Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Operation 1325 - resolution 1325

Operation 1325 är en paraplyorganisation med följande medlemmar (enligt deras hemsida idag);

UN Women Sverige
Kvinnor för fred (KFF)
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK)
Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor (RIFFI)
Svenska Kvinnors vänsterförbund (SKV)
Sveriges Kvinnolobby

Organisationerna bildade Operation 1325 år 2003 och utser var för sig sin andel av ledamöterna, utifrån intresse och tillgängliga medlemmar, och föreslår dessa till Operation 1325s valberedning. Denna föreslår dessa människor till Operation 1325s årsmöte. Valberedningen har därför, utifrån tillsättningen av ledamöter med detta förhållningssätt, små möjligheter att forma styrelsen utifrån behövliga kompetenser. Det blir vad det blir, helt enkelt. Det är såklart en brist.

Personalmässigt består Operation 1325 just nu av en kanslichef, en projektledare och två praktikanter. Häromåret bestod personalstyrkan av en generalsekreterare, två projektledare, en informatör, en ekonom och två praktikanter. Styrkan har krympt, sålunda. Man har minskat mängden kunskap i organisationen, sänkt sig till en mindre organisation. Siktat lägre, helt enkelt. Det är synd, eftersom frågan är viktig.

Organisationen utbildar i resolution 1325-frågor, huvudsakligen utomlands men möjligen också till myndigheter inom Sverige (t ex polisen). Operation 1325 har ingen utbildning som vänder sig till privatpersoner i Sverige. Organisationen strävar inte heller efter att spridda kunskap om sig och om resolutionen i Sverige, varför de t ex inte informerar i skolor eller civilsamhällesorganisationer (NGOs) som möter unga vuxna här. De engagerar inte heller volontärer, i syfte att sprida ordet om resolutionens budskap. Tyvärr, har jag alltid tänkt om detta. Vi behöver fler som engagerar sig för fredsfrågorna.

Resolution 1325, som rör frågor om kvinnor, fred och säkerhet, och nationella handlingsplaner kopplade till resolutionen är frågor som berör hos organisationen. Det är detta de talar och utbildar om, helt enkelt.

Resolution 1325 pekar på att kvinnor skall finnas med i alla fredsprocesser, på alla nivåer. Den pekar också på förskräckelsen med våldet mot kvinnor i konflikterna, där övergrepp och våldtäkter används som ett sätt att utöva krigföring. Ett förskräckligt vapen, helt enkelt, som inte är i sin ordning. Resolutionen berättar att det inte är ok och att vi, FN, världens folk och världens länder, har ett ansvar att se till att vi gör något åt det. Resolution 1325 uppmärksammar oss, ur något perspektiv, på att också kvinnor finns, att de har särskilda behov som också har betydelse för freden. De - vi - måste alltså finnas med i bilden, tillåtas bidra och lyssnas på.

Det är alltså viktigt att vi fångar frågan - kvinnors existens och kvinnors medverkan. Den rör världens och fredens väl.

A..

Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet

IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, har gjort en skrift om resolution 1325; Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet. Den handlar om FN-resolutionen som kom år 2000.  Varje skrift, artikel och inlägg i debatten som förtydligar en viktig resolution är bra.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) är den svenska sektionen av den internationella fredsorganisationen Women’s International League för Peace and Freedom (WILPF). Det unika för IKFF är, enligt organisationen själv, att vi som fredsorganisation arbetar för att öka kvinnors makt och politiska deltagande i allt beslutsfattande som rör fred, säkerhet och nedrustning.

IKFF Sverige är en medlemsbaserad organisation. Organisationens högsta beslutande organ är den nationella kongressen som möts vartannat år. Där utser kretsrepresentanterna en nationell styrelse som har till ansvar att styra organisationen åren mellan kongress. På kongressen antas även en strategisk plan som ligger till grund för styrelsens och kansliets arbete. Styrelsen fastställer inom sig ett arbetsutskott som sammanträder oftare än styrelsen. IKFF:s kansli, med bas i Stockholm, drivs av en generalsekreterare med personal. Regelbunden kontakt förs med den nationella styrelsen och dess arbetsutskott.

IKFF var en av de drivande krafterna när FN: s säkerhetsråd år 2000 antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Denna historiska resolution är den första någonsin som fokuserar på kvinnors deltagande i arbetet för att förebygga och lösa krig och konflikter. Den är också unik givet att det civila samhället aldrig tidigare har legat bakom en resolution från FN:s säkerhetsråd.

IKFF har idag rådgivande status vid FN: s organ ECOSOC, UNCTAD, UNESCO, FAO, ILO och UNICEF.

En central fråga som rör kvinnor, fred och säkerhet är att FN och dess medlemsstater är skyldiga att arbeta för att öka kvinnor deltagande i konfliktförebyggande, fredsbyggande och återuppbyggnadsarbete med anledning av/i anslutning till konflikter. Det är också mycket viktigt att stärka arbetet för kvinnors säkerhet i väpnade konflikter. Resolution 1325 talar om detta och strävar efter bättring. Vi, världens folk, har fortfarande en god bit kvar att vandra i denna fråga. Kvinnor är inte med på samma sätt som män i fredsprocesserna och det är inte självklart att världens alla stater ser frågan som viktig. Kvinnor - som representerar hälften av världens befolkning - lämnas utanför och får inte ge sin syn på sakfrågorna. Resolutionen säger att även dessa, kvinnorna, skall vara delaktiga i förhandlingar och beslutsprocesser, och då i alla nivåer av dessa.

I Grejen med resolution 1325 - kvinnor, fred och säkerhet, under avsnittet om krig & genus, står t ex att läsa; På grund av det militära perspektivets starka dominans utesluts ofta kvinnor, och de som vill föra fram en annan typ av konfliktlösning. Deras erfarenheter och perspektiv får inte utrymme, de ses som naiva eller irrelevanta. Lösningar som vill bredda synen på vad säkerhet innebär blir ignorerade. Vi fastnar därmed i ett våldshjul och agerar försent, med militära medel, istället för att lägga fokus och resurser på att förebygga konflikter.

Kvinnor bär på andra erfarenheter än männen, de ser livet och dess frågor från andra håll. De har ofta andra uppgifter än männen och de utsätts ofta för en typ av våld som skapar omåttliga sår. De känner till krig och konflikter ur andra perspektiv än männen och måste därför också få möjligheten att bidra till att lösa konflikterna innan de utvecklas till krig. De utgör därtill 50% av världens befolkning och behöver representeras också med den utgångspunkten.

Vi behöver hitta andra vägar till fred, sådana där ökad militarisering inte ligger i som prioritet utan där istället försoning och konfliktlösning står på agendan. Fredsförhandlingarna måste inkludera kvinnorna. De måste också inkluderas i arbete för att förebygga och förhindra konflikter, liksom naturligtvis även i det arbete som måste ske efter en konflikt. Om syftet är hållbar fred, måste alla de olika kategorier som påverkas av konflikten och freden involveras. Där ingår kvinnorna, helt utan tvekan.

Krig och väpnade konflikter skapar oerhört mycket våld. De kan inte göras säkra, för någon. Det enda sättet att öka säkerheten är att förebygga konflikterna, så att de inte inträffar eller kan förhindras innan de går överstyr. I det arbetet måste också kvinnorna finnas. Resolutionen handlar om att stoppa krig. För att göra detta behöver alla medlemsländer fundera kring sina roller i fredsarbetet, däri ligger t ex att upprätta en nationell handlingsplan för arbetet med resolution 1325 i just deras land. En sådan plan bör alltså finnas i världens alla länder. Detta är viktigt, för att kunna ta resolutionen (och andra resolutioner) på allvar. Varje land behöver sålunda begrunda sin del av/i världens konflikter - och hur de kan bidra till bättring.

Vapen och ökad militarisering kan inte lösa konflikter. De höjer rädslan och det höjer graden av våld i samhället. Fred och försoning måste hittas på andra sätt.

IKFF arbetar för detta, för fredlig fred och mindre våld, alltså. Svenska Freds och skiljedomsföreningen gör det också. Och Kristna Freds. Ja, det finns många fler som gör det, förstås. Vi borde alla vara med i minst en sådan förening, för bistånd i arbetet med att alltid leva i fred.

Ja, inte bara som medlem, förstås. Utan också för att lära oss mer och för att bidra med ord, tankar och handling i de frågor som ger oss en bättre, mer fredlig, värld.

A..

Livet är värdefullt idag....

Ja, nu är det bråda dagar för kvinnorörelsen. De samlar för konferensen Nordiskt Forum 2014 i Malmö som skall slå världen med häpnad. De har slagit på stort och tänker sig att göra konferensen till något viktigt och fantastiskt. Jag kommer inte att vara där, så jag kan inte se hur det blev. Jag önskar dem all lycka och framgång i sina föresatser.

Jag tänker på kvinnorörelsernas idoga arbeten och föresatser när jag följer tematanken; Livet är värdefullt idag. Där finns så mycket längtan men också närvaro, som i att livet är här och nu. Rörelsen längtan efter värdighet, jämställdhet, mänskliga rättigheter och glädje. Där finns redan mycket glädje, men där finns också en väldigt stor grad frustration. Rörelsen vill ha mer av livet, även om det är värdefullt. Kanske är det en del av det som ger drivkraften att arbeta vidare, inte ge upp riktningen - rörelsen - för en bättre värld också för kvinnorna. En värld där alla har samma värde och samma möjligheter. Samma rätt, helt enkelt.

Livet är värdefullt idag, för alla de som bor i världens mörkaste hörn. Alla kvinnor, barn och män som bor i Syrien och i andra konflikthärdar, där livet hänger på en skör tråd. Det är också värdefullt för oss som bor i en relativt trygg del av världen. Det kan vara slut vilken sekund som helst, så det är viktigt att fånga glädjen och inte låta den slinka ur nätet. Det är lätt hänt ibland.

Idag, i NT, läste jag om Teddy. Han var mitt i livet, en glädjefröjd för många och plötsligt är han borta. En friskhetens man försvann. En kort tids men mycket allvarsam sjukdom som han inte rådde på. Den tog honom med sig till evighetens rum. Dit vi inte når. Så ont och så sorgligt. Han har gjort oerhört mycket för Rånäs 4H och kommer att saknas stort.

Livet är värdefullt idag, ja. Trots dess sorger och bekymmer.

A..

Målbild lördag? Exakt var och hur,
återstår att se. 

En enad styrka vandrar mot samma mål ....

FNs resolution 1325 antogs år 2000, där kvinnor, fred och säkerhet ligger i fokus. Som en följd av resolutionen bildades, år 2003, Operation 1325. Dess syfte är helt enkelt att förverkliga resolutionen. Operation 1325 är en svensk förening, en paraplyorganisation, som idag har sex medlemmar. Medlemmarna består av organisationer, som i sin tur omsluter mer än 8000 medlemmar. De sex medlemmarna är; IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet), KFF (Kvinnor för Fred), UN Women Sverige, RIFFI (Riksförbundet Internationella Föreningar För Invandrarkvinnor), SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och SKV (Svenska kvinnors Vänsterförbund). 

Operation 1325 samarbetar också med Sveriges Kvinnolobby, som är adjungerad till styrelsen. Sammantaget består paraplyorganisationen därmed av ett stort antal medlemmar genom de aktiva kvinnoorganisationer som ingår i föreningen. Varje organisation har också frågan som sin egen, även om de gemensamt driver frågan genom paraplyorganisationen. Det ena utesluter inte det andra.

Fokus i FNs resolution 1325 är kvinnor, fred och säkerhet. För att åstadkomma en hållbar fred och säkerhet i världens konfliktområden krävs kvinnors medverkan. Genom resolutionen uppmärksammas detta, men ställer inte absoluta krav. Det finns heller inga specifika sanktioner om resolutionen inte följs. Mer än ett allmänt åtlöje när det inte görs. För visst är det förfärande fånigt, att den inte är genomförd med hull och hår?

Säkerhetsrådet uppmanar enträget medlemsstaterna att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter.

Ja, kvinnorna skall vara med i alla beslutsnivåer. För hållbar fred krävs att hela befolkningen är representerad. Att man låter alla komma till tals. Och att man ser de olika gruppernas förutsättningar och behov. Och skapar fred, säkerhet och trygghet för alla. Det kan inte göras om alla inte är med.

Säkerhetsrådet understryker att alla stater är skyldiga att avskaffa strafflöshet och att lagföra alla personer som anklagas för folkmord, brott mot mänskligheten samt krigsförbrytelsen, däribland brott som sammanhänger med sexuellt och annat våld mot kvinnor och flickor, och betonar i detta hänseende nödvändigheten av att, där så är möjligt, undanta dessa brott från amnesti.

Ja, våld mot kvinnor är inte i sin ordning. Aldrig. Våld mot kvinnor, barn och familjer för att söndra i samhället är inte i sin ordning. Det är inte i sin ordning oavsett skäl. Att använda våld mot kvinnor och barn i krig eller av andra skäl, är något av det fegaste och mest fruktansvärda man kan göra. Det är förundrande att män, ja, i huvudsak män, tar till detta grepp. Det är också förundrande att de i många fall inte straffas och att ledningen medverkar till att straffrihet råder.

När människor träter är det av stor vikt att de ser andra som unika individer, med rätt till liv och säkerhet. När kriget, frustrationen och rädslan tränger in i människornas vardag förändras deras sinnen. Våldsamheterna eskalerar. Den grundläggande moralen flyttar sina gränser. De blir något annat. Då är det viktigt att det finns människor omkring som behåller gränserna. Som låter de juridiska skyddsmurarna vara synliga och berätta inom vilka gränser vi får röra oss.

En enad styrka - män och kvinnor, sida vid sida - behöver vandra mot samma mål. Där fred råder och där säkerhet för alla är målsättningen. I varje forum måste alla - män och kvinnor - vara representerade. Annars kan vi inte nå dithän. Vi måste se allas sidor, män och kvinnor, unga och gamla. Vi måste se, respektera och arbeta för varandras väl. Inte bara mitt. Eller ditt. Utan för allas väl.

Operation 1325 består av en enad styrka. Kvinnorna i medlemsorganisationerna har enats om att arbeta för allas väl. De längtar till den stund är kommen när alla andra vill så också. De arbetar aktivt för att vi skall nå dithän.

För att fred och säkerhet skall vara möjligt krävs kvinnors medverkan i samtliga beslutsforum som talar om fred och om förebyggande av konflikter. Före, mitt i krisen och i efterarbetet. Så ja, det är dit vi är på väg. Som en enad styrka.

A..

• Operation 1325.
• IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet),
• KFF (Kvinnor för Fred),
• UN Women Sverige,
• RIFFI (Riksförbundet Internationella Föreningar För Invandrarkvinnor),
• SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd)
• SKV (Svenska kvinnors Vänsterförbund). 
• Sveriges Kvinnolobby
  

• Mer länkar & sånt;  Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Knuff bloggar. 

Det löser sig säkert ...

Det löser sig säkert - heter civila samhällets skuggberedning till försvarsberedningen, skriven 2013. Du hittar den på IKFFs hemsida (IKFF.se)

I dokumentet återfinns reaktioner från några av de civila samhällets aktörer. Medverkande är; Civilförsvarsförbundet, Diakonia, Greenpeace, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Kristna Fredsrörelsen, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, Svenska Läkare mot Kärnvapen, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Östgruppen.  IKFF, som ansvarar för skriften i stort, skriver att de även fortsättningsvis kommer att arbeta för att det civila samhällets röst finns med i debatten. - Det känns, för mig, viktigt och bra. Jag hör att de talar om viktiga frågor.

Civilförsvarsförbundet inleder med det viktiga observandumet att medborgarnas kraft måste tas tillvara när den framtida försvarpolitiken formas. De noterar också att svenskarnas egna krishanteringsförmåga tunnas ut med anledning av den kraftigt minskade försvarsutbildningen (värnplikten). Hur är allmänheten förberedd på allmänna och svåra kriser? Ja, det känns om en relevant fråga. Kommer vi alla att stå handfallna vid en samhällskris? Nej, sannolikt inte alla - men ändå väldigt många. Hur utbildas vi till att inte stå handfallna? För mig är det skrämmande läsning att vi bara skall lita till vad myndigheterna skall göra. Civilförsvarsförbundet lyfter fram vikten av medvetna, informerade och förberedda medborgare som grund för samhällets styrka, förutom det allmännas insats. Låt oss tillsammans insistera på detta - som i utbildning för ett medvetnare och kunnigare folk som också kan ta hand om sig själva och sina medmänniskor i tider av kris.

I skriften ordar Greenpeace om kärnkraften. Deras insikter kring säkerheten bör ge anledning till allvarlig reflektion i försvarsberedningen. Varför skall människors liv och hälsa äventyras för produktion av el? Skall vi inte hellre lägga våra resurser på sådant som inte är livsfarligt - och som är näst intill omöjligt ur ett säkerhetsperspektiv?

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) påpekar, igen och igen, att mansdominansen och exkluderingen av kvinnor är ett hot mot fred och säkerhet i världen. Fredsarbetet blir ohållbart utan ett jämställt deltagande. Kvinnors deltagande i fredsprocesserna - före, under och efter konflikter - är en nödvändighet. IKFF betonar vikten av arbetet med resolution 1325 och där inte bara ur ett smalt perspektiv. Resolution 1325 "skall inte förstås som en resolution om att göra krig säkrare för kvinnor. Det är en fredsresolution som reflekterar en insikt om att världen behöver jämställt konfliktförebyggande fredsarbete och att freden och säkerheten uteblir så länge detta inte sker."  IKFF avslutar med det viktiga budskapet - "En kommande process om en ny svensk handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet bör ta sin utgångspunkt i en bred diskussion, med brett ägandeskap. Strategier för att driva fram reformer kring konfliktförebyggande och kvinnors civila fredspolitiska deltagande bör stå i fokus."

Kristna Fredsrörelsen talar om att skydda utan vapen. De påtalar särskilt att konsekvensen av att vistas nära beväpnade personer ökar risken för att hamna i skottlinjen och att det för civilbefolkningen i konfliktområden medför en stor otrygghet när beväpnade män, kvinnor och barn finns i deras närhet.

En metod som Kristna Fredsrörelsen med framgång använder sig av - och förordar - är internationell medföljning. Det är en metod för att skydda civilbefolkningen utan att ta till vapen eller våld. Uppmärksamheten, närvaron och engagemanget minskar risken för övergrepp vid medföljning. Livet blir lättare att leva för de som utsätts för hot, när någon uppmärksammar dem, står vid deras sida och rapporeterar övergrepp och hot. Det är ett viktigt och tillförande fredsengagemang - utan inslag av våld och kränkningar. Kristna Fredsrörelsen rekommendationer utgår ifrån att civila utgör en majoritet av offren i väpnade konflikter. De måste därför beredas större utrymme för hur konflikter hanteras. Kristna Fredsrörelser vill bl a se att Sverige inleder en process för att gå från militär till civil krishantering. - Det ter sig, i mina ögon, alldeles självklart att de civila organisationerna och civilbefolkningen skall vara delaktiga i denna process.

Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund talar på temat att motverka våld och rättsosäkerhet. Våldet upphör inte förrän förövaren slutar slå. De flesta våldshandlingar begås av män, men det är också en säkerhetsrisk att vara en man. De är mer våldsutsatta än kvinnor. Ojämställdhet och våld är starkt förknippat tillsammans och barn som utsätts för våld eller bevittnar våld tar det ofta vidare i nästa led. Det är viktigt att förebygga att våldet upprepar sig. Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund talar också om det sexuella våldet. Det krävs här en förändrad lagstiftning och utbildning inom rättsväsendet i fördomar, attityder och värderingar kring sexuellt våld. Det är mycket svårt för den utsatte att få rätt och det är mycket lätt för förövaren att komma undan med det våld den utövar. - Det är helt oacceptabelt i ett land där vi månar om trygghet och rätt till alla de mänskliga rättigheterna.

Svenska läkare mot kärnvapen ordar starkt mot kärnvapen. De talar om riskerna, om skadorna, om de humanitära konsekvenserna och om vikten av att avskaffa dessa vapen. Ett förbud mot kärnvapen, likande det som finns mot landminor och klusterbomber, är en absolut målsättning. - När jag läser deras konsekvenser förvånar det mig mycket stort att världens ledare så starkt månar om sitt eget, istället för världens och människornas väl. Ja, att arbeta för en kärnvapenfri värld måste vara ett absolut måste. De konsekvenser Svenska läkare mot kärnvapen beskriver kan inte någon vilja att de blir verklighet. Låt oss förhindra detta genom att göra vår värld kärnvapenfri.

Östgruppen verkar för demokrati och mänskliga rättigheter i Östeuropa. De talar för säkerhetsgemenskap som intressant motsats till militär styrka och avskräckning. Varaktig och stabil säkerhet bör alltså inriktas på att främja framväxen av säkerhetsgemenskap mellan öst och väst, vilket avser en relation där krig betraktas som en utesluten metod för att lösa konflikter. Relationen kännetecknas av frånvaro av militära rustningar och krigsförberedelser och istället läggs fokus t ex på demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning, internationellt samarbete och nedrustning. Östgruppen förordar sålunda en aktiv politik, syftande att inlemma Ryssland i en alleuropeisk säkerhetsgemenskap baserad på demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Fred och säkerhet står högt på vår -  allas - agenda. Kvinnors medverkan i beslutsprocesserna, information och beredskap hos de civila organisationerna och hos medborgarna, vårt allas klimatansvar, avveckling av kärnkraften, civil krishantering, avveckling av vapenindustrin, information och utbildning kring våld och övergrepp för att stoppa våldsspiralerna, ickevåldsmetoder, förbud mot kärnvapen och en säkerhetsgemenskap med världens länder är några av de många viktiga reflektionspunkter som finns i detta dokument. Det löser sig säkert till det bästa, om riksdagen och dess försvarsberedning nogsamt lyssnar på det civila samhällets alla bidrag till debatten och tar hänsyn till den viktiga information kring fred och säkerhet de delar med sig från i sin stora kunskapsbas.

Fred. Frihet. Säkerhet. Tillit.
Utan vapen & våld.
För en fredlig värld.

Anette Grinde

Länkar & sån´t. *  Intressant. *  Bloggkartan Norrtälje. *  Nyligen.se. * ISSUU. *  Dagens Arena. * Globalportalen. *  MyNewsDesk. * Fria Tidningen.