lördag 29 november 2008

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg.... hur skall de då veta....?


Fest. Vi samlas för en hel dags firande av vår 80 åring. Han har samlat alla sina barn och barnbarn. Vi möts för lugn, för historia och för fest. Han har, under det gångna året, tydligare sökt i arkiven. Han har forskat kring sina föräldrar och förfäder. Han har sökt, rest och funnit nya svar. Under denna födelsedagsdag delar han med sig av sin kunskap. Vi besöker nya orter, nya kyrkogårdar, och får en del ny kunskap oss till livs. Det är glädjande att lyssna, och jag känner en nyfikenhet att veta mer. I sinom tid kommer också jag att leta, rota, resa och fundera kring mina rötter. Jag hoppas då att 80-åringens letande finns dokumenterat i god ordning så att jag då, när tid och lust kräver åtgärd, inte behöver börja från början igen.

Efter dagen med kyrkogårdar och släktledskartor återvänder vi till festlokalen. Det blir ombyte och lite pyssel, innan vi är där. Det är då tid för att döpa 7-åringen i Friluftsfrämjarstugan. Det görs med en underbar ton. Prästen, från Svenska kyrkan, talar med klokskap. Det lilla yrvädret tar stunden på riktigt allvar. Det var en stund av allvar. En stund av insikt. Och en stund av glädje. Det lilla yrvädret är nu en del av ett särskilt gäng. Oavsett vad som händer i livet, finns han där. Och det är bra, särskilt för honom, att veta att han är en del i gänget som någon alltid bär särskild omsorg om. Där omsorgen är riktad till just var och en. Just också till honom.

Festen gick vidare. Från dopkalas till födelsedagskalas. Förrätt. Varmrätt. Tårta. Busande ungar. Spelande, sjungande, spexande och busande.

Så börjar några av de minsta små, spela extra teater. Små sketcher bara på skoj. Och de vuxna applåderar och skrattar. Men – nu börjar det göra ont i mig. Jag blir ledsen. Det skaver och jag undrar vilka signaler vi egentligen sänder. Det gör mig riktigt ledsen.

De små spelar. På lek. Glatt och bubblande, men där det finns ändå finns en form av omsorgsbrist i leken. Ett skott gör någon död. De vuxna skrattar och applåderar. De små spelar teater. Små stycken. Ett efter ett. Där alla slutar med någon eller någras död, ett skott, ett fasttagande eller liknande. Skratt och applåder, som uppmuntran och beröm från de vuxna. Inga ord eller samtal kring val av spel. Inte från någon. Inte ens av mig, som fann det ont och skavande.

Jag undrar. Hur får vi omsorgens kraft att verka i våra barn, när vi inte ber dem leka med omsorg i tanke och handling, istället för med våldets tecken. Även om det bara är på lek.

Det är bara på lek, säger någon. Låt dem leka som dem vill och känner för. Det är naturligt.

Måste vi låta leken som slutar med hårdhet och död vara en naturlig del av livet? Kan inte den stora omsorgen få ta över och istället vara den naturliga kraften i livet? Kan vi inte bestämma oss för att lämna all form av våld utanför vår värld? Utanför hela vår värld? Såväl i lek, som i tanke och i handling.

Det gör mig ont, att jag inte lyfte frågan – just där, just då. Det gör mig ont, att jag inte bar tillräckligt mod och kraft – eller vett - att ta den diskussionen just där och just då. Eller också var det fel tid, just då.

Men – jag vill inte fortsätta i den tystnaden. Så, jag ber att få lyfta den nu.

Om det inte börjar hos barnen - där de nu växer upp och blir, är, en produkt av tiden – var börjar det då? Tiden som bör visa tecken på ständig icke-våld, i tanke och i handling. Alltid. Utan undantag.

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg – hur skall de då veta att omsorg om vår nästa alltid måste gå före varje handling och tanke där vi frestas att tänka i termer av hämnd och våld?

Eller är det inte så vi vill att det skall vara?

Anette

måndag 17 november 2008

Vem bär ansvar.....?

Jag har talat med ”min” styrelse, om ansvar, risk för konsekvenser som skadestånd, fängelse och andra ”besvärligheter” med anledning av styrelseuppdraget. Det skapar frågor och insikter som är värdefullt att ha kännedom om.

Vem bär ansvar när någon gör fel? Vem bör ansvar när vi gör fel i anställningsförfaranden? I redovisning av källskatten och arbetsgivaravgiften? Vem bör ansvar när det finns möjlighet att använda pengar och resurser på ett felaktigt sätt i en organisation?

Ytterst är det styrelsen.

Det är av yttersta vikt att organisationen ur ett moraliskt, juridiskt och ekonomiskt perspektiv fungerar som tänkt. Det är varje enskild individs skyldighet att tillse att så görs. Att ha ”rätt” i sin tanke i varje steg. Som anställd, som förtroendevald, som ledare och som deltagare.

I detta ligger t ex;
- att följa vår organisations värdegrund
- att följa all relevant lagstiftning
- att följa styrelsens instruktioner och
- att i varje enskild handling använda våra resurser genomtänkt och rätt

Detta kan ses som en självklarhet, men kan vid en närmare granskning av många organisationer lämna mycket kvar att önska.

Styrelsen är ansvarig för omsorg om personalen – där finns också regelsystem utifrån juridik och ekonomi.
Styrelsen är ansvarig för fackligt engagemang och avtalssituationer.
Styrelsen är ansvarig för bokföringens rätt.
Styrelsen är ansvarig för arbetsmiljö.
Styrelsen är ansvarig för att rätt prioriteringar görs i verksamheten.
Som exempel, på styrelsens ansvar. Mer finns, i styrelsens ansvar.

Själva jobbet görs av personalen. Inte av den förtroendevalda kraften. Men – det yttersta ansvaret för organisationens rätt, ligger hos styrelsen.

Styrelsens roll blir hopplös om inte personalen har och visar sin kunskap.
Styrelsen risk blir stor när personalen inte hörsammar de uppmaningar och frågor som finns, när avtal saknas, när dubbelkontroll, återkoppling, checklistor inte finns och inte görs.

Styrelsens roll blir hopplöst omöjlig när eller om frågor är beroende av enskilda styrelseledamöters grad av engagemang och kunskap.

Var är vår personalhandbok?
Var är våra grunddokument kring attest och betalningsrutiner?
Var är vår arbetsmiljöutredning?
Var är rutinen kring hantering av nyanställda eller koll på avtal?
Var är insikten om juridikens krav?
Var är den löpande, tydliga och helhetstänkande återkopplingen i frågor kring ekonomi och personal?
Var förvaras sammantaget alla avtal, kopplade t ex till projekt, anställningar och övriga företeelser i vår organisation.
Hur ser vår instruktion och tanke ut till valberedningen? Vem föreslår egentligen vilka personer som skall sitta i vår valberedning och i vår styrelse? Kommer dessa namn in från våra ”ägare” eller föreslås de av den grupp styrelsen har att leda.

Kan styrelsen vara säker på att fackliga avtal, socialförsäkringsfrågor/regler följs som de är tänkta att fungera – så som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal följs – generellt – som de är skrivna?
Kan styrelsen vara säker på att avtal alltid skrivs?
Eller är det så att verksamhet byggs till större del på tillit – utan att inse konsekvenserna för andra i människors mänskliga oenighetsförmåga i vissa situationer? Utan att inse att juridiken är avsedd att skydda alla parter, när tvisten är ett faktum.
Kan våra ”ägare” vara säker på att verksamheten enligt årsmötesbeslutet – och andemeningen - verkligen görs med tanke och omsorg, och inte bara prickas av mot en formellt upprättad lista.

En annan ansvarsfråga ligger i ansvar för ordet – i omsorg om varandra och i omsorg om organisationen. Var går gränsen för när och hur vi skall tala. I vilken roll skall vi tala och kan vi tala utanför denna roll?

Jag talar gärna. Jag skriver gärna. Artiklar och debatt. Men – jag upplever mig tystna, när jag kliver in i en organisation. Jag tror att det öppna samtalet är viktigt. Men – ibland är gränsen mellan rätt och skada oerhört svår att dra.

Jag vill berätta – i min styrelse – vilja problem som finns. Men det kan leda till att jag skadar enskilda människor. I rummet och utanför rummet. När/om jag inte förmår få människor att förstå - vikten av frågorna som påverkar ärendet.

Om jag inte berättar – riskerar jag och andra att ställas till svars i stora övergripande, viktiga, frågor.

Jag vill berätta för organisationens huvudmän om ansvar, engagemang och insikt. Men hur, när och på vilket sätt kan jag göra det utan att skada människor som ändå gör och försöker.

Ju mer jag vet.
Desto mer vill jag tala.
Men desto mindre upplever jag att jag kan tala.
Av lojalitet till människor och organisationer.
Att ställas i relation till – att om jag inte talar.
För jag människor bakom ljuset.
Och riskerar att ställas inför ansvar.

För overksamhet, trots aktivt engagemang.

Att sitta i en styrelse – kan bli en besvärande syssla.

Tar din styrelse sitt styrelseansvar?

Anette Grinde
2008-11-14

söndag 2 november 2008

Frost.

Frost.
Färgerna i naturen blir färre.
Höst närmar sig vinter.

Rådjuret tar sats.
Tvärs över vägen.
Jag hinner se det, och bromsa i tid.

Kanske har vi vintern här,
strax,
nu när vintertiden är här.

Med halka på vägen,
med ljus från frost och snö,
med kyla och friskhet i luften

Välkommen, du ljusa vintertid.

Anette Grinde

lördag 1 november 2008

Idag var en sådan dag när man begrundar sin restid...

Bussen tar sig fram i Sthlmstrafiken med riktig snigelfart. Den tråcklar sig framåt i sakta mak.

Onekligen hade det gått fortare att springa, men vad hjälper det när nu Sthlmsbacillerna krampar sig fast i min kropp. Hjälplöst fast i mitt bristande tålamot försöker jag bryta ett negativt tankespår. Jag tänker på solen, på hösten, på värmen, på kärleken och på vännen.

Jag tänker på livskraften och möjligheterna. Möjligheterna för dig och mig att skapa andra livsförutsättningar för oss själva och för de som utsetts att leva i en annan del av vår värld.

Kanske finns det värre saker här i världen - än att irritera sig över en restid som är lite lång.....

Anette Grinde
2008 10 29