tisdag 26 september 2017

Paul Hansen ställer ut på Fotografiska

Jag hastar genom dagen för att hinna. Jag hastar i tanken, skyndar mig genom uppgifterna. Oroar mig i onödan och känner stressen bita mig i hasorna. Jag blir avbruten både av mina egna tidsbokningar och av andra som ringer eller kliver in i rummet. Arbetsron lyser med sin frånvaro. Jag hinner inte tänka klart mina tankar och jag hinner inte slutföra mina uppgifter. Jag känner stressnivån som en obehaglighet i kroppen.

Jag har bokat en sen lunch med en sympatisk nätverkskollega. Det blir ett skönt och viktigt avbrott, med hyfsat fokus i stunden. Vi diskuterar frågorna som är viktiga, som nu landar på någon annans bord och som spelar roll för framtiden i teamet. Det gör vi alla, spelar roll. Det vi gör, och inte gör, spelar roll. Det är helt enkelt viktigt att vi gör. Jag återvänder till kontoret och försöker fokusera på det som måste bli klart och slutföras. Då ropas det från fikarummet att det är kaffe och fika. Jag går raskt dit, för att bidra med närvaron en kort stund. Ja, det blir överdrivet kort, min tanke lämnar rummet och jag strax därpå. Strax senare hör jag vad skälet till samlingen var - någon fyllde år. Nonchalant hade jag lämnat rummet mitt i firandet, för att jag inte var tillräckligt observant om varför vi firade. Jag fick gratulera sen. Jag svär inombords över min bristande mentala närvaro, just där, just då.

Jag hastar genom dagen. Gör klart, så gott det går. Tittar återkommande på klockan. Packar ihop. Hastar iväg. Går fort genom stan. Dryper av svett. Upptäcker att bilisterna ser på mig i korsningen, som att jag ska gå rakt ut i gatan. Jag stannar. Drar ett djupt andetag. Vrider mig åt ett annan håll, så att det syns att jag inte skall korsa deras väg. Andas. Svettas. Men hinner dit jag ska, till slut. I tid. En konstig lättnad infinner sig i mig när den person jag skall möta är senare än jag.

Paul Hansen ställer ut på Fotografiska i Stockholm Jag har fått ett medlemskort på Fotografiska av mina fantastiska döttrar och jag möter en av dem där för att vi ska ta oss tid att titta på utställningen tillsammans. Just Paul Hansen tillhör en av mina fotograffavoriter, så den utställningen vill jag verkligen se.

Det är många bilder. Extremt många, men förstås inte för många. Bara fler än jag förmår begrunda idag. Det krävs mer tid och lugn av mig, för att hantera alla dessa bilder. Det är en viktig utställning, men den är jobbig, rent fasansfull. Jag kommer att gå tillbaka för att se den igen, ur en annan vinkel. Jag behöver se bilderna, se människorna och vad de sitter i. Jag behöver fundera kring hur jag kan skillnad i min roll, i mitt liv. Var jag än är. Vart jag än går.

Vid en av bilderna frågar han sig varför människor flyr. Ja, det vet han förstås. Och jag också. Det är tydligt.

Paul Hansen har sett med egna ögon varför människor flyr. Han har sett förödelsen, de skadade människorna, smutsen, bristen på mat och vatten, de lösdrivande barnen utan vuxna omkring sig, med mera, med mera. Han har sett mer än många av oss andra och genom en del av alla hans bilder kan vi få del av hans upplevelser. Men, vi kan ändå aldrig riktigt se, aldrig riktigt förstå, för vi lever inte mitt i´t. Vi kan också vända ryggen till och tänka en annan tanke. Det kan inte den som bor mitt i krigets våld, flyktinglägrets fasa eller hungerkatastrofens konsekvenser. Vi, som haft tur i livets lotteri, kan bara vika höger och köpa ett äpple istället för värja oss mot våld och miljökatastrofer.

Paul Hansens bilder berör, men de för mig nära våldets mitt. De gör ont långt in i min själ, men jag är fysiskt oskadd till skillnad från många av människorna som finns på Hansens viktiga och fotografiskt vackra bilder. Deras - många av människorna som han porträtterar -  liv är slagna i svåra spillror, för många av dem har livet dessutom alltid varit sådan. Livet för människor som lever i leran, i fattigdomen, i kriget och i utsattheten blir en absurd normalitet medan jag bara svänger vänster i nästa korsning utan att behöva oroa mig för att livet står på spel. Ja, det gör jag ju ibland, men ställt i relation till världens katastrofer går det förstås inte att hävda att livet verkligen står på spel.

Paul Hansen är en fantastiskt fotograf, en sådan som gör skillnad. Om du har möjlighet att besöka Fotografiska under den närmaste månaden så kan jag verkligen rekommendera ett besök. Ta god tid på dig, när du har klivit in i lokalen. Bilderna förtjänar att betraktas med noggrannhet. De tål att funderas över.

Jag avser att göra det igen.
Alldeles, alldeles snart.
Ja, alldeles strax igen.

A..

 DN 

söndag 24 september 2017

Ölandsmagazinet - höst 2017

Jag fick Ölandsmagazinet i min hand. Jag fick den i posten för att jag äger ett litet hus på Öland och tidningen verkar skickas ut till fastighetsägarna där. Tidningen är vacker, ja. Det är alltför mycket annonser i tidningen, men det är ju därför den når mig. Det är en gratistidning som bygger på annonsintäkter.

I det nu utgivna numret reagerar jag på bilderna. Jag gillar bild och text, så bilderna är viktiga för mig. I det här numret var det flera bilder som jag kunde stanna till vid, njuta av och betrakta en stund. Annars bläddras det mest raskt igenom, när bilden inte säger något. Särskilt fint var det med bilderna från Ribes (läder) och på kvinnan vid kamelerna. Mycket fint, mycket bra.

Joachim Grusell verkar vara fotografen som lyckats mycket väl här.

Det var mycket fina bilder i tidningen, Joachim Grusell. Dig skall jag hålla ögonen på, så fortsätt så.

Var hittar jag dig mer, än i Ölandsmagazinet, tro?

A..

lördag 16 september 2017

Nästa bok till läsning; Unplug - Suze Yalof Schwart (bokförlaget Forum)




Unplug
Den enkla vägen till meditation och inre lugn
- för stressade skeptiker och moderna sökare
av Suze Yalof Schwartz i samarbete med Debra Goldstein

Bokförlaget Forum
Isbn 978-91-37-15190-8
2017

När tekniken krånglar brukar det bästa knepet vara att stänga av apparaten en stund, vänta någon minut och sedan sätta på den igen. Det knepet funkar faktisk också på oss människor. Och det är vad den här boken handlar om. Att logga ut och meditera en kort stund varje dag för att få ny kraft och energi. Att boosta med vitalitet och få tillgång till de läkande krafter vi har inom oss.

Yepp. Det tål att funderas kring, förstås. Så då lägger jag den nära, så jag tar den för läsning alldeles strax, alldeles strax. Meditation är något verkligt och viktigt, tänker jag. Dit är det helt enkelt vettigt att återkomma till.

Därutöver intresserar jag mig just nu för text, bild & kommunikation. Typ marknadsföring av viktiga frågor.

A..


söndag 10 september 2017

Skrik tyst så inte grannarna hör (Karin Alfredsson)

Skrik tyst så inte grannarna hör
Karin Alfredsson
Bokfabriken
2017
Isbn 9789176294840

Karin Alfredsson skriver återkommande om kvinnor och deras situation, läser jag när jag googlar på henne. Hon skriver om kvinnoförtryck. Hon har skrivit ett flertal böcker, där just kvinnors situation och kvinnoförtryck sägs vara en del i sammanhanget. Det finns också i Skrik tyst så inte grannarna hör. Det känns. Jag blir nyfiken på henne som författare. Jag kommer att vilja läsa mer av henne.

Skrik tyst så inte grannarna hör kommer lögnerna och våldet gradvis, även om de kanske ändå syns redan från början. Det ökar allteftersom. Varför kliver vi in i en relation? Hur förändras bilden om vi ser saker från ett annat håll? Varför ser vi inte redan från början? Lyckas det döljas eller är man bara blind för det vi inte vill se?

Vad gör svartsjuka? Vad gör hot? Vad gör små skillnader i uttal och hur märker vi vad som håller på att hända? Varför ljuger vi för varandra eller undanhåller sanningen? 

Mänskligheten är svår. Att vara människa är svårt. Här finns exempel på liv som försöker att levas på bästa sätt, utifrån var och ens personlighet. Eller kanske utifrån de livsförutsättningar vi har tilldelats. Som något mänskligt självklart, men ändå inte. 

Kärlek, tillhörighet och gemenskap, tillsammans, är något fantastiskt. Ibland finns inslag i relationerna som inte alls är så fantastiska. Det är en författares göromål att så in dessa egenheter och personliga egenskaper i berättelsen, sakta, i små steg och ändå med ett lagom mått av tydlighet. Ja, det görs här. 

Boken börjar med något som sannolikt är ond bråd död. Ja, man kan tro så, men det kanske det ändå inte är. Vem vet? Ja, vi märker det sen, förstås, när vi kommer dit i berättelsen. Det är ändå inte helt klart, men visst skaver det och skapar nyfikenhet om det som ska hända. Det fortsätter med svartsjuka, lögner och utsatthet, samtidigt som det vanliga livet pågår. Saker som sker bakom dörrar syns inte ute i det offentliga, eller gör det kanske det ändå? Vem ser och vem blundar?

Små & återkommande tecken på rädsla löper genom texten. Ett ord här, ett sms där och en tydlig dragning åt fel håll igen. Hur det utvecklar sig för kvinnorna, männen och barnen i berättelsen, hela vägen in i mål, är inte förutsebart. Det gör att jag vill fortsätta läsningen. Jag vill veta hur det går. Jag vill få helheten helt klart för mig. Helheten och slutet, förstås.

Den här boken föder tankar hos mig.Tankarna om företeelserna fortsätter när jag lägger boken åt sidan en stund. De fortsätter när jag har läst klart. Jag tänker t ex på frågor som rör svartsjuka, lojalitet, illojalitet, kontroll, utsatthet, lögner, fördomar, vidskeplighet, konkurrens, mänsklig litenhet, våld och tillit. Jag tänker på karaktärerna och deras egenskaper. Jag tänker på karaktärernas livssituation och livets lotteri. Ja, det finns många trådar att fundera över när man har en bok på sitt nattduksbord. Ibland fler trådar, ibland färre, ibland viktiga och ibland riktigt skavande trådar att förhålla sig till. Vad gör dessa tankar med mig?

Detta är en tankeskavande bok som jag inte riktigt vill lägga ifrån mig. Den gör skillnad, så jag läser tyst vidare i Skrik tyst så inte grannarna hör. Ja, ända in i mål. För jag vill verkligen se hur det går.

Den tål att läsas, ja.

Jag har tidigare inte läst någon bok av Karin Alfredsson. Efter denna läsning vill jag gärna läsa mer av henne. Särskilt med vetskap om att det ligger långa trådar av verklighet, inte bara fiktion, i det hon skriver om.

A..



fredag 8 september 2017

Läsning härnäst?


Allt kommer att ordna sig. Roger är omtänksam och uppvaktande och har vigt sitt liv åt att hjälpa afrikanska kvinnor ur fattigdom. Han ser på Ellinor med en blick som säger att han vill ha henne, att hon är hans. Du kanske ska flytta med till Afrika? Rogers erbjudande blir lösningen på den ekonomiska knipa Ellinor har hamnat i. Hon lämnar frisörsalongen och Stockholm och flyttar med till Zambia.

Efter ett liv i fattigdom i Lusakas slumområden får änkan Loveness ett liknande erbjudande. Siame är välklädd, snäll mot barnen och har en tjänstebostad hos svenska ambassadens biståndsråd. En riktig bostad. Med en dörr som går att låsa. Allt kommer att ordna sig.

Skrik tyst så inte grannarna hör är en gripande roman om mäns våld mot kvinnor, om orättvisor, systerskap och häxeri. Efter flera år som biståndschef i södra Afrika är Karin Alfredsson äntligen tillbaka som författare.

Ovanstående är förlagets text till boken. Jag blir nyfiken, vill gärna läsa och har den nu placerad på mitt bord för läsning. Jag har läst de första kapitlen, och gläds åt språket och det jag hittills har läst. Detta bådar gott. Ja, lässtunden menar jag då, inte frågan om våld, orättvisor och sån´t, förstås.

Utan schyst läsning vill jag aldrig vara.

A..



Isbn 9789176294840




onsdag 6 september 2017

Billy Elliot - Stadsteatern, Stockholm


Billy är 12 år och växer upp tillsammans med sin pappa, storebror och mormor i en liten gruvstad i norra England. Det är tidigt 1980-tal och tillvaron bister – Billys mamma är död sen ett år tillbaka och pappa och storebror som båda jobbar i gruvan har nyligen gått ut i strejk.

Men en dag upptäcker Billy en värld som han inte visste fanns. På en boxningslektion råkar han se flickorna träna balett i lokalen bredvid – och det tänder en låga inom honom. Men balett? Han kunde inte valt en omöjligare dröm.

Billy Elliot bygger på filmen med samma namn och är en hyllning till konsten som kraft och inspiration att förvandla livet bortom ens vildaste drömmar. En livsbejakande musikal med musik av Elton John. Uppsättningen produceras gemensamt av Malmö Opera och Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Anneli Alhanko och Eva Johnson på BASE23 i Stockholm. (Spelschema)

Billy Elliot spelades av Adrian Macéus och hans kompis Michael Caffrey spelades av Samuel Falkner. De hade högst framträdande roller, och gjorde det verkligen med den äran. Deras framträdande var så otroligt imponerande.

Därutöver fanns ett stort antal mycket duktiga skådespelare och dansare, både barn och vuxna, som gjorde fina och fantastiska prestationer. Det var en lång föreläsning, en fantastisk föreställning, en rolig föreställning och förstås både glad och sorglig. Den var vacker.

Så fint, så fint, ja, verkligen fantastiskt fint. 


A...
Sthlm - föreställning 5/9 2017



söndag 3 september 2017

Det är aldrig för sent att göra tävlingspremiär

Jag läser i inledning till boken Hjärnstark - hur motion och träning stärker din hjärna att löpning är en superb aktivitet för hälsa och välmående. Jag läser om hur och att träning gör skillnad. När jag slår upp Tjejmilenupplagan av Runners World läser jag samma sak, där berättelsen om Åke Södergrens livsresa gör skillnad. Löpning gör något särskilt för hälsan.

Ja, vi är - eller var - en träningsfamilj, där vi i ungdomens dagar introducerades till aktiviteter som t ex löpning, simning, orientering och slalom. Jag tänker att vi har lite koll på att träning och idrott gör skillnad, även om alla inte idkar det aktivt idag. Åren går, nya intressen väcks och tiden prioriteras på olika sätt. Träningsmängden får ibland stryka på foten för att annat kommer emellan.

De flesta av ungarna i familjen, i vår barndomstid, utövade slalomsporten i rätt omfattande grad. Några av barnen åkte till USA på stipendier och lärde sig mer om studier, sport, andra länders förutsättningar och fick många nya erfarenheter. Någon lade slalomåkningen på hyllan rätt tidigt medan några drev det vidare till sina barn på olika sätt, när den tiden var kommen. Vi är rätt många, så det finns förstås gott om variationer.

Mor och far fick fem barn och fjorton barnbarn. Hittills har det anlänt ett barnbarnsbarn och ytterligare ett är på väg - en grabb är kommen och en är på väg. Christer, Susanne, Anette, Ulrika och Ida har genererat Hilda, Jasmine, Andrea, Jenny, Sofie, Charlotta, Viktoria, Lina, Elin, Emelie, August, Axel, Carl och Johan. Inalles 15 kvinnor och 6 män, inklusive mor och far. Därtill tillkommer nästan lika många respektive, förstås. Vi är spridda från Öland i söder till Vilhelmina i norr. Pappa, då nästan 88 år, lämnade oss 2016, så vi är en man kort. Alla har tilldelats en acceptabel hälsa, vi har haft hyfsad tur i livets hälsolotteri.

Vi har nu, sedan 2013, skapat en ny tradition i familjen. Den går lite upp och lite ner med antal deltagare, men aktiviteten och huvudskälet består - att göra en fin aktivitet tillsammans med mor. Aktiviteten består i att vi springer Tjejmilen. Alltså, alla kvinnor i familjen inbjuds att springa eller gå loppet utifrån sina egna förutsättningar. Vi samlas, peppar, genomför och ser till att äta middag tillsammans efter loppet.

Premiärloppet för Team Lundeberg var år 2013. Då var vi 6 personer som deltog. 2014 var vi 11 och 2015 var vi 13 personer. Inför 2016 lämnade pappa oss strax innan loppets genomförande, så då kom vi av oss och bara tre kom till start. 2017 var vi sju personer till start. Mamma var 82 när hon gjorde sin förnyade tävlingspremiär vid Tjejmilen 2013. Ja, hon har sprungit någon enstaka tävling genom livet, men mest hållit sig borta från egna starter. Hon har haft nog med att hålla koll på alla ungar i backar och tävlingsspår.

2017 genomförde hon Tjejmilen igen. Hon har, med bravur, genomfört loppet 2013, 2014, 2015 och 2017. Nu är hon 86 år och gick/sprang med glädje och stuns runt den vackra banan på Djurgården i Stockholm. När vi granskar start/resultatlistan 2017 så hittar vi en kvinna som är född ett år tidigare. Om vi lyckats granska listorna rätt, så var alltså mamma näst äldst i mål i Tjejmilen 2017. Hon sätter vår ribba för hur länge vi andra skall försöka hålla igång. Hon gör en imponerande bedrift. Det gör oss alla väldigt imponerade, stolta och glada.

Motion och rörelse är av godo för vår hälsa. Detta har vi onekligen fått med oss från barnsben och det är en glädje att se att också vår mamma, mormor och farmor kan göra detta så fint här och nu. Ålder är inget hinder, när vi lyckats hålla hälsan i fin form genom åren. Ja, vi har förstås olika grundförutsättningar, vi alla, var och en, men vi är omåttligt glada över all glädje, vilja och prestation som vi lyckas åstadkomma - tillsammans - denna dag.

En fin dag. Ett fint arrangemang. Ett fint minne.

A..



Team Lundeberg i Tjejmilen
Tjejmilen 2013 (6 personer)
Tjejmilen 2014 (11 personer)
Tjejmilen 2015 (13 personer)
Tjejmilen 2016 (3 personer)
Tjejmilen 2017 (7 personer)

lördag 2 september 2017

Tjejmilen 2017

Team Lundeberg - Tjejmilen 2017.  Någon är här nyduschad, någon klar sedan länge och någon nyss imålkommen. Tre generationer ingick i årets team, precis som vanligt. Sju personer deltog denna gång. Hur många blir vi nästa? Mamma är nu 86 år när hon genomför detta lopp 2017. Hon med den rödaste kepsen och hon med de blåaste skorna är mina fantastiska döttrar - och jag är hon som har det rufsigaste håret.

Team Lundeberg - Tjejmilendeltagande 2013-2017


Sommaren, syster

Sommaren, syster
Jerker Wirdborg
Albert Bonniers förlag
2017

Två syskon i Sverige. Det är en skön sommar, men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen. I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva.

Berättelsen handlar om flykten. Om deras verklighet i en kaotisk tid, här i vårt vackra land. Den handlar om deras resa genom landet under sommaren. Den handlar om de båda syskonen tillsammans, om deras situation och om deras unika relation. Den handlar om mycket starka band och om mycket starka upplevelser. Den är skriven ur Eriks perspektiv, som att det är Erik som håller i pennan. Erik är duktig på att skriva, han kan det där med orden. Det finns förstås andra saker som han inte är så väldigt duktig på, vilket kompenseras av Annas kompetens och göranden. Hon är handlingskraftig, så det räcker för båda.

Sommaren, syster handlar om en relation och om vägen framåt. Om att se efter sig själva. Och om kärlek. Men, den handlar också om något som är fullständigt otänkbart i Sverige. Den handlar om beväpnade människor, grupperingar och ond bråd död. Den handlar om misstänksamhet. Den handlar om ren fasa. Den handlar om saker som vi förstås har svårt att se att det kan hända. Vilket det förstås kan.

Läsvärd, ja absolut!

Som en följd av läsningen tänker jag på, och talar med vänner om de flyktingar som kommer till Sverige, på människor som flytt sin fasa för att söka trygghet. Jag ställer mig igen och igen frågan - vad skulle jag göra för mig, mina barn och min familj om fasan hände mig, i det land där jag finns och lever i. Eller i ett främmande land? Ja, visst skulle jag göra mitt yttersta för att rädda oss, skapa trygghet och förutsättningar för oss, för ett bra liv.

Visst skulle du det också? Och visst skulle du vilja att människor du möter bemöter och tar emot dig med omsorg och välvilja. Antagligen, ja. Det skulle i varje fall jag vilja. Därför vill jag göra detsamma för de som kommer hit till oss. De som behöver vår hjälp vill jag att vi bemöter med omsorg och välvilja. Jag hoppas att du vill det också. För att du ser och förstår att det är nödvändigt, medmänskligt och saknar alternativa förhållningssätt. Det är så vi måste göra. Alla, tillsammans.

A..