Ja, vi har det bara en kort tid. Mitt i en evighet som vi inte rår över, åtminstone inte så mycket. Var och en olika. Utan besked om hur länge det ska vara. Eller hur det ska te sig, utvecklas.
Det är upp till oss att förvalta det väl. Oss, var och en. Helst utan så mycket ångest. Gärna med insiktsfull glädje och vördnad för liv, jord, miljö och alla levande väsen.
Plötsligt är den förbi. Den. Den tilldelade tiden. Plötsligt blir det verkligt när det overkliga händer. När någon som spelar roll försvinner. Någon som levt mjukt ock väl, njutit och älskat sin familj och som inte gjort en fluga förnär. Ja, åtminstone inte avsiktligt avsett. Andras reaktioner är alltid omåttligt svåra att känna till eller förutse.
Hon njöt av livet. Det salta och solskensdränkta livet, där värme, hav, äventyr, segling och skidåkning var viktiga ingredienser. Att resa med familjen var guldkanten som spelade roll. Det gjotde hon. De. Hon och han. Tillsammans.
Nu finns hon inte mer. Hennes tid på jorden är över. Hon och hennes minne lever kvar i barn, make och barnbarn. Och i föräldrar och syskon. Som en del som aldrig försvinner. Ja, också i oss andra som korsat hennes väg. Vänner. Bekanta.
Hon spelade roll. Hon var viktig. Hon gjorde skillnad.
Ta vara på tiden, är den återkommande uppmaningen och tanken. Men hur ska vi kunna göra det när vi inget vet? Ja, jo. Det är väl det vi ska minnas. Att ta vara på vår tid just nu, dag efter dag, efter vår allra bästa förmåga. Då. Där. Nu. Dag efter dag. Inte sen.
Just nu.
Jag tänker att hon gjorde det. Hon. Han. Tillsammans. Jag hoppas att min bild där speglar deras bild. I värme och glädje. Tillsammans.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar