Nr 241. Redaktören har ordet.

Fotograf av den fina omslagsbilden
är Rune Larsson. Han är själv långlöpare
av riktig klass. 

Varje dag ger nya möjligheter. Ibland är de svåra att se, men de finns där ändå. Det gäller bara att vi försöker se dem. Inställningen är det viktigaste av allt.

Ett maraton utan rätt inställning blir plågsamt istället för njutbart. Samma kropp med eller utan rätt laddning och inställning ger ett helt annat resultat. Skador, tid, välmående och eftersmak blir helt annorlunda, beroende av hur vi förhåller oss till oss själva, till vår
omgivning och till vår uppgift. När knappen vrids mot start och ställs på grönt istället för på rött, så blir det en stor skillnad. Sol eller mörka moln i sinnet spelar roll.

Hur gör vi för att hjälpa någon som har mörka moln i sinnet, i stället för sol? Kanske kan vi göra skillnad när någon drabbats av ett inställningsfel? Ja, visst kan vi möta dem med glädje och tillförsikt.

Inställningen spelar också roll i många andra frågor. När någon söker svar, motionerar, frågar eller vill samtala blir det ofta svårt när denne utmanar de gängse tankarna.Jag vill uppmana er alla som har något ni vill ändra, här eller i andra forum, att fråga, utmana och diskutera. En fråga, en motion eller något annat, trängtar efter svar, förbättring eller förändring. Bara ett nej, är mycket sällan ett fullgott svar. En förklaring eller en diskussion rätar ut frågetecknen, eller ger anledning till fler. Samtalet är viktigt.

Med välmående steg kan ultrafolket prestera 100 miles utan att blinka. Jag såg bilderna susa förbi i mitt facebookflöde när TEC gick av stapeln i april. Man gläds bara av att titta på dem. De är helt fantastiska, tycker jag. Vilken inställning de måste ha, de där ultralöparna, som kan prestera dessa enastående resultat. De inspirerar i sin hänförelse.

Sommaren vandrar vidare. Loppen är många och vi kan välja hur vi tillbringar vår tid. Träning, tävling, aktivitet, samvaro och glädje spelar roll. Det präglar vår vardag och hur vi mår. Det gör också föreningslivet och de göranden vi där har.

En förening som denna har ett ansvar att utvecklas. Hur den skall utvecklas avgör medlemmarna genom sin styrelse. Om styrelsen är de enda som äger rätten och om de inte använder den framåt, så utvecklas inte föreningen. Då stannar den, står stilla och kanske t o m dör. Även här spelar inställningen roll. Om vi vill att det skall vara som det alltid har varit, så sitter man stillsamt tyst.

Själv vill jag gärna se en förändring. Jag vill gärna se en förbättring, där vi syns och hörs mer och där föreningen säger ja till de som vill och gör.

Vad vill du - och hur tänker du att du skall lyckas göra din röst hörd? Hör gärna av dig till mig om detta.

Med detta nummer ber jag att få tacka för mig. Att vara redaktör har varit ett fantastiskt uppdrag, men kräver väldigt mycket tid, glöd och engagemang. Nu skall jag bara njuta av mitt medlemskap, min rörelse och min aktivitet. Jag skall plocka russinen ur kakan, som man säger.

Må ni andra göra det också, njuta med lust och glädje stor.

Anette Grinde
Redaktör Marathonlöparen
Svenska Marathonsällskapet





Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Löparnaprapaten. Införs i Marathonlöparen nr 3/2014 - Mer om Marathonlöparen i denna blogg.

Jag stöttar Plan i deras arbete för att stoppa barnäktenskap. Det kan du också göra! Skriv under för henne http://www.plansverige.org/forhenne  #förhenne

Med vilka ögon skall vi se?

Hållbarhet och rättvisa är viktigt. Ekologiskt. Liksom fred, mänskliga rättigheter och människors rätt till sina egna länder. Och frihet. 

Plötsligt blir det svårt. Jag ser min egen lättja, eller min inkonsekvens. Eller min oförmåga att se helheten. Eller ens sådant som jag tycker är viktigt. 

Jag uppmärksammas på ett lopp, Sahara marathon, och ler. Jag undrar (i det tysta) varför jag uppmärksammas på loppet eftersom den som uppmärksammar mig inte ser ut att vara en löpare. I varje fall inte i sin beskrivande text enligt det forum uppmärksammandet skedde. Han beskriver sig som skrivande i tidskriften Västsahara på webbplatsen vastsahara.net. 

Jag tänker nog att han upplyser mig i största allmänhet, för att jag springer maraton, inspireras av tokigheter och är redaktör för Marathonlöparen. Sen hänvisar han mig också till Marathon Des Sables, i Marocko. Ytterligare en tokighet, tänker jag, men vill inte riktigt nappa eftersom det ligger i Marocko. Ja, å ena sidan skulle jag mycket gärna besöka Marocko, men å andra sidan inte alls - eftersom de är allvarsamt motiga i förhållande till Västsahara och människorna där. Västsaharakonflikten är en konflikt som inte uppmärksammas tillräckligt av omvärlden och där framgång inte nås, så tillvida att människorna får rätt till sina egna länder - och frihet att leva, med mänskliga rättigheter, med mera. Vi, omvärlden, ser den knappt, trots att den har funnits i mängder av år. Vi, omvärlden, blundar. Och bryr oss inte tillräckligt för att orka höja tonen och blicken för de människor som måste vara kvar.

Jag får väl erkänna att jag blir lite tvär. Eller förbannad. På mig själv. För att jag inte lever som jag vill. För att jag glömmer, slarvar eller lättjar bort. Jag vill leva på ett sätt där jag ser och bistår de människor som behöver ses och bistås, som t ex Västsaharierna. Och naturen. Och alla ungar som måste jobba. Och de som saknar vatten & toaletter. Liksom de som inte får gå i skola. Eller äga rätten till sin egen kropp. 

Sen får jag tacka honom, mannen som uppmärksammade mig på loppet som sätter fokus på solidariteten till Västsahara, även om jag var lite trög. Jysst drag. Jysst drag att uppmärksamma mig och ett otroligt jysst drag att arrangera ett lopp som sätter fokus på Västsahara. Solidaritet är vackert. Så glad jag blir när jag plötsligt ser. Hur kunde jag missa?

Att springa Sahara Marathon bidrar till Västsahariernas väl. Det vore ju inte helt fel, förutom glädjen att springa och göra det i en annorlunda miljö. 

A..

Om Västsahara i denna blogg...

• Artikel om Sylvia Rönn, aktiv i Västsaharafrågorna.
• Tyst territorium.

Det är roligt att springa maraton, och andra korta lopp ...

Idag är tid för att uppmärksamma en av Svenska Marathonsällskapets mycket aktiva medlemmar. Mats Liljegren, 37, är en sån.

Han är controller på Nordstjernan, där budget, likviditet, finansiella instrument, årsredovisningar, formalia och nogsamma protokoll ligger högt på agendan. Sekreterare med korrekthet och tydlighet, hos Svenska Marathonsällskapet. Korrekturläsare för Marathonlöparen, med duktigt skarpa ögon. Långlöpare av klass, där längre och längre är melodin men även kort kan gå an. Vem är han mer, den där Mats Liljegren, som vi rätt ofta ser i vår tidning och i många resultatlistor världen runt.

Mats Liljegren har en idrottslig bakgrund som börjar med simning, sakta vandrat över till cykel (MTB) för att till slut foga in sig ordentligt i långlöpningens form. Där har han nu varit en god stund, och har inga som helst planer på att avvika från den inslagna vägen. Så länge hälsan och kroppen tillåter, fortsätter han gärna med denna trevliga syssla. Det tillför mången vänskap och goda värden till livet.

De första riktiga simtagen togs i en ålder av åtta (8), den första tävlingen året därpå. Det blev sen mer och mer träning och det artade sig riktigt bra. Han höll i simningen tills det var dags för högstadiet. Då föll det bort. Annat tog vid. Vad gäller idrott så blev det mest bara skolgympan under några år.

När det var dags för gymnasietid kom cykeln (MTB) in i hans liv, men när vintern kom föll lusten liksom bort. Han kände en stor tveksamhet inför vintercykling. Han tänkte att han nog skulle prova att springa istället. Han började långsamt, med korta sträckor, där han då bodde i Årsta. Ett varv blev så småningom två. Han övade. Ja, det är ju just övningen som gör att man blir duktig. Det vet ju Mats. Därför är han rätt trägen. Våren 1994, ungefär ett år efter att han börjat att springa, var det dags för den första tävlingen. 7,5 km genom Olympic Day Run skapade en god känsla och mersmak. Och sen har det visst rullat på, tänker jag om alla hans fantastiska bedrifter.

Han säger att han då fortsatte att springa, men sällan så mycket mer än en mil åt gången. Han övade vidare ett tag, helt enkelt.

När 1996 såg dagens ljus tänkte han att ville göra något mer. Han anmälde sig till Lidingöloppet och genomförde med hedern i behåll. Han peppade sig vidare till nya höjder och 1997 stod han för första gången på startlinjen till Stockholm Marathon. Han våndades en del vid starten, eftersom värmen var rätt kraftig och presumtivt besvärande, men han genomförde loppet på 3,45 och var klart nöjd med sin insats. Det gav mersmak. Detta kunde han definitivt tänka sig att göra igen. 1997 var också året när han gjorde lumpen, med inryckning strax efter maran. Året genererade rätt mycket träning och en hel del tävlingar, även om de inte var av maratonkaraktär. 1998 stog han dock på maratonstartlinjen igen. Det gick bättre och bättre, trenden var onekligen positiv. Han fortsatte på den inslagna vägen och började springa lopp på andra platser i landet och lärde då också känna andra löpare. 

2001 gick Mats med i Svenska Marathonsällskapet. Inledningsvis hade han ingen särskild kontakt med föreningen, men det ändrades genom deltagande i en resa som föreningen arrangerade till Vintermarathon som i november 2002 gick i Kvarnsveden. Detta lopp ligger honom, sedan dess, särskilt varmt om hjärtat och han har bara missat ett (2010, stressfraktur). Nej, Vintermarathon vill jag inte gärna missa, säger han.

Hösten 2004 hade han en lång och besvärlig skadeperiod, men som genom ett mirakel flög skadorna sin kos och 2005 blev ett fantastiskt år. Han minns Ölands Marathon med glädje, där hans rekord på 2,54 har en särskild plats i hans hjärta. 2006 blev det tyngre, och han hittade inte riktigt tillbaka till de tider han presterat under 2005. Han kände sig inte riktigt nöjd med utvecklingen under 2006 och funderade kring en ny riktning. 2007 tog han ett nytt redigt kliv. Denna gång gick stegen i riktning mot ultravärlden. Han anmälde sig till Skövde 6H, genomförde och log. Ca 67,5 km gav blodad tand. Han bestämde sig för att ge ultralöpningen en chans.

Sommaren 2007 ökade han längden. Adak Ultra - Lapland Ultra - 10 mil i midnattssolens land. Resultatet blev drygt 10 timmar på ensliga vägar, någon tung timme i slutet, men med ultrasinnet kvar. Och stärkt, kan man tänka sig, med tanke på alla hans senare bedrifter. Det har blivit en hel del sedan dess. Mats har, när vi ses i mitten av februari 2014, 193 maraton och ultra på sin löparcv, där antalet maror uppgår till ca 116 och resten ultror. Därtill tillkommer en hel del 10 km lopp och halvmaror, som är bra för att hålla farten uppe. Dessa är oräknade, men ändå viktiga för formens väl.

Det är långsamheten som har gjort Mats till ultralöpare, säger han. Allteftersom han gjorde sämre tider (i sina ögon) på maran frestades han att istället springa längre. Han blev sedan fast i ultralöpningens värld, men tycker också att det är roligt att springa maraton eller andra korta lopp.

Han åker på en del skador emellanåt, men det hindrar honom inte nämnvärt från att träna. Våtvästlöpning, motionscykling och crosstrainer är bra alternativ när skadorna trillar in. Det gör att han kan springa ett maraton eller ultra igen ganska snart efter en skadeperiod. Han håller helt enkelt kontinuerligt igång.

Vilket är ditt bästa stordåd, frågar jag Mats. Han klurar en stund, men kommer snart fram till att det han rankar högst är Comrades Marathon 2011. Det var ett uppförsår, 87 km kuperad terräng som han genomförde på 8,45. Han kunde genomföra det skadefri, trots att han hade en stressfraktur så sent som hösten 2010. Han vill gärna springa ett nedförsår också, även om han tänker att det är mer påfrestande för kroppen.

Mats är inte längre tidsinriktad, men kommer inte att sluta frivilligt. Han kommer alltså inte att sluta så länge han får vara frisk och hel, och klarar maxtiderna till de lopp som arrangeras. Det viktigaste är att springa, fyller han i. Ja, det roligaste i livet är verkligen löpningen. Känslan att kunna övervinna fysisk och mental trötthet, att infria eller överträffa sina förväntningar – den känslan slår väldigt mycket annat i livet. Han gillar både marorna och ultrorna. Marorna tänker han som mer resultatkrävande och ultrorna som rätt sociala tillställningar. Båda är en fröjd.

Mats fyller sin tid ordentligt. Han har ett jobb som kräver en hel del kraft och övertid, han gillar träning och tävling och han lägger dessutom en hög andel av sin tid på olika sysslor i Marathonsällskapet. Så mycket tid till annat finns sen inte kvar, möjligen läsning som han finner vara en sympatisk syssla nu när han inte längre ägnar sig åt simning, cykling eller sportfiske som han roat sig med i tidigare dagar.

Jag upplever Mats som formellt korrekt (vilket är en mycket bra egenskap i mina ögon), en fantastiskt duktig sekreterare i Marathonsällskapet, en god och mycket viktig del av redaktionen till  Marathonlöparen och en därtill en imponerande löpare. Han är uthållig och konsekvent. Hans göranden, liksom hans ton och takt gör mig glad. Mycket glad.

Han införlivades i styrelsen 2008, när han då besökte föreningens årsmöte. Oförberedd på frågan, och utan särskild eftertanke, tackade han ja till att vara sekreterare efter Rebecka Gräsman som bytte roll till redaktör för Marathonlöparen. Man får passa sig en aning för att gå på årsmöten, sägs det ibland. För Marathonsällskapets del var det dock ett fint drag, att han gjorde just detta och att de lyckades få honom till sin styrelse. 

Anette Grinde

(Intervju i Sthlm 20140212)

Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Införs i Marathonlöparen nr 2/2014 - Mer om Marathonlöparen i denna blogg. 

Marathonlöparen byter riktning...

Så.

Nästa nummer av tidningen Marathonlöparen skall göras under sommaren. Jamen visst, skall jag göra den. Så är det ju tänkt. Men sen får det räcka för mig. Det har varit en fantastisk tid. Jag har lärt mig mycket och jag överlåter med glädje uppdraget som redaktör till den nye person som står beredd att ta över uppdraget. Jag berättar gärna, för den som skall ta över, hur jag/vi har gjort och hur vi tänkt. 

Mats Liljegren och Ann Lodin är fantastiska att arbeta tillsammans med, så det går säkert alldeles utmärkt för den nya att ta vid.

Ideellt arbetet är fantastiskt. Det är lärorikt. Där lär man sig nytt. Man ser saker från olika håll och man får stanna så länge man är nöjd. Nu är jag rätt onöjd och tackar för mig.

Redaktörsjobbet har varit fantastiskt roligt. Det har varit väldigt tidskrävande och genererat många fantastiska kontakter. Jag är mycket glad att jag fått förmånen att försöka, och också kunnat göra det rätt bra. 

Tack & hej!

Med sol i sinnet.

Anette Grinde

Redaktör Marathonlöparen

Svenska Marathonsällskapet

Den magiska milen - av Maria Akraka

Den magiska milen - förbättra din löpning vecka för vecka
Maria Akraka
Isbn 978--91-1-305207-6
Norstedts förlag
www.norstedts.se
2014

Löpningen ligger i tiden, kan man väl lugnt säga. Tävlingarna växer så att det knakar och utbudet är på gränsen till magiskt. Det är underbart att se och höra om människornas bedrifter, hur de växer av glädjen att kunna göra och genomföra. Att se andras glädje inspirerar också andra till nya stordåd, vare sig det rör sig om 5 km, 10 km eller ett maraton. När en börjar tala, glöda och bubbla av glädje smittar det snart till någon annan.

10 km är ett bra mål. Det är en bra distans. Många kan förlika sig med den. Gilla den.

Maria Akraka vet vad hon talar om. Hon har gjort den. Hon talar om glädjen, svårigheterna, lättheten, riktningen och hur man gör. Hon ger förslag i olika riktning och för olika ambitionsnivåer.

I boken finner du kunskap från någon som har lagt en stor mängd timmar på att bli riktigt bra. Här finns lust och ett stort antal träningstimmar. Här finns ord om distanspass, löpskolning, fartlek, bundsförvanter, återhämtning och kärlek.

Träning, bara för oss själva med vår egen kunskap, är bra. Men, träning med andras kunskap kan ibland bli bättre. Ett bra sätt att lära sig mer och nytt, är såklart att hämta kunskap från dem som verkligen kan. Från dem som har övat, misslyckats, övat mer och lyckats.

Maria Akraka har lyckats. Både med sin löpning, under sin aktiva karriär, och med sin fina bok. För dig som vill bli bättre på löpning är detta onekligen en bok att lägga din energi på. Läsning, begrundande och aktiv aktivitet rekommenderas.

Njut av dagen!

Anette Grinde



Länkar. Norstedts. Adlibris. Bokus. Knuff - Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Bloggportalen.se.   Knuff om Maria Akraka - Bloggare om Maria Akraka -   Blogger.com.  

669 trappsteg upp är ingen match för en maratonlöpare...

669 trappsteg upp är ingen match för en maratonlöpare. Men, hur är det att gå 669 trappsteg ner dagen efter ett maratonlopp?

Det var rätt många som tog trapporna upp och hissen ner i Eiffeltornet den 7 april 2014 (alltså dagen efter Paris Marathon 2014). Sicken tur att hissen fanns, var det nog många som tänkte.

Själva tog vi trapporna både upp och ner. Kanske hade vi inte lagt 100% krut i loppet?

A..



Nuvarande loppsummering; 18 maror (42 km) och 1 ultra (62 km).

Är det tid för mig att gå?

Föreningsdemokrati.

Årsmötet är förbi. Mötet som chockade mig, i sin brist i alltför många frågor. Ju mer jag begrundar, desto mer tragiskt finner jag det vara. Det är mycket svårt, att som medlem, att påtala, säga, göra, få till stånd en bättring. Bättring, som i mer information till medlemmarna, mer påverkansmöjlighet och mer styrning i rätt riktning.

Jag påtalar att föreningens styrelse bara består av män. Där finns inte en enda kvinna i sikte i årets val. Två har tillfrågats. En har svarat ja och den andra har förblivit tyst. Valberedningen har inte frågat igen, inte diskuterat och inte ifrågasatt. Den synes inte heller frågat vad vi behöver eller vad någon kan. Den, eftersom den vara bara en, har nöjt sig med ett mail och inte följt upp. Enbart den som förblivit tyst föreslås av valberedningen i årsmötet. Den som svarat ja är inte föreslagen. Valberedningen är inte heller på plats, så diskussion om hur, vad och varför kan inte ske. En styrelserepresentant talar för valberedningens räkning.

Min fråga besvaras av styrelsens ordförande. Han säger något i stil med; om du har åsikter får du fixa det själv. Det är ett bra sätt att tysta människor, tänker jag. - Men nja, tänker jag, styrelsen har utsett en valberedning som har uppgiften. Jag har andra, mycket stora, uppgifter i föreningen som jag utför med många timmars ideellt arbete. Det kan ändå inte hindra att jag tillåts fråga eller uttala mig om andra uppgifter i föreningen. Särskilt de som har potential för bättring. Valberedaren (en kvinna utan följeslagare i uppgiften) mycket sent utsedd av styrelsen, ställer inga frågor, följer inte upp och återkopplar inte med en sammanställning till föreningens medlemmar. Det är inte möjligt för vare sig mig eller någon annan medlem att i förväg ha en åsikt eftersom jag inte vet hur problematiken ser ut, inte vet vilka som skall föreslås, inte kan kontra med något annat, inte fått särskilda svar från valberedaren om hennes tankar, problem, åsikter mm i hennes uppgift. Vi kan därför inte säga bu eller bä. I årsmötet, där vi alltså skall besluta utan möjlighet till eftertanke och reflektion, skall så lite ordas som möjligt. Det är väldigt få som tycker att det är bekvämt att ta till orda där, särskilt när återreflektionen ständigt blir försvar. Orden var inte anklagande, men orden i retur var försvar. Möjligheten till eftertanke, utveckling, förbättring och alternativ blev därmed väldigt liten.

Demokrati kan sägas vara när det finns en möjlighet att påverka. Säga, diskutera, ifrågasätta och se att frågan också bedöms också utifrån det. Det blev inte möjligt här, eftersom frågorna inte gav utrymme till begrundande. Ja, kanske skulle jag utse mig själv till en skuggvalberedning, visa min bristande respekt i förhållande till den som åtagit sig uppgiften. Jag kanske också skall utse mig själv till en sådan som i varje led kommenterar de beslut och de brister som finns i föreningen med risk att ses som en högst besvärlig person. Jag vill gärna vara en tillförande person, som ser, uppmärksammar och gör. - Men, här har man, som så ofta, två möjligheter. Den ena är att orda mer, den andra är att tystna och gå.

Så. Är det tid för mig att gå? Eller är det tid för mig att orda mer?

Det känns som det är tid att gå.

Anette

Ps. Här finns en lämplig valberedningsinstruktion.

4500 tecken. Punkt.

Hon har sprungit maraton. Njutit, stretat, skrattat och haft sig. Hon fick frågan om att skriva en artikel om detta. Hon blev glad och skrev. Efter ett tag frågade jag hur det gick. Manusstopptid var passerad. Hon skrev ännu, fick jag till svar. Hon tyckte att det var så mycket att skriva ca 4 500 tecken. Oj, tänkte jag, men om du tycker att det är mycket, så går det bra att skriva mindre. Också 2 500 går bra, säger jag. Det går ännu ett tag och sedan får jag artikeln i min mail. Den innefattar då oerhört mycket mer än sagt och det visar sig att skribenten räknat ord istället för tecken.

Underbara människor, tänker jag, och så svårt det är med tecken och ord, tänker jag också. Så svårt det är att vara tydlig, få tanken rätt, men ändå få texten bra. Ord är viktigt, men ibland alldeles omöjliga. Visst kan man le, men det är ju också rätt allvarsamt. Texten måste in. Skribenten skall vara nöjd. Och redaktören likaså.

Jag är redaktör. Jag skall få in rätt text, i kvalité, i antal, i ordning och i form, på alla sidor. Jag kan inte skriva allt, jag skall egentligen skriva rätt lite. Men andra måste då. Andra måste ta ansvar, dela sin glädje och hjälpa mig att fylla. Fylla tidningen från start till mål; med lust, med glädje och med inspirerande njutning.

En artikel, som jag kan lägga på en sida skall vara ca 4 500 tecken. Då ryms det också en bild och lite luft mellan styckena. Det behövs det för att det skall bli bra. Är det 5 000 tecken blir det lite trängre, men det kan kanske ändå bli bra. Det är bra med flera artiklar, hellre än bara några få. Det går också bra med kortare artiklar, typ med 2 500 tecken. De är bra för formen, för mervärdet i texten, för alternativ att fylla tidningen med och för att fler skall våga skriva. Det behöver inte vara så mycket måste, från var och en, men det måste ändå bli bra när det är summerat och klart. Det är också roligt med artiklar ibland som är uppåt 6-7 000 tecken, kanske tom 8 000 tecken, där det ryms lite mer kring staden, landet, resan och så. Lite mer om och omkring, och lite mer om det som annars inte får plats. Så, hur mycket du skall skriva beror på. Det beror på när jag får texten, ställt i relation till manusstopp. Det beror på hur och vad du skriver. Det beror på när du skriver, ställt i relation till när loppet har gått. Och det beror på vad andra har skrivit. Och kommer att skriva.

Kommer texten för sent, hinner den inte in i detta nummer eller också måste jag möblera om i det som redan har kommit och gjorts. Gäller texten ett gammalt lopp, kommer den inte in för att sidorna formas i kronologisk ordning. Alltså rätt tid allteftersom. Är texten för kort eller för lång kommer den inte in för att den inte ryms. Vad som ryms vet jag när all text är inne, inte i samtal med var och en.

Jag sänder nog flera hundra mail och facebookmeddelande med bön om text, bild och resultat, och med samtal kring form, mm, inför och i samband med varje nr av vår tidning. Frågar, ber, frågar igen, ber om bilder, ber om info om fotograf och ber om bekräftelse på att den får publiceras utan krav. Och fyller på med frågor om bildtexter och så. Alltså vem är med på bilden och kanske också varför. Med mera, med mera. Mitt ansvar är en fylld och bra tidning.

Så. Ja, skriv gärna. Skriv och fotografera gärna. Ge mig en kort eller lång text, en bra text. Ge mig en text som glöder och är. Bilder, ja. Fina, roliga, tydliga och inte suddigt och mörkt eller murrigt. Minst nära 1 000 kilobyte - alltså bildmässigt tungt. För att det skall bli bra i tryck.

Om du frågar, så säger jag att 4 500 tecken ryms på en sida och att vi sätter av en sida per lopp. Jag inser att jag tänker, men inte säger, att det går lika bra med en halv. - Ibland går det också bra med det dubbla. Det beror på vad andra gör. Det vet jag inte förrän sen, när jag ordat och ordat, frågat och frågat och med sömnsvårigheter och vånda till slut fått tryckfilen till tryck.

Anette Grinde
Redaktör Marathonlöparen
Svenska Marathonsällskapet
Tfn 078 905 731
marathonloparen (snabel-a) marathonsallskapet.se

Ja, men varför...

Livsluft.
Att arbeta tillsammans med andra människor, där glöd och glädje tillför, är livsluft. Lyckofyllt livsluft. Att arbeta där ord och kraft tillför vänlighet, är en nödvändighet för livet.

Jag uppskattar siffror och regler. Att forma dem rätt tillsammans. Jag uppskattar orden, texten och den lust som detta kan skapa. - Men, de bär också en risk för skada. - När den vi talar med vägrar att lyssna, bara går i försvar, då går inte det framåtsyftande samtalet att föra.

Vad händer när glöden och glädjen plötsligt dör eller när samtalet inte kan föras?

Ja, då finns inte längre livsluft på platsen. Då är tid att gå.

A..

Verksamhet 2013 (Svenska Marathonsällskapet)

Svenska Marathonsällskapet bildades 1952, som en kamratförening med maratonlöpning som gemensamt intresse. Det fanns då ett behov av, eller ren och skär lust, att samordna sig under en gemensam flagga, precis som det gör idag. Föreningsgemenskapen är viktig, då som nu, även om det ibland är svårt att rekrytera ideella krafter till de uppgifter som behöver göras i föreningslivets famn.

Sällskapet har som syfte att;

·   utgöra en kamratsammanslutning av långdistanslöpare och intresserade i syfte att bredda intresset för långdistanslöpning i allmänhet och maraton- och ultralöpning i synnerhet.

·   genom olika utmärkelser stimulera medlemmarna att utveckla sig som långdistanslöpare.

·   på lämpligt sätt sprida kännedom om träningsmetoder, maraton- och ultralöpningens utveckling i olika länder etc.

·   genom olika åtgärder påverka förekomsten av maraton- och ultralopp i Sverige.

Föreningen har fokus på långdistanslöpning, vilket innebär både maraton och ultra. Vi har inte ett specifikt fokus kring elitsatsande löpare, utan täcker hela bredden från ung till gammal och från rask till långsam. Det är sålunda aktiviteten i sig, som ligger i fokus, inte tid eller ålder.

Ordförande i Sällskapet 2013 har varit Roger Andersson. Kassörsrollen har burits av Lars Eric Andersson och Christer Svensson har allvarsamt, men med glimten i ögat, ordnat bland statistisk och utmärkelser. Rollerna som vice ordförande och sekreterare har vilat på Mats Liljegrens axlar och rollerna som medlemssekreterare, resultatansvarig och ansvarig för hemsidan har varit Jan Ternhags. Övriga styrelseledamöter har varit Elin Persson och Suzanne Wallén. Såsom suppleanter till styrelsens ledamöter har Susanne Gren & Mats Zetterlund funnits i bakgrunden, liksom Annelie Buller Granlund som ombesörjt viktiga tidningsutskick utan att vara aktiv i styrelsen. Mats Zetterlund har också varit aktiv som ambassadör för föreningens väl, i sin landsända och som samordnare för övriga, som är väl spridda över landet. De övriga 11 ambassadörerna finns med namn och kontaktuppgifter i varje nr av Marathonlöparen.

Medlemskapet i Svenska Marathonsällskapet är öppet för alla som har ett intresse för föreningens och verksamhetens väl och som har betalt årets medlemsavgift, som uppgått till 300 kr/huvudmedlem, 125 kr/familjemedlem och 200 kr/hedersmedel som önskat ta del av vår medlemstidning. Antal medlemmar vid 2013 års utgång var 897 st (2012, 887 st).

Svenska Marathonsällskapets styrelse har haft 8 protokollförda sammanträden under 2013. Under året har styrelsen registrerat föreningen hos Skatteverket, som har tilldelat föreningen ett formellt organisationsnummer (802472-7466).

Under året har föreningens styrelse utsett två nya hedersmedlemmar. Robert Alnebring och Rebecka Gräsman har gjort stora och goda insatser för föreningen och därför belönats genom denna fina uppmärksamhet. Rebecka har t ex varit sekreterare i styrelsen och redaktör för tidningen under många år, och Robert har varit kassör och revisor. Båda har uppvisat stark glöd, ett stort intresse och ett inspirerande engagemang för vår gemensamma förening. Rebecka har själv skrivit om sin glädje i nr 1/2014, som helt otvetydigt är ömsesidig sett från föreningens synvinkel. En fin bild av henne pryder också omslaget av den upplagan.

1968 kom det första numret av Marathonlöparen ut, som ett stencilerat blad. Nr 1/2014 utgörs av årgång 47 och tidning nr 239. Eftersom ett nummerhack har återfunnits bland äldre nummer, så är det troligt att det t o m detta nummer har utgivits 238 nummer av tidningen. Det är en imponerande bedrift, med beaktande av att alla nummer skrivits med ideell kraft. Från början av 1980-talet har tidningen tryckts mer som en tidning och har allteftersom utvecklats med hänsyn till tid, ideella krafter, teknisk utveckling, mm. Under många år användes Trycksakskonsult i Stockholm, som hjälp i tidningsgörande och tryck (t o m 2004). Numera görs form och tryck med hjälp av Ann Lodin, hos Runner´s World, men text, bild och redaktion (redaktör, korrektur, mm) görs för övrigt hela av ideella krafter. Per Arne Allensten, föreningens tidigare ordförande, har varit tidningens formelle ansvarige utgivare under många år, även om han på senare tid inte varit aktiv i tidningens göranden. Redaktör för samtliga nummer av Marathonlöparen under 2013 har varit undertecknad (Anette Grinde). Det har varit ett digert, men fantastiskt roligt och inspirerande uppdrag. Min fasa har varit att tvingas lämna sidor tomma, för att det inte har varit möjligt att finna tillräckligt många skribenter som har prioriterat att lägga ideell kraft på fina texter till tidningen. En annan fasa har varit det hårda läge som ett manusstopp och leveranstid innebär. När tiden är slut, fem gånger per år, skall tidningen ligga formad, snygg och prydlig, med läsvänliga och korrekturlästa texter, i tryckpressarna.

Föreningen har ett långvarigt och positivt samarbete med Stockholm Marathonorganisationen. Vi har, i samband med Stockholm Marathon, aktivt marknadsfört Sällskapet i den monter som vi under ett flertal år haft i mässtältet i samband med nummerlappsutdelningen till det årligt återkommande loppet. Det har skapat god uppmärksamhet, nya kontakter och nya medlemmar. I medlemsleden har det uppmärksammats att föreningen inte finns t ex på mässan till Göteborgsvarvet, vilket bör vara en god rekryteringsplats för nya maratonlöpare. Föreningen, alla dess medlemmar och hela dess styrelse, uppmanas därför att hitta vägar som gör att vi oftare kan finnas på mässor i samband med stora arrangemang i och utanför Sverige. När föreningen bara drivs av ideell kraft krävs att fler medlemmar är villiga att bidra med tid och engagemang och att styrelsen är inbjudande och skapar förutsättningar för fler att bidra.

Föreningen har också ett långvarigt och positivt samarbete med Runner´s World, som är en aktiv part i vårt tidningsgörande. Ann Lodin är den som sätter formen och utgör vår kontaktperson i förhållande till tryckeriet. Samarbetet med Runner´s World gör också att våra medlemmar ges en möjlighet att köpa deras tidning till ett mycket bra pris. Två löpartidningar på ett bräde, med olika inriktning men med dubbel kärlek till löpningen, ger bra förutsättningar för våra medlemmar att finna många av de tips och råd som kan tänkas finnas samlade hos våra gemensamma löpare och läsare.

Vi har också en aktiv hemsida, som uppdateras av Jan Ternhag. Också han är en mycket aktiv kraft i vår förening. Han har suttit i styrelsen i många år, ansvarar för medlemsregister och kontakter med medlemmar och har därtill en diger uppgift att hålla hemsidan uppdaterad. En eloge till Jan Ternhag, för allt det arbete han lägger ner för föreningens väl.

Utöver hemsidan och tidningen lämnas en del information genom föreningens facebook-grupp, dit många medlemmar och övrigt intresserade hittat vägen. Det digitala samhället, där utskick, påminnelser, uppmärksamhet om föreningens verksamhet, efterlysningar om funktionärer och texter, mm, lätt kan delas och spridas till fler, ger oss fler vägar att nå de människor vi vill nå. Det ger dock också svårigheter att slå igenom bruset, då många andra också äger tillträde till den digitala världen. För att vi skall bli fler, såväl medlemmar som aktiva funktionärer, krävs att vi också blir fler som gemensamt arbetar för föreningens väl, fortbestånd och dess utveckling.

Under senare år har Sällskapet uppmuntrat en gemensam rörelse, utom tävlan, genom Födelsedagsjoggen. Den syftar till att minnas vårt bildandedatum (22 mars 1952) och till att göra något - gärna tillsammans - i aktiv rörelse. Eftersom Sällskapet normalt inte arrangerar egna tävlingar utgör detta ett sätt att uppmuntra medlemmar och andra aktiva att delta i en gemensam tanke, som kan göras var som helst i landet (med fördel under Sällskapets "flagga"). Årets Födelsedagsjogg går av stapeln samma dag som föreningens årmöte den 22 mars 2014 (Växjö). Under 2013 deltog ca 50 personer i det årets Födelsedagsjogg och de som sprang en full maratonsträcka tilldelades en t-shirt som belöning för prestationen.

Vintermarathon till Jan Linds minne arrangerades i Stockholm den 9 november 2013 av Fredrikshofs FIF. Arrangemanget är ett vandringslopp, som arrangemangstilldelas den förening som vunnit lagtävlingen, med något års fördröjning. Fredrikshofs FIF har de senaste åren kammat hem segern, vilket nu placerat loppet i Stockholm under flera år. Sedan 2011 har det genomförts där. Dessförinnan gick det i flera år på andra platser i landet. 2010 genomfördes det t ex i Sala (se nr ML 1/2011). För de medlemmar som tycker att det är dags att arrangemanget genomförs på annan plats i landet krävs alltså en kraftsamling för att skapa goda resultat i lagtävlingen.

Den mycket viktiga rollen som föreningens valberedare har, sent under verksamhetsåret, tilldelats Måd Thorssell från Växjö.

Jag vill härmed ge en eloge till alla de som gör och tillför till en förening som vår. Jag vill ge en eloge till de som gör, skriver, räknar, sammanställer, talar, driver och engagerar sig. Jag vill också ge en eloge till de som tränar och tävlar, de som inspirerar andra och till de som tillför glädje för föreningens och medlemmarnas väl.

Utan de som gör – blir föreningen ingenting.

Anette Grinde

Redaktör Marathonlöparen

Svenska Marathonsällskapet

Vi drog till Högbo bruk ...

Högbo bruk. Vandrarhemsboendet duger finfint till oss. Strax intill finns en liten fin kyrka. Den är vit och i trä, med en liten kyrkogård intill. Kyrkan är liten och fin, men stängd så jag kan inte begrunda den från insidan. Jag inser sen att jag inte kände på dörren om den var låst. En stängd kyrkdörr är nog en låst kyrkdörr i min tanke.

Nedanför genomfartsleden ligger kvarnen och golfbanan med sina 27 hål. Där ligger också bruket, det finfina hotellet, liksom en fin liten butik med färg, lukt & flärd. När man går vidare ner till den lilla sjön finner man ett fantastiskt aktivitetsområde för de som vill ha vandringskängor, springskor, skidor eller cykel med sig i sin aktivitetssyssla i naturen.

När vi begrundar fåglarna, som står i kanten vid den lilla dammen nära den lilla sjön konstaterar vi att det ser rätt obekvämt ut, sådär stående på ett ben och med huvudet inmulat i bakvridet läge. - Men jag antar att det ändå är bekvämt eller på annat vis lämpligt, eftersom de flesta står just så. Fina är de, i varje fall. Och rätt vana vid folk, eftersom några raskt kommer nära för att se om de kan få sig en kant bröd eller så.

Här finns MTB-spår i flera längder. Här finns löparspår från 15 km och neråt, ett rätt långt elljusspår och ett konstfruset skidspår på några kilometer. I det konstfrusna spåret ligger snön ännu kvar, trots att allt det vita runtomkring är helt borta. Några spridda skidåkare nyttjar spåret idag. Tidigare har det varit en välbesökt plats för de som tränat inför Vasaloppet och dess tidigare Öppna spår. Varv på varv, runt runt, i ett snösäkert spår som legat sedan slutet av november. Det är imponerande att se vad som byggts för orten. Det drar folk från när och fjärran och skapar mervärden för bygden runt omkring. Vandrarhemmet har varit fullbokat de flesta helgerna innan Vasaloppsveckan dragit igång. Alla behöver öva, i detta snöbristiga land. Att bygga snösäkra spår är onekligen en perfekt drag, förutsatt att det förgrymmade regnet håller sig på håll. Regnet tär hårt på snön, hårdare än sol och värme. Snön kan hållas i schack med kyla underifrån, men mot regnet finns ingen råd.

Ja, vid Högbo bruk finns bra träningsmöjligheter - för vandring eller löpning i fina terrängspår eller vandringsspår, för cykel (mtb) eller för skidor (på platten). Säkert går det här att åka skridskor på sjön i vintertid och paddla i sommartid. Nu ligger dock bara gråmulen sprödis kvar, så sjön ter sig just nu inte lämplig för någon aktivitet alls. Men kanske räcker det ändå med det som finns i området just nu, när det är möjligt att vandra, springa eller cykla på barmark eller åka skidor på snö samtidigt i ett och samma område. Ja, inte riktigt i samma spår, men ändå tätt intill. I ett för övrigt helt snöfritt landskap, finns ändå möjlighet att skida varv på varv. Ja, man förundras när man ser vad de gjort.

Om man får för sig att springa i spåret strax intill vill jag bara meddela att spåret kan visa sig vara rätt backigt - precis då när man tror att man bara har slutspurten kvar vrider sig spåret som en blixt tvärs och kors uppför de brantaste partier det bara kan hitta i trakten. Och som det inte var nog, så upprepades detta igen och igen. På´t igen, är det bara att tänka. - För är man här för att träna, så är man ju här för att träna.

Strax intill dessa fina stubbar finns en
utställning som berättar om all den tid det tar
att göra en kolmila från start till mål.
Man baxnar & förundras, när man begrundar.

En liten bit in från spåret skymtar en jättehög med snö. Det visar sig vara förberedelsen för kommande vinters skidspår. Konstsnön ligger redan samlad, lagrad tillsammans med sågspån - och den kommer att klara vår, sommar och höst, innan det är dags att lägga den i spåret igen för det kommande årets skidturer i pay-and-ski-anläggningen vid Högbo bruk.

Ja, du. Vid Högbo bruk finns t ex;
Golfbana. Kanoter. Skidåkning. Vandringsled. Löpar- & MTB-spår i terräng. Fik. Bastu. Kiosk. Kolarmilarutställning. Vandrarhem. Ett finfint hotell. En vacker liten kyrka. En sportbutik. En "doft-design-butik". En språkstudio. Och ett växthus. Med mera.

Hit kan vi åka igen. Med skidor, cykel eller springskor i bagaget.

A..

Högbo Bruk. Sandviken. Wikipedia. Gästrikeleden.

Högbo bruks ägarlista (Högbo bruks hemsida)

Länsmuseets info (Gävleborg)

Gävledraget om Lundeberg (samtal med Knut Lundeberg)

Landskapet Gästrikland (Wikipedia)

Gävleborgs län (Wikipedia)

Sandvikens kommun (Wikipedia)

Högbo socken (Wikipedia)

Högbo bruk (Sandvikens kommuns sida)
Sveriges landskap (Wikipedia)

En löpares vedermödor ...

Han tog sina första löpsteg sen höst 2005, då 56 år gammal. Han utmanade sig själv, förundrade sin omgivning och han höjde samtidigt min ribba. Jag hade sprungit tidigare, men inte särskilt långt. Hans löparstart generade, efter en rätt kort tid, tankar kring tävling och långa lopp för oss båda. Det innebar både halva och hela maraton, som allteftersom ändrats till fler hela än halva. Det har gett oss en möjlighet att besöka nya länder tillsammans, med maraton, storstadsbesök och nya erfarenheter som tillförande resultat. Det har blivit 17-18 stycken sedan 2007 (som blev den första maran), en del milda och en del jobbiga, men alla tillförande. Det har mest blivit löpning, under vår tävlingstid tillsammans, förutom CykelVasan i somras som var grymt rolig. Ja, den var livsfarlig (för oss asfaltlöpare), men grymt rolig.

Efter CykelVasan fick han blodad tand och tänkte att han skulle nog kunna greja Lidingöloppet också. Det gjorde han förstås. Med bravur dessutom. Jag har aldrig hört honom prata så där särskilt om längdskidåkning, förrän han plötsligt efter Lidingöloppet började prata om köp av längdskidor, spann, klister och sån´t. Och fyller på med ord om cykel och simning. Man kunde ju undra vad som hänt. Jasså, tänker jag, han tänker lära sig att åka skidor och att simma. Simning har verkligen inte legat högt på hans prioriteringslista under de år jag har känt honom. Vatten tillhör verkligen inte favoriten. Man får ju ändå le när tävlingsdjävulen får fäste i hjärnan hos de som har vett att förstå att de kan. Och insisterar när sinnet tvekar. Sagt och gjort, utrustning inköptes. Sen skulle han köpa en startplats i Öppet Spår, vilket inte var lika lätt. Han höll på att stöta på patrull. Det var helt enkelt fullt i Vasaloppets Öppna Spår. Efter lite kringsnack i hembygden kom han ändå över en startplats. En riktigt bra sådan, dessutom. Den gav vallning, mat, boende, fest och skjuts på ett bräde. Träningen genomfördes med fokus att få till så många mil som möjligt innan snön försvann. Han fasade för plusgraderna och tjatade ständigt om snö och spårning. Han stretade frenetiskt i de spår som de ideella krafterna i bygden drog fram över ängarna på golfbanan i närheten. Man häpnar när man hör vad de gör, när ingen annan gör. Grabbarna som gillar skidåkning ser till att de andra också kan åka. Med ideell kraft och egna maskiner spårar de så snart snön har fallit i tillräcklig mängd. De andra har inte en susning om hur mycket kraft somliga har lagt ner för att göra spåren tillgängliga och fina. Imponerande skarpt! Vi bockar och bugar för deras fantastiska engagemang. Vad vore vi andra utan föreningseldsjälarnas fantastiska engagemang. När all snö var borta sades det att det ändå fanns en 80-metersraka i ett dike kvar, som det gick att åka på. Nja, han antog inte erbjudandet att nyttja diket, men vi noterade att det verkligen finns eldsjälar. Maratonlöparen fick verkligen skynda sig i skidspåret för att inte missa någon träningsmil. Man kan inte söla, när snötillgången riskerar att bli riktigt knapp. Han skyndade sig också i Vasaloppsspåret, där 8,26 fick duga som sluttid. Skarpt, för en som precis har börjat sin skidåkarkarriär, tycker jag. Imponerande skarpt. Skarpt också av svågern som lurade alla rep i sista stund och kom i mål på 12,49 denna varma Öppna Spår-åkardag, i flera grader plus, i februari 2014.

Nu skall maratonlöparen byta skidorna mot löparskorna igen. För att sen byta mot landsvägscykeln. Och dessutom öva simning för sitt Vansbroäventyr. Paris, Stockholm, Motala och Vansbro är startplatser som skall prioriteras denna vinter, vår och försommar. Någon tid för vila finns inte i sikte just nu.

Lidingöloppet var inte så besvärligt att hitta platser till. Det fanns råd att anmäla sig, även för dem som vaknat sent. För Öppet Spår blev det svårt ett tag när han var lite sen, men det löste sig till slut mycket bra. Det gick ju senare också att finna lösa ströplatser från andra om man ville, så det hade nog ordnat sig även om man vaknat alldeles för sent. Cyklingen var ett besvärligt anmälningskapitel. Där fick man ligga på, försöka igen och igen, och klura lite innan det gick hem. Simningen var lättare. Kanske är det ändå rätt få, som vågar simma i det svarta, kalla och strömmande vatten som bjuds i Vansbros trakter. Jag får väl erkänna att han imponerar på mig, den där Roslagssnickaren som började sitt träningsliv vid 56 års ålder, och nu vid 64 finner det vara dags att erövra en klassiker inkluderande flera aktiviteter han aldrig idkat förr.

Det är inte alla förunnat att kunna göra detta. Det är inte alla förunnat att ha en kropp som fungerar så väl, i idrottens famn. Och det är inte alla förunnat att klara att ha ett mental hållning som för träningen framåt, så att kroppen håller, resultaten blir bra både i resultatlistan och för hälsan och därtill så att inspirationen håller i sig med lust för nya stordåd.

Snickaren från Roslagen får ständigt beröm för sitt snickrande i bygden. Han inspirerar också andra med sina berättelser om resor i Indien och för sina idrottsliga tilltag. Han frestar därmed också andra, med sin glädje, att prova. Kan han, så borde väl också jag kunna prova, tänker många. Och det var just så han själv tänkte, när han tog sina första löpsteg, där under hösten 2005. Han tittade på mig när jag sprang ett halvmaraton i ett ruskigt väder på Åland. Och han tittade på sneda, äldre herrar som sprang maraton trots att de såg rätt kroppsbrutna ut. Kan de, så borde väl också jag kunna prova, tänkte han.

Ja, det kunde han verkligen.

Det är verkligen inte för sent att börja nu. Lyssna på en inspiratör nära dig. Lyssna, begrunda och gör. Följ i deras spår. De skapar mer. De skapar lust. Och de skapar glädje.

Anette Grinde


Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Införs i Marathonlöparen nr 2/2014 - Mer om Marathonlöparen i denna blogg. 

Så. Då lägger vi sista handen vid ...

Så.
Då lägger vi strax sista handen vid Marathonlöparen för denna gång. Nästa nummer går i tryck i början av nästa vecka och sen når de medlemmarna strax därpå.

Det är onekligen en hel del pyssel med att göra en tidning. Artiklar skall in. De skall begrundas, korrekturläsas och det skall funderas kring om och var de skall tas in. Bilder skall också med, med rätt fotograf. Både text och bild, med ok att de får publiceras utan arvode eftersom tidningen är ideell. Inga pengar här.

Så småningom skall tidningen göras. Formas. Var sak på sin plats. Eller kanske på en ny plats. Bokstäver, siffror och bilder skall placeras på rätt sida och i rätt kolumn. Det skall vara rätt och det skall vara snyggt. Och konsekvent, ordentligt och övergripande fint. Ja, det är rätt mycket att tänka på, innan vår fantastiska Ann kan sända tryckfilen dit den ska. Jag skall vara uppmärksam på mitt sätt. Mats skall vara uppmärksam på sitt sätt. Och Ann på sitt. Och göra som jag ber.

- Eller är det kanske så att det är hon, Ann, som skall lotsa mig rätt. Hur som haver, är det fantastiskt bra att arbeta tillsammans med sådana som Mats & Ann. Ja, se utan dem så vore detta ingenting.

Återigen, ni fantastiska medarbetare. Ett stort tack, för glöd och engagemang genom denna återkommande procedur.

Anette Grinde
Redaktör Marathonlöparen
Svenska Marathonsällskapet

Ortorexi

Ortorexi
Fixering vid mat och träning
Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko
Isbn 9789 186 32 3707
Sisu Idrottsböcker

Ortorexi innebär en fixering vid nyttig mat tillsammans med extrema träningsmängder. Det kan ses som en beskrivning av en hälsosam livsstil som har slagit över till nedbrytning och ett skadligt beteende. Gränsen kan vara hårfin att upptäcka och när den är passerad kan det vara svårt att hitta vägen åter till hälsans bästa nivåer.

Boken vänder sig t ex till tränare, lärare och anhöriga i syfte att skapa kunskap och uppmärksamma problematiken i ett tidigt skede.

Träning och nyttig kost hör ihop och är gott för hälsan. Låt oss hjälpas åt att se till att vi håller dem på rätt nivå. Här finns en mycket god möjlighet att lära mer.

Känner du någon som ligger i riskzonen? Sätt då denna bok i händerna på dem och deras närmaste.

Anette Grinde

Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Införs i Marathonlöparen nr 2/2014 - Sisu Idrottsböcker -  Kungliga biblioteket. - Mer om Marathonlöparen i denna blogg. Sisu Idrottsböcker. Adlibris. Wikipedia. DN. DN. DN.

Stadion Marathon Sthlm

Start, mål, energidepå, tidtagningskoll och varvning, allt på ett och samma ställe. Det gör arrangemanget genomförbart på rätt få funktionärer. Stadion Marathon Sthlm och Halvmarathon gick av stapeln idag, lördag 11 januari 2014. På en bana som mätte 2* 750 meter fick löparna springa några varv (14 respektive 28 rundor). Jag blir glad av att se att det är förhållandevis "lätt" att arrangera ett lopp, att det finns kunnigt och intresserat arrangörsfolk och att det finns en hel drös intresserade löpare som vill och kan denna första vintervita Stockholmslördag 2014. Jag möttes av glada miner och inspirerande löpsteg. Det glädjer stort! Heja, heja!

Arrangörsinbjudan.
Liveresultat från Jogg.se
Facebookinbjudan
Resultat 2014

Vinterns första snö. Några grader kallt. Halkigt före. Tävlingsansvarig Reima Hartikainen.

Foto; Anette Grinde

Start, mål, energidepå, tidtagningskoll och varvning

Var och en väljer själv vilken klädsel som
passar till dagens temperatur.
Startnr 4 David Sundvall.
Halvmarathon.

Boel de Geer. Ultralöperska. Jag minns hennes nätta steg när
vi sprang på samma bana i Växjö 2013. Helmarathon.

Startnr 76 Christer Svensson, Växjö
Utmärkelseansvarig i Svenska
Marathonsällskapet.
Helmarathon.

Startnr 20 Ulla Lembke.
Ja, var och en väljer själv vilken klädsel
som passar till dagens temperatur.
Halvmarathon

Startnr 22 Annika Johansson;
Med glädje i steget. Halvmarathon

Startnr 49; Krister Hällgren 3:30
Helmarathon.

Startnr 23 Bernhard Hirschauer;
Ja, med glädje skall det vara!
Halvmarathon.

Startnr 50 Annika Askengren Berg. Helmarathon. 4:32
Jag & Annika stog på samma prispall i
Ölands Marathon 2013!

Thomas Svensson & Magdalena Stagreus
Halvmarathon.

Startnr 90 Jan Paraniak. Helmarathon. 4:26

Mer träning är nyckeln.

Gympa skall vara ett bra komplement till springet, eller hur? Lite annat, lite mer och lite pina. Man kan undra hur man kan vara så vek i vissa muskler och klara andra galant - eller också kan man bara fatta att man måste träna sina muskler, oavsett var de behagar sitta, för att man skall orka. Fatta och göra. Inte mesa och skylla på något som inte är relevant.

Orka med vad? Ett maraton lite då och då, sin sambo, sina ungar, sina syskon och föräldrar, sitt jobb/arbetskamrater och kanske några av alla de andra man möter från tid till annan. Om man mesar till för mycket kanske ungarna eller mor klår en på Tjejmilen i september eller syster Ulrika i Paris Marathon i april. Det vill man ju inte.

Mer träning är nyckeln.

A..

Uppland (löpning)

Sverige har 25 landskap, varav Uppland är ett. Uppsala, Stockholms och Västmanlands län står att återfinna inom landskapet. Landskapet har ungefär 1500 000 invånare.

För mig, som bor i Sthlms län och i landskapet Uppland, är det förstås inte så svårt att kunna springa i just detta landskap - men min fråga till mig själv blir; hur många landskap kan du få till en ordentlig löparrunda i under 2014?  

Hittills (2014) har jag sprungit på Öland och i Uppland. Vad blir härnäst?

A..


Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Marathonlöparen -  Kungliga biblioteket. - Mer om Marathonlöparen i denna blogg.