig att fortsätta att driva, berätta och också låta andra inspirera med bilder och kunskap om vår bygd.

Vår historia är viktig. Att lära, se och ta del av den på dessa sätt är ovärderligt; att låta Pythagoras gå om intet vore alldeles förskräckligt. Till detta måste det gå att ordna tillräckliga resurser. Det bara måste.

Samma gäller förstås Minns ditt Norrtälje även om det där är en fråga om ork och glädje hos en enskild person. En person som gör och gjort skillnad i många år. Med hopp om styrka hos familjen Grann.

A..



Artiklar i Norrtelje tidning på sistone - om Pythagoras.

NT juni 2019
NT juni 2019 - Blekastad - krönika.
NT maj 2019.
NT februari 2019.
NT januari 2019.
NT juli 2018.
NT december 2017.

Wikipedia om Pythagoras industrimuseum; Museet ägs av Stiftelsen Motorfabriken Pythagoras och drivs av stiftelsen med hjälp av stödföreningen Pythagoras Vänner.

- Vilka sitter i stiftelsens och stödföreningens styrelser? Vem är tänkt huvudman för stiftelsen? Är det kommunen? Vilka utser styrelsemedlemmarna och vilka uppgifter har dessa? Finns det ekonomiroll? Ansökningsroll hos andra än kommunen? Är det bara kommunen som är finansiär? Ägs huset/fastigheten av kommunen eller stiftelsen - inte bara verksamheten?

(Stiftelser har Länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.)

Älskade dotter

Åren går. Åren går sakta framåt. Eller kanske rullar de fortare och fortare. Idag fyller hon år, det där lilla livet som kom för en massa år sen. Fast det var ju ändå alldeles nyss. Jag älskar henne högt. Hon och hennes syster. Och hennes systers lilla nya. Och de bådas respektive. De är alla så fina. De känns i hjärtat varje dag.

Idag är det min dotters födelsedag. Hon fyller jämnt, hon har kommit en god bit på väg i livet och ordnat det fint och väl för sig. Hon är klok och sund, omger sig med vänner, kärlek, träning och roligheter. Hon kan. Hon gör.

Tänk om man hade vetat, innan man fick barnen, hur mycket känslor de skulle föra med sig. Tårar och skratt, glädje och oro. Lycka. Tacksamhet. Minnen. Och en meningsfull framtid - varje dag.

Ja, jag lever mitt eget liv i allra högsta grad men också tillsammans - i innerlig glädje både nu och för framtiden med mina barn och deras liv. Barnen är onekligen en del av mig. Mina, men ändå inte alls mina, eftersom de är helt sina egna.

Älskade dotter. Må du ha en alldeles fantastisk dag idag och må lycka, hälsa och mod vara med dig i alla dina dagar.

Anette Grinde
5 juni 2019

Kassaräkning 1972 - 1973 (St Eriks Gille)

Kassaboken fortsätter med sina noggranna anteckningar över åren 1972-1973. Varje uppslag omsluter två år, är upprättat av Edvin Jansson och granskat av Sigfrid Andersson och Tore Andersson. Åren går sakta framåt, men samma människor är engagerade utifrån den kunskap och engagemang som just de har.

Ingående medel till 1972 uppgick till ca 1561 kr. Intäkter under året har bestått av medlemsavgifter 180 kr och ränta från banken drygt 58 kr. Använda medel under året har bestått av annonser hos Norrtelje tidning med 45 kr samt porton med 15 kr. Utgående kassabehållning, att föras vidare till 1973, uppgår till ca 1740 kr.

Ingående medel till 1973 uppgick till ca 1740 kr, inkomna medlemsavgifter under 1973 för 41 medlemmar till 205 kr samt ränteintäkter 64 kr. Medel har använts för annonser i Norrtelje tidning 25 kr, porton 100 kr, kaffe vid möte i maj 40 kr samt övriga porton, giroavgifter och kuvert med drygt 17 kr. Föreningen överför till 1974; 1827:83

Strikt. Enkelt. Ordentligt.

Jag läser boken med glädje.

Anette Grinde

 

 

-------------------------------------------------------

Länkar om bygd & kultur; 

• Kulturmiljöutredning Roslagsbro 2016
• Visit Roslagen om Labacken
    

Styrelseberättelser, kassaredovisningar och protokoll i föreningen St Eriks gille - 1970-tal - i denna blogg!

• Kassaräkning 1970 - 1971 (St Eriks Gille)

Styrelseberättelser, kassaredovisningar och protokoll i föreningen St Eriks gille - 1960-tal - i denna blogg!

• St Eriks Gille 1960-tal (Artikeln sänd till hembygdsföreningstidningen Ledungen 20190516 - för eventuell publicering)
• Kassaräkning 1968-1969 (St Eriks Gille)
• Kassaräkning 1966 - 1967 (St Eriks Gille)
• Kassaräkning 1964 - 1965 (St Eriks Gille)
• Kassaräkning 1963 (St Eriks Gille) 

• Kassaräkning 1962
• Kassaräkning 1961
• Styrelseberättelse för St Eriks Gille - verksamhetsåret 1969
• Styrelseberättelse för St Eriks Gille - verksamhetsåret 1968

• Styrelseberättelse för St Eriks Gille - verksamhetsåret 1967

• Styrelseberättelse för St Eriks Gille - verksamhetsåret 1966

• Styrelseberättelse för St Eriks Gille - verksamhetsåret 1965
• Styrelseberättelse för St Eriks Gilles verksamhet året 1964 (18/5 1965) 
• Styrelseberättelse för St Eriks Gilles verksamhet året 1963 (18/5 1964) 
• Styrelseberättelse för St Eriks Gilles verksamhet året 1962 (18/5 1963) 
• Styrelseberättelse för St Eriks Gilles verksamhet året 1961 (18/5 1962) 

• Ord om 1999-2011 (tidigare inlägg som också innehåller bilder och ord om tidigare år).