Mina ögon faller
på Motståndets väg – civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund
och Stellan Vinthagen, när jag vandrar genom biblioteket. Det här är en bok att
läsa, tänker jag som försöker lära mig mer om ickevåld. Strindlund och Vinthagen
är kända figurer i ickevåldsrörelsen och har tänkt och ordat en hel del i
frågan, både i det offentliga och sig emellan. I ickevåldsbegreppet ingår civil
olydnad, som en del av många, där vi också får chansen att diskutera våld mot
människor, lagbrott och våld mot materiella ting. Just diskussionen och
argumenten för och emot är ett viktigt inslag i lärandet. Det gör mig
medveten.
Våld mot
människor ingår inte i ickevåldet, vare sig fysiskt eller psykiskt. Ibland är
det svårt veta var gränsen går, även om det kan tyckas självklart och enkelt.
Våld är ju våld, men visst finns det gränser även här? Och hur är det med våld
mot saker, andras egendom? Var går gränsen där? Vad är skyddat och vad är inte?
Civil olydnad har
funnits länge. Alltså, där någon har brutit mot lagen i syfte att uppmärksamma
lagstiftaren och samhället på en felaktighet, där förövaren står sitt kast, gör
det öppet och också tar sitt straff. Det innebär också att det kommer att föras
många samtal om frågan i den rättsliga processen. Fler kommer att få frågan på
sitt bord och än fler kommer vrida och vända på rätt och fel.
Det finns många
gräsrötter som använder civil olydnad som medel för att kunna nå sina mål.
Målen är olika. Ibland är det att skapa debatt, ibland är det att åstadkomma
riktig förändring, ibland är det att påpeka absurditeter, ibland är det att
aktivt hindra felaktigheter, osv.
Poängen är att fler måste se och att det inte räcker med bara ord.
Det svenska
nätverket Ofog arbetar med civil olydnad och opinionsbildning för att den
svenska vapenexporten skall upphör och militären avvecklas, säger Strindlund
och Vinthagen i kapitlet om olydnadens ansikten. De berättar, anser, också att
Ship to Gaza har gjort mer för Gaza än tiotusen raketer. Jag är ju benägen att
hålla med dem, eftersom våld och raketer inte leder fredsprocessen framåt och
människorna i området inte får det lättare med hjälp av raketerna som förstör
både liv och materiel.
Det finns också
miljökämpar, trädgårdsgerilla, funktionshindrade aktivister, feminister,
djurräddare, klimataktivister, vapeninspektörer, plogbillsrörelsen, m m. Det är
människor som tror att ickevåld gör skillnad, att det spelar roll att de
engagerar sig och att de tar till kontroversiella metoder – eftersom samtal,
debattartiklar, tillståndsgivna demonstrationer eller andra okontroversiella
åtgärder inte verkar hjälpa. Civil olydnad är ett sätt att visa – tydligare –
att det räcker. Att det är dags att
ändra lagen och förhållningssättet.
En viktig del i
förhållningssättet när vi – de – bryter mot lagen är dels att poängtera felaktigheten,
alltså vad de gör och varför, men också att bekräfta människorna de möter.
Demonstrationen är inte en personlig aggression mot ägarna eller arbetskraften
i organisationen de protesterar mot. Protesterna vänder sig mot frågan, som
våldet, vapnen, orättfärdigheten, konsekvenserna – men inte mot människorna.
De, människorna, skall inte mötas av eller med våld. De skall mötas med
vänlighet. Därför bjuder civila olydnadsaktivister ofta på mild vänlighet,
sång, mm förutom att de också ofta bjuder på t ex kakor, choklad eller
motsvarande när de blir arresterade eller när de möts av personal eller andra
som ogillar eller hindrar deras aktivitet. Vänlighet, istället för motstånd,
sålunda. De avstår (oftast) från aktivt motstånd.
Jag
uppmärksammades nyligen på organisationen Tomma burar, som släppt fångna djur
fria. De har bl a befriat en lax från en laxodling i Uppland (augusti 2015).
Aktionen uppmärksammades av Norrtälje tidning i ett reportage, ledarskribenten
Reidar Carlsson på tidningen kritiserade aktionen och två medlemmar från Tomma
burar bemötte kritiken. En grundfråga i debatten är demokratin, som är en
viktig del av olydnadstanken. Carlsson ansåg att aktionen kunde bli ett hot mot
demokratin genom att inspirerar andra att ta lagen i egna händer, medan Tomma
burars skribenter och olydnadstanken i sig, anser detta vara en viktig del av
demokratins möjligheter – att kunna ifrågasätta felaktigheter. Carlsson ordar
också till förmån för ägaren och ja, det torde också Tomma burar kunna skriva
under på i något mått, frågan lär ha diskuterats innan aktionen. Men, det är
inte ägaren som är konfliktfrågan även om det är hen som drabbas. Frågan är
helt enkelt något helt annat, och i detta fall djurens frihet och människornas
ickerätt att välja om (eller snarare att) djuren skall behöva dö för vår skull.
Jag själv känner att jag behöver fråga Tomma burar om deras aktion, för att
själv kunna fatta beslut i hur jag upplever aktionen – släppte de ut EN lax?
Vad, vilket materiel, förstörde de för näringsidkaren? Är det rätt att förstöra
för andra – helgar målet medlen här? Hur hade de planerat sin aktion? Jag
behöver sålunda lära mig mer om aktivisternas resonemang, för att kunna
begrunda innebörden av aktionen.
Ickevåld – och
civil olydnad – används för att skapa skillnad, skapa debatt och uppmärksamma
lagstiftare, samhälle och beslutsfattare om tokiga regler i vårt samhälle. Det
tillhör demokratin att kunna påtala felaktigheterna. Vid civil olydnad ingår
också i spelets regler att stå sitt kast. Det är sålunda viktigt att stå för
vad man har gjort, alltså utsätta sig för möjligheten – eller risken – att
arresteras och ställas inför en rättegång. Man får helt enkelt vara beredd att
stå ut med straffet som lagöverträdelsen stipulerar.
Jag fortsätter
att läsa Motståndets väg, civil olydnad som teori och praktik, av Pelle
Strindlund och Stellan Vinthagen, och lär återkomma till frågorna som berörs i
boken. Den är högst läsvärd och kan sålunda rekommenderas.
Anette Grinde
Motståndets väg -
Civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund & Stellan
Vinthagen. Isbn 978-91-85703-74-6. Karneval förlag, 2011.
Länkar;
Karneval förlag –
Adlibris – Bokus – Tomma burar – Ofog – Ship to Gaza - Kyrkans tidning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar