En helt vanlig månad...

Januari 2019.

En helt vanlig månad på ett nytt år. Dag läggs till dag och plötsligt har nästan hela månaden gått. Jag fylls ömsom av glädje och ömsom av sorg. Det är livet, ja. Som det ju är.

Alfrida gjorde sitt för oss i Roslagen i början av året. Vår litenhet är tydlig när vinden inte är möjlig att stå emot och träden faller som plocke-pinn över landskapet. Det gör ont att se skogen falla, att se alla värden som går förlorade och höra sorgen om det förändrade landskapet. Vi är ändå tacksamma för att liv inte går till spillo i Alfridas spår.

Den här månaden har jag blivit mormor. En av mina döttrar har fått en liten dotter som, genom ett glittrande trollslag, nu påverkar våra liv. Jag fylls av bubbel i blodet när jag ser och tänker på det nya lilla livet. Det är känslostarkt när en ny människa nu finns i våra led. En ljuvlig liten krabat som vi räknar med kommer att fylla oss med glädje, oro, skratt och tårar, fantasi, lycka och mycket annat under tidens gång framåt. Hon är här nu. Här, mitt i våra liv. Ja, det är en riktig lycka. Må hennes & hennes föräldrars liv vara fyllt av glädje och god hälsa under många år framöver.

Under januari har jag varit på en begravning. Den var fin, men ack så sorgligt det känns. Hon finns i mina tankar. En kvinna, något år yngre än jag, mitt i livet, lämnade plötsligt & utan förvarning. Jag umgicks med henne när våra barn var små. Livet kom sen emellan och våra vägar gick åt skilda håll. Häromåret hittade hon mig på facebook och jag fick möjligheten att se hur hon och hennes man kunnat uppfylla sin ljuvliga resdröm, hur de njöt och hade det på sin resa. Deras njutning gick inte att ta miste på, deras val och deras glädje tillsammans är - har varit - vacker att se. De har uppenbart haft fantastiska år tillsammans. Tillsammans. På ett ögonblick var deras framtid - tillsammans - förbi. Kvar finns minnen att vårda. När jag möter honom och deras barn på begravningen finns så många frågor inombords, en längtan att höra berättelserna om åren som gått i deras liv, ja, om allt det goda, fina, sorgliga, vardagliga och äventyrliga som har passerat. Jag kan nu inte få höra hennes ord. För detta är det för sent. Det sörjer jag. Kanske lyckas jag få höra hennes ord genom honom, få höra hans ord, möta honom, höra berättelserna och se kärleken till allt de gjort. Det hoppas jag innerligt. Jag hoppas att livet för oss dit. Genom mig eller genom honom. De var och är människor jag minns med kärlek och glädje. Det är en sorg att hon inte längre finns med oss.

Nu, i månadens sista dagar, fylls jag igen av glädje genom en av mina döttrar. Denna gång den andra. De är verkligen något extra, det där barnen i våra liv, eller hur? Hon tog sin examen och fyllde scenen och rummet med innerlig glädje. Mitt på den stora scenen, framför sin klass och alla lärare, inför den fullsatta salen med flera hundra åhörare, höll hon gruppens examenstal. Rummet fylldes av hennes röst, när hon med lugna, tydliga och väl valda ord berättade om åren som gått och om hur de nått sitt mål med olika upplevelser av tiden. Jag känner omåttligt stolthet och glädje när jag ser och hör henne tala, vara och glädjas under hela sin examensdag. Ja, det är en riktig fröjd. Må glädje följa henne och hennes följeslagare i alla deras dagar.

Det finns många riktningar, ja. Jag fylls av stolthet och glädje, för mina barn och deras glädje, där de når sina riktpunkter och lyckas skapa gott i livet. De är starka människor som med egen kraft lotsar sig själva till goda spår i livet - nu också tillsammans med fina livskamrater vid sin sida. Kanske har jag och deras far bidragit till deras liv genom arv och någon dos fostran eller annan påverkan, men det är nu de själva - de själva med sina egna egenskaper och ständigt tillkommande erfarenheter - som driver sina liv. De är förundrande fantastiska människor, mina allra bästa vänner och reskamrater genom livet. Ja, det är en lycka och en fröjd att se när just det träffar dem. Det, som i schyst flyt och varm livsglädje. Deras glädje blir min glädje, precis som deras sorg också blir min.

Livet, ja, livet är. Det är här och nu, med ett ständigt varvande av djup sorg och fantastisk lycka.

Jag får nog ta en springtur i det frusna landskapet nu. Livet tål att tänkas på, tänker jag. Hur tänker du?

A..