Bussen tar sig fram i Sthlmstrafiken med riktig snigelfart. Den tråcklar sig framåt i sakta mak.
Onekligen hade det gått fortare att springa, men vad hjälper det när nu Sthlmsbacillerna krampar sig fast i min kropp. Hjälplöst fast i mitt bristande tålamot försöker jag bryta ett negativt tankespår. Jag tänker på solen, på hösten, på värmen, på kärleken och på vännen.
Jag tänker på livskraften och möjligheterna. Möjligheterna för dig och mig att skapa andra livsförutsättningar för oss själva och för de som utsetts att leva i en annan del av vår värld.
Kanske finns det värre saker här i världen - än att irritera sig över en restid som är lite lång.....
Anette Grinde
2008 10 29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar