onsdag 17 augusti 2022

Pride

Mannen kommer in i butiken. Han pratar om pride som om människorna och företeelsen vore märkligheter från rymden. Han säger också; 

- "Jag håller inte med", 

- "de får göra som de vill i privatlivet, men jag håller inte med om det de gör". 

- "Jag skulle gärna prata med dem, de skulle snabbt falla för mina argument"

- "jag förstår att det är bäst att jag är tyst"

- ja, säger jag, det är nog ändå bäst att du är tyst i detta. Låt var och en vara det de är, som de är, precis som du får vara som du är. Vi är alla en särskild figur. Låt dem, oss alla, du och jag, bara vara som vi är. 

Jag hängde upp prideflaggan. Kanske var det den som provocerade honom? Ja, det har hänt förr att folk har undrat varför den hänger uppe. Kanske är det för att vi alla har rätt till en plats i världen, rätt att vara som vi är. 

Jag behöver lära mig mer om andra, om människor och deras sätt och tankar. Jag arbetar med det varje dag, funderar och förhåller mig. Ibland upprört men oftast stillsamt lyssnade och lugnt, alltid i syfte att lära mig mer. Det kan jag förstås bara om de låter mig, förklarar att och hur när jag inte förstår.  

Samma lika går åt andra hållet, där man alltid hoppas att människor är toleranta och förstående mot mig (och dig), respekterar hur jag (och du) är och i den roll jag (eller du) befinner mig (eller dig) i. 

Alla är vi lika, fast ändå olika. 

Eller ja, nej, vi behöver - kan - inte alltid vara som vi är. Vi behöver anpassa oss till varandra för att livet ska fungera. Jag till dig och du till mig.

Eller hur tänker du om det?

Nu ska jag bokcirkla - prata - om Masochisten. Det blir fint. 

A..

söndag 14 augusti 2022

Vreden är framgångsrik...

Jag minns kvinnan som var missnöjd med beslutet. Beslutet att följa de avtal organisationen undertecknat. Ja, hon var missnöjd med allt jag stod för.

Hon skrek, sände massmejl med hat, utnyttjade organisationen för egna resor, egen tanke och vägrade acceptera juridiska avtal.

Ledningen vågade inte stå för de avtal organisationen undertecknat, vågade inte säga nej åt att gömma, slira och vrida på orden. Sig själv störst blev viktigare än att följa undertecknade avtal, korrekthet och det stora perspektivet. De sa inte nej till den som skrek och hotade, för att det skapade ett tonläge som de inte vågade ta i. Hennes röst var för skarp. Att hennes vilja inte var rätt, moraliskt och juridiskt, spelade mindre roll. Man vek sig för tonen, vreden. Jag konstaterade då att vreden är framgångsrik, inte avtal, moral eller rättighetstankar. Vreden, den oförsonliga, inte den som driver oss i klokskap framåt.

Ju högre någon skriker, ju vredare ton någon använder, desto större möjlighet till framgång. För att attacken mot personen gör så förtvivlat ont, hur omotiverad den än är. Vreden leder till att fel personer går, straffar fel personer och försämrar alltid organisationen. 

Det händer ofta visselblåsare. 


Jag påmindes om det när jag fick ett besök i bokhandeln häromnyss. Det väckte gamla sorger till liv. 


Ja, besöket väckte också glädje. Det är också minnen av människor som ville och kunde, gjorde och försökte. Gjorde skillnad. De vandrar sida vid sida med människor som inte vill, som hårdnackat vägrar utvecklande förändring och annan kunskap.


Så är livet. Glädje och sorg, olika sorters minnen vandrar sida vid sida. Det ingår i vår allas livserfarenhet. Ibland lätt att bära, ibland svårt. 


A..


måndag 8 augusti 2022

Obebyggd tomt på norra Öland till salu

Till salu.

Obebyggd tomt i Korpskog, Källatorp, ca 5 km söder om Löttorp och ca 2-3 km norr om Källa. Området är beläget en lagom god bit väster om stora vägen och ligger i utkanten av samfällighetsområdet. Ytan är, enligt Skatteverkets fastighetstaxering, 1878 kvm.
  • Vid Källatorps golfbana (18 hål), finns t ex sommarrestaurang.
  • I Källa finns tex kyrka, bilverkstad och Ica.
  • I Högby & Löttorp finns tex bensinstation, bilverkstad, läkarmottagning, brandstation, gym, bibliotek, badhus, Ica, skola, bank, kyrka, bio, restauranger, fik/bageri och andra butiker. Under sommaren finns också Systembolaget här. 
Väg, vatten och sopor för områdets fastigheter ombesörjes genom Källatorps samfällighetsförening.
Vatten är framdraget till tomtgräns och anslutet till samfällighetens vattenledningssystem.

Den obebyggda tomten saknar träd på den öppna ytan. Den västra delen gränsar mot en mur, där några höga träd växer. Övrig del är gräsbevuxen utan annan växtlighet.

Yta norr om fastigheten består av en obebyggd äng. Yta österut består av en äldre fastighet som huvudsakligen används som sommarboende. Vänsterut finns några obebyggda tomter (som inte visat några tecken på att bebyggas) och söder om tomten finns en bebyggd sommarfastighet.

Anette Grinde
tfn 0708 905 731




onsdag 3 augusti 2022

Maxpuls


Vad är maxpuls?

Maxpuls är det maximala antal slag som mitt hjärta kan slå under en minut.

Så här beräknar du din maxpuls: Utgå från 220 för män och 226 för kvinnor och sedan dra bort din egen ålder. Om du är man och 50 år blir maxpulsen alltså 220 – 50 = 170.

Hur stämmer det på mig?

Så. Min maxpuls bör vara 165 (kvinna, 61 år =226-61). På dagens (2/8-22) lågintensiva tur låg min puls (enligt Polar-klockan) på mellan 147-174 (en mil lugn löpning). Dagens puls hittills under min vakna tid har legat på 61-174 (kl 0430-0830) och nattens lägsta puls var 55.

Min maxpuls bör därmed ligga högre än schablonvärdet (226 minus ålder), eftersom jag verkligen inte tränat högintensivt och definitivt inte över min maxpuls. Jag snarare lufsade rundan i ljuvlig morgontid. 

För att lära känna min kropp, hitta min maxpuls, behöver jag alltså utmana, pressa hjärtat en aning. Jag behöver ett annat sätt att få reda på min maxpuls. Om det är viktigt att veta. 

Är det viktigt att veta sin maxpuls? 

Vad säger max och min om min hälsa?

A.. 

lördag 23 juli 2022

22/7-22. Målgång "Spring Tills Du Stupar" - juli 2022


Juli 2022. Spring tills du stupar = STDS. I juli med bankgaranti. (Den garantin finns inte i februariutmaningen.) Ja, månaden är inte slut, men jag är klar med utmaningen. Målgången. 

Man ska springa eller gå minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle man alltså springa eller gå minst 1 kilometer. Den andra juli ska man röra sig 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa/gå 25 km och sen blir det drygt om man inte har byggt upp en reserv. Springer man längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på löparens reserv-km-konto som man kan nyttja för kommande dagar. Man får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning per egen fot räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. 

"Bankgarantin" för juli månads arrangemang innebär att man kan samla i förväg, spara till sen, men man får aldrig gå minus - inte låna km för framtiden. 1 + 2 + 3 + 4 + 5 + 6 + 7 +  8 + 9 + 10 + 11 + 12 + 13 + 14 + 15 + 16 + 17 + 18 + 19 + 20 + 21 + 22 + 23 + 24 + 25 + 26 +27 +  28 + 29 + 30 + 31 km summerar till 496 km. Man skulle ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden. 

Om detta görs jämnt över hela månaden innebär det en genomsnittlig gå/springsträcka på 16 km/dag under alla 31 dagar. Man kan gå i mål tidigare, om man tar sig framåt längre sträckor per dag. 

Denna juli gick jag i mål den 22 juli 2022, med en genomsnittlig gå/springsträcka under dessa 22 dagar på 22, 6 km/dag. Leif målgångade den 21 juli 2022 med en genomsnittlig sträcka under sina 21 dagar med 23,7 km/dag. Leif gick i mål som person nummer 5 i arrangemanget och jag som nummer 6. Vid detta datum har 67 personer (av ca 180 startande) stupat, alltså inte klarat antalet kilometrar per dag. Ett gott gäng är kvar i utmaningen och stretar på, dag för dag. Även de som har stupat i arrangemanget kan ha gjort stordåd för sig själva genom att höja sin rörelsedos, de har kommit ut och gått eller sprungit och ansträngt sig för sin hälsa. Varje stordåd är en fröjd, eller hur? 

Jag hade en fin km-svit fram t o m den 10 juli, sen låste sig mitt ben som inte ville mer. Jag hann bli förtvivlad, men inte tappa hoppet. Jag trodde att det var en nerv som kommit i kläm, men det var nog höftböjaren som vägrade samarbeta. Benet vek sig, jag kunde nästan inte gå. Stretching blev nyckeln till ordning och den 11/7 var jag tillbaka i leken. Sen fick jag höja min dos under några dagar för att komma ifatt med de förlorade kilometrarna den 11/7. Ja, nej, jag låg inte knapert till, egentligen, men Leif drog ifrån och jag behövde försöka komma ifatt (sa reptilen och tävlingsdjävulen i mitt hjärnkontor.) Jag fick dock strax inse att jag blev tvungen att släppa honom, eftersom också han har en tävlingsdjävul i sitt hjärnkontor. Han har också lediga dagar med möjlighet att disponera sin tid, till skillnad från mig som arbetar fulla arbetsdagar i butiken. Jag har bara till- och från arbetet-tid att använda till detta (ja, ja, jag har förstås nätter också, men jag behöver också sova). Som vi alla vet, så är det inte bara med till- och från arbetet-tid. Det är gott och väl nog. Det gäller bara att starta i tid. Prioritera rätt, helt enkelt. 

Den 21/7 tänkte Leif gå i mål. Han hade 9 km kvar på morgonen. Det klarade han galant, förstås. Själv hade jag 60 km kvar då. Var det oöverstigligt under vanliga arbetsdagar? Nej, jag klarade att gå i mål den 22/7 trots den digra mängden kvar.  Jag kände mig rätt stolt över att ro iland det. 

STDS har en tendens att skapa besatthet i huvudet; 

- det ska gå...
- jag måste ordna x antal km per dag. Måste. Ska.
- jag måste hålla jämna steg med Leif. Måste. Ska.
- jag måste hinna i mål innan det datumet. Eller kanske redan dagen innan? 

Och det är en fröjd i sinnet när det gått vägen. 

Leif säger att han börjar komma in på nästa lager på sina skor, så det är nog dags för honom att köpa nya. Själv kanske jag ska våga börja använda de jag köpte för ett halvår sedan? 

Herregud, hur är vi som människor egentligen, kan man tänka. Ja, vi är väl lika knäppa som alla andra. Var och en på olika vis, lite si och lite så. Visst är det väl ändå skoj, att det är just så?

Tack, Mikael Forsström för arrangemanget. Tack, för att du därmed bidrar till att vi får locka fram tävlingsdjävulen och rörelsen ur oss, får oss att höja oss själva till nya nivåer och andra situationer. Tack, för att du håller ordning på excelarket som håller gruppens deltagare igång. Tack. 

Tack, Leif, för deltagandet och tävlingshetsen. 

Tack, kroppen, för att du håller. Tack, knoppen, för att du är med på noterna.

Nu ska jag vila en dag eller kanske två, sen ska jag fortsätta min rörelsedos för att försöka klara Ultravasan 90 i augusti 2022. .

Prio rörelse är grejen. 

A..

onsdag 6 juli 2022

Nej, inte min hund, inte!

Det regnar. Kund med blöt hund (lurvig) kommer. 

- Nej, säger jag, inte blöt hund i butiken. 

Hon svarar; - han skakar aldrig av sig. 

5 sekunder senare hör jag hur hunden skakar av sig sitt blöta från pälsen.

A..

tisdag 5 juli 2022

Jag är tjej!

En liten tjej och en mindre kille står på en uppfart när jag passerar. Jag springer långsamt förbi, med mycket kort reflektionstid just där. Den lilla - som jag tolkat som en kille - är klädd i rosa och har en rosa dockvagn. 

Jag hör honom ropa: - jag är tjej! 

Jag svarar: - jag ser det! Eller…? 


Så kort man hinner, så spontant det yttrar sig och så många tankar det skapade i mig. 


"Jag är tjej". Ja, jag tänkte att det var en kille klädd i rosa med dockvagn, att de lekte och hade kul. När han ropade tyckte han (4 år, kanske) att han behövde förtydliga sin tillhörighet. Varför, undrar jag? Han förstod att jag tolkat honom som en kille och ville berätta att han var tjej. Är han redan fel i sin kropp? Hur har han det i sin familj, med sina kamrater och i sin lek- eller livsroll? Hur går tankarna om kropp, kön och tillhörighet för detta barn? Eller var det bara en tillfällig lek? 


"Jag ser det". Ja, jag såg, men jag tänkte också att jag hade velat säga typ: - ja, du är den du vill vara, eller något sådant. Fast, det vet jag ju inte, för det kanske bara var en tillfällig lek. "Jag är tjej" kan också vara en inledning till något livsavgörande, en skillnad som påverkar resten av hens liv. Jag tänker att mitt “Eller?” representerar att jag ville prata vidare om saken, men att tiden blev för knapp. 


Varför behövde mitt huvudet klassificera honom som kille? Varför behövde han förtydliga att han var tjej? 


Ja, det är, trots livets år 2022, stor skillnad på att vara tjej eller kille. Det känns sorgligt varje gång det tydliggörs eftersom det påminner om bristerna i samhället. Min tanke går vidare till diskussionerna om abort, rasism, hbtq, ursprung - med mera - som pågår. Varje rättighet måste hållas i, slåss för igen. Varför kan inte samhället bara se att vi är likvärdiga människor, att var och en har rätt till sin egen kropp och att kärlek är kärlek oavsett om man är tjej eller kille?  


Hur ska det bli för det där lilla glinet som redan i den åldern behöver markera sin tillhörighet? Hur kommer de kommande 50 åren att se ut för människor med en annan könstillhörighet eller sexualitet? Eller annan hudfärg, för den delen. När ska vi lära oss att vi alla bara är människor, helt lika trots alla härliga olikheter. 


Hur ska det gå? Hur ska det bli? 


Visst vore det coolt om vi fick vara det vi själva ville vara?


A..

måndag 4 juli 2022

Hur syns oro?

Hon besiktar fyrhjulingen, hon tittar, granskar och begrundar. Hon talar med mannen som äger den, lyser under, drar på hjulen och så. Hon kontrollerar och känner. Som avslutning ska hon provköra. Hon sätter på sig sin jacka och hjälm. Kör ut, tutar, drar på och bromsar. Hon rundar huset, kommer tillbaka. Parkerar.

Jag ser på hennes kropp att hon tar ett djupt andetag, andas och släpper ner axlarna. Det ser ut som en stor tyngd eller nervositet kan lämna hennes kropp. Hon stänger av fyrhjulingen, kliver av, tar av sig hjälmen, kollar packväskan och går sedan in i byggnaden igen. Någon oro syns inte till. Den lämpade hon av när hon släppte ner sina axlar.

Vad sa de där axlarna, som hon så tydligt släppte ner? Vad berättar vårt kroppsspråk om oss själva?


A..


lördag 2 juli 2022

Vem är otrevlig?

Hon är glad, ömsom frågar och berättar. Frågar, berättar, frågar och berättar. Hon berättar om sin egen nostalgiska känsla, sin glädje. Hon berömmer min mc som hon har i uppdrag att kontrollera, jag svarar enstavigt, tittar bort. Hon frågar, ja, vänligt och utan att vara påstridig. Jag känner obehaget bubbla lågt i mig samtidigt som jag ifrågasätter mig själv. Varför kan jag bara inte svara på samma sätt som hon, när hon är glad och inspirerad? Hon är verkligen glad och serviceminded, men jag vill inte prata. Vill inte. Jag har nog med mina tankar och vill inte prata teknik. Jag anstränger mig inte, tittar bort. Jag borde inte ha satt mig på den stolen om jag inte vill vara medgörlig. Jag undrar varför jag bara inte gick bort och tog en kopp kaffe och stängde in mig själv i mitt egna rum (mitt eget huvud), med mina egna tankar. Kanske är det läget, platsen, som gör mig utsatt, försätter mig i obehag och nervositet. Hennes glädje borde avväpna mig, men jag är kvar i min enstavighet. Kanske är det nervositeten eller min okunskap om motorer och maskiner som gör mig olustig till mods. Trots mitt mot, eller min korthuggenhet, är hon fortsatt vänlig och glad. Det är vackert att se. Jag önskar henne en finfin dag. Mig önskar jag att jag låtit hennes glädje smitta mig, trots att mitt inre motsatte sig det. 

Många pratar om att andra är otrevliga, att andra borde skärpa sig, med mera. Vad är det egentligen? Var kommer känslan ifrån? Är den inte helt personlig och beroende av var jag står, hur jag mår, i varje enskild stund? 

Vem är otrevlig? Jag skulle kunna säga att hon var det, bara för att jag inte ville det hon ville. Hon respekterade inte min sfär. Men, nej, så är det ju inte. Jag talade inte om för henne att jag inte ville, hur jag mådde, vad jag behövde och tänkte. Jag berättade inte om hela min personlighet och mina glädjeämnen och våndor. Hon försökte, men träffade inte rätt - för att jag var något annat. Det går inte, tänker jag, att säga att människor är otrevliga innan man har tittat på sig själv. Var det kanske du själv - jag själv - som gjorde situationen till det den blev?

Jag försöker vara glad och positiv, alltid hjälpsam i jobbet. Det finns ändå människor som tycker att jag är otrevlig. Det finns också människor som jag känner så för, men - det kan vara hos mig själv känslan ligger. För att vi, våra personligheter krockar eller för att vi, just då vet för lite om varandra och situationen.

Jag tror: att bedöma och kritisera trevlighet - är (eller bör vara) att fundera över sig själv, snarare än om den andra. Det är på en själv det beror när man klassar någon annan som otrevlig.

Ja, nej, förstås inte alltid. Men ändå.

A..





Opus besiktning, Norrtälje - juni 2022

fredag 1 juli 2022

Till start i "Spring tills du stupar"

Den 1 juli 2022.

Det regnar, ja, det åskar och vräker ner från himlen. Det är springdag idag. Det går inga bussar på morgonen längre, så jag måste ta mig själv till jobbet. Hur blev det så, att de tagit bort alla morgonpendlingsbussar? Vad händer med dem - oss, jag och vi - som måste ta bussen? Hur kunde det ens vara en tanke att ta bort bussarna? Tror ni att vi inte ska till jobbet i Norrtälje eller i Stockholm för att skolorna har sommarlov? Jag ska fundera på om jag ska uppröras eller se det som en möjlighet till mer träning. 


Egen fysisk kraft är förstås bra, eller hur? (Även om två mil i varje riktning är för hög daglig dos för mig.) Juli är STDS (spring tills du stupar), löparutmaningen som kräver ordentligt med rörelse. Det kan passa sig att försöka vara med där. 


Jag gläds fortfarande åt min insats i Jättelångt 2022, men nu är det annat i sikte framåt. Det gäller att inte somna på sin post utan fortsätta rörelsen i lugn och maklig takt. Sakta framåt verkar ändå vara ett bra träningsdrag. Lite mer snarare än lite mindre, men ändå lugnt. Gärna lite hjärthets ibland också förstås. Hur ska det annars kunna bli bättre? 


Regn och åska. Är det ett hinder? 


A..




#blixtochdunder 

#sl #nobina #buss645 

#juliutmaningen 

#springtillsdustupar 

#jagärlöpare 

#jagspringer 

#runstreak  


#roslagsleden #roslagsbrokyrka 

#jagspringertilljobbet  #välkommentillnorrtälje 

#norrtälje #rörelseglädje #rörelseglädjeNorrtälje 


#målbild = #ultravasan och #jättelångt #lkroslagen 



lördag 25 juni 2022

Midsommar 2022





Äntligen! 

Solen flödade, himlen var klarblå och vinden fläktade milt. Vi badade i gult, blått och grönt, denna midsommar 2022. Gräset var klippt, ängarna slagna, fönstren putsade och bullarna bakade. Folket i hembygdsföreningen har lagt timme efter timme på städ, puts, bak, korv- och kaffekok och fej på den vackra gården för att festen skulle kunna bli av. Pandemin har hindrat i flera år, men nu var det dags igen. Välkomna ska ni alla vara, sa de med en öppen famn. 


På måndagar är det arbetskväll i föreningen. En idogt gäng deltar och gör fint på gården. Några nya är där, lite yngre och drivna. De har att förhålla sig till dem som alltid varit där och vet hur jobbet ska göras. Kanske finns det nya arbetssätt? 


Om det ska bli någon midsommarstång krävs blomster och björk i mängd. Och många som gör tillsammans. Blommor behöver plockas och ställas i hinkar för att klara sig till stången ska kläs. Vilka plockade alla vackra blommor som stod samlade på gården? Vem högg björkarna? Vilka klädde gården och stången med björk och blomster? Jo, han och hon, de där borta och hen bortom kröken. De och vi tillsammans. För det är så det görs.


Stången ska resas. Vem var det som skulle basa för det? Nu är tid, vi behöver vara fler. Kom, bara kom. Du är lång och kan nå. Vi pekar med hela handen och fem minuter senare är det gjort. Det många förberett och glatts över är på plats. Musiken och festen kan börja. Vi ler och gläds. Nu är tiden här.


Lotteri, korv, kaffe, kakor/bullar, fiskdamm och tipsrundefrågor. Visning av hus, lada och gårdens uthus gjordes också. Jag såg gårdsfolk i varje hörn. Hör hur de pratar och berättar, njuter och gläds med folket som vill veta. Vem har bakat alla bullar och kakor, ja, också det är ideellt och gjort med bygdens kärlek. 


På parkeringen står män med gula västar. Ängarna är slagna så kort det går. Så noga och så kort så att inte en varm katalysator sätter eld på det torra gräset. Hinkar med vatten finns i reserv. Parkeringsmännen pekar hit eller dit. Gamla veteranfordon och finbilar får stå på hedersplats vid ladan, resten på parkeringsängarna. I raka rader ställs bilar i tydlig ordning. Någon obstruerar, säkert i oförstånd, ställer sig på tvären, sabbar ordningen. Det blir bra ändå, nästan alla förstår en rak arm med riktning. Allt gick väl, vi tackar för det. 


Jag ler lite snett när jag ser att kaffet kokas av kvinnorna, att stången lyfts och parkeringens ordning är männens. Samma ordning som alltid, traditioner är som de är. Varför förändra saker som fungerar? Nåväl, allt görs tillsammans. Vi gör det med liv och lust. 


Jag tänker luta mig mot mjölkpallen, den vackra som står vid ingången till gården. Den som berättar en historia om förr. Nej, stopp! skriker någon. Den är tjärad, men inte torr. Så det kan bli, så det kan bli. 


Musik, sång och dans ljuder över landskapet. Barn och föräldrar kommer i långa rader. De har mor- och farföräldrar med sig, ja, vänner också förstås. Någon träffar barndomsvänner från förr. Var det verkligen 30 år sen sist? Oj, så åren går. Folket myser, skrattar, fikar och dansar. Fiskdamm och tipsrunda fyller själen med glädje, bara det är en fröjd. Vad ska inte solen, värmen och traditionen då vara? Ja, visst är det vackert, säg! 


Snart tystnar musiken. Det fikas, tipsas, pratas, tittas och gläds. Så småningom går de hem, ja, folket vandrar hemåt till sitt sillbord, njuter jordgubbstårta och blida vindar. Solen är vänlig så det kan sittas ute utan tak. Det är en midsommarafton att minnas. 


Hembygdsfolket plockar in, på gården. Stolar, bord, bänkar, flaggan, sopor, tipsrundefrågor, grindar, förlorade nycklar ska tas om hand och låsning ska göras av alltet. Det tar sin tid, någon timme eller tre, det görs under tystnad, men också med samtal, tanke och skratt. Det görs med den arbetssträvhet som präglar de ideella krafterna.


- Hur många timmar har hembygdsfolket jobbat, frågar jag min köksbordskamrat.

- Oj, oj, oj, svarar han. Oj, oj, oj, ja, det är många det.


Utan detta kulturfolk vore vi inget. Ja, så fattiga vi vore om de inte fanns. 


Att fira midsommar på Labacken (Roslagsbro) är en fröjd. 


Vi tackar alla som gjort det möjligt och vi tackar alla som var där. 


Anette Grinde

Föreningsaktiv kulturutövare, glad över föreningsfolket, med insikt om vikten av kultur i alla dess former.




söndag 19 juni 2022

Jättelångt 2022. I mål. Hel. Glad. Tacksam. Nöjd.


18 juni 2022.

Leif och Eva chefar i bokhandeln och jag har semester. Jag använder dagen till friskvård. Eller galenskap, beroende av hur man ser det. 


Jag sprang en skvätt. Klockan stannade på strax under 70 km. Tiden blev ca 8 timmar och 20 minuter. Stegmätaren gav mig beröm. Den sa att jag rört mig 81846 steg under dagen. Jag sprang "Jättelångt", ett springlopp som går mellan Grisslehamn och Norrtälje, längs Roslagsleden. Roslagsleden går över stock och sten. Klippor, rötter, ojämnheter, fallna träd, högt gräs och stenar varvas med vackra skogsvägar. Vägen genom kohagen krävde särskild uppmärksamhet för att inte trampa i de färska komockorna. När man är trött får man skärpa sig särskilt, koll på ledmarkeringar så man inte springer fel och koll på fötterna så de gör det de ska och inte snubblar eller trampar snett. Att göra rätt i alla led under så lång tid är inte helt lätt, men det gick rätt bra. Jag ger mig själv godkänt, kanske t o m med lite beröm. 


För att springa 7 mil krävs en acceptabelt tränad kropp och ett resonabelt hjärnkontor. Ja, gärna god coachning också. God coachning hade jag genom Ellen (3 år), Jenny och Sofie. De hejade, berättade för mig att jag kunde och försåg mig med både känslomässig energi och mat. Sofie sprang med mig en god bit, vilket var fantastiskt bra. Tack, för fantastisk coachning. Min kropp fungerade acceptabelt väl. Att springa så att man inte skadas kan vara en konst. Jag kan gå hyfsat ordentligt idag, dagen efter. Jag kan t o m ta mig upp och nedför trappan utan större åthävor. Det kännas fint. 


Jag hade sagt till mig själv att springa lågt,  använda benen så lite som möjligt. Korta steg, låg löpstil, bara så höga lyft som krävs för rötter mm och inget mer. Lågt och mjukt, för att klara 7 mil utan skador. Det gick vägen. Jag är glad och tacksam för det. Värre är det med knoppen ett lopp som detta, där det krävs många samtal med sig själv för att möta sina motargument. 


En tränad kropp och en samarbetsvillig knopp är viktig i Jättelångt, det fungerade helt ok för mig denna lördag i juni 2022. Det känns skönt idag, dagen efter. Det känns, men inte ont. 


Jag är glad och tacksam över att vilja, kunna - vara hel och frisk med huvudet i samarbetstakt  - för att kunna springa så långt. Jag är glad och tacksam för mitt coachningteam - mina barn och sambo - som gjorde det möjligt. Tack. Jag tackar också Jonas Ek som drev mig till anmälan. 


I mål. Hel. Inga blåsor. Inga skador. Glad. Tacksam. Nöjd. 


Anette Grinde









lördag 18 juni 2022

Jag tackar..

Jag tackar för det goda ledarskapet, Ewa. 

Jag tackar Ewa Wasshem Ekblom för årets presidentskap och välkomnar Monia Sturén som ny. Ja, det formella skiftet sker den 1 juli. Vi är strax där. 


Ewa Wasshem Ekblom har burit presidentrollen med kunskap och glädje, struktur och ordning. Klubben har hållit möten, bidragit med evenemang som varit trevliga och utvecklande för besökarna och därtill givit behövliga tillskott till Rotarys viktiga arbete, tex för utrotandet av polio. Klubben har klarat pandemin, lyssnat på omvärlden, anpassat sig, inte givit upp, utan istället sakta fortsatt. Vi hoppas att vi snart helt kan avsluta vårt pandemitänk, även om det lär fortsätta även under Monias presidenttid. Eller, kanske gör det oss friskare generellt att vara hemma när vi är sjuka, hålla en aning distans och sprita våra händer? 


Klubbens medlemmar och dess styrelse står för mycket i klubbens framgångar och välmående, men utan ett gott ledarskap kommer en grupp inte lika långt. Jag tackar dig, Ewa, för mycket god ledning och ett glödande engagemang under Rotaryåret 2021/2022. Tack. 


Nu välkomnar vi Monia Sturén till presidentposten för året 2022/2023. Välkommen, Monia. Vi ställer oss vid din sida, låter dig vara ett kunnigt och glatt ansikte utåt för vår klubb och lyssnar noga på dig för en fortsatt rörelse framåt. Lyssnar, resonerar och gör tillsammans. Vi vet att du kan, för du är verkligen Rotaryglädje och har varit under många år. 


Välkommen också till alla ni andra - nya som gamla medlemmar - som glatt åtagit er ett ansvarsområde och därmed bidrar till att klubbens alla föreningsfunktioner, hela klubbens bredd, fungerar. Utan all glöd, representantskap, projektideer och administrativa göranden vore klubben inte mycket. Tack, alla ni som bidrar med lust och glädje stor. 


Anette Grinde 




onsdag 1 juni 2022

Det finns fler perspektiv.

Det finns fler perspektiv. 


Arbetet med muralmålningen på baksidan av Stadshotellet har påbörjats. En finfin artikel om en sprudlande kraft möter mig i morgontidningen på morgonkvisten (Norrtelje Tidning, onsdag den 1 juni 2022). En människas arbete, hennes historia och kompetens. Konst, hands on. För henne är det ett fantastiskt uppdrag. För många andra också, som sett henne och hennes arbete, som känner tillförsikt och har tilltro till henne och processen och som tror på det nya. Som vågar förvänta sig att det blir bra. 


Det finns annat också. Människor irriteras, samtalsnivån är högljudd och återkommande debattartiklar väcker nya frågor. Det är både bra, fantastiskt och sorgesamt. Sorgesamt för att det finns många frågor utan svar och för att tonläget är väldigt högt, ofta helt oförsonligt. Det gör ont att höra. 


Vi får en del information här och en del där. Helhetsbilden, som många vill ha, är svår att se. Vem ville vad och varför? Hur ser beslutsprocesserna ut? Vem har introducerat projektet och vem betalar kalaset? Det finns många ingångar, många frågor och kanske ännu fler svar. Ja, många gissar och människor blir förbannade för att gissningen inte faller i deras smak. Det är kanske det som händer när vi talar utan faktakunskap. Men, det är klart, vi har ju inte fakta på bordet. Och visst måste vi kunna få prata om saker som upprör oss, även om vi faktiskt inte vet vad som sker eller skett? Eller borde vi skärpa oss och samla hela bilden först? Vi ser saken på olika sätt nästan oavsett vem som frågar eller ger uttryck för en tanke. Det finns alltid fler perspektiv. Vad är rätt? 


Det är Fagerströms fastighet, eller Centrumfastigheter i Norrtälje AB om vi ska vara noga. Eller är det någon annan som äger fastigheten? Jag kanske inte ens vet det, jag kanske bara tror? Oavsett vem som är ägare har just ägaren första tjing på att bestämma vad som ska målas på deras vägg, tänker jag. De kan ha ett gott omdöme eller slira, beroende av vem som betraktar. Du och jag har olika blick, det kan de också ha. De kan måna hur mycket som helst om staden, men alla kanske ändå inte gillar deras tanke. Jag tror att Centrumfastigheter månar om staden. Jag ser dem som utvecklande och viktiga krafter för Norrtälje, där både affärsdrivandet och staden är viktiga parametrar. Utan den tillförsikten kan jag kanske inte tänka att de vill väl, för att jag då har fel ingångsvärden? Jag tror på dem, ja. Hur ser vi på en företagares rätt till beslut om sina tillgångar eller sin verksamhet, t ex en fastighetsägarens rätt att besluta om färg på väggarna, vilja hyresgäster eller elbolag den vill ha i sin byggnad? Ja, det är olika i olika situationer, men rent principiellt? Njae, det kanske inte går att tänka så? Det kanske alltid är personligt och att vi tänker att vi själva vill ha rätt. Som att min skog ska vara min, fast den ägs och vårdas av någon annan. Vem ska bestämma om dina prylar eller tillgångar? 


Kommunen beslutar om byggnadslov. Om någon ska måla om ett hus i avvikande färger, bygga om eller på annat sätt förändra brukar det krävas långvarig kommunikation och noggranna beslut. Om - att - det inte krävs för denna utsmyckning torde förundra många. Kanske t o m så mycket att de upprörs i ordval och röstläge. Det skapar många nya frågor om hur man får måla sina hus. Hur ser egentligen regelsystemen ut och kan vi förvänta oss nya kreativa färger i våra villaområden i framtiden? Vad är konst och utsmyckning ställt i relation till en vanlig husmålning? Vem avgör vad som är vad? Det låter rättssäkert när ett kommunbeslut inte går att överklaga, är det så det är? Röstläget är högt nu, men hur många kan få rätt i ett samtal där fler än 100 (eller kanske 1000) ingår samtidigt? Faller det inte på sin orimlighet att alla kan få rätt här? När är diskussionen klar? 


Bengt Ericsson, politiker, engagerad, driven och duktig, försöker berätta sin inställning i frågan (NT 1 juni -22). Han berättar att det inte är politiker som beslutar, de bara möjliggör. Det är å ena sidan en tydlig vrängning med ord, eftersom de - politiken - väljer vad de möjliggör. Det är å andra sidan just ett möjliggörande av kultur. Kultur är viktigt, stridbart, känslosamt och utvecklande. Jag försöker själv ägna mig åt att arbeta med kultur och ser att människor vill ha den, vill se och delta, men också att de ofta vill att någon annan ska betala för arbete, tid, marknadsföring och material. Det i sig kan bero på att de inte har råd, men också på att vi vänjs in i spåret att någon annan ska betala. "Det måste få kosta", säger många. Ja, men vem ska betala för kalaset? Bengt Ericsson försöker förklara, men kanske blir det mer orosmoln på himlen när många delar fattas i hans text. Han har sagt liknande saker förr. Folk har gått i taket och ilskan mildras inte av hans ord, som bara visar en liten del av helheten. Det beror i och för sig kanske på att han ser det från sitt, politikens, håll och inte ser andra perspektiv. Han kanske inte förstår problemet. Folket får inte helheten, kanske är det därför de är så arga? Kanske är Bengt bara en människa, som du och jag? Alltså superkompetent i vissa avseenden och helt oduglig i andra. Det är också hela tiden andra som bedömer vad vi kan och borde. Det är svårt att vara människa, var det visst någon som sa. Alla vill ha och tänker olika, hur ska man då kunna sy ihop delarna till något helt? 


Mary-Ann Thysell (NT 1 juni -22) argumenterar bl a utifrån en fb-grupp. Hon tänker att den representanter folket. Huga, tänker jag, representerar den stora hatgruppen folket? Nej, gu´bevars, det hoppas jag verkligen inte. Men, hur representeras folket och när? Och hur låter vi beslutsfattare fatta sina beslut? Hur kan vi påverka? När är det riktigt läge för det och hur gör man det? 


"Undrande Norrtäljebo" (NT 1 juni - 22) vill inte skylta med sitt namn. Det kan man förstå när man begrundar kraften i orden som är kopplade till ämnet. Inte särskilt hens, men i mängden och med den ton som hörts. Många är rosenrasande och låter den inneboende reptilen härja fritt. Hen - den undrande Norrtäljebon - undrar vem som ska betala resten av kalaset. Ja, underhåll, sanering, återställande kommer också att kosta. Vem vet, kanske blir det du och jag, genom kommunens och politikens försorg, som får stå för det. Annars kanske det faller på företagaren lott. Frågan kanske har behandlats av företagaren, kommunens politiker och/eller dess tjänstemän? Det kanske t o m finns, eller borde finnas, ett avtal som är godkänt enligt lagens och konstens alla regler? 


Vad gör den som är missnöjd med politikernas och tjänstemännens beslut? Måste vi gilla allt? Är det ens möjligt? När är gränsen för vett och etikett passerad? Går det att välja andra politiker och beslutsfattare, som tycker som du? Kommer de att fortsätta att tycka som du när de har fått tillträde till maktens korridorer eller händer något med dem där? Kanske tvingas de in i kompromissernas korridor eller kanske händer något som gör att de inte ser bortom sitt eget skrivbord? Vi utvecklas olika i varje stund.


Egentligen tycker jag om diskussion, samtal och olika viljor, men otydlighet, pajkastning och hårda ord som skapar än mer vrede är obehagligt och osmakligt. Det är rätt mycket sånt i den här diskussionen. Det gör ont i min själ och smutsar ner min miljö. Hur gör man för att få till ett lugnt och allsidigt samtal där människor lyssnar på varandra? Ja, nej, jag vet inte. Förstås. 


Hela bilden är kanske omöjlig att få. Kanske behöver vi bara arbeta med vår tolerans? 


Nu ska jag be sinnesrobönen, fatta vad jag kan och vill påverka och lägga resten åt sidan. Sen ska jag invänta resultatet av muralmålningen. 


A..

torsdag 7 april 2022

Låt oss tala om GDPR. Eller, kanske bara om varsamhet om varandra.


Jag är medlem i Rotary. Det är en världsomspännande organisation med många klubbar. Vi möts, samtalar, lär oss mer om var och en, våra verksamheter och lyssnar på spännande föredrag i skiftande ämnen. Många gör också stordåd för andra. 


Min post i klubben just nu är It-ansvar. I tider av en ny plattform sker utskick och utbildning. Det är viktigt, förstås. Vi behöver lära oss det nya. En viktig del i vårt tidevarv är att fundera över hur vi hanterar personliga uppgifter, som adresser, personnummer och annat som hela världen eller inte ens grannen vid bordet intill behöver veta. När vi delar uppgifter behöver vi tänka kring vad och varför. Vad behöver vi dela och till vem. Varför behöver alla veta min adress eller mitt personnummer? Ja, det må vara offentliga uppgifter, men varför måste de sändas till ett antal personer per mail utan tanke? Jag tänker att det är oro och obehag, att om jag inte vill så är det också många andra som känner lika. Personligt som sprids är obehag, då ska Rotary förstå det. 


Jag har, till avsändaren för it-utbildningen Polaris, motsatt mig spridning av mina personuppgifter. Det fortsätter, ohämmat och utan eftertanke. Om det är viktigt att alla vet att jag är med? Nej, det är det inte. Är det viktigt att alla får hela excelraden med uppgifter? Nej, definitivt inte. Den kan lätt döljas och låsas av avsändaren, man kan skapa ett nytt dokument eller tänka till kring vem som måste ha uppgifterna.


GDPR finns för att skydda den enskilda människan, jag ber distrikt och varje person som är delaktiga i spridande av personuppgifter att vara varsamma. Lättja (att inte orka göra om filen) är inte ett giltigt skäl att avstå. 


Titta på uppgifterna innan du sprider dem. Är det verkligen nödvändigt att du sprider dem - allt som ingår - i det forum du gör? Om inte, gör det inte. 


Polaris-utbildningsinbjudan brister i detta. Jag har bett om varsamhet. Det har inte hörsammat. Personuppgifter fortsätter att spridas. Det är inte ok. 


Jag ber distriktet och varje medlem i vår organisation fundera över frågan. Jag ber om varsamhet och hänsyn. 


GDPR och tanken bakom lagstiftningen kanske ändå finns för att måna om människor. Låt oss göra det. 


Anette Grinde 








onsdag 6 april 2022

Företagare med lust och driv.


Jag läser i Norrtelje tidning (6/4-22) att Bröd & Must lägger ner sin verksamhet i centrala Norrtälje. De hade ett fik där också. Härnäst blir det en skönhetssalong i den centrala lokalen, sägs det i tidningen. 


Brödbutiken arbetar vidare i Södersvik, där bröd, bageri och café finns. Det är en fröjd att höra - veta - att de lägger ner sin själ i verksamheten, att de vill och orkar. Tänk, så ohygglig mycket tid de lägger på sin verksamhet, för det är så man gör som näringsidkare. Man vill göra skillnad, man vill göra det man kan och älskar. Jag hoppas att varje besökare förstår hur det är att driva en verksamhet, hur många uppgifter som finns och vilken vånda som ingår. Ja, glädje också, förstås. Gör en fikatur till Södersvik, vetja. Cykla, spring, ta sparken, bilen eller bussen. Fika, köp bröd och fundera kring hur det är att vara småföretagare, med allt vad det innebär. 


Must är också en fröjd. Så mycket arbete, lust och glädje som finns där har man sällan skådat. Hur många timmar per dygn som jobbas i en liten verksamhet kan man undra. Nej, inte är det åtta. Det dubbla kan man tro. Besök Norrtälje musteri och Katarina Holmberg. Det är en småföretagare av rang. Hennes verksamhet är på gångavstånd inom Norrtälje. Missa inte, missa inte. 


I Bröd & Musts gamla lokaler blir det alltså en skönhetssalong. I sorgen att förlora det som tidigare drevs på platsen får vi glädjas åt det nya och också med de som längtar efter dessa tjänster. Det innebär nya människor - entreprenörer - som lägger tid, pengar och kraft på andra och sig själva. De tar ansvar för en arbetsplats, med allt vad det innebär. De tar ansvar för sig själva, sin personal och skapar en ny utåtriktad verksamhet. Jag tackar den företagare som gör det i vår stad, din och min. Där vi alla tillsammans gör den till en god, levande och vänlig plats att bo och leva i. 


Jag ber stadens alla människor ta emot dem och alla andra näringsidkare med öppna armar, använda deras tjänster, köpa deras varor och se sin egen del i hur vår stad utvecklas. Det är människors glädje och driv som gör skillnad. Du och jag, här och nu. 


Pepp för en fin dag. 


Anette Grinde 


lördag 2 april 2022

Fred?


Det blåser storm i världen

en person driver våldet framför sig

som om människors liv inte är värt något alls


Män, kvinnor och barn dör

bostadshus och sjukhus bombas

fasan är bråddjup


På håll står vi maktlösa

hör om döden 

och förstörelsen


Vi sörjer, lider och undrar

vad kan jag göra? 

vad säger du? 


Vi pratar om vapen och försvar, 

hur man brukar skrämsel och våld i retur

mer hot och hårt, mindre människa och liv


Vad är fred? 

Hur många drabbas av maktens haverier? 

Barn. Kvinnor. Män. 


Vad skulle du göra om bomber regnade över dig och ditt land? 

Går fasan att förstå? 


Välkommen till poesilördag i bokhandeln i Norrtälje. Den första lördagen varje månad ger vi plats för ordet. Kort, med mod och värme som bundsförvanter till var och en. 


Välkommen, ska du vara. 


Bokhandelns poesilördag: https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/poesi



torsdag 3 mars 2022

Torsdag.


 Vafalls. Berätta inte för mina barn, men idag har jag tappat smörgås nummer ett upp och ner på golvet, smörgås nummer två på tröjan, snubblat på skorna som någon (alltså jag) ställt korkat, tappat syltburkslocket i den kladdiga soppåsen, slagit huvudet i en skåplucka (som någon, alltså jag, inte stängt), värmt maten tre gånger med en timmes mellanrum och känner mig som om jag inte är helt balanserad.

Jag känner mig inte riktigt så obalanserad som Damaris i Tiken, men ändå.

A..

onsdag 23 februari 2022

Onsdag.

Onsdag!

23 februari 2022. Alltså dag 23 i februariutmaningen Spring tills du stupar. Det är lika många kilometrar som dagens datum som gäller, gå eller springa. Idag fick det bli promenad. Jag brukar gå eller springa till bussen. Och samma sak hemåt, nu när det börjar bli många kilometrar. Det går fint att vinka till bussen att stannan när man är inom vinkområdet, annars är det svårare. Att stå still vid en hållplats och vänta på bussen när det är 11 grader minus vill man ju inte, så jag valde att gå vidare. Jag fick upp ångan och kände att det var ok. Det är ju skönt att gå. Jag tittade på klockan, undrade om jag skulle hitta något sätt att inte vara mitt emellan hållplatserna när bussen kommer, men släppte tanken. Det var skönt att gå. Så jag gick. Jag kan ju alltid ta nästa buss, tänkte jag.

Nåväl. Båda bussarna åkte förbi mig när jag var mellan hållplatserna, men jag hade tid på mig. Jag gick hemifrån kl 0530 och skulle ju inte öppna butiken förrän kl 1000. Då bör man ju hinna, eller hur? 

Jag hann. Jag belönade mig själv med en kanelbulle, för det får man göra när man har gått 23 km innan butiksöppning. 

Under min promenad tänkte jag på kvinnan som är med i bokcirkeln i bokhandeln. Plötsligt hör jag henne säga att hon är från Vilhelmina. Va, sa jag, var där? När bodde du där? Laxbäcken, svarar hon, jag är där rätt ofta. Åhh, se där, minsann. Då kanske du känner den där familjen med många barn? Ja, de är ju inte barn längre, men ändå. Ja, vi lekte som små, svarar hon Vi hade hus nära varandra. Har. Gösta bor i barndomshemmet. Så du känner familjen, säger hon. Ja, mest Gudrun, svarar jag. Hon är gift med min bror. 

Världen är stor, men ändå så liten. Det behövs rätt lite för att man ska hitta beröringspunkter. Det är roligt, tycker jag. 

A..

tisdag 15 februari 2022

Tisdag!



Kliv upp ur sängen, drick ditt kaffe, ögna igenom tidningen och ge dig ut i mörkret. Februariutmaningen Spring tills du stupar kräver närvaro, en smula planering och stuns. Det gäller att inte falla för slöfocken, för då är man rökt. Eller stekt, eller vad man nu är. (Det där skulle Ärtan i En ärthjärnas självbiografi undra över. Han frågar om alla sådana uttryck, får alltid till svar att han är en ärthjärna. Stackars Ärtan.)

Idag är dag nr 15, alltså 15 kilometrar per egen fot. Spring eller gå. Fördelat över dagen. Jag lånade pannlampan av min förstekamrat och satte dubbarna på skorna. Det var rätt mycket tinat, så jag tog av dem efter en stund. Jag sprang till bussen, som tur är har vi ett vinkområde som jag kan harva på inom. Bussen kommer när den kommer och jag behöver bara vinka för att den ska stanna. Fin grej.

Sen åkte jag med bussen en bit och klev av när det var lagom kvar. Tog av mig dubbarna, sprang en bit, satte på mig dubbarna, sprang en bit och tog av dem igen. Såklart skulle jag vandra nerför en dikeskant, helt is- och snöfri, snubblar på ett grässtrå och faller pladask rakt ner i det blöta (men mjuka) gräset. Gode Gud, hjälp mig här. Varför blir det så? Jag klarar isen och halkan men ramlar på ingenting. Ja, ja, jag slog mig inte, men man blir ju ändå lite stött i kanten när kroppen är så knasig att den insisterar på att bara falla så där. Hur ska det då gå sen, när jag blir gammal och skröplig? När blir man det? Kanske är jag redan där?

Nej, hörru, säger jag bestämt till mig själv. Ju mer du gör, desto större chans har du att skjuta skröpligheten framför dig. Det här med ditt ramlande är bara en markering om att du ska vara vaksam (oklart över vad, dock.) Rörelse är en bra hälsogrej, men ju mer man gör desto större chans finns ju också att man stöter på motstånd. Livets alla delar är ändå rätt svårt att hålla pejl på.

Idag har jag i varje fall gjort min rörelsedos enligt regelsystemet i februariutmaningen. Det får väl klassas som gott nog.

Därutöver rekommenderar jag En ärthjärnas självbiografi. Det är en bok som man både kan skratta och gråta över. Feelgood? Nej, det vill jag inte säga, men ändå lättläst och fin. Det går trots allt ganska bra för Ärtan till slut.

A..

måndag 7 februari 2022

Det finns en gud. En?

God morgon, måndag! 

Det finns en gud, säger hon. En? Betyder det en, som i bara en. En för alla, eller en för var och en? Vad betyder det, att det finns en gud? Vad händer med min tanke om någon säger: - det finns bara en gud.

Hon säger att det finns en gud. Är det en, som i siffran, eller en som i något allmänt? Är din gud samma som min? Jag tänker på frågan när hon talar på torget. Det finns många som tror på en gud eller en högre makt, oavsett vad man kallar den. Det är någon eller något som vi kan tala med eller förlita oss på. Det ger styrka och tröst. Ibland är det tyst inom oss, då kan vi undra var hen eller den har tagit vägen. Kanske ser någon det som en bekräftelse på att hen inte finns eller kanske behöver vi bara tänka alldeles själva en liten stund? Var bor gud? Kanske är det något som bor inom oss?

I kyrkan samsas människor. Glada, arga, omslutande, sura, lyckliga, ledsna eller aggressiva gör de platsen som försöker vara välkomnande för alla. Det är var och en som påverkar känslan i rummet, en ny konstellation förändrar situationen och gruppen. Jag lämnade min kyrka, den fysiska platsen, för att människor inte välkomnade mig. Det gällde inte alla, förstås, men någon eller några som var tillräckligt tongivande för att skapa olust i mig. Jag försökte länge, hitta tillhörighetern där, men till slut släppte jag. Det gjorde ont, men kanske var det nödvändigt och välbehövligt. Jag hör andra som finner glädje, omsorg och värme där, på samma plats. Det är andra människor där nu, men rummet är detsamma. Det är en vacker plats. Jag gläds med den som finner värme och omsorg där. Jag lämnade inte min gud där. Jag tog med den, har hen inombords som en viktig del av mig. Vad min gud är, är upp till mig att avgöra; är det en gud som Gud, en gud som en högre makt eller något annat. Vad din är, är upp till dig. Ja, det tål att tänkas på. Det gör jag, för egen del. 

Hon ber. Hon ber för oss, utomhus i det offentliga. Jag hör någon säga att det utesluter: att Gud inte är allas gud, att någon har en annan. I bönen ber hon om värme och kärlek i människors hjärtan, om insikt och omsorg för mänskligheten och skapelsen. Om varsamhet mot varandra. Hon ber Gud att lägga all sin kärlek i människors hjärta. Det finns bara värme i bönen om hjälp till oss alla. Det finns ett rop på hjälp, till en gud eller hennes gud, för att hon tror, för att hon känner tillförsikt. Hon kanske rent av vet. 

Hon ber om hjälp för en hållbar värld, att måna skapelsen. Jag undrar; på vilket sätt är det uteslutande att hon ber om hjälp och stöd för oss alla? Hon gör det med värme, för att hon vill oss väl. Det är fint, tycker jag. Det är, för mig, bara kärlek och omsorg, Jag tackar för det, jag lägger bönen nära mig. 

Samma sak skulle det - för mig - vara om en buddhist, muslim, hindu eller annan religionsutövare bad en bön för dig, mig eller oss. Min utgångspunkt är att hen vill mig väl. Det behöver inte vara min religion, men den som vill mig väl med en bön från sin gud eller sin högre makt utesluter inte, tänker jag. Det ger värme till min själ. Någon eller något vill mig väl. 

Jag tänker på dig, säger jag till någon. Jag hoppas att du har det bra. Inom mig ber jag: jag ber för dig, din hälsa och din frid i själen. Jag ber för oändlig omsorg om dig. Jag gör det för att jag vill dig väl.

Det finns en gud. En högre makt. Jag vet inte vad du kallar hen eller den, kanske spelar det ingen roll.  Hen finns nära eller kanske t o m i mitt hjärta. Hen påverkar mig, tror på mig och vill mig väl. Den gör det när jag tror, när jag tvivlar och när jag vill. Ja, säkert också när jag inte vill. För hen står kvar, i tystnadens eftertänksamhet, även när jag rasar med vrede omkring mig.

Det är fint att veta att någon står kvar när allt annat skiter sig, eller hur? 

A..