onsdag 17 december 2008

Teater Olydig. Leif. En liten och en stor.


Teater Olydig.
Björngårdsgatan 3, Södermalm, Sthlm.
Leif.
En liten och en stor.

En med en far som han älskar, fast delar av vårt samhälle inte ser hans far som riktigt fullvärdig.
Samhällssättet gör till slut inte gott med denna lilla grabb.

Och en med en stark önskan om att tala och skapa förändring i samhället. Med en önskan om att få tala, skriva och diskutera öppet och tydligt.

Leif är tillräckligt modig för att göra det han vill. Han uttrycker sig väl och formulerar sina ord. Han skriver en debattartikel. Den sticker ut. Den sticker ut dels med anledning av åsikten. Därtill sticker den ut med anledning av informationen om arbetsplatsen.

Hans arbetsgivare finner att hans åsikter är obekväma och anstränger sig för att försöka avskeda honom. Arbetsgivaren misslyckas i sin ansträngning, men visar tydligt att ord om det öppna samtalet, debatten, inte gäller när det närmar sig den egna sfären. Det fria ordet är inte fritt, när det blir obekvämt för någon.

I pjäsen finner vi polisövergrepp och utsatta människors utsatthet. Vi ser svårigheten, eller omöjligheten, att komma igen. Vi ser hur andra dras med. Vi ser förutfattade meningar och frånvaron av hjälp från samhället. Vi ser rädsla och frustration.

Vi ser oxå fantastiska skådespelare/skådespelerskor, pjäsförfattare och en engagerad regissör som lägger mängd av tid och kraft för att dela med sig av angelägna ämnen. Antagligen utan särskilt mycket ersättning, men med väldigt mycket engagemang. De delar med sig av ämnen som sätter spår och behöver tydliggöras.
Igen.

Det är underbart med engagerade människor. Särskilt sådana som bidrar till att väcka tankar om önskan om en bättre värld och mer engagemang.

Tack, för en god föreställning.

Anette Grinde
2008-11-17

torsdag 11 december 2008

Hur grym får man egentligen vara?

Selma bär ordets makt inom sig. Hon vrider och vänder på detta och delar med sig, med kraft.
Kärlek kan vara en förbannelse, precis som envisheten hos den som insisterar på sin rätt.

Karl Artur är föremål för kärlek och dyrkan, och skrapar med sitt oförstånd och sin envishet förtvivlan hos medmänniskorna. Och för sig själv.
Hans kärlek, hans förmåga och hans liv plågas. Utsätts för en stark prövning innan han hittar hem. Hittar hem, med hjälp av någon som visar sin omsorg.

Charlotte finner sin kärlek och sin roll. Hon tar sitt liv på allvar. Hon gör och skapar. Hon visar kärlek och omsorg. Såväl till sig själv som till sin nästa.

Thea. En kvinna som har fastnat i tanken. Ser om ser kärlek och omsorg utifrån andra perspektiv än bara sitt eget. Hämnd. Manipulation. Egen avgudan med passerade gränser långt bortom klokskap och medmänsklighet.

Stadsteatern i Sthlm tolkar, bland många fler, Sara Sommerfeld, Gustaf Hammarsten och Gunilla Röör Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld i en spännande fart. De är fantastiskt duktiga i sina tolkningar.

Gunilla Röör, med sin Thea, får mig att må illa. Hur grym får man egentligen vara? Grymheten hänger kvar i mig när jag lämnar lokalen. Det tar en stund tills jag åter känner tillförsikten. Tills jag förstod att det var ett spel. Och att jag igen sett att Gunilla Röör är en riktigt duktig skådespelerska, som fick plågan att vandra genom min kropp. Plågan, som igen ger insikten om mänsklighetens oförmåga att se världen och medmänniskorna från kärlekens och omsorgens perspektiv.

En verklighet, en oförmåga, som jag gärna arbetar för att den skall försvinna. Det kräver en del tid, en del tanke och ett väldigt mått av insikt av oss alla, för att förändra just oss alla till den ständiga tanken på kärlekens och omsorgens perspektiv.

Men visst är det möjligt!

Anette Grinde

onsdag 3 december 2008

På min axel sitter en liten filur....

...han sitter tyst och snäll, och lyssnar en stund. Men när han finner att en paragraf eller en regeltanke hoppar snett, så kliar han med sin käpp bakom mitt öra.

Han bråkar på mig. Han argumenterar för att jag skall se. Visa och se. Tänka kring vad som är rätt, som i rätt och vist - och vad som är fel, som i ovist.

Jag vill inte lyssna. Inte igen. Jag vill bara sitta tyst. Inte störa den frid som råder.

Men filuren är där, igen. Han kliar, så det skaver. Han väcker tanken, igen och igen. Han gör mig sömnlös, frustrerad.

Så jag måste. Jag måste höja frågan. Som om den var viktig. Som att det spelar roll att vi gör vårt bästa. Vårt bästa, som i rätt.

Som i rätt, som kan vara att följa lagens regler. Som i rätt, som kan vara att följa avtalets regler. Eller kanske som i moral och som i rätt att följa värdegrund och stadgar. Men vad är det som är rätt? Är det att göra sitt yttersta för sina huvudmän, som i sina ägare?

Är det att se - vem som bär ansvar?

Den lille filuren bråkar på min axel. Igen, och igen.

Blir det bättre om jag går? Smiter, utan att säga till de andra?
Blir det bättre om jag tiger och låtsas som att jag inte vet?

Nej, det blir inte bättre så - viskar han i mitt öra.

Du måste tala. Du måste visa. Du måste förklara.

Igen. Och igen.
För alla som berörs.

Anette