Visar inlägg med etikett Mänskliga rättigheter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mänskliga rättigheter. Visa alla inlägg

torsdag 22 november 2018

Förbud mot barnäktenskap...


Läser en notis i dagens (22/11 2018) Norrtelje tidning om förbud mot barnäktenskap.

Bra, men vad händer med barnet när det kommer till Sverige. Vad blir konsekvenserna för den som är gift och den som inte är? Hur ser reglerna ut?

Ja, det behöver jag ta reda på.

A..

söndag 6 augusti 2017

Rörelse - för insamling till schysta ändamål

Det finns människor som vill idka äventyr och samtidigt göra nytta för andra. Det är en fin kombination, tänker jag. När vi färdades i Indien för några år sedan fick vi ofta frågan om vad som var vårt syfte, vår mission. Vi hade tyvärr ingen mission, ingen fråga att höja, mer än vårt eget välmående tillsammans. Jag insåg under resans gång att jag då missat en viktig möjlighet att tala om en viktig fråga, oavsett vilken frågan var. Jag hade inte tänkt i de banorna och hade därmed missat möjligheten. Vi har rest även efter Indienresan och inte heller då har jag lyckats samla tanken i en sådan riktning. Jag får skärpa mig där, tänker jag..

Följande personer har däremot gjort slag i saken;
Detta är exempel på människor som aktivt gör eller i närtid gjort något för andra och deras livssituation. Det finns förstås fler. Detta är människor som rör sig själva, upplever nytt om sig själva och världen - och samtidigt samlar in medel för andra väl. Det är en god sak, för mig och för många andra inspirerande och viktig. Det gör skillnad, tänker jag, att lyfta frågor för andra även när man gör något som är viktigt för en själv. Egentligen enkelt, men förstås inte ändå eftersom det ändå är få som lyckas göra just detta. Fredrika Ek har lyckats samla in rätt mycket pengar till Action Aid under sin resa, vad jag har förstått av hennes hemsida. Hur insamlingen har gått för Michael Wolhardt och Olle Svalander är inte bekant, men bara viljan och tanken är inspirerande och viktig. De strävar efter nyttan för andra, förutom den egna glädjen i rörelsen.


Jag blir glad av att se dessa människors insatser. De gör skillnad.

A..



Kom i håg - det finns många sätt att göra skillnad på!

tisdag 6 juni 2017

Svalorna söker en ny verksamhetsledare

Svalorna söker en ny verksamhetsledare för att samordna sitt arbete i Sverige, Indien och Bangladesh, läser jag på ideellajobb.se. Jag klurar över viktiga jobb i den branschen, så jag läser och funderar kring annonserna när jag ser organisationer som driver frågor om t ex opinion/påverkan, miljö, rättvisa, mänskliga rättigheter, jämställdhet, mm söka folk till viktiga & påverkanstjänster. De är viktiga. Intresserar.

Arbetet kräver ett demokratiskt men tydligt och inspirerande ledarskap, erfarenheter från civilsamhälle och föreningsliv, kunskaper om internationellt utvecklingssamarbete och hållbarhetsfrågor i vid bemärkelse. 

Jag tänker på Svalorna som en viktig organisation som arbetar med viktiga frågor. Mänskliga rättigheter står högt i kurs hos mig. Den rättvisa världen, utan fattigdom och där vi själva kan påverka våra liv i acceptabel utsträckning är viktig. Utrotandet av fattigdom, byggnationen av skolor och rättigheten till skolgång, den viktiga frågan hälsa, frånvaro av våld/terror och närvaron rättvisa är viktiga spår. Jag tänker att den viktiga miljöfrågan också hör hemma där och att allt detta är något vi hela tiden måste adressera. Miljöfrågorna är helt enkelt en mycket viktig rättvisefråga, precis som arbetsmiljöfrågorna är. Allt hänger ihop och tillhör de viktiga spåret i riktning mot mänskliga rättigheter och rättvisa. Det är så viktigt att vi verkligen gör, hela tiden. Uppmärksammar, skapar skav, utvecklar, ser - gör, tillsammans och var för sig.

Jag vill så gärna att vår värld blir bättre - vår här, där och vår allas tillsammans. För att vi har det bra här, kan vi inte släppa vårt ansvar för andra platser där det är så mycket sämre. Vi kan heller inte släppa frågorna här, för de riskerar att gå bakåt om vi inte håller fast dem i rätt riktning.

Verksamhetsledare är en viktig post. Som också alla andra poster i en organisation är. Ekonomer, programansvariga, kommunikatörer, assistenter, insamlingsgrupper, styrelseledamöter, mm. Ja, alla måste gå i samma riktning. Vi måste tala om detta - riktningen - tillsammans, vad som är vårt egentliga uppdrag. Vi måste lyssna till varandra och ledningen måste leda grupperna dit. Det är så oerhört viktigt att vi alla hjälps åt för att helheten skall bli bra. Bara en kan inte, vi gör det tillsammans. Vi måste - tillsammans - veta vart vi är på väg, se samma bild, liksom.

Hos Svalorna ser jag att verksamhetsledaren har ansvaret för den långsiktiga hållbarheten i föreningens ekonomi i vilket ingår återbruks- och second hand-verksamhet. Det är glädjande att man också har det siktet. Det är viktiga frågor. Verksamhetsledare behöver ofta vara pålästa och engagerade, beroende av hur ledningen (styrelse & ordförande) ser ut. Ibland hindras ledaren och ibland höjs den, skapar nya möjligheter. Det är så viktigt & fint när styrelse/ordförande och kansliledning höjer varandra och går på samma spår, ser och känner - och håller med om - riktningen i organisationen. Det är så fint när det är så, och så sorgligt när det inte är. Teamet tillsammans, är hela grejen. Konkurrens och hinder, när människor tillsammans inte nyttjar - kan nyttja - hela sin kapacitet i sin roll är bara sorgligt. Låt oss hoppas att det inte är så hos Svalorna, utan fyllt av lustfyllda och meningsfulla möjligheter, där samtalet är gott och människorna peppar varandra tillsammans.

Lyckligt påverkansarbete, glöd, opinionsbildning, samtal med personal för att finna deras lust och glädje - ja, det är finfint ledningsarbete, det.

Varmt lycka till, till dig som söker och får tjänsten som verksamhetsledare hos Svalorna. Pepp för tjänst, organisation och alla individer som ingår i team och volontärskrets. Pepp för ett schyst team, helt enkelt, som gör schysta saker.

A..






lördag 8 april 2017

Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma...

Jag går sakta nerför trappan, här hemma. Jag lever. Det är en ny dag, idag.

Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma. Det kom oss så nära. Det skakade om oss, tog fram nya känslor. Alla hade sina mobiler i händerna för att informera sig och andra. Telefonkapaciteten havererade, överbelastningen var ett faktum, men sociala medier fungerade. Det gick att informera sig, även om mängder av rykten uppkom. Egna sanningar, obekräftade tolkningar som tog fart, florerade. Ryktesspridningen drev fort i rummen och över nätet. Vi letade information, tolkade det lilla som fanns. Människor var rädda, för sin egen säkerhet och för andras. Vi grät. Det gjorde ont.

Ett nytt sorts våld slog ner mitt ibland oss. Vi har sett det förr, men nu kom det nära. Ett våld av den där alldeles obegripbara sorten. Tillfälligheter avgjorde hur vi drabbades. Det förde oss samman, men skapade väldigt mycket rädsla. Rädsla. Låt oss hoppas att vi kan skaka av oss rädslan, när detta lagt sig. Att vi kan fortsätta att leva livet i acceptabel trygghet. Visst kan vi välja den riktningen? Ja, vi kan välja den riktningen.

Jag läser i DN att fyra människor dog, att flera ligger på sjukhus för sina skador och att en man är gripen. Jag ber idag för alla de människor som var mitt i, som chockades, dog och skadades och för alla de vänner och nära som är ledsna, förtvivlade. Jag önskar styrka till dem och oss alla för att klara sin/vår nya dag. Idag och nästa. Och nästa igen.

Jag ber att vi inte blir hatiska och förbannade, att vi istället låter omsorgen om våra och andras liv och hälsa vara i fokus. Låt oss skaka av oss rädslan, när detta lagt sig en aning, låt oss gå ut i livet igen.Vaksamma, men öppna och välkomnande. Låt oss leva våra liv i glädje, med ett övermått av omsorg om varandra. Vi kan inte skydda oss mot allt, helt uppenbart är det så, men vi kan se oss om en aning och se hur människor omkring oss mår.

Låt oss gå ut, stärkta av insikten att vi behöver vara just vaksamma, med öppna, vänliga och omsorgsfulla ögon. Att vi behöver betrakta varandra och bistå den som trillar iväg i extrema tankegångar - där livet inte är viktigt, där någon har större rätt än andra.

Gränsen mellan civilkurage och angiveri kanske ibland är hårfin. Angiveri är inte vackert, tänker jag, men civilkurage är det. Jag tänker att det är vårt ansvar att bära det - civilkuraget - i väldigt mycket högre grad än vad vi, några, inte alla, gör nuförtiden i vårt samhälle.

Se dig om.
Hjälp den som du har i ditt nära nätverk, som mår pyrt. Kan vi höja ribban i vår egna civilkuragenivå? Ja, det skall jag absolut göra. Jag skall absolut höja ribban i hur jag lever mitt liv, och i hur jag tar ansvar för att vi tillsammans kan leva bra liv.

Jag hoppas att fler gör det. Höjer ribban, för bra liv, tillsammans. Alla. Tillsammans - på vår gemensamma jord. I omsorg, i gemensam fred.

A..



Länkar & sån´t.




tisdag 25 oktober 2016

Det är hög tid för frihet nu....

Jag lyssnar till radioprogrammet Västsahara och Sveriges u-sväng (sändes första gången den 13 februari 2016). Där finns flera röster som berättar om Västsahara och om att Sverige inte erkände Västsahara när detta var på tapeten. Det är ett intressant radioprogram, där Kajsa Bodlind med hjälp av sin egen, politikers och kunniga, engagerade människors röster försöker berätta vad som hände. De vänder och vrider på frågan. Jag lyssnar igen, och försöker också vända och vrida på frågan i min tanke. Hur kom det sig egentligen?

- Vi har inte sneglat på säkerhetskandidaturen (FN), vi har inte sneglat på de marockanska gatubarnen - vi har gjort en bedömning av den här frågan och kommit fram till att vi skall stärka FN-processen, säger den socialdemokratiska regeringens företrädare utan att berätta varför och hur. Själva beslutsmotiveringen är inte offentlig och den berörs inte när hon berättar om bedömningen. Det är mest ett nej och en riktning att istället låta FN dra i frågan. Vi talar då om ett FN som tidigare inte har förmått komma någonstans i frågan som rör Västsaharas rätt och Marockos ockupation. Beslutet känns inte begripligt.

Den svenska kandidaturen till FNs säkerhetsråd har intresserat den svenska regeringen och de har lagt stora pengar och mycket tid på detta. Man kan, trots de ihärdiga förnekandet, ändå tro att det spelade roll i det här beslutet. Marocko och deras starke vän Frankrike kanske ändå påverkade Sverige här, fast det är förstås bara en ovidkommande gissning. Sådana skall vi hålla oss borta ifrån, eftersom det är fakta som gäller för beslut.

Sverige erkände Palestina. Om man hade erkänt Västsahara, som befinner sig i ett liknande, om än inte lika, läge som med Palestina och med folkrättsfolkets tydliga riktning om att det är möjligt och bör göras - så blev det så märkligt när regeringen plötsligt sade nej. Det var så många som hoppades och längtade efter detta erkännande och det var som om luften gick ur många när det inte kom. Ett långt och plågsamt nej hördes i luften och genom de sociala medierna. Många människor blev väldigt ledsna och besvikna.

Vi hör att många politiker försöker vara diplomatiska och de säger att de inte är besvikna, men man undrar verkligen över valet av väg. FN-förbundet välkomnar naturligtvis ett FN-spår, som om de kunde säga något annat, men de ger också uttryck för att vi måste kunna se att det historiskt inte har fungerat. Västsaharabesvärligheterna har alltså pågått i 40 år. I 25 år har FN försökt få till stånd en folkomröstning. Riktningen har inte gått tydligt framåt hittills, så många undrar hur regeringen tänkt sig detta.

I samma svep som regeringen fattade beslutet om att inte erkänna Västsahara fanns frågan om handel med Marocko på bordet, där IKEA låg nära i öppningstid. IKEA hindrades. De marockanska gatubarnen, som Marocko vägrade att ta emot som sina, fanns också där. Vi hörde också frågor om fiskeavtal, om nyttjande av västsahariska naturtillgångar som inte kommer västsaharierna till del. Med mera. Låg dessa och andra sidofrågor som en del i beslutet att inte erkänna Västsahara?

Det ligger nära till hands att undra om Sveriges erkännande av Västsahara var beroende av att Marocko tog tillbaka sina medborgare som oriktigt befann och befinner sig i Sverige eller att marockanerna lät ett svenskt storbolag etablera sig i Marocko? Jag ryser när jag tänker tanken. Det får verkligen inte vara en del av frågan. Ja, det sägs förstås att så inte är fallet. Ett mått av tvivel finns tydligt kvar. Kanske beror det på att vi inte fått se den bakomliggande förklaringen, lyssna till samtalet. Den hemliga diskussionen. Den hemliga rapporten, de hemliga samtalen och otydligheten utåt skapar rykten och egna tolkningar. Tvivel, tystnad och otydlighet är sällan en tydlig riktning, inte heller i denna fråga.

Folkrätt, folkvett och rättvis styrsel i den juridiska tanken ska ligga på beslutsbordet. Inget annat. Frågan kvarstår - låg där annat också? Ja, det är fortfarande inte klart hur detta kunde hända - varför, helt enkelt. Det är inte heller begripligt hur vi kan lägga detta i händerna på ett FN där processen inte fungerar.

Det finns en önskan om omtag. Nya tag.

Det är hög tid att Afrikas sista koloni återfår sin frihet - och folket som hör till detta område. Låt det västsahariska folket leva sina liv i frihet, inte under hot och rädsla, inte i den ofrivilliga förskingringen eller i sandiga och svåra flyktingläger som omöjliggör förkovran och utveckling.

Det är hög tid för frihet nu, skulle nog jag tänka om jag var västsaharier.

A..




Miljömagasinet

fredag 12 augusti 2016

Artikel 17. Var och en har rätt att äga egendom.

Artikel 17 - Mänskliga rättigheter.

1. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. 2. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

Jag bestämmer alltså själv över mina ägodelar. Jag har rätt att köpa, ta emot och ärva egendom. Ingen får godtyckligt ta mina saker ifrån mig. Det känns självklart, eller hur? Är det självklart överallt?

I Palestina ärvs marken. Jag hör flera berättelser där människor berättar om hur marken ärvs från generation till generation. Den säljs inte, den stannar i familjen. De vårdar sina hus och odlar sina marker. I ockupationens tid har detta skapat problem. Det har aldrig funnits papper i moderna böcker eller it-system som visar äganderätten. De har inte gjort så, det har alltid fungerat ändå. Det är andra makters påfund att föra böcker så. Plötsligt kommer en ny herre, en ny makt som kräver en annan ordning. Då riskerar människorna som har levt här i 100-tals år, generation efter generation, att gå lottlösa ur diskussionen. De riskerar att förlora den mark och de egendomar de alltid har ägt, för att någon annan säger att det måste bevisas på ett annat sätt.

De får ägna tid och pengar till att skydda sina ägodelar. De äger den, men ändå kommer militär och mäktiga bosättare och kräver att de skall flytta sig. De spottar, hotar, använder vapen och tvingar människorna från sina hem. De härskar och söndrar, förnedrar sina medmänniskor. Någon säger att de får skylla sig själva, att de bara skall flytta. Varför får de skylla sig själva? För att de bott här, alltid? För att någon annan tappar tålamodet och tar till våld och andra därmed också skall betraktas som våldsamma? För att de ibland inte möter våldet, orättvisorna och förtrycket bara med stillsam tystnad utan visar och berättar att det som sker inte är ok?

Det gör ont i mig att höra berättelser om hur människors hus demoleras, hur vanligt det är. Det gör ont i mig att höra berättelserna om hur det ibland sker mitt i natten, hur människor dras ut ur sina hus och tvingas se på när de rivs. Det gör ont i mig att höra berättelserna om vad säkerhet är, hur barnen tvingas leva och hur våldet sprider sig till annat för att frustrationen i samhället är så hög.

Det gör ont i mig, och jag tänker vari min skyldighet ligger. Är den, som en medmänniska som har sett, att lyssna och förstå eller inkluderar den också en aktiv handling. Eller är det möjligt att bara fortsätta att vara tyst, inte låtsas som att det finns och i något mått är mitt ansvar att det fortgår? Förstå jag att jag har en del i den förödelse som pågår. Att min och vår tystnad tillåter förtrycket att fortsätta.

Vem ansvarar för att våldet och förtrycket upphör?

Vi bestämmer själva över våra ägodelar. Vi, var och en, har rätt att köpa, ta emot och ärva egendom. Ingen får godtyckligt ta våra saker ifrån oss. Det gäller dig, mig och alla andra, förstås. Eller hur?

A..



måndag 1 augusti 2016

Artikel 9. Ingen får anhålla mig, fängsla eller utvisa mig godtyckligt.

Artikel 9 - Mänskliga rättigheter

Jag känner mig säker i mitt eget land.

Ingen får anhålla mig, fängsla eller utvisa mig godtyckligt.

När jag läser artikeln om säkerhet, om att det skall finnas trygghet i systemen, känns det självklart. Jag har personligen aldrig mötts av våld eller orättfärdiga arresteringar av mitt land - mot mig. Det känns självklart hos mig. Det är ju så vi vill ha det, tryggt och säkert, utan våld.

Efter en nyligen genomförd resa har jag hört flera berättelser om sådana händelser, där arresteringar sker av människor utan att det finns acceptabla skäl, att arresteringar och förhör sker för att förtycka någon eller för att få information om något eller något och inte för att den arresterade har gjort något. Det låter som otrygga förhållanden, fasansfulla berättelser passerar mina öron. Om jag hör dessa berättelser vid upprepade tillfällen tror jag mig förstå att de bär en högre sanningshalt. När jag hör berättelserna igen och igen av flera av varandra oberoende människor, ser dem på film (youtube) och dessutom hör oroande berättelser om hur barn drabbas gör de mig rätt säker på att de stämmer. Men, hur kan det komma sig att det får fortgå? Berättelserna har hörts under lång tid, inte bara nu. Nu lyssnar jag tydligare, då hör jag naturligtvis mer.

Vad säger omvärlden när några länder i vår värld förtrycker sitt folk? Borde vi inte vara duktigare på att stå upp för varandra? Hålla koll på varandras skyldigheter och rättigheter, kanske?

A..







tisdag 24 maj 2016

Artikel 5 - jag har rätt till min värdighet

År efter år lever människor under förtryck. Pågående ockupationer har varat under väldigt lång tid, se t ex Västsahara och Palestina. Många människor saknar tillgång till skola, vatten, mat, möjlighet att försörja sig och värdiga liv. De utsätts för förtryck och våld.

Hur kan det komma sig att världen tillåter detta, att FN och vi andra medborgare i världen tycker att det är i sin ordning? Hur kommer det sig att det får fortgå.

Det gör ont i min själ.

Det finns mänskliga rättigheter som säger att människor - alla - har rättigheter, som t ex rätt till sin värdighet. Det innebär att ingen får förnedra någon annan, inte bryta ner vare sig fysiskt eller psykiskt.

Hur rimmar det med husrivningarna av palestinska hus, som vi så ofta hör rapporter om? Hur rimmar det med berättelserna om de nattliga räderna hos familjer på Västbanken? Där de väcks mitt i natten, rycks upp utan annat skäl än att skaka om och skapa rädsla? Vad gör det med barnen? Hur rimmar det med ständiga och obefogade kontroller av människor för att de är av en viss "sort".

Jag hör människor säga att muren och vapnet är rätt, att det minskar våldet. Hur kan man tänka att förtryck är rätt? Hur kan man tänka, tro, att det minskar våldet?

Jag hör människor säga att man inte kan/ska ta ställning. Hur kan man tänka att man bara skall stå vid sidan och låta det ske utan att tala om saken, utan att i något mått lägga sig i? Hur kan man låta förtrycket bara fortgå utan inblandning, när man vet vad som sker?

Jag förstår inte detta. Jag kan omöjligt förstå av vi inte står vid varandras sida. Att vi bara skall stå tysta och se på. Nej, det går över mitt förstånd.

A..





fredag 13 maj 2016

Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Artikel 1.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

- Alla är alltså födda med lika värden, vi är lika i värde. Vi skall aldrig behandla varandra olika, eller vara rädda för varandra. Eller låtsas vara rädda för varandra. Vi är alla fria, lika i värde och med samma rättigheter. Vi - alla - har att behandla varandra med värdighet; grunden är att vi lever i samma gemenskap, vi lever tillsammans på samma villkor.

Det låter ändå rätt självklart, eller hur?

Det låter också som ett gemensamt ansvar.

Tar vi alla ett gemensamt ansvar för att detta verkligen blir - är - så? Texten är från 1948 så vi har ju jobbat ett tag på saken, eller hur? Hur långt har vi kommit?

A..



tisdag 12 januari 2016

Katarina Taikon


Jag såg dokumentären Taikon (2015). Den som handlar om Katarina Taikon, hennes familjs och släktingars liv. Den gick på Svt1 häromkvällen (20160110). För dig som ännu inte sett den kan den rekommenderas. Den finns säkert att se på Svt-play under en tid framöver.

Tänk, att romernas situation ännu inte har förbättrats. Tänk, att människor tror att andra vill bo ute. Tänk, att det ännu spottas på och svärs över människor som är födda av andra. Tänk, att orden är desamma idag som de var då. Tänk, att vi ännu ser på andra människor och folk, religioner och traditioner, med sådana frågande och rädda ögon. År efter år, utan hänsyn och omsorg om varandra. Tänk, så märkligt det är. Varför blir vi inte klokare med åren? Lär vi oss aldrig?

Vi är alla människor. Vi är samma, lika. Människor. Vi har trygghetsbehov. Vi vill ha en försörjning, värme, kärlek, mat på bordet och tak över huvudet. Vi vill kunna tala, ha åsikter, utbilda oss och mötas av andra människor med omsorg och respekt. Detta gäller oavsett var vi är födda, var eller hur vi har vuxit upp, hur gamla vi är eller vilken bakgrund vi har. Alla har en önskan om ett bra liv, alla vill dithän - varför motas detta? Varför ser vi, världens folk, inte till att världen ser ut så, är trygg? Varför arbetar inte världens ledare i den riktningen?

Ja, kanske är det, i deras ögon, inte ekonomiskt försvarbart att ta hand om varandra. Det kostar för mycket och de vill, eller kan inte se värdet av att människor är trygga. Alltså det ekonomiska värdet, det som är svårt att beräkna. Är det så vi gör, eller ni som är världens ledare, politiker och räknande tjänstemän? Räknar hem eller räknar bort? Oavsett varför eller om/när vi gör så - är det så oerhört sorgligt och det måste verkligen skapas bättre resultat. Alltså bättre trygghet och schysta regler som tillåter människor att leva sina liv under drägliga förhållanden. Här, eller där. Oavsett var de finns.

Filmen om Taikon kan upplevas som om den beskriver en förfluten tid, att det är bättre nu. Men, orden och förutsättningarna är desamma. Rädslan för de andra människorna, att det ännu är vi och dem. Det finns människor som måste leva i ett märkligt ingenmansland, här får ni vara i tre veckor, där i två timmar och på nästa plats 24 timmar. Här på ängen får ni bo, eller i skogskanten där borta. Där finns barn, oskyldiga barn. Där finns unga och vuxna, vanliga människor som fötts och fostrats. I försök att leva sina liv, med mat på bordet och tak över huvudet, strävar de framåt. På bästa möjliga sätt. De har levt sina liv, dag efter dag, på det sätt de bara kan, för de erbjuds inte eller inte tillåts till något annat. Tillsammans tar föräldrar och syskon hand om varandra, enligt de traditioner de fostrats i. Det finns ingen möjlighet att bryta detta om vi inte erbjuder dem, bjuder in, berättar vad som är möjligt och vad som är måste.

Ja, mänskliga rättigheter gäller alla, i varje fall på pappret. Men, hur är det nu? Hur tar vi hand om varandra? Vilka trygghetssystem fungerar, här och i världen, och vilka fungerar inte. De som inte fungerar behöver vi onekligen se över.

Filmen berättar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för självklara rättigheter. Den visar hennes strävanden, hennes frustration och drivkraft. Den visar också hur viktigt det är att det finns stöd runt omkring, att det finns människor som tror på tankarna och handlingarn och därmed också kan bistå i uppgiften att hålla drivkraften uppe. Det räcker inte med en enskild person. Det måste också finnas kärlek och drivkraft runt omkring. Det är som näring till striden, den viktiga och riktiga striden. Den som handlar om våra, allas, rättigheter och den som inte innehåller våld.

Jag är glad att Katarina Taikon, familj och vänner drev frågorna. Jag tänker och tror att hon har gjort skillnad för många, inte bara för sig själv utan också för många andra. Det är viktigt att minnas hennes och hennes strävanden. Det är också viktigt att vi inte stannar där, låter det stanna med henne. Någon, vi andra - medmänniskor - måste ta vid.

Jag är glad att jag såg filmen. Gör det gärna du också. Se, begrunda och gör något engagerande av de tankar du får med dig därifrån.

Nu är tid för mig att se Moderna museets utställning om folkhemmet och läsa den senaste boken om Katarina Taikon.

Anette Grinde
Sbybrg 2016 01 11


Notera också; 
SvtPlay - Film/dokumentär; Taikon (kan ses till 17 januari)
Moderna museet; Ett gott hem för alla (pågår till den 10 april 2016)
Natur och kultur (2015); Den jag jag blir fri (Adlibris)

söndag 18 oktober 2015

Vägen framåt för Västsahara

Den 15 oktober 2015 arrangerades ett riksdagsseminarium; Vägen framåt för Västsahara -  40 år av ockupation. Johan Büser (s) och Pernilla Stålhammar (mp) stod som värdar för arrangemanget, som drog ca 200 gäster. Medarrangörer var t ex Emmaus Stockholm, Kristna Freds, Afrikagrupperna, Palmecentret, Föreningen Västsahara, Forum Syd, Svenska kyrkan och ABF. (Se vidare loggorna på bilden här till vänster).

Detta filmklipp är från inledning av seminariet. De därpå följande delarna kommer att publiceras inom kort.

Inledningen av Johan Bûser (s) & Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret, hittar du här(Länken går till ; YouTube.com).

(Klippet är ca 8 minuter långt & ljudet i klippet kräver kanske lite tolerans).

Särskilt inbjudna internationella gäster var Aminatou Haidar, från Västsahara, Rabab Amidane, från Västsahara och Senia Bachir Abderahman, från flyktinglägren. Deras och övriga talares tal finns vid länken här nedan.

Filmen från hela seminariet finner du här.

Talare är bl.a 
Tobias Smedberg 
Johan Büser (s)
Jens Orback, generalsekreterare Palmecentret
Jens B Andersson, redaktör Amnesty Press
Aminatou Haidar, mångfaldigt prisad människorättsaktivist, Västsahara
Rabab Amidane, prisad människorättsaktivist, Västsahara
Sania Bachir Abderahman, politisk rådgivare afrikanska unionen
Fredrik Laurin, Västsaharaexpert, författare
Pål Wrange (Sthlms universitet)
Kenneth G Forslund (s)
Pernilla Stålhammar (mp)
Julia Finér (ordförande Emmaus Stockholm)

Stort tack, för ett intressant seminarium.

A..





onsdag 26 augusti 2015

Vi lovade att berätta - aktivisternas vittnesmål ...

Vi lovade att berätta
Aktivisternas vittnesmål från Palestina
Verbal förlag
2012
www.verbalforlag.se
Isbn 978 91 977495 4 1
Redaktörer Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz

Boken handlar om ISM - International Solidarity Movement - och berättelser från medlemmar som rest till Palestina för att bidra med internationell närvaro i området. Det gör man för att hindra skott, förstörelse och död - eftersom man inte skjuter mot de internationella besökarna. Boken innehåller berättelser från åren 2001-2011; om övergrepp, om människors liv, om krig och om idogheten och oviljan att ge upp - men också om glädjestunder och nya insikter.

Människor berättar om sina upplevelser när de tillfälligt har besökt området, när de sett fasan i vitögat under en kortare tid. Sedan har de åkt hem. Några har skadats för livet, några har dött, men det stora flertalet har åkt hem till sitt land. Några har där fått med sig nya tankar och nya värderingar och några har också fått med sig allvarliga trauman. De som bor i området kan inte åka hem. De kan inte röra sig fritt, följa sina drömmar till utbildning eller arbete eller skörda oliver på sina egna marker. Det står hela tiden regler, murar och soldater i vägen.

På plats i Palestina sa International Solidarity Movements medlemmar; Vi lovar att berätta. I efterordet säger redaktörerna Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz; Vi lovade att berätta och det har vi nu gjort. Det låter som om de nu har gjort sitt. Så är det naturligtvis inte - de har inte gjort sitt, striden är inte slut. Striden för rättvisa kan - får - aldrig ta slut så länge rättvisan inte är återställd. Det finns många fler historier att berätta, det finns många fler soldater att tala med och det finns många fler absurda övergrepp att dokumentera - och sprida till världens beslutsfattare och politiker, med bön om hjälp att få ett stopp på allt detta.

Vi lovade att berätta är en viktig bok som ger flera bilder av hur det är i Palestina. Det finns många fler bilder. Det finns flera berättelser att berätta, från var och en av alla de människor som bor i området. Berättelser om hur deras liv tar sig ut, hur rädslan och hur begränsningar påverkar deras liv.

A..



Länkar;

måndag 24 augusti 2015

Vi lovade att berätta - aktivisternas vittnesmål ...

Vi lovade att berätta
- aktivisternas vittnesmål från Palestina

Redaktörer Majja Solanas Carlsson & Elin Schwartz
Verbal förlag, Stockholm

www.verbalforlag.se
Isbn 978 91 977495 4 1

På baksidan av boken läser jag; 

Vi lovade att berätta. Människor släppte in oss i sina hus, i sina liv och berättade sina historier. Människor som vi har skrattat och gråtit med. Människor som vi har sett dö.

Som aktivister i International Solidarity Movement har vi ett viktigt uppdrag: att vara internationella ögon och öron. På plats har vi lovat att föra vidare vad vi har sett. För att omvärlden ska reagera, för att brotten mot de mänskliga rättigheterna någon gång ska upphöra.

ISM är ett internationellt nätverk som genom ickevåld och direkt aktion deltar i kampen mot ockupationen av Palestina. Det sker genom att reparera vägar, delta i demonstrationer, kedja fast sig för att förhindra bygget av murar och stängsel, följa med jordbrukare under olivskörden, gå med barn till skolan, bevaka checkpoints, bo i flyktingläger och hos familjer vars hus ska rivas.

Med ett drygt decennium av solidaritetsarbete i Gaza och på Västbanken har vi sett mer än nog. Och nu berättar vi. I boken Vi lovade att berätta. Aktivisters vittnesmål från Palestina medverkar 29 ISM-aktivister som varit i Palestina åren 2001-2011. Vi lovade att berätta. Människor släppte in oss i sina hus, i sina liv och berättade sina historier. Människor som vi har skrattat och gråtit med. Människor som vi har sett dö.

Som aktivister i International Solidarity Movement har vi ett viktigt uppdrag: att vara internationella ögon och öron. På plats har vi lovat att föra vidare vad vi har sett. För att omvärlden ska reagera, för att brotten mot de mänskliga rättigheterna någon gång ska upphöra.

ISM är ett internationellt nätverk som genom ickevåld och direkt aktion deltar i kampen mot ockupationen av Palestina. Det sker genom att reparera vägar, delta i demonstrationer, kedja fast sig för att förhindra bygget av murar och stängsel, följa med jordbrukare under olivskörden, gå med barn till skolan, bevaka checkpoints, bo i flyktingläger och hos familjer vars hus ska rivas.

Med ett drygt decennium av solidaritetsarbete i Gaza och på Västbanken har vi sett mer än nog. Och nu berättar vi. I boken Vi lovade att berätta. Aktivisters vittnesmål från Palestina medverkar 29 ISM-aktivister som varit i Palestina åren 2001-2011.

Orättvisan i världen är fasansfull. På vissa platser tar ovettet aldrig slut. Jag är så oerhört tacksam för att det finns aktivister, som står för ickevåld, som försöker förhindra våldets framfart och som betraktar och deltar med ickevåldsperspektiv för att kunna delge världen vad som händer. Ja, i Palestina & Västsahara verkar det ändå inte gå framåt, men hur hade det varit om allt låg i total tystnad och utan deras medverkan? Den här typen av böcker, där fakta och berättelser vävs ihop, där det syns och märks att det finns engagemang hos utomstående och där vi, alla andra, får en möjlighet att se och begrunda vår del i fasan (eftersom vi inte bistår tillräckligt för att den skall ta slut) - är viktiga.

Boken innehåller viktiga berättelser. De visar känslan hos människor som ändå bär någon form av trygghet och har rätt till rättvisa, sådana som står högre på samhällsstegen än vad palestinierna gör. Palestinierna som är instängda på begränsade områden, som måste legitimera sig, hindras från att nå sjukhus, kan inte resa, förvägras skolgång och trygghet, med mera, med mera. De utsätts för ständiga övergrepp, fängslanden, hot om våld - och faktiskt våld. Deras liv hänger på en skör tråd och de kan inte göra något åt sin situation. Barnen, kvinnorna och männen - var för sig och i sina familjer - växer upp med våldet ständigt närvarande. De har ingen chans att utvecklas, så som du och jag har. Deras liv inkluderar inte samma mänskliga rättigheter, sådana som du och jag har.

Hur kan man behålla freden i sitt sinne, när inget hjälper? Hur kan man fortsätta att insistera på ickevåld när det tar sådan tid att nå framgång? Jo, för att våldet aldrig är en framkomlig väg. För att våld aldrig leder till trygghet, till utveckling, till hälsa och välgång i ett samhälle. Det leder bara till rädsla, skador och ond bråd död. Det är inget eftersträvansvärt läge, någonsin.

Läs boken!

Och låt din röst och ditt handlande höras & synas - särskilt för dem som lever i förtryck.

A..


Adlibris. Bokus. Verbal förlag. Kyrkans Tidning.

söndag 16 augusti 2015

Religion är något viktigt...

Foto; Anette Grinde

En tung bok ligger på mitt nattduksbord. Den ter sig viktig. Den har tidigare korsat min väg, men jag har inte läst den från pärm till pärm. Vi får se om det blir så denna gång.

Boken är; Religionernas historia, om tro, hänförelse och konflikter - av Sören Wibeck, Historiska Media. (Isbn 9189442989 med tryckår 2003). Den skall läsas, eftersom höstens tema hos mig är fred och ickevåld.

Religion är något viktigt, för många. Ibland är det mycket formellt och ibland en känsla. Vad Gud är, är olika för alla.

I kapitlet Vad är en religion talar Wibeck om dimensioner om en religion. En rituell dimension, en känslomässig dimension, en berättande dimension, en läromässig dimension, en etisk dimension, en social dimension och en materiell dimension - att de olika dimensionerna finns i olika styrka i religionerna, men att de nästan alltid finns. Ja, religion är komplicerat men samtidigt viktigt för många. Jag tänker att religion inte är försumbart och inte går att bortse ifrån. Hos mig kan inte religion vara våldsam och önska skada hos andra, men genom tidernas gång ser vi att många använder använder religionen som skäl och grund till stridigheter och våldsamheter. Hos mig kan det - striderna och våldsamheterna - inte utgå ifrån religionen i sig; Gud kan inte ha önskat att vi skall förgöra eller skada varandra. Gud är en positiv, inte skadande kraft.

För mig är religion viktig, precis som den är för en stor andel av världens befolkning. För mig är den personlig och viktig. Den är, för mig, inget allmänt gods, inte formell eller kravfylld. Den är absolut inte våldsam, vare sig i ord eller i handling. Min tro är också något som bara rör mig och min ledstjärna, men den skall synas i mitt sätt att vara och leva. Jag kan alltid bli bättre och duktigare på att leva som jag vill att världens skall vara; utan våld och med stark omsorg om varandra. Ickevåldsmannen Jesus spelar roll i min tanke.

Wibeck berättar om bokens folk; kristna, judar och muslimer. De är de som också alla är Abrahams barn, vars religioner har sitt ursprung i Abraham. Han berättar om utgångspunkter, konflikter, trakasserier och strider mellan religionerna, men också inom religionerna. Det är så oerhört sorgligt att det finns, och alltid har funnits, så många behov i mänskligheten att skapa fiendebilder och syndabockar. Respekt, omsorg, mänskliga rättigheter och individens frihet har svårt att rymmas i alla maktspel, trots att de ofta utgår ifrån något man tänker sig skall vara gott; religionen. Religionerna skapar mycket elände i världen, men de skapar också mycket gott för och i människor. Där finns mycket förtröstan och trygghet. Tänk, om vi bara kunde utgå ifrån de goda - och skippa det ständiga och ofta fasansfulla makttänkandet. Ja, tänk om.

Det sägs ofta (ja, både i kyrkan och på andra platser) att kärleken är störst av allt. Om det är vår ledstjärna, varifrån kommer då alla konflikter? Vi, inte bara jag, behöver bättra oss här.

A..


Länkar;
Adlibris. Bokus. Historiska Media. Härnösands Fhsk.

måndag 26 januari 2015

Det räcker nu ...

Amineh Kakabaveh talar på Fadimedagen 
21 januari 2015, ABF-huset Stockholm
Amineh Kakabaveh är ordförande i föreningen Varken hora eller kuvad. Hon är engagerad och brinner för frågan om hedersvåld. Jag lyssnar när hon talar i ett seminarium på Fadimedagen 2015. Hon talar tydligt, engagerat och starkt. Hon leder seminariet tillsammans med Nicklas Kelemen, som också han är engagerad i hedersfrågan. I panelen sitter flera tunga röster, flera kvinnor och en man. Jag uppfattar dem som eniga i att hedersfrågan - den som saknar all form av heder - måste tas på allvar. Det vore verkligen glädje om vi såg att riksdag och regering verkligen tog frågan på allvar.

Det finns mängder av unga flickor i vårt land - som råkar illa ut p g a hedersproblematiken. Många pojkar och unga män drabbas också, både av vård och hot men också av krav på att kontrollera flickor och kvinnor i familj och i släkt. Hela familjer förstörs. Deras liv är inte fria.

Anineh Kakabaveh skrev en motion 2011 (2011/12:So493) där hon talade om hedersvåldet. Hon bad att det uppmärksammas och utreds, att det tas på allvar. Hon bad att rättsväsendet skulle ta frågan på allvar, så att skyldiga kan straffas. Hon bad om en haverikommission.

Frågan måste verkligen upp på regeringens bord. Ses. Begrundas. Det är inte ok att så många unga kvinnor drabbas av våld och hot, att de själva inte får välja sina liv eller sin partner. Det är inte heller ok att unga män tvinga hålla sina systrar och släktingar under kontroll.

Var och en - alla kvinnor och män - har rätt att leva sina liv i frihet, med åtnjutande av alla mänskliga rättigheter.

Jag ber att du ställer dig bredvid - tillsammans med - Amineh Kakabaveh och alla andra som strider för att alla mänskliga rättigheter skall gälla alla - och att alla som deltar i brottslig verksamhet, som t ex hot om våld, våld/misshandel, bortförande eller medverkande för barn- och tvångsäktenskap och mord, skall straffas för sin del i brotten. Jag ber att frågan - hedersvåldsfrågan - drivs framåt, så att vi 2015 kan se att rättsväsendet klarar att utreda frågorna, att skyldiga män och kvinnor fälls utifrån sin delaktighet och att utsatta tjejer och killar får en fristad där hot och utsatthet inte längre finns. Jag ber också att samhället ser att frågan finns, så att ni/vi kan bistå de tjejer, killar, män och kvinnor som råkar in i detta fasansfulla gap - att ni kan fånga dem, som i rädda dem, medan tid är.

Må kunskap, ansvar och samverkan mellan samhällets alla nivåer få ordning på denna fasansfulla och obegripliga utsatthet för våra unga.

Det räcker med balkongflickor nu, säger Amineh. Jag håller med. Det räcker med balkongflickor, det räcker med hot, det räcker med våld och det räcker med allt som har med kollektiv heder att göra. Det räcker nu. Det är dags att få ett slut på detta nu.

A..





Läs också; Vid 20 börjar den ruttna. (Adlibris)

söndag 25 januari 2015

Mänskliga rättigheter ...

Bilden kommer från UN Women,
Nationell kommitté Sveriges
viktiga rättighetsmaterial.
De mänskliga rättigheterna täcker in många delar av våra liv. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv. De inkluderar därför regler om människors möjlighet att överleva, inbegripet föda och husrum, människors rätt till sina innersta tankar och trosuppfattningar, skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, rätt till utbildning, yttrandefrihet, med mera.  Det är viktigt att komma ihåg att de mänskliga rättigheterna gäller alla. Alla utan undantag.

De gäller kvinnor, män och barn. Oavsett bakgrund, religion eller tillhörighet. De gäller alla. De syftar till att ge människorna - alla - möjligheten att leva bra liv, där rättvisa och dräglighet råder. De syftat inte till att skada eller utesluta andra människor.

Artikel 3 i FNs allmänna förklaring kring de mänskliga rättigheterna säger att var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. UN Women, Nationell kommitté Sverige, beskriver detta i sitt rättighetsmaterial som att ingen har rätt att hota mig, skada mig eller ta mitt liv. 

Jag, vi, var och en, har alltså rätt till personlig trygghet. Någon annan har inte rätt att äventyra detta. Det gäller alla. Alla alltid.

Det är enkelt att förstå, eller hur? Hur kommer det sig att så många kvinnor och flickor i världen ändå inte har denna trygghet?

A..

torsdag 27 november 2014

Hållbart resande - är det verkligen mitt ansvar?


Jag lyssnar till orden och tänker att det är förskräckligt. Jag tänker att det är förskräckligt att vi, eller några av oss, tänker att det är någon annans ansvar. Att det FN.s, regeringens eller branschens - men inte mitt, för att jag är för liten, för ensam. Och att jag därmed inte riktigt behöver tänka eller anstränga mig själv. Så kan det inte vara. Så får det inte vara.

Jag är på en föreläsning där vi talar om schyst resande, om hållbarhet och om ansvarsfrågor kopplat till detta.

Jag tänker att vi måste få människorna att se att det är vårt eget ansvar att göra jorden till en bra plats att vara på, ditt och mitt, var och ens. Nånannanismen kan inte råda. Vi måste protestera när sakernas beskaffenhet är fel, när människor, miljö eller samhälle behandlas illa eller diskrimineras. I var och ens ansvar ligger också att det är FNs eller andra internationella organisationers ansvar, att det är alla regeringarnas ansvar och att det är resebranschens ansvar - men att allt utgår alltid ifrån vad var och en gör. Det är vårt gemensamma ansvar, var och ens, att se till att våra barn och barnbarn har en ren jord att leva på, resa runt och njuta av i all sin grönska och renhet. Det är vårt ansvar, ditt och mitt, oavsett vilken roll vi befinner oss i. Vi måste ta det ansvaret. När vi inte gör det, bidrar vi till att förstöra för våra efterlevande.

Hållbara aspekter i resandet (eller våra generella levnadssätt) är t ex sociala, miljömässiga och ekonomiska. Vi behöver se hur dessa samverkar och påverkar människorna och miljön, både lokalt och för vår jord generellt. Om jag reser till ett fjärran land eller om jag lever hemma; hur påverkar detta miljön och hur påverkar detta livet för dem som bor på den plats jag väljer? Och hur påverkar det vår jord?

Ja, det är FN.s och andra internationella organisationers ansvar. Ja, det är regeringarnas ansvar. Ja, det är branschens ansvar. Men, till dess de tar sitt ansvar för människornas och miljöns väl är det mitt ansvar att se till att leva så hänsynsfullt som det bara går. Jag vill att mina barn, mina och hela min generations barn och barnbarn och deras framtida barn och barnbarn i all oändlighet skall kunna leva i en ren värld, där t ex rent vatten, ren natur och frisk och andningsbar luft ingår som viktiga parametrar. Det jag gör påverkar dem, begränsar dem eller skapar nya förutsättningar för dem.

Ansvaret är ditt och mitt, var och ens. Jag kan inte övervältra mitt ansvar, även om ansvaret också är andras. Det du gör och det jag gör skapar skillnad för andra. Det vi väljer att se påverkar framtiden miljön, lokalbefolkningen och för de alla människor som kommer efter oss.

Hur vi reser och hur vi förhåller oss till det och dem vi möter spelar roll. Om du reser till ett All-inclusive-hotell, så ser du antagligen (medvetet eller omedvetet) aktivt till att dina semesterpengar hamnar i ett fåtal personers fickor, inte i lokalbefolkningens. Du gör det bekvämt för dig själv, men du tillför väldigt lite till lokalbefolkningens väl. Om du flyger igen och igen, flera gånger per år, så bidrar du till att flygets allvarsamma miljöproblematiska utsläpp fortsätter att växa. Om du, på hotellet, inte begrundar och ifrågasätter de anställdas arbetsvillkor, löner, mm, så bidrar du till att deras förhållanden fortsätter att ligga under levnadslönenivå eller med arbetstider, mm, som inte är drägliga.

Det sägs att det är den egna bekvämligheten, vinsten och den egna plånboken, som driver vårt - och företagens - handlande. Vi behöver lära oss att se bortom detta, se att det är vårt ansvar att vår värld är ren och att alla har rätt till en ren värld. Det är mitt ansvar - och ditt, inte som ett kollektivt ansvar, utan som ett individuellt ansvar.

Om jag, du, vi inte gör - så blir det ju aldrig bättre. Det duger inte att säga att någon annan skall göra om jag inte gör mitt yttersta själv. Det måste jag. Och du. Och FN. Och regeringarna. Och branschen.

Men.
- Innebär detta att jag inte har rätt att flyga till en solig kust och lapa sol & bada i salta hav eller i en skön pool i en vecka när det är just det jag vill ha?
- Ja, vad tycker du själv? Hur påverkar det miljön, människorna och vår planet? Vill du vara delaktig i att det påverkar miljön, människorna och vår planet just så? Och vad kan du (aktivt) göra åt det, när du hittar saker du faktiskt inte är riktigt bekväm med?

A..



Nätverket Schyst resande är ett projekt som drivs av Unionen, Svenska Kyrkan, Svenska Kyrkans unga, Fair Trade Center, IOGT-NTO-rörelsen och Hotell- och Restaurangfacket. Jag tänker att det är ett viktigt nätverk, ett sådant som kan utmana oss att tänka nytt. Att utmaningen i sig kan skapa förändring.

tisdag 18 november 2014

Gift vid första ögonkastet

Fadime dödades för att hon ville leva sitt liv på sitt vis. Hon ville älska sin Patrik och sin familj. Andra ville annat, för att de tänkte att hon hade skadat deras heder. Det hade hon inte, men hon fick ändå plikta med sitt liv.

Pela dödades för att hon ville leva sitt liv på sitt vis. Hon älskade och saknade sin familj och återvände till dem. Några i hennes familj tänkte att hon hade skadat deras heder. Det hade hon inte, men hon fick ändå plikta med sitt liv.

Det finns fler exempel. Det finns många fler flickor och pojkar som har mördats här eller någon annanstans i  världen, för att någon annan tycker att de lever sina liv fel. För att de inte vill gifta sig med någon person som någon annan valt, ibland någon de inte känner eller ens har träffat. Här, i vårt trygga land, händer det. Det händer nära oss. Det angår oss.

Alltför många unga flickor och pojkar har mördats, hotats eller tvingats in i äktenskap och liv de inte önskat för att andra har ansett att deras kärlek och livsglöd inte har passat sig. Arrangerade äktenskap - eller tvångsäktenskap - hör inte hemma i vår tid. Egna val tillhör vår tid - och våra, var och ens, mänskliga rättigheter. Dit hör att själv välja vem vi vill leva vårt liv med, vem vi skall gifta oss med och vem/hur någon får tillgång till våra kroppar.

Just nu visar SVT Flow en ny serie; Gift vid första ögonkastet. SVT gör alltså nöje av en mycket allvarlig fråga. Deltagarna har själva valt att gå in i programmet, de är inte utsatta för våld, hot, tvång, skam eller hedersproblematik. Det är sålunda inte jämförbart med de människor som är just det, utsatta för våld, hot och tvång, men det finns ett stort men. Vad gör programmet med vår bild, din och min bild, av arrangerade äktenskap eller tvångsäktenskap? Vilken bild ger det oss av de hot och tvång som alla de ca 70 000 ungdomar i Sverige som inte vågar tro att de själva får bestämma över deras val av livspartner? Och vilken bild ger det alla dessa ungdomar? Hjälper eller stjälper programmet alla dessa ungdomar, där pojkar och flickor inte får välja själva, där familj och släkt avgör deras framtid?

En romantiserad bild av ett arrangerat äktenskap kan ingen av dessa ungdomar ha glädje av. Att göra skoj och nöje av så allvarliga frågor känns absurt. Hur tänkte SVT där?

A..

Artikeln är publicerad i Miljömagasinet den 28 november 2014.


Länkar! 

Fadimes tal i riksdagen 2001 (TV4 - Fadimedagarna januari 2014)

Fadimes bror dödad av polisen (Aftonbladet, april 2014)
Expressen om Fadime och hedersproblematik (Expressen, april 2014)
DN om Fadimes bror (DN, april 2014)

Motion om staty av Fadime i riksdagen (2009/10: K327)
F! - Hedersbegreppet gör våldet osynligt, Götblad! (Feministiskt Perspektiv 20141118)

SVT Flow - Gift vid första ögonkastet.
DN om programmet (20141115)

måndag 27 oktober 2014

Vad är en levnadslön?

Bild från Fair Trade Centers broschyr
Levnadslön nu!
En levnadslön är en lön som man kan leva på. 

På bilden här intill visar det sig att sömmerskan får rätt lite betalt, att kakan delas av många men där sömmerskan får alltför lite.

- Ja, den där arbetarens lön, hon som syr, borde ju få lite mer förstås. Så att lönen räcker till mat på bordet och tak över huvudet. Och kanske en resa hem till familjen lite då och då? Eller ett läkarbesök för ungarna? Eller vad säger vi? Vill vi bidra till det? Och hur tänker vi oss att göra det? 

Ja, t ex genom att uppmärksamma inköpare på de anställdas situation och se till att de tar ansvar också för det första ledet i kedjan. Om de inte gör det bör vi ifrågasätta om vi vill handla genom återförsäljare/företag som inte tar ansvar. Om t ex H&M är en stor inköpskanal, men inte bryr sig om sömmerskornas lön, deras rätt till schysta arbetsvillkor, arbetsmiljö och arbetstider - så behöver vi få dem att göra det. De har, genom sin storlek, mycket stora möjligheter att påverka. Det är förundrande att det visar sig att de inte gör det. 

En levnadslön skall; 
- vara möjlig att intjänas under en normal arbetsvecka på högst 48 timmar 
- utgöra grundnettolönen efter skatt och exklusive bonusar, tillägg och övertid 
- täcka grundbehoven för en familj om fyra personer - inkludera 10% sparande, utöver kostnader för basbehoven (som är tex mat, boende, läkarvård, mediciner, transporter, odyl).

När jag hör den kambodjanska sömmerskan berätta om sina arbets- och levnadsvillkor, och om deras möte med H&M blir jag så omåttligt sorgsen. 

Nog kan vi väl ändå bättre än så?

A..


Läs mer; 

onsdag 15 oktober 2014

Heder och samvete - en bok om hederskultur i Sverige

Heder och samvete
En bok om hederskultur i Sverige
Eduardo Grutzky & Lars Åberg
Fri Tanke Förlag
2013
www.fritanke.se
Isbn 978-91-87513-55-8

Jag återkommer igen om boken Heder och samvete. Den påverkar mig, skaver i mina tankar. Här finns en tidigare recension, i denna blogg. Läs gärna den. Och läs gärna boken. Den är viktig.

Boken beskriver frågeställningen kring hedersproblematiken, där t ex unga människor ofta kvinnor, hindras i sina livsval. De tvingas in i äktenskap i hederns namn, deras skolgång haltar och de blir föräldrar tidigt. De berövas möjligheten att påverka sina egna liv. Hederns kollektivistiska form är unik och skapar stora problem för de som drabbas, unga som äldre, liksom för samhället i stort.

I boken finns berättelser som rör ungdomar, utredande poliser, myndigheter som ger bidrag till odemokratiska föreningar och samhällets rädsla. Här finns berättelser som visar att många i vårt samhälle inte ser eller förstår hur problematiken ser ut. Det är som om ingen, på politisk nivå, riktigt törs ta i den. Och, visar det sig, några myndigheter agerar på eget bevåg. Helhetsagerandet från myndigheternas sida och politikerna stärker det negativa i hederskulturen. Vi andra, medborgarna, får inte rätt information. Rätt fakta slår inte igenom bruset. Är det för att alltför få bryr sig tillräckligt mycket? Eller är det för att politiker och myndigheter inte tar frågan på fullt allvar? Oavsett vilket så skadar det tjejer, killar, kvinnor och män som inte får rätt stöd och hjälp.

Det är inte ok att kvinnor har sämre tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter, oavsett varifrån de kommer eller var de bor. Det är inte ok att vi inte ser denna problematik. Det är inte ok att vi inte gör mer för att köra människors rädsla på porten. Det är inte ok att kvinnor tvingas gifta sig med män de inte valt själva. Det är inte ok att män tvingas gifta sig med kvinnor de inte valt själva. Det är helt enkelt inte ok att människor inte får välja sin egen livspartner, hur de skall leva, vad de skall utbilda sig till, mm.

Hedersproblematiken, där den kollektiva hedern eller en mans heder står på spel för vad en annan enskild människa gör eller inte gör, måste finnas på vår - politikernas, myndigheternas och medborgarnas - dagordning. En kultur som leder till våld, tvång och att mänskliga rättigheter inte gäller alla måste diskuteras. En sådan kultur, ett sådant livsförstörande sätt, behöver helt enkelt resoneras kring och lagstiftas bort.

Mänskliga rättigheter gäller alla. Alltid.

Anette Grinde