Här var vårt hus. Barns berättelser från Gaza

 

Jag tittar på boken: Här var vårt hus. Barns berättelser från Gaza.

Den innehåller 12 noveller, skrivna av barn i Gaza.

Den bygger på ett projekt där barn uppmuntras att skriva,

formulera berättelser om sin plats och sina förutsättningar. 

Jag har läst den. Jag låter den ligga framme, så att jag ser den. Den slår mig i magen, får mig att varje stund påminnas om den förödande situation som pågår där. Om människor som svälter, skjuts vid mat- och vattenstationerna. Hela samhällen, vägar och infrastruktur är sönderslagna och människor behandlas som skräp. Människor. Civila.

Jag lyssnar på inslaget i SVT (27/7-25) om soldaten som upprört berättar om sin upplevelse av krigsbrotten i Gaza. Det är så upprörande att världens politiker låter det fortgå, att de inte sätter press på Israel så att dödandet upphör. 

Barn. Kvinnor. Män. Årsrika. Människor. Civila dör av svält, av bomber som faller över hus och hem. Det är så fasansfullt att se, dag efter dag, månad efter månad. Politiken är tyst, så tyst, så tyst. 

Läs Här var vårt hus. Köp den i din lokala bokhandel.

8/4-25. Det krympande rummet, hotet mot civilsamhället. Jesper Bengtsson & Tuva Söderberg.

Det krympande rummet, hotet mot civilsamhället. Jesper Bengtsson & Tuva Söderberg.

För mig är civilsamhället viktigt. Det står för gemenskap, hälsa och solidaritet. Det står också för demokrati, sysselsättning och fritid. Och bistånd. Bistånd rymmer i sin tur rättvisa, utbildning och folkbildning, sjukvård. Med mera. 

Civilsamhället rymmer väldigt många olika riktningar, också som en koll på att samhället fungerar tillsammans. Bara stat, kommun och företag räcker inte. Vi måste också ha ett engagemang i samhället. Personligt och tillsammans. Inte bara för oss själva, utan också i solidaritet, tillsammans och för andra. Varandra. 

Jag känner oro, ett skav inom mig. Jag ser det också hos andra. Det gör att jag ser att vi behöver prata om civilsamhället, ja, inte bara prata, vi behöver också göra mer. Ni vill det också, vill jag tro. Både prata och göra mer. 

Idag välkomnar jag:

Jesper Bengtsson, tidigare ordförande för Svenska PEN och Reportrar utan gränser, idag aktiv som chefredaktör hos Dagens Arena och Arenagruppen. I vilken sfär Atlas bokförlag också finns. 

Jag välkomnar också er, deltagare, åskådare, intresserade och aktiva medborgare. 

Utan er är vi ingenting. Välkomna. 

Vad handlar hotet mot civilsamhället om? Finns det verkligen ett sådant?

Tyst territorium - sju reportage om Västsahara

Tyst territorium
- sju reportage om Västsahara
Fredrik Laurin & Lars Schmidt
Bokförlaget Atlas
2013
Isbn 978-91-7389-439-5

Vem bryr sig om Västsahara? På en ökenremsa i Sahara lever 300 000 människor i yttersta armod hälften i flyktingläger medan världen tittar åt ett annat håll.

Fredrik Laurin och Lars Schmidts reportagebok handlar om landet med en av världens största fyndigheter av fosfat. Som jordbruksindustrin i väst köper av Marocko i strid med FN:s regler. Västsahara har i närmare fyrtio år slitits sönder av krig, korruption och maktspel. 

En man har fått jobbet att lösa tvisten, FN:s sändebud Christopher Ross. Han är uppgiven. Ingen har något intresse av att konflikten löses. De säger - låt Mr Ross sköta det. I praktiken betyder det att ingenting händer. Tyst territorium är en reseberättelse som också förklarar sakfrågorna och sätter dem i historiska och politiska sammanhang. (Säger Bokus på sin hemsida).

Först vill jag säga att jag tycker om bokförlaget Atlas. De ger ut viktig litteratur. Jag följer dem och noterar att de inte bara gör det en gång, utan upprepar sig. De håller samhällsviktiga fråga på sin agenda, utmanar en aning och skapar nya tankar och frågeställningar. De är helt enkelt bra, mycket bra, tänker jag. Jag läser just nu Tyst territorium igen. Jag läste den 2013, när den var ny. Jag läser den igen för att dyka i frågorna igen och för att fundera över hur det ser ut idag. Sover konflikten ännu eller är den höjd till nya samtal? Ja, nytt vatten har runnit under broarna sedan 2013, men konflikten är inte löst. Västsahara befinner sig fortfarande i ett märkligt - som i osympatiskt - läge och FN och världens företrädare talar fortfarande för lite om saken. Det skadar människorna, de som är inblandade på vardera sida.

1975 är ett viktigt årtal, men det gör rätt ont att se och höra att läget ännu inte är bra. 1975 - 2016 är en lång tid för människor i väntan på bättring, i väntan på rättvisa.

Igår debatterades det i riksdagen om biståndet till Västsahara. Lyssna gärna här.

Mer om frågan och om boken igen - troligen inom kort. Läsning & begrundande pågår, helt enkelt. Sakfrågan sover inte hos mig, den skaver och bråkar i mitt inre.

A..

*** *** ***

Västsahara: De tränar ickevåld för mänskliga rättigheter - läser jag på Globalportalen. 

– "Vi är ett litet folk och vi har inte råd att förlora människoliv i ett krig. Med ickevåld kan vi uppnå mer och förlora mindre liv."

*** *** ***

Inte en berättelse - Stina Oscarsson

Inte en berättelse
Stina Oscarsson
Atlas
2016
Isbn 978-91-7389-535-4

Jag träffade och lyssnade till Stina Oscarson förra helgen. Vi samlades i vårt ickevåldsnätverk och hon besökte oss där. Hennes ord och samtal intresserade. Gruppen engagerade. När jag nu läser hennes bok känner jag igen flera av berättelserna som hon tog upp under sitt samtal med oss. Jag känner också igen dem från de artiklar jag läst om henne sedan tidigare. Det gör den förstås inte mindre, snarare större, det ger mig en möjlighet att begrunda dem igen från ett annat håll och i en ny riktning. Det gör att jag ser nya ord och en ny mening av frågorna. Det känns bra, tillförande.

Omslaget på boken är gjort av Håkan Liljemärker. Omslaget är avvikande från min bild av det normala och gör mig förvirrad. Jag försöker förstå och tänker att det ger ingången till boken - inte en berättelse - alltså att bilden är (tydligt) möjlig att tolka väldigt olika beroende på vilka vi är och var vi står. Att just det är poängen. Och att nyansen - livet - ibland går från grått till genomsvart - eller tvärtom - beroende på var vi börjar. Jag hoppas förstås också att våra liv har helt andra nyanser, som i glada(re) färger.

Stina Oscarson har visat sig engagerad. Engagerade människor är viktiga för mig. Hon visar mig det viktiga i att vara engagerad, att stå för sina värden. Det är ofta svårt att göra det, eftersom det ofta stöter på motstånd - ibland helt obegripligt, men ibland också begripligt. För mig är engagemanget oerhört viktigt. Jag ser att jag inte kan vara utan det, men att försök till samtal om rätt och den faktiska möjligheten att ställa frågor ofta möter mycket motstånd eller massiv tystnad. Motståndet och den massiva tystnaden gör ont, ibland så ont att tystnaden och motståndet är svårt att förhålla sig till. Man kan förstås fortsätta att hävda sin rätt - eller kanske snarare rätt, som inte sin men i sakfrågans eller organisationens för tanke om utveckling (som i någon form av förbättringspotential). Man kan också tystna. Om tystnaden är utvecklande är dock mycket tveksamt. Jag tänker att motståndet och tystnaden är hindrande företeelser, att det är samtalet som tillför och utvecklar.

Inte en berättelse är en kort bok. Den låter sig läsas på en relativt kort tid, men för ett kontinuerligt utbyte kanske den också kräver reflektion. Som i att tanken tänks med lite uthållighet, inte bara flyktigt. Jag tänker att vi kanske oftare behöver ta två steg framåt och ett steg tillbaka, för att sedan gå framåt igen. Vad menas och hur tänker jag kring frågorna? Hur bär jag med mig Stinas berättelse och hur ser min ut?

Stina Oscarson bidrar med viktiga berättelser. Mötet med henne och hennes ord tillför, både de hon sa när jag lyssnade till henne under föregående helg och de som finns i hennes bok. De sammanfaller, men ger ändå olika tankar när jag ser dem igen. Nya tankar, särskilt sådana som skaver och behöver vändas på några varv, är viktiga tankar, tänker jag.

Atlas förlag bidrar också med viktiga berättelser. De ger ut viktig litteratur som skrapar i vårt medvetande, lyfter oss från den vardagliga rutiner och skaver en aning. Medvetandegör viktiga frågor. De gör det igen och igen. Det värmer min själ.

Såväl Stina Oscarsson som Atlas förlag driver frågor framåt, tänker jag. Jag tänker det som gott för världens väl.

A..

DN. Atlas förlag - Inte en berättelse. Natoutredningen. Svd. Adlibris. Svd - svaghet gick inte hem.

Regnet luktar inte här

Regnet luktar inte här
Ett familjeporträtt
Durid Al-Khamisi
Atlas bokförlag
2015
Isbn 978 91 7389 494 4
www.bokforlagetatlas.se

När 8-årige Duraid sticker ner handen i det decemberkalla vattnet utanför Gotlands östkust möter han Sverige för första gången. Det är vackert, stolt och avvisande.

Tillsammans med sin familj har han överlevt den livsfarliga färden i en liten fiskebåt över ett stormande Östersjön. Men den största utmaningen ligger framför dem. Bakom sig i Bagdad har familjen lämnat en välbärgad tillvaro för ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern - en av Iraks skickligaste guldsmeder - får aldrig in en fot på arbetsmarknaden, modern lider svårt av sin ensamhet och hos den unge Duraid växer hatet. 

Författaren Duraid Al-Khamisi föddes 1986 i Bagdad, Irak. Sedan 1994 bor han i Sverige. Han är frilansjournalist och har arbetet för bl a Svenska Dagbladet, Expressen och Sveriges Radio. Regnet luktar inte här är hans debut som författare.

---------

Jag blir förvirrad när jag läser. Inledningsvis, i varje fall, tills frågan får sin förklaring. Jag kan inte avgöra om detta är en fiktiv berättelse eller om det är en dokumentär beskrivning om Duraid själv. Han skriver i jag-form, har själv kommit hit från Irak och heter just så, men ändå. Förvirringen påverkar min läsning. Jag behöver veta om jag läser en fiktiv historia eller en verklig, även om den fiktiva bygger på författarens verkliga historia. Bekräftelsen kommer i kapitel IV, ja, han talar om sig själv. Texten hade också, för mig, vunnit på att författaren bestämt sig för om föräldrarna är mamma och pappa eller morsan och farsan. Blandningen av begreppen gör texten en aning slarvig, som en ogenomtänkt text. Det är synd, för texten känns annars inte ogenomtänkt. Den har ett fint språk, även om jag inte är helt förtjust i slangbegreppen som används ibland. Å andra sidan är texten viktig, så viktig att kritik av begreppsval ter sig onödigt och futtigt i sammanhanget.

Texten griper mig. Jag pressar tillbaka tårarna bakom ögonlocken. Jag känner svårigheterna, ur många perspektiv. Någon flyr för att få fortsätta att vara sitt jag, vara i sina rötter och kommer till ett land där man skall tvingas att anpassa sig till det nya samhället. Det skapar, uppenbart, utanförskap och problem. Duraid Al-Khamisi ger uttryck för många sanningar som ger anledning till eftertanke. Sanningarna är sprungna ur hans upplevelser, hans erfarenheter och blir, för mig, en viktig grund för reflektion. Kanske också för andra.  

Jag gråter ofta när jag läser texten, lider med människorna. Oss alla. Lider med frågorna och de, vi, som utsätts och utsätter varandra för dem. Jag känner frustration, men också hopp. Det är innerligt svårt att vara människa. Det är svårt att förstå varandra. Göra rätt. Stå vid varandras sida. Så är det och kommer alltid att förbli, eftersom vi aldrig till fullo kan förstå varandra, känna varandras känslor och upplevelser. Och eftersom vi är så olika, fast ändå så lika. Jag ställer mig frågan vad det innebär att integreras, egentligen. Hur mycket måste var och en ge upp av sitt arv, sitt tidigare liv, och hur mycket måste man anpassa sig till det nya? Var går gränsen? Det skulle onekligen kännas absurt om kravet är att man skall släppa allt sitt gamla, även om man i stor omfattning behöver lära sig om det nya landet - vare sig man gör det till sitt eller bara tänker sig vara här en kortare tid. Hur gör man?

Den här boken gör ont. Den känns. Den fyller mig, sida efter sida, med känslor som gör ont. Men den ger mig också hopp. Den innehåller mycket klokskap, kärlek och omsorg. Ja, den innehåller väldigt mycket kärlek. Och vrede. Och sorg.

"Inte ett enda hem i Irak är fritt från sorg."

Må lycka och välgång drabba alla er som tagit er över de svarta haven och de höga bergen, som lämnat en viktig plats i era liv för att möta en annan verklighet. Må världens lycka och kärlek drabba er.

Läs boken!

Anette Grinde


Länkar; 
Adlibris. Bokförlaget Atlas. Bokus. Kyrkans Tidning.

Vi bara lyder - en berättelse om Arbetsförmedlingen

Vi bara lyder
en berättelse om Arbetsförmedlingen
Roland Paulsen
2015
Bokförlaget Atlas
Isbn 978-91-7389-490-6

Roland Paulsen skriver om Arbetsförmedlingen. Han skriver om deras ton, deras personal, deras framgångar och motgångar och om deras ledare. Han skriver om ett hårt liv och om anställdbarhet. Han skriver också om kravet på lojalitet.

Paulsen har haft samtal, och lyssnat till, personal och chefer hos Arbetsförmedlingen. Han har också haft samtal t ex med Sven Otto Littorin och med Angeles Bermudez Svankvist.

Det är uppenbart att Arbetsförmedlingen har avsevärda problem att brottas med. Där finns förskräckliga regler, som t ex Fas 3 och bidrag som förstör möjligheten för människor att få hållbara arbeten. Där finns chefer och ledning som inte hittar glädjens och den positiva utvecklingens ledningssätt, alltså ett sådan som höjer människor på vägen. Där finns personal som följer regler till punkt och pricka, trots att de borde slå bakut. Och där finns också en stor mängd sorg och frustration över att inte kunna utföra sina uppdrag på det sätt som man tänker sig, till gagn för de som behöver ett nytt arbete eller en ny utbildning.

Boken förstärker föreställningen om en myndighet som inte fungerar, som inte fungerat på lång tid. Den förstärker också bilden av människornas komplexitet, att det är svårt, på gränsen till omöjligt, att fatta politiska beslut som passar alla. Ibland passar de inte någon eftersom de i grunden är felaktiga. Som fas 3.

Vi bara lyder är en berättelse om Arbetsförmedlingen. Det är också en berättelse om människor inom dess sfär och deras reaktioner - både anställda och besökare. Den innehåller avsevärt mycket mer sorg än glädje, men är ändå viktig läsning.

Atlas bokförlag ger ut spännande böcker. De är ofta samhällskritiska och granskande. De fångar en annan ton och andra frågor än många andra förlag. De lägger vantarna på svåra frågor. All heder till bokförlaget Atlas som har dessa, ibland utmanande, frågor i sitt fokus.

A..

Adlibris. Bokus. Atlas. Roland Paulsen. Svd. Publicerad i Miljömagasinets pappersupplaga.

De användbara - av Mattias Hagberg

De användbara
Mattias Hagberg
Bokförlaget Atlas
2015
Isbn 978-91-7389-478-4

Jag läste Rekviem för en vanskapt häromåret. Jag förundrades. Läste, njöt, förskräcktes och förundrades. De användbara går i samma spår. Författaren säger att De användbara kan läsas som en syskonbok till Rekviem för en vanskapt. Ja, tänker jag, den är lite lika, men ändå helt olika.

Jag njuter av texten, ordens dans över sidorna. Jag förundras av författarens fantasi. Jag förundras tills jag stannar upp och inser att det kan ha stora drag av sanning i sig. De användbara är hemsk. Jag förskräcks så det känns i hela min kropp. Boken är läsvärd. Den är läsvärd för ordens flöde över sidorna, för fasan och för insikten om många människor har svåra tankar som ibland riskerar att skada andra mycket svårt.

Man tänker sig vara stark, men är ändå i händerna på någon annan. Någon tänker stora tankar. Någon är tyst. Denne bidrar eller stjälper den andres liv och förutsättningar, beroende av sin bestämda ton eller handling.

Jag. Du. Hon. Han. Alla flickorna. Barnen. Pojken. Vaktmästaren. Ja, alla bär de sina roller. De är nästan helt utan identitet, många saknar namn, är bara något som flyger förbi. Deras liv gjordes små, obetydliga. Just därför var de användbara. Även de med uns av identitet, som t ex du, jag och vaktmästaren, visar, eller kanske visas bara som små skuggor av sina jag. All komplexitet är försvunnen, deras liv är bara här.

Människors liv är viktiga. Ibland finns det människor som tänker att deras liv är viktigare än andras.

Ja, Rekviem för en vanskapt och De användbara, skrivna av Mattias Hagberg, duger mycket väl som tillförande läsning.

A.. 



Adlibris.  Atlas. Bokus. Recensioner hos Atlas.

Shopstop ...

Shopstop
Rapport från ett celibat
Gunilla Brodrej
Bokförlaget Atlas
Isbn 978 91 7389 455 5
2014

På nyårsafton bestämmer hon sig: slutshoppat. Inte en enda personlig lyxartikel får införskaffas under året, inte ens kläder. Under ett år lever kulturjournalisten Gunilla Brodrej därefter i ett slags kommersiellt celibat där hon försöker undvika lockropen från de stora varuhusen och modebutikerna.
Kyskhetslöftet visar sig dock vara lättare sagt än utfört. Går det över huvud taget att ställa sig utanför ett konsumtionssamhälle vars själva inneboende princip bygger på omedelbar behovstillfredsställelse?
Och hur behåller man egentligen värdigheten när hålen på såväl skorna som strumpbyxorna blir allt större och större?

Ja, hur förhåller man sig till vår tids konsumtion? Det är sannolikt fler än Brodrej som ställer sig den frågan, och det är några som förhåller sig till den mer än andra. Några ger sig hän och några bryter konsumtionen och lever med nya värden. Tankarna är viktiga, tänker jag. Tankarna som gör att vi ser vår omvärld på ett annat sätt. Där vi uppmärksammar tillverkningskedjan, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen, människornas arbetsförhållanden, naturens väl, möjligheten att leva på inkomsten som tillverkningen ger, med mera. Är vårt ha-begär så stort att vi bortser från den andra sidan av myntet? Alltså människor och naturens väl?

Brodrej har uppenbara svårigheter att hålla sig ifrån shoppingen, även om hon aktivt försöker. Hon hittar ibland smygvägar att ta sig förbi, men i det stora hela gör hon ett allvarligt försök. Ett allvarligt försök är gott nog när man har allvaret i frågorna med sig, tänker jag. Det är omöjligt att vara perfekt, att lyckas helt, i de olika ting man företar sig. Det finns alltid grader i hur man lyckas och det är tveksamt om det är framgångsrikt att göra en bedömning om hur man lyckas. Om man höjer sig, genom att allvarsamt begrunda frågorna och försöka, så har man kommit en god bit på väg. Särskilt om man inte återgår till en mer eller mindre manisk konsumtion efter projektets slut. Var gränsen går är inte heller det upp till mig att bedöma, även om jag naturligtvis kan ha mina tankar om det.  

Frågan om konsumtionssamhällets övermått är intressant. Jag mår rätt illa över våra (samhällets) förhållningssätt och försöker förhålla mig till konsumtionen därefter. I frågan om konsumtionssamhällets övermått ligger t ex ansvaret för vår värld och det vi lämnar efter oss till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och de som kommer sen. För visst är vår jord tänkt att hålla i fler generationer än så? Ansvaret för människors väl i andra länder (både nu och sen) ligger också i detta eller är det bara frågan om att tillfredsställa våra egna tillfälliga behov? Ja, men var går gränsen? Den går rätt olika för oss, var och en. Jag tänker att boken är viktig om den får oss att tänka, ändra oss i riktning mot världens väl. Och reagera. 

Jag noterar att Brodrej och jag är rätt olika som människor. Jag tycker inte att det är en glädje att gå och handla. Jag måste inte. Jag kan gärna låta bli. 

Böcker ser jag dock gärna i mitt hem. Dem vill jag inte gärna låta bli, de tillför glädje till min dag. Inte i datorn eller i telefonen. Inte som ljud (även om ljudböcker ibland är fantastiska). I papper skall de vara (även om de tär på skogen). Med naturvärdigt tryck och på kemikaliefritt papper, tack. 

Ja, jag kan rekommendera denna bok. För att den sätter allvaret på pränt, skapar tankar. Och kanske utmanar sinnet en del. Är det verkligen möjligt att vara shoppingfixerad, som hon? Och hur irriterad får man bli över andra människors förehavanden?

Anette Grinde

Bokförlaget Atlas. Shopstop. Adlibris. Wikipedia om Brodrej. Expressen. Bokus. Andra länkar; Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Bloggportalen.se.  Knuff om konsumtion - Bloggare om Brodrej  -  Blogger.com.  Knuff om köphysteri. Bloggar om Shopstop. Expressen. Ellens shopstop. Shopstop-Ann. Releasefest 27 maj 2014. Expressen. Plusbok. Resumé. Expressen Om Ebba von Sydow. Havet.nu

Panikkänslan bygger ....

Telefonen ringer. Kvinnan som ringer säger att panikkänslan bygger på sig igen. Den bygger sig sakta starkare och starkare och hon har svårt att förhålla sig till den. Den tränger in henne i ett hörn.

Jag lyssnar när hon talar, när hon klär tankarna med ord. Uttalar dem, så att de blir tydliga. Jag hör hur andningen blir kortare, hur orden kommer fortare och hur tonen blir gällare. Hennes rädsla är tydlig. Hon har egentligen inte mötts av något stort eller svårt, men rädslan blir ändå omåttlig. Den tar över och kväver henne. Och all hennes kraft.

Vi talar om känslan, om andningen, om livsluften och om förhållningssättet. Vi talar om glädjen utanför, om kunskapen, arbetet, barnen, livet och om hälsan. Vi talar länge, för att skingra tankarna och föra dem in på andra spår. Jag hör hennes andning lätta och hennes ton mjukna. Jag hör hur kärleken till livet återigen fyller hennes själ.

Vi enas om att ensamhet och tystnad är tillstånd, eller förutsättningar, som bör undvikas om det är möjligt. För att det är nödvändigt att samtala för att lösa de knutar som finns, såväl i rena sakfrågor som inom och mellan människor.

Så självklart och så lätt, och ändå så omöjligt ibland.

A..

Just nu läser jag; Mod att vara sårbar.

Som kontrast läser jag också; Putins folk. Rysslands tysta majoritet.

Tyst territorium

Tyst territorium

Sju reportage om Västsahara

Fredrik Laurin & Lars Schmidt

Isbn 978 91 7389 4395

2013

Atlas förlag

För några månader sedan hittade jag, i en secondhandbutik i Götgatsbacken i Sthlm, några broschyrer om ockupationen i Västsahara. Ja, det måste ha varit Emmaus butik, i slutet av backen ner mot Slussen. Västsahara har ockuperats av Marocko, som också tar deras tillgångar. Jag hade tidigare inte sett eller uppmärksammat ockupationen och situation för västsaharierna och konstaterade, om man lätt gör, att de förenings- och rättviseaktiva i denna fråga i vårt land inte förmått sticka ut i bruset.

Det sägs att krigen minskar i världen, men ändå pågår en hel del aktiva konflikter i det tysta. I dessa konflikter skulle vi, Sverige, kunna påverka mer om vi såg vår del av ansvaret för rättvisa. Det verkar vi inte göra, om jag skall tro Laurin & Schmidt i Tyst territorium. Vi köper mat och råvaror från Marocko som odlats och utvunnits i Västsahara, av Marocko som ockupationsmakt. Och vi låter det vara så.

I kapitlet om Matlandet Västsahara ser jag att Ica, Coop och Axfood, liksom Hemköp och Lantmännen köper mat, foder och råvaror som odlats eller utvunnits i Västsahara, av ockupationsmakt och utan att det kommer västsaharierna till del. Etiknivån är alltså mycket låg och vi, Sveriges folk, låter det fortgå.

Tyst territorium innehåller viktiga reportage och är också berättelse om en resa, några enstaka dagar, i Västsahara. Den ger mig insyn i människor liv, den gör mig upprörd över hänsynslösheten och pengarnas makt. Den visar mig våldet, tortyren och hur människor kämpar för sitt land och för sina rättigheter.

Inget ändras trots otaliga samtal. Parterna står på varsitt håll utan att rucka en millimeter på sina krav. Världen tittar tyst på. Under tiden sitter generation efter generation i flyktingläger utan möjlighet att skapa riktiga liv. Allt är en hopplös kamp, som till slut rikserar att sluta i en explosiv maktkamp med många dödsoffer och än mer trasiga själar. Generationer av unika och fantastiska människor förhindras att leva sina liv.

Fredrik Laurin & Lars Schmidt har skrivit en högst läsvärd bok. Den känns trovärdig och mycket väl genomarbetad. Den ger mig möjlighet att lära mer.

Den lär, skapar irritation och frustration, och får mig att se ett konfliktområde från nya synvinklar.

Som sagt. En högst läsvärd bok.

Viktig.

Anette Grinde



Adlibris. Bokus. Atlas Förlag. Emmaus om Västsahara .
DN 2013.
Afrikagrupperna.
Nätverket för ett fritt Västsahara.
Tidskriften Västsahara.
Kristna Fredsrörelsen.
Vänsterpartiet om Västsahara.
DN 2012.
Artikeln publicerad i Miljömagasinet nr 38 - 20 september 2013
Artikeln publicerad i Elsa (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråds medlemstidning) - september 2013

Mer länkar & sånt;  Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar. www.foretagshuset.net

Skitliv...

Skitliv
Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad
Bokförlaget Atlas
Isbn 978 91 7389 4173
Redaktör Victor Bernhartz
www.bokforlagetatlas.se

Timjobb, tillfälliga anställningar, vikariat och inringning strax innan jobbet startar. Så ser arbetssituationen ut för många i vårt land just nu. Kanske mest för ungdomar, men också för andra. Jobben är ofta tunga, både fysiskt och psykiskt. Det skapar en omöjlig livssituation där det övriga livet inte går att planera eller kompletterande jobb blir omöjliga att lägga till. En ej känd arbetsdag kan inte planeras på något sätt alls. Det utesluter ett vanligt liv.

Skitliv är berättelser om förändrade arbetsvillkor i vårt samhället som skapar otroliga svårigheter att skapa drägliga liv. Arbetstagaren får ingen trygghet i de tillfälliga arbeten som aldrig kommer att göras om till en tillsvidareanställning. Det gör den egna bostaden till en utopi, oberoende helt omöjligt och det gör vanmakten stor.

Skitliv är en skrämmande bok om ett faktum som många lever i, här och nu. Bemanningsföretagen är ett helvetesgissel för arbetstagaren och en fantastiskt möjlighet till flexibilitet hos arbetsgivaren. Plus för företagen. Minus för den lilla individen.

Boken är tänkvärd. Hemsk. För mig är bemanningsföretagen en stor del av "boven" i sammanhanget. De är hindrande för en konstruktiv arbetsgivar-/arbetstagardialog. De sitter mitt i - vill tjäna pengar - och tar inte rätt ansvar. Bemanningsföretagen är dock inte allt. Företagen som använder dem och som inte ser till de anställdas väl, är en annan "bov". Det läskiga är att "bovar" finns i alla läger, såväl hos de privata företagen som hos de statliga. Ytterligare en annan bov är lagstiftningen och frånvaron av ansvar. Vems är felet, egentligen? - "Ja, inte är det mitt. Jag rättar mig bara efter de möjligheter som finns för just mig, i mitt företag."

Den utveckling - det faktum - som denna bok beskriver är fruktansvärd.

Detta är en bra julklappsbok till varje facklig företrädare i vårt land. Det är också en bra julklappsbok till de politiker som ansvarar för lagstiftning runt anställningstrygghetsfrågor. Liksom för alla de som tycker att den svenska modellen fungerar och flexibiliteten som finns tack vare bemanningsbranschen är fantastisk. Läs, och begrunda - kanske får den dig och dem att tänka i nya banor.

Hu, säger jag, om den utveckling vi har i vårt land. Hu.

Anette Grinde

• Seminarium & bokrelease - 10 december.
• Seminarium om otryggheten på arbetsmarknaden - 12 december.

Länkar & sånt;  
Adlibris - Bokus - ... Knuff om böcker.  Knuff om Isbn 978 91 7389 4173.   Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om Bokförlaget Atlas - Skitliv -  Bloggare om  arbetslöshet - vikariat -  ...  

Rekviem för en vanskapt.

Mattias Hagberg

Rekviem för en vanskapt.

Bokförlaget Atlas.

http://www.bokforlagetatlas.se/

Isbn 978 91 7388 4159

Hon kallades Stor-Stina. Hon sågs som ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Tiden – i början av 1800-talet – gjorde det inte lätt för de annorlunda. De visades upp på teatrar och utnyttjades ur många perspektiv. Ensamheten måste ha varit skarp, trots närheten till mängder av människor.

Stor-Stina utnyttjades. Missbrukades för andras vinnings skull. Som tiden gjorde med människorna som avvek från normen, eller som kyrkan och överheten krävde. Ja, de gör de än idag, men på helt andra sätt.

Det skapar sorg och missmod, även när man ur någons perspektiv inte kan styra över händelserna. När olyckorna och samvetet drabbar är det svårt att komma till ro. De svarta fåglarna följer både de levande och döda. Skapar oro. Det syns tydligt också hos de som är kvar.

Tiden kan inte läka såren. Den står för bestämda åsikter, som påverkar människorna och deras tro. 1800-talet styrdes med de värderingar som då härskade. 2000-talet bär andra värderingar, utvecklade och formade av tiden som gått, men fortfarande präglade av det som varit. Kanske kan inte tiden läka såren här heller.

Mattias Hagberg skriver tydligt beskrivande, stort och vackert samtidigt som hans berättelse är skrämmande sorglig. Den gör ont. Det gör mig ont om Stor-Stina och hennes föräldrar. Det gör mig också ont om tiden som den var. Absurditeterna haglar tätt. Livet ter sig onekligen inte lätt. Döden kan ses som lättare, men är kanske inte alltid befriande. De svarta fåglarna följer, betraktar. De stannar, fast vi vill att de skall lämna. 

Av Mattias Hagberg läser jag gärna mer. Utgivet av bokförlaget Atlas likaså. 

Köpläge, ja. Absolut. Lättast hos bokförlaget Atlas, förstås.

Anette Grinde

Länkar. Knuff – Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Bloggportalen.se. Knuff om Mattias Hagberg – bokförlaget atlas. Bloggare om Stor-Stina – vanskapt - Blogger.com. Isbn 978 91 7389 4159 - Se också kultur DN om boken. Adlibris. Bokus.