Jag lyssnar till radioprogrammet Västsahara och Sveriges u-sväng (sändes första gången den 13 februari 2016). Där finns flera röster som berättar om Västsahara och om att Sverige inte erkände Västsahara när detta var på tapeten. Det är ett intressant radioprogram, där Kajsa Bodlind med hjälp av sin egen, politikers och kunniga, engagerade människors röster försöker berätta vad som hände. De vänder och vrider på frågan. Jag lyssnar igen, och försöker också vända och vrida på frågan i min tanke. Hur kom det sig egentligen?
- Vi har inte sneglat på säkerhetskandidaturen (FN), vi har inte sneglat på de marockanska gatubarnen - vi har gjort en bedömning av den här frågan och kommit fram till att vi skall stärka FN-processen, säger den socialdemokratiska regeringens företrädare utan att berätta varför och hur. Själva beslutsmotiveringen är inte offentlig och den berörs inte när hon berättar om bedömningen. Det är mest ett nej och en riktning att istället låta FN dra i frågan. Vi talar då om ett FN som tidigare inte har förmått komma någonstans i frågan som rör Västsaharas rätt och Marockos ockupation. Beslutet känns inte begripligt.
Den svenska kandidaturen till FNs säkerhetsråd har intresserat den svenska regeringen och de har lagt stora pengar och mycket tid på detta. Man kan, trots de ihärdiga förnekandet, ändå tro att det spelade roll i det här beslutet. Marocko och deras starke vän Frankrike kanske ändå påverkade Sverige här, fast det är förstås bara en ovidkommande gissning. Sådana skall vi hålla oss borta ifrån, eftersom det är fakta som gäller för beslut.
Sverige erkände Palestina. Om man hade erkänt Västsahara, som befinner sig i ett liknande, om än inte lika, läge som med Palestina och med folkrättsfolkets tydliga riktning om att det är möjligt och bör göras - så blev det så märkligt när regeringen plötsligt sade nej. Det var så många som hoppades och längtade efter detta erkännande och det var som om luften gick ur många när det inte kom. Ett långt och plågsamt nej hördes i luften och genom de sociala medierna. Många människor blev väldigt ledsna och besvikna.
Vi hör att många politiker försöker vara diplomatiska och de säger att de inte är besvikna, men man undrar verkligen över valet av väg. FN-förbundet välkomnar naturligtvis ett FN-spår, som om de kunde säga något annat, men de ger också uttryck för att vi måste kunna se att det historiskt inte har fungerat. Västsaharabesvärligheterna har alltså pågått i 40 år. I 25 år har FN försökt få till stånd en folkomröstning. Riktningen har inte gått tydligt framåt hittills, så många undrar hur regeringen tänkt sig detta.
I samma svep som regeringen fattade beslutet om att inte erkänna Västsahara fanns frågan om handel med Marocko på bordet, där IKEA låg nära i öppningstid. IKEA hindrades. De marockanska gatubarnen, som Marocko vägrade att ta emot som sina, fanns också där. Vi hörde också frågor om fiskeavtal, om nyttjande av västsahariska naturtillgångar som inte kommer västsaharierna till del. Med mera. Låg dessa och andra sidofrågor som en del i beslutet att inte erkänna Västsahara?
Det ligger nära till hands att undra om Sveriges erkännande av Västsahara var beroende av att Marocko tog tillbaka sina medborgare som oriktigt befann och befinner sig i Sverige eller att marockanerna lät ett svenskt storbolag etablera sig i Marocko? Jag ryser när jag tänker tanken. Det får verkligen inte vara en del av frågan. Ja, det sägs förstås att så inte är fallet. Ett mått av tvivel finns tydligt kvar. Kanske beror det på att vi inte fått se den bakomliggande förklaringen, lyssna till samtalet. Den hemliga diskussionen. Den hemliga rapporten, de hemliga samtalen och otydligheten utåt skapar rykten och egna tolkningar. Tvivel, tystnad och otydlighet är sällan en tydlig riktning, inte heller i denna fråga.
Folkrätt, folkvett och rättvis styrsel i den juridiska tanken ska ligga på beslutsbordet. Inget annat. Frågan kvarstår - låg där annat också? Ja, det är fortfarande inte klart hur detta kunde hända - varför, helt enkelt. Det är inte heller begripligt hur vi kan lägga detta i händerna på ett FN där processen inte fungerar.
Det finns en önskan om omtag. Nya tag.
Det är hög tid att Afrikas sista koloni återfår sin frihet - och folket som hör till detta område. Låt det västsahariska folket leva sina liv i frihet, inte under hot och rädsla, inte i den ofrivilliga förskingringen eller i sandiga och svåra flyktingläger som omöjliggör förkovran och utveckling.
Det är hög tid för frihet nu, skulle nog jag tänka om jag var västsaharier.
A..
Miljömagasinet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar