...han sitter tyst och snäll, och lyssnar en stund. Men när han finner att en paragraf eller en regeltanke hoppar snett, så kliar han med sin käpp bakom mitt öra.
Han bråkar på mig. Han argumenterar för att jag skall se. Visa och se. Tänka kring vad som är rätt, som i rätt och vist - och vad som är fel, som i ovist.
Jag vill inte lyssna. Inte igen. Jag vill bara sitta tyst. Inte störa den frid som råder.
Men filuren är där, igen. Han kliar, så det skaver. Han väcker tanken, igen och igen. Han gör mig sömnlös, frustrerad.
Så jag måste. Jag måste höja frågan. Som om den var viktig. Som att det spelar roll att vi gör vårt bästa. Vårt bästa, som i rätt.
Som i rätt, som kan vara att följa lagens regler. Som i rätt, som kan vara att följa avtalets regler. Eller kanske som i moral och som i rätt att följa värdegrund och stadgar. Men vad är det som är rätt? Är det att göra sitt yttersta för sina huvudmän, som i sina ägare?
Är det att se - vem som bär ansvar?
Den lille filuren bråkar på min axel. Igen, och igen.
Blir det bättre om jag går? Smiter, utan att säga till de andra?
Blir det bättre om jag tiger och låtsas som att jag inte vet?
Nej, det blir inte bättre så - viskar han i mitt öra.
Du måste tala. Du måste visa. Du måste förklara.
Igen. Och igen.
För alla som berörs.
Anette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar