Jag betraktar henne, där vi sitter vid det fackliga förhandlingsbordet.

Jag betraktar henne, där vi sitter vid det fackliga förhandlingsbordet. Parterna sitter på var sin sida om bordet. Arbetsgivarsidan - styrelsen - på den ena sidan och arbetstagarsidan - de anställda - på den andra. Varje sida har en förhandlingspart med sig. Jag sitter på arbetstagarsidan, ur något mått beordrad att sitta där. Jag vill inte, för jag ser inte att det som händer är rätt eller att det kan lösas så här.

Hon - den huvudsakligt anklagade - sitter tyst. Reaktionslös. Antecknande. Tyst.

Flera av arbetstagarna anklagar henne och indirekt därmed också hennes styrelse. Det är styrelsen som ansvarar för arbetsmiljön och arbetstagarna är missnöjda. Arbetstagarna berättar om mobbning, härskartekniker och maktutövning. Varje anklagelse, varje ord fån arbetstagarna söker ett bemötande. De längtar efter förklaringar och lösningar, förståelse. De möts med tystnad. En reaktionslös, antecknande tystnad.

Tystnaden upplevs som provocerande. Inga svar lämnas till den som anklagar, frågar eller sörjer. Inga motfrågor ställs. Inga svar lämnas.

Motet emellan parterna generar ingen förståelse. De sitter på varsin sida i en förhandling, helt utan öppning, förståelse eller nåd. Förhandlingsparten bidrar inte till försoning heller. Människornas i rummet representerar samma förening, samma frågor och samma längtan, men de kan inte se varandra. Sidorna utesluter varandra.

Konsekvensen är stark, i negativ mening. Människorna och föreningen förlorar, går sönder, när de båda sidorna inte lyssnas på, inte hittar den gemensamma vägen tillsammans.

Det är en sorg att se.

När jag nu, några år senare, tänker tillbaka på den här konfliktsituationen, så undrar jag varför det är/var så svårt att hitta ihop. Jag ser detta också på andra platser, ser maktkonkurrensen och undrar varför - när syftet är framåt för båda, alla, tillsammans.

Jag undrar varför hårdheten behöver vara så omåttligt hård och ingen kan bistå i uppgiften att mjuka upp människorna en aning. Här arbetade vi, skulle arbeta, i samma riktning i samma organisation men med olika uppgifter och olika frågor, men krockade så svårt. Det är så svårt att se, förstå, varför det sker. Det är så svårt att se, förstå, varför grupperna inte kan hitta ihop. Är det en regel i mänskligheten att man inte skall fokusera på att se varandras plus, mer letar deras minus? Eller om det ligger en särskild lust i att skapa en konflikt eller en mot-situation? Ja, ibland undrar man hur det står till med mänskligheten hos människorna.

Och när jag tänker tillbaka tänker jag ofta på hur jag själv borde ha agerat i den situationen när andra ägnar sig åt konflikter, eller försöker dra in mig i konflikten. Hur kan man medla, mota konflikten och/eller hur gör man för att hålla sig utanför den.

Jag har vridit och vänt på situationen många gånger, men ändå inte förmått se varför det var tvunget att sluta som det slutade. En konflikt innehåller väldigt många nyanser, som är svårt att reda ut när man inte aktivt har rett ut konflikten. Hur kunde konflikten vridas som den vreds. Det är fortfarande, trots att rätt många år har gått, en gåta hos mig.

Någon sa att det var en fråga om var man lierade sig. Ja, ur något perspektiv, ja, men om du - när du - inte vill liera dig, så blir du ändå tvungen till slut på något sätt. Om du inte gör det själv, tvingar någon annan dig att göra det. Du måste ta ställning var du står - du måste tala med någon. Det i sig skapar ett sidval (ur någons perspektiv, inte nödvändigtvis ditt), som i förlängningen blir en nya eller annan konfliktdel. Det går inte att stå neutral, det är provocerande i sig bland, kanske för båda. Situationen är, blir, ibland extremt märklig.

Fred. Hur kan vi åstadkomma fred?

A..