måndag 17 december 2018

Den här bokhandeln...

Hej på dig.

Jag har nu drivit Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje i lite drygt ett år. Eftersom jag är alldeles ny i branschen kan vi säga att jag fortfarande går på inskolningsperiod och lär mig nytt varje dag. En del saker driver mig till vansinne och andra gör mig lycklig. Ja, det finns förstås många känslor däremellan också.

Glad blir jag när jag hittar underbara böcker som jag inte tidigare fått ögonen på. Kunder, min egen nyfikenhet och viljan att utveckla butiken gör att jag hittar mer, förstås.Även om timmarna till slut tar slut, eftersom jag sköter hela kedjan själv. Jag får rätt ofta upp ögonen för fantastiska förlag och deras riktning. Ja, det händer igen och igen, allteftersom dagarna går och ibland hittar jag fantastiska guldkorn. Det gör mig lycklig.

Kunder som kommer till butiken med sina speciella önskemål gör mig lycklig. De som engagerar, bryr sig om och vill något speciellt. Och de som återkommande återkommer till butiken med önskemål och samtal. De fyller mig med glädje.

Jag hittar fler underbara förlag allteftersom. Fler förlag och duktiga författare. Jag får fina bokkataloger där flera av böckerna känns intressanta och inspirerande. Historia, samhällsengagemang och världens väl spelar roll. Miljö spelar roll. Spännande historiska romaner eller deckare är fint. Ja, andra romaner och deckare också, förstås. Jag ser att att flera förlag har fina böcker om engagemang, miljö och hälsa i sin repertoar, som jag därför gärna vill dyka i och beställa ifrån.  Man blir riktigt glad av sådant.

Ja, den här bokhandeln ska vara en riktig bokhandel. Den ska växa, tänker jag. Det ska vara en sådan där man kan hitta böcker som man inte hittar på andra ställen. En sådan dit man vill gå och dit man vill återvända. Dit man lika gott kan åka även om det är en smula långt.

Har ni varit här ännu, tro? Om inte, välkommen hit!

Anette Grinde
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje



tisdag 4 december 2018

Det finns människor som är rädda....


Det finns människor som är rädda för andra. Man kan undra varför. Jag är ändå rätt säker att det inte berodde på mig. Även om vreden landade på mig.

Jag blev lite sen från min arbetsplats och fick promenera raskt till bussen. Vid övergångsstället nära busshållplatsen gick en man och en lite grabb över vägen. Jag promenerade på trottoaren på den sida de var på väg mot. De stannade en god bit ifrån mig, uppenbart för att inte komma nära mig. De tog sen en lång omväg förbi mig. 

Den lille grabben hade en suverän ryggsäck på sig. Jag ropade en fråga - för att höra var de köpt den fina ryggsäcken. Mannen blev kraftigt aggressiv för att jag talade med dem. Röt, var arg och hotfull.  Han frågade - med en icke mild ton - varför jag besvärade dem. Reaktionen förvånade mig, förstås.

Jag undrar över vreden, men vet förstås att vi aldrig kan veta vad som finns i en människa. Kanske var han rädd av något skäl jag inte känner till. Kanske mådde han inte bra. Kanske hade de haft någon besvärlig situation innan jag mötte dem. Man kan aldrig veta.

Jag bad om ursäkt och han gick argt vidare med grabben. Min buss kom och jag klev på. De fanns - finns ännu - kvar i min tankevärld länge därefter.

Ibland undrar man vad som händer. Hur människor har det. Hur hade han, mannen, det? Hur mår han? Får han hjälp? Är de ensamma eller är de fler i familjen? Hur hade grabben med den superbraiga ryggsäcken det? Hur mår han? Drabbades han på något sätt av min fråga? 

Ja, frågor kvarstår efter mitt möte med mannen och den lille grabben. Hur mår de? Vilken hjälp finns för dem? 

Jag lär aldrig få svar.

Obehaget dröjer sig kvar.

A..