Det är ingen fördel, så gör inte det...

Köksbordssamtal som också berättar om våra olika personligheter.

Hon;

- Jaha, hur ska jag tänka idag, för att inte bryta ihop och deppa sönder

Han;

- det är ingen fördel att göra, så gör inte det.

A..

Jag fattar inte...

Jag undrar över den där 70+karantänsregeln och vad Folkhälsomyndigheten egentligen säger. Jag undrar hur det tas emot eller vrids till på vägen. Jag tänker att de säger; var superförsiktig med dig själv och andra, håll dig på håll från all form smitta för vi ser ingen skillnad, smitta ingen annan vad du än dragit på dig, tvätta händerna stup i kvarten - ja, de säger massa mer också, förstås. Håll distans, t ex ja.

Men, det där med 70+ och stanna hemma - säger de verkligen att personerna måste vara inomhus, att de inte får gå ut det strålande vårvädret, promenera och röra sig utomhus. Är det verkligen tänkt att det enda sättet att undvika människors smitta är att stanna inomhus?

Det verkar vara många (både 70+ och andra) som faktiskt tror så. Är det så? Har det ordats som att viruset snurrar i luften alldeles av sig själv? Det sägs ju också - att vi ska hålla distans med 1-2 meter. På vischan eller i den lilla staden som är så tom på folk låter "stanna hemma"-tvångstanken så otroligt absurd när någon säger den. Jag förstår den helt enkelt inte. Ja, om det är en Stockholms-stads-människa med aktiviteter som inkluderar många och med trängsel, eller annan storstad med massor av folk, men här?

Två meter eller fem - utomhus - duger inte det som säkerhet? Vi kommer att få så himla många deppade människor när vi hindrar dem från att gå ut. Jag skulle önska att Folkhälsomyndigheten tydliggjorde att det är distans som är grejen, inte att helt avstå från ute, från möten med väldigt få personer och med distans, från aktiviteter med få personer och med distans, med mera.

Notera nu att jag undrar, för att det inte rimmar så himla bra - jag uppmana inte någon alls att gå emot sin egen kunskap, sin egen rädsla, sina egna hotande barn eller annat som hela tiden poppar upp i detta. Jag uppmanar inte heller någon att gå emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer - men jag undrar vad de egentligen menar. Tänker de att Stockholms citys vanor och trängsel ser ut på lika sätt på andra platser i landet?

A..

De jobbar så ända in i vassen - NT 22/2 2010

Vi kan inte leva...

De kommer in i butiken, tittar runt och är aktiva med varorna. Drar, vrider och är tydligt oförsiktiga.

- Åhh, så mysigt.
- Har du tips på något bra?
- Ja, den, den och den. Eller kanske den eller den? Där finns det, och där finns det. Titta gärna också där uppe, där du hittar det och det. Vill du hellre ha sådant, så finns det här. Och det här.
- Tack, så fint.

Han ringer sin hustru.
- Ska jag köpa den?
- Jaha, det passar inte mig?
- Ok, jag ska inte ha något alltså, fast jag var sugen?

- Hur går det för dig, säger han till butiken?
- Kommer folk, handlar de?

Så.
Nej.
Han tar min tid, sliter kraftigt på varorna, ber om råd - men avstår från att handla.

- Nej, det går inte så bra när/om ni gör så. Då kommer butiken helt enkelt inte att överleva.

Vi kan inte leva på sådana "kunder".

A..

Lärarinnans sång - Vigdis Hjorth

Om någon vill göra en film - hur tänker den då på objektet, karaktären, huvudpersonen? Kan hen ta hänsyn till personens känslor eller är vad som helst tillåtet? Vad är rimligt? Varför ska någon vilja delta om/när en filmare/konstnär missbrukar förtroenden för sin egen sak?

Vad är att missbruka ett förtroende?

A..

Skriv, bara skriv

Hon tittar på högen som ligger på hallbordet. Hon ser medlemskort och inbetalningskort till Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen, Läkare utan gränser och Svenska FN-förbundet. Var säger det om henne? Vad är skälet till att hon är med i, eller bidrar till just dessa organisationer? Hur ser tankegångarna ut som har lett fram till dessa val? Har hon tänkt, analyserat? Vad gör de tankarna och handlingarna med henne som människa? Hur ser hon på sig själv?

Hon titta på högen, bläddrar och funderar. Hon har länge varit med i Naturskyddsföreningen, för att hon gillar det de står för och för att hon tror att hon bidrar, i det lilla, till deras fortsatta möjlighet att påverka i viktiga naturskyddsfrågor. Tidningen som kommer lite då och då bläddrar hon oftast förstrött i, läser några få artiklar, men hon blir alltid glad att den kommer. Samma sak gäller Svenska Turistföreningen, även om hon inte riktigt längre håller med i deras principer. De är för kommersiella sedan några år tillbaka. Hon gillar inte det. Hon gillade bättre när de var mer Friluftsfrämjaraktiga, mer naturnära. Friluftsfrämjandet lämnade hon när barnen inte längre var engagerade i Skogs-Mulle-verksamheten. Den var viktig, härligt och förhoppningsvis satte det några spår i barnens naturmedvetande. Hon minns Karin som en fantastiskt Mulle-ledare.

Hon tittar igen på inbetalningskortet till Svenska Turistföreningen och viker sen sakta ihop det längs den taggiga perforeringen. Det får nog vara bra med detta för nu, tänker hon, och lägger det i pappersinsamlingen. Var sak har sin tid.

Naturskyddsföreningen och Svenska FN-förbundet får vara kvar. Hon låter inbetalningskortet till Läkare utan gränser också vara kvar. Hon får fundera lite mer på hur hon tänker kring detta, men inte just nu. Nu vill hon ha en varm kopp te, sin röda, varma pläd och boken hon just köpt i bokhandeln.

A..

 

 

#skrivövning  

#medlemskap  #ideellaföreningar 

#jagbokhandlar helst i #roslagensbokhandel i #Norrtälje

Jag lider med människorna

Jag lyssnade på nyheterna igår, om Turkiet, Grekland och flyktingarna. Jag ser bilderna på människor som kommit från oroshärdar, som söker trygghet och bättre liv. Jag ser de små, små barnen i föräldrars famn. Jag ser styrka, rädsla, fasa, oro och sorg. Det gör ont.

Jag tänker på föräldrar som tvingas till fasansfulla val, barnen som tvingats följa med sina föräldrar i en flykt ut i ett ingenmansland där ingen vill släppa in dem. Där tårgas, vapen och hårda ord möter dem längs vägen. Vilken fasa de måste leva i, dessa människor - det går inte att föreställa sig, för vi har aldrig upplevt det.

Jag ber till högre makt att vi - du och jag - aldrig någonsin ska behöva drabbas av liknande förödelse i livet - och om det sker, att vi blir mottagna och inte behandlades som om vi vore ingenting. Ja, alla dessa människor som flyr - är någons barn, någons nära, någons guld. Det verkar som om de/vi som har det bättre inte minns det, som om vi tror att de är något annat än du och jag. Det gör ont i min själ.

När ska världens oroshärdar blir platser att leva på igen? Vad gör världens ledare och folk för att det ska vara drägligt för alla?

A..