Jag åker buss ofta. Och alltför ofta sörjer jag tonen eller tystnaden från chauffören.
Det gör ont i mig när chauffören nästan skriker i högtalarna att ungdomarna inte skall ligga på sätena. Ont av det höga ljudet och ont av tonen till medmänniskorna.
Det gör ont i mig när människor av misstag klivit på en buss som de tror går att kliva av ifrån. Det gör ont när chauffören då bara fräser åt passagerarna att det inte är någon avstigning från denna buss eller bara tiger, släcker Stanna-lampan och kör vidare utan förklaring. Det står inte på bussen att första avstigningshållplats ligger miltals bort. Den informationen blir krass och svår att förhålla sig till när det redan är för sent. Det går inte att ångra. Konsekvensen blir ibland hård för människor som av misstag inte fått hela bilden klar för sig, och chauffören bidrar sällan med information som underlättar felstegen.
Det gör ont att se den unga grabben som springer allt vad han kan till sista bussen och med andan i halsen precis hinner fram. Det gör ont att då höra en sur chaufför fräsa till den flämtande ynglingen; "Du glömde säga Tack. Jag har inte tid att sitta här och vänta på dig hela natten."
Det skall naturligtvis också sägas att det finns många chaufförer med service och vänlig ton i bagaget. Information, glädje, vänlighet och välgångsönskningar inför helgen tillför gott för många. Ett stort fång mäkliga blomster, om än bara i tanken, till alla de som ser sin serviceroll i sitt chaufförsyrke.
Jag vill be SL att "kursa" kring servicefrågor med sina chaufförer. Med vänlighet och omsorg i det gemensamma bagaget kommer vi så mycket längre.
Anette Grinde
2008-10-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar