Det är lite ruggigt. Höstigt. Jag klär mig ordentligt för en morgonpromenad.
Jag ser de vackra faluröda ladorna och blir glad. Röda lador gör mig glad, särskilt när de är välvårdade och grovhuggna. Då tilltalar de väldigt starkt min smak.
Jag vandrar runt byn, i ganska sakta mak. Jag möter en hundägare och vi talas vid en stund. Hon frågar om resor och marathonlopp. Jag svarar med glädje och hoppas att glädjen känns även hos henne. Våra resor, med löpning och upplevelser på agendan, känns så oerhört postiva och det är väldigt tillförande att få tala om dem när medmänniskorna undrar och frågar. Det tillför att få tala om sin glädje.
Jag vandrar vidare och höjer min fart en aning. Det känns bra och det är skönt att känna den sköna luften. Den rena, höga och fina luften. Den tillför, även om den inte är värmande varm. Det får mig dock att "fasa" lite inför vintern. Den känns lång, mörk och kall. Då minns jag plötsligt att Indien står för dörren. Där finns värmen. Där finns färgerna. De öppna, varmt och vackra färgerna. De sprakande rena.
Väl åter hemma ser jag det långa gräset. En del gula löv har fallit. Det ser lite höstskräpigt ut. Jag klipper gräset och undrar om det är sista gången för i år. Kylan närmar sig med stormsteg, så kanske kan vi inte förvänta oss att växtligheten är så stark under kvarvarande september och oktober. Nåväl. Det var skönt att klippa. Det är fint när det är gjort.
När jag klippte tänkte jag på de fantastiska motorcykelturerna. De som gått genom fantastiska landskap, som i Dalarna och i
Norge, i en ljuvligt smekande värme. De som gått i lagom sakta mak, genom lugna och kurviga vägar och med berg och dalar genom landskapet. Det har varit turer som har tillfört i natur, i ljuvlig ensamhet tillsammans med en enastående samvaro med min färdkamrat, i enkelhet och livslyx av stora mått. Till dessa längtar jag igen. När hösten är här blir turerna inte så många, och heller inte så långa. Då väcks min längtan till värmens tid. Till den tid och de platser där värme, ljus och färg väcker sinnet till nya fantastiska möten. Möten med människor, natur och livsglädje i varje form.
Igår såg vi tv-programmet Här är ditt liv - med
Lena Maria Klingvall. Det var en kvinna som stod för livsglädje och mänskliga möten. En kvinna att beundra. En kvinna att se upp till. Som, med sitt enastående humör och sin livsintällning skapat ett fantastiskt liv för sig själv och för många, många andra. En fantastiskt beundransvärd kvinna. Ett fantastiskt bra val av Oldsberg och hans redaktione - att dela med oss andra. Det tackar vi för.
I går såg vi också ett fantastiskt tv-program om
Yellowstone nationalpark. En makalös natur, mängder av underbara djur och helt fantastiska bilder. Vargar, hjortar, vidder, berg, vinter och fantastiska vyer. Det var ett helt betagande inslag.
Vi ser inte så väldans ofta på tv, men båda dessa gårdagens tv-program tillförde innerlig känsla och glädje. Som av en tillfällighet och skänk från ovan, eller som någon särskild mening just här och nu.
Det tillförde värme, i den kyliga värld som nu råder efter riksdagsval, främlingsfientlighet och ett märkbart enskilt tänkande. Programmen tillförde värme och kraft.
Det är dags för omtag och nytag, och inte förtvivla för att andra väljer annat och drar i trådar som inte stämmer med vår egen filosofi.
Bilden till höger kommer från en liten plats i sydvästra Spanien. La Palma del Condado. Det är en plats som min dotter Sofie har en särskild plats i sitt hjärta för. Och jag likaså. Någon har där byggt ett redigt bo uppe på ett av tornen. Högt upp spanar de över bygden. Iakttar. Väntar. Vårdar de sina. Kanske finns kyrkans kraft med i deras liv, när de nu har valt att bosätta sig så nära dess materiella sfär - men också nästan så nära himlen man kan.
A.
...
