tisdag 29 april 2014

Packningslista för äventyr...


Cykel.
Lyse och plingpryl.
Extraslang och reparationssats.
Verktyg.
Pump.
Vajer & lås.
Packväskor (gärna vattentäta).

Cykelhjälm.

Regnöverdrag för cykelskor
Vindtäta byxor & jacka/tröja
Cykelhandskar
Kajak
Reparationsprylar
Vattendunkar
Pump (vatten)
Kapell/extrakapell
Paddlar/extrapaddlar
Paddelflottör
Flytväst
Paddeljacka
Paddelhandskar
Lina - några meter lång
Karta/kompass


Tält.
Tälttak.
Sovsäck.
Liggunderlag.
Lakan & handduk.
Reparationsprylar till tält, sovsäck och liggunderlag.
Torklinor
Teknik.
Solcellsladdare.
Kamera, objektiv, laddare.
Extraminne till kamera 
USB-minnen eller extra hårddisk.
Dator & laddare.
Inspelningspryl.
Telefon & laddare.
Riktning & anteckningar
Karta & kompass.
GPS-klocka eller cykeldator - för att mäta sträcka
Papper & pennor.
Pannlampa/ficklampa
Köksprylar & ätverktyg;
kök,
gas/t-sprit,
tändstickor,
tallrikar/matlåda,
kastruller/stekpanna,
bestick,
mugg/kåsa,
kniv,
diskmedel, diskborste,
visp,
stekspade.
vattensäck.
Mat & gott, kryddor, olja, dryck.

Kläder efter väder.
Ombyte.
Varmt, svalt & torrt.
Vanliga kläder
Trosor/bh
korta tights/shorts
långa tights
klänningar
(nej, inga t-shirts & sånt)


Värme
underställ
tjocktröja
vindjacka
överdragsbyxor
handskar
mössa

Regn
Regnjacka/regnbyxor
(poncho?)
Regnmössa/keps
Reflexväst

Skor & extraskor.

Necessär & medicin
tandborste, tandkräm
tvål/schampo
deodorant
solkräm, hudkräm
toapapper,
första förband, sax/kniv, elastisk binda
värktabletter, antibiotika, resorb
pincett, sax och nagelknipsare.
tvättmedel


Men, hu, så många saker det blir. Måste man ha så mycket? Vad är glömt?




Världsomsegling ...

Så.

Världsomsegling (alltså långresa, dock ej segling) frestar. Jag inser var skon klämmer och behöver hitta ett sätt att komma förbi detta. Det är dags att höja ribban, eller hur? - Öka takten från 0 till 2!

1) Fatta beslut om var och hur
2) Skaffa rätt utrustning & packa
3) Pysa iväg

A..

Tankestöd?

måndag 28 april 2014

Ungen som fixade trixet...

Sånt gör mig glad.

Malin Ohlsson, 12-årig majblommeförsäljare, sålde riktigt duktigt i år. 43360 kr har hon håvat in, bl a tack vara ett lån av en kortläsare av sin far. Bra drag, tänker jag. Mycket bra.

Visst kostar det en slant för varje kort som dras? Vem står för denna kostnad? Malin eller fadern? Oavsett vilket, så var det ett väldigt bra drag.

A..



MajblommanMer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan NorrtäljeNyligen.seKnuff bloggar. Majblomman (Wikipedia).

söndag 27 april 2014

Det är roligt att springa maraton, och andra korta lopp ...

Idag är tid för att uppmärksamma en av Svenska Marathonsällskapets mycket aktiva medlemmar. Mats Liljegren, 37, är en sån.

Han är controller på Nordstjernan, där budget, likviditet, finansiella instrument, årsredovisningar, formalia och nogsamma protokoll ligger högt på agendan. Sekreterare med korrekthet och tydlighet, hos Svenska Marathonsällskapet. Korrekturläsare för Marathonlöparen, med duktigt skarpa ögon. Långlöpare av klass, där längre och längre är melodin men även kort kan gå an. Vem är han mer, den där Mats Liljegren, som vi rätt ofta ser i vår tidning och i många resultatlistor världen runt.

Mats Liljegren har en idrottslig bakgrund som börjar med simning, sakta vandrat över till cykel (MTB) för att till slut foga in sig ordentligt i långlöpningens form. Där har han nu varit en god stund, och har inga som helst planer på att avvika från den inslagna vägen. Så länge hälsan och kroppen tillåter, fortsätter han gärna med denna trevliga syssla. Det tillför mången vänskap och goda värden till livet.

De första riktiga simtagen togs i en ålder av åtta (8), den första tävlingen året därpå. Det blev sen mer och mer träning och det artade sig riktigt bra. Han höll i simningen tills det var dags för högstadiet. Då föll det bort. Annat tog vid. Vad gäller idrott så blev det mest bara skolgympan under några år.

När det var dags för gymnasietid kom cykeln (MTB) in i hans liv, men när vintern kom föll lusten liksom bort. Han kände en stor tveksamhet inför vintercykling. Han tänkte att han nog skulle prova att springa istället. Han började långsamt, med korta sträckor, där han då bodde i Årsta. Ett varv blev så småningom två. Han övade. Ja, det är ju just övningen som gör att man blir duktig. Det vet ju Mats. Därför är han rätt trägen. Våren 1994, ungefär ett år efter att han börjat att springa, var det dags för den första tävlingen. 7,5 km genom Olympic Day Run skapade en god känsla och mersmak. Och sen har det visst rullat på, tänker jag om alla hans fantastiska bedrifter.

Han säger att han då fortsatte att springa, men sällan så mycket mer än en mil åt gången. Han övade vidare ett tag, helt enkelt.

När 1996 såg dagens ljus tänkte han att ville göra något mer. Han anmälde sig till Lidingöloppet och genomförde med hedern i behåll. Han peppade sig vidare till nya höjder och 1997 stod han för första gången på startlinjen till Stockholm Marathon. Han våndades en del vid starten, eftersom värmen var rätt kraftig och presumtivt besvärande, men han genomförde loppet på 3,45 och var klart nöjd med sin insats. Det gav mersmak. Detta kunde han definitivt tänka sig att göra igen. 1997 var också året när han gjorde lumpen, med inryckning strax efter maran. Året genererade rätt mycket träning och en hel del tävlingar, även om de inte var av maratonkaraktär. 1998 stog han dock på maratonstartlinjen igen. Det gick bättre och bättre, trenden var onekligen positiv. Han fortsatte på den inslagna vägen och började springa lopp på andra platser i landet och lärde då också känna andra löpare. 

2001 gick Mats med i Svenska Marathonsällskapet. Inledningsvis hade han ingen särskild kontakt med föreningen, men det ändrades genom deltagande i en resa som föreningen arrangerade till Vintermarathon som i november 2002 gick i Kvarnsveden. Detta lopp ligger honom, sedan dess, särskilt varmt om hjärtat och han har bara missat ett (2010, stressfraktur). Nej, Vintermarathon vill jag inte gärna missa, säger han.

Hösten 2004 hade han en lång och besvärlig skadeperiod, men som genom ett mirakel flög skadorna sin kos och 2005 blev ett fantastiskt år. Han minns Ölands Marathon med glädje, där hans rekord på 2,54 har en särskild plats i hans hjärta. 2006 blev det tyngre, och han hittade inte riktigt tillbaka till de tider han presterat under 2005. Han kände sig inte riktigt nöjd med utvecklingen under 2006 och funderade kring en ny riktning. 2007 tog han ett nytt redigt kliv. Denna gång gick stegen i riktning mot ultravärlden. Han anmälde sig till Skövde 6H, genomförde och log. Ca 67,5 km gav blodad tand. Han bestämde sig för att ge ultralöpningen en chans.

Sommaren 2007 ökade han längden. Adak Ultra - Lapland Ultra - 10 mil i midnattssolens land. Resultatet blev drygt 10 timmar på ensliga vägar, någon tung timme i slutet, men med ultrasinnet kvar. Och stärkt, kan man tänka sig, med tanke på alla hans senare bedrifter. Det har blivit en hel del sedan dess. Mats har, när vi ses i mitten av februari 2014, 193 maraton och ultra på sin löparcv, där antalet maror uppgår till ca 116 och resten ultror. Därtill tillkommer en hel del 10 km lopp och halvmaror, som är bra för att hålla farten uppe. Dessa är oräknade, men ändå viktiga för formens väl.

Det är långsamheten som har gjort Mats till ultralöpare, säger han. Allteftersom han gjorde sämre tider (i sina ögon) på maran frestades han att istället springa längre. Han blev sedan fast i ultralöpningens värld, men tycker också att det är roligt att springa maraton eller andra korta lopp.

Han åker på en del skador emellanåt, men det hindrar honom inte nämnvärt från att träna. Våtvästlöpning, motionscykling och crosstrainer är bra alternativ när skadorna trillar in. Det gör att han kan springa ett maraton eller ultra igen ganska snart efter en skadeperiod. Han håller helt enkelt kontinuerligt igång.

Vilket är ditt bästa stordåd, frågar jag Mats. Han klurar en stund, men kommer snart fram till att det han rankar högst är Comrades Marathon 2011. Det var ett uppförsår, 87 km kuperad terräng som han genomförde på 8,45. Han kunde genomföra det skadefri, trots att han hade en stressfraktur så sent som hösten 2010. Han vill gärna springa ett nedförsår också, även om han tänker att det är mer påfrestande för kroppen.

Mats är inte längre tidsinriktad, men kommer inte att sluta frivilligt. Han kommer alltså inte att sluta så länge han får vara frisk och hel, och klarar maxtiderna till de lopp som arrangeras. Det viktigaste är att springa, fyller han i. Ja, det roligaste i livet är verkligen löpningen. Känslan att kunna övervinna fysisk och mental trötthet, att infria eller överträffa sina förväntningar – den känslan slår väldigt mycket annat i livet. Han gillar både marorna och ultrorna. Marorna tänker han som mer resultatkrävande och ultrorna som rätt sociala tillställningar. Båda är en fröjd.

Mats fyller sin tid ordentligt. Han har ett jobb som kräver en hel del kraft och övertid, han gillar träning och tävling och han lägger dessutom en hög andel av sin tid på olika sysslor i Marathonsällskapet. Så mycket tid till annat finns sen inte kvar, möjligen läsning som han finner vara en sympatisk syssla nu när han inte längre ägnar sig åt simning, cykling eller sportfiske som han roat sig med i tidigare dagar.

Jag upplever Mats som formellt korrekt (vilket är en mycket bra egenskap i mina ögon), en fantastiskt duktig sekreterare i Marathonsällskapet, en god och mycket viktig del av redaktionen till  Marathonlöparen och en därtill en imponerande löpare. Han är uthållig och konsekvent. Hans göranden, liksom hans ton och takt gör mig glad. Mycket glad.

Han införlivades i styrelsen 2008, när han då besökte föreningens årsmöte. Oförberedd på frågan, och utan särskild eftertanke, tackade han ja till att vara sekreterare efter Rebecka Gräsman som bytte roll till redaktör för Marathonlöparen. Man får passa sig en aning för att gå på årsmöten, sägs det ibland. För Marathonsällskapets del var det dock ett fint drag, att han gjorde just detta och att de lyckades få honom till sin styrelse. 

Anette Grinde
(Intervju i Sthlm 20140212)




Per cykel...

Den vackra vimpeln vajar mot den
ljuvligt blå himlen. Viss växtlighet
skymmer en aning. :)
Nej, det blev ingen löpning idag. En cykeltur däremot. En kort tur skulle det bli med hänsyn till ett något trilskande cykelknä. Turen blev lite längre ändå. Har man tagit sig bort, må man ju också ta sig hem.

Söderby. Brevik. Bagghus. Älmsta. Ja, det var nog för kort att vända här. Hur långt är det nu till Grisslehamn? Inte så långt, eller hur? Så vi trampar på till Grisslehamn för ett fikastopp i lä och finfin sol. Hälsokostfika genom en Budapestbakelse och kaffe. Vidare, eller åter söderut via Trästabron, Ortala,  Älmsta, Solhem, Råda och Bredsättra. Och åter till Söderby. 66 km.

Sol. Kallt nära havet, men varmare en bit därifrån. Det är trivsamt och vackert, i dessa vårsprudlande soldränkta dagar.

A..
Roslagen - 27 april 2014


Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan NorrtäljeNyligen.seKnuff bloggarDin löpning är bara din. Grisslehamn. Indien. Indien 2013 per cykel.

lördag 26 april 2014

STFs Riksstämma 2014 - motion 3

STFs Riksstämma 2014Motion 3. Rune G Åkerlund (STF Södra Lappland) - rörande frågan om ersättare för de valda ombud som anmäler förhinder att närvara vid riksstämman. 

Ersättare för de ombud som uteblir/anmäler förhinder för att delta i stämman finns inte i det system nu användes. Det är en stor brist.

Rune G Åkerlund är en aktiv man inom STF. Han har varit med länge och drar sig inte för att orda. Det är positivt, tänker jag, att det finns några som ordar och som fortsätter i såväl med som i mot. Heder åt dem som fortsätter att orda och som är aktivt engagerade. Stor heder åt dem.

Rune G Åkerlunds förslag är viktigt. Den nu gällande ordningen kring valet av ombuden, där reserver saknas, ger (risk för) ett alltför stort bortfall av representanter som ordar och beslutar kring föreningens och medlemmarnas väl. Det ger också en oförutsägbarhet i frågan om hur många ombud som kommer att finnas på stämman, och vilka.

Själva proceduren kring nomineringar och val av ombud till riksstämman är också ett problem, eftersom det personliga engagemanget i föreningen är så lågt. Dessa frågor ingår inte i Rune G Åkerlunds motion, men frågan om en ändring av systemet bör diskuteras. Nu gällande ordning är helt enkelt inte bra. Den lämnar en hel del att önska.

STFs styrelse föreslår bifall till Rune G Åkerlunds motion. Gott så.

Det blir bifall till motionen, från mitt håll också.

Anette Grinde


Länkar; 
 Knuff - Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Bloggportalen.se.   Knuff om STF - Bloggare om STF -   Blogger.com.- Valberedningsinstruktion (Förslag till STF Roslagen & Svenska Marathonsällskapet årsmöte 2015).- STF Roslagen - STFs Riksstämma 2014 - Diskussionsforum STFs Riksstämma 2014 ...

STFs Riksstämma 2014 - motion 2

STFs Riksstämma 2014. Motion 2. Richard Scharff. "Jag önskar att STF på riksnivån våga att engagera sig för naturvärde i Sverige, både angående skogs- och gruvpolitiken." Scharff fortsätter med ett förslag; "STF som riksorganisation skall våga att engagera sig också lite för den vanliga naturen utanför naturreservat och nationalparker. STF kunde börja med områden längs de markerade vandringslederna."

STFs styrelse hänvisar i sitt svar till Riktlinjerna för turism-, frilufts-, natur- och kulturfrågor och ger uttryck för att styrelsens roll ligger i frågor som har riksintresse. Indirekt säger de att styrelsens roll inte på något sätt ligger i att bidra till debatten eller frågeställningar kring de lokala frågorna. Det ligger, enligt styrelsens uttryckta uppfattning, på de lokala avdelningarna att på eget initiativ engagera sig i de frågor som är kopplade till naturvärden lokalt.

Jag tänker här att motionären ger uttryck för en önskan om ändring, alltså att STF på riksnivå också skall bidra till de lokala frågorna. Kanske är det för att de lokala organisationerna är otillräckliga, att de får för lite stöd ifrån STF riksorganisation gällande frågorna eller för att de lokala organisationerna inte själva vågar tala om de viktiga natur/kulturfrågorna. Eller kanske är det för att STF generellt är för tyst i debatten?

Jag håller med om behovet av att STF på riksnivå engagerar sig i naturvärdefrågorna, även lokalt. STF behöver synas och höras mycket, mycket mer. Jag ser det dock också som viktigt att de lokala avdelningarna engagerar sig i debatten som rör de lokala frågorna, men också sådana frågor som rör ett större perspektiv.

Kanske är problemet att vi inte har kännedom om varandras frågor och inställning, så att vi inte (tillsammans eller var för sig) förmår bidra med en acceptabelt gemensam ståndpunkt? Eller kanske är problemet att vi inte har en acceptabelt gemensam ståndpunkt och därför inte riktigt vågar?

Vet vi, i lokalavdelningarna eller som debattglada medlemmar generellt, hur STF Riks skulle tänka om de skulle ge sig in i debatten lokalt? Måste vi veta det, eller får vi orda som vi vill för STFs räkning?

Bifall till motionen, från mitt håll.

Anette Grinde

Övriga begrundande motioner inför stämman 2014.


Länkar;

Knuff - Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Bloggportalen.se.   Knuff om STF - Bloggare om STF  -   Blogger.com.Valberedningsinstruktion (Förslag till STF Roslagen & Svenska Marathonsällskapet årsmöte 2015).STF Roslagen - STFs Riksstämma 2014 - Diskussionsforum STFs Riksstämma 2014 ...

fredag 25 april 2014

STFs Riksstämma 2014 - motion 1

STFs Riksstämma 2014. Motion 1. Henrika Lavonius Wike; "Jag vill att stämman uppmanar styrelsen att redovisa hur man tänker leva upp till målsättningen om sin ledande roll som opinionsbildare."

Henrika Lavonius Wike har satt fingret på en fråga som har återkommit i flera omgångar och på olika sätt i STF. Lavonius Wike ger uttryck för att hon vill att STF tar en tydligare opinionsbildande roll än idag och jag håller med henne. 

STF behöver utmana, tänker jag. STF behöver synas mer - själva. De - vi - behöver ta ställning för sina/våra frågor och ge uttryck för det som är specifikt och viktigt för STF. 

Om STF inte står för specifika och viktiga frågor - och månar och ordar om dessa - så kanske någon annan förening gör det. Det kan förstås vara bra, men också STF bör synas.

I styrelsens svar hittar jag inte att styrelsen tänker sig att synas mer utåt. Svaret är lågmält, talar om remisser, samtal och samverkan. Det är bra platser och sätt att påverka, men jag skulle också gärna se att styrelsen och föreningens anställda i stort förde en synlig debatt genom t ex egna debattartiklar, artiklar om verksamhet, möjligheter och svårigheter liksom en mer tydlig och kanske t o m utmanande debatt om natur- och kulturfrågor som spelar roll för våra medlemmar och för vår förening. 

Det räcker inte, tänker jag när jag ser ert svar. Jag vill se er mer i debatten. Eller, jag vill se er i debatten. 

Så. För mig är inte styrelsens svar nog. Jag vill se hur styrelsen tänker att vi, medlemmar och övrigt intresserade, oftare skall se att ni, styrelsen, och vi, medlemmar, föreningsaktiva och anställda, mer tydligt i ord och bild som nås av många, skall uppmärksamma vår omvärld på att och hur vi månar om de värden vi står för.

Styrelsen säger också, i sitt svar till motionen, att de kommer att presentera föreningens opinionsbildningsarbete på stämman. Hm, tänker jag, hur skall då ombuden kunna förbereda sig med ja, nej eller kanske om vi inte kan få den informationen i styrelsens svar till motionen. Innan stämman, alltså. Obra, tänker jag, om sådant som skall presenteras först på stämman, när det finns skäl att få del av informationen innan. 

Bifall till motionen, från mitt håll.

Anette Grinde  
Ombud STFs Riksstämma 2014 
+ medlem i nomineringskommittén STF inför riksstämman 2014, samt f d ordförande i STF Roslagen.
(STFs Riksstämma 10-11 maj 2014, Såstaholm Täby)


Övriga begrundande motioner inför stämman 2014.

LänkarKnuff - Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Bloggportalen.se.   Knuff om STF - Bloggare om STF -   Blogger.com. Valberedningsinstruktion (Förslag till STF Roslagen & Svenska Marathonsällskapet årsmöte 2015).- STF Roslagen - STFs Riksstämma 2014 - Diskussionsforum STFs Riksstämma 2014 ...

onsdag 23 april 2014

Panikkänslan bygger ....

Telefonen ringer. Kvinnan som ringer säger att panikkänslan bygger på sig igen. Den bygger sig sakta starkare och starkare och hon har svårt att förhålla sig till den. Den tränger in henne i ett hörn.

Jag lyssnar när hon talar, när hon klär tankarna med ord. Uttalar dem, så att de blir tydliga. Jag hör hur andningen blir kortare, hur orden kommer fortare och hur tonen blir gällare. Hennes rädsla är tydlig. Hon har egentligen inte mötts av något stort eller svårt, men rädslan blir ändå omåttlig. Den tar över och kväver henne. Och all hennes kraft.

Vi talar om känslan, om andningen, om livsluften och om förhållningssättet. Vi talar om glädjen utanför, om kunskapen, arbetet, barnen, livet och om hälsan. Vi talar länge, för att skingra tankarna och föra dem in på andra spår. Jag hör hennes andning lätta och hennes ton mjukna. Jag hör hur kärleken till livet återigen fyller hennes själ.

Vi enas om att ensamhet och tystnad är tillstånd, eller förutsättningar, som bör undvikas om det är möjligt. För att det är nödvändigt att samtala för att lösa de knutar som finns, såväl i rena sakfrågor som inom och mellan människor.

Så självklart och så lätt, och ändå så omöjligt ibland.

A..




Just nu läser jag; Mod att vara sårbar.

Som kontrast läser jag också; Putins folk. Rysslands tysta majoritet.


tisdag 22 april 2014

Inom loppet av några timmar...

Per cykel i Indien 2013
Vi cyklade i sakta mak genom landskapet. Våra cyklar tillät inte någon racerfart. Det gjorde inget, eftersom vi var där för njutning och inte för ett träningspass.

Just den här dagen hade vi cyklat några mil och vi hade upplevt, glatts och förundrats under dagen. Som vi brukade, alltså.

Vi skulle åka färja. Vi förundras ofta över färjorna, eftersom de är så annorlunda och speciella jämfört med vårt system här hemma. Vi tog oss, med särskild procedur fram till biljettluckan. Vi var två vuxna och vi hade två cyklar. Det var lite påfrestande, eftersom där fanns enträgna tiggarungar. De var säkert inte mer än 5 år gamla, de var mycket enträgna, ingen vuxen ackompanjerade dem men de hade tårar påklistrade på kinderna. De hade helt klart varit där förr och de kunde sin uppgift. Jag kom nätt och jämt fram och fick hålla koll på mina saker och mig själv. Det påverkade mig stort att se och känna dem, där så nära och så tydligt.

Vi stod tydligt framför luckan och det syntes tydligt vad och vilka som omfattas av biljettköpet och vad som skulle med. Vi betalade, vi fick tre biljetter med krumelurspråkstext och hastade vidare ner till färjan.

Nere vid färjan blev vi lite förvirrade (igen), men strax hittade vi rätt. Det var en liten båt, där cyklarna fick läggas på akterdäck. Jag kan inte säga att båtens skick ingav trygghet. Alla passagerare motades ner under däck. Utrymmet var ganska begränsat och antalet passagerare mer än nog. När det var tid för avgång måste alla ner. Luckan stängdes. Ingen väg fanns kvar ut. Jag stod i trappan, på det översta trappsteget. Jag såg ut, men kunde inte bara kliva ut eftersom en lucka satts för. Vi puttrade iväg över vattnet till andra sidan. Överfarten tog en stund. Inte så lång, lång, men ändå en stund. Vattnet var mycket, mycket smutsigt, trots att det öppna havet låg strax utanför. Man hade verkligen inte velat hamna i vattnet.

Om olyckan hade varit framme och båten kapsejsat, så skulle nästan ingen ha överlevt. Dels var de/vi instängda och dels är nästan ingen av dessa simkunniga. Så, när olyckor händer på dessa breddgrader förstår vi att många skadas eller dör samtidigt. De har helt enkelt ingen chans och de är alltid många.

Väl över på andra sidan kom vi av båten och iland via bryggan/landgången, utan några missöden. Vid utgången skulle biljetterna lämnas och det visade sig att vi hade en biljett för lite. Vi skulle ha haft fyra, inte tre. Frågan uppstod hur vi skulle lösa detta. Vi fick inte kompletteringsköpa där, på landstigningssidan, och kontrollanten tänkte inte släppa ut oss utan rätt biljett. En rätt absurd situation uppstod. Så småningom skedde ett kontrollantbyte, till en man med ett något smidigare synsätt, så att vi kom ut i det fria igen.

Då var det tid för att försöka finna ett hotell. Vi frågade runt, tittade och bestämde oss var vi skulle lägga vårt krut. Prutandet tog vid, vi samtalade en lång stund. Männen i receptionen var trevliga, men lite hårda att ha att göra med i affärer. Till slut blev vi överens om ett pris. "Special for you, don´t tell anyone" - säger mannen till mig. När vi är överens faller min blick på anslagstavlan bakom honom. Jag upptäcker plötsligt en lapp, där alla rumsnummer står - med priser för varje rum. Olika och unika, specifikt för varje rum, dess standard och förutsättningar. Det rum vi just hade förhandlat om hade där ett avsevärt lägre pris än det som var "special for you" i den förhandling vi just slutfört. Jag sänker min blick, tittar den ene mannen i ögonen och frågar om prissättningen och listan. Han, förhandlingsmannen, skruvade på sig och försökte förklara sig. Han kände sig nog en aning obekväm, vill jag tro. Den andre mannen, medkombattanten, kunde svårligen hålla sig för skratt i den uppkomna situationen. Det ryckte tydligt i mungiporna på honom. Vad blev priset? Jo, enligt listan på väggen, utan "special for you".

Så. Inom loppet av några timmar, faktiskt bara två, blev upplevelserna rätt färgstarka. Annorlunda, lärorika, våndande, skrattfyllda och viktiga. De tillför ännu glädje & förundran till min dag.

A..


Händelserna inträffade den 4 mars 2013 i närheten av och i Diamond Harbour, Kolkata, India - under vår cykeltur längs Indiens östra kust i februari/mars 2013

Skatt & gåvor....

Du som privatperson kan få upp till 1 500 kronor i skattereduktion - lägre skatt alltså - för gåvor som du ger till en viss typ av organisationer, t ex vissa ideella föreningar. Social hjälpverksamhet är viktigt i dessa sammanhang, så det gäller inte alla typer av ideella föreningar. Man kan alltså inte välja och vraka som man vill om man vill ha skatterabatt.
För avdragsrätt krävs att det är en (av Skatteverket) godkänd gåvomottagare. Det krävs att du ger minst 2000 kr per år till godkända gåvomottagare och det krävs att du ger minst 200 kr per gåvotillfälle till den godkända gåvomottagaren. Gåvan måste också vara avsedd att främja den sociala hjälpverksamheten (eller vetenskaplig forskning). Skattereduktionen är 25% av gåvobeloppet, men maximalt 1500 kr. Full effekt får du alltså på gåvor upp till sammanlagt 6000 kr (fördelade på ett eller flera tillfällen, där varje tillfälle är mer än 200 kr).
Så. Om du ger 100 kr per månad till fem olika organisationer, så får du inte skattereduktion. Om du ger 200 kr varannan månad till de fem olika organisationerna (förutsatt att de står på listan som godkända och din gåva är avsedd för den sociala verksamheten och inte något annat i föreningens verksamhet) - så får du skattereduktion. Den mottagande organisationen måste då också ha ditt personnummer, så att de kan ge Skatteverket information (kontrolluppgift) om din gåva och därmed kunna ge dig reduktionen.  

När din utgångspunkt är att ge gåvor till en förening du månar om, utan att tvinga oss andra att ta medansvar, så spelar skatteregeln inte någon roll. Alltså, när du inte använder skattereduktionen är jag inte medgivare till din gåva. Det tackar jag för, eftersom jag vill ge efter mitt huvud och tycker att statens - d v s våra gemensamma - pengar skall gå till annat. Jag tycker dock inte att du gör fel om du använder regeln. Den är bra, även om jag inte är riktigt förtjust i att den finns. 


Framförallt tackar jag för att du ger till viktiga organisationer, att du bidrar till andras väl. 
A..




måndag 21 april 2014

Glöm inte Stenkusten!

En välkänd vy, för oss som dräller här lite nu och då. Därute ligger Blå Jungfrun, som kanske är lite Blåkulla och passar så här i påsktid. Den nordvästra Ölandskusten, Stenkusten, är ljuvligt vacker. Den är karg, stundtals isande blåsig, men helt fantastiskt vacker. 

För dig som gillar att ta dig fram i sakta mak per fot eller cykel, kan jag starkt rekommendera sträckan mellan Sandvik och Byxelkrok, ja, kanske också ända upp till fyren Långe Erik. Ja, det är gudomligt vackert. Just nu är det ibland lite stretigt kallt i den kyliga vinden även om solen skiner så ljuvligt fint, men i sommartid när Blåelden blommar är vinden & solen varmare. Vackert är det redan nu, förstås.

Numera kan du cykla/gå/springa upp och ner längs hela den långa ön utan att behöva färdas på den stora vägen. De har gjort en stor sak av att göra fina cykelleder på hela ön. Så, om du gillar att cykla eller färdas per fot, alltså i lagom långsam takt - varför inte planera in en tur på denna vackra ö? 

Glöm bara inte Stenkusten.

A..





onsdag 16 april 2014

Marathonlöparen byter riktning...

Så.

Nästa nummer av tidningen Marathonlöparen skall göras under sommaren. Jamen visst, skall jag göra den. Så är det ju tänkt. Men sen får det räcka för mig. Det har varit en fantastisk tid. Jag har lärt mig mycket och jag överlåter med glädje uppdraget som redaktör till den nye person som står beredd att ta över uppdraget. Jag berättar gärna, för den som skall ta över, hur jag/vi har gjort och hur vi tänkt. 


Mats Liljegren och Ann Lodin är fantastiska att arbeta tillsammans med, så det går säkert alldeles utmärkt för den nya att ta vid.


Ideellt arbetet är fantastiskt. Det är lärorikt. Där lär man sig nytt. Man ser saker från olika håll och man får stanna så länge man är nöjd. Nu är jag rätt onöjd och tackar för mig.

Redaktörsjobbet har varit fantastiskt roligt. Det har varit väldigt tidskrävande och genererat många fantastiska kontakter. Jag är mycket glad att jag fått förmånen att försöka, och också kunnat göra det rätt bra. 

Tack & hej!

Med sol i sinnet.
Anette Grinde

Redaktör Marathonlöparen
Svenska Marathonsällskapet




tisdag 15 april 2014

Hon fasar för nu ...

Hon fasar för nu, kvinnan som nu lämnat tryggheten. Hon har gått in i en fas av sorg och omåttligt frustration. Vi ser hennes rop, men mäktar inte hjälpa henne. Vi, var och en, vet inte hur vi skall göra. Hur vi än gör blir det fel. Hur hon än gör blir det fel.

Hennes budskap är att vi ser inte, att vi inte förstår, att vi inte kan sätta oss in i situationen och att vi måste ta hänsyn till hennes sjukdom.

Ja, vi måste ta hänsyn till varandra. Åt båda håll. Vi måste hjälpa varandra när livet krisar, men hur gör man när det inte är möjligt?

Svaret är att vi måste ändå. Vi måste hitta nya sätt, som gör att vi till slut når fram. Hur man gör, ser vi inte än.

A..

Personbeskrivning; Victor

Victor.
Sambo.
Han är omkring 35 år. Journalistutbildad. Arbetar som informatör. Han bryter lite på språket. Han har finskt påbrå. Medellång, smal, ljus. Han har ett vänligt leende, när han sätter den sidan till. Hans chef säger att han är duktig på det han gör. Hon strider hårt för att han skall vara kvar på arbetsplatsen. Hon förklarar egentligen aldrig vad han gör och det syns inte. Styrelsen undrar. Jag undrar. När vi frågar får vi veta att han är duktig, men inte vad han gör. Det blir aldrig riktigt klarlagt. Han lämnar ingen särskild kunskap efter sig när han går. Har han gjort något, så tar han kontakterna och kunskapen med sig.

Han lämnar ett hål i kassakistan när han går. Det var som om han tvingade organisationen att säga att han blev uppsagt av personliga skäl, fast det inte var sant. Uppsägningen var grundad på ekonomiska skäl, arbetsbrist. Inget annat. Han pressade så hårt så att det till slut ändå blev sant. Han slutade. Äntligen.

Styrelsen gav en lättnadens suck, som att en strid var över. - Men den fångade aldrig frågan om varför de valde bort just hans position och vad det gjorde med dem som var kvar. Det var som om de - vi - inte förstod att de - vi - skadat oss alla.

Hon såg hans inlägg allteftersom i sociala medier. Strax började samma ton mot en liknande arbetsgivare. Inte hans egen, men motet var hans. Som om en arbetsgivare skall hatas. Organisationen försökte, men arbetstagarna gick till facket och motet blev offentligt. Den skyldige skulle dras i smutsen, även om man inte vet vad som är sant och om alla verkligen har lagt sitt strå till stacken för att åstadkomma fred. Det gjorde han inte själv, när han hatade ledningen så gott det bara gick.

Hela skulden är hennes, ordförandens. Styrelsens, men mest hennes. Men, hur kan det vara sant? Hur kan skulden bara vara hennes i en organisation där fler var delaktiga? Kanske t o m alla, men där ingen förmådde styra helheten i mål. Därför att det bara var någon annans fel. Vilket det ju inte kan vara om man är många i frågan. Alla är en del, men ingen förmår dra det rätt.

Facket har alltid förundrat. Arbetstagare och fack, som gör ledningen till något att vara emot. Som kombattanter, inte parter arbetande för samma mål. Å andra sidan kan ledningen vara likadan. Som när ledningen går till arbetsgivarpartens sida istället för att prata med den anställde. Det är alltid människan det beror på. Den som vill, kan eller förmår. Knappt någon alls verkar kunna skapa fred och förståelse ur mänskliga perspektiv. Det verkar vara mot, inte enande och förståelse, som står på förhandlingskartan.

Knappt någon verkar kunna bry sig om. Är det ens möjligt, tänker jag ibland.

A..


fredag 11 april 2014

Om alfabetisering. Eller kanske om någon som glöder för att lära, förändra och göra...

Alfabetisering.

Jag träffade Hélène Boëthius, grundare av ALEF (Adult Learning Empowerment Fund), häromdagen. Hon har sysselsatt min tanke en del sedan dess.

Hon har arbetar med att lära vuxna män och kvinnor i fattiga delar av världen att läsa, skriva och räkna. Hon gör det i en organisation som hon har startat själv, som har en aktiv styrelse som hjälper henne framåt och hon driver organisationen mycket starkt med egen kraft. Att det ligger helt andra värden än ekonomiska värden, för hennes personliga del, i arbetet är helt uppenbart. Värdet för de som får del av hennes kunskap kan dock tros vara stort. Ja, där torde det ekonomiska värdet och det livskvalitémässiga värdet vara mycket stort.

Ditt bidrag till organisationen, t ex genom att betala en medlemsavgift, kan förändra livet för en människa i ett annat land.  Ett litet steg för dig kan vara ett stort steg för någon annan.

Do it.

A..

Här hittar du hur du blir medlem i ALEF.

torsdag 10 april 2014

Den magiska milen - av Maria Akraka

Den magiska milen - förbättra din löpning vecka för vecka
Maria Akraka
Isbn 978--91-1-305207-6
Norstedts förlag
www.norstedts.se
2014

Löpningen ligger i tiden, kan man väl lugnt säga. Tävlingarna växer så att det knakar och utbudet är på gränsen till magiskt. Det är underbart att se och höra om människornas bedrifter, hur de växer av glädjen att kunna göra och genomföra. Att se andras glädje inspirerar också andra till nya stordåd, vare sig det rör sig om 5 km, 10 km eller ett maraton. När en börjar tala, glöda och bubbla av glädje smittar det snart till någon annan.

10 km är ett bra mål. Det är en bra distans. Många kan förlika sig med den. Gilla den.

Maria Akraka vet vad hon talar om. Hon har gjort den. Hon talar om glädjen, svårigheterna, lättheten, riktningen och hur man gör. Hon ger förslag i olika riktning och för olika ambitionsnivåer.

I boken finner du kunskap från någon som har lagt en stor mängd timmar på att bli riktigt bra. Här finns lust och ett stort antal träningstimmar. Här finns ord om distanspass, löpskolning, fartlek, bundsförvanter, återhämtning och kärlek.

Träning, bara för oss själva med vår egen kunskap, är bra. Men, träning med andras kunskap kan ibland bli bättre. Ett bra sätt att lära sig mer och nytt, är såklart att hämta kunskap från dem som verkligen kan. Från dem som har övat, misslyckats, övat mer och lyckats.

Maria Akraka har lyckats. Både med sin löpning, under sin aktiva karriär, och med sin fina bok. För dig som vill bli bättre på löpning är detta onekligen en bok att lägga din energi på. Läsning, begrundande och aktiv aktivitet rekommenderas.

Njut av dagen!

Anette Grinde



Länkar. NorstedtsAdlibrisBokusKnuff - Intressant.  Bloggkartan NorrtäljeNyligen.se.  Bloggportalen.se.   Knuff om Maria Akraka - Bloggare om Maria Akraka -   Blogger.com.  

onsdag 9 april 2014

669 trappsteg upp är ingen match för en maratonlöpare...



669 trappsteg upp är ingen match för en maratonlöpare. Men, hur är det att gå 669 trappsteg ner dagen efter ett maratonlopp?

Det var rätt många som tog trapporna upp och hissen ner i Eiffeltornet den 7 april 2014 (alltså dagen efter Paris Marathon 2014). Sicken tur att hissen fanns, var det nog många som tänkte.

Själva tog vi trapporna både upp och ner. Kanske hade vi inte lagt 100% krut i loppet?

A..



Nuvarande loppsummering; 18 maror (42 km) och 1 ultra (62 km).

torsdag 3 april 2014

Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor - de som gör, brinner och glädjer ...

Sylvia Edith Catarina Rönn, 67 år, är född i Stockholm. Hon har nästan alltid bott där eller i närheten. Hon har varit huvudstaden trogen. Hon har fyra barnbarn, tre barn och en sambo, för att ta dem i någon form av ordning. Barn och barnbarn, sådana som står för glädje även om de också medför oro, tänker jag som nu har en dotter som reser i Sydamerika som jag oroar mig för. Barn och barnbarn är sådant som ofta tänks som det bästa i livet, som livslyx, men visst finns det också mycket mer som är livslyx. Som att ha hälsan, att få arbeta med det man vill, att ha människor omkring sig som fyller på med glädjefyllt livsluft och att kunna fylla sitt liv med sådant man gärna gör, som man känner sig nöjd med. Att vara tillfreds är livslyx. Så upplever jag Sylvia, i det samtal vi för denna dag. Som att hon är tillfreds.

Jag träffar Sylvia Rönn, en småregnig dag i mars. Vi ses på Kulturhusets tak, restaurangen med vy över Sergels torg, men vi sätter oss lite vid sidan om utsikten för att koncentrera oss på samtalet. Det som skall handla om kvinnan som är aktiv i ett av fredens viktiga hörn – i en av kvinnoorganisationerna som arbetar för fred, för kvinnornas medverkan i fred och för de frågor som är viktiga för fred. Samtalet skall handla om kvinnan, inte om freden. 

Sylvia Rönn är lågmäld. Hon är en av de kvinnor som arbetar tillsammans utan att egentligen synas så mycket. Hon är en viktig del (kanske den viktigaste) av helheten, en sådan som gör att föreningslivet fungerar.  Jag uppfattar att hon gärna arbetar tillsammans med kvinnorna i föreningen, att det tillför. Att det tillför både för henne personligen, likväl som att hennes kompetens och hennes egenskaper tillför till föreningens väl. Visst är det en fröjd, tänker jag, när rätt kvinna finns på rätt plats. När kvinnan, förutsättningarna och platsen befruktar varandra till något som ger mervärden. Visst är det en fröjd?

Sylvia är biolog, men också mentalskötare. Eller har varit, eftersom hon nu har lämnat den delen av sitt liv sedan några år tillbaka. - De båda riktningarna har varit roliga och gett tillfredsställelse i livet, säger hon. - Jag kan inte rangordna dem. - Arbetet med kvinnor i föreningslivets famn kom egentligen som en tillfällighet, berättar hon vidare, men det känns lätt att arbeta med kvinnor. Det känns enkelt att arbetsfördela, liksom att arbeta tillsammans. Hennes aktiva föreningsliv har funnits i Kvinnor för Fred (KFF), där hon började på 80-talet. KFFs fokus och viktiga frågor tilltalade och stämde med hennes eget fokus. Det rimmade med de frågor hon ville arbeta med. Ja, hon tittade också på andra föreningar, men det var KFF som stämde bäst. De gjorde aktioner, de var okonventionella, de hade en platt organisation som tilltalade och det var lätt att komma till tals. Man kan också försvinna ett tag, för att livet i övrigt kommer emellan, och sedan återvända i ett senare skede, med ny kunskap och med nya uppgifter. KFF är en bra förening, som passar Sylvia bra. Mitt hjärta slår en liten volt av glädje, när jag hör att det stämmer. Stämmer, och är bra.

Jag frågar Sylvia vari hennes glädjefokus ligger, vad som får henne att brinna. Ja, inte brinna till, som i att bli arg och frustrerad, utan att brinna i glädje. Hon svarar att det är glädje att få arbeta med sådant man vill förändra, som fredsfrågor och miljöfrågor. Hon skulle gärna se att miljöfrågorna fick mer plats i arbetet, även om det till viss del redan finns där genom t ex frågorna om kärnvapen och kärnkraften men också i arbetet med eller kanske emot militärövningarna som sprider mängder av bly i markerna. Miljöfrågorna behöver lyftas också i fredsarbetet. Ja, tänker jag, det är en mycket viktig reflektion.  Det är så mycket som hänger ihop, som vi inte kan koppla bort för att vi vill fokusera på fred. Det gör mig glad, när jag hör Sylvia tala om att det är viktigt att miljön får fäste i fredsarbetet. Vi behöver hitta vägar för att få in det i frågorna. Det finns där, men behöver göras tydligare.

Hon är också insyltad i Västsaharafrågorna. Jag ler inombords när hon använder ordet insyltad. Det är ett fint ord, tycker jag. Hon är insyltad så till vida att hon är KFFs representant i kommittén för Västsaharas kvinnor, som arbetar för att stötta de Västsahariska kvinnor som lever sina liv i väntan på att få sitt land åter. Många av dem lever i flyktingläger i Algeriet men också i sitt eget land. Marocko håller hårt i Västsahara, fast det egentligen inte tillhör dem. Den förening Sylvia är engagerad i bildades för att stötta kvinnorna på deras väg åter till sitt land, men det tar en omåttlig tid eftersom Marocko vägrar att släppa sin ockupation och världen och FN tyst tittar på.  Under tiden stöttar föreningen de utsatta kvinnorna och informerar oss andra om deras situation. Leendet inom mig stelnar, när jag tänker på alla de kvinnor, barn och män runt om i världen som inte får leva ett riktigt drägligt liv. Som lever i väntan på fred, och med våldet överskuggande vardagen.  – Men visst är det fantastiskt att de ändå i något mått ses. De är inte helt ensamma. Det finns många kvinnor runt om i världen som i det tysta, och ibland rätt högljutt, aktivt arbetar för sina medsystrars väl.

Under 80-talet, när Sylvia påbörjade sitt engagemang i Kvinnor för Fred, var det fler aktiva medlemmar, fler medlemsmöten och fler aktioner än vad det är idag. Det var verkligen en stor och livfull förening. Under 90-talet var hon inte lika aktiv, men det var inga problem att återkomma, när hon så småningom fick rum för detta i sitt liv igen. Hon trappade ner sitt arbetsliv några år innan hon fyllde 65 och blev mer engagerad hos KFF när Bibbi Steinertz, tidigare mycket aktiv i föreningen, trappade ner sina åtaganden i föreningen. Hon hittade sina uppgifter, kan man säga. Och det är viktigt, för att kunna bidra rätt. Rätt kvinna på rätt plats, är ändå en ganska bra devis.  En vacker dag skall också Sylvia trappa ner, men inte just nu. Sen, då när det är en ny tid i livet igen, kan det vara dags för språk, t ex spanska eller något annat. Språk är kul, obeskrivbart varför egentligen, men ändå kul. Det är kul att kunna göra sig förstådd. Ja, språk tillför. Spanskan ligger först på tur.

Nu, sedan några år tillbaka, är hon kassör i KFF. Att gå från biolog och mentalskötare till att vara kassör, är ju en liten verksamhetsvridning, men hon kände sig bekväm i ekonomikänslan efter ett uppdrag i en mindre roll inom organisationen. Därför tackade hon ja till kassörsrollen. Nu känns det helt ok, även om det ibland känns som lite mycket administration. Nej, inte för mycket, men ändå lite mycket. - Men, ja, det ökar lite, allteftersom. På hennes lott faller pengarna, kollen och en stor del av den administrativa ordningen. Medlemsregistret, ansökningar, redovisningar, mailbevakning, posten, skattefrågor och en del annat.

- Ekonomi och administration – kassörsrollen - är en mycket viktig roll i föreningslivet, säger jag. Ja, hon är benägen att hålla med. Det är roligt också, säger hon, det känns viktigt och det är en bra roll där man får mycket information – men, det medför också ett stort ansvar. Men ja, jag är på rätt plats. - Det är också roligt att arbeta tillsammans med Lena Steinholtz Ekekrantz, som också finns med mig på kansliet. - Vi arbetar bra tillsammans, säger hon med glädje i rösten. Lena är uppenbart ett av de viktiga glädjeämnen som följer med ett bra föreningsliv.

Vänliga och kunniga medmänniskor, som tillför livsluft till dagen gör livet lätt att leva. Det behövs fler än en, för att det skall hända. Vi är ju sociala varelser. Här, i Sylvias förening, finns det uppenbart fler. Fler kvinnor, med kunskap, värme och glädje, som arbetar för fred och som tillför livsluft till varandra.

Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor – de som gör, brinner och glädjer andra och varandra? Ja, utan dem vore världen ingenting.

Anette Grinde



onsdag 2 april 2014

Var tog tiden vägen?

Morgonen är skön. Det är lite svalt, men ingen nederbörd. Jag når hotell Anglais tidigt, så att jag kan äta en god frukost i vänliga människors lag. Sen lyssnar jag till ett kort föredrag om och av en man, som är nöjd över det han har presterat i sitt liv. Han är nöjd, men inte klar. Han har en del kvar att utforska och göra.

Dagen går vidare och jag möter Helene kl 0900. Hon inleder med att berätta att hon hade bokat ett nytt möte kl 1130. Det skulle vi ju klara, tänkte vi båda.

Vi skall tala om den förening hon är aktiv i, den som arbetar med alfabetisering av fattiga människor eller snarare att fylla människor med en annan sorts kunskap än den de haft tidigare. Jag  häpnar och gläds när jag hör henne tala. Hon talar gärna. Hon berättar om metoden, om föreningen, om kunskapen, om enkelheten och om svårigheterna. Hon förklarar och fyller i. Hon berättar om kurslokaler, som ibland kan vara att man har kursen under ett skruttigt träd eller i en kyrka. Hon berättar om glädjen i gruppen när de förstår, när polletten ramlar ner. Hon berättar om följdverkningarna, som t ex att någon lärde sig städningens konst eller att barnen slapp många diarréer för att det ingick begriplig kunskap, inte bara enstaka ord, i lektionerna. Jag hör en liten ironi i tonen ibland, lite skratt här och där över tokigheter eller lyckostunder. Jag hör genomgående hennes inspiration och glädje. Hon älskar sitt Afrika och allt hon där kan göra. Hon brinner. Jag brinner med henne. Gläds.

När vi talat en stund, jag fyllt sida efter sida med kladdiga anteckningar om hennes modiga och viktiga glädjeämnen, försjunker jag en aning i tankar. Jag försöker smälta något hon sagt och formulera en ny fråga. Jag betraktar samtidigt den unga killen i baren, som servar en gäst. Glaset kyls med krossad is. Han mäter drycken noga, skakar sin shaker och häller så småningom upp drinken som toppas med ett vackert bär (eller kanske en oliv). Vi betraktar scenen stillsamt, lite förundrade, så där på morgonkvisten. Jag vänder mig till Helene och undrar, får man verkligen servera alkohol så här tidigt? Hon blir förskräckt.

- Men hjälp, säger hon, vad är klockan?
- 1138.
- Men, oj, jag måste gå. Hej.

Borta var hon, nästan på en sekund. Kvar var jag med glädjen av samtalet. Kvar var jag också med reflektionen över tid. Var tog tiden vägen? Och varför kopplade vi drinken så starkt till tiden? Hade hon gjort det, om hon suttit i Afrika?

A..  
Sthlm 1 april 2014






ALEF - läs om deras fantastiska projekt och göromål. Lär mer om