Jag fick Ölandsmagazinet i min hand. Jag fick den i posten för att jag äger ett litet hus på Öland och tidningen verkar skickas ut till fastighetsägarna där. Tidningen är vacker, ja. Det är alltför mycket annonser i tidningen, men det är ju därför den når mig. Det är en gratistidning som bygger på annonsintäkter.
I det nu utgivna numret reagerar jag på bilderna. Jag gillar bild och text, så bilderna är viktiga för mig. I det här numret var det flera bilder som jag kunde stanna till vid, njuta av och betrakta en stund. Annars bläddras det mest raskt igenom, när bilden inte säger något. Särskilt fint var det med bilderna från Ribes (läder) och på kvinnan vid kamelerna. Mycket fint, mycket bra.
Joachim Grusell verkar vara fotografen som lyckats mycket väl här.
Det var mycket fina bilder i tidningen, Joachim Grusell. Dig skall jag hålla ögonen på, så fortsätt så.
Var hittar jag dig mer, än i Ölandsmagazinet, tro?
A..
söndag 24 september 2017
lördag 16 september 2017
Nästa bok till läsning; Unplug - Suze Yalof Schwart (bokförlaget Forum)
Unplug
Den enkla vägen till meditation och inre lugn
- för stressade skeptiker och moderna sökare
av Suze Yalof Schwartz i samarbete med Debra Goldstein
Bokförlaget Forum
Isbn 978-91-37-15190-8
2017
När tekniken krånglar brukar det bästa knepet vara att stänga av apparaten en stund, vänta någon minut och sedan sätta på den igen. Det knepet funkar faktisk också på oss människor. Och det är vad den här boken handlar om. Att logga ut och meditera en kort stund varje dag för att få ny kraft och energi. Att boosta med vitalitet och få tillgång till de läkande krafter vi har inom oss.
Yepp. Det tål att funderas kring, förstås. Så då lägger jag den nära, så jag tar den för läsning alldeles strax, alldeles strax. Meditation är något verkligt och viktigt, tänker jag. Dit är det helt enkelt vettigt att återkomma till.
Därutöver intresserar jag mig just nu för text, bild & kommunikation. Typ marknadsföring av viktiga frågor.
A..
söndag 10 september 2017
Skrik tyst så inte grannarna hör (Karin Alfredsson)
Karin Alfredsson
Bokfabriken
2017
Isbn 9789176294840
Karin Alfredsson skriver återkommande om kvinnor och deras situation, läser jag när jag googlar på henne. Hon skriver om kvinnoförtryck. Hon har skrivit ett flertal böcker, där just kvinnors situation och kvinnoförtryck sägs vara en del i sammanhanget. Det finns också i Skrik tyst så inte grannarna hör. Det känns. Jag blir nyfiken på henne som författare. Jag kommer att vilja läsa mer av henne.
I Skrik tyst så inte grannarna hör kommer lögnerna och våldet gradvis, även om de kanske ändå syns redan från början. Det ökar allteftersom. Varför kliver vi in i en relation? Hur förändras bilden om vi ser saker från ett annat håll? Varför ser vi inte redan från början? Lyckas det döljas eller är man bara blind för det vi inte vill se?
Vad gör svartsjuka? Vad gör hot? Vad gör små skillnader i uttal och hur märker vi vad som håller på att hända? Varför ljuger vi för varandra eller undanhåller sanningen?
Mänskligheten är svår. Att vara människa är svårt. Här finns exempel på liv som försöker att levas på bästa sätt, utifrån var och ens personlighet. Eller kanske utifrån de livsförutsättningar vi har tilldelats. Som något mänskligt självklart, men ändå inte.
Kärlek, tillhörighet och gemenskap, tillsammans, är något fantastiskt. Ibland finns inslag i relationerna som inte alls är så fantastiska. Det är en författares göromål att så in dessa egenheter och personliga egenskaper i berättelsen, sakta, i små steg och ändå med ett lagom mått av tydlighet. Ja, det görs här.
Boken börjar med något som sannolikt är ond bråd död. Ja, man kan tro så, men det kanske det ändå inte är. Vem vet? Ja, vi märker det sen, förstås, när vi kommer dit i berättelsen. Det är ändå inte helt klart, men visst skaver det och skapar nyfikenhet om det som ska hända. Det fortsätter med svartsjuka, lögner och utsatthet, samtidigt som det vanliga livet pågår. Saker som sker bakom dörrar syns inte ute i det offentliga, eller gör det kanske det ändå? Vem ser och vem blundar?
Små & återkommande tecken på rädsla löper genom texten. Ett ord här, ett sms där och en tydlig dragning åt fel håll igen. Hur det utvecklar sig för kvinnorna, männen och barnen i berättelsen, hela vägen in i mål, är inte förutsebart. Det gör att jag vill fortsätta läsningen. Jag vill veta hur det går. Jag vill få helheten helt klart för mig. Helheten och slutet, förstås.
Små & återkommande tecken på rädsla löper genom texten. Ett ord här, ett sms där och en tydlig dragning åt fel håll igen. Hur det utvecklar sig för kvinnorna, männen och barnen i berättelsen, hela vägen in i mål, är inte förutsebart. Det gör att jag vill fortsätta läsningen. Jag vill veta hur det går. Jag vill få helheten helt klart för mig. Helheten och slutet, förstås.
Den här boken föder tankar hos mig.Tankarna om företeelserna fortsätter när jag lägger boken åt sidan en stund. De fortsätter när jag har läst klart. Jag tänker t ex på frågor som rör svartsjuka, lojalitet, illojalitet, kontroll, utsatthet, lögner, fördomar, vidskeplighet, konkurrens, mänsklig litenhet, våld och tillit. Jag tänker på karaktärerna och deras egenskaper. Jag tänker på karaktärernas livssituation och livets lotteri. Ja, det finns många trådar att fundera över när man har en bok på sitt nattduksbord. Ibland fler trådar, ibland färre, ibland viktiga och ibland riktigt skavande trådar att förhålla sig till. Vad gör dessa tankar med mig?
Detta är en tankeskavande bok som jag inte riktigt vill lägga ifrån mig. Den gör skillnad, så jag läser tyst vidare i Skrik tyst så inte grannarna hör. Ja, ända in i mål. För jag vill verkligen se hur det går.
Den tål att läsas, ja.
Jag har tidigare inte läst någon bok av Karin Alfredsson. Efter denna läsning vill jag gärna läsa mer av henne. Särskilt med vetskap om att det ligger långa trådar av verklighet, inte bara fiktion, i det hon skriver om.
A..
fredag 8 september 2017
Läsning härnäst?
Allt kommer att ordna sig. Roger är omtänksam och uppvaktande och har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikanska kvinnor ur fattigdom. Han ser på Ellinor med en blick som säger att han vill ha henne, att hon är hans. Du kanske ska flytta med till Afrika? Rogers erbjudande blir lösningen på den ekonomiska knipa Ellinor har hamnat i. Hon lämnar frisörsalongen och Stockholm och flyttar med till Zambia.Efter ett liv i fattigdom i Lusakas slumområden får änkan Loveness ett liknande erbjudande. Siame är välklädd, snäll mot barnen och har en tjänstebostad hos svenska ambassadens biståndsråd. En riktig bostad. Med en dörr som går att låsa. Allt kommer att ordna sig.
Skrik tyst så inte grannarna hör är en gripande roman om mäns våld mot kvinnor, om orättvisor, systerskap och häxeri. Efter flera år som biståndschef i södra Afrika är Karin Alfredsson äntligen tillbaka som författare.
Ovanstående är förlagets text till boken. Jag blir nyfiken, vill gärna läsa och har den nu placerad på mitt bord för läsning. Jag har läst de första kapitlen, och gläds åt språket och det jag hittills har läst. Detta bådar gott. Ja, lässtunden menar jag då, inte frågan om våld, orättvisor och sån´t, förstås.
Utan schyst läsning vill jag aldrig vara.
A..
Isbn 9789176294840
onsdag 6 september 2017
Billy Elliot - Stadsteatern, Stockholm
Billy är 12 år och växer upp tillsammans med sin pappa, storebror och mormor i en liten gruvstad i norra England. Det är tidigt 1980-tal och tillvaron bister – Billys mamma är död sen ett år tillbaka och pappa och storebror som båda jobbar i gruvan har nyligen gått ut i strejk.
Men en dag upptäcker Billy en värld som han inte visste fanns. På en boxningslektion råkar han se flickorna träna balett i lokalen bredvid – och det tänder en låga inom honom. Men balett? Han kunde inte valt en omöjligare dröm.
Billy Elliot bygger på filmen med samma namn och är en hyllning till konsten som kraft och inspiration att förvandla livet bortom ens vildaste drömmar. En livsbejakande musikal med musik av Elton John. Uppsättningen produceras gemensamt av Malmö Opera och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Anneli Alhanko och Eva Johnson på BASE23 i Stockholm. (Spelschema)
Billy Elliot spelades av Adrian Macéus och hans kompis Michael Caffrey spelades av Samuel Falkner. De hade högst framträdande roller, och gjorde det verkligen med den äran. Deras framträdande var så otroligt imponerande.
Därutöver fanns ett stort antal mycket duktiga skådespelare och dansare, både barn och vuxna, som gjorde fina och fantastiska prestationer. Det var en lång föreläsning, en fantastisk föreställning, en rolig föreställning och förstås både glad och sorglig. Den var vacker.
Så fint, så fint, ja, verkligen fantastiskt fint.
A...
Sthlm - föreställning 5/9 2017
söndag 3 september 2017
Det är aldrig för sent att göra tävlingspremiär
Jag läser i inledning till boken Hjärnstark - hur motion och träning stärker din hjärna att löpning är en superb aktivitet för hälsa och välmående. Jag läser om hur och att träning gör skillnad. När jag slår upp Tjejmilenupplagan av Runners World läser jag samma sak, där berättelsen om Åke Södergrens livsresa gör skillnad. Löpning gör något särskilt för hälsan.
Ja, vi är - eller var - en träningsfamilj, där vi i ungdomens dagar introducerades till aktiviteter som t ex löpning, simning, orientering och slalom. Jag tänker att vi har lite koll på att träning och idrott gör skillnad, även om alla inte idkar det aktivt idag. Åren går, nya intressen väcks och tiden prioriteras på olika sätt. Träningsmängden får ibland stryka på foten för att annat kommer emellan.
De flesta av ungarna i familjen, i vår barndomstid, utövade slalomsporten i rätt omfattande grad. Några av barnen åkte till USA på stipendier och lärde sig mer om studier, sport, andra länders förutsättningar och fick många nya erfarenheter. Någon lade slalomåkningen på hyllan rätt tidigt medan några drev det vidare till sina barn på olika sätt, när den tiden var kommen. Vi är rätt många, så det finns förstås gott om variationer.
Mor och far fick fem barn och fjorton barnbarn. Hittills har det anlänt ett barnbarnsbarn och ytterligare ett är på väg - en grabb är kommen och en är på väg. Christer, Susanne, Anette, Ulrika och Ida har genererat Hilda, Jasmine, Andrea, Jenny, Sofie, Charlotta, Viktoria, Lina, Elin, Emelie, August, Axel, Carl och Johan. Inalles 15 kvinnor och 6 män, inklusive mor och far. Därtill tillkommer nästan lika många respektive, förstås. Vi är spridda från Öland i söder till Vilhelmina i norr. Pappa, då nästan 88 år, lämnade oss 2016, så vi är en man kort. Alla har tilldelats en acceptabel hälsa, vi har haft hyfsad tur i livets hälsolotteri.
Vi har nu, sedan 2013, skapat en ny tradition i familjen. Den går lite upp och lite ner med antal deltagare, men aktiviteten och huvudskälet består - att göra en fin aktivitet tillsammans med mor. Aktiviteten består i att vi springer Tjejmilen. Alltså, alla kvinnor i familjen inbjuds att springa eller gå loppet utifrån sina egna förutsättningar. Vi samlas, peppar, genomför och ser till att äta middag tillsammans efter loppet.
Premiärloppet för Team Lundeberg var år 2013. Då var vi 6 personer som deltog. 2014 var vi 11 och 2015 var vi 13 personer. Inför 2016 lämnade pappa oss strax innan loppets genomförande, så då kom vi av oss och bara tre kom till start. 2017 var vi sju personer till start. Mamma var 82 när hon gjorde sin förnyade tävlingspremiär vid Tjejmilen 2013. Ja, hon har sprungit någon enstaka tävling genom livet, men mest hållit sig borta från egna starter. Hon har haft nog med att hålla koll på alla ungar i backar och tävlingsspår.
2017 genomförde hon Tjejmilen igen. Hon har, med bravur, genomfört loppet 2013, 2014, 2015 och 2017. Nu är hon 86 år och gick/sprang med glädje och stuns runt den vackra banan på Djurgården i Stockholm. När vi granskar start/resultatlistan 2017 så hittar vi en kvinna som är född ett år tidigare. Om vi lyckats granska listorna rätt, så var alltså mamma näst äldst i mål i Tjejmilen 2017. Hon sätter vår ribba för hur länge vi andra skall försöka hålla igång. Hon gör en imponerande bedrift. Det gör oss alla väldigt imponerade, stolta och glada.
Motion och rörelse är av godo för vår hälsa. Detta har vi onekligen fått med oss från barnsben och det är en glädje att se att också vår mamma, mormor och farmor kan göra detta så fint här och nu. Ålder är inget hinder, när vi lyckats hålla hälsan i fin form genom åren. Ja, vi har förstås olika grundförutsättningar, vi alla, var och en, men vi är omåttligt glada över all glädje, vilja och prestation som vi lyckas åstadkomma - tillsammans - denna dag.
En fin dag. Ett fint arrangemang. Ett fint minne.
A..
Ja, vi är - eller var - en träningsfamilj, där vi i ungdomens dagar introducerades till aktiviteter som t ex löpning, simning, orientering och slalom. Jag tänker att vi har lite koll på att träning och idrott gör skillnad, även om alla inte idkar det aktivt idag. Åren går, nya intressen väcks och tiden prioriteras på olika sätt. Träningsmängden får ibland stryka på foten för att annat kommer emellan.
De flesta av ungarna i familjen, i vår barndomstid, utövade slalomsporten i rätt omfattande grad. Några av barnen åkte till USA på stipendier och lärde sig mer om studier, sport, andra länders förutsättningar och fick många nya erfarenheter. Någon lade slalomåkningen på hyllan rätt tidigt medan några drev det vidare till sina barn på olika sätt, när den tiden var kommen. Vi är rätt många, så det finns förstås gott om variationer.
Mor och far fick fem barn och fjorton barnbarn. Hittills har det anlänt ett barnbarnsbarn och ytterligare ett är på väg - en grabb är kommen och en är på väg. Christer, Susanne, Anette, Ulrika och Ida har genererat Hilda, Jasmine, Andrea, Jenny, Sofie, Charlotta, Viktoria, Lina, Elin, Emelie, August, Axel, Carl och Johan. Inalles 15 kvinnor och 6 män, inklusive mor och far. Därtill tillkommer nästan lika många respektive, förstås. Vi är spridda från Öland i söder till Vilhelmina i norr. Pappa, då nästan 88 år, lämnade oss 2016, så vi är en man kort. Alla har tilldelats en acceptabel hälsa, vi har haft hyfsad tur i livets hälsolotteri.
Vi har nu, sedan 2013, skapat en ny tradition i familjen. Den går lite upp och lite ner med antal deltagare, men aktiviteten och huvudskälet består - att göra en fin aktivitet tillsammans med mor. Aktiviteten består i att vi springer Tjejmilen. Alltså, alla kvinnor i familjen inbjuds att springa eller gå loppet utifrån sina egna förutsättningar. Vi samlas, peppar, genomför och ser till att äta middag tillsammans efter loppet.
Premiärloppet för Team Lundeberg var år 2013. Då var vi 6 personer som deltog. 2014 var vi 11 och 2015 var vi 13 personer. Inför 2016 lämnade pappa oss strax innan loppets genomförande, så då kom vi av oss och bara tre kom till start. 2017 var vi sju personer till start. Mamma var 82 när hon gjorde sin förnyade tävlingspremiär vid Tjejmilen 2013. Ja, hon har sprungit någon enstaka tävling genom livet, men mest hållit sig borta från egna starter. Hon har haft nog med att hålla koll på alla ungar i backar och tävlingsspår.
2017 genomförde hon Tjejmilen igen. Hon har, med bravur, genomfört loppet 2013, 2014, 2015 och 2017. Nu är hon 86 år och gick/sprang med glädje och stuns runt den vackra banan på Djurgården i Stockholm. När vi granskar start/resultatlistan 2017 så hittar vi en kvinna som är född ett år tidigare. Om vi lyckats granska listorna rätt, så var alltså mamma näst äldst i mål i Tjejmilen 2017. Hon sätter vår ribba för hur länge vi andra skall försöka hålla igång. Hon gör en imponerande bedrift. Det gör oss alla väldigt imponerade, stolta och glada.
Motion och rörelse är av godo för vår hälsa. Detta har vi onekligen fått med oss från barnsben och det är en glädje att se att också vår mamma, mormor och farmor kan göra detta så fint här och nu. Ålder är inget hinder, när vi lyckats hålla hälsan i fin form genom åren. Ja, vi har förstås olika grundförutsättningar, vi alla, var och en, men vi är omåttligt glada över all glädje, vilja och prestation som vi lyckas åstadkomma - tillsammans - denna dag.En fin dag. Ett fint arrangemang. Ett fint minne.
A..
Team Lundeberg i Tjejmilen
Tjejmilen 2013 (6 personer)
Tjejmilen 2014 (11 personer)
Tjejmilen 2015 (13 personer)
Tjejmilen 2016 (3 personer)
Tjejmilen 2017 (7 personer)
lördag 2 september 2017
Tjejmilen 2017
 |
| Team Lundeberg - Tjejmilen 2017. Någon är här nyduschad, någon klar sedan länge och någon nyss imålkommen. Tre generationer ingick i årets team, precis som vanligt. Sju personer deltog denna gång. Hur många blir vi nästa? Mamma är nu 86 år när hon genomför detta lopp 2017. Hon med den rödaste kepsen och hon med de blåaste skorna är mina fantastiska döttrar - och jag är hon som har det rufsigaste håret. |
Team Lundeberg - Tjejmilendeltagande 2013-2017
- Tjejmilen 2013 (6 personer)
- Tjejmilen 2014 (11 personer)
- Tjejmilen 2015 (13 personer)
- Tjejmilen 2016 (3 personer)
- Tjejmilen 2017 (7 personer)
Sommaren, syster
Jerker Wirdborg
Albert Bonniers förlag
2017
Två syskon i Sverige. Det är en skön sommar, men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen. I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva.
Berättelsen handlar om flykten. Om deras verklighet i en kaotisk tid, här i vårt vackra land. Den handlar om deras resa genom landet under sommaren. Den handlar om de båda syskonen tillsammans, om deras situation och om deras unika relation. Den handlar om mycket starka band och om mycket starka upplevelser. Den är skriven ur Eriks perspektiv, som att det är Erik som håller i pennan. Erik är duktig på att skriva, han kan det där med orden. Det finns förstås andra saker som han inte är så väldigt duktig på, vilket kompenseras av Annas kompetens och göranden. Hon är handlingskraftig, så det räcker för båda.
Sommaren, syster handlar om en relation och om vägen framåt. Om att se efter sig själva. Och om kärlek. Men, den handlar också om något som är fullständigt otänkbart i Sverige. Den handlar om beväpnade människor, grupperingar och ond bråd död. Den handlar om misstänksamhet. Den handlar om ren fasa. Den handlar om saker som vi förstås har svårt att se att det kan hända. Vilket det förstås kan.
Läsvärd, ja absolut!
Som en följd av läsningen tänker jag på, och talar med vänner om de flyktingar som kommer till Sverige, på människor som flytt sin fasa för att söka trygghet. Jag ställer mig igen och igen frågan - vad skulle jag göra för mig, mina barn och min familj om fasan hände mig, i det land där jag finns och lever i. Eller i ett främmande land? Ja, visst skulle jag göra mitt yttersta för att rädda oss, skapa trygghet och förutsättningar för oss, för ett bra liv.
Visst skulle du det också? Och visst skulle du vilja att människor du möter bemöter och tar emot dig med omsorg och välvilja. Antagligen, ja. Det skulle i varje fall jag vilja. Därför vill jag göra detsamma för de som kommer hit till oss. De som behöver vår hjälp vill jag att vi bemöter med omsorg och välvilja. Jag hoppas att du vill det också. För att du ser och förstår att det är nödvändigt, medmänskligt och saknar alternativa förhållningssätt. Det är så vi måste göra. Alla, tillsammans.
A..
torsdag 31 augusti 2017
Bokhandeln i Söderhamn
- vad är huset där uppe på berget för något, frågar vi mannen som är ute och går med hunden.
Vi är i Söderhamn och cyklar åt fel håll, eftersom vi är förundrade av huset däruppe på berget. Mannen talade om huset på berget och berättade hur vi kunde ta oss upp till det. Huset är ett vackert utsiktstorn, som frestar att besöka. Vi nöjde oss med att betrakta det på håll. Vi skulle vidare norrut, även om det visar sig att vi just nu cyklar i fel riktning. Han rättar oss strax.
- vad gör du annars här i stan, undrade jag.
- jag driver bokhandeln här i stan. Jag sadlade om för några år sedan och driver bokhandeln här i Söderhamn och i Hudiksvall. Det ger stora fördelar att ha båda dessa butiker. Att sadla om och driva bokhandeln var det bästa jag någonsin gjort, säger mannen. Det lös om honom. Glädjen var uppenbart tydlig.
Efter en stunds fortsatt utfrågning av den främmande mannen på gågatan i Söderhamn styr vi kosan fortsatt norrut, men han stannar i min tanke.
När jag kommer hem ser jag att bokhandeln hemma är till salu. Jag intresserar mig för den, kanske särskilt för att mitt intresse återuppväcktes av mannen i Söderhamn. Han glöd smittade, väckte igen det jag talat om i många år. Jag vrider och vänder, funderar. Jag inser att det är en usel affär, men tänker ändå att jag vill. För att jag vill. Alla tecken säger dock att jag borde avstå, eftersom det är en rätt dålig affär.
Jag läser i Svensk Bokhandel att internethandeln går lysande, att det är mycket tungt för bokhandlarna, men att en (eller två) går mot strömmen. Det är Söderhamn och Hudiksvall som går mot strömmen, alltså de butiker den lycklige mannen i Söderhamn driver tillsammans med några andra. Kanske var mötet i Söderhamn meningen, kanske fanns det en särskild avsikt just där. Ja, ibland undrar man varför man möter just den personen, eller varför just det händer. Och just då.
Ett särskilt intresse.
Ett lyckokast.
Ett särskilt möte.
En bra driven butik.
Kan en, så borde väl fler kunna? Är det dags för mig att försöka?
A..
Vi är i Söderhamn och cyklar åt fel håll, eftersom vi är förundrade av huset däruppe på berget. Mannen talade om huset på berget och berättade hur vi kunde ta oss upp till det. Huset är ett vackert utsiktstorn, som frestar att besöka. Vi nöjde oss med att betrakta det på håll. Vi skulle vidare norrut, även om det visar sig att vi just nu cyklar i fel riktning. Han rättar oss strax.
- vad gör du annars här i stan, undrade jag.
- jag driver bokhandeln här i stan. Jag sadlade om för några år sedan och driver bokhandeln här i Söderhamn och i Hudiksvall. Det ger stora fördelar att ha båda dessa butiker. Att sadla om och driva bokhandeln var det bästa jag någonsin gjort, säger mannen. Det lös om honom. Glädjen var uppenbart tydlig.
Efter en stunds fortsatt utfrågning av den främmande mannen på gågatan i Söderhamn styr vi kosan fortsatt norrut, men han stannar i min tanke.
När jag kommer hem ser jag att bokhandeln hemma är till salu. Jag intresserar mig för den, kanske särskilt för att mitt intresse återuppväcktes av mannen i Söderhamn. Han glöd smittade, väckte igen det jag talat om i många år. Jag vrider och vänder, funderar. Jag inser att det är en usel affär, men tänker ändå att jag vill. För att jag vill. Alla tecken säger dock att jag borde avstå, eftersom det är en rätt dålig affär.
Jag läser i Svensk Bokhandel att internethandeln går lysande, att det är mycket tungt för bokhandlarna, men att en (eller två) går mot strömmen. Det är Söderhamn och Hudiksvall som går mot strömmen, alltså de butiker den lycklige mannen i Söderhamn driver tillsammans med några andra. Kanske var mötet i Söderhamn meningen, kanske fanns det en särskild avsikt just där. Ja, ibland undrar man varför man möter just den personen, eller varför just det händer. Och just då.
Ett särskilt intresse.
Ett lyckokast.
Ett särskilt möte.
En bra driven butik.
Kan en, så borde väl fler kunna? Är det dags för mig att försöka?
A..
måndag 28 augusti 2017
Insamlingsansvarig.
Linné har förstås inget med ett uppdrag som insamlingsansvarig att göra. Mer än kanske att han kanske var fredlig och antagligen hittade någon som finansierade hans många resor.
Svenska freds söker insamlingsansvarig.
Jag tänker mig Svenska Freds som en mycket viktig organisation, som spelar stor roll för de viktiga frågor som drivs i föreningen. Vapenfrågorna, till exempel.
Svenska Freds har spelat roll, tänker jag, och fortsätter att spela roll. Det är verkligen tragiskt att Sverige är en sådan stor & problematisk vapenexportör. Svenska freds är onekligen en viktig kraft. Jag skulle vilja att de passerade mitt & alla andras synfält oftare. Tydligare.
Insamling handlar förstås om kommunikation. Det handlar om tydlighet & enkelhet. Att göra det enkelt för människor att ge till just detta ändamål. Det handlar om trovärdighet, enkelhet, ärlighet och tydlighet. Det handlar om att människor vet att de kan lita på organisationen och att de sedan gör rätt säker, på rätt sätt. För mig är det oerhört viktigt om jag skall ge, eller ens bry mig om organisationen. Deras bemötande av mig, när jag frågar, deras kommunikation utåt och deras agerande för övrigt är oerhört viktigt.
Jag skulle gärna se att de gör om sin tidning till en tidning där de tydligt kommunicerar relevanta utredningar & artiklar, där debatt och viktiga diskussioner tar form. Det är ett viktigt forum. Hemsidan också, förstås. Jag skulle vilja se dem oftare i debatten, visa tydligare att de finns. Det skapade mediautrymmet är viktigt. Föll en del av det kanske bort när Anna Ek lämnade sin drivande post härom året? Hon var verkligen en fena på att synas.
Kommunikation. Forum. Tidning. Hemsida. Kontakt med givare. Närvaro på Facebook, Twitter, instagram, mm. Swish, autogiro, bank- & postgiro. Med mera. Ja, det måste vara tydligt & enkelt.
Kanske ska jag söka tjänsten? Jag jobbar ju gärna i den ideella sektorn, men inte längre gärna med ekonomifrågorna. Pengar in, ansökningar, kommunikation, text, samtal, föreläsningar - eller liknande, gärna dock, ja.
Jag är för ickevåld, mot den svenska vapenexporten och för ett fritt Västsahara. Ett avslut av ockupationen, alltså. För folkomröstningen i Västsahara. Jag är också för mänskliga rättigheter och en rättvis fördelning av jordens resurser. Jag är emot plasteländet och för rena hav. Jag är emot politisk pajkastning. Jag är för aktiv fysisk rörelse.
Jag är för ideella föreningar som gör aktiv sak av viktiga frågor.
A..
lördag 26 augusti 2017
Strålande sol & blå himmel (Öland)
 |
| Kvarnen badar i sol. |
Ja, kvarnen badar i sol. Gräsmattorna är klippta. Det är fint sensommarväder på Korpskog, turisterna har lämnat och läget är lugnt.
Korpskogs bigårds huvudchef arbetar för att invintra sina bin, låta dem vila och återhämta sig till nästa vår.
Bären på buskarna - havtornen - plockas, till del, av bigårdens huvudansvarige. Sen skall det syltas och saftas, eller annat, när vintern och mörkret sänker sig över bygden. De är tydligen lite pillrigt och stickigt att plocka dessa bär, men de sägs vara väldigt nyttiga. Nyttiga, men sura. Ja, kanske som röda & svarta vinbär också är.
A..
Sjukhusläkaren 2017
Artiklarna i tidningen handlade inte företrädesvis om själva dådet, utan om hur vården och sjukhusen hanterade situationen. Några omständigheter gjorde att de klarade uppdraget ovanligt väl, även om de säkerligen är drillade i frågeställningen. De hade haft en utbildning alldeles innan. De var i en personalskiftessituation där både avgående och tillträdande var på plats. De var sålunda både drillade och det var ovanligt många på plats. Det gjorde att processen fungerade väl. Det är glädjande att läsa att de känner sig trygga, att de gjorde bra och rätt. Ja, det är verkligen glädjande. Det skapar trygghet också hos oss andra, som en vacker dag behöver den viktiga vården.
Ett under i den besvärande situationen på Drottninggatan var att det ändå var relativt få som skadades och dödades. Med den höga hastighet som mannen körde, det tunga fordon han hade försett sig med och med mängden människor på det långa turiststråket hade förödelsn kunnat bli mycket värre. Vi är alla så oerhört tacksamma att det inte blev så, men ändå så oändligt ledsna över de döda och skadade som drabbades av sorgen och förödelsen. De som råkade komma i vägen.
Den 7 april 2017 satt jag själv på kontoret uppe vid Östermalmstorg. Vi var alla chockade och letade efter nyheter. Rädsla, svårighet att få fram relevant information, ryktesspridning och ett havererat/överbelastat telefonisystem gjorde oss sårbara. Rädda och sårbara. Staden klarade ändå uppdraget väl. Vi alla gjorde det. Det gjorde uppenbart sjukvården och polisen också. Glädjande var också att mannen infångades efter en relativt kort tid. Han hann inte skada mer. Det är vi innerligt tacksamma för.
A..
fredag 25 augusti 2017
Fästingeländena
Fästingarna kan sitta på sitt grässtrå i en halv evighet, sägs det. De kan sitta där och vänta. Tålmodigt vänta till någon av oss levande varelser passerar. Djur och människor drabbas, några värre än andra. Några av fästingarna är smittobärare av borrelia och några av TBE. Än kan man inte vaccinera sig mot borrelia, men mot TBE finns det vaccin. TBE kan orsaka inflammation i hjärnan eller hjärnhinnorna, vilket vi säkert gladeligen är utan.
Vi har att återkommande komma ihåg att vaccinera oss, fylla på för ett bättre skydd. Det är inte gratis, men kanske är det av så stort värde att det känns relevant. Särskilt för oss som gärna finns i skog och mark, och också i de trakter där fästingarna gärna härjar. Roslagen och Öland är sådana trakter, där jag ofta finns.
Jag har sett borrelian på nära håll. Nej, inte i min egna kropp men väl i närståendes. Det var rätt onådigt, särskilt som läkarvetenskapen inte var fullt med på noterna och förstod vad det var fråga om.
Tänk att så pyttesmå djur kan ställa till med så otroligt mycket skada. Och att de kan äta så otroligt mycket i förhållande till sin egen storlek. Det är verkligen märkligt, på gränsen till obegripligt.
A..
Vi har att återkommande komma ihåg att vaccinera oss, fylla på för ett bättre skydd. Det är inte gratis, men kanske är det av så stort värde att det känns relevant. Särskilt för oss som gärna finns i skog och mark, och också i de trakter där fästingarna gärna härjar. Roslagen och Öland är sådana trakter, där jag ofta finns.
Jag har sett borrelian på nära håll. Nej, inte i min egna kropp men väl i närståendes. Det var rätt onådigt, särskilt som läkarvetenskapen inte var fullt med på noterna och förstod vad det var fråga om.
Tänk att så pyttesmå djur kan ställa till med så otroligt mycket skada. Och att de kan äta så otroligt mycket i förhållande till sin egen storlek. Det är verkligen märkligt, på gränsen till obegripligt.
A..
Igår var himlen blå
Igår var himlen blå. Jag vandrade genom min dag med fantastiska möten från tidig morgon till kväll. Det är dessa möten som gör skillnad. Jag mötte två sympatiska indier på resande fot, med fokus nätverkande i Sverige för att skapa fler affärer. Jag mötte fler fantastiska nätverkare som gör skillnad för sig själva & andra. Jag fick därtill vandra gatorna fram i trygghet & utan rädsla. På kvällskvisten lyssnade jag på ett samtal om diktaturturism där Marockos ockupation av Västsahara & situationen & historien i Kuba är med i det angelägna samtalet. Kan vi turista i diktaturer? Kan vi turista, som i att ligga på stranden och lapa sol, när vi vet att samhället är korrupt, förtryckande, människor inte får ansluta sig fackligt eller ha drägliga arbets- eller livsvillkor? Har vi - du och jag som har möjligheten att resa - ett ansvar i detta?
Kan vi resa till diktaturer utan eget ansvar för situationen? Drabbas någon negativt om jag inte höjer min blick? Bidrar jag till förtrycket när jag åker till playan, bor på de statliga eller militära hotellen eller all-inclusive? Vilket är mitt ansvar här och hur kan jag bidra till att bidra till lokalbefolkningens förbättrade möjligheter.
Varför kan jag gå i frihet & utan rädsla medan andra tvingas leva under hårda restriktioner, rädsla & förtryck? Även där, i diktaturer eller på annat sätt förtryckande länder, är himlen blå, men livsförutsättningarna makabert annorlunda. Lilla jags agerande spelar alltid roll. Det är viktigt att jag, vi, ser att mitt & ditt agerande, ordande och görande spelar roll för människor som möter mig eller hamnar i bakvattnet av det jag gör. Lilla jags - och ditt - agerande spelar roll. Ibland mer, ibland mindre, än vi tror. Det viktigaste, tänker jag, är ändå att vara medveten och göra det allra bästa - i solidaritetens tecken, inte i den egna plånbokens. Min roll bör vara att agera för den förtrycktes väl, inte för förtryckarens. Då måste jag också tänka till hur jag gör detta.
Erik Jennische, chef för Civil Rights Defenders Latinamerikaprogram, Julia Finér, talesperson för Emmaus Stockholm och Thomas Gustavsson, Kubakännare satt i samtalspanelen i det något kylslagna vädret på Hötorgsterassen i centrala Sthlm. Samtalet i panelen gick huvudsakligen lugnt och städat till, även om det hettade till en aning under korta stunder. Alla samtal som ger oss möjlighet att tänka efter, lära oss mer och skapa bättre förutsättningar för fler är av godo. Detta var onekligen ett sådant. Det skapar förutsättningar för en bättre värld - lite, lite mer, lite, lite bättre, för varje gång vi talar om saken. Engagemang gör skillnad.
Stockholm Act var arrangör och samtalsledare. Intresserade och engagerade människor, liksom representanter för organisationen Schyst resande fanns i publiken. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten att lyssna till samtalet - och att det förs.
A..
Kan vi resa till diktaturer utan eget ansvar för situationen? Drabbas någon negativt om jag inte höjer min blick? Bidrar jag till förtrycket när jag åker till playan, bor på de statliga eller militära hotellen eller all-inclusive? Vilket är mitt ansvar här och hur kan jag bidra till att bidra till lokalbefolkningens förbättrade möjligheter.
Varför kan jag gå i frihet & utan rädsla medan andra tvingas leva under hårda restriktioner, rädsla & förtryck? Även där, i diktaturer eller på annat sätt förtryckande länder, är himlen blå, men livsförutsättningarna makabert annorlunda. Lilla jags agerande spelar alltid roll. Det är viktigt att jag, vi, ser att mitt & ditt agerande, ordande och görande spelar roll för människor som möter mig eller hamnar i bakvattnet av det jag gör. Lilla jags - och ditt - agerande spelar roll. Ibland mer, ibland mindre, än vi tror. Det viktigaste, tänker jag, är ändå att vara medveten och göra det allra bästa - i solidaritetens tecken, inte i den egna plånbokens. Min roll bör vara att agera för den förtrycktes väl, inte för förtryckarens. Då måste jag också tänka till hur jag gör detta.
Erik Jennische, chef för Civil Rights Defenders Latinamerikaprogram, Julia Finér, talesperson för Emmaus Stockholm och Thomas Gustavsson, Kubakännare satt i samtalspanelen i det något kylslagna vädret på Hötorgsterassen i centrala Sthlm. Samtalet i panelen gick huvudsakligen lugnt och städat till, även om det hettade till en aning under korta stunder. Alla samtal som ger oss möjlighet att tänka efter, lära oss mer och skapa bättre förutsättningar för fler är av godo. Detta var onekligen ett sådant. Det skapar förutsättningar för en bättre värld - lite, lite mer, lite, lite bättre, för varje gång vi talar om saken. Engagemang gör skillnad.
Stockholm Act var arrangör och samtalsledare. Intresserade och engagerade människor, liksom representanter för organisationen Schyst resande fanns i publiken. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten att lyssna till samtalet - och att det förs.
A..
- Emmaus Stockholm
- Civil Rights Defenders
- Stockholm Act
- Schyst Resande
- Inbjudan till samtalet; Diktaturturism. Du solar så torterar vi! Thailand, Kuba, Turkiet och Marocko – i turismens broschyrer förskönas den brutala verkligheten. När springer turistindustrin i diktaturens ledband och när är det rätt att ligga på stranden. Borde vi ha dåligt samvete – oftare?
söndag 20 augusti 2017
Bysjön - Ockelbo
 |
| Bysjön, Ockelbo |
- Foto Anette Grinde 19/8 2017
- Mer om Ockelbo (i denna blogg)
- Ockelbo kommun
- Ockelbo Wikipedia
- Svenska kyrkan i Ockelbo
- Gästrikland
tisdag 15 augusti 2017
Livsstegen - 12 steg till inre hälsa - av Olle Carlsson
Livsstegen
12 steg till inre hälsa
Olle Carlsson
tillsammans med Fotini Carlsson
Bonnier Fakta
Isbn 978-01-7424-640-7
2017
Det handlar om mig själv, inte om andra.
Det är inte tillåtet att försöka förändra någon annan än sig själv. Fokus ligger på självreflektion.
Du kan inte, med framgång, berätta för andra vad de skall göra. Det är dig själv du kan förändra. Och jag mig själv. Det är inte jag som skall säga till dig, eller du mig. Det är något vi måste upptäcka själva.
Ja, detta är ett budskap jag ofta begrundar, vrider och vänder på. När någon uppmanar eller nästan "beordrar" mig att göra saker, så undrar jag hur de tänker. Jag känner nästan varje gång att det inte är deras uppgift att be mig ändra på mig, särskilt som det ofta är en fråga om deras upplevelse. Det är inte säker att det var jag som skulle ändra på mig just i den situationen, även om den tanken från mitt perspektiv definitivt tänks. Tänks, av mig, återkommande, alltså hur jag skall tänka och göra, säga och tycka, tiga eller tala, med mera.
Ibland kan man tro att man är ensam om tillkortakommanden, att det är bara en själv som är sådan. Att de flesta andra är nästan ofelbara. Så är det förstås inte. Vi har alla fel och brister, men framför allt är vi alla alldeles fantastiska människor. Vi kan. Vi gör. Vi är. Vi är uppbyggda på samma sätt, men är ändå otroligt olika. Ja, lika förstås, ändå. Det finns ångest, rädsla, kärlek, tårar, glädje, kunskap, med mera, i oss alla. Det visar sig på olika sätt och det vi har blivit tilldelade är det vi själva förstå och främst behöver förhålla oss till - vi behöver gilla oss själva och därmed också alla de gener, hyss, glädjeämnen och egenheter vi har tilldelats i födelselotteriet. Det är det vi har. Det är just det vi är. Vi är olika duktiga på att se och acceptera vissa delar av oss. Kanske skulle vi klara lyckligheten i livet bättre om vi blev duktigare på att aktivt tycka mer om oss själva.
Livsstegen kanske kan vara ett redskap för detta, ett hjälp på vägen till ett liv där vi bättre eller lättare ser oss själva och ger oss tiden och möjligheten att vara i våra egna liv, mer helt. Mer enkelt. Mer nöjt.
Vi måste alla hitta en egen nyckel till förändring. Visst kan någon visa oss vägen men vi måste vandra den själva.
Vi måste alltså göra det själva. Ingen annan kan göra det åt oss eller beordra oss. Däremot, säger Carlsson, behöver vi ett sammanhang för att göra det framgångsrikt. Vi måste alltså göra det själva, men vi kan inte göra det själva. Vi behöver varandra.
Den här boken läser jag långsamt. Från pärm till pärm. Jag bläddrar tillbaka, upptäcker igen. Funderar på hur jag förhåller mig - till boken och till mig. Till mig själv. Jag funderar kring vad den säger mig.
Ja, den skaver. Eller jag skaver. För att jag är människa, som ändå inte helt ut förmår förändra mig i de led som jag faktiskt vill.
Jag läser om steg ett igen. Steg sju. Steg tolv. Fast, ja, jag tar dem i ordning, förstås.Från ett till tolv. Och sen steg två igen. Tre. Och fyra. And so on. Tills polletten ramlar ner och jag ser en riktning.
Sen behöver jag, du & vi alltså också komma ihåg - att vi också behöver ett sammanhang. Vi kan alltså inte alldeles själva.
Vi behöver varandra.
A..
 |
| Läsning härnäst? |
söndag 13 augusti 2017
Den tyska flickan - av Armando Lucas Correa
Den tyska flickanArmando Lucas Correa
Louise Bäckelin förlag
Isbn 978-91-8844-721-0
Detta är en viktig berättelse. Det är en känslostark roman som bygger på en sann historia. Andra världskriget var ett fasansfullt krig, fyllt av skillnadsgöranden av människor. Några dög och andra dög inte. Några var rena och andra orena, bara för att de var födda i vissa släktled. Som om någon kunde hjälpa detta, påverka detta. Som om det var en konstaterad sanning, och inte bara en vanvettig idé. Romer och judar var exempel på grupper som var extremt utsatta i kriget, människor som aktivt utrotades och fördrevs. Som i världens alla katastrofer finns det några som har tur, kompetens och kraft att ta sig vidare. Andra mördades av mörkrets krafter eller dödades i en förtvivlan som på något sätt liknade döden.
Den här berättelsen är viktig. Den kastar ljus över en viktig del av vår historia som är helt ofattbar och över länders vägran att ta emot människor som är behov av skydd. Det hände då, 1939 och framåt. Precis som motsvarande saker händer nu. Den berättar hur enskilda människor kan göra en stor skillnad, som plus och som minus. Hur ett telefonsamtal eller en förkylning kan göra skillnad. Hur en människas idoghet kan göra skillnad. Den berättar hur vi kan tappa kontakten med varandra, hur sorg kan förtvivla hela våra liv och hur vår önskan om att känna till vår historia spelar roll. Vad den också berättar är att de mörka krafterna fanns då, men inte bara då. Boken berättar att historien upprepar sig. Vanföreställningar förekommer i alla tider. Det är så outsägligt sorgligt att se, veta detta. Hur kan vi göra något åt det? Göra världen till en bättre plats? Göra skillnad?
När någon får för sig att vissa är mer värda än andra, att vissa människor, släktled eller idéer inte duger, då måste vi alla tänka till och se att just den tanken kan skapa otrolig skada för människor, vilka de än må vara. Vi måste se att den tanken inte fungerar. De grundläggande värderingarna - våra allas lika värde och allas lika rättigheter - är så otroligt viktigt att hålla fast i. Låt inte de vanvettiga idéerna få fäste, spridas utan att vi talar om dem och sätter oss tydligt emot.
Boken är känslomässigt stark. Den bygger på en sann historia. Den är svår, stark och viktig. Jag är tacksam för att den har passerat min väg, att jag har fått möjlighet att läsa den. Den gör skillnad.
Så, ja.
Läs boken, fundera kring text, innehåll, beskrivningar och framför allt - begrunda den bakomliggande historien och hur vi kan göra skillnad idag, så att detta inte händer igen.
Läs också vidare om m/s St Louis färd från Hamburg till Kuba och vidare till USA och Kanada för att sedan tvingas återvända till fasan i Europa. Läs om kapten Gustav Schröder och hans viktiga insats för de 937 människorna som fanns ombord på hans fartyg.
A..
lördag 12 augusti 2017
Nya intressen?
 |
| Jaha. Nya intressen hos somliga smittar. Kanske behöver jag en bil? Det går trögt med mitt bubblaköp. Jag ser att det finns andra småbilar som kanske kan vara intressanta. Jag kanske kan tänka om? Ja, jag är inte intresserad av just den här bilen, men kanske ändå den här biltypen. Om den är i något bättre skick. |
 |
| Ja, ett riktigt vrak, ja. Jag undrar - skall ägaren till detta fordon lyckas göra den fin? Ja, kanske det, kanske. Det är ju så de gör. |
Fredrika Bremer (Humlegården, Sthlm)
 |
| Fredrika Bremer står i Humlegården. Här kan man tro att hon är en kampsportare. Man skulle kunna se det som om vi alla har olika sidor, när vi ser på oss - varandra - just så. Vi har olika sidor. Vi ser olika ut från en annan sida. Ändå är vi rätt lika. Lika, men olika. |
fredag 11 augusti 2017
Bokhandeln - guld eller förlust?
Bokhandeln i bygden är till salu och jag klurar på just den och på bokhandelsbranschen i stort. Jag gillar böckerna. Jag gillar känslan som följer med en fysisk bok. Jag gillar boken i handen. Jag gillar kunskapen och tankarna. Jag gillar det faktum att någon har förmått formulera orden eller fångat bilden, igen och igen, hittat de fantastiska berättelserna och lyckats få ner orden på pränt eller bilden i rätt form. Och dessutom sen samlat det i en lämplig ram. Det är en fantastisk bedrift. Dessa människor och det de har presterat genom en färdig bok är imponerande. Färden imponerar. Produkten imponerar. Ja, böckerna och alla de som arbetat med dem är viktiga för mig.Bokhandelsbranschen har det tufft och det är många som skall ha en del av kakan. Den allt mindre kakan, kanske, eller den kaka som ligger i kraftig förändring. Det finns många led och yrkeskategorier i hanteringen av böckerna. Det finns en författare. Det finns lektörer. Det finns formgivare. Det finns korrekturläsare. Det finns tryckerier. Det finns människor med kunskap om samordningen av bokproduktionens alla olika delar, konsulter och förlag. Det finns sen förstås också samordning av förlagens och/eller författarnas distribution och det finns mastodontstora bokhandelskedjor som kör sitt race & hårda konkurrenter genom internetbokhandlarna. Ja, det är många som vill ha sin del av kakan, med en prislapp på slutprodukten därefter. Det måste vara någon eller några som förlorar på vägen. Detta är en svår bransch, men för mig viktig.
Jag vill gärna ha en bokhandel, men jag vill förstås inte att det skall vara jag som är den som förlorar.
Böcker är guld värda. Det är ett guld som jag inte vill förlora på.
A..
Länkar;
Förlagssystem (beställningskanal för bokhandeln)
Stjärndistribution (beställningskanal för bokhandeln)
Just nu läser jag; Den tyska flickan
torsdag 10 augusti 2017
Barnmorskan på Zita
Jag var igår på filmen Barnmorskan på biografen Zita i Stockholm. Det var en filmvisning för 1.6 & 2.6 miljonerklubbens medlemmar. Dessa förhandsvisningar är en fin medlemsförmån, ett fint tillfälle att samtal om viktiga frågor och ett fint tillfälle för en fin biograf att visa sig för fler och andra än de kanske vanligtvis gör. Tack, både till föreningen 1.6 & 2.6 miljonerklubben och till Zita, som tog väl emot oss alla.
Efter filmen bjöds på en efterföljande diskussion om situationen för barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige idag. Det är en kvinnofråga. Ja, en fråga för män också, men företrädesvis påverkar den kvinnor mer direkt. Det är en lönefråga. Det är en arbetsmiljöfråga. Eller flera. Det är en landstingsfråga, där någon pekar ut Stockholms landsting som ingen vill vara i. Det är en livsprioriteringsfråga - för att vi alla är människor och försöker skapa bra liv. Det är en stolthetsfråga, för att barnmorskorna inte är maskiner. Barnmorskearbetet är ett hantverk, ett unikt och mänskligt otroligt viktigt arbete, vilket framkommer både i filmen och i det efterföljande samtalet. Det är också en utbildningsfråga, där det visar sig att det inte finns tillräckligt många och relevanta praktikplatser. För få utbildar sig. För många äldre väljer att inte utöva sitt yrke.
Ja, det finns många skäl till problematiken för barnmorskorna och därmed också för alla kvinnor som idag står inför en skräckig, fantastisk och nödvändig livssituation där de oftast behöver hjälp av en kvalificerad barnmorska. En livsavgörande situation. Ja, en livsavgörande, livsförändrande, skräckig, fantastisk och nödvändig livssituation med innebörden att det eller de små liv som växer i hennes kropp skall lämna den på ett tryggt och säkert sätt.
Filmen lämnade många filmiska (klipp & scener) frågetecken och reflektioner hos mig. Varför klipper man så? Ja, det må vara, förstå, men ändå. Kärlekshistorien var ur något mått för rå för min smak. Ja, den vackrade till sig på slutet, men en kärlekshistoria behöver förstås inte vara vacker. Det kanske är för romantiserat att tro och vilja att den skall vara så.
Detta var ingen film att snyfta till, snarare skaver den. Det är bra, förstås. Frågorna efter skaver också. Vilket inte är bra. Barnmorskesituationen inkluderar en bristsituation, som träffar ett mycket viktigt kvinnoyrke och som t ex beror på felaktiga och vansinniga prioriteringar som förstås hör pengar till. Ja, pengar spelar roll, men kvinnor, relevanta arbetssituation och säker vård hör också dit. Prioriteringen behöver betänkas, det är helt uppenbart att beslutet inte är grundat på hela bilden, hela värdegrunden. Om nu kvinnor (50% av befolkningen) och deras väl tillhör bilden och värdegrunden. I detta tillhör också männen, förstås. Det är också deras arbetsplats, deras barn och deras välmående. Vilket förstås också spelar roll.
Barnmorskan. Yrkesutövaren och yrket, dess otroligt viktiga roll, spelar roll. Så ja, se filmen. Bilda dig en egen uppfattning om du gillar den. Vi gillar alla olika. Och ja, engagera dig i debatten för yrkets och utövarnas väl. Det spelar roll.
A..
Länkar;
Svensk bokhandel
Biografen Zita - Folkets bio
Barnmorskan
1.6miljonerklubben
Sveriges Kvinnolobby
Newsdesk
Efter filmen bjöds på en efterföljande diskussion om situationen för barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige idag. Det är en kvinnofråga. Ja, en fråga för män också, men företrädesvis påverkar den kvinnor mer direkt. Det är en lönefråga. Det är en arbetsmiljöfråga. Eller flera. Det är en landstingsfråga, där någon pekar ut Stockholms landsting som ingen vill vara i. Det är en livsprioriteringsfråga - för att vi alla är människor och försöker skapa bra liv. Det är en stolthetsfråga, för att barnmorskorna inte är maskiner. Barnmorskearbetet är ett hantverk, ett unikt och mänskligt otroligt viktigt arbete, vilket framkommer både i filmen och i det efterföljande samtalet. Det är också en utbildningsfråga, där det visar sig att det inte finns tillräckligt många och relevanta praktikplatser. För få utbildar sig. För många äldre väljer att inte utöva sitt yrke.
Ja, det finns många skäl till problematiken för barnmorskorna och därmed också för alla kvinnor som idag står inför en skräckig, fantastisk och nödvändig livssituation där de oftast behöver hjälp av en kvalificerad barnmorska. En livsavgörande situation. Ja, en livsavgörande, livsförändrande, skräckig, fantastisk och nödvändig livssituation med innebörden att det eller de små liv som växer i hennes kropp skall lämna den på ett tryggt och säkert sätt.
Filmen lämnade många filmiska (klipp & scener) frågetecken och reflektioner hos mig. Varför klipper man så? Ja, det må vara, förstå, men ändå. Kärlekshistorien var ur något mått för rå för min smak. Ja, den vackrade till sig på slutet, men en kärlekshistoria behöver förstås inte vara vacker. Det kanske är för romantiserat att tro och vilja att den skall vara så.
Detta var ingen film att snyfta till, snarare skaver den. Det är bra, förstås. Frågorna efter skaver också. Vilket inte är bra. Barnmorskesituationen inkluderar en bristsituation, som träffar ett mycket viktigt kvinnoyrke och som t ex beror på felaktiga och vansinniga prioriteringar som förstås hör pengar till. Ja, pengar spelar roll, men kvinnor, relevanta arbetssituation och säker vård hör också dit. Prioriteringen behöver betänkas, det är helt uppenbart att beslutet inte är grundat på hela bilden, hela värdegrunden. Om nu kvinnor (50% av befolkningen) och deras väl tillhör bilden och värdegrunden. I detta tillhör också männen, förstås. Det är också deras arbetsplats, deras barn och deras välmående. Vilket förstås också spelar roll.
Barnmorskan. Yrkesutövaren och yrket, dess otroligt viktiga roll, spelar roll. Så ja, se filmen. Bilda dig en egen uppfattning om du gillar den. Vi gillar alla olika. Och ja, engagera dig i debatten för yrkets och utövarnas väl. Det spelar roll.
A..
Länkar; Svensk bokhandel
Biografen Zita - Folkets bio
Barnmorskan
1.6miljonerklubben
Sveriges Kvinnolobby
Newsdesk
tisdag 8 augusti 2017
Fredrika Bremer - Humlegården - Stockholm
 |
| Fredrika Bremer (1801-1865) i Humlegården, Stockholm. |
Humlegården är fin, grönskande och välbesökt. Det är många som nyttjar parken. Jag passerar igenom den rätt ofta. Många vandrar igenom den på väg till sina mål. Jag ser intervallmänniskor streta runt på stigarna i lunchtid, joggarna och jag ser sollaparna ligga på gräset och njuta. Jag ser uteliggarna samla sina saker och jag ser jobbarparet som sitter nära, nära varandra i morgontiden. Jag ser också paret som uppenbart är oeniga i en fråga. Det syns tydligt på hela deras kroppsspråk att lyckan inte är helt med dem just i denna stund. Olika människor, med olika intentioner och riktningar, passerar genom parken. Det är en vacker plats.
Det finns en del stora statyer i parken, som också rymmer det mäktiga Kungliga biblioteket. Vid framsidan av parken står Hjalmar Söderberg. Han är ibland täckt med fågelskit. Söderbergsällskapet och dess medlemmar sörjer nog den synen, kan jag tro.
I parken hittar jag också Fredrika Bremer, född 1801 i Finland och död 1865 i Sverige. Hon var svensk författare, kvinnorättskämpe, djurrättsaktivist och välgörenhetsidkare. Enligt wikipedia är Fredrika Bremer den svenska kvinnorörelsens främsta pionjär. En viktig förgrundsfigur, alltså. Jag läser på wikipedia att statyn är avtäckt den 2 juni 1927 och att hon är begravd vid Österhaninge kyrka i Haninge kommun. Det finns mycket skrivet av och om Fredrika Bremer, så den som vill förkovra sig mer kring henne och hennes gärning finns det goda förutsättningar för detta. Kungliga Biblioteket, belägen alldeles i närheten av hennes staty, bör kunna ha mycket material att grotta ner sig i.
Fredrika Bremer Förbundet bildades 1884 av Sophie Adlersparre. Förbundet är en av Sveriges äldsta kvinnoorganisationer och har sedan 1914 givit ut tidskriften Hertha (dessförinnan Dagny). Förbundet lever i högsta välmående än idag. De har, vad jag förstår, haft ett gott uppsving under de senaste åren och ser framtiden positivt an. Utvecklingen för kvinnors väl, för jämställdheten, mm, är ännu inte likställd med männens men riktningen är satt. Det är många organisationer och människor som driver och strävar i den riktningen. De stöter på patrull fortfarande, vilket är oerhört förundrande, men riktningen är satt. Kvinnorna, 50% av befolkningen, har samma/lika rättigheter som männen.
Humlegården. Stockholm. Fredrika Bremer. Kungliga biblioteket. Fredrika Bremer Förbundet. Fyra fantastiska besöksplatser med olika tankebanor och en organisation att grotta ner sig i mer.
Så fint, så fint.
A..
söndag 6 augusti 2017
St Eriks Gille (Roslagsbro hembygdsförening) visar Labacken idag...
 |
| På kartan inne i huset ser vi Roslagsbro. En röd markering "här" pekar ut "Söderby övre", där Labacken är belägen. Övra Söderby är en liten by lagom långt ute på vischan, där det gamla huset ligger. St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - har sedan 1985, då fastigheten kom i föreningens ägo, arbetat aktivt för att vårda huset och gården. De har gjort ett storartat arbete här. |
 |
| Ett utsnitt av en bokhylla inne i huset. Det finns en del gamla prylar inne i huset. Ja, t ex flaskor, bilder, böcker och andra inventarier. Jag känner mig frestad att bläddra i de gamla biblarna och kanske också i Sveriges Lantbrukskalender från 1926-1927. Jag avhåller mig dock från att plocka böckerna ur hyllan, av rädsla för att förstöra eller se de vackra gamla bladen falla isär. |
 |
| En trappa upp i huset finns en del gamla möbler. Utdragssofforna, de gamla skåpen och symaskinen minner om äldre tider, och berättar till del om vår historia. Vad som utspelat sig mellan dessa väggar kan vi ändå till fullo aldrig veta. Golvet är vackert, tänker jag varje gång jag går på det. De gamla trasmattorna, många timmars arbete, ligger rena och utsträckta över golvet. Golvet, med de breda och vackra plankorna, som lutar i nedförsbacke mot fönstret och går som i vågor över ytan. Ja, golv skall förstås vara plana, men jag blir glad varje gång jag går över detta golv. Det känns att det finns historia här. |
 |
| Det stora skåpet står i huset. Nyckeln sitter i, men jag har (ännu) inte sett om det finns något i skåpet. Jag tänker att dessa gamla skåp är praktiska och fina. Stora och tunga, förstås, och svåra att flytta, men ack så praktiskt att ha skåp att lägga alla hushållets saker i och få bort dem från den synliga ytan. Skåpet ser brukat ut. En aning slitet och brukat - sannolikt har det gjort nytta under väldigt många år. |
 |
| Symaskinen. Ja, om vi tittar lite närmare står där en gammal symaskin. Fanns den i huset när det begrav sig eller är den kompletterande inredningsdetalj? Hur har det levts i det gamla huset? Hur har människorna haft det här? |
 |
| Ute i ladugården hittar man de små gamla spiltorna. Ja, här att renoverats en aning sedan tiden när det begav sig men man kan se och förstå hur det har varit. Jag, som är väldigt kort, kan stå raklång här inne - i rummet där det finns tre spiltor och en box. Det är väldigt lågt i tak. Hästskor & seldon, mm, finns bevarat, förstås. Här kan man fundera och begrunda, hur det var, just då. |
- Årtal om föreningen & gården.
- Labacken i denna blogg.
- Hembygd.se
- Dessa bilder är från besök på Labacken den 6/8 2017
Rörelse - för insamling till schysta ändamål
Det finns människor som vill idka äventyr och samtidigt göra nytta för andra. Det är en fin kombination, tänker jag. När vi färdades i Indien för några år sedan fick vi ofta frågan om vad som var vårt syfte, vår mission. Vi hade tyvärr ingen mission, ingen fråga att höja, mer än vårt eget välmående tillsammans. Jag insåg under resans gång att jag då missat en viktig möjlighet att tala om en viktig fråga, oavsett vilken frågan var. Jag hade inte tänkt i de banorna och hade därmed missat möjligheten. Vi har rest även efter Indienresan och inte heller då har jag lyckats samla tanken i en sådan riktning. Jag får skärpa mig där, tänker jag..
Följande personer har däremot gjort slag i saken;
Följande personer har däremot gjort slag i saken;
- Michael Wolhardt - 54 mil för mänskliga rättigheter
- Olle Svalander - skolmaterial till Västsaharas barn
- Fredrika Ek - The Bike Ramble - för ActionAid
Detta är exempel på människor som aktivt gör eller i närtid gjort något för andra och deras livssituation. Det finns förstås fler. Detta är människor som rör sig själva, upplever nytt om sig själva och världen - och samtidigt samlar in medel för andra väl. Det är en god sak, för mig och för många andra inspirerande och viktig. Det gör skillnad, tänker jag, att lyfta frågor för andra även när man gör något som är viktigt för en själv. Egentligen enkelt, men förstås inte ändå eftersom det ändå är få som lyckas göra just detta. Fredrika Ek har lyckats samla in rätt mycket pengar till Action Aid under sin resa, vad jag har förstått av hennes hemsida. Hur insamlingen har gått för Michael Wolhardt och Olle Svalander är inte bekant, men bara viljan och tanken är inspirerande och viktig. De strävar efter nyttan för andra, förutom den egna glädjen i rörelsen.
Jag blir glad av att se dessa människors insatser. De gör skillnad.
A..
Jag blir glad av att se dessa människors insatser. De gör skillnad.
A..
 |
| Kom i håg - det finns många sätt att göra skillnad på! |
lördag 5 augusti 2017
Dagens bild; ett grustag i Roslagen
 |
| En klippa i ett vattenfyllt grustag i Roslagen. |
Färgtonen förändras om jag drar i en spak i bildprogrammet, ja. Färgerna och linjerna förstärks, så bilden till slut nästan blir något helt annat än den var från början. Grunden är en helt vanlig, rätt grå, klippa med stänk av förundrande rött, ovanligt mjuk i sin form, i ett grustag som har vattenfyllts i Roslagen.
På platsen talar vi om regler och om återställandefrågor när naturen har våldgästats som den ju blir när man utvinner dess resurser, t ex i ett grustag. I det här området (Riala/Roslagskulla) har grustaget vattenfyllts och människor njuter av klippor och vatten. Det är inte säkert att det är lagenligt, det sägs att diskussionerna var många när det inte återställdes utan istället vattenfylldes. Området är ändå vackert, lite särskilt speciellt. Klipporna har nästan havsmiljökänsla, de är mjuka i sin form. Strax intill har träd planterats och naturen tar snart tillbaka det den utsatts för. Det växer och frodas ur det som bara var grått och skövlat. Det är fantastiskt att se växtkraften i naturen.
Naturen är fantastisk.
A..
Dagens bild; detalj i rödbrunt
 |
| Detalj i rödbrunt eller kanske i rostfärgat. |
Rost eller lite rödbrunt? Ja, hur benämner vi färger? Dörren är svartfärgad, där trä´t dragit ihop sig så att det ljusa trä´t syns där bakom. Är dörrarna därmed ganska nya, men "spännet" från förfluten tid? Strax intill det svarta höjer sig den faluröda ladan. Falurött är vackert, särskilt i grynings- och skymningsljus.
A..
fredag 4 augusti 2017
Renault 4Cv Sport
Somliga har köpt en ny bil. Det har skapat succé i hans hjärta och i grannskapet. Det är roligt att se en ny sorts glädje.
Modellen är Renault 4Cv Sport. Det är tydligen en särskild kärra, ja, det kan jag förstås se med egna ögon även om jag inte ser hela charmen själv (ännu). Bilen är av årsmodell 1958. Fordonet är täckt, alltså inte en cabriolet, och har en taklucka. Den har en del skavanker i lacken. Den tidigare gjorde omlackeringen är uppenbart inte gjord med god finess. Jag tror förstås att lackeringsarbetet behöver göras om, om somliga skall kunna färdas i den med stolthet. Det är troligt att somliga kommer att ge sig i kast med det vad tiden lider. Ja, han kommer förstås inte att göra det själv, utan leja någon kunnig & extremt intresserad person för uppgiften.
Bilen togs in i Sverige 1958 (Piteå). 1969 gavs den bort i 1-årspresent till ägarens barnbarn. Barnbarnets förälder har därefter vårdat och använt den (Sundsvall). Den har nu inte varit i bruk på många år, men har sammantaget gått 3461 mil. Nu var en ny tid i ägarnas liv, varför det blev tvunget att sälja fordonet. Somliga stod på tur för köp. Glad var han för det.
Sista besiktningen var 1997, så det är så småningom dags att göra detta igen. Den behöver nog vårdas en aning för att det skall kunna göras, förstås.
Som jag ser det är/blir detta ett nytt utövande intresse för somliga. Somliga agerar och skiner som om han har fått sockerdricka i blodet, det bubblar liksom om honom. Hur andra i familjen hänger på återstår att se. Somligas vänner, åtminstone några, blev extremt exalterade. Det förefaller som händelsen ändå är något särskilt. Det är förstås kul, när det händer så extremt upplyftande saker i bygden.
Själv är jag förstås intresserad av en fräsch men acceptabelt billig bubbla av den gamla sorten. Det är tydligen på blocket man hittar intressanta saker, så jag kanske måste börja hänga där.
Pepp? Ja, men visst.
A..
Modellen är Renault 4Cv Sport. Det är tydligen en särskild kärra, ja, det kan jag förstås se med egna ögon även om jag inte ser hela charmen själv (ännu). Bilen är av årsmodell 1958. Fordonet är täckt, alltså inte en cabriolet, och har en taklucka. Den har en del skavanker i lacken. Den tidigare gjorde omlackeringen är uppenbart inte gjord med god finess. Jag tror förstås att lackeringsarbetet behöver göras om, om somliga skall kunna färdas i den med stolthet. Det är troligt att somliga kommer att ge sig i kast med det vad tiden lider. Ja, han kommer förstås inte att göra det själv, utan leja någon kunnig & extremt intresserad person för uppgiften.
Bilen togs in i Sverige 1958 (Piteå). 1969 gavs den bort i 1-årspresent till ägarens barnbarn. Barnbarnets förälder har därefter vårdat och använt den (Sundsvall). Den har nu inte varit i bruk på många år, men har sammantaget gått 3461 mil. Nu var en ny tid i ägarnas liv, varför det blev tvunget att sälja fordonet. Somliga stod på tur för köp. Glad var han för det.
- 1958-1969 Första ägarens innehav (Piteå).
- 1969-2017 Barnbarnet äger bilen. Hans far har vårdat den (Sundsvall).
- 2017 tills vidare Ny ägare, somliga, men nytt bubbel i hjärtat, ger sig i kast med fordonet (Norrtälje).
 |
| Detalj - från somligas nya fordon. |
Som jag ser det är/blir detta ett nytt utövande intresse för somliga. Somliga agerar och skiner som om han har fått sockerdricka i blodet, det bubblar liksom om honom. Hur andra i familjen hänger på återstår att se. Somligas vänner, åtminstone några, blev extremt exalterade. Det förefaller som händelsen ändå är något särskilt. Det är förstås kul, när det händer så extremt upplyftande saker i bygden.
Själv är jag förstås intresserad av en fräsch men acceptabelt billig bubbla av den gamla sorten. Det är tydligen på blocket man hittar intressanta saker, så jag kanske måste börja hänga där.
Pepp? Ja, men visst.
A..
 |
| Intresset kan möjligen härröra från detta fordon, som är somligas familjs första bil en gång för länge sedan. Visst är det så att mycket från barndomen kommer igen? |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)