...med gårdagens steg.
Inte så långt, inte så fort - men en fantastiskt sympatisk stund.
Stegen ingav hopp. Det gjorde inte ont. Det gjorde mig inte mördande trött. De bara var en ljuvlig stund i solen och den höga höstluften, med min fantastiske vän.
Lagom. Skönt. Fantastiskt hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar