Onsdag.

Onsdag!

23 februari 2022. Alltså dag 23 i februariutmaningen Spring tills du stupar. Det är lika många kilometrar som dagens datum som gäller, gå eller springa. Idag fick det bli promenad. Jag brukar gå eller springa till bussen. Och samma sak hemåt, nu när det börjar bli många kilometrar. Det går fint att vinka till bussen att stannan när man är inom vinkområdet, annars är det svårare. Att stå still vid en hållplats och vänta på bussen när det är 11 grader minus vill man ju inte, så jag valde att gå vidare. Jag fick upp ångan och kände att det var ok. Det är ju skönt att gå. Jag tittade på klockan, undrade om jag skulle hitta något sätt att inte vara mitt emellan hållplatserna när bussen kommer, men släppte tanken. Det var skönt att gå. Så jag gick. Jag kan ju alltid ta nästa buss, tänkte jag.

Nåväl. Båda bussarna åkte förbi mig när jag var mellan hållplatserna, men jag hade tid på mig. Jag gick hemifrån kl 0530 och skulle ju inte öppna butiken förrän kl 1000. Då bör man ju hinna, eller hur? 

Jag hann. Jag belönade mig själv med en kanelbulle, för det får man göra när man har gått 23 km innan butiksöppning. 

Under min promenad tänkte jag på kvinnan som är med i bokcirkeln i bokhandeln. Plötsligt hör jag henne säga att hon är från Vilhelmina. Va, sa jag, var där? När bodde du där? Laxbäcken, svarar hon, jag är där rätt ofta. Åhh, se där, minsann. Då kanske du känner den där familjen med många barn? Ja, de är ju inte barn längre, men ändå. Ja, vi lekte som små, svarar hon Vi hade hus nära varandra. Har. Gösta bor i barndomshemmet. Så du känner familjen, säger hon. Ja, mest Gudrun, svarar jag. Hon är gift med min bror. 

Världen är stor, men ändå så liten. Det behövs rätt lite för att man ska hitta beröringspunkter. Det är roligt, tycker jag. 

A..

Tisdag!

Kliv upp ur sängen, drick ditt kaffe, ögna igenom tidningen och ge dig ut i mörkret. Februariutmaningen Spring tills du stupar kräver närvaro, en smula planering och stuns. Det gäller att inte falla för slöfocken, för då är man rökt. Eller stekt, eller vad man nu är. (Det där skulle Ärtan i En ärthjärnas självbiografi undra över. Han frågar om alla sådana uttryck, får alltid till svar att han är en ärthjärna. Stackars Ärtan.)

Idag är dag nr 15, alltså 15 kilometrar per egen fot. Spring eller gå. Fördelat över dagen. Jag lånade pannlampan av min förstekamrat och satte dubbarna på skorna. Det var rätt mycket tinat, så jag tog av dem efter en stund. Jag sprang till bussen, som tur är har vi ett vinkområde som jag kan harva på inom. Bussen kommer när den kommer och jag behöver bara vinka för att den ska stanna. Fin grej.

Sen åkte jag med bussen en bit och klev av när det var lagom kvar. Tog av mig dubbarna, sprang en bit, satte på mig dubbarna, sprang en bit och tog av dem igen. Såklart skulle jag vandra nerför en dikeskant, helt is- och snöfri, snubblar på ett grässtrå och faller pladask rakt ner i det blöta (men mjuka) gräset. Gode Gud, hjälp mig här. Varför blir det så? Jag klarar isen och halkan men ramlar på ingenting. Ja, ja, jag slog mig inte, men man blir ju ändå lite stött i kanten när kroppen är så knasig att den insisterar på att bara falla så där. Hur ska det då gå sen, när jag blir gammal och skröplig? När blir man det? Kanske är jag redan där?

Nej, hörru, säger jag bestämt till mig själv. Ju mer du gör, desto större chans har du att skjuta skröpligheten framför dig. Det här med ditt ramlande är bara en markering om att du ska vara vaksam (oklart över vad, dock.) Rörelse är en bra hälsogrej, men ju mer man gör desto större chans finns ju också att man stöter på motstånd. Livets alla delar är ändå rätt svårt att hålla pejl på.

Idag har jag i varje fall gjort min rörelsedos enligt regelsystemet i februariutmaningen. Det får väl klassas som gott nog.

Därutöver rekommenderar jag En ärthjärnas självbiografi. Det är en bok som man både kan skratta och gråta över. Feelgood? Nej, det vill jag inte säga, men ändå lättläst och fin. Det går trots allt ganska bra för Ärtan till slut.

A..

Det finns en gud. En?

God morgon, måndag! 

Det finns en gud, säger hon. En? Betyder det en, som i bara en. En för alla, eller en för var och en? Vad betyder det, att det finns en gud? Vad händer med min tanke om någon säger: - det finns bara en gud.

Hon säger att det finns en gud. Är det en, som i siffran, eller en som i något allmänt? Är din gud samma som min? Jag tänker på frågan när hon talar på torget. Det finns många som tror på en gud eller en högre makt, oavsett vad man kallar den. Det är någon eller något som vi kan tala med eller förlita oss på. Det ger styrka och tröst. Ibland är det tyst inom oss, då kan vi undra var hen eller den har tagit vägen. Kanske ser någon det som en bekräftelse på att hen inte finns eller kanske behöver vi bara tänka alldeles själva en liten stund? Var bor gud? Kanske är det något som bor inom oss?

I kyrkan samsas människor. Glada, arga, omslutande, sura, lyckliga, ledsna eller aggressiva gör de platsen som försöker vara välkomnande för alla. Det är var och en som påverkar känslan i rummet, en ny konstellation förändrar situationen och gruppen. Jag lämnade min kyrka, den fysiska platsen, för att människor inte välkomnade mig. Det gällde inte alla, förstås, men någon eller några som var tillräckligt tongivande för att skapa olust i mig. Jag försökte länge, hitta tillhörighetern där, men till slut släppte jag. Det gjorde ont, men kanske var det nödvändigt och välbehövligt. Jag hör andra som finner glädje, omsorg och värme där, på samma plats. Det är andra människor där nu, men rummet är detsamma. Det är en vacker plats. Jag gläds med den som finner värme och omsorg där. Jag lämnade inte min gud där. Jag tog med den, har hen inombords som en viktig del av mig. Vad min gud är, är upp till mig att avgöra; är det en gud som Gud, en gud som en högre makt eller något annat. Vad din är, är upp till dig. Ja, det tål att tänkas på. Det gör jag, för egen del. 

Hon ber. Hon ber för oss, utomhus i det offentliga. Jag hör någon säga att det utesluter: att Gud inte är allas gud, att någon har en annan. I bönen ber hon om värme och kärlek i människors hjärtan, om insikt och omsorg för mänskligheten och skapelsen. Om varsamhet mot varandra. Hon ber Gud att lägga all sin kärlek i människors hjärta. Det finns bara värme i bönen om hjälp till oss alla. Det finns ett rop på hjälp, till en gud eller hennes gud, för att hon tror, för att hon känner tillförsikt. Hon kanske rent av vet. 

Hon ber om hjälp för en hållbar värld, att måna skapelsen. Jag undrar; på vilket sätt är det uteslutande att hon ber om hjälp och stöd för oss alla? Hon gör det med värme, för att hon vill oss väl. Det är fint, tycker jag. Det är, för mig, bara kärlek och omsorg, Jag tackar för det, jag lägger bönen nära mig. 

Samma sak skulle det - för mig - vara om en buddhist, muslim, hindu eller annan religionsutövare bad en bön för dig, mig eller oss. Min utgångspunkt är att hen vill mig väl. Det behöver inte vara min religion, men den som vill mig väl med en bön från sin gud eller sin högre makt utesluter inte, tänker jag. Det ger värme till min själ. Någon eller något vill mig väl. 

Jag tänker på dig, säger jag till någon. Jag hoppas att du har det bra. Inom mig ber jag: jag ber för dig, din hälsa och din frid i själen. Jag ber för oändlig omsorg om dig. Jag gör det för att jag vill dig väl.

Det finns en gud. En högre makt. Jag vet inte vad du kallar hen eller den, kanske spelar det ingen roll.  Hen finns nära eller kanske t o m i mitt hjärta. Hen påverkar mig, tror på mig och vill mig väl. Den gör det när jag tror, när jag tvivlar och när jag vill. Ja, säkert också när jag inte vill. För hen står kvar, i tystnadens eftertänksamhet, även när jag rasar med vrede omkring mig.

Det är fint att veta att någon står kvar när allt annat skiter sig, eller hur? 

A..

God morgon, onsdag!

Idag gör det ont i min själ. Det trasslar med människor, i samhället i stort, i mitt enskilda företag och med min rörelsedos. Livet hänger ihop och när delar inte fungerar, så faller också andra. Det gör ont i kroppen, fast skälet kanske egentligen är själen. 

Jag börjar dagen med att skriva en minnestext om en person som deltagit i bokhandeln. Det gör ont när människor går, men jag tänker på honom med tacksamhet. Han gjorde skillnad här. 

Han har nyligen lämnat jordelivet. Jag talade med hans hustru, läste en minnestext om honom från DN och uppmärksammade också en minnestext från Jockeyklubben. 

Jag mötte honom från ett håll, i en konstellation i bokhandeln och nu har jag fått se flera. Vi är alla komplexa och mångsidiga människor. Det är spännande att se lite mer av honom, men samtidigt sorgligt att jag kände honom så lite. Jag känner tacksamhet i att ha fått möta honom i bokhandeln, höra honom tala, ta del av hans kunskap och se honom begrunda litteraturens vindlingar. 

Jag tänker på honom. Minns. Saknar. 

Därutöver är det dag 2 i STDS (= rörelseutmaningen Spring tills du stupar). Minst 2 km per egen fot. Ja, 2 km klarade jag till bussen i morse, men jag måste nu få fart på min löpning igen. Det påverkar min lust och mitt liv. Jag vet att det är bra för mig, ändå kommer jag inte ut över tröskeln. Varför klarar jag inte att vårda min hälsa? Jag vet ju ändå precis hur jag ska - bör - göra.

Suck, pust, stön - ja, men välkommen ändå, du nya dag.

A..