söndag 21 oktober 2018

En kvinna med sin lilla hund knackar på...

En kvinna är ute och går med sin lilla hund. Det är andra halvan av oktober. Det mörknar tidigt på kvällarna. Hon knackar på hos en granne inte så långt bort. Hon berättar att hon tycker att livet är så innerligt ensamt och mörkt. Det finns inga människor kvar omkring henne, bara hennes exmake. Han är förstås inte där. Hennes andra släktingar finns också på håll.

Hon berättar att hon inte längre är sommarboende utan bor permanent i sitt hus. Hon vill så gärna att grannen kommer och besöker henne. Hon lovar att bjuda på en kopp kaffe eller så. Hon skulle bli väldigt glad om grannen kom.

Hon frågar om grannen har hund.
- Nej, blir svaret. Där finns ingen hund.

Efter en kort stund tackar kvinnan för sig, men avslutar med att fråga vad grannen heter.
- Tack, säger hon när grannen säger sitt namn, och säger sedan sitt eget namn.
- Jag hoppas att vi får en fin sommar med många ljusa kvällar, så att vi kan ses, säger kvinnan.
- Kom gärna bort till mig när du har tid, säger hon och tar sin lilla hund och går hemåt igen.

När jag ser detta tänker jag att ensamhet och ålderdom är förödande. Att ensamhet och ålderns glömska skapar sorg ur många perspektiv och att det är viktigt att vi andra, runt omkring, hjälper, hittar riktning och stöttar alla de som har det tufft.

Tar grannen eller kvinnans närstående hand om kvinnans behov, tro? Känner kvinnans närstående till kvinnans behov? Vet de hur hon mår och har det?

A..


Intervallträning?

Jag saknar kompetensen som gör att jag kan slänga saker - eller en göra mig av med tingen för andras nytta. Jag är en samlare. Ja, det finns förstås andra som är ännu mer samlare än jag och som gör det mer taktiskt. Jag kan helt enkelt bara inte slänga saker. Det är uselt att vara så - för mig. Jag behöver göra något åt detta. Jag behöver helt enkelt lära mig att slänga saker. Jag undrar om det är en prioriteringsfråga?

Jag hade min dotter på besök. Hon har börjat springa. Det är skoj. Det gör mig glad. Hon tränar konstruktivt efter ett träningsprogram. Det gör inte jag. Jag springer t ex inte intervaller. Det gör hon, eftersom det står i träningsprogrammet. Och - för att det ger resultat. Det vet jag - men ack, inte gör jag så ändå. Jag behöver lära mig att springa intervaller - eller kanske att komma till skott med just detta.  Jag undrar om det är en prioriteringsfråga?

Idag har jag i varje fall gått igenom några lådor från min senaste flytt. Jag har slängt flera pappersark och gjort en stor bokhög som jag tänker köra ner till bokförsäljningsstället i Nysättra - till nytta för idrottsföreningen där. För att slänga böcker är förbjudet, tänker jag. Ibland ter sig denna åsikt som absurd, men nej, man får inte slänga böcker.

I bokhögen hittar jag en bok om intervaller - Intervallguiden av Marcus Nilsson. Jag har läst den förr, när jag gjorde tidningen Marathonlöparen och skrev recensioner om löparlitteratur. Jag kanske bör läsa den igen, innan jag lämnar den vidare till intervalldottern. Kanske kan den lära mig något? Få mig att ändra det invanda spåret till ett bättre, mindre långsamt, spår? En bok om intervaller ska i varje fall inte slängas - den ska läsas!

Med tiden lär vi kanske upptäcka vart detta leder.

A..


Brevet från Gertrud av Björn Larsson

Jag har läst Brevet från Gertrud av Björn Larsson. Jag har kraftigt berörts, våndats, gråtit och svurit. Svurit över rasism, antisemitism, judehat och människors inskränkthet. Ja, inskränkthet från alla, eller i varje fall många, sidor. Jag har fasat över rädslan, den nedärvda rädslan och de väl spridda hatet i samhället.

Den här boken vill jag rekommendera till alla som funderar kring vem du - var och en - är. Jag vill också rekommendera den till alla er som delar in människor i kategorier, tvingar in dem eller oss i fack som gör oss till något vi egentligen inte är.

Vad är det som gör oss till de personer vi är? Hur spelar religionen roll? Generna? Arvet? Fostran? Miljön? Och vad människor omkring oss säger eller bestämmer?

Är det skillnad på att vara muslim, kristen, buddist, sikh, hindu eller jude? Vad är skillnaden - förutom tron? Och varför är det så? Ja, svaren är förstås unika, olika för var och en. Vi tolkar och tänker så olika - men visst är vi väl ändå först och främst lika?

För visst är vi väl ändå först och främst människor? Med samma luft, samma rättigheter och skyldigheter och med samma grundförutsättningar. Född av en mor och far - och i grunden bara en människa?

Den här boken rekommenderas till läsning. Den sätter outplånliga spår i mina tankevärld. Den utmanar, väcker glädje och förundran, men den skapar också en omåttlig sorg över människors förmåga - eller vilja - att agera med hat.

En återkommande reflektion i livet är att det inte alltid går att förutse konsekvenserna till sitt handlande - och att man i stundens hetta inte alltid kan agera fullt genomtänkt. Reptilen i hjärnan har ibland en förmåga att ta över. Konsekvenserna kan bli omåttligt dramatiska.

En av frågorna som kvarstår är; Vem är jag. Och varför? Och hur kom det sig att jag är, blev, just så?

Tack, Björn Larsson, för att du åtog dig uppdraget att skriva.

A..


Om 
Brevet från Gertrud 
på bloggen hos 
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

fredag 19 oktober 2018

Dagens insats i klimatutmaningen...

Dagens insats för mig i var att lämna bilen hemma och ta mig till jobbet med egen kraft. Det var suveränt ljuvligt i morgonfrostig tid. Att börja dagen med en två-mila-löpar-tur är ju inte fy skam.

Det är förstås viktigt att vara reflexmässigt vettigt klädd när man startar i eller innan gryningstimmen. I svart mörker syns reflexjackan i mötet med en bil, men antagligen inte i gryningstimmen. Så, om jag startar i mörker bör jag ha reflexjackan och i gryningstimmen, liksom när solen har gått upp, bör jag svida om till den knallgula jackan. Den grå reflexjackan syns ju väldigt dåligt under de ljusare timmarna. Två jackor känns förstås inte som minimalistiskt i packningsväg, så jag får nog tänka om i mitt val av kläder här. Kanske en reflexmössa kan vara lösningen?

A..

torsdag 18 oktober 2018

Klimatutmaningen...



Jag tänker att jag borde kunna utmana mig själv att bli bättre på att fundera kring min roll i miljökatastrofen i världen. Eller nej, inte bara fundera. Göra! Vad kan jag göra för att minska miljökatastrofen i världen? Ja, jag vet att vi alla - du och jag - är en del av den katastrof som faktiskt ligger i vår absoluta närhet. Ja, jag vet att den redan är här. Se hur våra hav ser ut. Se hur miljön ser ut för mängder av människor i fattigare länder. Se hur sopbergen växer. Se hur miljörapporterna frodas, även om det inte riktigt får fäste i politikernas och företagarnas handlingskraft. Vi ser ännu många märkliga beslut och budskap, som inte bidrar till rätt riktning för oss alla - en ren och hållbar värld.

Jag vill inte vara en del i slöseriet. Jag vill inte vara en del i att vi överlämnar en mängd trista miljöfrågor till våra barn och barnbarn - sådana som innebär att de inte kan njuta av vår fantastiska natur, frisk luft och hälsosamma näringskedjor. Jag vill inte vara en del i detta, så då måste jag göra mitt yttersta för att inte bidra till nedsmutsningen och skräpet - både det som syns och det som inte syns.

Frågorna som skaver är många, t ex plast, flygets nedsmutsning, alla kemikalier - både i maten, i det vi dricker och i alla varor som når mig och också landar i miljön i tillverkningsprocessen och när de är slutanvända - liksom det ständigt onödiga bilåkandet och mycket annat.

Så. Min utmaning till mig själv är att se hur jag bidrar till detta. Eller hur jag kan bidra till att jag bidrar mindre till miljökatastroferna. Häng gärna på!

I morse bad jag Småföretagarföreningen och BL-info att stryka mig från deras utskick av tidningar. Tidningarna är förvisso bra och jag gillar papperstidningen i näven framför det digitala. Det digitala gör att jag inte läser ordentligt. Utskicket av dessa (fina) tidningar är plastinpackade - därför ber jag att de inte sänds till mig. Jag avstår gärna plasten. Den tillför inte gott till världen. En annan fråga är förstås hur tidningen i sig är tillverkad - med hantering/tillverkning av papper och tryck. Det är också en viktig miljöfråga, eller hur?

Hänger du med på #klimatutmaningen så blir jag glad.

Vad gäller plast vill jag uppmärksamma #PlasticFreeTuesday - som t ex finns på twitter, instagram och facebook och förstås har en hemsida med massa bra information. Det är en konst att försöka reducera sin plastförbrukning, men det är ett fantastiskt bra drag att försöka.

A..

onsdag 17 oktober 2018

Jag läser Brevet från Gertrud


Jag läser Brevet från Gertrud - av Björn Larsson. Jag har skrivit om den på bokhandelns blogg här. Boken handlar om vad som händer med huvudpersonen när hans mor dör. Hon efterlämnar ett brev, där hon beskriver hans bakgrund och överlåter till honom att begrunda vad han vill göra med den.

Han informeras mitt i livet att han är något annat än vad han trott sig vara. Att han har en annan tillhörighet. Boken ger anledning till en hel del tankar. Hur fostrar man ett barn? Kan man verkligen undanhålla så viktiga sanningar för sin familj och för sitt barn? Är det att leva på en lögn, är också en fråga att ställa sig, allteftersom dagarna går och man inte berättar sin sanning för den som kanske borde få veta. Är det en lögn att besluta sig för att dölja sin bakgrund eller är det bara ett eget val som var och en måste kunna få göra?

Vad är min identitet? Vad är jag och vad kan jag välja?

I boken inser Martin, huvudpersonen, att han är jude. Han får alltså reda på detta när han är i 50-årsåldern. Han har aldrig vetat detta tidigare. Det ger - kan ge - konsekvenser för hans liv och jag ställer mig frågan hur jag skulle reagera i detta och varför.

Det finns många människor som är rädda för vad det skulle innebära att vara jude. Det har, genom historien, förekommit en stor dos förföljelser och de drabbades mycket hårt t ex i andra världskriget. Många är, kanske med rätta, rädda för att sådana förföljelser kan hända igen. Det ter sig, i mina ögon, absurt att man ska trakassera människor för att de är födda av en viss människa, för att de tror i en viss trosriktning eller för att de har rötter på särskilt vis. Men, vi ser att det förekommer och att det har förekommit. Kanske kommer det att göra så även i framtiden och att det inte ter sig helt irrelevant att vara rädd.

Absurt, men relevant. Så ja, vari ligger min identitet. Eller din? Och vad händer om det plötsligt skulle visa sig att den ligger i något som kan medföra förföljelser och trakasserier, eller kanske t o m våld och död?

Hur skulle du reagera om du plötsligt fick veta att du inte är den du tror att du är - att din grund är något helt annat? Hur skulle din omgivning reagera?

Brevet från Gertrud är högst läsvärd.

Den skapar onekligen nya reflektioner.

A..

tisdag 16 oktober 2018

Miljö och klimat i fokus

Klicka på bilden för att komma
till Roslagens bokhandel vid
Lilla torget i Norrtälje (blogg)

Ja, jag håller med er, Malena, Svante och Greta Ernman/Thunberg, att det är dags att reducera - eller sluta - flygandet nu. Som en del i helheten. Därtill reducera bilåkandet, avstå plasten, uppmärksamma kemikalier i mark och luft, se skadorna på atmosfären, tala om miljön & klimatet och uppmärksamma frågorna - varje dag, tala om haven och luften och allt annat som tär och förstör. Ändra riktningen. Det myckna, den stora problematiken  får inte göra att vi avstår något av det lilla, alltså att göra även i det lilla - vi måste helt enkelt skärpa oss rakt över hela linjen.

Miljön borde stå väldigt högt på vår agenda. Miljön och klimatet.

Ernamn & Thunbergs bok berör familjens svårigheter i livet, men också klimatet. Vi behöver verkligen skärpa oss med klimatet, se problemet och raskt, som i omedelbart, ta tag i de små och de stora frågorna. För annars kommer våra barn och barnbarn att få ett orättvist helvete på jorden. Det är tydligt att våra levnadssätt inte är ett hållbart sådant, att vi förbrukar världens resurser på ett sätt som gör jorden ohållbara - och då inte 1000 år bort, utan här nära.

Här nära. Du och jag. Ja, vi måste göra bättring.

Boken finns i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

A..


lördag 13 oktober 2018

Morgon, du ljuva morgon



Jag springer till jobbet ibland. Det är ca 20 km. Nu, i hösttiden, är landskapet fyllt av magiska färger. Rött, gult, grönt, brunt - i mängder av olika nyanser. Jag startar vid 7-tiden, för att hinna fram i tid. Det gryr när jag ger mig av. Allteftersom jag sakta trampar mig framåt kommer ljuset. Så småningom ser jag solen stiga över horisonten och sträva över trädtopparna. Det är så otroligt vackert. Magiskt vackert.

I morse var det ca 7 grader varmt. Kortbyxväder för en löpare, även om jag klädde mig i långbyxor. Det blev förstås en aning varmt. En tungt liggande dimma låg över landskapet. Solen mäktade inte riktigt tränga bort eller igenom den varma fukten. Den skapade en bild av trolsk natur. Tyst. Mäktig. Stilla. Det var magiskt vackert.

Jag förmår nästan inte hålla tårarna borta när jag sakta springer genom landskapet. Grusvägen, asfaltsträckorna med de vida ängarna, skogen, sjön och de knixiga stigarna - tillsammans med dofterna, färgerna, dimman och solens ljuvliga strålar fyller mig med kraft för dagen allteftersom jag lyckas springa mina steg hela vägen dit jag ska. Ja, två timmar i naturen innan dagens värv börjar - det är inte fy skam, minsann.

Det är sådant som kallas livslyx, eller hur?

A..

måndag 1 oktober 2018

Kvinnan på bänken utanför...

Hon sitter på bänken utanför sin bostad. Jag sätter mig bredvid, strax intill. Vi talar en stund med varandra, där i den soliga höstkylan där löven dansar över stenplattorna. Torgets fontän strilar sakta över dess sidor. Det är nästan folktomt runt omkring oss.

Vi är bekanta sedan förr. Vi ses ibland för ett samtal om livet, om sånt som skaver och sånt som glädjer. Vi strävar gemensamt efter glädjeämnena, där det är möjligt, även om vi ibland trillar över i sorger och skav.

Kvinnan är kort till växten. Hon har mjuka drag. Hon har lite runda och mjuka former efter att ha fött fem barn, varav två är döttrar och tre är söner. Barnen är födda i varannantakt. Hon drar ibland kammen genom sitt skarpt hennafärgade hår, som hon klipper själv när det blir för långt. Kammen fastnar, så hon får lirka en aning. Hon bryr sig inte så mycket om det rufsiga. Ja, hon drar inte kammen genom håret här på torget, men som en liten olat där hemma. En olat som inte är så framgångsrik. Det är fortsatt rufsigt. Vackert rufsigt, tänker jag när jag betraktar henne.

Utseendet är inte det viktigaste, även om hon gillar kläder i färg, vidd och med fantasi. Det är viktigare att hålla sig ifrån alla djupa diskussioner än att start fördjupa sig i dem. Att glida över ytan skapar mindre påfrestningar och konflikter, än att bry sig om att skrapa lite, dyka neråt en aning. Det lämnar hon med glädje till andra. Hon går helt enkelt bara undan, eller visar med hela sitt väsen att hon inte är med i samtalet. Hon talar dock gärna om ämnen som inte gör ont inombords.

Kanske känns det i kroppen, obehaget, när diskussionen kommer för nära. Kanske känns det när man måste ta ställning och riskera att människor blir arga, irriterade eller inte förstår vad man säger. För visst är det svårt att förstå varandra ibland?


Kvinnan är, oftast, lycklig. Hon månar, med stark kärlek och känsla, om sina barn. Hon kan se ironin i många situationer, hon begrundar ofta läget och funderar kring hur det kom sig att det blev just så.

Hon läste nyligen Omgiven av idioter, som handlar om hur vi kan förstå andra människor. Den gav henne en del aha-upplevelser, i sitt klurande över vem som är vad, hur och varför. Vi talade en del om saken, där vi satt på bänken utanför hennes bostad häromdagen.

Ja, fler kanske borde läsa boken. För visst är det ibland svårt att förstå varandra?

A..





Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.


- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).






Viktiga platser i Birgittas liv;

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017