St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - ber att få önska alla medlemmar och folket i bygden en vilsam (och kanske gärna också en lite festlig) nyårsafton och ladda för ett fantastiskt fint 2023.
Må lycka och hälsa vandra i allas våra spår.
Den ligger på frontbordet i butiken, eftersom jag vill att fler ska upptäcka Magda Szabo. Där ligger också Dörren, av samma författare. Igår gick en kund omkring i butiken och letade efter något passande till sig. Hon stod tyst och dold bakom en hylla, stillsamt betraktande bokryggar, när en annan kund kom in och utropade:
- Åhhh, Dörren, så fantastiskt bra den var.
- Abigel, av samma författare ligger där, bredvid Dörren, sa jag och pekade på frontbordet. Hon tog den direkt.
Den andra kunden smög fram, lokaliserade Dörren och norpade den till sin lilla hög som hon hade i famnen. Hon log nöjd.
Jag kände glädje i min själ när kunder (och människor i stort) uttrycker sin glädje så att fler kan ta del av den.
Så, dagens råd till mig själv (och till den som vill) är: gör ditt yttersta för att sprida lite glädje idag, kanske finns det någon som blir lite glad av det? Kanske möter jag andra som går på liknande glädjespår.
Pepp för en fin dag.
A..
Jag läser om en resenärs upplevelse i anropstrafiken för bussar i kommunen. Absurditeter uppkommer, inget blir som någon har tänkt, det blir fel för alla. Det är oerhört viktigt att bussarna går via landsbygdens alla hörn och avkrokar. Vi vill och får inte tänka att det är (kortsiktigt) oekonomiskt. Konsekvenserna för en levande och bebodd landsbygd blir förödande utan schemalagd busstrafik. Vad leder resenärernas svårigheter till på kort och lång sikt? Är det upphandlat så att linjer bara kan läggas ner? Hur kan det komma sig om man tänkt så? Hur ser hela bilden ut?
Jag läser politikens tjabbel. Det finns knappt något som är mer tröttsamt än det ständiga respektlösa skyllandet på varandra i politikdebatten. Det är alltid den andres fel, det finns aldrig ett anslag av faktisk problemlösning som håller även en kommande period. Politik och upphandlingar får en, åtminstone mig, att baxna. Tjabblet är oerhört tragiskt att se. Det hjälper inte vanligt folk. Hur många av politikens företrädare är själva beroende av bussarna på landsbygden? Skulle det göra skillnaden för folket? Vad vet jag, som inte går i politikens skor?
Jag läser chaufförens berättelse. Han kör, gör så gott han kan utifrån givna system. Resenärerna har honom eller henne att förhålla sig till, som en representant för politikens och upphandlingens riktning. Chauffören blir slagpåsen som resenärerna öser sin galla över, skyller t ex tider, drivmedelsfrysning, trasiga dörrar, sen ankomst, anslutningstuder, punktering, utetemperatur och värme i bussen på. För vem ska man annars skylla på?
Jag ser någon säga att chauffören borde välja ett annat yrke. Vad sägs om att vi tar ett steg tillbaka och funderar över vår egen roll i trafiken, eller i livet. Vad hade hänt om vi själva suttit i förarstolen på bussen? Är vi världsbäst själva eller bidrar vi till förödelsen som resenärer? Vad hade vi sagt till resenären som skrek, hur hade det känts i vårt inre efter en lång och slitsam dag på snöiga vägar och med en buss som trasslar med en tight tidtabell? Vad hade vi tänkt om kisspölen på golvet? Eller hur hade vi klarat tidtabell och förklaringar när värmen fallerat i bussen? Vi är alla en del av samspelet och behöver förstås hitta sätt att göra rätt som gör att vi inte bråkar på fel person. Hur pratar man för bästa framgång?
Ja, visst blir man förbannad och visst får reptilen i oss fritt spelrum lite för ofta, men kanske kan vi försöka lite mer. Kan vi lösa problemet genom att tro att vi är bäst själva och den andre inte är kapabel för sitt jobb (utifrån de förutsättningar som råder för dagen)?
Det är när vi inte förstår varandra, vet hela bilden, som avigheterna uppstår. Ja, lösningen är kanske att se den andres perspektiv, gå i den andres skor. Hur gör man det, när man har sina egna att kämpa med? Ja, man kanske i varje fall kan försöka att låta bli att dräpa den andre med ord och ton (om man inte vet hela bilden). Eller är det att gå för långt i sitt egna ansvar för livets väl? (Ja, det är också lättare sagt än gjort, förstås.)
Varför blir du så arg? (Ja, jag också, kanske nästan alla). Håll den taggiga reptilen i schack, är dagens riktning. Åtminstone för mig, för jag kan ju inte tala för dig. För mig ska gälla: Säg hej, tack och visa att du anstränger dig för att förstå. Hjälp så gott det går (när du får). Andas lugnt (ger bättre hälsa och mindre stress). Dubbar ute (inte inne), reflexer på (finns gratis i bokhandeln) och insikt om att var och en har ett bagage inom sig som vi inte ser (och därmed inte kan förstå).
Nu är tiden kommen att läsa Sinnesrobönen igen. Och att ge akt på allt som händer under dagen.
Hur ska det gå? Hur ska det gå?
A..
Han säger att han inte är ensam, men har inte någon kompis med sig när han kommer. Han gillar tystnaden och funderandet.
Han är 12 år, tycker om att vara för sig själv, läsa och pyssla. Han slukar bok efter bok, vill prata om dem. Han kommer ibland efter skolan. Hans mamma är på jobbet och hans pappa har flyttat. Det var länge sedan han såg honom. Ja, han kommer ibland men bryr sig inte om honom. Han säger att han inte är ledsen över det längre, men det syns på honom att det inte är sant.
Jag undrar hur vi ska få till ett prat om det som inte är sant, eller om det räcker att prata om andra saker, eller bara få vara. Vi får se vart det bär hän.
Jag sätter honom i den röda fåtöljen. Där är det varmt och skönt, han kan sitta i lugn och ro. Det går bra att läsa där. Han kommer ner om det inte är någon i butiken, när han vill prata. Vi pratar om hur det går i skolan, klasskamrater och om lärare. Och om gympan som han vill slippa. På sistone har han också pratat om kommunpolitikerna och Ukraina. Är det för att han inte vill prata om sig eller för att han hittat nya intresseområden? Oavsett skäl är han en klok ung man. Hans mormor sa häromveckan att hon inte längre är orolig för honom.
Han är fantastisk. Jag blir glad, det kommer att bli något klokt av honom. Han är på god väg. Jag ser fram emot att höra hans riktning och val framöver, ja, jag hoppas att jag får vara med på resan mot vuxenlivet.
Både hans och min.
A..
Skuggorna vandrar sakta
nedåt
grått, vitt, svart och nyansrikt som livet
Sorg syns i människornas kroppar
stillhet och värdighet kan skönjas
på håll
betraktar vi
Utan att veta
känner vi
känslan inom oss
Är det
ljuvligt vackert eller livsförändrande sorgligt?
A..
(text med anledningen av ett vackert foto av Anders Skoglund i Facebookgruppen Black and White Photography Sweden. Foto från Almhöjden, Skogskyrkogården, Stockholm, döpt till Sakralt.)
Hon sa att jag inte skulle skryta, att jag skulle vara tyst om det som för mig var en stolthet och bedrift. Hon blev alltså irriterad för att jag berättade om min glädje. Kanske kände hon sig mindre för att jag berättade om det jag hade åstadkommit för mig själv och för andra. Jag undrar varför man måste sänka den andre, hur man undviker det och istället bygger kraft till varandras dag? Fick hon kraft av att sänka mig eller ser hon inte att det är det hon gör? Glädjer eller sänker du andra? Tänker du på vad dina ord leder till, hur de landar i någon annan?
Någon säger; det kan man inte tänka på hela tiden.
Nej,kanske inte hela tiden, men ändå lite mer än inget alls.
Kritiken ligger hos den som sa´t och ska inte flyttas till mig, men det görs när det sägs. Det sänker mig när hon (direkt eller indirekt) kritiserar mig.
Kan jag undkomma det?
Kanske ligger kritiken också hos mig, i hur det landar i mig?
Kanske kan jag förhålla mig till kritiken på ett annat sätt?
Kasta det trista överbord, säger någon.
Ja, men det är inte säkert att jag kan. Jag vill att personen ska förstå, se och vara med mig. Förstå glädjen och glädjas med mig. Förstå framgången och le uppmuntrande vid min sida. Förstå tricket, hälsan och vara en bidragande orsak till livets plus.
Du kan inte ändra andra, bara dig själv, säger en annan.
Ja, men är vi tillsammans inte utvecklingsbara? Möts vi inte för att glädja, glädjas och se varandra? Möts vi inte för att bidra till bättre liv, både ditt och mitt?
Jag tänker på det, igen och igen, hur bristen på förståelse sänker möjligheten och viljan att prata, berätta och ge andra inspiration till att klara saker man tänker är svåra. Jag tänker på att mindre blir gjort när människor inte kan eller får berätta om glädjen. Det jag kan, kan också du. Och vice versa. Att kritisera bedrifter och goda insatser är jantelag och egen brist på empati eller kunskap. Eller bara dåligt mående och avundsjuka. Försök förstå är en bättre nyckel till vårt gemensamma väl. Jag vill ha henne i mitt liv, människor är inte förbrukningsmaterial. Jag tycker bara inte om när hon inte lyssnar och försöker förstå min riktning, det vill jag att hon ska. Jag önskar hennes stöd och hjälp, men kanske vill eller kan hon inte ge mig det? Vad gör jag åt det?
Jag är på intet sätt vare sig bättre eller sämre på glädje och misstag än någon annan, men jag föredrar glädje i retur när jag berättar om vad jag har gjort (som är bra) eller förståelse när jag klantat mig eller livet är motigt. Det sänker mig när någon förminskar mig, blir irriterad för att jag berättar om min glädje (t ex kallar det skryt) eller fnyser för något man inte tror på. Det sänker mig om vi inte hittar ihop, du förstår, innan vid skiljs åt för dagen. Jag kan välja att vara tyst om det roliga eller om mina livsbehov som t ex träning, samtal och kultur, men varför ska jag det egentligen?
Vi är alla beroende av varandra, höjer eller sänker liv och kraft. Väldigt mycket handlar om att lyssna och stötta. Och att själv tänka rätt tankar. Att försöka be sinnesrobönen är ett bra trick. Den säger en hel del, framförallt påminner den mig om att lägga bort sådant som jag inte kan göra något åt.
Idag vill jag höra din glädjehistoria. Jag vill höra dig sprudla, leva och skratta. Välkommen till mig, här på min plats, idag. Ja, mår du kasst så lyssnar jag på det också.
Välkommen till min plats idag.
A..
Lördag 3/12-22.
Jag skickade reklam-sms till några bokhandelskunder på morgonkvisten för att Malin skulle komma och signera sin nya bok om sönernas berättelser om att förlora sin fäder. För att det är viktigt. Fäder och söner, liv och sorg.
När jag for till bokhandeln ringde telefonen och någon sa att jag sänt sms. Ja, sa jag och väntade. Han också. Jag förstod inte vad han önskade, men förklarade att författaren skulle komma mellan kl 1200-1400 och att hon var där för att signera sina böcker. Han var varmt välkommen. Tack, tack.
Kl 1400 var det poesilördag. Temat var: snart är sommaren här. Det var kallt ute. Fyra poeter var på plats: Sven-Arne, Eva, Catarina och Malin. De var laddade, spattiga, pratiga och redo. Eller inte. De (inte alla, inte lika) stod i vägen, pratade i munnen på varandra och tog inte till sig instruktionerna. Några av dem stod dessförinnan i vägen framför kassan för att de ville prata (det fattar man ju att de vill). De vände inte ens blicken till mig när jag försökte mota dem för utställning av stolar till den anstormande publiken eller för kunden som ville komma fram till kassan (det blir så när man är djupt förankrad i sitt eget samtal). Vad ser jag och vad ser du? Ja, det beror på vår egen roll, just där och just då. Så är det, hur skulle det annars kunna vara?
Jag bad dem flytta sig, sätta sig: va, ska vi inte stå när vi läser (jo, men alla kan inte stå och prata vid kameran då kan vi inte börja, ni måste stilla er lite), vem ska först, vilka ska läsa (tala med varandra om ordningen), var är mikrofonen (vi använder inte den), var ska vi stå (relativt stilla framför kameran, hoppa inte i sidled, tack). Jag hör att någon är sur för förseningen: nu är klockan flera minuter över, ska vi inte börja snart? Jag går när du har läst, är du först. (Då hoppas jag att hen läser sist, så alla poeter får ha kvar den lyssnande publiken, det spelar roll för alla.) Man skulle förstås bara kunna säga (fräsa, ryta eller skratta över kaoset): sätt er och var tysta så att vi kan göra klart för att börja.
Joakim, som filmar poeterna för Instagram, kom i god ordning. Det gör han alltid, jag är innerligt tacksam för honom. Filmapparaten strulade (för att jag tappat den i golvet och delar av skärmen svartnat), det tog några minuter för att hitta rätt knappar. Under tiden, kl 1358, kom smsmannen från i morse och började prata med författaren, framför kameran och precis när vi skulle börja med poesin. Han slutade inte förrän jag kunde styra in honom i butiken, så att jag sen kunde styra ut honom till rätt stol. Han var lite orolig över att inte få prata med författaren just då och över risken att hamna på film. Jag kunde lugna honom och vi kunde börja, några minuter sena.
Herregud, vi har ju talat om alla dessa frågor förr, har vi det? Varför står de som flugor kring en sockerbit och varför ser de inte helheten? Är det nervositeten som spökar varje gång? Ja, nej, de ser inte för att det är inte deras roll. Herrejösses, tänker jag ibland. Det gick givetvis bra. Poeterna gjorde stordåd och publiken var glad. Vi tackar och bockar.
Jag är väldigt glad över människor som övervinner sin nervositet, skriver sin text och läser den för var och en som vill lyssna. På ett torg, med en kamera som dokumenterar. Det är mod, tänker jag. Det är vackert mod.
Och så gick glasögonen sönder, förstås. Och jag fick själv ta ner tältet, ta in borden och alla stolar igen. Ja, det är min roll, minsann. Gör, bara gör. Skratta lätt inombords, så går det kanske lite lättare.
Herrejösses, ja, som man bäddar får man ligga. Ska man göra, så får man också göra. Så då gör man det.
Jag gillar alla poeter, alla författare och alla kunder som gläds och gör tillsammans. Var för sig och tillsammans. Ni tillför lust och glädje till min själ.
A..
