Ett familjeporträtt
Durid Al-Khamisi
Atlas bokförlag
2015
Isbn 978 91 7389 494 4
www.bokforlagetatlas.se
När 8-årige Duraid sticker ner handen i det decemberkalla vattnet utanför Gotlands östkust möter han Sverige för första gången. Det är vackert, stolt och avvisande.
Tillsammans med sin familj har han överlevt den livsfarliga färden i en liten fiskebåt över ett stormande Östersjön. Men den största utmaningen ligger framför dem. Bakom sig i Bagdad har familjen lämnat en välbärgad tillvaro för ett liv som invandrad underklass i Stockholms förorter. Fadern - en av Iraks skickligaste guldsmeder - får aldrig in en fot på arbetsmarknaden, modern lider svårt av sin ensamhet och hos den unge Duraid växer hatet.
Författaren Duraid Al-Khamisi föddes 1986 i Bagdad, Irak. Sedan 1994 bor han i Sverige. Han är frilansjournalist och har arbetet för bl a Svenska Dagbladet, Expressen och Sveriges Radio. Regnet luktar inte här är hans debut som författare.
---------
Jag blir förvirrad när jag läser. Inledningsvis, i varje fall, tills frågan får sin förklaring. Jag kan inte avgöra om detta är en fiktiv berättelse eller om det är en dokumentär beskrivning om Duraid själv. Han skriver i jag-form, har själv kommit hit från Irak och heter just så, men ändå. Förvirringen påverkar min läsning. Jag behöver veta om jag läser en fiktiv historia eller en verklig, även om den fiktiva bygger på författarens verkliga historia. Bekräftelsen kommer i kapitel IV, ja, han talar om sig själv. Texten hade också, för mig, vunnit på att författaren bestämt sig för om föräldrarna är mamma och pappa eller morsan och farsan. Blandningen av begreppen gör texten en aning slarvig, som en ogenomtänkt text. Det är synd, för texten känns annars inte ogenomtänkt. Den har ett fint språk, även om jag inte är helt förtjust i slangbegreppen som används ibland. Å andra sidan är texten viktig, så viktig att kritik av begreppsval ter sig onödigt och futtigt i sammanhanget.
Texten griper mig. Jag pressar tillbaka tårarna bakom ögonlocken. Jag känner svårigheterna, ur många perspektiv. Någon flyr för att få fortsätta att vara sitt jag, vara i sina rötter och kommer till ett land där man skall tvingas att anpassa sig till det nya samhället. Det skapar, uppenbart, utanförskap och problem. Duraid Al-Khamisi ger uttryck för många sanningar som ger anledning till eftertanke. Sanningarna är sprungna ur hans upplevelser, hans erfarenheter och blir, för mig, en viktig grund för reflektion. Kanske också för andra.
Jag gråter ofta när jag läser texten, lider med människorna. Oss alla. Lider med frågorna och de, vi, som utsätts och utsätter varandra för dem. Jag känner frustration, men också hopp. Det är innerligt svårt att vara människa. Det är svårt att förstå varandra. Göra rätt. Stå vid varandras sida. Så är det och kommer alltid att förbli, eftersom vi aldrig till fullo kan förstå varandra, känna varandras känslor och upplevelser. Och eftersom vi är så olika, fast ändå så lika. Jag ställer mig frågan vad det innebär att integreras, egentligen. Hur mycket måste var och en ge upp av sitt arv, sitt tidigare liv, och hur mycket måste man anpassa sig till det nya? Var går gränsen? Det skulle onekligen kännas absurt om kravet är att man skall släppa allt sitt gamla, även om man i stor omfattning behöver lära sig om det nya landet - vare sig man gör det till sitt eller bara tänker sig vara här en kortare tid. Hur gör man?
Den här boken gör ont. Den känns. Den fyller mig, sida efter sida, med känslor som gör ont. Men den ger mig också hopp. Den innehåller mycket klokskap, kärlek och omsorg. Ja, den innehåller väldigt mycket kärlek. Och vrede. Och sorg.
"Inte ett enda hem i Irak är fritt från sorg."
Må lycka och välgång drabba alla er som tagit er över de svarta haven och de höga bergen, som lämnat en viktig plats i era liv för att möta en annan verklighet. Må världens lycka och kärlek drabba er.
Läs boken!
Anette Grinde
Länkar;
Adlibris. Bokförlaget Atlas. Bokus. Kyrkans Tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar