Han tog sina första löpsteg sen höst 2005, då 56 år gammal. Han utmanade sig själv, förundrade sin omgivning och han höjde samtidigt
min ribba. Jag hade sprungit tidigare, men inte särskilt långt. Hans löparstart generade, efter en rätt kort tid, tankar kring tävling och långa lopp för oss båda. Det innebar både halva och hela maraton, som allteftersom ändrats till fler hela än halva. Det har gett oss en möjlighet att besöka nya länder tillsammans, med maraton, storstadsbesök och nya erfarenheter som tillförande resultat. Det har blivit 17-18 stycken sedan 2007 (som blev den första maran), en del milda och en del jobbiga, men alla tillförande. Det har mest blivit löpning, under vår tävlingstid tillsammans, förutom
CykelVasan i somras som var grymt rolig. Ja, den var livsfarlig (för oss asfaltlöpare), men grymt rolig.
Efter
CykelVasan fick han blodad tand och tänkte att han skulle nog kunna greja Lidingöloppet också. Det gjorde han förstås. Med bravur dessutom. Jag har aldrig hört honom prata så där särskilt om längdskidåkning, förrän han plötsligt efter
Lidingöloppet började prata om köp av längdskidor, spann, klister och sån´t. Och fyller på med ord om cykel och simning. Man kunde ju undra vad som hänt. Jasså, tänker jag, han tänker lära sig att åka skidor
och att simma. Simning har verkligen inte legat högt på hans prioriteringslista under de år jag har känt honom. Vatten tillhör verkligen inte favoriten. Man får ju ändå le när tävlingsdjävulen får fäste i hjärnan hos de som har vett att förstå att de kan. Och insisterar när sinnet tvekar. Sagt och gjort, utrustning inköptes. Sen skulle han köpa en startplats i Öppet Spår, vilket inte var lika lätt. Han höll på att stöta på patrull. Det var helt enkelt fullt i Vasaloppets Öppna Spår. Efter lite kringsnack i hembygden kom han ändå över en startplats. En riktigt bra sådan, dessutom. Den gav vallning, mat, boende, fest och skjuts på ett bräde. Träningen genomfördes med fokus att få till så många mil som möjligt innan snön försvann. Han fasade för plusgraderna och tjatade ständigt om snö och spårning. Han stretade frenetiskt i de spår som de ideella krafterna i bygden drog fram över ängarna på golfbanan i närheten. Man häpnar när man hör vad de gör, när ingen annan gör. Grabbarna som gillar skidåkning ser till att de andra också kan åka. Med ideell kraft och egna maskiner spårar de så snart snön har fallit i tillräcklig mängd. De andra har inte en susning om hur mycket kraft somliga har lagt ner för att göra spåren tillgängliga och fina. Imponerande skarpt! Vi bockar och bugar för deras fantastiska engagemang. Vad vore vi andra utan föreningseldsjälarnas fantastiska engagemang. När all snö var borta sades det att det ändå fanns en 80-metersraka i ett dike kvar, som det gick att åka på. Nja, han antog inte erbjudandet att nyttja diket, men vi noterade att det verkligen finns eldsjälar. Maratonlöparen fick verkligen skynda sig i skidspåret för att inte missa någon träningsmil. Man kan inte söla, när snötillgången riskerar att bli riktigt knapp. Han skyndade sig också i Vasaloppsspåret, där 8,26 fick duga som sluttid. Skarpt, för en som precis har börjat sin skidåkarkarriär, tycker jag. Imponerande skarpt. Skarpt också av svågern som lurade alla rep i sista stund och kom i mål på 12,49 denna varma Öppna Spår-åkardag, i flera grader plus, i februari 2014.
Nu skall maratonlöparen byta skidorna mot löparskorna igen. För att sen byta mot landsvägscykeln. Och dessutom öva simning för sitt Vansbroäventyr. Paris, Stockholm, Motala och Vansbro är startplatser som skall prioriteras denna vinter, vår och försommar. Någon tid för vila finns inte i sikte just nu.
Lidingöloppet var inte så besvärligt att hitta platser till. Det fanns råd att anmäla sig, även för dem som vaknat sent. För Öppet Spår blev det svårt ett tag när han var lite sen, men det löste sig till slut mycket bra. Det gick ju senare också att finna lösa ströplatser från andra om man ville, så det hade nog ordnat sig även om man vaknat alldeles för sent. Cyklingen var ett besvärligt anmälningskapitel. Där fick man ligga på, försöka igen och igen, och klura lite innan det gick hem. Simningen var lättare. Kanske är det ändå rätt få, som vågar simma i det svarta, kalla och strömmande vatten som bjuds i Vansbros trakter. Jag får väl erkänna att han imponerar på mig, den där Roslagssnickaren som började sitt träningsliv vid 56 års ålder, och nu vid 64 finner det vara dags att erövra en klassiker inkluderande flera aktiviteter han aldrig idkat förr.
Det är inte alla förunnat att kunna göra detta. Det är inte alla förunnat att ha en kropp som fungerar så väl, i idrottens famn. Och det är inte alla förunnat att klara att ha ett mental hållning som för träningen framåt, så att kroppen håller, resultaten blir bra både i resultatlistan och för hälsan och därtill så att inspirationen håller i sig med lust för nya stordåd.
Snickaren från Roslagen får ständigt beröm för sitt snickrande i bygden. Han inspirerar också andra med sina berättelser om resor i Indien och för sina idrottsliga tilltag. Han frestar därmed också andra, med sin glädje, att prova. Kan han, så borde väl också jag kunna prova, tänker många. Och det var just så han själv tänkte, när han tog sina första löpsteg, där under hösten 2005. Han tittade på mig när jag sprang ett halvmaraton i ett ruskigt väder på Åland. Och han tittade på sneda, äldre herrar som sprang maraton trots att de såg rätt kroppsbrutna ut. Kan de, så borde väl också jag kunna prova, tänkte han.
Ja, det kunde han verkligen.
Det är verkligen inte för sent att börja nu. Lyssna på en inspiratör nära dig. Lyssna, begrunda och gör. Följ i deras spår. De skapar mer. De skapar lust. Och de skapar glädje.
Anette Grinde
Mer länkar & sånt; Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Införs i Marathonlöparen nr 2/2014 - Mer om Marathonlöparen i denna blogg.
%2Bxx%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bxx%2Bliten.jpg)
%2Bxx%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bliten.jpg)
%2Bxx%2BLiten.jpg)
%2Bxx%2Bliten.jpg)
%2Bxx%2Bliten.jpg)
