23/7-24. Vittrorna dansar...

Temperaturen faller.  Fukten bor i jorden efter dagens regn.  Ljuset dalar sakta. Kvällens dimma dansar, de små trollen och vittrorna är snart vakna.

22/7-24. Den lilla fågeln flyger runt i hennes trädgård.

 

Den lilla fågeln flyger runt i hennes trädgård. De är många. Någon boar ner sig i jorden. Någon sitter på vattentunnan. Någon pickar på marken. En av dem landar på grenen där hon har knutit fast ett rep med en kruka. 

Den lilla fågeln pickar på repet, på knuten där det är som tjockast. Hon är ihärdig, håller på länge. Vad gör hon, tro? Jag tror att hon pickar loss foder (repstrån) till sitt bo. Vad tror du? 

A..

22/7-24. Morgontid är en vacker tid. Idag är taket lågt, men det lättar snart.

 

Morgontid är en vacker tid. Idag är taket lågt, men det lättar snart. Solen värmer, dagen är här. 

Den passande 8-bussen är sommarindragen, så jag får gå hemifrån kl 0630 för att kunna ta bussen till jobbet. 2 mil. Jobbet börjar kl 10, så det ter sig onödigt tidigt. Hur får man bussbolaget att tänka bättre kring när folk åker till jobbet, affärer eller reser. Det blir klimatovänligt när fler behöver åka bil (en och en) för att de allmänna kommunikationerna inte finns. Och hur svårt är det att bo på landet när kommunikationerna inte fungerar?

Hur många sommargäster åker 7-bussen? Noll. 

Skulle fler åka 8-bussen? Troligen,  ja.

Hur ser vår samtid på klimatet och de allmänna kommunikationerna? Hör frågorna samman? Vilka behöver ta greppet tillsammans?

Igår kväll (17/7-24) var rummet fullt av människor för ett samtal om våld i nära relationer.

Igår kväll (17/7-24) var rummet fullt av människor för ett samtal om våld i nära relationer.  Vi talade med Ingegerd Smedensjö, författare till boken I dina kvarter. Med i rummet fanns, förutom intresserade, också Tjejjouren i Norrtälje och Kvinnojouren Snäckan i Norrtälje. Föreningarna träffar olika åldersgrupper och arbetar för att hjälpa eller stötta våldsutsatta på olika sätt. Deras arbete bygger på ideell kraft, har engagerade människor som vill bidra till en bättre värld. Utan dessa människor skulle många utsatta inte få hjälp. Föreningslivet är oerhört viktigt när det gäller hjälp till våldsutsatta familjer. 

Det är viktigt att prata om våldet, se det och upptäcka vem som är utsatt. Det ligger mycket skam i att bli slagen, därför talar man inte gärna om sin egen situation. Skammen ska dock aldrig ligga hos den utsatta/utsatte, bara hos förövaren. Har du någon i din närhet som är utsatt för våld i sin hemmamiljö? Finns det barn där?

Vi talade om att göra orosanmälningar, att de kan göras anonymt. Att ringa polisen vid ett pågående bråk kan rädda liv. Aktiv handling är,  som vanligt, en himla bra grej. En orosanmälan är just det, en uppmärksamhet,  en insikt, en utredningsstart eller en vink om att något tokigt pågår. Om myndigheten inte får en vink, så kan de kanske inte veta. Hur ska då personerna få hjälp? Skriv om din oro och lämna den till kommunen,  var tydlig om du vill vara anonym. 

Tack, till er som kom till bokhandeln för samtalet om våld i nära relationer.  Tack, Ingegerd Smedensjö. Tack, tjejjouren. Tack, kvinnojouren.  

Nu ska jag etablera kontakt med Huskurage.  Känner ni till deras arbete? 

A..

#roslagensbokhandel 

#kulturtorget 

#platsendärsamtalförs 

#våldinärarelationer 

#huskurage 

#TjejjourenNorrtälje 

#KvinnojourenNorrtälje 

Var beredd.

Var beredd.

Jag cyklar. Nästan hemma, på den lilla vägen, går två kvinnor och språkar. De har det uppenbart trivsamt,  plockar blommor och går sakta på ena sidan.  Ja, de går på rätt sida.

Jag tänker: går de kvar där, kan jag lita på det? Ja, visst gör hon det, tänker jag sen. Jag bedömer henne som en klok och uppmärksam människa.

När jag har två meter kvar tvärviker den ena kvinna av, går utan att vända sig om för att plocka en blomma på andra sidan. Jag hade fel om uppmärksamheten, alltså. Hon var en vanlig sort, som du och jag.

Jag vrålar och tvärnitar. Vi klarar oss, ja, både hon och jag. Det blev bara lite extra hjärtklappning.

Det gäller att alltid vara lite beredd, eller hur? Vad skulle hända om vi alltid helt litade på andras - ja, och egna - korrekta beslut i alla lägen? Vad skulle hända om det fanns korrekta och fullständiga beslut?

Var alltid lite lagom beredd, säger jag till mig själv igen. Vi är alla människor, lyckas ibland, misslyckas ibland. Ingen är särskilt fulländad. Vi vill i regel varandras väl.

Med någon form av lagom uppmärksamhet kommer vi oftast helskinnade hem. 

Ja, vi kan alltid bättra oss. Åtminstone jag. Kanske du, också?

Ingen körde på mig. Jag körde inte heller på någon. Vi samsades hyfsat väl tillsammans, även om vi inte följde alla regler och förväntningar till punkt och pricka. 

Tack,  för cykelturen.

Idag är det fredag, eller hur?

 

Fredag. 

Jag hade fredag i huvudet hela dagen igår. Vi simmade, hon kunde inte på lördag-söndag, men säger att vi kan simma idag. Jag tänkte att det var lördag. Jag blir förvirrad men tänker att hon kan för att hon ska iväg senare. Ok, så bra. 

Jag behövde sen skynda mig till bokhandeln för att hinna till ett möte kl 9. Jag hann, men ingen kom. Jag undrade varför. 

En kvinna skulle hämta sina böcker på torsdagen, jag tänkte när hon kom: så bra, en dag sen, men ingen fara alls.

En viktig titel tog slut, ja, eller t o m två. Aj, tänkte jag, ingen dag kvar att kompletteringsbeställa. Synd och dumt,  men det hade jag haft om jag varit lite vaken. Typiskt och dumt, när huvudet tar slut. 

Det var julinatta, alltid på en torsdag. Men jag hade kvar fredag i huvudet. Jag hade en bokcirkel, torsdagsgrupp. Jag reagerade ändå inte på att jag fortfarande har fel dag i huvudet. Som förstärkning hade jag också fel tid. Hur står det till, kan man undra? 

En annan person sa, vi ses imorgon. Varför tänker jag, hon skulle ju komma på fredag? Vi ska väl inte ses på en lördag? Ja, det visar sig, tänker jag och säger välkommen. 

Jag stänger butiken för dagen, en blixttanke slår till: ahh det är ju torsdag idag, det var därför ingen kom imorse. Och allt det andra föll på plats. Det var ju torsdag,  inte fredag.

Det tog alltså nästan hela dagen för mig att fatta att det var torsdag igår, inte fredag. Det gick ändå ganska bra, men det var en förvirrande dag. Det är tydligen viktigt att vara sams med tiden. 

Kanske behöver jag semester?

Idag är det fredag, eller hur?

A..

2/7-24. Till frukost läser jag om det höjda RUT-avdraget.

Till frukost läser jag om det höjda RUT-avdraget. Jag tänker på svarta och vita löner, bluff och båg och människor som blir utnyttjade. Jag tänker också på hederligt folk som gör sitt yttersta i all omsorg de företar sig och de som behöver, som har råd för att skattereduktionen gör det möjligt. Det är människor mitt i livet och det är årsrika med livslust och glädje i mängd. 

Vi pratar om äldre, äldreboenden och hemtjänst. Vi klurar kring när människor inte orkar själva, behöver hjälp. Vi samtalar om förtvivlan hos de som vill in på ett boende, men inte är tillräckligt krassliga för att få plats där. Eller kanske bara den ena av de två. Hur gör man, hur mår man? 

Det finns en marknad för boenden för äldre som inte är sjuka, inklusive någon form av gemensam service, eller hur? Typ Solhem vid Älmsta, som har egna lägenheter, trädgård, matsal och gemensamma utrymmen. Man har också vänner nära. Den som behöver hjälp därutöver kan få hemtjänst, men jag tänker att man klarar sig längre utan den hjälpen, eftersom huset har likasinnat folk och är tänkt för äldre. Det borde finnas fler sådana, eller gör det redan det?

Mellanstationen mellan eget boende (utan hjälp) och ett äldreboende är hemtjänsten. Det kräver någon form av utredning, men ger hjälp i hemmet. Det ger besök av främmande människor, ofta olika och korta. Städ, handling, tvätt, dusch, mat, omsorg, mm. Subventionerade av samhället, ja. Hur mycket kan man välja? 

Den som inte kan få hemtjänst kan hitta sin hjälp hos hem/konsumentföretagen, kanske de mindre städföretagen, veterankraft-varianter, mm. Med skattesubvention, för att samhället har skapat den bilden. Företagshjälp kräver god ekonomi, förstås. För att få skatteavdraget krävs att du har en hyfsad inkomst att göra avdraget från, så det är inte för alla. Utan avdrag är det ändå för dyrt. Då måste det finnas hjälp på annat sätt för de som inte har den ekonomin. Hur gör de? Hur ordnas det, för samma möjligheter för alla?

Ja, ekonomi påverkar vårt allas väl ur många perspektiv, men hur säkerställs att varje äldre person får goda, inte bara drägliga dagar, de sista tjugo åren av sina liv? Och framförallt när kropp och knopp skruttar till sig en aning. 

Hur ser vi på ålderdomen och omsorgen om de som behöver hjälp? Hur ser berättelsen - narrativet - ut om hur vi vill att det ska se ut i vårt land? Och hur ser den ut i verkligheten? Vem får hjälp och vem får inte?

Var och en har ansvar för egen hälsa, boende och liv, men vad händer med oss när vi inte har kraft, hälsa och pengar för att klara det själva? Får vi hjälp då? Ja eller nej, för visst faller några av oss mellan stolarna. För att allt ändå görs med hjälp av andra, i tjänst eller inte. Och människor är människor, där det personliga och vänliga avgörs av människors kärlek, allmänna aversion eller förutfattade meningar. As always. 

Varsnågerst och hur ska vi bo när vi blir gamla och skröpliga, tro? Ska man oroa sig för det (för sig själv, för andra eller för äldre i största allmänhet) eller ska man ägna sig åt att cykla, simma, springa och styrketräna så att man har ork för livet när tiden för förfallet (av kroppen eller samhällets omsorg) är (mer definitivt) kommen? 

Därutöver vill jag tala om vikten av presstöd, för vår demokrati. Var kan jag göra det, tro? Nu när bredden av  tidningar är borta. 

A..

Harm. Bannbulla. Arbetsplatsolycka. Självskada. Indignation.

Jag känner harm över situationen. Indignationen leder till självskadebeteende som resulterar i onödiga arbetsplatsolyckor på jobbet. Jag uttalar en bannbulla för att undvika liknande händelser i framtiden. 

27/6-24. Simmat. 22 grader i vattnet. 26 grader i luften.

Simmat.

22 grader i vattnet. 26 grader i luften. Stillhet och en kav lugn roslagssjö. Ljuvligt, magiskt.

Simmat 4 längder, två gånger fram och tillbaka till klippan. (200 meter per längd)

Jag undrar hur jag behöver träna mina knän för att inte få ont vid bröstsim. Vilka övningar behöver knän för att inte skadas av en sorts ensidig rörelse?

Fortsatt hel kropp, alltså. Bra styrketräning för knän. Hur styrketränar proffs och motionärer sina simmarknän?

Den andra frågan är säkerhet. Jag är inte själv och tycker mig kunna vad som helst. Jag fattar att det inte är sant, och jag kommer inte att kunna rädda eller räddas för att vi är för långt ifrån varandra. Jag funderar därför kring flytetyg som inte hindrar simning.

Säkerhetstänkande, alltså. Vet du ett flytetyg (inte tyg, en sak, inte flytväst) som är avsedd för ensamsimmare utomhus?

Därutöver: lös hund och tre vuxna på badplatsen. Det är förbjudet att ha hundar på kommunens badplatser. För mig obehagligt, eftersom jag är rädd för hundar som kommer närmre än 2 meter.

A..

26/6-24. Sommaren dansar i min själ.

Sommaren dansar i min själ

klöver

smörblommor 

kråkvicker 

kajor som skriker 

humlor 

humlan surrar runt huvudet på mig,

tror hon att jag är en blomma?

himlen är blå

värmen är skön 

jag njuter 

kajorna skriker 

rådjuret drar med höga skutt 

över det höga gräset 

hornen sticker upp mellan öronen 

det är vackra djur

en cyklist passerar 

snart kommer bussen 

jag vandrar 

sakta 

njuter sommar  

ljuvlig värme 

ljuset 

det faluröda 

grönskan 

sommaren dansar i min själ

inte ett troll i sikte

Varför kommer inte bussen?

Ja, den kommer inte för att SL har ställt in den.

Under tiden, när ni dansade och njöt.

 

De lämnade bildörren öppen, av misstag förstås. De hade parkerat på en privat gård. Varför är det ingen som vet. 

När jag kom hem såg jag bildörren öppen. Jag vågade inte stänga, för att jag inte visste var deras nyckel fanns. Kanske satt den i, kanske låstes bilen om jag stängde. 

Jag fotade bilen, gick till hustomten och frågade vems den var. Ingen känd, svarade han. Vad gjorde då bilen där? 

Jag googlade på registreringsnumret, jag skrev till bilregistret. Fick namnet på ägaren. Jag googlade, letade telefonnumret, som inte fanns. Jag letade efter en make/maka som inte heller hade ett telefonnummer på nätet. 

Hon var konstnär, men saknade kontaktuppgifter. Jag hittade ett foto eller tre. Jag tittade runt på festen, inget napp. Jag googlade bild på maken, tittade runt på festen igen, inget napp bland de ca 1000 personer som var där. 

När jag googlade hittade jag att de arbetade med en fantastisk leksak, kanske var de initiativtagare till den. Mina barnbarn har den, älskar att leka och pyssla med den. Sen är utvecklande för deras lek. Så fint, så vackert. Så fint att tro på ursprunget, så fint om just dessa människor hittat den här varan för många barns glädje. Vem är konstruktören, tro? 

Jag återvände till bilen, tittade in efter ledtrådar. Där fanns en bilbarnstol för ett litet barn. Jag återvände till festen, tittade på gården och i midsommarringen efter de minsta. Hon där, i svart hatt? Kunde det stämma? Han där, i ljusa kläder, som skrattade så lyckligt mot de dansande när han stod med den tomma vagnen för en av de minstas sort. Var det dessa båda? Nej, jag vet inte. Nu får det vara, de får ta ansvar för sig själva. 

Min oro för deras situation, ett utdraget batteri, låg ändå kvar.

Jag gick hem.  Jag stod i köksfönstret, såg dem komma till sin bil. Hon i svart hatt. Han i ljusa byxor. De packade in, skrattade och kramade grannbilens folk. De var alltså flera som parkerat på den privata gården. Hur tänker man då, undrar jag. Man kanske bara inte tänker. Innan han satte sig i sin bil gick han till tomtgränsen. Han lättade sig, kissade på gården. Nåväl, var och en behöver kissa. Jag funderar över gränsen för var och ens respekt. Var går den, tro? Vad är respekt, egentligen? 

Bilen startade på första försöket. Min oro var bortkastad tid.

Festens parkering hade gott om plats. Festens toalett likaså.

Var och en har alltid sina egna skäl. Kanske ser man inte den andras? Kanske aldrig. De såg inte mitt. Jag såg inte deras.

A..

Jag minns henne. Hälsa!

Jag minns, säger hon. Jag städar i mina lådor och arkiv, tittar igenom alla klassfotografier. Jag minns inte alla barn genom hela mitt arbetsliv, men jag minns många. Jag minns din Jenny, säger hon. Hur har hon det? Bra, säger jag. Make och barn. De har det bra, är hela och friska. Hälsa, glöm inte det. Hälsa till henne från mig, säger hon. Jag ska, jag lovar, säger jag.

Jag tänker kring lärarnas arbete. Hur otroligt viktiga de är, som seende och orkande människor, som har orkar och kunnat se barnen och deras behov. Olika, alltid olika. Jag tänker kring hur många lärare som har mött mina barn, medverkat till att göra dem till kloka och vettiga människor, fulla av kunskap och kloka värderingar. Jag hoppas att jag har bidragit också, men lärarkåren genom årens lopp är på intet vis försumbara. Utan skolgång och seende, orkande lärare skulle mina barn inte vara det de är idag. Nej, säkert inte dina heller. Vi påverkas av de vi möter i livet. 

Jag undrar hur dessa lärare har mått och haft det genom åren, vad de hade velat ha av mig. Gjorde jag rätt i förhållande till lärarna, eller gav jag dem merarbete? Såg jag dem, eller tog jag lärarna och rektorerna för givna? Tjorvade jag, vi, eller var vi acceptabelt vettiga?

Jag tänker att jag vill tacka alla lärare som - genom många år och på olika nivåer - har lärt och påverkat mina barn till att bli de fantastiska människor de är idag. Jag vill säga tack, för att de har lagt tid, kunskap, glädje och själ på alla barn de har mött, inklusive mina. Kanske har de också lagt vånda, oro och sjukhustid på några av dem. Tack, också för det.

Idag tänker jag på de lärare som går igenom sina klasslistor och fotografier av klasser från sitt arbetsliv. Jag hoppas att de minns sitt skolliv med glädje och ser att de har kunnat göra stordåd för flera barn under sina dagar i klassrummen. 

Tack, för allt ni gjort. 

Glad sommar!

A..

15/6-24. Tack, livet. Livet som pågår, skapar och gör.

 15 juni 2024. 

Tack, livet. Livet som pågår, skapar och gör. 

Jag sprang, drog högerut över den grönskande ängen. Njöt morgonen, tystnaden och fåglarna. Ett rådjur drog norrut när jag störde, men stannade efter fem höga skutt. De är vackert graciösa djur. Var hon själv, eller stod ett kid i kanten?

Bussen kom i tid. Hon log åt min svettiga stil. Vad ser de, chaufförerna, dag för dag? Vilka människor träffar de på bussen?

På ICA satt hon som är glad, men inte gillar lördagar, i kassan. Hon hälsar alltid glatt, du borde läsa en bok i din väntan, har jag sagt. Nej, hon tycker att det är ohyfsat att göra det i kassan. Hm, det tycker nog inte jag. Förutsatt, förstås, att hon köper den i bokhandeln. Vad är ohyfsat, för vem och varför? 

Jag lämnade bokhandeln en stund under dagen. Eva och Anne tog ansvar då. Jag känner glädje och tacksamhet över Eva och Annes hjälp. Vad vore vi utan människor som hjälper?

Jag gick till bibblan, där Mika Wallander hade samtal om sin nya bok. Prästen Olle Carlsson frågade och Mika berättade. De båda har viktiga berättelser från sina liv, ja, det har vi alla förstås. Kön blev lång, böckerna tog slut. 

Efter stängning drog jag till Åtellet, men där fanns ingen Jättelångt-målgång som jag trodde. Fel hade jag, jag fick lämna det till sen. Jag tänker på Åtellets alla fantastiska göranden och jag tänker på Jättelångtorganisationens idoghet över åren. Det gör mig glad. 

Jag tog en ny låda i min famn, full med fantastiska böcker om liv, teologi, människor, längtan och kunskap. Jag gick till Mariagården och Mikas fest. Bokkön blev lång, böckerna tog slut.

Mika strålade. Hon mötte människor i rummet,  samtalade, skrev hälsningar i böcker. Det är den finaste bokrelease jag sett under mina år som bokhandlare. Den gjorde mig glad. Hon och människorna i rummet gjorde mig glad. Platsen gjorde mig glad. Livet värmer min själ. 

Jag bytte från sommarklänning till cykelstass och drog ner till målgången i parken. En löpare med superlätta steg målgångade. Så lätt, så mjukt, så starkt och så fint. Han hade sprungit 7 mil. Han utstrålade enkelhet. Var det sant, eller fanns det mer att säga om det? Ibland kan skenet bedra, men så vackert det såg ut ändå. Så fint han ordnat för sig själv! 

Arrangörerna Maria och Jonas Ek stod lugna vid målet. Speakrade, lyfte löpare och sponsorer. De har dessförinnan sett till att spåren är märkta, tidtagning och listor i sin ordning,  korv kan inhandlas, funktionärer riktar löpare och trafik, väderbeställning och allt annat (!) som måste ordnas för ett skönt lopp som sträcker sig från Grisslehamn till Norrtälje per egna fötter i ett enda långt svep. Det ger glädjebubbel i magen hos mig när jag ser dessa stordådsmänniskor. Jag gläds och imponeras över varje arrangör, varje funktionär och varje löpare. Ni gör skillnad. Tack, ni alla som gör.

Jag vill möta fler, se dem njuta. Jag cyklar hemåt längs spåret. Jag ler åt mig själv och leder cykeln ibland eftersom jag är rädd att ramla och spåret är trixigt. Jag får träna mer. Jag möter flera, heja, språkar och peppar.  De är glada. Någon är trött, andra taggade, alla har riktning mot mål. Jag blir avundsjuk, vill också.  Kanske nästa år igen?

Vid Hov möter jag två män. Lite talbara, åtminstone den ena. Jag ler och frågar om det är jättelångt, nja, Jättelångt är bara hälften, vi började igår, sprang upp längs leden, hämtade nummerlapp och sprang neråt igen. Sprang de dubbelt, bara, eller började de i Danderyd, tänkte jag sen. Inget är längre omöjligt. Livet är en utflykt, som kan pågå länge i rörelsens tecken. Jag gläds över människors utmaning av sig själva. Mer. Ribban ligger hos var och en. För några ligger den på en km och för någon annan på 140. Så länge vi utmanar, lyfter oss själva lite mer, spelar nivån ingen roll. En km idag kan bli 1,2 km imorgon och 1,4 nästa dag. Lite mer, lite tyngre, lite svårare kan ge oss bättre hälsa för liv och ålderdom. Vad som är omåttligt för en är fantastiskt för en annan. Just det, var och ens nivå, glädje och måtta, är viktig att se. Jag är inte du och du är inte jag. Vi kan, vi alla kan det vi kan. Vi kan lyfta oss ett lite snäpp, när vi vill. Om vi vill. 

Jag cyklar vidare, ser en man flytta ut i det höga gräset när jag kommer.  Nej, säger jag, du har företräde här. Du gör stordådet. Oj, det är du, teatermannen som utmanar sig med 365 löparmil per år, men så fint att se dig. En kram senare susar (!) han vidare mot mål, som just där ligger lite mer än en mil bort. 6 mil gjorda. 1 mil kvar. Så fint, så imponerande, så glatt, så starkt. 

Jag tar mig vidare hemåt. Tänker på alla möten som sker under en dag, vilka tankar och följdkonsekvenser de ger. Jag ser, lyfter, sörjer, gläds, undrar, frågar, lär mig och njuter. 

Det här är ändå bara lite, lite, av det som hänt under min dag. Lite. Fler människor har mötts framför mina ögon, fler ord har bytts, fler tankespår har skapats. 

Tack, livet. Livet som pågår, skapar och gör. 

A..

16/5-24. Körvandring. Tröskvandring. Labacken.

"Tröskvandringen från Sonja Wester-Johanssons gård i Andersvedja. 

Vandringen har använts på en logen som är daterad till 1854. Troligen sattes vandringen upp i samband med logbygget. 

Tröskvandring användes från mitten av 1800-talet med antingen oxar eller hästar som drog vandringen. 

Tröskvandring upphörde i samband med elektricitetens införande. En ny modell av tröskverk byggdes som kopplades till särskilda elmotorer. Tröskvandringen skänktes av familjen Wester-Johansson och Johansson : Sonja, Hans, Mattias och Thomas 1993".

Tröskvandringen ägs sålunda numera av St Eriks Gille och är placerad på Labacken. I uppgiften ingår att vårda den, tillsammans med resten av gården. 

15/6-24. Körvandring. Labacken.

15/6-24. Körvandring. Labacken.
Övra Söderbyvägen 24, Roslagsbro, Norrtälje.

 

De gamla tingen behöver ses efter. Det gör de ideella krafterna i föreningen. De kommer på arbetskvällarna och ibland också för sig själv. De klipper, städar, trimmar, målar, se om och reparerar. De ser sig om och tar tag i det som behövs. De står alla med olika kompetens och alla behövs i föreningen. Vi gläds åt de som kommer, men behöver också fler som kan och vill. Vill du vara med, så hör av dig till styrelsen - eller kom en arbetskväll! 

Den 20/6-24 ses vi på gården igen! Välkommen då - vi är där kl 1800-2000. 

Mer information om St Eriks Gilles aktiviteter hittar du på föreningens hemsida; 

https://www.hembygd.se/sankt-eriks-roslagsbro/activities

Därutöver sprang jag till bussen, som för dagen avgick från Aspsunds vägskäl. Dit är det ca 9 km. Morgonen var ljum, ingen vind att bråka om och få människor ute. Jag skrämde upp en rådjur, som lugnade sig fem skutt bort. Det är skönt att springa på morgonkvisten. Tack, kroppen, för acceptabel tur.  

 

14/6-24. Roslagsbro kyrka och Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje.

Roslagsbro kyrka är vacker. Ja, jag tycker om kyrkor. Jag är inte inne i kyrkan så ofta, men passerar utanför dagligen. Per buss, cykel, bil, mc eller per egen fot. Den ligger där jag behöver passera för att ta mig till min dagliga plats, bokhandeln.

Inomhus har den många vackra målningar att begrunda. Vad föreställer de? Ja, det får man sätta sig och fundera kring när man är där. Kyrkan ligger lite högt, med klockstapeln och minneslunden längst upp i backen. Man behöver runda kyrkan när man färdas längs bilvägen. Den är svårmissad.

Per cykel till jobbet. Äter chokladmuffins vid framkomst. Onödigt, men gott. De bara låg där och frestade, och jag kunde helt enkelt inte låta bli.

Välkommen, du nya dag!

 

 

Roslagsbro kyrka från 1200-talet ligger vid Broströmmen, Drottningdal. På en höjd strax intill kyrkan finns klockstapeln, som härrör från 1700-talet. Vid östra bogårdsmuren  står två gravkor, också de från 1700-talet. Vid västra gaveln ligger det Oxenstiernska gravkoret från mitten av 1700-talet.

Broströmmen är cirka 15 kilometer lång, 45 kilometer inklusive källflöden. Broströmmen går från sjön Erken (11 meter över havet) och rinner österut förbi Norra Järsjö, Rönnsbol (där Erkens vattenstånd regleras) och Stensta. Broströmmen löper sedan vidare ut ur Brosjön nära Roslags-Bro kyrka och strömmar sedan rakt söderut till Gillfjärden. De sista kilometerna före utloppet i Norrtäljeviken viker Broströmmen av åt sydost.

Källa. Svenska kyrkan och Wikipedia. 

#kulturtorget #norrtälje #roslagsbrokyrka #cykel #22km #jagcyklar #karaktärslös