lördag 28 januari 2023

Klimatboken; Beverly Law. Professor emeritus i global förändringsbiologi och forskning på markbundna system

Klimatboken; Beverly Law. Professor emeritus i global förändringsbiologi och forskning på markbundna system vid Oregon State University.


Skogen. 

Jag mötte en skogsplats, där träden stod tätt. Det växte inget under granarna; mossa, barr och en trollvärld mötte mig. Det är inte min skog, men allemansrätten ger mig rätten att vistas där. Det ligger på mitt ansvar att se till att jag inte förstör. Marken är inte min, någon annan äger den. Den är en del av en enskild persons ägande men den är också en viktig del av vår allas natur. Den ger också oss en möjlighet att leva och andas på den här jorden. Den är större än allt, viktigare än allt. 

Hur gör man avvägningen mellan den lilla ägarens rättigheter, ställt i relation till naturens, jordens och våra andras rättigheter. Skogen gör att vi kan andas. Skogen gör att vi kan leva här. Hur ställer vi det i relation till äganderätt och kommersialismen? Småbrukare är en sak och storföretag en annan, men de äger något viktigt för oss alla. 

Skogen är viktig för klimatet. Skogen är en andrumsplats. Skogen ägs av någon. Vi tillåts vara där via allemansrätten, trots att den ägs av någon. Skogen är djurens och växternas plats. I skogen finns vatten, vårt allas vatten. I skogen finns vandringvägar och boplatser för djuren. 

Allt förändras när avverkning sker. Klimatet, miljön för människan, djuren och växterna. Andningsrummet. Vattnet, stigarna, marken och koldioxiden. 

Ja, avverkning måste få ske, hur ska ägaren annars kunna få avkastning och kunna finansiera sin skog vidare. Frågan är bara hur. Som om något i den här världen är bara

Hur vårdar vi tillsammans det som ägs av någon annan? Kan staten äga de skogar som måste skyddas? Vad händer med den lilla ägaren då? 

A..



måndag 23 januari 2023

Klimatboken; Johan Rockström. Chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning och professor vid universitetet i Potsdam

 

Tröskelpunkter och återkopplingar

Jag läser artikeln om tröskelpunkter, sådana som får jordens system att ramla omkull. Jag ser tabeller om koldioxid, medeltemperatur, havsförsuring, avskogning och metanggaser. Med mera. Jag ser världsbefolkningen, förbrukning av konstgödsel, färskvattenförbrukning och transporter. Med mera.

Jag ser hur vi, människan, har drivit på för (det som kallas) vår utveckling, med föroreningar och förändringar av jordsystemet som följd. Jag ser hur vi har missbrukat naturen och de system som den har skapat självt. 

Jag hör kunniga människor, forskare och professorer med mångåring erfarenhet, berätta om tröstelpunkter, hur systemen påverkar varandra och vilka konsekvenser det ger för framtiden. För våra barn och barnbarn. Jag har ingen anledning att betvivla deras kunskap- 

Nej, det må vara att vi inte vet hela bilden. Ja, klimatförändringar har hänt förr på jorden. Det som händer nu har dock människan, vi, åstadkommit under en ganska kort tidsperiod. Vi har drivit på, sabbat systemet, och behöver dra i handbromsen för att inte tippa över på ett sätt som vi inte kan förutse hur det blir. 

De här motargumenten, de som säger att vi inte behöver, att de kanske inte händer nu, inte med mig, dig och våra barn, vad är det egentligen? Är det för att problemet - den konkreta tippningen, resultatet & förödelsen - ligger för långt bort i tid så att vi inte kan se den, trots att den samlade vetenskapen har konstaterat att vi måste ta krafttag nu? 

" Det är nu vi avgör om våra barn och deras barn ska få överta en planet vars tillstånd fortsätter att förändras på ett sådant sätt att den blir allt mindre beboelig."

Vem är du och jag att säga emot det? Vet vi - vanliga människor - mer än den samlade vetenskapen? 

Jag säger inte emot. Jag fattar problemet, backar gärna från alla tillväxtkrav och bidrar med kunskap och agerande efter min bästa förmåga. 

A...

söndag 22 januari 2023

Att ha en supportergrupp omkring sig.

 Att ha en supportergrupp omkring sig. 




Jag deltog nyligen i ett samtal om aktivism. Det var en demokratifrukost där vi talade om demokratifrågor, där aktivism ingår som en viktig del. Artiklar, demonstrationer, samtal, plakat, affischer, teater, med mera, är viktiga alternativ där syftet är att påverka. 


Samtalet, insikt om olika ståndpunkter och begrundande av dessa, är viktigt. En kvarliggande tanke hos mig kommer från en av deltagarna som talade om den gemensamma gruppen, vi skulle kunna kalla den för vår egna supportergrupp. Det är en grupp där man kan samtala, med högt i tak, där man kan stöta och blöta frågor utan att hamna i onåd eller utsättas för hårdhänt kritik om man råkar säga eller tänka fel saker. En grupp att provtänka i och en grupp att stöttas av. 


Han som talte i demokratifrukosten berättade att han Pridetidens början hade varit med i demonstrationer för allas lika värde, där de inledningsvis hade blivit hårt ansatta utifrån, men där de tillsammans var en kärna av människor som brydde sig om. Det fanns en stor trygghet i den gemensamma gruppen, utan den hade han inte orkat. 


Miljömagasinet 27/1-23
Det är en viktig del för gott ledarskap, konstruktiv aktivism eller rättighetssträvanden, tänker jag. Det, att det finns människor omkring en som bekräftar att och vad man kan, att man går i en schyst riktning eller att man pratar framåtsyftande om de saker som uppstår längs vägen. En trygg plats, trygga personer och möjlighet att samtala tillsammans. 


Varje människa, varje grupp, varje uppgift behöver ett supportergäng. Ingen går framåt utan stöd.


Kan man ordna en supportergrupp till personer som har viktiga roller, som (onödigtvis) tvivlar på sig själv? Vem fattar att man behöver en sådan grupp och vem organiserar den? 


Vem är du supporter till idag? 

 

Anette Grinde 







#demokratiskasamtal #magiskasamtal #vimåsteprata #supporter #demokratifrukost #kulturtorget #platsendärsamtalförs 


#miljömagasinet #januari   



lördag 21 januari 2023

Klimatboken; Naomi Oreskes. Professor i vetenskapshistoria och affilerad professor i jord- och planetvetenskap...

 

Varför ingrep de inte? Varför ingriper de inte? Varför drar vi inte i handbromsen? Varför görs så lite? 

Artikeln av Naomi Oreskes talar om just det, Varför ingrep de inte, vad kommer framtida historiker att fråga sig? 

De ingrep inte för att det pågick motstridiga aktiviteter där mörkläggning, förnekande och vilseledande information la beslag på en stor del av informationsutrymmet. De ödelade frågorna, sådde tvivel och gjorde att förvirring uppstod. De lade ofantliga summor pengar och tid på att sprida felaktig information. Det har allvarligt försenat processen och det har skapat förutsättningar för fortsatt förödande verksamhet för jordens väl. 

Det räcker inte att det finns många små människor som drar sitt strå till stacken. Det behövs också, men det räcker inte med bara det. Det räcker inte att bara du och jag anstränger oss. Det är oerhört viktigt att vi väljer starka ledare för de politiska besluten, sådana människor som klarar att lyfta de obekväma frågorna och fatta de likaledes obekväma besluten. 

Sprid ordet att det är tid nu; det är mycket hög tid att fatta de obekväma besluten. De lär vara många beslut som behöver fattas om jorden ska kunna vara beboelig för framtida generationer - människor, djur och natur. 

Tiden för mörkläggning, förnekanden och vilseledande information är förbi. Tiden där syftet med orden är förvirring och tvivel hör till historien. Det är inte längre bara vi små som behöver göra. Tiden är kommen för de stora kloka besluten - från varje företagare, stor som liten, från varje politiker, stor som liten och från varje ledare oavsett nivå. Låt oss leda oss själva och andra så att jorden finns kvar också för våra kommande generationer. 

Att veta att en fara står vid dörren och inte agera. Vad är det? 

Varför ingrep de inte? Ja, för att makt och pengar frestade dem för hårt. Det egna gynnandet var lättare än att tänka kring människornas, djurens, naturens - ja, alltets väl. 

Nu har vi katastrofen i vårt knä, den är här. Så hur gör vi nu

Vad ska vi säga till våra barn och barnbarn - varför gjorde vi inget, när vi visste? 

A..





fredag 20 januari 2023

Klimatboken; Michael Oppenheimer. Atmosfärforskare, professor i geovetenskap

 

Michael Oppenheimer. Atmosfärforskare, professor i geovetenskap och internationella frågor vid Princeton University. Medverkande i FNs klimatpanel

Oppenheimer berättar att världen visste för länge sedan, men inte ville - och inte heller nu vill - göra något åt saken. De såg inte, ser inte ens nu, att det är viktigt att göra något åt saken. Det är som att man helt blundar för utvecklingen, att vår planet kommer att bli obeboelig - för oss, för naturen och för djuren. 

Vad är det som gör världens ledarskikts - kanske mest politikens och näringslivets - svårighet att se att vi måste göra. Ja, näringslivets situation är personlig; makt, position och pengar spelar roll. Det föder mer intresse för just det makten, positionerna och pengarna - och gör det svårt att se alla konsekvenser. Vi vet nu konsekvenserna, ja, vi har vetat det länge. Vad gör man om näringslivet, kommersen, inte ser och förstår vad som behöver göras och politiken inte törs, för att det då blir obekvämt för folk i gemen och för näringslivet som måste tänka i nya banor? Ja, man måste, trots risken att inte bli omvald. 

Vad händer annars med kommande generationer, när jordklotet blir obeboeligt - helt enkelt en vidrig plats att vara på? 

När jag läser artikeln i Klimatboken, skriven av Oppenheimer, så förundras jag av att man länge har vetat, men ändå valt att inte agera. 

Oppenheimer skriver om trångsynthet, lögner, privata intressen som förpestar samtalet, med mera. Hur kan vi acceptera att de som inte vill medverka tillåts motverka? 

Näringslivet och politikerna har vetat, ja, alla ledarskikt har vetat. Vetenskapen har vetat. Och man - näringsliv och politik - har ändå valt att inte agera. 

Vilka är det som ska ställas till svars? Är det någon poäng att ställa någon till svars? Hur kommer vi framåt om vi inte ser bakåt? Nåväl, nu har vi inte tid med sådana frågor, vi har bara en skyldighet; att sätta fart och göra. 

A..


onsdag 18 januari 2023

Klimatboken; Beth Sharpio, professor i ekologi och evolutionsbiologi

 

Vår inverkan på evolutionen. Beth Sharpio, professor i ekologi och evolutionsbiologi, ordar i Klimatboken, liksom Elizabeth Kolberg, författare. Elizabeth skriver om Civilisation och utdöende. 

Jag läser om massutdöenden, om djuren som utrotas över tid. Ibland för att världen själv har förändrats, men i huvudsak för att vi människor har tagit för oss på ett sätt som inte fungerar. De - vi - har trott sig/oss vara större än naturen och därmed förstört naturens och djurens livsförutsättningar. Igen och igen. 

Det senaste århundradet har vi gjort det rätt rejält. Artikeln berättar att, men inte hur vi ska komma till rätta med problematiken. Ja, det är nästan omöjligt att veta hur, men vi vet att vi måste. Det är något stort, något vi verkligen måste göra, för att inte utrota djurarter och natur - och för att vi inte ska göra vår gemensamma jord obeboelig. Det är ju det som händer. 

Alltet hänger förstås ihop med helheten, temperaturerna, koldioxiden, föroreningarna, plasten och städerna. Vi tränger ut djuren och naturen, med förödelse som följd. Hur ger vi djuren och naturen den vila och den plats de behöver? 

Varför anser vi (nja, inte jag och inte alla) att människan har större rätt till platsen än vad naturen och djuren har?  Hur samsas vi? 

En råtta utrotades. Klimatförändringen är orsaken. Är det så farligt att en råtta har försvunnit? Ja, vem är människan att bestämma vilka arter som ska finnas? Och varför har den försvunnit? Vi kan inte se vilka andra arter som kommer att dö ut för att de inte hanterar skräp, plats, föroreningar, utsläpp, havsnivåer och värme. Vi, människan, förstör andra arters och vårt eget livsrum. Vi gör planeten obeboelig. 

Vi är inte ensamma här. Vi klarar oss inte utan djuren och naturen, hela systemet hänger ihop. Det är rätt bra om vi inte sabbar det. 

Det är hög tid att vi skärper oss, eller vad tycker du? Känns det verkligen ok att vi sabbar för de som kommer sen, våra kommande generationer? 

Nej, det tycker jag inte. 

A..

tisdag 17 januari 2023

Klimatprat


Jag öppnar Klimatboken, skapad av Greta Thunberg, och börjar min läsning. Ett kapitel i taget. Den innehåller fakta, reflektioner, kanske kan vi också kalla det krönikor från forskare. Den är tung ur flera perspektiv. Vi ska tala om den i en bokcirkel. Det lär finnas saker att tala om här. 

Allt liv är sprunget ur koldioxiden, läser jag i artikeln av Peter Brannen, vetenskapsjournalist. Djur, natur och människor, ja, alltet. När vi mixtrar med detta, ger det andra variabler att spela med, riskerar vi att köra slut på världen. Kanske inte under min tid på jorden, men under överskådlig tid. Då gäller det ändå ganska snart, när nära anhöriga finns kvar på jorden. Det är nu vi måste försöka göra något åt saken. I stort och i smått, på alla håll och kanter, för det är så man gör. Alla behöver bidra på sitt sätt. Vilket är ditt sätt? 

Mitt är att försöka göra så gott jag kan. Lite är inte nog, mer kan behövas. Mitt är också att samtala om saken, se vad andra kan och vad vi kan göra tillsammans. Höja blicken, helt enkelt. Höja blicken och få upp ögonen på skador och förutsättningar. 

Jag pratar ofta om nätet-shopping och transporter, ser enkelheten som ett gissel. Jag är oförtjust eftersom det inte ger mig det samhälle jag önskar; en ren värld och en värld med små butiker kvar i vår stad. Jag tänker att det enkla också gör det lätt att bortse från konsekvenserna. Att jag som liten människa inte ser vilken skada det gör. Ja, kanske du också. Bara jag är ju inte så mycket. Problemet är att det finns så många fler som också handlar på nätet. Ja, nej, jag gör inte det, men många andra. Det blir väldigt många transporter, väldigt mycket onödigt, väldigt många emballage och väldigt många returer. En väg till, där det också visar sig att varorna slängs (av olika skäl). 

Kan du se att det rör dig och ditt ansvar för vår gemensamma miljö? 

På baksidan av Klimatboken står om vikten att sprida ordet. Det är så det ger ringar på vattnet, fler fattar och gör. Jag håller med om det och pratar ofta om att enskilda människor har större påverkansmölighet än de tror. Oftast, inte alltid, för det är också många som gör. De fattar ju att de kan. 

Om en liten flicka i gul regnrock sittande utanför riksdagen kan skaka om världen som hon har gjort, vad borde då inte en hel regering kunna? Och du och jag? 

A..




DN 12/1-23. Forskare: Räkna med att dina klädreturer slängs. 

https://www.dn.se/ekonomi/forskare-rakna-med-att-dina-kladreturer-slangs/


#klimatprat #klimatcirkeln #klimatboken #gretathunberg #miljöfrågor #platsendärsamtalförs #kulturtorget 

söndag 15 januari 2023

Söndag. Stort tack till paret i den lilla röda bilen.

 Söndag 15/1-23.


Det var strålande sol. Jag orkade lyfta min kropp från stolen och häva på mig springskorna. Det värsta är ju att ta sig utanför dörren, sen går det lättare. Min springrutt gick ner mot Rörvik. Det var ingen sjö på ängarna vid gäddvattnet, inga bilar längs vägen och inga jakthundar på drift. Ja, inga rådjur eller förrymda kor heller, för den delen. Halvvägs till Rörvik en äldre herre med rollator, dock. Jag noterade att han var ute på en oavsiktlig långpromenad, tänkte att han nog behövde hjälp. Han hävdade att han klarade sig fint. Jag sprang vidare. 

Han hade orimligt långt kvar, tyckte jag, så jag stoppade nästa bil, en lite fin röd, som kom. Jag hörde mig för om de kunde överväga att vända om de mötte honom och köra honom hem. De fick lite funderingstid, till när de mötte honom några km bort. 

Jag vände i Rörvik, sprang hemåt igen. Jag noterade att mannen inte hade fått skjuts när jag mötte honom igen. Han hade låg hastighet framåt.Vi stoppar en bil, sa jag. Kan man göra så, sa han. Javisst, javisst, sa jag. Den lilla röda bilen kom tillbaka! Tjohoj, de hade vänt och packat om i sin bil för att göra dagens goda gärning: att plocka upp den äldre herr'n med rollator (och hans korg med burkar, sannolikt plockat från diket. Städning, ja! Pepp för alla som städar!) och köra honom hem. 

Det är i Roslagsbro det händer, eller hur? Det är där folk hjälper de som hjälpas bör. (Ja, ja, det händer överallt, förstås.) 

Stort tack till paret i den lilla röda bilen som packade in mannen med rollatorn i bilen och körde honom hem. Ni var inte tvungna, ni valde att hjälpa en medmänniska. Stort tack, för det. 

Anette 









lördag 14 januari 2023

Lördag. Tack, för din idoghet. Väldigt mycket tack, för allt ditt plockande.

 14/1-23. Lördag.


Jag färdades längs vägen, åkte förbi busshållplatsen vid Brogården, tänkte; men, vafalls, vem har lämnat en soppåse vid bussholken, varför kan de inte ta den dit den ska?  


Jag kände hur reptilen inom mig drog igång, men den fick strax lägga sig till ro. Det var skönt att veta hur det var, att det var något himla bra istället för något att bli arg över. Jag blev glad, förstås. 


Två sekunder senare kommer nämligen den där fantastiska människan gåendes längs vägen med ännu en soppåse. Hon vinkar glatt, ser ut som en solstråle. Ja, ni vet, hon som ofta städar bygdens diken, plockar skräp, samlar och gör. 


Hon är en stjärna!


Tack, för din idoghet. Väldigt mycket tack, för allt ditt plockande.


Vi andra kanske kan försöka lokalisera de där folket som slänger skräpet i dikena. Är det någon som kommer hemifrån någon som bor i bygden, tro? Kan den som bor med hen ta ett köksbordsprat om det, kanske? 


Pepp för en fin dag. Glöm inte rätt solskyddsfaktor för dagen.


A..


Svenska Pen. Biblioteken och angiveriet.

 

Jag lyssnade på Yttrandefrihetspodden - Biblioteken och angiveriet - där man talar om Tidöavtalet och idén om hur man däri tänker kring angiveri i det offentliga sammanhanget. Sjukvård, bibliotek, skolor, mm, ska alltså ange papperslösa om de kommer till dessa platser.


Personalen ska tvingas.


Nej, det här är inte verklighet, hittills bara en skrämmande dystopisk tanke som satts på pränt i några av våra viktigaste rum. Vi har därmed passerat gränser som inte ska passeras, tänker jag. Vad händer nu? Hur högt ska vi vråla? Vad ska vi säga och göra? Och när ska det göras?

Anna Troberg, ordföranden för DIK som fackligt samlar t ex bibliotekarier, och Jesper Bengtsson, ordförande Svenska PEN, talar om frågan utifrån sitt perspektiv. Lyssna på podden, vetja, du hittar länken längst ner i detta inlägg. Det är viktigt, och det finns fler perspektiv i förlängningen. Det rör inte bara biblioteken och de som jobbar där, det rör oss alla. Ett samhälle som bygger på angiveri är inte ett samhälle att önska. Vare sig för oss eller andra länder.



Låt oss provtänka kring angiveri, tänker jag. Hur kan vår regering ens tänka tanken högt? Jag tänker att det inte går, för att det inte är ett angiverisamhälle vi vill ha. Så många fel det kan bli. Det här får inte ske. 


Bara tanken är en icke önskvärd utveckling, t ex pga nuvarande lagstiftning och principer som har utgångspunkt i alla människors lika värde (alla har samma rätt, lagstiftning krockar), det är ett för stort steg bort från uppdraget och uppgifterna (bibliotekets uppdrag är böcker och kultur, sjukvården är sjukvård, skolan undervisning, mm - inte att ange - bedöma - människor) och människor måste få vara en del i samhället. 


Ett samhälle med angiverikrav på offentliganställda går i riktning mot otrygghet, rättsosäkerhet och folkdomstolar. Det skapar rädsla, splittring och brist på solidaritet i samhället. Det riskerar också att slå sönder arbetsgrupper, kanske någon kräver att någon annan anmäler, och därför anmäler hen. Vem hamnar under lupp nästa gång? Är det jag som ska ange eller anges då? Vi och dem-tänket krockar med principer som siktar på omsorg om människor, alla människor. Det är ju ett omsorgsfullt samhälle vi vill ha, eller hur?


Ja, vi har regler att följa, men angiveri söndrar grupp, arbetsplats, samhälle och land. Slår sönder trygghet och tillit, bit för bit. 


Vad säger du om angiveri? 


Här hittar du podden

https://www.svenskapen.se/senaste-nytt/2023/1/5/yttrandefrihetspodden-30-biblioteken-och-angiveriet




#SvenskaPen #yttrandefrihetspodden #angiveri #demokrati #jesperbengtsson #annatroberg #tidöavtalet. 



fredag 13 januari 2023

Fredag. Vad säger vi? Ska vi ta och göra lite skillnad idag?

Fredagen den 13e. Januari. 2023.


Det är lite molnigt idag, lite minusgrader också. Det ljusnar så sakta. Jag gick förbi det fallna trädet från igår, på min väg till bussen idag. Jag ville se vad och varför. Oj, tänker jag, hur många sågskär behöver man göra för att få bort ett träd? Hur mycket tid, vilka maskiner behövs? Vem kan? 


Vi har en väg som går runt i våra trakter, en runda på 4,6 km. Man kan välja annan väg när det ligger ett träd över vägen eller om en timmerbil står och lastar. En buss kanske inte kan runda, ty de har ju rutter och regler att förhålla sig till. De som gjorde skillnad igår hade kunnat välja annan väg. De skulle fram och förbi, vidare längs vägen. De var från trakten, så de kände till rundan och vad som var snabbast gjort. 


De vände inte. 


Istället tog de fram motorsågen och gjorde skillnad för mig och många andra. De la tid och kraft, med sin personliga specialistkompetens, på en uppgift som var samhällsupphandlad och inte deras. De gjorde det för att de hade omsorg i sitt sinne, inte bara tänkte på sitt. Ja, ja, de behövde komma framåt, men det kan man göra på olika sätt. 


De valde. 


Lättare vore att vända och dra rundan runt. Det gjorde de inte. Istället tog de fram motorsågen, en sågade, en drog, sågade, drog och sågade. Hur mycket sågning krävs för att flytta ett träd? 


De gjorde. 


De valde att göra något som gjorde skillnad för andra. Det låg inget tvång i det. De lade fysisk kraft och specifik kunskap, gjorde jobbet. För att det var en smart grej att göra. 


Sen drog de vidare för riktiga uppdrag. Sådana som var deras, jobb att fakturera. 


En stjärna i kanten ska de ha. Ja, t o m tre stjärnor vardera, kan de två gärna få. 


Vad säger vi? Ska vi ta och göra lite skillnad idag?


A.. 




torsdag 12 januari 2023

Min mamma kan inte läsa och skriva. Gulistan Kavak.


En kund kommer in i butiken och beställer barnboken Min mamma kan inte läsa och skriva. Jag skaffar ett eget ex. Den triggar igång känslor i mig. Hur har vi det, egentligen? Hur kan vi ha det så? 

Det finns ca 780 000 människor i Sverige som inte kan läsa eller skriva, läser jag på baksidan av den här boken. Jag undrar vilka de är och varför vi inte hjälper dem. Analfabetism i Sverige känns verkligen inte rätt. Är det för att vi inte når dem? Varför ger vi dem inte alla förutsättningar för läsningens och skrivandets konst? 

Vad vet jag? Vad gör jag? Hur påverkar jag vårt samhälle i det här hänseendet? Vad görs?

Känner jag någon av dessa? Nej. Gör du? 

Möter jag någon av dessa? Nej, eller kan jag veta det? 

Hur kan det komma sig att vårt samhälle tycker att analfabetism är ok? Tycker vi det? 

Hur drabbar de vuxnas anafabetism barnen? 

Känns det ok att barn tolkar åt sina föräldrar, t ex på sjukhus, i skolan eller hos myndigheter? Om det inte känns ok, varför låter vi de ske

Vad görs? 

Hur pratar du med dig själv och dina barn om analfabetism i världen och i Sverige? Hur pratar du om människor som inte kan och förstår en text, ett språk? Hur pratar jag om det? 

Hur mycket fattigare blir livet när vi inte kan läsa och skriva? 

Wikipedia skriver: En internationell undersökning publicerad 2013 konstaterade att 13% av Sveriges befolkning, motsvarande 780 000 personer i åldern 16-65 år, saknar tillräckliga läs- och skrivkunskaper för att klara sig i samhället. 

Läs Min mamma kan inte läsa och skriva. Berätta gör mig hur du tänker kring barnet som har en förälder som inte kan läsa eller skriva. 


#minmammakaninteläsaochskriva 
#gulistankavak 
#lavaförlag 
#roslagensbokhandel #norrtälje #kulturtorget #platsendärsamtalförs 








 

Torsdag. Livet är lätt ibland och komplicerat ibland.

 



Jag promenerar till bussen. Det är plus i luften, men halt på vägen. Dagen gryr. Himlen är klar, med en liten i bortre kanten. Han säger att det nog blir en fin dag idag, han som promenerar strax intill. Han ska promenera längre och jag ska till jobbet. Klockan närmar sig 8. Jag har vinkområde hemma, så jag behöver inte stå stilla och vänta. Jag går bussen till mötes. Jag brukar hinna 1,5 - 3 km innan den kommer och går ungefär samma tid hemifrån. Som man gör när man har inkörda vanor. Ibland är bussen lite försenad och ibland inte. Det är en bra grej med vinkområdet, så man gå av eller på där man vill. Gå en bit, eller välja att springa. Det är ju trist, kallare och mindre hälsosamt att bara stå och hänga i väntan på bussen. Särskilt när den inte kommer. 


Imorse hann jag typ tre km. Ja, det är ok, det kändes som om bussen var 5-10 minuter sen, men inte mer än så. Det visade sig att den var mer än en timme sen. Det var 7-bussen, inte 8-bussen som kom. Det hade legat ett träd över vägen som hindrat framkomligheten. Busschauffören hade ingen motorsåg med sig, väghållaren prioriterade bort fallna träd på den vägsträckan och passagerarna fick vänta bäst de ville. Vem som helst får ju inte hjälpa till att röja vägen, har jag förstått. Det ska vara särskilt folk till det. 7-bussen brukar det inte vara så himla mycket folk på, men 8-bussen är normalt full av ungdomar på väg till skolan. Det är skoltid igen, så det borde varit många som väntade. Jag hade inte tittat i SL-appen, det är inte sån´t jag gör. Jag bara går och tror att saker ska fungera. Det är min förväntan, den funkar oftast. Andra hade tydligen tittat i appen, så där låg nog information om att 8-bussen var inställd. 


Chauffören kommunicerade situationen med mig, alltså om tiden, trädet, sågningen och förseningen. Irritationslöst. Vare sig han eller jag var irriterade. Det är ju skönt att inte bli arg. Oj, sa jag, jag trodde att du var 8-bussen och att du därmed bara var några minuter sen. Han ringde till sin central (Sthlm) och försökte göra sig förstådd. Det gick sådär. Centralen försökte samtidigt omdirigera honom till en ort 5-6 mil söder om Norrtälje, bad honom köra en buss där alldeles inom kort. Det blev ju förstås alldeles ogörligt med 30 minuter kvar på den tur han just körde och med kanske 50 minuters körning för att komma till nästa. Det var som om centralen inte alls förstod var han befann sig, att han körde en linje och var den var belägen, vilka passagerare han hade i sin vård och varför, vilka problem som hade uppkommit längs färden och som att de trodde att bussen hade snurrande helikoptervingar. De hade tydligt inte någon situationsinsikt. Chauffören var tålmodig, jag undrar hur de pallar. 


Jag undrar över upphandlingar och nya människor med nya system, jag undrar över förståelse för chaufförens arbetssituation. Min, andras och centralens förståelse. Chauffören och linjen var gamla och bekanta, men vad hjälper det. Alla är olika, förstås. Alla mår olika för dagen, förhåller sig olika till stress och kostnader. Din kostnad är inte min, och vice versa, vem orkar (och kan) se hela bilden. Vem har ens tid (och lust) att se längre än näsan räcker? Det är ju ett heltidsjobb bara att ta hand om sig själv och sina egna tankar. 


Ett träd över vägen leder till förseningar. Här till en försenad och en inställd buss som normalt sett är full av ungdomar på väg till skolan och vuxna på väg till jobbet. När trädet inte röjs med skyndsamhet leder det till samhälls- och individkostnader; missad skolgång, föräldrar som måste skjutsa, folk som måste ta bilen, missade arbetsdagar, sjukhusbesök eller andra möten. Ja, det finns mer som spökar, miljön t ex. Fler bilar på vägen ger mer olja ur marken och mer skit i luften. Med mera, med mera. Bara för att vi inte får bort det fallna trädet över vägen. 


Livet är lätt ibland och komplicerat ibland. Ibland lätt för någon och komplicerat för en annan. Vad väljer vi att se, tänker jag idag. Vad väljer vi att strunta i och bara gå vidare? 


A..



söndag 8 januari 2023

Klimatet surrar i luften

Klimatet surrar i luften. Frågor och svar tål att funderas över, men vi vill inte att de förnekas. Vi frågar oss hur det går, tänker att vi kan göra skillnad. Inte själva, för det är mycket som ska göras, men var och en kan göra något.

Greta Thunberg har under de senaste åren varit en starkt drivande kraft. Hon började med att sitta utanför riksdagen. En liten flicka i gul regnrock kan lyfta frågorna, väcka oss, men vi andra måste hjälpa till med själva görandet. En enskild person kan göra stor skillnad, men många tillsammans kan göra mer.

Vi tänker utforska några av klimatets frågor under våren, med start i januari. Jag tänker att samtalet ska vara framåtsyftande: vad är bra för dig och mig att göra? Vad kan vi göra? Om Greta kan förändra och skapa så mycket uppmärksamhet som hon har gjort, så kan vi göra något. Litet är bättre än inget. Vad tänker du att du kan göra?

Jag tänker att vi ska, i det här samtalet, avstå att kritisera partier eller fundera över vem som varit bäst eller sämst. Ja, de goda erfarenheterna är bra att fånga, men vi kan avstå kritiken som inte genererar framåttankar. Vi vill gå framåt, lära oss hur vi påverkar vår framtid på ett läkande och positivt sätt. Jag, mina barn och barnbarn ska leva här, vi behöver läka det vi har förstört. Jag tänker att vi ska prata om vad vi kan göra, här och nu. Du och jag, alltså.

Vi kan demonstrera. Vi kan sätta oss utanför ett riksdags- eller kommunhus, på en väg, i en skog eller överlämna namnunderskrifter. Vi kan skriva artiklar, dra ner temperaturen, sälja bilen, sortera soporna och låta bli att köpa plast. Vi kan handla ekologiskt och lokalt. Vi kan öppna ögonen för att försöka se andra perspektiv. Vad ser du, hur tänker du?

Att se andra perspektiv är att betrakta från ett annat håll. Det är svårt, ibland omöjligt, särskilt om man inte ids eller bara har sig själv att prata med. Det du gör för en bättre värld kan jag också göra om du berättar om hur och varför. I samtal växer tanken, om vi lyssnar och vrider på perspektivet. Vad ser du, som jag missar?

Jag försöker tänka på vad och hur jag gör, varje dag och varje stund. Jag lyckas ibland och misslyckas ibland. Blir sur på mig själv, försöker igen. För att jag måste, vad vore jag annars? Det är inte säkert att det är på mig det alltid beror. Jag kanske inte har hela bilden, ser den andres perspektiv för att hen inte berättat eller hann säga sitt. Det gäller både enskilda relationer och frågor om miljön där vi har mer att lära. Tid, reflektion och möten med andra är en nyckel för vägen framåt. Vad är bra att säga och göra, vad ska stanna inombords? Tystnad är ibland en framgångsfaktor, och ibland inte.

För klimatet och vårt allas väl behöver vi höja våra röster, göra skillnad och skapa förändring. Hur kommer Gretas (20), Ellens (4) och Vilhelms (1) framtida värld annars att se ut?

Nu ska jag läsa Klimatboken, lyssna på vetenskapen, fundera kring min roll och hur vi tillsammans kan skapa mer kunskap i sammanhanget. Vad är din roll? Hur tänker du?

Häng på i vårt prat, vetja! Vi behöver dig.

Inbjudan till samtalet hittar du här: https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/Greta%20Thunberg


Njut dagen som den bästa.
Anette Grinde










 


lördag 7 januari 2023

Mia Hällberg. (1953-2022)

Mia Hällberg, Stockholm(1953 - 2022).


Mia Hällberg, regissör och glädjespridare. Jag mötte henne i Sundbyberg. Jag letade

efter en teatergrupp att fotografera, någon som lät mig hållas och inte förställde sig. 

Mia svarade: du är välkommen. Vi lovar att strunta i dig. 

Förutsättningarna var: jag syns inte, bry er inte om mig. Det är ni, gruppen som är det viktiga. 

Jag betraktade, smög, satt mitt i rummet eller vid sidan. Gruppen brydde sig inte om mig alls, det var så det var sagt. Teaterfolk, de kan, minsann. Detta pågick i flera terminer, det gav glädje för mig och bilder till gruppen. 

Gruppen gjorde sitt, repeterade och gjorde stordåd. Mia lotsade, mimade, höjde rösten, pekade med hela handen och skrattade. Hon var en fena på att regissera. De hade skoj tillsammans, gruppen byggde kultur som kunde delas med fler. Jag betraktade och sökte nya vinklar, miner och bilder. De såg mig inte, snubblade aldrig över mig trots att jag låg mitt i rummet. 

Mia Hällberg och hennes grupp Teaterpiraterna var professionella stjärnor som repeterade sina föreställningar med allvar och skratt. De la timme efter timme, vecka efter vecka på att skapa fantastiska föreställningar tillsammans. Repetitioner, ord, musik, minspel, rörelser, ljus, dans, kläder, affischer, lokal, scen, biljetter och premiär. Det låg i hennes händer, tillsammans med gruppen. De alla flödade över scenen under Mias ledning, de växte som skådespelare och människor i den samverkan de företog sig. 

Hon ägde platsen, ledde gruppen framåt med lust och glädje stor. 

Med tacksamhet ska jag minnas henne för alltid. Mia Hällberg gjorde skillnad för mig, säkerligen också för många, många andra. Hon fattas mig nu. 

Anette Grinde 


Publicerad
 DN 13/1-23 (digitalt): 

https://www.dn.se/familj/till-minne-mia-hallberg/

Fonus tar hand om Mias begravning i januari 2023: 

https://minnessidor.fonus.se/memorial_page

Bilder från teateraktiviteterna här:  

http://anettegrinde.blogspot.com/search/label/Nya%20Teaterpiraterna











onsdag 4 januari 2023

Vad betyder kyrkan för dig?

Hem till min kyrka. 

Jag betraktar boken som berättar om kyrkorna i trakten. Ja, nej, den berättar inte så mycket, har mest bilder i sig. Den får mig istället att fundera över boken som jag vill läsa, den om kyrkorna och deras betydelse för bygden och för den enskilda människan. 


Vad betyder kyrkan för dig, tänker jag, när jag åker förbi och ser en skugga stå utanför. Jag går in ibland, sitter ner och begrundar plats och tid. Tänker, mediterar och fylls av ro. Alla kan inte det, se sitt, fånga känslan, men platsen och sammanhanget kan bli något speciellt. Någon hastar, någon bryr sig om, någon måste vara där och någon vägrar. Vi har alla olika relation till kyrkan. Kyrkan hemma eller kyrkan där borta borta. 


Jag har alltid tyckt om kyrkor, nästan alla. Varje gång jag ser en kyrkskylt tänker jag på Kalle Anka, för att jag åkte i Kalle Anka-cup som barn och för att jag kopplade skylten vid infarten till Duved så när vi kom dit. Duved KA blev Duved Kalle Anka, inte Duveds kyrka. Det är inte en, de är många, KA-skyltarna som väcker känslan inom mig. Ja, inte för att jag tänker på kyrkor som Kalle Anka-platser, men skylten för mig dit. Jag tycker om kyrkor, kanske särskilt de som är karga utan guld och glitter. Jag tycker inte om kyrkors eller församlingars överflöd (som t ex Peterskyrkan, Vatikanstaten), jag tycker mer om de enkla. Många kyrkor har fantastiska målningar, som vårdats i hundratals år. I Roslagen finns många gamla kyrkor med målningar. Det gillas hos mig. 


Vad betyder kyrkan för dig? 


Skulle du kunna tänka dig att skriva en text till mig om vad kyrkan betyder för dig? Det kan t ex vara platsen, rummet, människorna, känslan eller särskilda omständigheter. Ja, din reflektion. Omfattning? Ja, vad sägs om en A4-sida eller två? 


Jag tänker mig texter som kan publicera i en tidning, på nätet, sammantaget i en bok eller på något annat gemensamt sätt. Jag kan inte lova publicering, jag kan inte lova att din text kommer med om det blir en bok, men jag kan lova att jag blir väldigt glad om du vill bidra med din text (max 2 A4-sidor) om vad kyrkan betyder för dig. Det ger förutsättningar för att försöka, hitta ett nytt spår och en ny tanke, för dig, för mig och för andra.


Jag kan inte ge dig betalt för texten och genom att sända mig texten ger du mig rättigheterna att använda den, ja, publicera i någon relevant form. Jag avse återkoppla till dig (som skriver) innan något blir en bok eller något större än smått.  


Frågor kring eller text om din relation till kyrkor mailas i sådant fall till: anette.grinde 😏 foretagshuset.net 


Anette Grinde 

 


Erhållit text från: 
Ag. 
Gunilla U..

Text att förvänta från: 
Andreas U. 



lördag 31 december 2022

St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - ber att få önska alla medlemmar ett gott nytt år!

 St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - ber att få önska alla medlemmar och folket i bygden en vilsam (och kanske gärna också en lite festlig) nyårsafton och ladda för ett fantastiskt fint 2023.

Må lycka och hälsa vandra i allas våra spår.

Gott nytt år! 
 




Karta föreställande;
Öfre Söderby
belägen i
Stockholms län
Bro och Vätö Skepslag.
och
Bro Socken.
författad år 1773
.


Pepp för en fin dag!


 Vi har nyligen läst Abigel av Magda Szabo (ungersk författare) i grupper i bokhandeln. Vi har uppskattat vår läsning och våra samtal. 

Den ligger på frontbordet i butiken, eftersom jag vill att fler ska upptäcka Magda Szabo. Där ligger också Dörren, av samma författare. Igår gick en kund omkring i butiken och letade efter något passande till sig. Hon stod tyst och dold bakom en hylla, stillsamt betraktande bokryggar, när en annan kund kom in och utropade: 


- Åhhh, Dörren, så fantastiskt bra den var.

- Abigel, av samma författare ligger där, bredvid Dörren, sa jag och pekade på frontbordet. Hon tog den direkt. 


Den andra kunden smög fram, lokaliserade Dörren och norpade den till sin lilla hög som hon hade i famnen. Hon log nöjd. 


Jag kände glädje i min själ när kunder (och människor i stort) uttrycker sin glädje så att fler kan ta del av den. 


Så, dagens råd till mig själv (och till den som vill) är: gör ditt yttersta för att sprida lite glädje idag, kanske finns det någon som blir lite glad av det? Kanske möter jag andra som går på liknande glädjespår. 


Pepp för en fin dag. 


A..


lördag 17 december 2022

Det är när vi inte förstår varandra som avigheterna uppstår.


Jag läser om en resenärs upplevelse i anropstrafiken för bussar i kommunen. Absurditeter uppkommer, inget blir som någon har tänkt, det blir fel för alla. Det är oerhört viktigt att bussarna går via landsbygdens alla hörn och avkrokar. Vi vill och får inte tänka att det är (kortsiktigt) oekonomiskt. Konsekvenserna för en levande och bebodd landsbygd blir förödande utan schemalagd busstrafik. Vad leder resenärernas svårigheter till på kort och lång sikt? Är det upphandlat så att linjer bara kan läggas ner? Hur kan det komma sig om man tänkt så? Hur ser hela bilden ut? 

Jag läser politikens tjabbel. Det finns knappt något som är mer tröttsamt än det ständiga respektlösa skyllandet på varandra i politikdebatten. Det är alltid den andres fel, det finns aldrig ett anslag av faktisk problemlösning som håller även en kommande period. Politik och upphandlingar får en, åtminstone mig, att baxna. Tjabblet är oerhört tragiskt att se. Det hjälper inte vanligt folk. Hur många av politikens företrädare är själva beroende av bussarna på landsbygden? Skulle det göra skillnaden för folket? Vad vet jag, som inte går i politikens skor? 

Jag läser chaufförens berättelse. Han kör, gör så gott han kan utifrån givna system. Resenärerna har honom eller henne att förhålla sig till, som en representant för politikens och upphandlingens riktning. Chauffören blir slagpåsen som resenärerna öser sin galla över, skyller t ex tider, drivmedelsfrysning, trasiga dörrar, sen ankomst, anslutningstuder, punktering, utetemperatur och värme i bussen på. För vem ska man annars skylla på? 

Jag ser någon säga att chauffören borde välja ett annat yrke. Vad sägs om att vi tar ett steg tillbaka och funderar över vår egen roll i trafiken, eller i livet. Vad hade hänt om vi själva suttit i förarstolen på bussen? Är vi världsbäst själva eller bidrar vi till förödelsen som resenärer? Vad hade vi sagt till resenären som skrek, hur hade det känts i vårt inre efter en lång och slitsam dag på snöiga vägar och med en buss som trasslar med en tight tidtabell? Vad hade vi tänkt om kisspölen på golvet? Eller hur hade vi klarat tidtabell och förklaringar när värmen fallerat i bussen? Vi är alla en del av samspelet och behöver förstås hitta sätt att göra rätt som gör att vi inte bråkar på fel person. Hur pratar man för bästa framgång? 

Ja, visst blir man förbannad och visst får reptilen i oss fritt spelrum lite för ofta, men kanske kan vi försöka lite mer. Kan vi lösa problemet genom att tro att vi är bäst själva och den andre inte är kapabel för sitt jobb (utifrån de förutsättningar som råder för dagen)? 

Det är när vi inte förstår varandra, vet hela bilden, som avigheterna uppstår. Ja, lösningen är kanske att se den andres perspektiv, gå i den andres skor. Hur gör man det, när man har sina egna att kämpa med? Ja, man kanske i varje fall kan försöka att låta bli att dräpa den andre med ord och ton (om man inte vet hela bilden). Eller är det att gå för långt i sitt egna ansvar för livets väl? (Ja, det är också lättare sagt än gjort, förstås.) 

Varför blir du så arg? (Ja, jag också, kanske nästan alla). Håll den taggiga reptilen i schack, är dagens riktning. Åtminstone för mig, för jag kan ju inte tala för dig. För mig ska gälla: Säg hej, tack och visa att du anstränger dig för att förstå. Hjälp så gott det går (när du får). Andas lugnt (ger bättre hälsa och mindre stress). Dubbar ute (inte inne), reflexer på (finns gratis i bokhandeln) och insikt om att var och en har ett bagage inom sig som vi inte ser (och därmed inte kan förstå). 

Nu är tiden kommen att läsa Sinnesrobönen igen. Och att ge akt på allt som händer under dagen. 

Hur ska det gå? Hur ska det gå? 

A..



Miljömagasinet 30/12-22

onsdag 14 december 2022

Han är 12 år, tycker om att vara för sig själv

Han säger att han inte är ensam, men har inte någon kompis med sig när han kommer. Han gillar tystnaden och funderandet.

Han är 12 år, tycker om att vara för sig själv, läsa och pyssla. Han slukar bok efter bok, vill prata om dem. Han kommer ibland efter skolan. Hans mamma är på jobbet och hans pappa har flyttat. Det var länge sedan han såg honom. Ja, han kommer ibland men bryr sig inte om honom. Han säger att han inte är ledsen över det längre, men det syns på honom att det inte är sant. 

Jag undrar hur vi ska få till ett prat om det som inte är sant, eller om det räcker att prata om andra saker, eller bara få vara. Vi får se vart det bär hän. 

Jag sätter honom i den röda fåtöljen. Där är det varmt och skönt, han kan sitta i lugn och ro. Det går bra att läsa där. Han kommer ner om det inte är någon i butiken, när han vill prata. Vi pratar om hur det går i skolan, klasskamrater och om lärare. Och om gympan som han vill slippa. På sistone har han också pratat om kommunpolitikerna och Ukraina. Är det för att han inte vill prata om sig eller för att han hittat nya intresseområden? Oavsett skäl är han en klok ung man. Hans mormor sa häromveckan att hon inte längre är orolig för honom. 

Han är fantastisk. Jag blir glad, det kommer att bli något klokt av honom. Han är på god väg. Jag ser fram emot att höra hans riktning och val framöver, ja, jag hoppas att jag får vara med på resan mot vuxenlivet. 

Både hans och min.

A..


lördag 10 december 2022

Sakralt

Skuggorna vandrar sakta

nedåt 

grått, vitt, svart och nyansrikt som livet 


Sorg syns i människornas kroppar

stillhet och värdighet kan skönjas 

på håll 

betraktar vi 


Utan att veta 

känner vi 

känslan inom oss 


Är det 

ljuvligt vackert eller livsförändrande sorgligt?


A..


(text med anledningen av ett vackert foto av Anders Skoglund i Facebookgruppen Black and White Photography Sweden. Foto från Almhöjden, Skogskyrkogården, Stockholm, döpt till Sakralt.)

torsdag 8 december 2022

Torsdag.


Hon sa att jag inte skulle skryta, att jag skulle vara tyst om det som för mig var en stolthet och bedrift. Hon blev alltså irriterad för att jag berättade om min glädje. Kanske kände hon sig mindre för att jag berättade om det jag hade åstadkommit för mig själv och för andra. Jag undrar varför man måste sänka den andre, hur man undviker det och istället bygger kraft till varandras dag? Fick hon kraft av att sänka mig eller ser hon inte att det är det hon gör? Glädjer eller sänker du andra? Tänker du på vad dina ord leder till, hur de landar i någon annan?


Någon säger; det kan man inte tänka på hela tiden. 


  • Nej,kanske inte hela tiden, men ändå lite mer än inget alls.


Kritiken ligger hos den som sa´t och ska inte flyttas till mig, men det görs när det sägs. Det sänker mig när hon (direkt eller indirekt) kritiserar mig. 


  • Kan jag undkomma det? 

  • Kanske ligger kritiken också hos mig, i hur det landar i mig? 

  • Kanske kan jag förhålla mig till kritiken på ett annat sätt? 


  • Kasta det trista överbord, säger någon. 


Ja, men det är inte säkert att jag kan. Jag vill att personen ska förstå, se och vara med mig. Förstå glädjen och glädjas med mig. Förstå framgången och le uppmuntrande vid min sida. Förstå tricket, hälsan och vara en bidragande orsak till livets plus. 


  • Du kan inte ändra andra, bara dig själv, säger en annan. 


Ja, men är vi tillsammans inte utvecklingsbara? Möts vi inte för att glädja, glädjas och se varandra? Möts vi inte för att bidra till bättre liv, både ditt och mitt?


Jag tänker på det, igen och igen, hur bristen på förståelse sänker möjligheten och viljan att prata, berätta och ge andra inspiration till att klara saker man tänker är svåra. Jag tänker på att mindre blir gjort när människor inte kan eller får berätta om glädjen. Det jag kan, kan också du. Och vice versa. Att kritisera bedrifter och goda insatser är jantelag och egen brist på empati eller kunskap. Eller bara dåligt mående och avundsjuka. Försök förstå är en bättre nyckel till vårt gemensamma väl. Jag vill ha henne i mitt liv, människor är inte förbrukningsmaterial. Jag tycker bara inte om när hon inte lyssnar och försöker förstå min riktning, det vill jag att hon ska. Jag önskar hennes stöd och hjälp, men kanske vill eller kan hon inte ge mig det? Vad gör jag åt det? 


Jag är på intet sätt vare sig bättre eller sämre på glädje och misstag än någon annan, men jag föredrar glädje i retur när jag berättar om vad jag har gjort (som är bra) eller förståelse när jag klantat mig eller livet är motigt. Det sänker mig när någon förminskar mig, blir irriterad för att jag berättar om min glädje (t ex kallar det skryt) eller fnyser för något man inte tror på. Det sänker mig om vi inte hittar ihop, du förstår, innan vid skiljs åt för dagen. Jag kan välja att vara tyst om det roliga eller om mina livsbehov som t ex träning, samtal och kultur, men varför ska jag det egentligen? 


Vi är alla beroende av varandra, höjer eller sänker liv och kraft. Väldigt mycket handlar om att lyssna och stötta. Och att själv tänka rätt tankar. Att försöka be sinnesrobönen är ett bra trick. Den säger en hel del, framförallt påminner den mig om att lägga bort sådant som jag inte kan göra något åt.


Idag vill jag höra din glädjehistoria. Jag vill höra dig sprudla, leva och skratta. Välkommen till mig, här på min plats, idag. Ja, mår du kasst så lyssnar jag på det också.


Välkommen till min plats idag. 


A..