Grattis, Hasse Davidsson, till finfin utmärkelse.

Hans Davidsson. 

NT skriver i dagens tidning (30/5-23) om Hans Davidsson:  Eldsjälen prisades av Riksidrottsförbundet, med högsta utmärkelsen. 

Hans Davidssons insatser för idrotten gör mig innerligt varm i själen. Han har alltid, så länge jag har känt honom, varit idrotten, föreningslivet och arrangemangen nära. Han har bidragit, lyft och inspirerat människor att idrotta i stort och i smått. Det har inte nödvändigtvis varit elitsatsningar i klubbarna han verkat i, även om det har funnits också. Han och hans vänner har verkligen hittat storslam ibland. 

Han har, tillsammans med lojala människor, gjort stordåd som nästan inte kan ses någon annanstans. Jag förundras och gläds över hans fantastiska kraft. 

Eldsjälar som aldrig, trots mothugg, sjukdom och tid, ger upp finns det inte så många av. Hans Davidsson är en sådan som aldrig ger upp. Det är förundrande vackert med föreningssjälar och ideellt arbetande människor som ständigt hittar lust och glädje i idrotten och föreningslivet. Ja, Hans Davidsson har gjort skillnad som få. 

Tack, till den person som tipsade Riksidrottsförbundet . Det krävs alltid stjärnor runtomkring för att den som gör stordåd ska kunna göra något alls, och också prisas. Det är med fler tillsammans, som det blir gjort. Tack, till alla er som finns omkring Hasse, som gör allt han vill göra möjligt (även om själv ibland är bäste dräng). Stort tack, till alla. 

Grattis, Hasse Davidsson, till finfin utmärkelse. Heja dig och tack, för allt du gör.

Anette Grinde 

https://www.norrteljetidning.se/2023-05-29/eldsjalen-prisades-av-rf-med-hogsta-utmarkelsen

Test av hjärtat.

 

Jag sprang längs Roslagsleden. När korna står nära staketet blir de skrämda. Det är som att jag föser dem framför mig. De borde ha vett att dra ut till höger för att slippa bli rädda för mig. Men, icke.

Till slut tar hagen slut, så de måste. De slipper mig, kan återgå till friden på sin grönskande äng.

Jag springer vidare i naturens frid. Jag är glad att jag kan. Efter en stund dyker något stort och svart upp på stigen. Jaha, tänkte jag, en ko på rymmen. Men, icke. 

När jag sprungit några steg närmare vände den sig om med bredsidan till. Det var inte en ko, det var en riktigt stor gris - vildsvin, ja. Det fick syn på mig, vände och drog till skogs. Mitt hjärta rusade, min blick letade inåt skogen. 

Jag vill alltid säga att jag inte är rädd för skogens djur. Jag är inte rädd för vildsvinen, de är bara farliga om de är skadade. Ja, nej, det vet jag ju inte om den var. Kanske kan den också bli lite morsk om den har ungar att skydda. Den visade sig inte igen, drog väl till skogs.

Jag sprang på. Hjärtat drog av på takten. Jag såg mig över axeln. Ingen där, ingen där. 

Jag är tacksamt glad att jag kan springa. Och att vildsvinen håller sig på lite håll.

A.. 

Tack, Naturskyddsföreningen Roslagen

 Strålande vackert, får man säga om att tex fiskefolket (sportfiskarna), markägaren och Naturskyddsföreningen har bidragit till att min trakt nu har en våtmark som bidrar till fler gäddor som sen kan dra ut till kusten för att bättra djurliv och vår havsmiljö. Fiskfokus. Inte torv, fiske eller miljö i första hand, men som en miljöpositiv åtgärd. Gädda, en rovfisk för ett bättre innanhav. 

Naturskyddsföreningen bjöd in till dagens besök vid våtmarker längs Rörviksvägen mellan Nor och Rörvik. Fiskeföreningen berättade (proffsigt). Ett tjugotal deltagare lyssnade, frågade och fikade under en blå himmel och en nästan vindfri plats. En och annan firre, några salamandrar från en grannpöl till våtmarken, lite modiga fåglar i bortkanten, några skuttiga harar och en räv som smög lite sakta fram över skogskanten som lyste upp våra sinnen med vitsippor och tussilago kunde skådas. 

Över fikat pratade vi t ex om arrangemang av klimatdagar, noterade deltagare till bokhandelns mat och klimatprat (3 maj) och Blomstermat (9 maj) och pratade om skräpplockning till vardags liksom om medborgarförslag om sopsortering i (hamnen och i) kommunen. Att knyta kontakter, fånga upp nya idéer och därmed skapa mer kultur, miljö och skoj är värdefullt. Man blir glad av sånt. 

Tackar, tackar, säger jag om fina timmar vid en våtmark. 

Anette Grinde

#naturskyddsföreningenroslagen #våtmark #rörviksvägen #gäddor #sportfiskarna 

Våra möten är guld för själen!

Vi läser Klimatboken i en studiecirkel. Den innehåller ett stort antal artiklar om vad vetenskapen säger om klimatet och hur planetens olika delar hänger ihop. Den berättar inte allt, men den berättar ganska mycket. Greta Thunberg har bidragit mycket till att den har kommit till, hon har samlat ett stort antal kompetenta forskare/vetenskapspersoner för att berätta om hur, vad och varför. Det är diger läsning, men det är också fantastisk läsning. Så mycket kunskap samlad i en och samma bok, så mycket tankar och riktningar om planetens sjukdomstillstånd och behov av riktning. Det är förstås tufft, lätt att baxna av tyngden, men det är konstruktivt när vi talar med andra om frågorna. Bestämdheten och viljan skapar hopp. 

Vi talade om sopsortering, motioner till bostadsrättsföreningar och artiklar till lokalpressen. Hur viktig den är för att var och en ska (kunna) göra rätt. Hur politiken och samhället måste åstadkomma sorteringsmöjligheter, hämtning och hantering för att personerna i ett bostadsområde inte ska slänga plast, flaskor, kartonger och batterier i de vanliga hushållssoporna. Det krävs att det finns i närområdet, eftersom många inte har bil. Vi måste få ordning på det, politiken måste se att det är en viktig fråga. Vi är eniga om det, men förundrade över att politiken inte ser till att det finns i tillräcklig omfattning för att undvika miljökonsekvenser. 

Vi talade om medborgarförslag och politisk påverkan, att var och en kan skriva till politikerna. Det kan göras tex i den lokala facebookgruppen PINK (Politik i Norrtälje kommun) eller som personliga mail eller brev till var och en. Det kan också göras som öppna brev eller debattinlägg i de lokala tidningarna. Ju fler som ser och deltar i samtalet är oftast bra, såvida inte nätet-debatterna blir hätska och tappar fokus på sakfrågan.

Vi talade om möten och samtal med politikerna, hur vi kan möta, samtala och försöka påverka deras kunskap och riktning. Ett miljö- eller rättvisepris kan påverka många när det får uppmärksamhet i rätt krets. Löpande samtal, återkommande möten, frågor i olika riktningar och det kvalitativa lyssnandet på de människor som finns runt omkring oss. 

Vi talade om media, om medias ansvar att föra frågorna framåt. En reflektion i sammanhanget var att media, t ex DN och SVD, gör mycket, skriver artiklar om miljöfrågorna, men att det drunknar i bruset. Det finns en ohygglig mängd information att ta till sig, hur hittar man rätt när man bara befinner sig i sin egen bubbla och inte hittar ny, kvalificerad forskning som får oss att förstå vad vi måste göra? Särskilt som vi alla fattar olika, vill och kan olika och sitter på stolar (och viljor) som gör oss påverkbara eller inte. 

Vi talade om att tala om klimatfrågor med vår omgivning. Vad gör det med oss, när vi får frågorna på bordet, måste fundera och låta det skrapa inom oss? Att vara den där lite besvärliga, som väcker tankar och frågor - att vara besvärlig i god tid innan katastrofen inträffat är onekligen bättre än att sitta tyst i båten, eller hur? 

Vi talade om förnekarna och vems röst som hörs. Hörs min röst när det t ex finns en nobelpristagare (inom andra ämnen) som förnekar förekomsten av klimatförändringarna? Vi talar om opinion och hur vi gör för att höras i bruset. Vid en viss procent - storlek på gruppen - kan en sakfråga tippa över, tvinga fram åtgärder. Det är sålunda viktigt att det är många som berättar var de står, att de önskar jordens väl, ta ansvar och pressa politikerna att ge oss de förutsättningar som krävs. Greta Thunberg och alla hennes/våra kamrater har gjort stordåd. Det arbetet är, som hon ju säger, inte kompromissbart om klotet ska vara friskt för oss och kommande generationer. 

Vi talade om att möta andra grupper, människor och konstellationer för att möta frågorna från en annan riktning. Vad vet de, som inte jag/vi vet? Vad vet vi, som inte den andra gruppen vet? När vi är öppna för att lära oss mer så kan vi också handla på vettiga sätt, eller hur? Det ökar i varje fall förutsättningarna en aning. Nästa gång vi ses får vi påfyllning från en annan grupp. Det ser vi fram emot. Då kommer nya tankar och andra frågor att möta oss - för att vi öppnar för andra människor att samtala med. 

Våra möten är guld för själen och skrapar starkt i våra - åtminstone i mitt - hjärnkontor. Fikat (från det lokala bageriet) är fantastiskt (om än en smula onyttigt för kroppen). Samtalen är svåra och inspirerande. Vi lämnar rummet med glädje och skratt. Jag tackar för mötet och ser stort fram emot nästa. Vem ordnar fikat då? 

Anette Grinde

Klimatpratare

Margita Tanndals insändare: Var slänger jag mina sopor?

 I Norrtelje tidning 25/1-23 adresseras en viktig fråga genom Margita Tanndals insändare: Var slänger jag mina sopor?

Sopsortering är viktig, är vi många som tänker. Plast, papper, metall, flaskor, batterier, med mera ska tas om hand av förpackningsindustrin och tillverkningsleden. Vi, förbrukare och konsumenter, behöver bistå i insamlandet för att materialet ska kunna återanvändas eller omstöpas till något annat. Det finns många som har behov av återvinningsmaterialet, men som har svårt att få tag på´t. De blandas med annat och går förlorat. Plast, till exempel, verkar synnerligen problematiskt att lösa eftersom det finns så många olika plaster. Konsekvensen är att plasten eldas eller hamnar i naturen, med föroreningar och mer koldioxid som följd, liksom förlorade möjligheter att återvinna det som återvinnas kan. Tillverkaren får inte tag på råmaterialet och konsumenten som vill bidra med sin sortering resignerar. "Varför ska jag anstränga mig när det ändå slängs i en hög eller bara bränns?" 

Jo, vi måste för att det är viktigt. För vem? För dig, för mig, för moder jord, för miljön och allt som ingår i den och för kommande generationer. Det vet vi, i princip alla vet. 

Sopsortering är en enkel miljöfråga, skulle man kunna tycka. Den har brett folkligt stöd. Många vill och kan. Det finns ganska många företag som vill använda återbruksmaterial (det lönar sig för företag att göra sånt som har ett brett folkligt stöd) och en (eller flera) politiker skulle kunna göra stordåd (miljömässigt och omvalsmässigt) genom att göra insamlingsfrågan och vidareförädlingsfrågan till en enkel procedur för alla parter. Säg bara att vi måste och ge oss förutsättningar för det. 

Det känns, hos mig, som en viktig fråga, både moraliskt och miljömässigt: att vi (vårt land, vår landsdel, vår kommun, vår by och  vårt hus) tar hand om vårt eget avfall, inte bara eldar upp det och inte avhänder oss det till fattigare länder för livsfarliga uppgifter och att vi Inte lägger det på hög, gräver ner och låter det sippra ner i världens gemensamma vattensystem. Min längtan är sålunda att politiken (i Sverige, i regionen och i kommunen) lägger manken till för att all sopsortering kan genomföras på bästa sätt och att allt som är sorterat kan återanvändas på ett (miljömässigt) rimligt sätt. Det behöver t ex vara lätt att göra rätt, vi behöver ha sorteringsanläggningar nära och vi ska inte behöva färdas med bil för att sortera våra egna vardagliga sopor. Det behöver inte innebära ekonomiskt lättast sätt för land, regioner och kommuner, eftersom det i sig kan vara problematiskt. Upphandlingar som går på strikt ekonomi kommer antagligen inte att vara helt pålitbara (i miljöhänseende) eftersom vi befinner oss i en förändringsprocess där vi måste tänka annorlunda. Vi behöver t ex omvärdera betydelsen av ord dom tillväxt, kostnader och lönsamhet när vi talar om miljöfrågor. 

Lätt som en plätt? Nej, säkert inte, men ändock viktigt. Det är viktigt för mig, som liten människa, att förstå att det jag gör spelar roll. Annars kan jag ju slänga batteriet i närmsta vattendrag, något som de flesta av oss har förstått är förödande för vårt allas väl. 

Att sopsortera är en liten, men rätt viktig detalj i en viktig miljösträvan. Det vore så himla snyggt om det var lätt som en plätt för gemene man och kvinna att göra och att vi (med säkerhet) visste att det vi gjorde också togs om hand och inte förstörde mer än det redan gjort. Det vore så himla snyggt om det kom på plats, det som det har talats om i rätt många år. Det vore enkelt plockade pluspoäng av oss alla. 

Hörrni, Bino, Robert och resten av politikergänget. Kan ni vara snälla och ordna det nu - hela kedjan kopplad till soporna - en gång för alla? 

Margita Tanndal, som skrev insändaren i NT bor i ett sprillans nytt bostadsområde, där allt borde finnas på plats. Gör det inte det? Varför hittar hon inte det som ska hittas? 

Superschysst vore ju om det vore lätt att göra rätt. 

A..

Sopsortering.

 Sopsortering.

Vi pratar om klimatet. Vi gör det utifrån vår önskan att även våra barn och barnbarn ska ha en schyst planet att bo på. Att det inte ska ta slut med oss. Vi oroar oss nu ganska mycket, eftersom politikerna tydligt visar att de inte drar i frågorna. Det kommer att gå åt fanders om vi inte gör något radikalt åt en hel drös olika frågor. Vi måste sätta fart. Ja, det har rätt många fattat, ändå är det så innerligt svårt att fatta beslut som för oss i rätt riktning. Det ger sorg i många. Och i mig. 

Mat, kläder, el, vatten, kemikalier, plast, olja, värme, skog, sopor, ja, det finns många frågor att dyka i. Varje fråga spelar roll för klimatet och ibland känns det förstås övermäktigt. Det behöver göras ändå. 

Vi - du, jag och världen - har tillverkat och använt en fruktansvärd mängd plast och annat skräp. Det är natur- och klimatförstörande. Plasten når in i våra kroppar, den hamnar i naturen, i vår mat, i vårt vatten och finns i djuren. Det var förstås inte så det var tänkt när det stora teknik- och utvecklingssprånget drog över världen, men det var så det blev. Producenterna och de som tjänade multum på varorna tänkte inte på konsekvenserna eller brydde sig inte om dem. Ja, fortfarande är det så. Vi behöver tänka om, eller hur? Vi vill att skräpet, förbrukningsvarorna, plasten och all trasig teknik återvinns. Det som är gjort behöver tas om hand, inte skapa mer föroreningar, koldioxid, kemikalier eller hamna i naturen. En förutsättning är förstås att vanligt folk, sådana som du och jag, kan sortera soporna och lägga dem i lämpliga kärl i närområdet. Det måste vara lätt för folk, annars hamnar batterierna, kemikalierna och plasten i de vanliga soporna. Mer koldioxid och skit i naturen till vår planet kan vi vara utan, eller hur? Det får räcka nu. 

I Norrtälje finns det alltför få sopsorteringskärl. De som har bil eller är rörliga kan ta sig till utkanten av staden (t ex Görla) och lämna sitt avfall där. De som är rollatorberoende, inte har bil eller inte kan ta sig så långa sträckor behöver ha sina kärl i sitt nära bostadsområde. Det behöver ordnas av fastigheten (ägare/styrelse) eller av kommunen. Det nuvarande läget med kärl på ett fåtal platser placerar många sorterbara/återvinningsbara produkter i de vanliga soporna. Det är inte ett hållbart tänk och det skapar fel ur alla klimatperspektiv som nu tänks och syns i samhället. Vi blir ledsna, förtvivlade och förbannade. 

Jag som enskild person har mycket svårt att åstadkomma sopsorteringskärl. Det måste falla på fastighetsägaren och/eller kommunen (via politikernas viljeriktning) att de finns. Det måste ordnas raskt. Varje ny koldioxidmängd som tillförs, varje ytterligare kemikalie som landar fel och varje ny plastpryl som hamnar i naturen, i havet eller som ett klimatpåverkande ting förstör för våra barn och barnbarn. 

Vi är många som är förtvivlade över att det inte finns sopsorteringskärl i fastigheternas närområde i det nya och fina hamnområdet. Det skär genom allt vi har inom oss, det är så fel, så fel. 

Vilka regler om sopsortering gäller för nya lägenhetsfastigheter? Vem har ansvaret för att det finns anläggningar och hämtning? Vad gör kommunen för att göra det klimat- och miljömässigt bästa för invånarna i kommunen? Var är det tänkt att vi ska lägga plasten, pappret, kartongerna, batterierna, glas- och plastflaskorna, kemikalierna och allt annat som inte hör hemma i det vanliga soporna när vi/de inte är i fysiskt skick att ranta iväg till stadens ytterområden? Vi behöver ta gemensamt ansvar - däri ligger också kommunens och statens styrning som ger folket hjälp att göra miljö- och klimatmässigt rätt. 

Sortering och återbruk, tack. Nu. Genast. Inte sen. 

Kanske är den viktigaste frågan: varför hårdprioriterar inte politikerna frågan om miljön? Har de verkligen inte fattat hur det står till? Vad ska de säga till sina barn och barnbarn om varför de satt helt tysta och stilla i båten? Robert Beronius (Liberalerna) svarar: 2027. Jag blir förtvivlad och matt. Varför inte nu? 

Du, just du - politiker i Norrtälje idag - kan plocka snygga pluspoäng genom att dra i de här frågorna. Nu. Folket vill inte stå till svars inför sina barn och barnbarn. Please do. Please fix. 

Varsnågerst ska hamnfolket he iväg sitt sorterade skräp, är vi nu rätt många som undrar.

A..

17/2-23. Aktivism

 

Klimatboken. Hälsa och klimat. Tedros Adhanom Ghebreyesus. Generaldirektör för Världshälsoorganisationen (WHO)

Hälsa och klimat. 

Tedros Adhanom Ghebreyesus. Generaldirektör för Världshälsoorganisationen (WHO) skriver om hälsa och klimat i Klimatboken. 

Han skriver att "konsekvenserna för vår hälsa är verkliga och ofta förgörande" med exempel kring t ex malaria som får en större spridning genom en pågående temperaturhöjning. Risken för insektsburen smitta (t ex malaria) och hungerkriser ökar för var dag, liksom risken för färskvattenbrist gör. Vi är beroende av en fungerande helhet för att jorden ska vara fortsatt beboelig. Med höjda temperaturer följer andra årstider, väderkatastrofer, svårigheter med matproduktion och förändrade rörelsemönster för människor och djur. Fåglar, insekter och andra djur är beroende av växter och vice versa, de är nödvändiga för varandras existens. Och vi av dem. De är också beroende av sin plats årstider, är anpassade efter dem. När klimatet ändras förändras också deras livsförutsättningar, och människors liv och hälsa med dem. 

Det gröna är viktigt, alltså växtligheten. För oss och för djuren, för vattnets väg ner i jorden och för livet i stort. Om vi inte har naturen, så har vi inte heller djuren. Om vi inte har djuren och naturen, så har vi inte heller mat. Hälsa är också kopplad till näringsriktig föda, fysisk rörelse och frisk luft. Vi behöver cykla, springa, promenera och få annan rörelse oss till livs. Utan sådana förutsättningar ökar risken att våra liv kortas och att sjukdomar sänker vår livskvalité. Även våra stadsmiljöer behöver grönska. 

Vi talade om stadsgrönskan nyligen. En företagarförening planterade rosor utanför flera fastigheter i vår stad, de har nu blomstrat tålmodigt i många år. Parker med busk och blomster, är viktigt ur många perspektiv. Vi behöver gemensamt se till att de finns även i våra tätorter och städer.

Tedros Adhanom Ghebreyesus ger uttryck för, att forskning har visat att;  “klimathandlingar som går i linje med Parisavtalets bestämmelser skulle rädda miljontals liv genom att förbättra luftkvalitet, kost, och fysisk aktivitet - bland många andra fördelar.”

Alla handlingar som görs handlar också om global solidaritet. Vi kanske klarar oss (bättre) än de som har fattigare omständigheter, svårare väderförutsättningar och är mindre socialt kompetenta områden, alltså socialt omhändertagande med sjukvård, skolgång, demokrati, eller fred. Det var och en gör, påverkar också andra. 

Hälsa, klimat, stormar, miljö, djur och natur, föroreningar av vatten och luft, förtätade städer, industrier, hav, temperatur, med mera - allt hänger ihop, påverkar vår hälsa och våra liv. Jag gläds åt varje person som gör sitt yttersta för att göra skillnad för vårt klimat, nästan oavsett hur eller vad de gör. Jag gläds åt den som skriker, limmar fast sig, samtalar försiktigt, ställer frågor, utmanar, skriver och glöder - för att de behövs. 

Ja, jag kanske klarar mig, jag kanske hinner dö innan det värsta inträffar. Men, hur ska det gå för mina barn, mina barnbarn och kommande generationer? Och dina? Och alla andras? 

Det oroar mig. 

Kan jag få dig att läsa Klimatboken? Kan jag peppa dig att prata om den med andra? Det borde varje person göra, för att fundera och klura kring vad man kan göra. Det borde också varje ledningsgrupp/företagsledning göra, för att sätta sitt företag i framkant av den nödvändigaste förändringsprocessen. Den som gör att våra barn och kommande generationer har ett schysst klot att bo på. 

Välkommen till Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje, så ordnar jag fram ditt exemplar av Klimatboken. Ja, bor du i Stockholm kan du gå till t ex Söderbokhandeln eller Gamla stans bokhandel, bor du ute i landet så gå till din lokala bokhandeln. Tacksamt ser jag att du avstår näthandlarma, ty de lokala behöver vi alla mer. Av många skäl. 

Anette Grinde

Klimatboken; Dave Goulson. Professor i biologi vid University of Sussex, författare till över 400 vetenskapliga artiklar om insektsekologi

Insekter. Dave Goulson. Professor i biologi vid University of Sussex, författare till över 400 vetenskapliga artiklar om insektsekologi och, bland flera böcker, Silent Earth. Han skriver en artikel om insekter i den av Greta Thunberg sammanställda Klimatboken. Boken innehåller ett stort antal kvalificerade artiklar om olika typer av frågor som rör klimatet; jorden, naturen, djuren och mänskligheten. Varje fråga i sig är viktig, tillsammans visar den bilden tydligt. Den berättar hur allt hänger ihop och hur vi sabbar, har sabbat och behöver sluta med det. Vi behöver göra halt och tänka om. 

Han skriver om vikten av insekter för pollinering. Han säger; “utan insekter skulle vår värld stanna - utan dem fungerar den inte.” Han skriver också att ett stort antal insekter inte längre finns, att de försvinner t ex p g a temperatur, ändrade väder- och klimatförutsättningar och ogästvänliga jordbrukslandskap och städer. 

Vid Färnebofjärden hade de för några år sedan en rejäl myggplåga. De besprutade området för att få bort den, eller åtminstone är det den minnesbilden jag har. Jag kan ha fel, förstås. Det lät så absurt, då som nu. Hur gick det sen?

Vi läser igen och igen om de viktiga insekterna, hur de spelar roll för miljön, fåglar, pollinering, med mera. Vad gör vi av allt det, all kunskap och alla varningar?

När jag läser artikeln som Dave Goulson skrivit, om hur viktiga insekterna är och hur allt hänger ihop, så undrar jag vad jag kan göra för att göra skillnad. Han hänvisar till en person som jämför insekterna med nitarna i en flygplansvinge, hur många kan tas bort innan systemet havererar? Rätt som det är kan systemet haverera, när plötsligt en för mycket är borta. Dit vill vi inte komma. 

Det är tydligt att insekterna är viktiga och att jag behöver bistå så gott jag kan för att skapa platser där insekter kan leva, pollinera och göra sin skillnad. 

Så vad kan jag (och du) göra, i det lilla och ganska enkla? 

• bygga bihotell, i stort och i smått, i olika former, miljöer

• plantera varierad blomsterprakt ute. 

• be markägare i trakten så insektsglada växter. 

• peppa för oklippta gräsmattor i staden och dess nära områden. Så blommor där. 

• be kommunen så smarta insektsglada växter i området i hamnen som inte får beträdas (slukhålet), t ex genom ett medborgarförslag eller genom att prata med enskilda politiker som vill driva frågan om natur och miljö

• ordna - själv eller inspirera andra - bikupor på landet och i stan, kanske i trädgården, på ett hustak eller nära en blomsteräng

• inspirera markägare och trädgårdsfolk att så blomsterängar, odla olika blomster och grödor. Inte bara en sort, gärna flera.

• uppmärksamma viktiga blomsterängar och sådana som gör, tex via Naturskyddsföreningen eller andra viktiga organisationer

• be markägare arrendera ut odlingsbitar för personer att lokalodla, utan inblandning av kemikalier (ordna odlingslotter nära staden)

• ordna föreläsningar om vikten av insekter och vad var och en kan göra

• hitta finansiering för inköp av lämpliga frön till en blomsteräng, på egen eller annans mark, kanske i en skogskant eller längs en lantsortsväg (tillsammans med markägaren, förstås)

• fundera över närområdets diken, våtmarker, mm

• gå med i en förening eller grupp av människor som vill driva miljöfrågor ur olika perspektiv

Och… 

• se till (peppa, inspirera, tvinga, insistera) kommunen att föra en ordentlig miljöpolitik

• peppa fler att läsa Klimatboken och göra skillnad själva

Ja, jag är bara en enkel liten människa utan särskilt mycket insektskunskap. Jag fattar i varje fall att vi är illa ute och måste ta tag i många klimatfrågor samtidigt. Hur tänker du om insektsfrågorma och klimatet?

Läs Klimatboken, vetja! Den finns i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. Förstås.

Anette 

Böcker av Dave Goulson 

Silent Earth (Tyst jord) 

Den vilda trädgården 

Galen i insekter

Galen i humlor

Den stora humleresan

Välkommen till 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje, 

så ordnar jag böckerna åt dig. 

Klimatboken; Beverly Law. Professor emeritus i global förändringsbiologi och forskning på markbundna system

Klimatboken; Beverly Law. Professor emeritus i global förändringsbiologi och forskning på markbundna system vid Oregon State University.

Skogen. 

Jag mötte en skogsplats, där träden stod tätt. Det växte inget under granarna; mossa, barr och en trollvärld mötte mig. Det är inte min skog, men allemansrätten ger mig rätten att vistas där. Det ligger på mitt ansvar att se till att jag inte förstör. Marken är inte min, någon annan äger den. Den är en del av en enskild persons ägande men den är också en viktig del av vår allas natur. Den ger också oss en möjlighet att leva och andas på den här jorden. Den är större än allt, viktigare än allt. 

Hur gör man avvägningen mellan den lilla ägarens rättigheter, ställt i relation till naturens, jordens och våra andras rättigheter. Skogen gör att vi kan andas. Skogen gör att vi kan leva här. Hur ställer vi det i relation till äganderätt och kommersialismen? Småbrukare är en sak och storföretag en annan, men de äger något viktigt för oss alla. 

Skogen är viktig för klimatet. Skogen är en andrumsplats. Skogen ägs av någon. Vi tillåts vara där via allemansrätten, trots att den ägs av någon. Skogen är djurens och växternas plats. I skogen finns vatten, vårt allas vatten. I skogen finns vandringvägar och boplatser för djuren. 

Allt förändras när avverkning sker. Klimatet, miljön för människan, djuren och växterna. Andningsrummet. Vattnet, stigarna, marken och koldioxiden. 

Ja, avverkning måste få ske, hur ska ägaren annars kunna få avkastning och kunna finansiera sin skog vidare. Frågan är bara hur. Som om något i den här världen är bara. 

Hur vårdar vi tillsammans det som ägs av någon annan? Kan staten äga de skogar som måste skyddas? Vad händer med den lilla ägaren då? 

A..

Klimatboken; Johan Rockström. Chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning och professor vid universitetet i Potsdam

 

Tröskelpunkter och återkopplingar. 

Jag läser artikeln om tröskelpunkter, sådana som får jordens system att ramla omkull. Jag ser tabeller om koldioxid, medeltemperatur, havsförsuring, avskogning och metanggaser. Med mera. Jag ser världsbefolkningen, förbrukning av konstgödsel, färskvattenförbrukning och transporter. Med mera.

Jag ser hur vi, människan, har drivit på för (det som kallas) vår utveckling, med föroreningar och förändringar av jordsystemet som följd. Jag ser hur vi har missbrukat naturen och de system som den har skapat självt. 

Jag hör kunniga människor, forskare och professorer med mångåring erfarenhet, berätta om tröstelpunkter, hur systemen påverkar varandra och vilka konsekvenser det ger för framtiden. För våra barn och barnbarn. Jag har ingen anledning att betvivla deras kunskap- 

Nej, det må vara att vi inte vet hela bilden. Ja, klimatförändringar har hänt förr på jorden. Det som händer nu har dock människan, vi, åstadkommit under en ganska kort tidsperiod. Vi har drivit på, sabbat systemet, och behöver dra i handbromsen för att inte tippa över på ett sätt som vi inte kan förutse hur det blir. 

De här motargumenten, de som säger att vi inte behöver, att de kanske inte händer nu, inte med mig, dig och våra barn, vad är det egentligen? Är det för att problemet - den konkreta tippningen, resultatet & förödelsen - ligger för långt bort i tid så att vi inte kan se den, trots att den samlade vetenskapen har konstaterat att vi måste ta krafttag nu? 

" Det är nu vi avgör om våra barn och deras barn ska få överta en planet vars tillstånd fortsätter att förändras på ett sådant sätt att den blir allt mindre beboelig."

Vem är du och jag att säga emot det? Vet vi - vanliga människor - mer än den samlade vetenskapen? 

Jag säger inte emot. Jag fattar problemet, backar gärna från alla tillväxtkrav och bidrar med kunskap och agerande efter min bästa förmåga. 

A...

Att ha en supportergrupp omkring sig.

 Att ha en supportergrupp omkring sig. 

Jag deltog nyligen i ett samtal om aktivism. Det var en demokratifrukost där vi talade om demokratifrågor, där aktivism ingår som en viktig del. Artiklar, demonstrationer, samtal, plakat, affischer, teater, med mera, är viktiga alternativ där syftet är att påverka. 

Samtalet, insikt om olika ståndpunkter och begrundande av dessa, är viktigt. En kvarliggande tanke hos mig kommer från en av deltagarna som talade om den gemensamma gruppen, vi skulle kunna kalla den för vår egna supportergrupp. Det är en grupp där man kan samtala, med högt i tak, där man kan stöta och blöta frågor utan att hamna i onåd eller utsättas för hårdhänt kritik om man råkar säga eller tänka fel saker. En grupp att provtänka i och en grupp att stöttas av. 

Han som talte i demokratifrukosten berättade att han Pridetidens början hade varit med i demonstrationer för allas lika värde, där de inledningsvis hade blivit hårt ansatta utifrån, men där de tillsammans var en kärna av människor som brydde sig om. Det fanns en stor trygghet i den gemensamma gruppen, utan den hade han inte orkat. 

Miljömagasinet 27/1-23

Det är en viktig del för gott ledarskap, konstruktiv aktivism eller rättighetssträvanden, tänker jag. Det, att det finns människor omkring en som bekräftar att och vad man kan, att man går i en schyst riktning eller att man pratar framåtsyftande om de saker som uppstår längs vägen. En trygg plats, trygga personer och möjlighet att samtala tillsammans. 

Varje människa, varje grupp, varje uppgift behöver ett supportergäng. Ingen går framåt utan stöd.

Kan man ordna en supportergrupp till personer som har viktiga roller, som (onödigtvis) tvivlar på sig själv? Vem fattar att man behöver en sådan grupp och vem organiserar den? 

Vem är du supporter till idag? 

 

Anette Grinde 

#demokratiskasamtal #magiskasamtal #vimåsteprata #supporter #demokratifrukost #kulturtorget #platsendärsamtalförs 

#miljömagasinet #januari   

Klimatboken; Naomi Oreskes. Professor i vetenskapshistoria och affilerad professor i jord- och planetvetenskap...

 

Varför ingrep de inte? Varför ingriper de inte? Varför drar vi inte i handbromsen? Varför görs så lite? 

Artikeln av Naomi Oreskes talar om just det, Varför ingrep de inte, vad kommer framtida historiker att fråga sig? 

De ingrep inte för att det pågick motstridiga aktiviteter där mörkläggning, förnekande och vilseledande information la beslag på en stor del av informationsutrymmet. De ödelade frågorna, sådde tvivel och gjorde att förvirring uppstod. De lade ofantliga summor pengar och tid på att sprida felaktig information. Det har allvarligt försenat processen och det har skapat förutsättningar för fortsatt förödande verksamhet för jordens väl. 

Det räcker inte att det finns många små människor som drar sitt strå till stacken. Det behövs också, men det räcker inte med bara det. Det räcker inte att bara du och jag anstränger oss. Det är oerhört viktigt att vi väljer starka ledare för de politiska besluten, sådana människor som klarar att lyfta de obekväma frågorna och fatta de likaledes obekväma besluten. 

Sprid ordet att det är tid nu; det är mycket hög tid att fatta de obekväma besluten. De lär vara många beslut som behöver fattas om jorden ska kunna vara beboelig för framtida generationer - människor, djur och natur. 

Tiden för mörkläggning, förnekanden och vilseledande information är förbi. Tiden där syftet med orden är förvirring och tvivel hör till historien. Det är inte längre bara vi små som behöver göra. Tiden är kommen för de stora kloka besluten - från varje företagare, stor som liten, från varje politiker, stor som liten och från varje ledare oavsett nivå. Låt oss leda oss själva och andra så att jorden finns kvar också för våra kommande generationer. 

Att veta att en fara står vid dörren och inte agera. Vad är det? 

Varför ingrep de inte? Ja, för att makt och pengar frestade dem för hårt. Det egna gynnandet var lättare än att tänka kring människornas, djurens, naturens - ja, alltets väl. 

Nu har vi katastrofen i vårt knä, den är här. Så hur gör vi nu? 

Vad ska vi säga till våra barn och barnbarn - varför gjorde vi inget, när vi visste? 

A..

Klimatboken; Michael Oppenheimer. Atmosfärforskare, professor i geovetenskap

 

Michael Oppenheimer. Atmosfärforskare, professor i geovetenskap och internationella frågor vid Princeton University. Medverkande i FNs klimatpanel. 

Oppenheimer berättar att världen visste för länge sedan, men inte ville - och inte heller nu vill - göra något åt saken. De såg inte, ser inte ens nu, att det är viktigt att göra något åt saken. Det är som att man helt blundar för utvecklingen, att vår planet kommer att bli obeboelig - för oss, för naturen och för djuren. 

Vad är det som gör världens ledarskikts - kanske mest politikens och näringslivets - svårighet att se att vi måste göra. Ja, näringslivets situation är personlig; makt, position och pengar spelar roll. Det föder mer intresse för just det makten, positionerna och pengarna - och gör det svårt att se alla konsekvenser. Vi vet nu konsekvenserna, ja, vi har vetat det länge. Vad gör man om näringslivet, kommersen, inte ser och förstår vad som behöver göras och politiken inte törs, för att det då blir obekvämt för folk i gemen och för näringslivet som måste tänka i nya banor? Ja, man måste, trots risken att inte bli omvald. 

Vad händer annars med kommande generationer, när jordklotet blir obeboeligt - helt enkelt en vidrig plats att vara på? 

När jag läser artikeln i Klimatboken, skriven av Oppenheimer, så förundras jag av att man länge har vetat, men ändå valt att inte agera. 

Oppenheimer skriver om trångsynthet, lögner, privata intressen som förpestar samtalet, med mera. Hur kan vi acceptera att de som inte vill medverka tillåts motverka? 

Näringslivet och politikerna har vetat, ja, alla ledarskikt har vetat. Vetenskapen har vetat. Och man - näringsliv och politik - har ändå valt att inte agera. 

Vilka är det som ska ställas till svars? Är det någon poäng att ställa någon till svars? Hur kommer vi framåt om vi inte ser bakåt? Nåväl, nu har vi inte tid med sådana frågor, vi har bara en skyldighet; att sätta fart och göra. 

A..

Klimatboken; Beth Sharpio, professor i ekologi och evolutionsbiologi

 

Vår inverkan på evolutionen. Beth Sharpio, professor i ekologi och evolutionsbiologi, ordar i Klimatboken, liksom Elizabeth Kolberg, författare. Elizabeth skriver om Civilisation och utdöende. 

Jag läser om massutdöenden, om djuren som utrotas över tid. Ibland för att världen själv har förändrats, men i huvudsak för att vi människor har tagit för oss på ett sätt som inte fungerar. De - vi - har trott sig/oss vara större än naturen och därmed förstört naturens och djurens livsförutsättningar. Igen och igen. 

Det senaste århundradet har vi gjort det rätt rejält. Artikeln berättar att, men inte hur vi ska komma till rätta med problematiken. Ja, det är nästan omöjligt att veta hur, men vi vet att vi måste. Det är något stort, något vi verkligen måste göra, för att inte utrota djurarter och natur - och för att vi inte ska göra vår gemensamma jord obeboelig. Det är ju det som händer. 

Alltet hänger förstås ihop med helheten, temperaturerna, koldioxiden, föroreningarna, plasten och städerna. Vi tränger ut djuren och naturen, med förödelse som följd. Hur ger vi djuren och naturen den vila och den plats de behöver? 

Varför anser vi (nja, inte jag och inte alla) att människan har större rätt till platsen än vad naturen och djuren har?  Hur samsas vi? 

En råtta utrotades. Klimatförändringen är orsaken. Är det så farligt att en råtta har försvunnit? Ja, vem är människan att bestämma vilka arter som ska finnas? Och varför har den försvunnit? Vi kan inte se vilka andra arter som kommer att dö ut för att de inte hanterar skräp, plats, föroreningar, utsläpp, havsnivåer och värme. Vi, människan, förstör andra arters och vårt eget livsrum. Vi gör planeten obeboelig. 

Vi är inte ensamma här. Vi klarar oss inte utan djuren och naturen, hela systemet hänger ihop. Det är rätt bra om vi inte sabbar det. 

Det är hög tid att vi skärper oss, eller vad tycker du? Känns det verkligen ok att vi sabbar för de som kommer sen, våra kommande generationer? 

Nej, det tycker jag inte. 

A..

Klimatprat

Jag öppnar Klimatboken, skapad av Greta Thunberg, och börjar min läsning. Ett kapitel i taget. Den innehåller fakta, reflektioner, kanske kan vi också kalla det krönikor från forskare. Den är tung ur flera perspektiv. Vi ska tala om den i en bokcirkel. Det lär finnas saker att tala om här. 

Allt liv är sprunget ur koldioxiden, läser jag i artikeln av Peter Brannen, vetenskapsjournalist. Djur, natur och människor, ja, alltet. När vi mixtrar med detta, ger det andra variabler att spela med, riskerar vi att köra slut på världen. Kanske inte under min tid på jorden, men under överskådlig tid. Då gäller det ändå ganska snart, när nära anhöriga finns kvar på jorden. Det är nu vi måste försöka göra något åt saken. I stort och i smått, på alla håll och kanter, för det är så man gör. Alla behöver bidra på sitt sätt. Vilket är ditt sätt? 

Mitt är att försöka göra så gott jag kan. Lite är inte nog, mer kan behövas. Mitt är också att samtala om saken, se vad andra kan och vad vi kan göra tillsammans. Höja blicken, helt enkelt. Höja blicken och få upp ögonen på skador och förutsättningar. 

Jag pratar ofta om nätet-shopping och transporter, ser enkelheten som ett gissel. Jag är oförtjust eftersom det inte ger mig det samhälle jag önskar; en ren värld och en värld med små butiker kvar i vår stad. Jag tänker att det enkla också gör det lätt att bortse från konsekvenserna. Att jag som liten människa inte ser vilken skada det gör. Ja, kanske du också. Bara jag är ju inte så mycket. Problemet är att det finns så många fler som också handlar på nätet. Ja, nej, jag gör inte det, men många andra. Det blir väldigt många transporter, väldigt mycket onödigt, väldigt många emballage och väldigt många returer. En väg till, där det också visar sig att varorna slängs (av olika skäl). 

Kan du se att det rör dig och ditt ansvar för vår gemensamma miljö? 

På baksidan av Klimatboken står om vikten att sprida ordet. Det är så det ger ringar på vattnet, fler fattar och gör. Jag håller med om det och pratar ofta om att enskilda människor har större påverkansmölighet än de tror. Oftast, inte alltid, för det är också många som gör. De fattar ju att de kan. 

Om en liten flicka i gul regnrock sittande utanför riksdagen kan skaka om världen som hon har gjort, vad borde då inte en hel regering kunna? Och du och jag? 

A..

DN 12/1-23. Forskare: Räkna med att dina klädreturer slängs. 

https://www.dn.se/ekonomi/forskare-rakna-med-att-dina-kladreturer-slangs/

#klimatprat #klimatcirkeln #klimatboken #gretathunberg #miljöfrågor #platsendärsamtalförs #kulturtorget 

Söndag. Stort tack till paret i den lilla röda bilen.

 Söndag 15/1-23.

Det var strålande sol. Jag orkade lyfta min kropp från stolen och häva på mig springskorna. Det värsta är ju att ta sig utanför dörren, sen går det lättare. Min springrutt gick ner mot Rörvik. Det var ingen sjö på ängarna vid gäddvattnet, inga bilar längs vägen och inga jakthundar på drift. Ja, inga rådjur eller förrymda kor heller, för den delen. Halvvägs till Rörvik en äldre herre med rollator, dock. Jag noterade att han var ute på en oavsiktlig långpromenad, tänkte att han nog behövde hjälp. Han hävdade att han klarade sig fint. Jag sprang vidare. 

Han hade orimligt långt kvar, tyckte jag, så jag stoppade nästa bil, en lite fin röd, som kom. Jag hörde mig för om de kunde överväga att vända om de mötte honom och köra honom hem. De fick lite funderingstid, till när de mötte honom några km bort. 

Jag vände i Rörvik, sprang hemåt igen. Jag noterade att mannen inte hade fått skjuts när jag mötte honom igen. Han hade låg hastighet framåt.Vi stoppar en bil, sa jag. Kan man göra så, sa han. Javisst, javisst, sa jag. Den lilla röda bilen kom tillbaka! Tjohoj, de hade vänt och packat om i sin bil för att göra dagens goda gärning: att plocka upp den äldre herr'n med rollator (och hans korg med burkar, sannolikt plockat från diket. Städning, ja! Pepp för alla som städar!) och köra honom hem. 

Det är i Roslagsbro det händer, eller hur? Det är där folk hjälper de som hjälpas bör. (Ja, ja, det händer överallt, förstås.) 

Stort tack till paret i den lilla röda bilen som packade in mannen med rollatorn i bilen och körde honom hem. Ni var inte tvungna, ni valde att hjälpa en medmänniska. Stort tack, för det. 

Anette 

Lördag. Tack, för din idoghet. Väldigt mycket tack, för allt ditt plockande.

 14/1-23. Lördag.

Jag färdades längs vägen, åkte förbi busshållplatsen vid Brogården, tänkte; men, vafalls, vem har lämnat en soppåse vid bussholken, varför kan de inte ta den dit den ska?  

Jag kände hur reptilen inom mig drog igång, men den fick strax lägga sig till ro. Det var skönt att veta hur det var, att det var något himla bra istället för något att bli arg över. Jag blev glad, förstås. 

Två sekunder senare kommer nämligen den där fantastiska människan gåendes längs vägen med ännu en soppåse. Hon vinkar glatt, ser ut som en solstråle. Ja, ni vet, hon som ofta städar bygdens diken, plockar skräp, samlar och gör. 

Hon är en stjärna!

Tack, för din idoghet. Väldigt mycket tack, för allt ditt plockande.

Vi andra kanske kan försöka lokalisera de där folket som slänger skräpet i dikena. Är det någon som kommer hemifrån någon som bor i bygden, tro? Kan den som bor med hen ta ett köksbordsprat om det, kanske? 

Pepp för en fin dag. Glöm inte rätt solskyddsfaktor för dagen.

A..