lördag 31 januari 2015

Konsumentmakt

Konsumentmakt innebär att konsumenten, den vanliga människan, berättar att något inte är ok. Eller att något är ok. Just det vi gör - är makt. Vilket ur något perspektiv också innebär att tystnad är makt.

För att konsumentmakt - om man tänker sig att bidra till någon form av förändring - skall fungera krävs dels att en eller några startar, informerar och berättar och dels att några hänger på. Det krävs ringar på vattnet. Det krävs idoghet, uppmärksamhet och tålamod. Och det krävs att människor berättar att och hur saker är felaktiga.

Jag ser ofta människor som uppmärksammar oegentligheter, som t ex utsläpp av eländen i naturen, folkrättsbrott, brott mot mänskliga rättigheter, övergrepp och tokigheter, mord, fasansfullheter mot barn och kvinnor, barnäktenskapsfrågor, hedersvåld, ockupation av länder, våld mot egen befolkning, brott mot yttrandefriheten, fängslande av oliktänkande, barnsexfrågor, schyst resande när vi turistar, med mera. Jag ser i samband med detta människor som säger att det ändå inte går att göra något och att det t ex inte spelar någon roll att jag, den lilla människan, inte köper frukt från ockupationsmakter eller berättar om det våld och de hot som många utsätts för. Jag vill verkligen betona att även den lilla uppmärksamheten och handlingen är viktig. Ju fler som är engagerade i en fråga, ju fler ringar på vattnet som den ger, desto större chans är det att det blir en förändring. Det kommer aldrig att bli någon förändring om det inte är fler som engagerar sig och just där är just du viktig. Din kraft, ditt engagemang och dina ord/handling är viktig, som en del i helheten.

Allt du gör, när du pratar, delar bilder, skriver om handlingar, mm, bidrar till helheten. När du säger att din makt är betydelselös bidrar du till att förminska dig själv. Och mig. Och alla andra som aktivt försöker. Om du tycker att någon driver en viktig fråga i syfte att göra vår värld till en bra och bättre plats för oss och kommande generationer, hjälp hen. Uppmärksamma, dela och prata om. Då bidrar också du till att göra vår värld bättre. Till allas väl.

Konsumentmakt innebär t ex att säga ifrån. Att uppmärksamma andra på felaktigheter i samhället. När en efter en ansluter, talar och berättar om varför det är tokigt, så blir det till slut möjligt att förändra.

Du - ditt bidrag - är viktigt.

Jag vill tacka alla som gör. Du som arbetar för freden, utan våld. Du som uppmärksammar förtrycket och strävar efter en ändring. Du som arbetar mot barnäktenskap och våld mot kvinnor. Du som uppmärksammar det bisarra hedersbegreppet. Du som vill visa oss att vi förstör våra hav och vår miljö och strävar efter bättring. Jag vill tacka dig för att du gör, för att du uppmärksammar mig på vansinnigheterna och för att du lägger kraft på förändring. Stort tack, för din kraft. 

A..






Följeslagare - att följa, delta, betrakta och rapportera

EAPPI, Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, startades av Kyrkornas världsråd som en svar på en förfrågan från lokala kyrkoledare i Jerusalem om internationell närvaro. Sedan augusti 2002 samverkar ett tiotal kyrkor och organisationer i Sverige för att driva den svenska delen av programmet, där Sveriges kristna råd står som huvudman.

Sveriges kristna råd organiserar den svenska delen av programmet tillsammans med en styrgrupp. I styrgruppen finns representanter från Diakonia, Equmeniakyrkan, Individuell Människohjälp (IM), Justitia et Pax, KFUM, Kristna fredsrörelsen, Sabeel Sverige, Sensus studieförbund, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Studieförbundet Bilda, Svenska kyrkan och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd.

Som följeslagare vistas man under tre månader i Israel och Palestina på någon av programmets sju placeringar. Följeslagaren följer med, betraktar. Hen lägger sig inte i striderna. Man är där för att minska våldet och för att främja folkrätten. Man är där  för att se och rapportera våld och oegentligheter men också för att visa på glädjeämnena i människornas liv. Folkrätten och mänskliga rättigheter är viktiga tankar för för en följeslagare.

Under tiden i fält samlar följeslagarna information på olika sätt för att kunna sprida kunskap om vad som händer i området när de kommer hem. Syftet är att öka engagemanget för fred och stärka folkrätten. Ett informationsarbete ingår i uppdraget, när följeslagaren kommer hem. Det kan t ex bestå av föreläsningar i skolor eller i kyrkor.

Programmet har pågått under stort antal år, där 5-6 följeslagare åker från Sverige varje termin. Uppdraget pågår i tre månader. Samtidigt kommer fler följeslagare från andra delar av världen. Följeslagarna är sålunda inte bara komna från Sverige.

Det är ett positivt och glädjande projekt - här och härifrån, till och i Israel/Palestina.

A..



Foto; Anette Grinde
Vill du veta mer om programmet? Titta då in hos Sveriges Kristna Råd och deras ord och rapporter om Följeslagarprogrammet.

torsdag 29 januari 2015

Fantastiska teaterpirater ...

Repetitioner pågår av Vårt behov av våld. Nya Teaterpiraterna heter gruppen som skrattar, slåss, argumenterar och har rysligt skoj tillsammans. Pjäsen har premiär i maj, i Sundbyberg. Just nu är det manus i händerna, men det står inte på innan det måste släppas.


Ibland står vi på scenen och ibland betraktar vi varandra i väntan på nästas tur.

Hur gör vi här? Skall vi byta plats eller betona just det ordet annorlunda?



Att tala med sig själv, övertyga eller mota,
är svårt. Skall man lyssna eller inte, på
sin inre röst?

Skarpa ord. Utsatthet. Märkligheter.
Skoj har de ändå, minsann.


Skrän, skratt och slag. 

Nej, vi har inga milda toner här. Vi tar ut svängarna så det hörs och känns.
Öva, reflektera - och ta om igen. Och sen igen, igen.

För att veta vad jag skall säga och göra,
behöver jag noga lyssna på vad andra säger och gör.


...och minspelen är underbara att betrakta...

Vem vet, kanske vill du vara med i deras skoj, spex och allvarsamhet nästa termin. Du hittar deras hemsida här och deras facebooksida här!

Foto; Anette Grinde - från Nya Teaterpiraternas repetition den 26 januari 2015.

Bilder från deras repetition den 19 januari 2015 hittar du här.

onsdag 28 januari 2015

Kokvinnorna - av Peter Gerdehag & Tell Aulin

Kokvinnorna
Peter Gerdehag
2011.
Gerdehags Film

Kokvinnorna handlar om systrarna Britt och Inger. Deras liv kretsar kring korna på gården, gården där Britt bor. I Sibbalt. Britt älskar sina kor, men Inger vill helst att Britt skall göra sig av med dem. Inger bor en bit därifrån, men besöker Britt i princip varje dag för att hjälpa henne. De träter. Inger vill egentligen inte hjälpa till med djuren, men hon hjälper ändå Britt hela tiden.

Filmen, som är en dokumentär om de båda systrarna, innehåller fina naturbilder. Det är fantastiskt vackra bilder. Ljuvliga morgonbilder, men dagg i gräset och solen som sakta stiger. Hagar med djur, Britts djur, och de fantastiska omgivningarna. Fotografen har fångat det ljuvligt vackra ljuset. De har också fångat systrarnas historia, på ett rätt fint sätt. Det är på sitt sätt en väldigt sorglig historia. Samtidigt är den fylld av medmänsklighet och omsorg. Hur är vi som människor? Så olika varandra vi kan vara. Myndighetspersonerna ter sig väldigt märkliga, även om man ur något perspektiv kan förstå dem. Eftersom vi inte har hela bilden, bara det vi ser på filmen, kan vi inte bedöma rätt eller fel. Samtidigt vill man erinra alla myndighetspersoner att se hur viktigt det är med rätt beslut, att man ser hur man kan förgöra andra människors liv med ett penndrag.

Jag gråter när jag ser slitet och de fantastiska bilderna. Jag gråter när jag ser det vackra. Och det tunga. Det är förundrande att se syskonskapet, hur Inger ändå alltid hjälper Britt. Och hur Britt är. Inger träter och svär och tycker att Britt skall göra sig av med sina djur. Hon vill inte mer. Inger vill inte mer, även om hon förstår att Britt inte kan leva utan. Just därför måste hon. Just därför måste Inger hjälpa Britt.

Sången i slutet av filmen säger; Det kommer alltid att vara vi. Ja, så är det nog här. Det kommer alltid att vara Britt och Inger. Inger kommer alltid att fortsätta att hjälpa Britt.

Det är en oerhört vacker film. Bilderna och den särskilda berättelsen fångar mitt hjärta. Hypnotiserar. Det är en oerhört vacker film.

A..  





måndag 26 januari 2015

Det räcker nu ...

Amineh Kakabaveh talar på Fadimedagen 
21 januari 2015, ABF-huset Stockholm
Amineh Kakabaveh är ordförande i föreningen Varken hora eller kuvad. Hon är engagerad och brinner för frågan om hedersvåld. Jag lyssnar när hon talar i ett seminarium på Fadimedagen 2015. Hon talar tydligt, engagerat och starkt. Hon leder seminariet tillsammans med Nicklas Kelemen, som också han är engagerad i hedersfrågan. I panelen sitter flera tunga röster, flera kvinnor och en man. Jag uppfattar dem som eniga i att hedersfrågan - den som saknar all form av heder - måste tas på allvar. Det vore verkligen glädje om vi såg att riksdag och regering verkligen tog frågan på allvar.

Det finns mängder av unga flickor i vårt land - som råkar illa ut p g a hedersproblematiken. Många pojkar och unga män drabbas också, både av vård och hot men också av krav på att kontrollera flickor och kvinnor i familj och i släkt. Hela familjer förstörs. Deras liv är inte fria.

Anineh Kakabaveh skrev en motion 2011 (2011/12:So493) där hon talade om hedersvåldet. Hon bad att det uppmärksammas och utreds, att det tas på allvar. Hon bad att rättsväsendet skulle ta frågan på allvar, så att skyldiga kan straffas. Hon bad om en haverikommission.

Frågan måste verkligen upp på regeringens bord. Ses. Begrundas. Det är inte ok att så många unga kvinnor drabbas av våld och hot, att de själva inte får välja sina liv eller sin partner. Det är inte heller ok att unga män tvinga hålla sina systrar och släktingar under kontroll.

Var och en - alla kvinnor och män - har rätt att leva sina liv i frihet, med åtnjutande av alla mänskliga rättigheter.

Jag ber att du ställer dig bredvid - tillsammans med - Amineh Kakabaveh och alla andra som strider för att alla mänskliga rättigheter skall gälla alla - och att alla som deltar i brottslig verksamhet, som t ex hot om våld, våld/misshandel, bortförande eller medverkande för barn- och tvångsäktenskap och mord, skall straffas för sin del i brotten. Jag ber att frågan - hedersvåldsfrågan - drivs framåt, så att vi 2015 kan se att rättsväsendet klarar att utreda frågorna, att skyldiga män och kvinnor fälls utifrån sin delaktighet och att utsatta tjejer och killar får en fristad där hot och utsatthet inte längre finns. Jag ber också att samhället ser att frågan finns, så att ni/vi kan bistå de tjejer, killar, män och kvinnor som råkar in i detta fasansfulla gap - att ni kan fånga dem, som i rädda dem, medan tid är.

Må kunskap, ansvar och samverkan mellan samhällets alla nivåer få ordning på denna fasansfulla och obegripliga utsatthet för våra unga.

Det räcker med balkongflickor nu, säger Amineh. Jag håller med. Det räcker med balkongflickor, det räcker med hot, det räcker med våld och det räcker med allt som har med kollektiv heder att göra. Det räcker nu. Det är dags att få ett slut på detta nu.

A..





Läs också; Vid 20 börjar den ruttna. (Adlibris)

söndag 25 januari 2015

Mänskliga rättigheter ...

Bilden kommer från UN Women,
Nationell kommitté Sveriges
viktiga rättighetsmaterial.
De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av våra liv. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv. De inkluderar därför regler om människors möjlighet att överleva, inbegripet föda och husrum, människors rätt till sina innersta tankar och trosuppfattningar, skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, rätt till utbildning, yttrandefrihet, med mera.  Det är viktigt att komma ihåg att de mänskliga rättigheterna gäller alla. Alla utan undantag.

De gäller kvinnor, män och barn. Oavsett bakgrund, religion eller tillhörighet. De gäller alla. De syftar till att ge människorna - alla - möjligheten att leva bra liv, där rättvisa och dräglighet råder. De syftat inte till att skada eller utesluta andra människor.

Artikel 3 i FNs allmänna förklaring kring de mänskliga rättigheterna säger att var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. UN Women, Nationell kommitté Sverige, beskriver detta i sitt rättighetsmaterial som att ingen har rätt att hota mig, skada mig eller ta mitt liv. 

Jag, vi, var och en, har alltså rätt till personlig trygghet. Någon annan har inte rätt att äventyra detta. Det gäller alla. Alla alltid.

Det är enkelt att förstå, eller hur? Hur kommer det sig att så många kvinnor och flickor i världen ändå inte har denna trygghet?

A..

fredag 23 januari 2015

Ickevåld och schyst resande - har de med varandra att göra?

Schyst resande håller kurser om hur vi reser mer hållbart. De har några kurser i maj i år. De är gratis.

Varför är mitt deltagande i Schyst resandes tanke viktig - när jag tänker i termer av ickevåld?

- Ja, t ex genom att uppmärksamma frågan om sexturism. Det finns mängder av barn som utsätts för våld, övergrepp, mm. Genom min uppmärksamhet och genom min aktiva handling kan livet bli annorlunda för något eller några av dessa barn.

Schyst resande har kurser i Åre eller i Stockholm i maj. Anmäl dig nu.

A..









Länkar & sån´t.
HRF. Unionen. LO-TCO Biståndsnämnd. ABF. Apollo. Biståndsdebatten.se. Kollega. Hållbar turism

torsdag 22 januari 2015

Varken hora eller kuvad ...

Varken hora eller kuvad är deras - föreningens - namn. De beskriver sig som den feministiska och antirasistiska gräsrotsrörelsen. Den som arbetar för jämställdhet, antirasism, feminism och jämlikhet.

Organisationen längtar, som så många andra, efter den tid när alla mänskliga rättigheter gäller alla. Den borde vara här nu, kan man tycka. Det är mycket tydligt att den inte är här ännu.

Föreningens övergripande mål är att:

  • Främja demokrati och mänskliga rättigheter 
  • Verka för jämställdhet och alla människors lika värde 
  • Förebygga och motverka kvinnoförtryck och alla former av våld mot kvinnor 
  • Kämpa mot diskriminering, segregering och utanförskap 
  • Båda könen ska leva i samförstånd 
  • Människor ska respektera både sig själv och sina medmänniskor

Föreningens målgrupp omfattar allt ifrån kvinnor och män till barn och unga som delar deras värderingar. De vänder sig särskilt till tonårsflickor och unga kvinnor (12–25 år) bosatta i ekonomiskt och socialt utsatta förorter och som lever under ett patriarkalt förtryck. Varken hora eller kuvad verkar på samhälls-, grupp- och individnivå. De arbetar lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

Igår, på Fadimedagen, höll de ett seminarium i ABF-huset i Stockholm. I panelen satt Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby, Carina Ohlsson, ordförande S-kvinnor, Arhe Hamednaca, S, Annika Lillemets, MP, Halala Rafi, Kvinnojouren NINA och Rosita Grönfors, Romska och Resande kvinnoorganisation. Samtalet leddes av Amineh Kakabaveh och Nicklas Kelemen från Varken hora eller kuvad. Samtalet kretsade kring Fadime, mängden pengar till samfund i Sverige och våld mot kvinnor - ur hedersperspektiv. I samtalet hörs också en stor frustration kring integrationspolitiken och om SFI (svenska för invandrare), där man missar att tala om demokrati och mänskliga rättigheter.

Alla närvarande visade sin sorg och frustration över våld, över integrationsproblematik, över samhällets flathet och över den allvarsamma hedersproblematiken som skadar så många ungas liv. Kvinnorna och männen berättar om fall efter fall, om ungdom efter ungdom som fallit offer för hedersvåldet och om samhället som stillatigande låter det ske.

Kunskap. Ansvar. Samverkan. Ja, det är ord sm jag har hört ofta de senaste dagarna, förutom orden om samhällets flathet. Det är kunskap, ansvar och samverkan som kan göra skillnad. Och mod att berätta om alla de oegentligheter som förekommer i vårt land. Lägg bort flatheten och ta ton. Visa, gör, berätta och agera.

Våld är ett otyg. Våld mot kvinnor är ett helvete. Hedersvåld är obegripligt fruktansvärt. Det måste få ett slut.

Heder till alla er, kvinnor och män, som arbetar i tjej- och kvinnojourer, föreningar mot våld och förtryck och för att ni så strävsamt och engagerat höjer era röster.

Heder till er.

A..


tisdag 20 januari 2015

Fantastiska teatermänniskor ....

Det handlar om uttrycken. Om känslan. Om kraften. Och tonen. Det handlar också om närvaron. Den som handlar om här och nu. Nuet, liksom.

Det är rent underbart att sitta på golvet eller gå omkring mitt i gruppen - och se och höra deras uttryck. Deras personligheter syns tydligt, men ändå inte. De kämpar, läser, improviserar, njuter och ler.

Jag besökte teatergruppen Nya Teaterpiraterna i Sundbyberg. Det var en glädjens stund. De gav mig lyckoskutt i hjärtat. Dessa människor träffar jag gärna igen!


Deltagarnas personligheter är olika. Det syns i deras rörelser och hörs i
deras improvisationer.  

Jag blir så glad av att se glädje, mod, förberedelser och var och ens
fantastiska deltagande.

Minspel och röstläge spelar roll. Grundbulten är mod -
även om rummet är en trygg plats där ingen vill den andre ont.

Skratten är många och glädjen känns tydligt. Mitt hjärta tar lyckoskutt
när jag ser och hör deras göranden. 

Teatergruppen gav mig verkligen lyckoskutt i hjärtat. Deras minspel och
göranden är fantastiska. 
Just nu får de ha sina manus, men det står inte på innan det är
dags att kunna alla repliker utantill. 
Ja, skratten är många även om frågorna är allvarliga. Våld är
förstås inget att skratta åt, men deltagarna har svårt att hålla sig
för skratt. 


Det är mycket våld i pjäsen. Akta dig nu för kniven!

Foto; Anette Grinde
Nya Teaterpiraternas repetition den 19 januari 2015.

fredag 16 januari 2015

Abbas hjärta

Abbas hjärta
Berättelsen om pojken som blev hedersmördad
Sigrid Edsenius
Isbn 978-91-87043 12 3
2013
Arx Förlag Ab
www.arxforlag.se

Sigrid Edsenius berättar om Abbas Rezai, pojken som blev mördad för sin kärleks skull. Hon berättar om Abbas och Zahra och deras kärlek och hur fasansfullt farlig den blev. Den var inte tillåten och det slutade med en katastrof, som förstörde många människors liv. Den förstörde för att det svenska samhället inte lyssnade, inte kände till och inte förstod. Den förstörde också för att några ansågs sig ha rätten att bestämma över andra människor och driva det in absurdum. Berättelsen handlar också om kollektivets tryck på individen, om överheten som styr med järnhand och om hur rädslan gör att det är omöjligt att få reda på vad som verkligen hände. Hedersfrågor är, för mig som inte levt i dem, helt obegripliga. De går inte att förstå eftersom de ligger så långt ifrån mitt inlärda synsätt. Mitt och vårt. De flestas här. Jag har också, efter att ha läst några böcker i detta ämne, förstått att rättsväsendet i Sverige inte förstår, eller har förstått, hur hedersfrågorna ser ut och hur de påverkar människorna som är inblandade. Hur familjen, släkten och hoten gör dem till marionetter och hur omöjligt det är att gå. För att det är omöjligt att göra sig ensam, för att det är omöjligt att vara utan familjen och för att det är omöjligt att gömma sig.

I Zahras familj verkar hoten och våldet hela tiden finnas närvarande. Det är som om det går igen i varje manlig del av familjerna. Ja, även Zahras mor tog till våld och var delaktig i mordet, men för männens del verkar det till slut inte finnas någon, eller nästan någon, kvar som inte tar till våld eller hot. Klart verkar vara att ingen alls klarar sig utan att drabbas av våld och hot.

Abbas Rezai mördades i november 2005. I juli 2011 dömdes Zahras föräldrar, Raoof och Leyla, för mordet på Abbas. Zahras bror Majid dömdes för medhjälp. Långt dessförinnan hade Majid tagit på sig dådet och dömts för mordet. Han ändrade sig och berättade, åtminstone en del av, sanningen när tiden närmade sig för en utvisning ur landet. Det finns bara sorg i hela frågan. En enda stor fasansfull sorg som dragit med sig många i fallet, förstört mångas människors liv.

Boken avslutas med olika röster om heder, om vad som gjordes, vad som kunde ha gjorts annorlunda och hur det ser ut nu (eller när boken skrivs). Sist, men absolut inte minst, möts jag av Sigrid Edsenius källor. Jag kan också se det som material som vi, var och en som behöver lära oss mer om detta, kan dyka i. Listan ser, till många delar, mycket läsvärd ut även om den också ter sig förskräcklig. Tänk ändå att så många ord har lagts på något som ännu fortfarande inte är löst och klart, som fortfarande pågår. Ja, inte för Abbas då, utan för alla de andra ungdomar som fortfarande lever med risken att inte få välja, som lever under hot och att tvingas in i relationer och liv som de inte själva önskat.

Tack, Sigrid Edsenius, för din viktiga berättelse.

A..

 




Länkar & sån´t.
Adlibris. Bokus. Arx Förlag. Gapf. Heder och samvete. Du skall dö. Fadime Sahindal. Sara - Maisam Abed Ali. Pela Atroshi. Abbas Rezai.

Var det verkligen ingen som såg honom?

Han gick långsamt. Han sköt sin rollator framför sig. Utan den var det svårt att gå. Plötsligt började signalen ljuda. Han hastade så gott han kunde, men han hann inte över de båda spåren innan bommarna gick ner. Bommarna gick ner precis framför honom. Han ställde sig nära, så nära han kunde.

Det var två spår. Ett i vardera riktning. Det kom ett tåg på motsatt sida när jag kom ut från en dörr i närheten. Skönt, tänkte jag när jag såg tåget, nu behöver jag inte vänta. Bommarna gick inte upp och då såg jag mannen. Nej, tänkte jag, han står på fel sida och bommarna går inte upp. Då kommer det snart att passera ett tåg nästan precis där han står. Hur gör jag? Jag hann inte göra något. Jag hann inte tänka ut något mer än att försöka fånga hans blick och hålla honom stark och stilla. Hade han rört sig hade han kunnat vingla ut mot spåret och då hade han inte klarat sig. Hans belägenhet var fasansfull. Tåget passerade i hög hastighet och mycket nära. Det fladdrade i hans jacka. Bommarna gick upp och han gick sakta framåt. Jag frågade hur han mådde och vart han var på väg.

- Jag hann inte över i tid, sa han lågt.
- Jag blev så rädd, sa han sen.

Ja, det var verkligen begripligt. Han ville inte ha någon hjälp, han klarade sig, sa han. Han skulle till Systembolaget för att köpa något till hans hustru som fyllde år. Vi gick åt varsitt håll.

Jag var ännu fylld av fasa när jag gick vidare. Jag vände mig om och såg honom sakta gå åt andra hållet. Hans rädsla måste ha varit väldigt stark där han stod. Ensam, på fel sida och med vetskapen om att ett tåg strax skulle rusa fram. Olyckan låg riktigt nära.

Jag undrade sen varför ingen hade hjälpt honom i hans belägenhet. Det måste ha funnits tid för detta när bommarna gick ner. Var det ingen som såg honom? Var det verkligen ingen som såg honom? För inte var det väl så att ingen brydde sig om att agera?

A..

onsdag 14 januari 2015

Fotografier

Fotografier är viktiga, tänker jag. Fotografierna berättar hur vi har det, hur tiden förändras och hur familjerna ser ut. Jag hörde att de som köper upp dödsbon slänger fotografierna som finns i kvarlåtenskapen. De säger att de är privata och inte får lämnas ut - de slängs istället. De antika går bra att spara och sälja, men de nya slängs.

Jag blir så ledsen när jag hör detta. Vad gör det med vår tid? När blir den värdefull och hur lyckas vi sen få tag på bilder över de som lever nu? Eller över tiden när det var 24 eller 36 bilder i våra fotorullar?

Släng inte din anhöriges fotografier. Ge dem till någon som bryr sig om fotografier, tidens gång och det som varit. Berätta också gärna det du vet om fotografierna. Låt inte liven - och allt det som varit - falla i glömska, som om de inte betydde något.​ Hittar du ingen annan, så tar jag gärna emot dem och lyssnar på din historia (om du bor på norra Öland, i Stockholm eller i Roslagen).

Anette Grinde




Bergtagen - av Richard Elmqvist

Bergtagen
Hoi Förlag AB
2014
Rickard Elmqvist
Isbn 9789175579245

Hoi Förlag säger följande om boken;
Det hela började mellan två livskriser och med en låt av Toto från 1982. Stressen över att inte ha åstadkommit någonting annat är meterlånga krognotor och rejält nedsotade lungor var påtaglig. Mitt i denna förvirring, när man inser att man inte kommer att bli vare sig känd eller rik och att resten av livet kommer att vara en brant utförsbacke ner i kistan, började en tanke att gro. Den handlade om världens mest ikoniska berg och känslan av att bestiga dessa.

Vissa väljer att göra en svensk klassiker. Det är rimligt. Det har blivit en folksport. Men att få för sig att klättra i berg helt utan tidigare erfarenhet är förmodligen inte rimligt. Det finns lättare sätt att ta livet av sig.

Rickard Elmqvist är kocken som sadlade om till ingenjör och började bestiga berg. Som sin första topp valde han Kilimanjaro, klädd i smoking. Det här är hans berättelser om hur man bör och inte bör göra när man som amatör tar sig an en sport som både är farlig och ansträngande. Detta är också en liten berättelse om Kilimanjaro, Kebnekaise och Kaukasus – de tre första men sannolikt inte de sista topparna Rickard har bestigit. Hans livs äventyr har bara börjat – handduken är packad – ska du med?


Ja, Richard Elmqvist är bergtagen. Han är fångad och förtrollad av bergen.

Han har rest och klättrat. Han har upptäckt och utvecklats. Han har lärt sig väldigt mycket nytt. Han har gått från ingen till någon. Någon som har gjort - någon som har uppfyllt någon eller några av sina drömmar, utvecklats och levt. Man blir glad av sån´t.

I boken talar han om några av sina erfarenheter och lärdomar. Han betonar vikten av rätt sorts utrustning, viktiga guider och erfarenheter som gör skillnad.

Ja, Richard Elmqvist må vara fångad och förtrollad, men han har inte förlorat sans och vett. Han är rädd om sitt liv och tänker noga kring sin säkerhet. Utrustning, mat och människorna runt omkring sig, och då främst gruppens ledare, är mycket viktig. Han återkommer ofta till säkerheten och det är väldigt tydligt att han är mån om livhanken, trots att adrenalinet och endorfinerna pumpar i kroppen. Han vill tydligt mer, men är också tydligt glad i livet. Han vill inte äventyra, trots att han mycket gärna satsar på sina äventyr.

Bergtagen gör mig glad. Den är skriven på ett enkelt och medryckande sätt, den är också krass och tydlig. Den ger mig lust att göra. Ja, man blir glad och inspirerad av att läsa denna bok.

Den bygger på min längtan. Den som strävar efter nya äventyr.

A.. 




Adlibris. Hoi Förlag. Bokus.

söndag 11 januari 2015

Dagens väder

Dagens väder 11 januari 2015; ruskigt.
Dagens väder är lite ruskigt, kan man kanske säga. -3 grader och lite busig blåst. En hel del nederbörd har trillat ner i dessa trakter i natt och idag.

De fina insjöisarna är nu ett minne blott.

Längst inne i Norsviken satt ett gäng fiskare på den snöiga isen och prövade sin lycka idag. Man får hoppas att de fick den fångst de ville ha och att de höll sig torrskodda under sin vistelse på isen.

Beda Olivia (Vivan) f. Stålnacke - 1890-1972

Beda Oliva Stålnacke 1890-1972
Gift med Karl Paul Woller Nachtweij 1895-1971
Beda Olivia Stålnacke


lördag 10 januari 2015

Stadion Marathon 2015 (lördag 10 januari 2015)

Här följer några bilder från Stockholm Stadion Marathon och halvmarathon 2015

(183) Annika Rosengren, TSM Running















(35) Ulla Lembke och (31) Annica Johansson 


(73) Kaj Bergman, Hultsfreds LK













(35) Ulla Lembke, (32) Jennifer Johansson, och (31) Annica Johansson
Glada vänner i samspråk hela halvmaran! 

















(124) Lennart Bengtsson, Solvikingarna


















(146)  Kjell Åström, Månkarbo IF
Samma mössa som i fjolårets lopp! Han känns igen, minsann.


















(137) Lars Leonardsson, Stockholms Långdistansklubb.
Ja, man kan inte springa med jackan stängd om man
vill vara med på några bilder! :)

















(107) Mikael Forsström, Runday IF























Man skulle kunna ana att detta är Sigvard Koplimäe,
men det är en aning suddigt och utan synlig nummerlapp så
jag kan ju inte svära på saken. 



















(101) Tomas Eriksson, Stockholm


















(197) Roger H Andersson, IFK Sala






















(107) Mikael Forsström, Runday IF


















(60) - Så här långt har jag inte sprungit på 10 år, säger Matthias Holgersson,
Runday IF, som springer med mörka glasögon och blindkäpp. 


















(132) Joakim Rinaldo, LK Nyköpings Runners

























Foto; Anette Grinde

Ifjol var det lite snö och halt underlag för löparna. Jag minns att det nämndes att det var halt. Idag var det snöfritt när jag var där och fotograferade. Möjligen kom det snö senare under dagen - eller så hade de tur och klarade sig från snöovädret som kom.


torsdag 8 januari 2015

Zacharias Johan Lundeberg - (1828-1898)

Mer om bilden här.
Mer om bilden här.

























Detta är Zacharias Johan Lundeberg, född i Ockelbo 1828 24/3. Kommminister i Ockelbo 1866, kyrkoherde i Färila 1866, i Norrala och Trönö 1873, i Valbo 1885, kontraktsprost i Valbo 1889, död 1890 1/12. Källor: - Upsala ärkesstifts herdaminne 4, utgiven av Ludv. Nyström (1893). - Svenska Prestmän, odaterad skrift på Stockholms stadsarkiv med avporträtterade präster. Samma bild finns där. (Enligt Eva Leksell – 20061101 på hemsidan genealogi.se).

Ovanstående text säger att Zacharias Lundeberg dog 1890. Rätt årtal är 1898. Han är, enligt dödsboken (Valbo/Gävle) noterad som död den 17 oktober 1898.

Zacharias Lundeberg är sonson till Johan Petter (1767-1816) - enligt Lundeberg, släkt - Svenskt Biografiskt Lexikon.

Lundeberg, Zacharias Johan, f. 1828 i Ockelbo Gävleborgs län, Kyrkoherde (enligt anteckning om Lundeberg, Zacharias Johan i digitaliserade Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1880 hos Riksarkivet.

Husförhörslängden hittar du här.
Sidan och renskriven text finns att
läsa här.
























I husförhörslängden 1880 finns han antecknad på Prestbolet tillsammans med resten av hushållet.

Zacharias Lundeberg är begravd på Valbo kyrkogård i Gävle.

I Svensk läraretidning står att läsa om Zacharias Lundebergs sjukdom och bortgång. 

Bruksinspektor Per Gustav Lundeberg (1803-1870) är far till Zacharias Lundeberg (1828-1898). Anna Margareta Undén (född 1802) är Zacharias mor. 

Zakarias Lundeberg och Nanna Lovisa Sofia Lundqvist (född 1829 i Rasbo) fick tre barn; Elin Anna Fredrika Lundeberg, (1859-1861), Sigrid Maria Katarina Lundeberg, (1860-1861) och Ruben Petrus Andreas Lundeberg, (1861-1889).

Mer släktforskning om Lundeberg i denna blogg finns här.