För mig känns detta som viktiga delar i en ickevåldsaktivitet, alltså texterna och samtalen. Det som gör att aktiviteterna kan ge tankar också hos andra, ge ringar på vattnet. Det räcker inte bara att göra, det måste också spridas och förklaras i något mått. För varje ytterliga person som uppmärksammat frågan, tagit den till sig och kanske sen också fört den vidare till nästa, går riktningen åt rätt håll. Förutsatt att det finns en förståelse för aktionen, att man förstår - har tydliggjort - varför den har gjorts.
Kapitlet som berättar om några av ickevåldsaktionernas tanke- och handlingsdelar är viktigt. Ja, det är alla kapitel förstås. Rubrikerna i kapitlet är; aktivt handlande - förverkligande av visionen - inställningen till motparten - inställningen till oss själva - mål & medel - handling trots risker - öppenhet - förberedelsens betydelse - ickevåld & civil olydnad - vänliga rebeller - civil olydnad som moralisk skyldighet - kristna perspektiv. Det är viktiga tankeprocesser, egna ställningstaganden, som behöver göras. Jag tänker att det, för många, ändå tar ganska lång tid innan man kommer fram till sina viktigast ställningstaganden, sina grundvärderingar. Jag tänker också att det är oerhört viktigt att de är sina egna, att man tror på och står för det man tänker sig göra. Så att man orkar hela vägen i mål, så att man vet sin riktning och vad det är man vill förändra. Det kan inte vara något som plötsligt dyker upp, eller kan det vara det?
Plötsligt minns jag OTPOR - Bringing down a dictator (år 2000, Serbien), som ju var en rörelse som relativt plötsligt dök upp. Eller gavs det ändå tid för reflektion, tid att övervinna rädslan och stå för det som måste göras? OTPOR var en organisation, eller kanske en rörelse, som växte allteftersom. Det övervägda fanns inte från början, men de lärde sig, tog till sig och försökte. Det var inte utpräglade ickevåldsmänniskor som deltog, det var bara människor som tyckte att det räckte. De lyckades också relativt väl. OTPOR diskuteras inte i Spalde/Strindlunds bok, det var bara min tanke som gick dit.
Spalde/Strindlund berättar om organisationer, om historiska förgrundsgestalter liksom om Jesus och några av hans ickevåldstankar. De talar om djuren, de allra minsta som behöver vårt stöd, och de talar om Gandhi och Martin Luther King. Ja, de talar om andra frågor, fler organisationer och viktiga individer.
Ickevåldets konsekvenser kan vara t ex fängelsestraff och höga böter/skadestånd, med betalningsanmärkningar som följd. Det kan te sig obehagligt, t o m framtidsförstörande, men vad är betalningsanmärkningar, höga skulder och fängelsestraff på meritlistan ställt i relation till att vi bara låter världens oegentligheter fortgå?
Frånvaron av ickevåldsaktioner, demonstrationer, artiklar och andra opinionsbildande arbetssätt kan t ex vara att skadlig lagstiftning eller orättfärdiga beslut inte uppmärksammas, flyktingar motas, hotas och behandlas illa, djurens rättigheter inte ses, vapen fortsätter att tillverkas i Sverige och levereras för ond bråd död utan vidare uppmärksamhet eller att NATO övar i vårt land utan att någon begrundar om detta är rätt eller fel.
Det är en himmelsk tur att några tar sig ton, mod och rättigheter att göra detta.
A..
I vänliga rebellers sällskap. Annika Spalde & Pelle Strindlund. Isbn 91-88552-50-0. Arcus förlag. 2004.
Länkar;
Tidigare ord av mig om I vänliga rebellers sällskap, i denna blogg.
Kyrkans tidning. Arcus förlag.
Ickevåldskollektivet Gandhi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar