måndag 14 januari 2008

Mitt namn är Rachel Corrie

Mitt namn är Rachel Corrie
Stadsteatern, Stockholm

Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren

Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.

Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.

Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.

Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.

Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.

Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.

Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.

Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.

Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?

Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.

Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.

Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.

Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13


Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008

Inga kommentarer: