Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg.... hur skall de då veta....?

Fest. Vi samlas för en hel dags firande av vår 80 åring. Han har samlat alla sina barn och barnbarn. Vi möts för lugn, för historia och för fest. Han har, under det gångna året, tydligare sökt i arkiven. Han har forskat kring sina föräldrar och förfäder. Han har sökt, rest och funnit nya svar. Under denna födelsedagsdag delar han med sig av sin kunskap. Vi besöker nya orter, nya kyrkogårdar, och får en del ny kunskap oss till livs. Det är glädjande att lyssna, och jag känner en nyfikenhet att veta mer. I sinom tid kommer också jag att leta, rota, resa och fundera kring mina rötter. Jag hoppas då att 80-åringens letande finns dokumenterat i god ordning så att jag då, när tid och lust kräver åtgärd, inte behöver börja från början igen.

Efter dagen med kyrkogårdar och släktledskartor återvänder vi till festlokalen. Det blir ombyte och lite pyssel, innan vi är där. Det är då tid för att döpa 7-åringen i Friluftsfrämjarstugan. Det görs med en underbar ton. Prästen, från Svenska kyrkan, talar med klokskap. Det lilla yrvädret tar stunden på riktigt allvar. Det var en stund av allvar. En stund av insikt. Och en stund av glädje. Det lilla yrvädret är nu en del av ett särskilt gäng. Oavsett vad som händer i livet, finns han där. Och det är bra, särskilt för honom, att veta att han är en del i gänget som någon alltid bär särskild omsorg om. Där omsorgen är riktad till just var och en. Just också till honom.

Festen gick vidare. Från dopkalas till födelsedagskalas. Förrätt. Varmrätt. Tårta. Busande ungar. Spelande, sjungande, spexande och busande.

Så börjar några av de minsta små, spela extra teater. Små sketcher bara på skoj. Och de vuxna applåderar och skrattar. Men – nu börjar det göra ont i mig. Jag blir ledsen. Det skaver och jag undrar vilka signaler vi egentligen sänder. Det gör mig riktigt ledsen.

De små spelar. På lek. Glatt och bubblande, men där det finns ändå finns en form av omsorgsbrist i leken. Ett skott gör någon död. De vuxna skrattar och applåderar. De små spelar teater. Små stycken. Ett efter ett. Där alla slutar med någon eller någras död, ett skott, ett fasttagande eller liknande. Skratt och applåder, som uppmuntran och beröm från de vuxna. Inga ord eller samtal kring val av spel. Inte från någon. Inte ens av mig, som fann det ont och skavande.

Jag undrar. Hur får vi omsorgens kraft att verka i våra barn, när vi inte ber dem leka med omsorg i tanke och handling, istället för med våldets tecken. Även om det bara är på lek.

Det är bara på lek, säger någon. Låt dem leka som dem vill och känner för. Det är naturligt.

Måste vi låta leken som slutar med hårdhet och död vara en naturlig del av livet? Kan inte den stora omsorgen få ta över och istället vara den naturliga kraften i livet? Kan vi inte bestämma oss för att lämna all form av våld utanför vår värld? Utanför hela vår värld? Såväl i lek, som i tanke och i handling.

Det gör mig ont, att jag inte lyfte frågan – just där, just då. Det gör mig ont, att jag inte bar tillräckligt mod och kraft – eller vett - att ta den diskussionen just där och just då. Eller också var det fel tid, just då.

Men – jag vill inte fortsätta i den tystnaden. Så, jag ber att få lyfta den nu.

Om det inte börjar hos barnen - där de nu växer upp och blir, är, en produkt av tiden – var börjar det då? Tiden som bör visa tecken på ständig icke-våld, i tanke och i handling. Alltid. Utan undantag.

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg – hur skall de då veta att omsorg om vår nästa alltid måste gå före varje handling och tanke där vi frestas att tänka i termer av hämnd och våld?

Eller är det inte så vi vill att det skall vara?

Anette