söndag 5 december 2021

Jag handlar aldrig ..

 Fyra personer kommer in i butiken. De går runt, pratar högt, står framför kassan och de drar i varorna.

- jag handlar aldrig böcker

- inte jag heller

- det skulle inte falla mig in att köpa böcker, de ska jag ha gratis

Jaha, tänker jag. Varför går du in här? Förstår du inte hur ont det gör i min själ att höra dig, att se dig slita och dra och kommentera som du gör? 

Nej, jag ser att du inte förstår. 

Det du gör här är inte gratis. Du kostar för mig. Både energi och reda pengar i förstörda varor. 

Jag förstår att du inte förstår. 

A..

fredag 3 december 2021

Låt frid råda i ditt sinne, Anette.

Kvinnan kom in i butiken. Det var kallt och blött ute. Hon ställde sin väska på böckerna. Jag bad henne att inte ställa dem på böckerna, men gärna på pallen eller på disken. Hon blev sur. - Här får man alltid en tillsägelse, säger hon. Jasså, säger jag. 

- Det är rätt sällan jag gör. Ja, det händer att jag ber människor som förstör, att låta bli det. Oftast gör jag inte ens det. De får hållas, jag får ta kostnaden eller någon annan får köpa en trasig eller smutsig vara. Jag kan inte påstå att jag gillar det. Om du fått en tillsägelse; för vad fick du den? Var det en tillsägelse eller var det en omsorgsbön? Ja, nej, detta sa jag inte, men jag tänker och undrar. 

Kvinnan frågade efter en bok med julberättelser. Hon var skarp i tonen, uttryckte ogillande. Hon tyckte att det var skamligt att det inte fanns någon bokhandel i Norrtälje som hade sådant, att Sverige var så avkristnat så inget fanns. 

- Ja, tänker jag. Det må så vara. Jag kan ta hem om det är någon som saknar en vara. Jag kan ta hem åt dig, om du låter mig veta vad du vill ha. Jag kan göra det igen, jag kan leta och leta, men det kräver lite mjukhet från dig. Du behöver inte att krusa, inte ens en be, men gärna lite värdighet, tack. 

Min själ tog spjärn. Det är inte jag, tänkte jag. Det är inte jag som är gräslig. Jag kan ta fram det jag har, om du låter mig, tänker jag men ser att jag inte kommer att hinna innan hon gått. Om du inte först har bestämt att jag inte har, inte kan eller att butiken inte duger, så gå inte in. Du kan välja att inte gå in, om du vet att jag eller butiken inte duger åt dig. Det gör att du mår bättre och det gör att jag mår bättre. 

Jag förstår att det inte var jag. Jag förstår att situationen blir orimlig om jag inte får säga något alls när människor förstör. Jag förstår att människor inte tål att bli uppmanade att avstå förstörelse. Jag förstår, men det är inte roligt att få det över sig. 

Låt frid råda i ditt sinne, Anette. Det är inte värt ångest eller sorg när människor bara är förskräckliga.

A..

söndag 7 november 2021

6/11-21; Allhelgonafri råder


Idag har det rått allhelgonafrid i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. Bokhandeln har varit stängd och jag har försökt hålla mig därifrån. Det är ändå inte så lätt, eftersom det är en trevlig plats att vara på. Det är härligt att möta alla människor som vill prata, mötas i tanken kring en bok eller hitta något som passar just henne eller honom. Det är roligt och utvecklande. Jag blir glad över alla sådana möten. Jag är glad över platsen.

Det lyste i kyrkan i Norrtälje, såg jag när jag passerade.

Det lyste också i kyrkan i Roslagsbro. Jag gick halvvägs in där och såg den vackra ljusbäraren. Tänk, så vackert det är med ett ljus. Ett ljus i mörkret och en tanke till en människa som spelat roll. För oss, för mig och andra. Eller fortfarande spelar roll. Människor spelar roll även när de inte längre vandrar på vår jord. Vi minns, gläds, sörjer och tänker på dem. Vad gjorde vi tillsammans? Vad borde vi ha gjort? Kan jag göra mer med och för de som ännu är kvar? Ja, det är tankar att tänka hela tiden.


Häromdagen kom en kvinna in i bokhandeln och frågade efter en bok om sorg. Vi letade och hittade, pratade och tänkte. Hon tog sig tid. Det var fint. När hon gått hittade jag flera och häromdagen kom en ny bok på det temat. Sorg, liv och glädje går hand i hand.

Tack, för lugnet idag. Det var en smula kallt, men solen sken, Tack, för människor som finns och som funnits. Tack, för allt ni är.

A..

lördag 30 oktober 2021

Snälla, säg inte de elaka orden...

Jag läser ett inlägg på nätet. Någon har skapat skada för någon annan. Använt ord som skadat någon annan. Påverkat livet, inte bara kort och flyktigt. Hon avslutar det viktiga inlägget med:

- Snälla, säg inte de elaka orden. Någon ska leva med dem.

Ja, vi har yttrandefrihet här i vårt land. Men, vi kan välja vad vi säger. 

A.. 


fredag 22 oktober 2021

Mitt Roslagen 21 oktober 2021.

Mitt Roslagen 21 oktober 2021. 

Tro. Mika Wallander. 


Mika Wallander skriver i Mitt Roslagen (21/11-21) om tro och Svenska kyrkan. Tro är viktigt, tänker jag. Olika för alla, men viktigt. Tro är trygghet. 


Hon skriver om några som velat lämna kyrkan och samtal kring det. Jag tänker att vår allas tro ser väldigt olika ut, att det är väldigt individuellt. Den skiftar över tid, tar sig nya uttryck beroende av hur livet blir och vad jag lär mig. Mänskliga möten kan påverka både positivt och negativt, men det negativa kan (i regel) lösas med goda samtal och tolerans. Kyrkan är, för mig, en viktig plats. Den står för grundläggande värderingar. Ja, inte alltid och inte alla, men i det stora hela. Kyrkan, precis som samhället, består av människor. Det är dem vi möter, som representanter för helheten. Om de krockar med oss själva kan vi bli förbannade eller mjukt kantstötta. Tanken kan bli: "Jag vill inte betala till detta." Då kan jag behöva påminna mig om att en eller få upplevelser, eller enstaka människor inte gör kyrkan. Vare sig åt plus eller minushållet. En hel del ligger i mig, vad jag gör och hur jag tänker. Ibland behöver jag talas med, så att jag inser att det är just det som hänt. Jag kan behöva mötas och omfamnas (i känsla, inte faktiskt). Om jag har mött någon eller något som (tillfälligt) skrämt eller krockat med min själ kan det lösas med ett gott samtal. Om jag vill och klarar att se helheten. Jag är tacksam för det. Jag hoppas att jag oftast vill och är mottaglig för samtalet. 


För mig står kyrkan för en viktig samhällsgrund, genom hela livet. Där leker barnen, får sång, lek, bus och kunskap. Barn och föräldrar skapar, var för sig och tillsammans. Ungdomar likaså, med konfirmation, ungdomsgrupper och livsutvecklande verksamhet. När ungdomsåren går över i vuxenliv och ålderdom finns den också där. Ja, för alla åldrar och för livets alla skiften. Dop, vigsel och begravning. Sorg och lycka. Mat, fika, dusch och samtal. Genom livet. Därtill en mängd underbara kyrkor. Platser att gå till. Vara på. Njuta av och reflektera i. Tänk om allt detta inte skulle finnas? Tänk om kyrkorna skulle stängas och förfalla och all verksamhet inte klara sig. Det skulle vara en sorg i mitt hjärta. Jag är inte med i Svenska kyrkan för att jag måste ha den just nu. Eller också är jag det. Jag är med för att jag vill måna kulturarvet, för att kyrkan är en mycket viktig plats för många, för att jag eller någon annan kan behöva den när som helst. För att någon behöver platsen, människorna eller den världsvida gemenskapen. Jag betalar kyrkoavgift för att kyrkan gör mängder av goda saker för många. En vacker dag också för mig. Det är en slant för laget. Precis som vaccinationen är en grej för laget (och för mig), så är kyrkan det också. För ditt och vårt allas väl. Så är det i varje fall för mig. Kanske är det annat för dig. 


Anette Grinde





fredag 24 september 2021

Mitt Roslagen 23/9-21


Mitt Roslagen har kommit (nr 23/9-21). Det är en gratistidning som delas ut till hushåll i Norrtälje kommun. Just nu kommer den ut var 14e dag. Den här tidningsutgåvan hade en upplaga på lite drygt 31 000 ex. Jag skriver själv i tidningen. Det är förstås ett av skälen till att jag tycker om tidningen. Ett annat är att den innehåller nyttig samhällsinformation och att det finns fler personliga krönikor, skrivna av t ex Pove Persson och Mika Wallander. Jag upplever att de skriver om viktiga värden att reflektera över. Om livet, om dess frustration, sorg och glädje. 


I det senaste numret skrev Mika Wallander om vemod och stillhet, om sorg och liv. Det är allmänmänskliga och viktiga frågor. Oavsett i vilken mylla jag står i, oavsett om jag tillhör kristendomen, islam, hinduismen, ateismen eller annat så är vi alla människor. Vi har alla mängder av känslor inom oss, vi tar stöd från olika håll. Det är både intressant och lärorikt. Jag tror också att vi alla, som Mika skriver, bär på vemod inom oss. Ingen är befriad från vemodet, men vi kan förhålla oss olika. Olika för olika människor och olika i olika tid. Kanske är det inte ens något vi ska vara ledsna över, 


Ja, kanske behöver vi vemodet. Kanske behöver vi vemodet och stillheten för att kunna fånga livets nyanser, skapa eftertanke och se livet, dagarna och händelser från ett annat håll. 


Nu ska jag gå till bokhandeln. Där ska jag leta fram Tove Janssons bok “Vem ska trösta knyttet”. Jag ska läsa och begrunda. Fundera mer över vad stillhet och vemod - och andra känslor - gör med mig - oss - i livet.  


Njut dagen som den bästa.


A..




lördag 24 juli 2021

Målgång 23 juli 2021


Utmaning Spring tills du stupar - juli 2021 med bankgaranti genomförd och klar. Jag är målgången! 

Man ska springa minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle man alltså springa minst 1 kilometer. Den andra juli ska man springa 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa 25 km och sen blir det drygt om man inte har byggt upp en reserv. Springer man längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på löparens reserv-km-konto (bankgaranti) som man kan nyttja för kommande dagar. Man får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. "Bankgarantin" innebär att man kan samla i förväg i juli, spara till sen, men man får aldrig gå minus - inte låna km för framtiden.

 1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28+29+30+31 km summerar till 496 km. 

Man ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden. Jag har ett snitt för perioden på strax över 21 km per dag, där jag sprungit det mesta och promenerat resten. Jag har oftast parkerat bilen vid Roslagsbro kyrka och tagit mig till Lilla torget på morgonen, och sen tillbaka på kvällen. Det är en bra sträcka och den har oftast givit glädjeenergi. 

Jag gick i mål med utmaningen fredag den 23 juli 2021. Dagen till ära var också runstreak-dag nr 50.  

Stolt och glad!

Hipp hipp hurra. 

A.. 

söndag 6 juni 2021

DN 5 juni 2021. "Ibland kom inte kompisar tillbaka"



DN 5 juni 2021. "Ibland kom inte kompisar tillbaka" är rubriken i tidningen. Den handlar om Kanada 1890-1969. Det handlar om vidrigheter och människor som inte får existera. Det handlar om ett stort antal barn - ursprungsbefolkning - som skulle assimileras. Många utsattes för vanvård, fysisk och sexuella övergrepp och fråntogs sin kultur och sitt modersmål. Man tror att över 4000 barn dog av vanvård och övergrepp. Ingen utredde. Det tilläts ske. 


Jag läser. Kan inte förmå mig att bläddra vidare i tidningen. Den ligger kvar, uppslagen. För mig att fundera över. Jag förfasas över hur många som har påverkats av människosynen att olika människor har olika värde. Då och nu. Att ursprung, färg, sexualitet, funktionsvariationer och annat spelar mer roll än att hen är en människa. 


Tänk om det vore våra barn, dina eller mina, som skulle placeras på en skola för att rättas till, för att bli normal enligt ett standardiserat mått och dessutom vanvårdas och utsättas för våld och sexuella övergrepp. För att de råkar vara si eller så. Hitler. Kanada. Kina. USA. Sverige. Sydafrika. Israel/Palestina. Marocko/Västsahara. Syrien. Med flera, människor, länder, livsmöjligheter, orättvisa. 


Någons - många - har blivit utsatta. Tvingats. Vanvårdas. Hindrats. Skallmätts. Använts som testpersoner. Låsts in. Hånats. Tvingats. Utpekas. Mördats. Tvingats bort. Utsatts. Så mycket sorg, så mycket fasa. I generation efter generation. 


Är det över nu? Nej. 


Övergrepp mot människor av olika ursprung, färg, sexualitet eller oliktänkande pågår nu. När och hur får vi alla vidrigheter att upphöra? 


Hur går det för uigurerna i lägren i Kina? Hur går det för Burmas rohingyer. Hur går det för amerikansk ursprungsbefolkning, för samer och alla andra ursprungsfolk som inte får leva som de vill utan istället måste anpassa sig till de vita vilja. 


När ska vi lära oss att leva sida vid sida, respektera varandra för de vi är. Vara intresserade istället för fördömande. Tillåta alla, utan att tänka att några inte får plats här. 


Hur vore det om det vore du eller dina barn som måste släppa din kultur, din familj och dina nära för att någon annan inte kan förlika sig med ditt olika. 


Nej, det är inte rimligt att tänka att någon inte får finnas eller vara. Bara för att de råkar vara något annat.


A..





fredag 4 juni 2021

Vem slår?

Jag lyssnar på radio (20210421). Mäns våld mot kvinnor är ett återkommande tema just nu. Det borde gälla alltid, men just nu snurrar det extra i media och i många sociala medier. Mäns våld mot kvinnor är vidrigt. Kommentarsfälten som följer inläggen om sakfrågan blir också vidriga. 

Kvinnor dödas. Våld, hat och hot förstör människors liv. Hur gör man för att få detta att upphöra? Ja, allt våld och alla hot med mera behöver upphöra, men just nu är frågan mäns våld mot kvinnor. Fem kvinnor har dödats på kort tid. Flera av dem har dödats av närstående män. Hemmet och familjen, där trygghet ska råda, är en farlig plats. 


Vilka slår? Hon (i radioprogrammet, troligen P1) svarar; - de är från alla samhällsklasser, alla åldrar och med olika bakgrunder. 


Deras gemensamma nämnare är att de slår, kanske inte något annat. De är inte ett kollektiv, de är individer. De slår med ord, tillhyggen och nävar. Det tar inte slut. 


Skälen är olika, men inget är ok. Inget slag, inga hot och ingen förnedring är ok. Vare sig mot män, kvinnor, flickor eller pojkar. Mot ingen. 


På frågan om varför hänvisar någon till kvinnans provokation, någon till sin bakgrund, någon till alkohol. Det är bara den med personlig insikt som är nåbar för förändring. Det är bara den med förmåga att lyssna som kan förstå. "Välj att sluta" berättar om hur det kan gå till när någon söker hjälp. I behandlingen är det viktigt att visa förståelse för personen men inte för handlingen. Det märks inte i våra kommentarsfält. Där är det bara svordomar och inlåsning - hårda straff - som gör att människor slutar slå. Välj att sluta fokuserar och hjälper den som nått till insikten nivå. Hur får vi fler att hitta dit? 


Nej, det är inte ett kollektiv som slår. Vi måste kunna adressera våldet och få det att upphöra. Vi måste fånga de män (och kvinnor) som slår. Vi måste ta det vidare med samtal och hjälp, straff och konsekvenser beroende av vem och hur. Vi måste också får ner den avskyvärda terminologin, språkbruket, i våra kommentarsfält. De är förskräckliga. Ord triggar. Vi måste förebygga, bygga trygga samhällen där vi tidigt att fånga upp den som visar aggressiva tendenser. 


Var och en har rätt att reagera, bli ledsen i en oenighet. Därifrån är steget till hot och våld oftast långt även om skärpan i tonen och orden ibland känns hård. I förlikningen och möjligheten att fortsätta som en acceptabelt hel människa krävs att vi samtalar, förstår och lyssnar. När det inte är möjligt kan enighet inte nås.  


Hur får man den som skadar andra att se att den gör just det,. Hur får man den att söka hjälp för att bryta sitt spår? Hur får man den att förstå, bryta och förklara, kanske säga förlåt på ett trovärdigt sätt? Och sluta slå. Fysiskt eller psykiskt. 


Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag ska få den jag står nära att sluta säga att jag är en skit. Att vara eller känna sig älskad är en viktig nyckel i livet. Vad blir vi, när detta slirar? Vad blir männen och kvinnorna när de utsätts för hot, otrevligheter och våld? Hur ser vårt inre ljus ut? Kan vi tända sådana alldeles själva eller krävs det något mer? 


Vi talar i bokcirkeln om att bli hel. Vi talar om Shuggie Bain som har en svår uppväxt i Glasgow (Skottland) på 80-talet. Hur har han förmått hela sig själv? Vad har skrivandet givit honom? Hur plågsamt har det varit? Vi hoppas att han har kärleksfulla och förstående människor omkring sig i sitt nuvarande liv, sådana som gör att han växer. Kan man vara hel eller bär vi alltid livets skador med oss? Hur ser vi på andra och på oss själva? Förstår vi allt vi inte ser? Det räcker att ställa en fråga efter att någon har läst en bok för att vi ska se att livets skador inte riktigt läks, de sitter kvar och poppar upp i oss lite nu och då. Vissa är duktiga på att hantera dem och andra inte. 


Våldet måste upphöra. Ja, nej, det var inget nytt. Det har sagts ofta och länge. 


Men, visst är det tid för ett helhetsgrepp nu? Inte bara prat om straff, utan fånga redan den första tendensen. Att se människan. Det är omsorg och gemenskap i samhället som gäller, eller har jag missförstått? 


Anette Grinde 








https://www.sydsvenskan.se/2021-04-19/fem-dodade-kvinnor-fem-man-som-dodat




lördag 22 maj 2021

Tack, för fin krönika i Mitt Roslagen.


Närvaro, ja. Det är viktigt och svårt. Tack, Mika, för din krönika i Mitt Roslagen 20/5-21.

Det viktiga är närvaron och tillsammans, ja. Den där glömskan och vårt upprepande av berättelser, sånt vi sagt förr, spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är närvaron. Och tillsammans.


Tänk att missa tiden med barnen, barnbarnen, föräldrar och morföräldrar för att man inte lyckas stanna. Stanna och vara där. Så onödigt. Så dumt. Och så fint när man lyckas. När man lyckas samla sig och förstå vad som är viktigt. 


Kvart i, kan ses som strax där. Strax, men ännu har vi tid. Vi har en stund kvar tills vi måste vandra till nästa uppdrag eller uppgift. Än kan vi njuta tillsammans en liten stund. Än kan vi vara närvarande här, just nu. 


Kvart i, är inte timmen slagen. Det är tid kvar. Tid kvar för närvaro, lust och liv. 


Tack, för fin krönika i Mitt Roslagen. 


A..


Mika Wallanders text finns här; https://issuu.com/mittro/docs/mittroslagen_210520  - Bläddra fram till sid 12. 



onsdag 19 maj 2021

Varmt välkommen till Labacken på onsdag den 19 maj kl 1000.



Varmt välkommen till Labacken på onsdag den 19 maj kl 1000.

Då är det arbetsdag för att återställa gräsmattan efter vildsvinens framfart. Ju fler vi blir desto lättare blir det gjort, så vi blir väldigt glada för varje person som vill delta. Arbete, fika, samtal och skratt är att förvänta. God samvaro, alltså.

När: Onsdag kl 1000.
Var: Labacken, Övra Söderbyvägen 24, Roslagsbro.
Varför : återställning av gräsmattan
Medtag: kratta, spade och fikakorg (till dig själv)

Ring Kalle om du är vädertveksam; tfn 0733242258


Du hälsas mycket varmt välkommen.

Kläder efter väder. Vänligen håll god distans.

Tack, för att du hjälper oss att sprida ordet om detta.



#äntligentidattses #Peppelipepp 

#samarbete #kläderefterväder #vihållerdistans #tvåmetersregeln #arbetsdag #steriksgille #roslagsbroshembygdsförening #roslagsbro 




söndag 2 maj 2021

Varmt välkommen till Labacken på onsdag den 5 maj kl 1000.


Tjohoj! 

Nu är det dags att återställa gräsmattan efter vildsvinens framfart. Ju fler vi blir desto lättare blir det gjort, så vi blir väldigt glada för varje person som vill delta. Arbete, fika, samtal och skratt är att förvänta. God samvaro, alltså. 

När: Onsdag den 5 maj 2021 - kl 1000. 

Var: Labacken, Övra Söderbyvägen 24, Roslagsbro. 

Varför: återställning av gräsmattan 

Medtag: kratta, spade och fikakorg (till dig själv) 

Arrangör: St Eriks Gille. Roslagsbros hembygdsförening. 


Du hälsas mycket varmt välkommen. 

Kläder efter väder. Vänligen håll god distans. 


#äntligentidattses #Peppelipepp 

#samarbete #kläderefterväder #vihållerdistans #tvåmetersregeln #arbetsdag #steriksgille #roslagsbroshembygdsförening #roslagsbro 

måndag 26 april 2021

En ung människa med livet framför sig har skjutits till döds. Tänk om det vore din. Eller min.



DN 24/4-21
Ung man hittad död vid koloniområde.

Ännu ett liv har gått till spillo. En ung man med livet framför sig. En mor och far har förlorat sin son. Syskon, släkt, vänner, lärare, kamrater - samhället. Alla, vi alla har förlorat på den utveckling som skett. Vi, som samhälle har inte förmått göra vårt hemma till en trygg plats där alla ryms. Där alla får sin plats, sin skäliga uppmärksamhet.

En ung man med livet framför sig. Skjuten till döds.
 
För någon är detta en personlig katastrof som kommer att följa genom hela livet. För den som skjutit är det livsavgörande, ja, då i en otroligt sorglig riktning. Livsförstörande. För oss är det en pyttenotis i tidningen och ett samtal om var världen tar vägen. "Varför görs inget". Sen bläddrar jag vidare som om det inte var mitt problem.
 
Den mor vars son skjutits gör inte det. Hon - och alla runt henne - lär gråta, rasa, förtvivlas i sorgen av vårt samhälles misslyckande.
 
Det ÄR mitt problem. Jag lever här. Jag måste vara en del i samtal om förändring. Du också. Du, jag och vi. Det fattar vi ju, eller hur?
 
Vi pratar om livet - projektet #demokratiskasamtal i bokhandeln kan kanske göra att vi pratar annorlunda med någon annan nästa gång. Att vi ser och fångar en yngling innan glidet börjar, att vi får någon att förstå att orden du säger i kommentarsfälten spelar roll. Tillhörighet spelar roll. Låt oss se till att vi och våra unga tillhör en schyst plats.
 
En ung människa med livet framför sig har skjutits till döds. Tänk om det vore din. Eller min.

A..






Miljömagasinet
 fredag den 7 maj 2021




lördag 24 april 2021

Tack, Mika Wallander, för en fin krönika

Mika Wallander, kyrkoherde i Norrtälje, skriver i Mitt Roslagen 22/4-21. Hon skriver om vänlighet. Hennes krönika är varm och vänlig. Den innehåller reflektion om livet, tiden och situationen. Den påminner om att vi alla gör olika saker, att så mycket är viktigt och att vi behöver hålla i tillsammans. 

Jag går in i kyrkan i Norrtälje. Den är öppen och inbjudande. Jag slinker in för en stunds reflektion. Det är oftast ingen där på morgonkvisten. Jag kan sätta mig på en bänk och se ljuset från de fina fönstren, tänka mina tankar som flödar i tystnaden. Det är en skön stund som jag skulle vilja att jag gjorde oftare. Ibland får jag den stunden i naturen istället, men kyrkans rum är en särskild plats. Jag är tacksam att den finns när jag behöver den. Ja, det gör jag ju ofta, nästan alltid.


Jag tänker på glädjen vid dop av barnen. Det innebär så mycket. Gemenskap. Glädje. Uppmärksamhet. Ett minne för livet. Jag minns mina barns dop som något jag inte vill vara utan. Ett i Hede och ett i Edebo. Båda med värme och fokus på barnen. För mig var det en viktig livshändelse. Jag önskar den glädjen till andra.


Mika skriver om gemenskap och att dricka kaffe och samtala i församlingshemmet eller om körsången som är inställd. All den där gemenskapen som är så viktig, som alltid skett med självklarhet och nu istället är tyst och borta. Så många mår dåligt för att man inte kan mötas. Jag sörjer alla och allt som gör ensamhet, jag sörjer att veta att det finns någon som är ensam som jag, vi eller någon annan inte kan bistå. Jag hoppas att vi snart kan få slut på pandemin så att var och en kan ta sig ur ensamheten, mötas i samtal över en kopp kaffe eller lyssna på ett föredrag med en fysisk människa vid sin sida. Tänk, att kunna sträcka ut handen och känna tillhörigheten med en annan människa. Det är inte alla förunnat idag. 


Hon skriver också om hatet och våldet. Det är så förödande med hat, våld och hårda ord. Det skadar, sätter taggar i våra hjärtan och är så svåra att läka. Det skapar rädsla som återkommer när man minst anar det. Sorgen finns kvar, även om vi lyckas dölja den för andra. Jag hör detta återkommande i bokhandeln. Om livets sorger som gör oss till de vi är. Ibland är ärren av livets trauman eller sorger ohyggligt svåra att bära, de följer med oss i varje steg vi tar. Ibland är de som små gruskorn i skon och ibland som en slägga som kommer med vansinnig fart. 


Förståelse är en nyckel till mycket när någon har det tufft. Jag tänker att jag ska låta bli att ge förslag till någon som inte frågar efter lösningar. Någon vill berätta, för att den tycker att det lättar att tala om saken. Jag tänker att det inte är en lösning hen söker, att det istället är värme och förståelse över en svår situation. Det blir på något sätt absurt när svaret blir, gör si eller gör så, när personen tänkt och bearbetat i mängder av år. Ja, det är svårt att låta bli att ge råd, som om man vet bäst, men viktigast av allt är att lyssna och försöka förstå. Ja, råden är förstås välvilja, men även välvilja kan skada. 


Låt oss hjälpas åt. Låt oss visa vänlighet i förhållande till andra. Låt oss avstå ilska så långt det är möjligt. Låt oss hitta sätt att samtala, enas eller åtminstone försöka förstå, visa värdighet och omsorg. Jag vill, jag hoppas att alla jag möter också vill. 


Tack, Mika Wallander, för din fina krönika. 


Anette Grinde


måndag 12 april 2021

Vet du hur lätt man kan rasera en medmänniskas liv?

... 

det finns inga nyanser

i

hatet

som flödar

i kommentarsfältet

syns människor, kloka vänner

vänliga och värdiga människor

Spyr galla över sin nästa

sin vän, medmänniska

utan pardon och utan kunskap

tror de

att orden som sagts av den som inte var där

är sanna, riktiga

de blir en del av hatet

avskyn

på bekostnad av sin egen rättvisa, klokskap

av sin egen självbild

tråden växer

hatet och avskyn

hetsar varandra

värdigheten dör

ingen av de som talar, skriver, var där

ingen vet, ändå sprider de hatet och avskyn

som förstör vårt samhälle

hur slipper man

vara en del av ett samhälle

av människor

som inte ser, förstår längre än ett myrsteg bort

hur slipper man se

människor man tycker om

som vackra kloka själar

förbytas till avsky

utan kunskap

Vad är meningen med livet

när livsglädjen försvinner i rädslan, 

i hatet och avskyn

som byggde på okunskapen

men ändå drabbade

så hårt och hänsynslöst

Vet du hur lätt man kan rasera en medmänniskas liv?




I projektet #demokratiskasamtal möter vi människor som drabbar andra genom orden. Vi möter också människor som drabbats av hat och osanning för att någon tycker att man får skriva vad som helst. Lögn och hat blir sanning när andra hejar på. Vill du delta i samtalet där vi försöker lära oss mer om att vara människa?




fredag 9 april 2021

Mitt Roslagen 8 april 2021 - om kyrkans konstutställning

Jag läser Mitt Roslagens artikel om kyrkans konstutställning under påsken. Församlingsherde Ninna Birkoff initierade tanken som blev en succé. 

Jag har, under utställningstiden, hört flera säga att de deltagit med sin konst och av flera andra att de besökt. Jag har hört många ord i positiva toner, jag har glatts och njutit av deras glädje. 


Jag missade både möjligheten till utställningen och att besöka kyrkan under utställningens öppettid, vilket gör mig ledsen, men jag är verkligt glad över idén och genomförandet. Det kommer fler utställningar, förstås, men denna hade jag velat delta i och/eller se. 


Kyrkans rum är fantastiska lokaler som andas lugn, hopp och tillförsikt, bara det ett skäl till besök. Att dessutom få tillgång till konst i ett stort och tryggt rum i coronatid är fantastiskt. Jag älskar när kyrkan tydligt öppnar rummet för alla. Jag tänker att de alltid gör det, men en utställning gör det än mer offentligt. Bara att vara i ett kyrkorum är en glädje som man skulle önska många. Det utstrålar lugn, trygghet, tradition och historia. Ja, rummet kan framkalla glädje men också väcka sorg.


Tystnad och möjlighet till eftertanke, utan att man bara raskt hastar vidare, är möjligt i ett rum som detta.


Birkoffs initiativ gör mig glad. Tack för det. 


Anette Grinde 



måndag 1 mars 2021

Spring tills du stupar (STDS) - februari 2021

 


Utmaningen Spring tills du stupar - februari 2021 är klar och genomförd av oss båda

Man ska springa eller gå minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i februari månad. Första februari skulle man alltså springa/gå minst 1 kilometer. Den andra februari ska man springa/gå 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa/gå 25 km och sen blir det drygt, drygare och drygast, förstås. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller  springa är grejen här. Man kan inte (som i juli-utmaningen) samla reserv i förväg, utan måste nå miniminivån varje dag i februari. 

1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28. Vad summerar detta till, tro? Ja, det spelar egentligen inte så stor roll - det är dag för dag, varje dag, som räknas här. Prestation genomförd!

Leif för sig och jag för mig. Sista milen tillsammans, i vackert vårsolsväder. 

Nästa utmaning går av stapeln i juli. Då ska jag, kanske till och med vi, vara med i leken igen. Det får ses som en fin uppladdning till Ultravasan 90 (augusti 2021).

Tack, för pepp, lek, hjälp och allvar. 

A.. 

måndag 8 februari 2021

Exotisk kikärtscurry


 Jag läser receptet av den exotiska kikärtsgrytan (Miljömagasinet 29/1-21) och minns mina Indienresor. Indisk mat, i Indien, är god och att äta. Ris, sås och grönsaker med bara sin högra hand utan bestick var en riktig utmaning. Att färdas per cykel längs Indiens kuster var alldeles magiskt. Likaså att köra motorcykel i den mycket speciella trafiksituationen som råder där. Maten var en riktig livsnödvändigt för att man skulle orka, både cykelenergimässigt och upplevelsemässigt. Så otroligt många ljud, dofter och andra intryck tar verkligen på krafterna. 

Jag har doftminnen där koskit, välkryddade grytor, dieselångor och bröd av olika sorter blandas eller sakta byter skepnad från det ena till det andra. Det är positiva minnen. Man kan förundras över skillnaderna, våra länder emellan, men det var ett fantastiskt land att uppleva. Allt är annorlunda och vi fick anstränga oss för att förstå. Vi är inte jordens enda rätta, det finns otroligt många andra som också har rätt. 


Liza Ahnlands recept får mig att minnas och längta. I rubriken står kikärtscurry och jag tänker att vi svenskar tänker att det ska vara curry, som i det vi tänker vara en krydda i grytan, men att jag numera istället tänker att det är en kikärtsgryta med en magisk indisk kryddblandning som sätter ordentlig stuns på rätten. Jag tänker att grytan är en lång process, där kryddorna fått ta sin tid på sig och smaka gudomligt när den väl är klar. Kanske är det stressänkande att tänka att mat ska lagas långsamt och länge istället för att hasta ihop. 


En vacker dag ska jag sänka mitt tempo. Då ska Lizas exotiska kikärtscurry få all min tid. 


A..


tisdag 19 januari 2021

Huga, huga...



Jag klev upp före höns´na idag. Tuppen gal ju inte längre och ljuset tar lång tid på sig, så det säger kanske inte så mycket. Uppstigning kl 0400, mailsvarande, tidningsläsning och kaffepimplande. In i duschen och avfärd 0545. När det är temp nära noll, mörkt och slabbigt får man köra långsamt och färden gick mot Sthlm. Eftersom jag inte åkt buss sen före mars 2020 tog jag bilen. Det kändes för läskigt att åka kollektivt. Det var läskigt att köra i det skitiga och mörka väglaget också, men det gick an. Ja, det där rådjuret kanske var lite väl närgånget. Hon klarades sig med ett vackert skutt tvärs över vägen och genom att jag tvärnitade. Mitt hjärta tog en stund på sig att tagga ner. Jag kom fram till Karolinska i hyfsad tid, även om jag oroade mig (i onödan) längs vägen. På två timmar borde man ju hinna. Framme i acceptabel tid, parkering utan problem och sen då? Hur hittar man där? Ja, den extratid jag hade försvann i ett nafs, google-maps och jag enades om en onödig extratur till rätt adress och istället för 20 minuter innan var jag där prick. Ja, ja, lite rörelse och lite hjärtklappning kanske ändå inte skadar. Du hann ju. Jösses, så mycket folk det var, att sicksacka runt. Jösses så många som satt i väntrummet, så rakt på mig de gick. 

Jösses så otroligt otryggt det kändes att vara i den stora staden och vid sjukhuset. Det vill jag inte göra på länge igen.

Det vi här - på vischan - tycker är en smula märkliga restriktioner blir något helt annat i en annan miljö. Huga, huga.

Ja, det finns alltid fler sätt att se på saken. Så är det verkligen. 

För mig gäller; Håll avstånd, tvätta/sprita händerna, håll avstånd, tvätta händerna, avstå lek med fler än få och håll alltid avstånd, tvätta händerna, håll avstånd och håll avstånd. Vad gäller för dig? 

A..

torsdag 7 januari 2021

Dags att betala årsavgift till St Eriks Gille!


Välkommen du vackra 2021. Låt nu detta bli ett fantastiskt år med dans och glädje i varje hörn.

Nu är det tid att betala årsavgiften för 2021 till St Eriks Gille - för visst vill du vara medlem hos oss. Du blir medlem genom att betala 100 kr per person till föreningens bankgiro nr 320-7875.

Var noga med ditt namn och dina kontaktuppgifter - så att vi kan nå dig när vi vill meddela dig om vår verksamhet.



söndag 27 december 2020

Juldagen 2020

 


Juldagen 2020. 

Labacken, Övra Söderby, Roslagsbro, Norrtälje. 

Foto; Anette Grinde


söndag 15 november 2020

Bokhandeln i Norrtälje levererar till dig som inte tar dig till bokhandeln..


Vi levererar till dig som inte tar dig till bokhandeln. Vi har cykel, fötter och i vissa fall bil. Vi kan också använda posten, förstås. Hör av dig med din beställning. 

Tfn 0708 905 731 
Mejl; info 🙂 roslagensbokhandel. Se

Håll distans och njut av dagen. 

A.. 


#vilevererartillriskgrupp 

lördag 14 november 2020

När mammor dör...


När mammor dör.

Charlotte Sirc har samlat berättelser från döttrar vars mödrar dött. De har dött på olika vis, som t ex suicide, ålder eller sjukdom. Ibland har mödrarna försvunnit ur döttrarna liv utan förvarning och ibland har processen varit längre. Bearbetningsprocessen, hjälp från omgivning och samhälle eller känslor som var och en bär inom sig kan hjälpa andra. Bara att läsa om andra kan hjälpa. Du är inte ensam. Jag läser en berättelse per dag. Sörjer. Bearbetar. Funderar. Ja, jag njuter viktig läsning här. 

Lördag - 14 november 2020 - kl 1200-1400 - blir det prat om den här boken vid bokhandeln, för då kommer Charlotte Sirc och signerar och säljer sin bok. Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje och prata med henne då.

Kläder efter väder och noggrann distans. Visa varsamhet, tack. 

Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

A.. 




#kläderefterväder #vihållerdistans #tvåmetersregeln #roslagensbokhandel #norrtälje #välkommentillbokhandeln #dinlokalabokhandel #enriktigbokhandel #boksignering #lördag #charlottesirc #sensusnorrtälje

lördag 31 oktober 2020

måndag 19 oktober 2020

Niklas Orrenius - DN 18 oktober 2020

Dagens samtalsämne på jobbets fikastund eller på skogspromenader skulle kunna vara söndagens DN-artikeln om Karl Hedin. Niklas Orrenius har (i pappers-DN 18/10 2020) skrivit om skogsägaren som är anklagad för jaktbrott. Han har intervjuat, försökt förstå och reda ut. Det är en lång artikel, med många frågeställningar. Hedin förefaller vara i otakt med polisen på platsen. 

Det finns rätt många diskussions- och juridikfrågor här; vargens varande, viltvård, vad är ett jaktbrott och hur kan åklagaren bevisa detta, polisens avlyssningsmetoder, personlig integritet, omsorg om bygden, älgjakt, fårens utsatthet i hagen, polisens och åklagarens hantering, beslagtagna tillgångar (vapen), starka intressen (skog, friluftsliv och jakt), vad man kan göra om man har massor slantar i sin "krigskassa", om räv verkligen kan slå får (som varg), myndigheters tillsyn, utredningstider, lag och ordning och förstås den grova kriminaliteten i samhället. 


Den som har jakthund, den som har åsikter - utan eller med kännedom om regler och om jakt i sig - vid skrivbordet eller köksbordet, den som arbetar med paragrafer (med eller utan djurkunskap), den som ser sina får rivas i hagen och/eller den som njuter samvaron i jaktskogen med omsorg om älgstam och natur kanske har helt olika tankar här. I rättssaken vet vi, gemene man, förstås knappt något eftersom vi inte har hela bilden, men oj, så många samhällskronor och känslor det kostar här. Varför tar ärenden så lång tid att avgöra? Hur påverkar det livet, rättvisan och samhället under tiden? 


Vad är rättssäkerhet? Hur arbetar polis och åklagare? Hur ser deras säkerhet ut? 


Ja, samtalsämnen saknas inte efter den läsningen. Jag kan tänka mig att känslorna kan gunga höga här. 


Har du läst? Om inte, gör det; https://www.dn.se/sverige/sa-blev-bergslagens-kamprad-vargjagarnas-hjalte/



lördag 17 oktober 2020

Jag läser sinnesrobönen..

En journalist från den lokala, men storförlagsägda, tidningen ringde för en tid sen. Han ville tala om Amazons inträde på den svenska marknaden, höra min oro. Jag tänkte berätta om sinnesrobönen och att oron var meningslös. Jag kan inte slåss mot en sådan jätte, bara tro att vårt samhälle vill ha den fysiska bokhandeln kvar, och därför handlar där. Journalisten bokade en dag och en tid. Jag väntade. Han kom inte. Jag vet inte varför, men jag känner en smula sorg över att han inte hörde av sig. 


Jag läste en insändare i DN av förlaget Ordfronts vd Pelle Andersson, där han ondgjorde sig över politikerna som släpper in bolaget på den svenska marknaden. (Jag skrev om den i tidningen Miljömagasinet den 4 september 2020). Jag undrar; Hur skulle politikerna kunna hindra ett enskilt företag att etablera sig? Kan de verkligen det, om företaget följer gällande lagstiftning? Däremot kan leverantörer och kunder ta ställning för sin samhällsbild och avstå att sälja dit eller handla där. Du och jag. 


Leverantörer i bokbranschen prioriterar. De väljer, sätter olika priser för olika kunder och gynnar någon framför andra. Då kan de förstås också välja om de vill prioritera nätbokhandeln framför de fysiska butikerna, de små enskilda boklådorna framför kedjorna, och så vidare. Det finns flera fantastiska förlag som gör aktiva val för bokhandeln, men också andra som aktivt väljer bort. Det senare gör mig ledsen, förstås. När förlag bidrar till kampanjer bara för nätet utan att det gäller också oss, är tanken kanske att bokhandeln ska handla i den stora nätbokhandeln istället för ordinarie väg via förlaget. Nej, tack, tänker jag surt. Usch, så sur jag blir av den stora skillnaden i prissättning till min lilla butik, till bokhandelskedjorna och till nätbutiken. Jag vill att min bokhandel ska kunna leva och konkurrera på schysta villkor, men det är tufft när mitt inpris är högre än nätbokhandelns utpris. Då måste jag välja bort de böckerna och de förlagen och istället lägga fokus där priser och leveranssätt blir drägliga. Det är ibland väldigt synd, eftersom de "orättvisa" förlagen också har ruskigt bra och viktiga böcker. Ja, jo, jag måste ändå välja i det otroligt stora flödet, eftersom jag omöjligt kan ta in allt. Men ändå. Ändå. 


Prioriterar jag också? Ja, jag vinnlägger mig om service till varje person som bryr sig om bokhandeln, sin läsning och bemöter mig och platsen med glädje. Du som vill att jag - bokhandeln - finns, uppskattar platsen och servicen är en glädje här. Då slår jag gärna knut på mig själv för att hjälpa. 


För mig är böcker med utmanande, skarpt, bra, glädje, inspiration, och/eller utveckling av vikt. Ja, mys också. Jag vill också att min bokhandel ska vara en levande plats med många glädjefyllda, utmanande och skaviga samtal. Det görs människor emellan, i eller utanför butiken, i samarbete med andra och med öppna sinnen. Det är en fröjd. 


Jag gillar när människor gör aktiva och kloka val, för vår allas miljö, för den lilla enskilda människan, för det lokala samhället, för de små butikerna och för det hållbara samhället. 


Välkommen du nya dag. 


Anette Grinde 

bokhandlerska i den fristående butiken

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 





Tidigare/andra artiklar till Miljömagasinet ;




#miljömagasinet #miljömagasinetalternativet #roslagensbokhandel #norrtälje #bokhandeln #TheLittleBookshop 

söndag 27 september 2020

Labacken & Söderby

 

Söderby 24/9 2020



Labacken 27/9 2020


Labacken 29/7 2020





Labacken 29/7 2020
Idag skiner solen på Labacken. Det är lugnt och fridsamt.
 Vildsvinen håller sig på gott håll, gräset är frodigt och lite fuktigt 
i morgontid och solen stiger sakta över nejden. 
Vimpeln vajar stillsamt högst i den vackra flaggstången.

Det här är en fin plats.


måndag 31 augusti 2020

Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020


 
Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

Vems är felet hur världen ser ut?

Jag läser Pelle Anderssons, vd Ordfront förlag, debattartikel i dagens DN och funderar kring världens väl. Det företag han ordnar om vill jag inte ens ta i min mun, inte ens tänka på. Jag funderar ändå kring den förhatliga näthandeln, storköpsområdena i städernas ytterkanter och de små butikernas väl. Jag funderar kring vad det är människorna i bygden verkligen vill ha. Visst är det så att du som företagare eller konsument handlar med eller i, visar omsorg om, det du vill ha. Eller är det bara en fråga om pengar? Kan leverantören inte tänka efter principer om samhällets väl? Om Pelle Andersson levererar till nätföretaget hellre än butiken så gör han det. Om konsumenten handlar hos nätföretaget hellre än i butiken så gör hen det. Väljer. Prioriterar. Jag ber att du, Pelle Andersson, leverantör eller konsument, prioriterar det samhälle du vill ha. Och jag ber konsumenterna, överallt, att förstå att ni spelar roll för det samhälle vi får. Var och en gör skillnad.

Om det amerikanska folket inte tycker att det är bra med en president som söndrar, ljuger, sprider falsk information och sparkar folk som inte är mer än hundraprocentigt lojala behöver de - de enskilda människorna - gå till valurnorna och rösta. Jag ber och hoppas att de gör det, att de röstar fram ett tryggare alternativ. Ert väl och ert val påverkar också oss. Det påverkar oss, dig och mig, och hur världen ser ut. Varje persons röst och agerande räknas. Vi, de små och enskilda, kan göra skillnad. Det förutsätter dock att vi förstår att varje människa kan göra skillnad. Kan Greta Thunberg, Obama och Trump så måste också du och jag kunna, eller hur?

Om det svenska folket vill ha kvar sina butiker, sina förlag och sin inhemska produktion måste de/vi förstå att vi - varje individ - har ett eget ansvar. Om du vill ha butikerna kvar i vår stad, så måste du och jag handla i dem. Du - och jag, alltså vi - måste handla där, inte på nätet. De människor som går in i en butik, fingrar, provar, drar och sen går hem och beställer på nätet bidrar aktivt till butiksdöden. Varje gång du tar i en vara du inte avser köpa, eller ens går in i butiken, riskerar ditt besök att bli en kostnad som inte matchas med en nödvändig intäkt. Du tär, även om du kanske tror att det är rätt och inte skadar att "bara titta". Allt är beroende av hur, förstås, men hur tänker du när du bara idkar sightseeing i butiken? Du kanske bara inte inser konsekvensen av ditt handlade? Det drabbas vi alla av lite nu och då, ja, rätt ofta, men är du medveten om vad du gör? Vi tänker inte till, förstår inte riktigt vad och hur vi påverkar samhällets utveckling när vi gör det vi gör. Vi borde bli duktigare på att tänka på vad våra handlingar - och våra uteblivna handlingar - leder till. Eftertänksamhet och principer kanske spelar roll? 

Pelle Andersson - är näteländet och fasansfullt drivna företagare framfart över världen bara de folkvalda politikernas fel? Har folket inte själva förstånd att se konsekvenserna? Är det inte folket - konsumenterna och leverantörerna - som har den egentliga makten? Du, alltså. Och jag. Vi. Måste du sälja via den förödande bjässen? Nej, det måste du förstås inte. Och jag måste inte handla där. 

Jag handlar - av princip - inte på nätet för min konsumtion. Jag går inte heller in i butiker om min avsikt inte är att handla. Ja, det händer att jag misslyckas i båda dessa ambitioner (om ingen relevant leverantör finns på orten), men i 98% av 100 så lyckas jag alldeles utmärkt. Det går. Det är en möjlig väg att gå. 
 
Anette Grinde





Artikeln i Miljömagasinet den 4 september 2020 är skriven av mig (enligt detta inlägg). Tidningen har slarvat med namnen. Vi får hoppas att den som fått äran eller skulden känner sig bekväm med orden. En utgivning är ju ganska definitiv och svår att ändra.