Artiklar, reflektioner och krönikor. Ord om sådant som påverkar mig och min dag. Och kanske oxå din dag. Ord om glädje, sorg och frustration. Ord om lycka. Om människor som gör. Eller inte gör. Om hur vi är. Eller inte är. Kanske oxå några ord om livet. Helt enkelt. Om nu livet är enkelt.
söndag 27 januari 2019
En helt vanlig månad...
Januari 2019.
En helt vanlig månad på ett nytt år. Dag läggs till dag och plötsligt har nästan hela månaden gått. Jag fylls ömsom av glädje och ömsom av sorg. Det är livet, ja. Som det ju är.
Alfrida gjorde sitt för oss i Roslagen i början av året. Vår litenhet är tydlig när vinden inte är möjlig att stå emot och träden faller som plocke-pinn över landskapet. Det gör ont att se skogen falla, att se alla värden som går förlorade och höra sorgen om det förändrade landskapet. Vi är ändå tacksamma för att liv inte går till spillo i Alfridas spår.
Den här månaden har jag blivit mormor. En av mina döttrar har fått en liten dotter som, genom ett glittrande trollslag, nu påverkar våra liv. Jag fylls av bubbel i blodet när jag ser och tänker på det nya lilla livet. Det är känslostarkt när en ny människa nu finns i våra led. En ljuvlig liten krabat som vi räknar med kommer att fylla oss med glädje, oro, skratt och tårar, fantasi, lycka och mycket annat under tidens gång framåt. Hon är här nu. Här, mitt i våra liv. Ja, det är en riktig lycka. Må hennes & hennes föräldrars liv vara fyllt av glädje och god hälsa under många år framöver.
Under januari har jag varit på en begravning. Den var fin, men ack så sorgligt det känns. Hon finns i mina tankar. En kvinna, något år yngre än jag, mitt i livet, lämnade plötsligt & utan förvarning. Jag umgicks med henne när våra barn var små. Livet kom sen emellan och våra vägar gick åt skilda håll. Häromåret hittade hon mig på facebook och jag fick möjligheten att se hur hon och hennes man kunnat uppfylla sin ljuvliga resdröm, hur de njöt och hade det på sin resa. Deras njutning gick inte att ta miste på, deras val och deras glädje tillsammans är - har varit - vacker att se. De har uppenbart haft fantastiska år tillsammans. Tillsammans. På ett ögonblick var deras framtid - tillsammans - förbi. Kvar finns minnen att vårda. När jag möter honom och deras barn på begravningen finns så många frågor inombords, en längtan att höra berättelserna om åren som gått i deras liv, ja, om allt det goda, fina, sorgliga, vardagliga och äventyrliga som har passerat. Jag kan nu inte få höra hennes ord. För detta är det för sent. Det sörjer jag. Kanske lyckas jag få höra hennes ord genom honom, få höra hans ord, möta honom, höra berättelserna och se kärleken till allt de gjort. Det hoppas jag innerligt. Jag hoppas att livet för oss dit. Genom mig eller genom honom. De var och är människor jag minns med kärlek och glädje. Det är en sorg att hon inte längre finns med oss.
Nu, i månadens sista dagar, fylls jag igen av glädje genom en av mina döttrar. Denna gång den andra. De är verkligen något extra, det där barnen i våra liv, eller hur? Hon tog sin examen och fyllde scenen och rummet med innerlig glädje. Mitt på den stora scenen, framför sin klass och alla lärare, inför den fullsatta salen med flera hundra åhörare, höll hon gruppens examenstal. Rummet fylldes av hennes röst, när hon med lugna, tydliga och väl valda ord berättade om åren som gått och om hur de nått sitt mål med olika upplevelser av tiden. Jag känner omåttligt stolthet och glädje när jag ser och hör henne tala, vara och glädjas under hela sin examensdag. Ja, det är en riktig fröjd. Må glädje följa henne och hennes följeslagare i alla deras dagar.
Det finns många riktningar, ja. Jag fylls av stolthet och glädje, för mina barn och deras glädje, där de når sina riktpunkter och lyckas skapa gott i livet. De är starka människor som med egen kraft lotsar sig själva till goda spår i livet - nu också tillsammans med fina livskamrater vid sin sida. Kanske har jag och deras far bidragit till deras liv genom arv och någon dos fostran eller annan påverkan, men det är nu de själva - de själva med sina egna egenskaper och ständigt tillkommande erfarenheter - som driver sina liv. De är förundrande fantastiska människor, mina allra bästa vänner och reskamrater genom livet. Ja, det är en lycka och en fröjd att se när just det träffar dem. Det, som i schyst flyt och varm livsglädje. Deras glädje blir min glädje, precis som deras sorg också blir min.
Livet, ja, livet är. Det är här och nu, med ett ständigt varvande av djup sorg och fantastisk lycka.
Jag får nog ta en springtur i det frusna landskapet nu. Livet tål att tänkas på, tänker jag. Hur tänker du?
A..
tisdag 22 januari 2019
Livet.
Livet.
Ja, vi har det bara en kort tid. Mitt i en evighet som vi inte rår över, åtminstone inte så mycket. Var och en olika. Utan besked om hur länge det ska vara. Eller hur det ska te sig, utvecklas.
Det är upp till oss att förvalta det väl. Oss, var och en. Helst utan så mycket ångest. Gärna med insiktsfull glädje och vördnad för liv, jord, miljö och alla levande väsen.
Plötsligt är den förbi. Den. Den tilldelade tiden. Plötsligt blir det verkligt när det overkliga händer. När någon som spelar roll försvinner. Någon som levt mjukt ock väl, njutit och älskat sin familj och som inte gjort en fluga förnär. Ja, åtminstone inte avsiktligt avsett. Andras reaktioner är alltid omåttligt svåra att känna till eller förutse.
Hon njöt av livet. Det salta och solskensdränkta livet, där värme, hav, äventyr, segling och skidåkning var viktiga ingredienser. Att resa med familjen var guldkanten som spelade roll. Det gjotde hon. De. Hon och han. Tillsammans.
Nu finns hon inte mer. Hennes tid på jorden är över. Hon och hennes minne lever kvar i barn, make och barnbarn. Och i föräldrar och syskon. Som en del som aldrig försvinner. Ja, också i oss andra som korsat hennes väg. Vänner. Bekanta.
Hon spelade roll. Hon var viktig. Hon gjorde skillnad.
Ta vara på tiden, är den återkommande uppmaningen och tanken. Men hur ska vi kunna göra det när vi inget vet? Ja, jo. Det är väl det vi ska minnas. Att ta vara på vår tid just nu, dag efter dag, efter vår allra bästa förmåga. Då. Där. Nu. Dag efter dag. Inte sen.
Just nu.
Jag tänker att hon gjorde det. Hon. Han. Tillsammans. Jag hoppas att min bild där speglar deras bild. I värme och glädje. Tillsammans.
A..
Ja, vi har det bara en kort tid. Mitt i en evighet som vi inte rår över, åtminstone inte så mycket. Var och en olika. Utan besked om hur länge det ska vara. Eller hur det ska te sig, utvecklas.
Det är upp till oss att förvalta det väl. Oss, var och en. Helst utan så mycket ångest. Gärna med insiktsfull glädje och vördnad för liv, jord, miljö och alla levande väsen.
Plötsligt är den förbi. Den. Den tilldelade tiden. Plötsligt blir det verkligt när det overkliga händer. När någon som spelar roll försvinner. Någon som levt mjukt ock väl, njutit och älskat sin familj och som inte gjort en fluga förnär. Ja, åtminstone inte avsiktligt avsett. Andras reaktioner är alltid omåttligt svåra att känna till eller förutse.
Hon njöt av livet. Det salta och solskensdränkta livet, där värme, hav, äventyr, segling och skidåkning var viktiga ingredienser. Att resa med familjen var guldkanten som spelade roll. Det gjotde hon. De. Hon och han. Tillsammans.
Nu finns hon inte mer. Hennes tid på jorden är över. Hon och hennes minne lever kvar i barn, make och barnbarn. Och i föräldrar och syskon. Som en del som aldrig försvinner. Ja, också i oss andra som korsat hennes väg. Vänner. Bekanta.
Hon spelade roll. Hon var viktig. Hon gjorde skillnad.
Ta vara på tiden, är den återkommande uppmaningen och tanken. Men hur ska vi kunna göra det när vi inget vet? Ja, jo. Det är väl det vi ska minnas. Att ta vara på vår tid just nu, dag efter dag, efter vår allra bästa förmåga. Då. Där. Nu. Dag efter dag. Inte sen.
Just nu.
Jag tänker att hon gjorde det. Hon. Han. Tillsammans. Jag hoppas att min bild där speglar deras bild. I värme och glädje. Tillsammans.
A..
onsdag 16 januari 2019
Dn idag om Phelps nya mål...
Jag läser i dagens DN (pappersupplaga 16 jan 2019) om simmare Michael Phelps karriär och psykiska ohälsa. Jag läser att han är på "rätt" spår igen och fått ordning på sitt liv.
Tänk, så ofta många av oss drabbas av den psykiska ohälsan och så ofta det plågar länge, men också att det finns goda vägar ut ur problematiken.
Ja, det krävs egen kraft eller hjälp, eftersom det nästan är omöjligt att klara bilden alldeles själv.
Nyttig läsning.
A..
tisdag 8 januari 2019
Min måttstock behöver inte vara din..
Min måttstock - den jag har på mig - behöver inte vara din. Min måttstock - den jag har på mig - behöver inte gälla dig. Det som är bra för mig, eller aldrig någonsin duger för mig (om mig), behöver inte gälla dig alls. Det är helt enkelt helt olika saker som inte kan jämföras.
Om jag säger att det är uselt att springa 3 mil i veckan, så gäller det bara för mig. Det gäller bara för mig och för min tanke om mig. Inget annat. Det gäller definitivt inte för dig eller för någon annan. Tre mil för dig eller någon annan kan vara helt underbart, fantastiskt. Ja, fem kilometer likaså. Inte för mig, åtminstone inte nu.
Ibland blir det fel, när man säger att tre mil, eller två mil eller fem km, inte är bra, inte duger eller är för kort. Eller att man säger att något gått för långsamt. Det gäller bara mig, det är bara jag som är referensramen utifrån det jag vill ha ut av mig själv.
Min måttstock för mig, oavsett vad det rör sig om, kan inte ändras till att gälla dig eller någon annan. När jag ger uttryck för något som är kort, långsamt, snabbt eller långt - eller annat som ska bedömas utifrån en prestation eller nöjdhetsgrad, vilket allt som oftast kan förbättras - så talar jag alltså (i allmänhet) om mig själv.
Min måttstock för dig är förstås något helt annat. Om jag ens har någon sådan, eftersom det ju inte kan vara upp till mig att bedöma vad som är bra för dig.
A..
Om jag säger att det är uselt att springa 3 mil i veckan, så gäller det bara för mig. Det gäller bara för mig och för min tanke om mig. Inget annat. Det gäller definitivt inte för dig eller för någon annan. Tre mil för dig eller någon annan kan vara helt underbart, fantastiskt. Ja, fem kilometer likaså. Inte för mig, åtminstone inte nu.
Ibland blir det fel, när man säger att tre mil, eller två mil eller fem km, inte är bra, inte duger eller är för kort. Eller att man säger att något gått för långsamt. Det gäller bara mig, det är bara jag som är referensramen utifrån det jag vill ha ut av mig själv.
Min måttstock för mig, oavsett vad det rör sig om, kan inte ändras till att gälla dig eller någon annan. När jag ger uttryck för något som är kort, långsamt, snabbt eller långt - eller annat som ska bedömas utifrån en prestation eller nöjdhetsgrad, vilket allt som oftast kan förbättras - så talar jag alltså (i allmänhet) om mig själv.
Min måttstock för dig är förstås något helt annat. Om jag ens har någon sådan, eftersom det ju inte kan vara upp till mig att bedöma vad som är bra för dig.
A..
måndag 7 januari 2019
Jag måste springa...
Jag måste springa, tänker jag, när morgonen vankas. Jag måste springa, så att jag motar ångesten över vad som kunde ha skett.
Varför man nu har ångest över vad som kunde ha skett, när det nu faktiskt inte har skett. Allt har ju gått bra.
Nåväl. Att springa är alltid bra.
A..
Varför man nu har ångest över vad som kunde ha skett, när det nu faktiskt inte har skett. Allt har ju gått bra.
Nåväl. Att springa är alltid bra.
A..
tisdag 1 januari 2019
Gott nytt år...
Gott nytt år. Låt oss nu hoppas och tro att 2019 blir ett bra år. Ett bra år för Jenny, Jesper och Ellen. Och för Sofie och OA. Liksom för mig, Leif och bokhandeln. Och alla andra också, förstås.
Och ja, att jag håller igång min löpning tillräckligt för att springa långt.
Och att alla ska hålla sig hela och friska.
A..
Löpartur tisdag 1 januari 2019 |
Leifs nya tillbehör till den lilla bilen. Julklappen är sydd att hans dotter (som är fantastiskt duktig på att sy). |
Löpartur nyårsafton 2018 |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)