Jag åker tidigt hemifrån. Det är mörkt, även om jag kan skymta gryningens ankomst. Vägarna är fuktiga. Där ligger mängder av färgglada löv. Jag inser att jag sannolikt inte kommer att färdas på dessa vägar mer per motorcykel detta år. Det verkar som om det är dags att lägga en putsarstund på mc.n och därefter köra den till sitt garage för vinterförvaring.
När jag ser tillbaka på säsongen känns det nästan tragiskt. Det blev nästan inga resor alls detta år. Jo, visst reste vi en sväng upp till Umeå och ner genom Dalarna. Det var vackert, skönt och njutbart.
- Men sett ur ett helhetsperspektiv var det alldeles för lite. För lite att minnas, för lite att reflektera över och för få träningsmil inför framtida färder i främmande land. Vi borde helt enkelt ha färdats mer.
Nåväl, nu är det som det är med detta. Hösthalkan, mörkret och kylan gör att vi sannolikt inte kommer ut på fler långa turer i år. Vi får glädjas över de turer som varit, och längta efter de som komma skall.
Allteftersom jag nu färdas genom landskapet ser jag gryningen komma. Jag ser ljuset som smyger sakta fram. Jag ser de klara färgerna och känner dagens ankomst. Med närvaro av en känsla av tillförsikt möter jag denna med längtan efter de samtal som i dag skall bygga mervärden. De samtal som skapar positiva vägar för utveckling. Utveckling av människor och företeelser. De som höjer och skapar mer, med glädje och lust.
Anette Grinde ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar