Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Det är roligt att springa maraton, och andra korta lopp ...

Idag är tid för att uppmärksamma en av Svenska Marathonsällskapets mycket aktiva medlemmar. Mats Liljegren, 37, är en sån.

Han är controller på Nordstjernan, där budget, likviditet, finansiella instrument, årsredovisningar, formalia och nogsamma protokoll ligger högt på agendan. Sekreterare med korrekthet och tydlighet, hos Svenska Marathonsällskapet. Korrekturläsare för Marathonlöparen, med duktigt skarpa ögon. Långlöpare av klass, där längre och längre är melodin men även kort kan gå an. Vem är han mer, den där Mats Liljegren, som vi rätt ofta ser i vår tidning och i många resultatlistor världen runt.

Mats Liljegren har en idrottslig bakgrund som börjar med simning, sakta vandrat över till cykel (MTB) för att till slut foga in sig ordentligt i långlöpningens form. Där har han nu varit en god stund, och har inga som helst planer på att avvika från den inslagna vägen. Så länge hälsan och kroppen tillåter, fortsätter han gärna med denna trevliga syssla. Det tillför mången vänskap och goda värden till livet.

De första riktiga simtagen togs i en ålder av åtta (8), den första tävlingen året därpå. Det blev sen mer och mer träning och det artade sig riktigt bra. Han höll i simningen tills det var dags för högstadiet. Då föll det bort. Annat tog vid. Vad gäller idrott så blev det mest bara skolgympan under några år.

När det var dags för gymnasietid kom cykeln (MTB) in i hans liv, men när vintern kom föll lusten liksom bort. Han kände en stor tveksamhet inför vintercykling. Han tänkte att han nog skulle prova att springa istället. Han började långsamt, med korta sträckor, där han då bodde i Årsta. Ett varv blev så småningom två. Han övade. Ja, det är ju just övningen som gör att man blir duktig. Det vet ju Mats. Därför är han rätt trägen. Våren 1994, ungefär ett år efter att han börjat att springa, var det dags för den första tävlingen. 7,5 km genom Olympic Day Run skapade en god känsla och mersmak. Och sen har det visst rullat på, tänker jag om alla hans fantastiska bedrifter.

Han säger att han då fortsatte att springa, men sällan så mycket mer än en mil åt gången. Han övade vidare ett tag, helt enkelt.

När 1996 såg dagens ljus tänkte han att ville göra något mer. Han anmälde sig till Lidingöloppet och genomförde med hedern i behåll. Han peppade sig vidare till nya höjder och 1997 stod han för första gången på startlinjen till Stockholm Marathon. Han våndades en del vid starten, eftersom värmen var rätt kraftig och presumtivt besvärande, men han genomförde loppet på 3,45 och var klart nöjd med sin insats. Det gav mersmak. Detta kunde han definitivt tänka sig att göra igen. 1997 var också året när han gjorde lumpen, med inryckning strax efter maran. Året genererade rätt mycket träning och en hel del tävlingar, även om de inte var av maratonkaraktär. 1998 stog han dock på maratonstartlinjen igen. Det gick bättre och bättre, trenden var onekligen positiv. Han fortsatte på den inslagna vägen och började springa lopp på andra platser i landet och lärde då också känna andra löpare. 

2001 gick Mats med i Svenska Marathonsällskapet. Inledningsvis hade han ingen särskild kontakt med föreningen, men det ändrades genom deltagande i en resa som föreningen arrangerade till Vintermarathon som i november 2002 gick i Kvarnsveden. Detta lopp ligger honom, sedan dess, särskilt varmt om hjärtat och han har bara missat ett (2010, stressfraktur). Nej, Vintermarathon vill jag inte gärna missa, säger han.

Hösten 2004 hade han en lång och besvärlig skadeperiod, men som genom ett mirakel flög skadorna sin kos och 2005 blev ett fantastiskt år. Han minns Ölands Marathon med glädje, där hans rekord på 2,54 har en särskild plats i hans hjärta. 2006 blev det tyngre, och han hittade inte riktigt tillbaka till de tider han presterat under 2005. Han kände sig inte riktigt nöjd med utvecklingen under 2006 och funderade kring en ny riktning. 2007 tog han ett nytt redigt kliv. Denna gång gick stegen i riktning mot ultravärlden. Han anmälde sig till Skövde 6H, genomförde och log. Ca 67,5 km gav blodad tand. Han bestämde sig för att ge ultralöpningen en chans.

Sommaren 2007 ökade han längden. Adak Ultra - Lapland Ultra - 10 mil i midnattssolens land. Resultatet blev drygt 10 timmar på ensliga vägar, någon tung timme i slutet, men med ultrasinnet kvar. Och stärkt, kan man tänka sig, med tanke på alla hans senare bedrifter. Det har blivit en hel del sedan dess. Mats har, när vi ses i mitten av februari 2014, 193 maraton och ultra på sin löparcv, där antalet maror uppgår till ca 116 och resten ultror. Därtill tillkommer en hel del 10 km lopp och halvmaror, som är bra för att hålla farten uppe. Dessa är oräknade, men ändå viktiga för formens väl.

Det är långsamheten som har gjort Mats till ultralöpare, säger han. Allteftersom han gjorde sämre tider (i sina ögon) på maran frestades han att istället springa längre. Han blev sedan fast i ultralöpningens värld, men tycker också att det är roligt att springa maraton eller andra korta lopp.

Han åker på en del skador emellanåt, men det hindrar honom inte nämnvärt från att träna. Våtvästlöpning, motionscykling och crosstrainer är bra alternativ när skadorna trillar in. Det gör att han kan springa ett maraton eller ultra igen ganska snart efter en skadeperiod. Han håller helt enkelt kontinuerligt igång.

Vilket är ditt bästa stordåd, frågar jag Mats. Han klurar en stund, men kommer snart fram till att det han rankar högst är Comrades Marathon 2011. Det var ett uppförsår, 87 km kuperad terräng som han genomförde på 8,45. Han kunde genomföra det skadefri, trots att han hade en stressfraktur så sent som hösten 2010. Han vill gärna springa ett nedförsår också, även om han tänker att det är mer påfrestande för kroppen.

Mats är inte längre tidsinriktad, men kommer inte att sluta frivilligt. Han kommer alltså inte att sluta så länge han får vara frisk och hel, och klarar maxtiderna till de lopp som arrangeras. Det viktigaste är att springa, fyller han i. Ja, det roligaste i livet är verkligen löpningen. Känslan att kunna övervinna fysisk och mental trötthet, att infria eller överträffa sina förväntningar – den känslan slår väldigt mycket annat i livet. Han gillar både marorna och ultrorna. Marorna tänker han som mer resultatkrävande och ultrorna som rätt sociala tillställningar. Båda är en fröjd.

Mats fyller sin tid ordentligt. Han har ett jobb som kräver en hel del kraft och övertid, han gillar träning och tävling och han lägger dessutom en hög andel av sin tid på olika sysslor i Marathonsällskapet. Så mycket tid till annat finns sen inte kvar, möjligen läsning som han finner vara en sympatisk syssla nu när han inte längre ägnar sig åt simning, cykling eller sportfiske som han roat sig med i tidigare dagar.

Jag upplever Mats som formellt korrekt (vilket är en mycket bra egenskap i mina ögon), en fantastiskt duktig sekreterare i Marathonsällskapet, en god och mycket viktig del av redaktionen till  Marathonlöparen och en därtill en imponerande löpare. Han är uthållig och konsekvent. Hans göranden, liksom hans ton och takt gör mig glad. Mycket glad.

Han införlivades i styrelsen 2008, när han då besökte föreningens årsmöte. Oförberedd på frågan, och utan särskild eftertanke, tackade han ja till att vara sekreterare efter Rebecka Gräsman som bytte roll till redaktör för Marathonlöparen. Man får passa sig en aning för att gå på årsmöten, sägs det ibland. För Marathonsällskapets del var det dock ett fint drag, att han gjorde just detta och att de lyckades få honom till sin styrelse. 

Anette Grinde

(Intervju i Sthlm 20140212)

Mer länkar & sånt;  Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Nyligen.se. Knuff bloggar - Marathonsällskapet - Införs i Marathonlöparen nr 2/2014 - Mer om Marathonlöparen i denna blogg. 

Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor - de som gör, brinner och glädjer ...

Sylvia Edith Catarina Rönn, 67 år, är född i Stockholm. Hon har nästan alltid bott där eller i närheten. Hon har varit huvudstaden trogen. Hon har fyra barnbarn, tre barn och en sambo, för att ta dem i någon form av ordning. Barn och barnbarn, sådana som står för glädje även om de också medför oro, tänker jag som nu har en dotter som reser i Sydamerika som jag oroar mig för. Barn och barnbarn är sådant som ofta tänks som det bästa i livet, som livslyx, men visst finns det också mycket mer som är livslyx. Som att ha hälsan, att få arbeta med det man vill, att ha människor omkring sig som fyller på med glädjefyllt livsluft och att kunna fylla sitt liv med sådant man gärna gör, som man känner sig nöjd med. Att vara tillfreds är livslyx. Så upplever jag Sylvia, i det samtal vi för denna dag. Som att hon är tillfreds.

Jag träffar Sylvia Rönn, en småregnig dag i mars. Vi ses på Kulturhusets tak, restaurangen med vy över Sergels torg, men vi sätter oss lite vid sidan om utsikten för att koncentrera oss på samtalet. Det som skall handla om kvinnan som är aktiv i ett av fredens viktiga hörn – i en av kvinnoorganisationerna som arbetar för fred, för kvinnornas medverkan i fred och för de frågor som är viktiga för fred. Samtalet skall handla om kvinnan, inte om freden. 

Sylvia Rönn är lågmäld. Hon är en av de kvinnor som arbetar tillsammans utan att egentligen synas så mycket. Hon är en viktig del (kanske den viktigaste) av helheten, en sådan som gör att föreningslivet fungerar.  Jag uppfattar att hon gärna arbetar tillsammans med kvinnorna i föreningen, att det tillför. Att det tillför både för henne personligen, likväl som att hennes kompetens och hennes egenskaper tillför till föreningens väl. Visst är det en fröjd, tänker jag, när rätt kvinna finns på rätt plats. När kvinnan, förutsättningarna och platsen befruktar varandra till något som ger mervärden. Visst är det en fröjd?

Sylvia är biolog, men också mentalskötare. Eller har varit, eftersom hon nu har lämnat den delen av sitt liv sedan några år tillbaka. - De båda riktningarna har varit roliga och gett tillfredsställelse i livet, säger hon. - Jag kan inte rangordna dem. - Arbetet med kvinnor i föreningslivets famn kom egentligen som en tillfällighet, berättar hon vidare, men det känns lätt att arbeta med kvinnor. Det känns enkelt att arbetsfördela, liksom att arbeta tillsammans. Hennes aktiva föreningsliv har funnits i Kvinnor för Fred (KFF), där hon började på 80-talet. KFFs fokus och viktiga frågor tilltalade och stämde med hennes eget fokus. Det rimmade med de frågor hon ville arbeta med. Ja, hon tittade också på andra föreningar, men det var KFF som stämde bäst. De gjorde aktioner, de var okonventionella, de hade en platt organisation som tilltalade och det var lätt att komma till tals. Man kan också försvinna ett tag, för att livet i övrigt kommer emellan, och sedan återvända i ett senare skede, med ny kunskap och med nya uppgifter. KFF är en bra förening, som passar Sylvia bra. Mitt hjärta slår en liten volt av glädje, när jag hör att det stämmer. Stämmer, och är bra.

Jag frågar Sylvia vari hennes glädjefokus ligger, vad som får henne att brinna. Ja, inte brinna till, som i att bli arg och frustrerad, utan att brinna i glädje. Hon svarar att det är glädje att få arbeta med sådant man vill förändra, som fredsfrågor och miljöfrågor. Hon skulle gärna se att miljöfrågorna fick mer plats i arbetet, även om det till viss del redan finns där genom t ex frågorna om kärnvapen och kärnkraften men också i arbetet med eller kanske emot militärövningarna som sprider mängder av bly i markerna. Miljöfrågorna behöver lyftas också i fredsarbetet. Ja, tänker jag, det är en mycket viktig reflektion.  Det är så mycket som hänger ihop, som vi inte kan koppla bort för att vi vill fokusera på fred. Det gör mig glad, när jag hör Sylvia tala om att det är viktigt att miljön får fäste i fredsarbetet. Vi behöver hitta vägar för att få in det i frågorna. Det finns där, men behöver göras tydligare.

Hon är också insyltad i Västsaharafrågorna. Jag ler inombords när hon använder ordet insyltad. Det är ett fint ord, tycker jag. Hon är insyltad så till vida att hon är KFFs representant i kommittén för Västsaharas kvinnor, som arbetar för att stötta de Västsahariska kvinnor som lever sina liv i väntan på att få sitt land åter. Många av dem lever i flyktingläger i Algeriet men också i sitt eget land. Marocko håller hårt i Västsahara, fast det egentligen inte tillhör dem. Den förening Sylvia är engagerad i bildades för att stötta kvinnorna på deras väg åter till sitt land, men det tar en omåttlig tid eftersom Marocko vägrar att släppa sin ockupation och världen och FN tyst tittar på.  Under tiden stöttar föreningen de utsatta kvinnorna och informerar oss andra om deras situation. Leendet inom mig stelnar, när jag tänker på alla de kvinnor, barn och män runt om i världen som inte får leva ett riktigt drägligt liv. Som lever i väntan på fred, och med våldet överskuggande vardagen.  – Men visst är det fantastiskt att de ändå i något mått ses. De är inte helt ensamma. Det finns många kvinnor runt om i världen som i det tysta, och ibland rätt högljutt, aktivt arbetar för sina medsystrars väl.

Under 80-talet, när Sylvia påbörjade sitt engagemang i Kvinnor för Fred, var det fler aktiva medlemmar, fler medlemsmöten och fler aktioner än vad det är idag. Det var verkligen en stor och livfull förening. Under 90-talet var hon inte lika aktiv, men det var inga problem att återkomma, när hon så småningom fick rum för detta i sitt liv igen. Hon trappade ner sitt arbetsliv några år innan hon fyllde 65 och blev mer engagerad hos KFF när Bibbi Steinertz, tidigare mycket aktiv i föreningen, trappade ner sina åtaganden i föreningen. Hon hittade sina uppgifter, kan man säga. Och det är viktigt, för att kunna bidra rätt. Rätt kvinna på rätt plats, är ändå en ganska bra devis.  En vacker dag skall också Sylvia trappa ner, men inte just nu. Sen, då när det är en ny tid i livet igen, kan det vara dags för språk, t ex spanska eller något annat. Språk är kul, obeskrivbart varför egentligen, men ändå kul. Det är kul att kunna göra sig förstådd. Ja, språk tillför. Spanskan ligger först på tur.

Nu, sedan några år tillbaka, är hon kassör i KFF. Att gå från biolog och mentalskötare till att vara kassör, är ju en liten verksamhetsvridning, men hon kände sig bekväm i ekonomikänslan efter ett uppdrag i en mindre roll inom organisationen. Därför tackade hon ja till kassörsrollen. Nu känns det helt ok, även om det ibland känns som lite mycket administration. Nej, inte för mycket, men ändå lite mycket. - Men, ja, det ökar lite, allteftersom. På hennes lott faller pengarna, kollen och en stor del av den administrativa ordningen. Medlemsregistret, ansökningar, redovisningar, mailbevakning, posten, skattefrågor och en del annat.

- Ekonomi och administration – kassörsrollen - är en mycket viktig roll i föreningslivet, säger jag. Ja, hon är benägen att hålla med. Det är roligt också, säger hon, det känns viktigt och det är en bra roll där man får mycket information – men, det medför också ett stort ansvar. Men ja, jag är på rätt plats. - Det är också roligt att arbeta tillsammans med Lena Steinholtz Ekekrantz, som också finns med mig på kansliet. - Vi arbetar bra tillsammans, säger hon med glädje i rösten. Lena är uppenbart ett av de viktiga glädjeämnen som följer med ett bra föreningsliv.

Vänliga och kunniga medmänniskor, som tillför livsluft till dagen gör livet lätt att leva. Det behövs fler än en, för att det skall hända. Vi är ju sociala varelser. Här, i Sylvias förening, finns det uppenbart fler. Fler kvinnor, med kunskap, värme och glädje, som arbetar för fred och som tillför livsluft till varandra.

Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor – de som gör, brinner och glädjer andra och varandra? Ja, utan dem vore världen ingenting.

Anette Grinde

• Kvinnor för Fred
• Nätverket för ett fritt Västsahara
• Västsahara enligt Wikipedia
• Styrelseporträtt Operation 1325 av Bibbi Steinertz
• Abf
• Kommittén för Västsaharas kvinnor