Motståndets väg. Igen, och igen. :)

Motståndets väg
Civil olydnad som teori och praktik
Pelle Strindlund
Stellan Vinthagen
Karneval förlag
2011
Isbn 978-91-85703-74-6

Våldet, frustrationen och orättvisorna väller, i olika tid och på olika sätt, över världen. Ibland är de stora, ibland något mindre och ibland nästan försumbara ur någons perspektiv. Kanske är de försumbara för att man inte tror att man kan göra något åt dem? Frustrationsfrågorna kan t ex mänskliga rättigheter, miljöfrågor eller djurens väl. De kan röra vapentillverkning, diskrimineringsfrågor eller djuruppfödning. Eller något annat som någon eller några finner ovärdigt mänskligheten eller åtminstone något som vi behöver begrunda. Dessa kan då välja att diskutera detta hemma vid köksbordet, höja det till en högre nivå, demonstrera på gator och torg eller ta till andra metoder. Ibland händer det att människor tar till vapen, förödande och dödliga vapen, för att få rätt i sin frågeställning. Men ibland händer också att människor tar till samtalets och kärlekens vapen för att uppmärksamma frågorna. De gör motstånd med ickevåldets metoder.

Jag läser Motståndets väg, skriven av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen på Karneval förlag. Jag har haft den på mitt bord ett tag, återkommit till den igen och igen. Läser om, igen. Den är fin, som i läsvärd. Ja, i allra högsta grad läsvärd.

Strindlund och Vinthagen har skrivit om sina egna upplevelser. De har utövat ickevåld, genom egen och aktiv civil olydnad, i aktioner som har resulterat i uppmärksamhet t ex kring vapen- och djurrättsfrågor. De har engagerat sig i frågor som har legat dem varmt om hjärtat och tagit sig ton, i aktiva aktioner. De har, som konsekvens av aktionerna, fått tillbringa tid i fängelser och därigenom också fått begrunda sina aktioner, tala om dem i domstolar, med vakter och med medfångar. De har fått tid och möjlighet att, tillsammans med andra, begrunda frågorna i (relativt) konstruktiva rum. I lugn och ro, även utanför aktionsgruppernas trygga rum. Det i sig ger uppmärksamhet till frågorna och möjlighet till fler ringar på vattnet.

Motståndets väg inkluderar något av ickevåldets historiska företrädare, som t ex Gandhi och Martin Luther King. Gandhi och King, liksom många andra, har genom tidens gång, skapat skillnad genom sina tal, texter och aktioner. De påverkade då och de påverkar oss nu. De inspirerar många till förändring genom ickevåldets och det civila motståndets metoder, det som undviker våld mot allt levande.

Motståndets väg innehåller de personliga erfarenheterna, författarnas egna upplevelser och känslor. Den innehåller också historiens företrädare, flera berättelser om viktiga historiska händelser och tankar, som t ex Gandhis saltmarsch och hans konstruktiva program. Det innebär t ex att vi skall leva som vi lär, visa att livet kan levas såsom vi vill att det skall levas.

Boken innehåller flera, som i många, olika delar. Den varvar teori med praktik och egna upplevelser. Den ger mig råd hur jag kan tänka för att agera, för att hitta sätt och grupper att agera tillsammans med. Den visar mig att planering och samtal är viktigt innan aktioner, den väcker mina tankar kring våldet. Är det verkligen moraliskt korrekt att skada andras egendom för att skapa skillnad i världen? Var går gränsen? Dessa samtal känns viktiga, att ta samtalet och diskussionen innan jag ger mig i kast med en olydnadsaktion, för att inför mig själv och andra kunna ställa saker i relation till varandra. När är det relevant och när är det inte. När/om jag gör en aktion, som samhället genom våra domstolar finner olagligt, behöver jag hittar ord och argument för att rättfärdiga handlingen eller beskriva och förklara varför jag eller gruppen tillsammans har beslutat att den måste göras. I boken hittar jag stöd i detta tankar och därmed också till eventuella framtida samtal i dessa frågor.

Jag tänker att den civila olydnaden är viktig, att den tillför argument och uppmärksamhet till företeelser som skaver. Som t ex vapenindustrin, miljön och djurens väl. Det blir inte bättre i världen av att vi, eller andra länder, tillverkar vapen. De bidrar inte till fred och omsorg mellan länder och människor. Dessa frågor behöver onekligen höjas mer, fler måste ta sig ton, på många olika sätt, för att också fler skall inse att våldet inte är en framkomlig väg för hållbar fred, oavsett var i världen vi befinner oss. Naturen behöver beskyddare. Så fort vi vänder ryggen till är det någon som glömmer att naturen är ömtålig, att den inte mår väl av eller själv kan ta hand om föroreningar, plast, kemikalier eller andra gräsligheter som landar i vatten, marker och i vår luft som vi och våra barn och barnbarn vill nyttja än i väldigt många år.

Ickevåldsaktivisterna och de som vågar ägna sig åt civilt motstånd är guld värda. De är viktiga för oss alla. Ja, förutsatt förstås att de göra sina aktioner med vänlighet och med uppenbar rättvisa mot andra människor och vår gemensamma natur, där samhällsengagemanget för vårt gemensamma väl är tydligt. När jag hör argumentet att de inte ska eller får, för att 80-90% av världens befolkning tycker annat, tänker jag att det argumentet är vanskligt. Det är ju inte alls säkert att de 80-90-procenten har rätt, de har kanske inte bara upptäckt det ännu eller insett att det kan finnas en annan, bättre världsordning. För hur var det med medborgarrättsrörelsen i USA där svarta och vita inte hade samma rättigheter eller med sjukdomen homosexualitet? Det är världsordningar som ändrats - för att människor uppmärksammat, brutit mot reglerna på olika sätt och försök. Det sågs inte med helt blida ögon är aktionerna uppmärksammades men ändringen kom, så småningom, till stånd. Skillnader mellan människor från olika länder och med olika hudfärg finns, absurt nog, än i dag, men visst går vi i rätt riktning? Och då ofta för att någon aktivt har försökt göra skillnad - och fått med sig andra människor i den riktningen.

Ickevåldsaktioner kräver planering. De kräver ringar på vattnet, att fler gör. De kräver planering och fokus innan. De kräver samråd och aktiv tanke under aktionerna. De kräver ihärdighet, att inte ge upp. Och de kräver uppföljning, reflektion och insikt efter genomförda aktioner. Varje ickevåldsaktivitet, civil olydnad eller annan form, kräver planering, ihärdighet, utbildning och uppföljning. Självrannsakelsen, där vi begrunda våra egna roller och vilka konsekvenser våra egna ageranden genererar, känns också viktig. Kanske är det inte möjligt att göra helt rätt, kunna rättfärdiga allt, i aktionerna. Men med en självrannsakan och med en efterföljande reflektion kan vi se hur det blev och vad vi hade kunnat göra bättre. Det känns viktigt. Om detta står också en del att läsa i Motståndets väg.

Boken inkluderar berättelser om tid i fängelser, upplevelser och känslor. Den innehåller också ord om rättegångar, om möjligheten att påverka människor som är åhörare, nämndemän, åklagare och domare. De som står för rätt ur lagens perspektiv men också är människor som kan påverkas med etiska och moraliska aspekter. Det är en viktig väg för att skapa skillnad, men det är en väg som också från tid till annan ger aktivisterna tid att avtjäna bakom lås och bom och/eller med dryga skadestånd att betala till den part de anser driver samhällsfientlig verksamhet, som till vapentillverkare t ex. Är det rätt att betala ett sådant skadestånd och vad händer med den enskilde individen när/om personen avstår från att betala det utdömda skadeståndet?

Vilka ställningstaganden behöver du göra i din roll som civil olydnadsaktivist? Eller är inte det din roll? Vad består den istället i? Hur står du i förhållande till världens orättvisor? Står du stillatigande utan att agera, för att du inte vet hur du skall göra eller för att du inte vill?

Ja, en del av svaren kanske du hittar du i denna bok. Den ger en bra grund för fortsatt läsning av andra böcker på detta (för mig viktiga) tema. Det finns mer att läsa, men just denna bok tilltalar mitt hjärta (& mitt förstånd) mycket väl. Du hittar den i en bokhandel eller på ett bibliotek nära dig.

Så, ja. Läsning av denna bok är väl nyttjad tid. Den skapar ny lärdom och ger en god grogrund till många nya & intressanta tankar, som t ex om vad som faller på min lott i den värld vi lever i idag.

Anette Grinde

Länkar; 
Kyrkans tidning. Sändaren. Mer skrivet om Pelle Strindlunds böcker i denna blogg. Pelle Strindlunds hemsida. Karneval förlag. Stellan Vinthagen. Mer om ickevåld i denna blogg. Tidigare skrivet om denna bok i denna blogg.

Motståndets väg - Civil olydnad som teori och praktik

Mina ögon faller på Motståndets väg – civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, när jag vandrar genom biblioteket. Det här är en bok att läsa, tänker jag som försöker lära mig mer om ickevåld. Strindlund och Vinthagen är kända figurer i ickevåldsrörelsen och har tänkt och ordat en hel del i frågan, både i det offentliga och sig emellan. I ickevåldsbegreppet ingår civil olydnad, som en del av många, där vi också får chansen att diskutera våld mot människor, lagbrott och våld mot materiella ting. Just diskussionen och argumenten för och emot är ett viktigt inslag i lärandet. Det gör mig medveten. 

Våld mot människor ingår inte i ickevåldet, vare sig fysiskt eller psykiskt. Ibland är det svårt veta var gränsen går, även om det kan tyckas självklart och enkelt. Våld är ju våld, men visst finns det gränser även här? Och hur är det med våld mot saker, andras egendom? Var går gränsen där? Vad är skyddat och vad är inte?

Civil olydnad har funnits länge. Alltså, där någon har brutit mot lagen i syfte att uppmärksamma lagstiftaren och samhället på en felaktighet, där förövaren står sitt kast, gör det öppet och också tar sitt straff. Det innebär också att det kommer att föras många samtal om frågan i den rättsliga processen. Fler kommer att få frågan på sitt bord och än fler kommer vrida och vända på rätt och fel. 

Det finns många gräsrötter som använder civil olydnad som medel för att kunna nå sina mål. Målen är olika. Ibland är det att skapa debatt, ibland är det att åstadkomma riktig förändring, ibland är det att påpeka absurditeter, ibland är det att aktivt hindra felaktigheter, osv.  Poängen är att fler måste se och att det inte räcker med bara ord.

Det svenska nätverket Ofog arbetar med civil olydnad och opinionsbildning för att den svenska vapenexporten skall upphör och militären avvecklas, säger Strindlund och Vinthagen i kapitlet om olydnadens ansikten. De berättar, anser, också att Ship to Gaza har gjort mer för Gaza än tiotusen raketer. Jag är ju benägen att hålla med dem, eftersom våld och raketer inte leder fredsprocessen framåt och människorna i området inte får det lättare med hjälp av raketerna som förstör både liv och materiel. 

Det finns också miljökämpar, trädgårdsgerilla, funktionshindrade aktivister, feminister, djurräddare, klimataktivister, vapeninspektörer, plogbillsrörelsen, m m. Det är människor som tror att ickevåld gör skillnad, att det spelar roll att de engagerar sig och att de tar till kontroversiella metoder – eftersom samtal, debattartiklar, tillståndsgivna demonstrationer eller andra okontroversiella åtgärder inte verkar hjälpa. Civil olydnad är ett sätt att visa – tydligare – att det räcker.  Att det är dags att ändra lagen och förhållningssättet.

En viktig del i förhållningssättet när vi – de – bryter mot lagen är dels att poängtera felaktigheten, alltså vad de gör och varför, men också att bekräfta människorna de möter. Demonstrationen är inte en personlig aggression mot ägarna eller arbetskraften i organisationen de protesterar mot. Protesterna vänder sig mot frågan, som våldet, vapnen, orättfärdigheten, konsekvenserna – men inte mot människorna. De, människorna, skall inte mötas av eller med våld. De skall mötas med vänlighet. Därför bjuder civila olydnadsaktivister ofta på mild vänlighet, sång, mm förutom att de också ofta bjuder på t ex kakor, choklad eller motsvarande när de blir arresterade eller när de möts av personal eller andra som ogillar eller hindrar deras aktivitet. Vänlighet, istället för motstånd, sålunda. De avstår (oftast) från aktivt motstånd.

Jag uppmärksammades nyligen på organisationen Tomma burar, som släppt fångna djur fria. De har bl a befriat en lax från en laxodling i Uppland (augusti 2015). Aktionen uppmärksammades av Norrtälje tidning i ett reportage, ledarskribenten Reidar Carlsson på tidningen kritiserade aktionen och två medlemmar från Tomma burar bemötte kritiken. En grundfråga i debatten är demokratin, som är en viktig del av olydnadstanken. Carlsson ansåg att aktionen kunde bli ett hot mot demokratin genom att inspirerar andra att ta lagen i egna händer, medan Tomma burars skribenter och olydnadstanken i sig, anser detta vara en viktig del av demokratins möjligheter – att kunna ifrågasätta felaktigheter. Carlsson ordar också till förmån för ägaren och ja, det torde också Tomma burar kunna skriva under på i något mått, frågan lär ha diskuterats innan aktionen. Men, det är inte ägaren som är konfliktfrågan även om det är hen som drabbas. Frågan är helt enkelt något helt annat, och i detta fall djurens frihet och människornas ickerätt att välja om (eller snarare att) djuren skall behöva dö för vår skull. Jag själv känner att jag behöver fråga Tomma burar om deras aktion, för att själv kunna fatta beslut i hur jag upplever aktionen – släppte de ut EN lax? Vad, vilket materiel, förstörde de för näringsidkaren? Är det rätt att förstöra för andra – helgar målet medlen här? Hur hade de planerat sin aktion? Jag behöver sålunda lära mig mer om aktivisternas resonemang, för att kunna begrunda innebörden av aktionen.

Ickevåld – och civil olydnad – används för att skapa skillnad, skapa debatt och uppmärksamma lagstiftare, samhälle och beslutsfattare om tokiga regler i vårt samhälle. Det tillhör demokratin att kunna påtala felaktigheterna. Vid civil olydnad ingår också i spelets regler att stå sitt kast. Det är sålunda viktigt att stå för vad man har gjort, alltså utsätta sig för möjligheten – eller risken – att arresteras och ställas inför en rättegång. Man får helt enkelt vara beredd att stå ut med straffet som lagöverträdelsen stipulerar.

Jag fortsätter att läsa Motståndets väg, civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, och lär återkomma till frågorna som berörs i boken. Den är högst läsvärd och kan sålunda rekommenderas.

Anette Grinde

Motståndets väg - Civil olydnad som teori och praktik, av Pelle Strindlund & Stellan Vinthagen. Isbn 978-91-85703-74-6. Karneval förlag, 2011.

Länkar;

Karneval förlag – Adlibris – Bokus – Tomma burar – Ofog – Ship to Gaza - Kyrkans tidning.