Hur påverkar aktivismen andra? Representerar ministrar alla medborgare?

Hur påverkar aktivismen andra? 

Representerar ministrar alla medborgare?

Carl Oscar Bohlin (minister) och Ulf Kristersson (statsminister) använder mycket hårda ord om (sitt lands) medborgare. Högt uppsatta politiker använder ord som idioter och pöbelfasoner om människor de har att representera. De uttrycker hårda ord mot Palestinarörelsen, men diskuterar inte sakfrågan (Gaza, Västbanken, folkmord, ockupation). 

I media (9/9-25) hörs enbart Bohlins och Kristerssons sida, men det hörs inget från aktiviströrelsens sida. Har de givits möjlighet att kommentera frågan? (Inte nödvändigtvis de som gjorde, men den förening/konstellation som pekas ut).

Vad hände egentligen? Var det ett obehag eller var det ett hot? Vilka var det? Var det sanktionerat av rörelsen (som är ickevåldslig), var det en falang eller var det enskilda personer? Vad föranledde händelsen? Hur kommer aktiviströrelsen att hantera frågan om närgångenhet och sätt man utövar aktivism framåt? Hur påverkar det andra inom samma organisation? Hur påverkar det andra grupper eller föreningar?

Hur ser politikerna (tex Bohlin och Kristersson) på sin roll att vara representanter för alla medborgare?

Hur påverkar en förenings (eller persons) aktivism andra gruppers möjligheter att föra talan om viktiga frågor framåt?

Jag vill betona att jag inte på något sätt försvarar hotfulla ageranden eller skrik mot någon. Jag vill också betona att jag inte vet vad som har hänt här, vilka som har gjort eller varför. Jag vill inte heller försvara något där helhetsbilden saknas. Däremot undrar jag över politikens respons och medias ensidiga rapportering. 

För mig är den fredliga aktivismen - aktivt ickevåld! - den enda framkomliga vägen. 

(Vi ska tala om påverkanssätt den 19/9-25 i Norrtälje. Frågan om aktivism kommer troligen att vara en del i det samtalet, ja.)

A..

Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Plötsligt stod det klart..

Lojalitet.

Idag är tid (för mig) att fundera över vad lojalitet är. Hur är vi lojala? Mot vem och mot vad? Vem kräver lojalitet? Hur krävs den och varför?

Jag kräver lojalitet av mig själv, att jag är lojal mot företag, organisationer och människor. Anser mig vara, för att det är viktigt. Jag har att vara lojal mot ägare, medlemmar, styrelse, ledning och personal.

Jag märker igen att det inte, när någon har en konflikt, tillåts att vara lojal mot både ledning, personal och övriga grupper. Jag märker att människor och konflikter kräver ställningstagande och lojalitet på ett sätt som är hopplöst. Hopplöst & tragiskt.

Någon kräver att man vänder någon annan ryggen. Jag har extremt svårt för detta. Jag ska vända en anställd ryggen, trots att hen har rättigheter och tydliga behov. Hen är människa som förtjänar värdighet. Jag ska vända en styrelse ryggen, uppmanas skada den genom att tiga framför den, trots att det är den som är vald och bär ansvaret. Jag ska tvinga bort en kvalificerad ledare, fast det inte är mitt eller personalgruppens beslut. Och inte heller allas vilja, bara de mest högröstades.

Nej, tack, till alla dessa varianter som skadar alla människor. Denna typ av lojalitetskrav gör ont i min själ. De ramlar över mig. Kräver av mig.

En person försöker tvinga mig att vända den mest skadade parten ryggen. Några andra tänker tvinga fram att en kompetent själ ska tvingas gå.

Plötsligt stod det klart att jag hade talat vänligt med någon du inte tyckte om. Din dom mot mig var inte nådig. En annan person som lyssnade teg. Hon tänkte inte äventyra sin roll eller plats för någon annans skull. Så synligt det blev. Hur ställer jag mig till det?

Vad är lojalitet?
Och vad innebär det att ha råg i ryggen?

A..

From dictatorship to democracy - Gene Sharp

Rekommenderad läsning, sägs det, vilket jag är benägen att tro på eftersom jag vill lära mig mer och ha en uppslagsbok om ickevåld. Gene Sharp och hans ordande står för ickevåld - alltså en aktiv handling, inte bara ett stilla tigande vid sidan om.

Han har skrivit om (minst) 198 metoder, som står att finna på hans sida Albert Einstein Institute. Vilka är mest intressanta för mig i mina förändringsförsök? Ja, det finns förstås flera att välja på, en för mig måste de vara samarbetsdrivna och milda, dialog snarare än strid. Jag ogillar frånvaron av samtalet och ogillar attacker på - och från - andra.

Hur får man människor att förstå att de agerar galet utan att de känner sig attackerade?

Boken är beställd, så snart skall jag läsa den. Vi har talat om frågan - ickevåldet - på kursen i Härnösand i fjol, på resan till Israel/Palestina och till det västsahariska lägret. Frågan är viktig.

Det är snart andra advent. Detta är en tid när vi tänder ljusen i våra stugor. Jag tänker att ljusen skall vara "veganska" och naturvänliga, alltså inte innehålla animaliska produkter och inte heller oljeprodukter. Veganska ljus är mitt sikte, i min ickevåldsliga värld.

A..

Beställd!

Adlibris - nonviolence - advent - Gene Sharp - Settled Wanderers...

Människor vilja, glöd och engagemang är viktigt (för mig)...

Människors engagemang är viktigt.
Vi engagerar oss i det vi tror på, det vi tycker är viktigt. Just det är viktigt, för att saker skall hända. Vill vi se en fredlig värld, så behöver vi engagerar oss för detta. Vill vi se ickevåldet växa, så behöver vi engagera oss i detta. Vill vi tro att fred är möjlig, och vill vi tro på ickevåldet som metod, så behöver vi engagera oss i detta.

Ja, vi är många som engagerar oss i detta, men vi behöver hela tiden bli fler och samla fler resurser i den uppgiften. Vi vill förstås att fler, t o m att alla skall se och känna ickevåldets kraft, att det skall ge ringar på vattnet, skapa nya tankar och en fredligare värld. Till nytta för oss alla. Välkommen, du som vill.

Människors vilja är viktig. 
Det är viktigt att vi respekterar människors vilja, vad t ex rör deras liv och deras resurser. Ja, i andra avseenden också förstås. Respekt och omtanke om varandra är viktigt. Varje människas tillgångar är var och ens personliga egendom, över vilken den enskilda individen styr. Det är viktigt att respektera. När individerna inte själva styr, eller kan styra över sina egna tillgångar eller liv går ofta lagstiftningen in som skydd för individen. Lagstiften styr riktningen och grundar sig i allmänhet på en allmän inställning i samhället. En sådan inställning ändrar sig allteftersom tiden går, vilket över tid också ger ändrad lagstiftning. I detta finns t ex reglerna om arv. Reglerna om arv stadgar hur dina tillgångar skall fördelas vid din bortgång, om du inte har skrivit ett testamente. Har du skrivit ett testamente tar detta över lagreglernas fördelning, även om reglerna finns kvar i bakgrunden. Man kan säga att det stillsamt betraktar, de överprövar en aning eftersom vi själva inte får fördela allt helt själva. Lagstiftaren tycker att det får finnas någon form av rim och reson i detta.

Innan vi når så långt som till vår bortgång pågår livet. Här och nu har vi möjlighet att delta, genom vårt eget engagemang eller dela med oss av våra resurser genom medlemskap i viktiga föreningar och/eller gåvor till de engagemang vi ser som extra viktiga. Vi skulle förstås önska att freden och ickevåldet är en sådan företeelse dit du gärna vill bidra. Välkommen till oss, gänget som ickevåldsivrar. Vi arbetar för och med ickevåld som metod och riktning.

Människor sista vilja är viktig.
Vi använder ofta uttrycket "sista vilja" om testamentet. Vi kan förstås ha velat och tänkt mycket sedan vi skrev vårt testamente, men testamentet är ett uttryck för hur vi vill att våra kvarvarande tillgångar skall fördelas efter vår bortgång. Du kan alltså visa din vilja i testamentet, fördela dina tillgångar utifrån hur du tycker att dina pengar och övriga tillgångar skall användas. Om du vill att en förening som har en värdegrund, ett förhållningssätt och riktning som du tycker om, har fokus på viktiga frågor och tycker att du vill bidra till detta, då är ett testamente en bra plats att ge uttryck för detta i. Däri kan du t ex ange ett belopp eller en tillgång som du vill skall gå till föreningen. Du kan också ange villkor, men tänk på att för strikta villkor kan leda till att föreningen inte kan ta emot dina medel.

Formalia i testamentet spelar roll.
Om du följer alla regler som finns kring testamentsskrivandet fördelas tillgångarna som du vill. Du kan inte fördela allt om du har barn eller barnbarn. Deras laglott kan inte testamenteras bort. Denna del är hälften av arvslotten, alltså hälften av vad som är kvar sedan skulder avräknats och eventuella andra kvarvarande arvsfrågor reglerats. Du kan inte heller testamentera bort sådant du inte har full äganderätt till, t ex p g a ett tidigare testamente där ett arv efter dig (efterarv) skall gå vidare till andra. Arv och testamenten kan vara en komplicerad historia, men testamentet uttrycker din önskan om hur dina tillgångar skall användas. Det är därför viktigt att du - om du vill - berättar om detta i ditt testamente. Många avtal i vårt samhälle kan vara muntliga, men ett testamente måste vara skriftligt och undertecknat av den (testator) som vill fördela sin tillgång. Denna namnteckning måste vara bevittnad, det skall ske i samma tid som undertecknandet skedde alternativt att testatorn vid bevittnandet berättar att det är hans/hennes underskrift. Vittnena skall vara samtidigt närvarande. Det finns också tydliga regler på vilka som får och inte får bevittna testatorns namnteckning, varför det är viktigt att också uppmärksamma de reglerna.

Ärvdabalken hjälper till.
Lagen styr fördelningen av dina tillgångar om du inte har ett testamente. Lagen styr förstås en aning även om du har ett testamente, men då ligger första prioritet på ditt testamente. Hänsyn skall då tas till din uttryckta vilja, förstås.

Förstås. Så klart.

A..

Ärvdabalken.

Ickevåld är principer som värnar om livet

Ickevåld är principer som värnar om livet. Det är principer som inte slår över till våld, som inte tappar tålamod, hopp eller insikt. Det är människor med principer som står upp för felaktigheter, förtryck och tar ansvar när våld sker, det är människor som ingriper.

Ickevåld är att aktivt ingripa mot våld och förtryck, inte stå tyst vid sidan om och titta på.

Jag gläds åt alla de människor som bidrar, gör, talar om ickevåldet och engagerar sig i det. Det kan göras på många olika vis, huvudsaken är att det görs, märks och hörs.

Under 2015 och 2016 har Martin Smedjeback engagerat sig för djuren. Han talar om och skriver om ickevåld och civilt motstånd, idkar civilt motstånd (gör en illegal handling i syfte att uppmärksamma våldet och ändra detta, står för handlingen och tar straffet) och han föreläser om sin inställning och sina handlingar. Det i sig har skapat uppmärksamhet, som också har fått bemötas, diskuteras och skapat ytterligare kunskap och medvetenhet. Det är inte säkert att alla håller med om att arbetssättet är det korrekta, men det är ett viktigt sätt som pockar på uppmärksamhet och känslor. Det är viktigt.

Ickevåld är viktigt. Det är ett avståndstagande från våldet men också aktiv handling mot våldet, som syftar till ett samhälle och en värld utan våld, där trygghet och rättvisa råder. I detta ingår att inte skada vare sig människor eller djur, i detta ingår också att värna om vår jord. Ickevåld är inte passivt, inte bara att avstå från att idka våld. Det är en aktiv handling, som syftar till en värld utan våld. I detta ingår någon form av risktagande av utövaren, som uppmärksammar frågorna och för dem närmare en lösning av frågan.

Ickevåld. Risk. Ja, detta tål att tänka vidare kring. Hur gör vi detta bra, bättre och bäst?

A..

Länkar;
Kristna Freds värnar om ickevåld. 
FIL - Härnösands Fhsk. 
Martin Luther King-priset. 
Muslimer för fred. 
Kväkarna. 
Mer om ickevåld i denna blogg. 

Ickevåld & djurrätt; vad vill jag vara en del av?

Föreläsare; Martin Smedjeback. Foto; José Figueroa.
(läs om inbjudan till föreläsningen gm att klicka på bilden)

Jag är vegetarian, sedan många år. Jag fuskar, eftersom jag äter fisk. Fuskvegetarian, alltså. Det röda köttet klarar jag mig utan sedan drygt 25 år, och efter de senaste månadernas uppmärksamhet och insikt om djurens väl och hur livsmedelsindustrin ser ut undrar jag om jag inte också klarar mig utan resten, alltså också köttet från fisken. Det känns helt enkelt väldigt oetiskt att äta djur och vara en del av gynnande av dagens livsmedelsindustri. Ja, det handlar såklart också om resten, om avkastningen, alltså mjölk & ägg. För också detta är en absurd industri. Nu är frågan om jag skall fortsätta att blunda eller om jag skall bestämma mig för hur mina värderingar ser ut. Om sen också om jag skall leva efter dessa.

Jag lyssnade, igår, till en föreläsning om djurens väl. Arrangemanget genomfördes av Mångfald Tillsammans och ABF Sundbyberg. Det talades om ickevåld, civil olydnad och djurrätt. Talare var Martin Smedjeback, som har många år av freds- och ickevåldsarbete bakom sig. Han har talat, skrivit och gjort aktioner som har uppmärksammats världen över. Han har fått det svenska Martin Luther King-priset, som också indikerar att han har gjort detta arbete på ett konstruktivt och ickevåldsligt sätt, i Martin Luther Kings anda.

Just nu arbetar Martin Smedjeback för djurens väl. Han har bestämt att ge detta och nästa år för djuren. Han arbetar oavlönat och bestämmer om sin egen tid och riktning, men har fått en del bidrag från vänner och främlingar för att kunna göra detta.

Han är medlem i en aktionsgrupp, som består av sex personer. De har planerat och genomfört aktioner mot djurverksamhet i Sverige. De har, under augusti, fritagit hönor, grisar och en lax. De gör detta för att uppmärksamma oss på frågan om djurrätt. Vilken rätt har vi att betrakta djuren som egendom och styra över deras liv och död?

Gruppen använder den civila olydnadsformen öppen djurfritagning för att visa omvärlden på oegentligheterna, för att rädda några av individerna som finns i djurfabrikerna och för att skapa debatt. Många argumenterar emot denna ickevåldsform, för att de anser att den är olaglig, och säger att andra saker vore bättre, som t ex att arbeta politiskt, att skriva debattartiklar, demonstrera, mm. Det stämmer att det finns andra former av aktionsformer, men just denna grupp har valt formen av öppna djurfritagningar för att det passar gruppen väl, med t ex dess syften och tankar om ickevåld, djurens väl och samtalets fortgående. Processen skapar många samtalstillfällen, man möter många människor i olika samhällsskikt och instanser och får möjlighet att så frön hos många människor. Syftet i förlängningen är en bättre värld, en rättvis värld också för djuren. Den efterföljande samtals- och argumentationsprocessen, där också debattartiklar ingår, behövs. Det är ett politiskt arbete, men inte ett partipolitiskt. Huruvida just denna grupps aktioner (gjorda i augusti 2016) är olagliga, återstår att se. Det är våra domstolar som avgör detta och det har ännu inte gjorts.

En viktig poäng är att inte ställa viktiga aktionsgrupper mot varandra, säga att de skall göra något annat istället. Ju fler metoder som används desto fler röster blir hörda. Låt oss bara hoppas att sätten, överlag, är konstruktiva, håller hårt i ickevåldet så att människor, djur och vår fantastiska natur inte skadas och att vi är hänsynsfulla mot varandra. För ändrad lagstiftning, för att kunna övertyga tillräckligt många människor om korrektheten i riktningen, krävs att många människor och grupper engagerar sig. Det behöver göras på många sätt, på många platser och med olika röster. Olika arbetssätt, liksom olika människors glöd och kunskap, behövs. Text, tal, debattartiklar, bilder, aktioner, informationsmaterial, arrangerade debatter, kurser, föreläsningar, mm, är sålunda av godo så länge det lyfter samtalet utan att skada det levande (d v s människor, djur & natur).

Öppna fritagningar och ickevåld står för öppenhet och frånvaro av våld mot det levande. Den står för att man står för sina handlingar, identifierar sig och kan förklara handlingarna. Och att man tar konsekvenserna. I det senare ligger att man också för myndigheter, polis, mm, berättar och står till förfogande med sanning och argument. Det leder i sig ibland till rättegång och straff, vilket i förlängningen ibland leder till konsekvenser som böter, skadestånd och fängelse. Utredning, åtal, rättegång och fängelse är företeelser som ger anledning för fler personer att begrunda frågorna. Det blir en viktig del av aktionerna. Den tar inte slut med fritagningen av djuren, de som får förutsättningar för ett bättre liv, eller helt enkelt ett liv, eftersom de där inte riskerar att slaktas eller avsiktligt dödas av människor för sitt kött eller sin avkastnings skull i sina nya hem. Tiden där utredning, förhör, åtal, rättegång och fängelse ingår ger möjlighet att samtala med människor som annars inte möter frågorna. Det ger gruppmedlemmarna möjlighet att samtala med fler, som de kanske inte når annars. Samtalet är viktigt.

Miljömagasinet nr 46 - november 2015

Med, i rummet och vid bokbordet utanför föreläsningslokalen, fanns engagerade människor från Djurrättsalliansen och Veganprojektet i Sthlm. Hos dem och hos andra i rummet finns frågor och argument som gör att även den vegetariska inriktningen, alltså där vi dricker mjöl och äter ägg, skaver. Också detta gör oss till en del av den dödliga livsmedelsindustrin, där djuren får sätta livet till. De argumenterar lågmält utan dömanden, hänvisar till broschyrer med krassa ord och filmer med avslöjande och starka bilder. De överlåter till lyssnare eller läsaren att avgöra vad dens värderingar och ställningstaganden leder till, för dem själva, för djuren och för världens väl.

Föreläsningen ger anledning till eftertanke. Vad vill jag vara en del av och hur kan jag göra för att ändra den riktning i industrin som finns idag?

Anette Grinde

Länkar; 

Tomma burar

Djurrättsalliansen

Veganprojektet i Sthlm
Djurfabriken - filmen som bör leda till förändring.

Kyrkans Tidning

HejEvents

Eventsbook

Abf Sundbyberg fb
Miljömagasinet.

Motståndets väg. Igen, och igen. :)

Motståndets väg
Civil olydnad som teori och praktik
Pelle Strindlund
Stellan Vinthagen
Karneval förlag
2011
Isbn 978-91-85703-74-6

Våldet, frustrationen och orättvisorna väller, i olika tid och på olika sätt, över världen. Ibland är de stora, ibland något mindre och ibland nästan försumbara ur någons perspektiv. Kanske är de försumbara för att man inte tror att man kan göra något åt dem? Frustrationsfrågorna kan t ex mänskliga rättigheter, miljöfrågor eller djurens väl. De kan röra vapentillverkning, diskrimineringsfrågor eller djuruppfödning. Eller något annat som någon eller några finner ovärdigt mänskligheten eller åtminstone något som vi behöver begrunda. Dessa kan då välja att diskutera detta hemma vid köksbordet, höja det till en högre nivå, demonstrera på gator och torg eller ta till andra metoder. Ibland händer det att människor tar till vapen, förödande och dödliga vapen, för att få rätt i sin frågeställning. Men ibland händer också att människor tar till samtalets och kärlekens vapen för att uppmärksamma frågorna. De gör motstånd med ickevåldets metoder.

Jag läser Motståndets väg, skriven av Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen på Karneval förlag. Jag har haft den på mitt bord ett tag, återkommit till den igen och igen. Läser om, igen. Den är fin, som i läsvärd. Ja, i allra högsta grad läsvärd.

Strindlund och Vinthagen har skrivit om sina egna upplevelser. De har utövat ickevåld, genom egen och aktiv civil olydnad, i aktioner som har resulterat i uppmärksamhet t ex kring vapen- och djurrättsfrågor. De har engagerat sig i frågor som har legat dem varmt om hjärtat och tagit sig ton, i aktiva aktioner. De har, som konsekvens av aktionerna, fått tillbringa tid i fängelser och därigenom också fått begrunda sina aktioner, tala om dem i domstolar, med vakter och med medfångar. De har fått tid och möjlighet att, tillsammans med andra, begrunda frågorna i (relativt) konstruktiva rum. I lugn och ro, även utanför aktionsgruppernas trygga rum. Det i sig ger uppmärksamhet till frågorna och möjlighet till fler ringar på vattnet.

Motståndets väg inkluderar något av ickevåldets historiska företrädare, som t ex Gandhi och Martin Luther King. Gandhi och King, liksom många andra, har genom tidens gång, skapat skillnad genom sina tal, texter och aktioner. De påverkade då och de påverkar oss nu. De inspirerar många till förändring genom ickevåldets och det civila motståndets metoder, det som undviker våld mot allt levande.

Motståndets väg innehåller de personliga erfarenheterna, författarnas egna upplevelser och känslor. Den innehåller också historiens företrädare, flera berättelser om viktiga historiska händelser och tankar, som t ex Gandhis saltmarsch och hans konstruktiva program. Det innebär t ex att vi skall leva som vi lär, visa att livet kan levas såsom vi vill att det skall levas.

Boken innehåller flera, som i många, olika delar. Den varvar teori med praktik och egna upplevelser. Den ger mig råd hur jag kan tänka för att agera, för att hitta sätt och grupper att agera tillsammans med. Den visar mig att planering och samtal är viktigt innan aktioner, den väcker mina tankar kring våldet. Är det verkligen moraliskt korrekt att skada andras egendom för att skapa skillnad i världen? Var går gränsen? Dessa samtal känns viktiga, att ta samtalet och diskussionen innan jag ger mig i kast med en olydnadsaktion, för att inför mig själv och andra kunna ställa saker i relation till varandra. När är det relevant och när är det inte. När/om jag gör en aktion, som samhället genom våra domstolar finner olagligt, behöver jag hittar ord och argument för att rättfärdiga handlingen eller beskriva och förklara varför jag eller gruppen tillsammans har beslutat att den måste göras. I boken hittar jag stöd i detta tankar och därmed också till eventuella framtida samtal i dessa frågor.

Jag tänker att den civila olydnaden är viktig, att den tillför argument och uppmärksamhet till företeelser som skaver. Som t ex vapenindustrin, miljön och djurens väl. Det blir inte bättre i världen av att vi, eller andra länder, tillverkar vapen. De bidrar inte till fred och omsorg mellan länder och människor. Dessa frågor behöver onekligen höjas mer, fler måste ta sig ton, på många olika sätt, för att också fler skall inse att våldet inte är en framkomlig väg för hållbar fred, oavsett var i världen vi befinner oss. Naturen behöver beskyddare. Så fort vi vänder ryggen till är det någon som glömmer att naturen är ömtålig, att den inte mår väl av eller själv kan ta hand om föroreningar, plast, kemikalier eller andra gräsligheter som landar i vatten, marker och i vår luft som vi och våra barn och barnbarn vill nyttja än i väldigt många år.

Ickevåldsaktivisterna och de som vågar ägna sig åt civilt motstånd är guld värda. De är viktiga för oss alla. Ja, förutsatt förstås att de göra sina aktioner med vänlighet och med uppenbar rättvisa mot andra människor och vår gemensamma natur, där samhällsengagemanget för vårt gemensamma väl är tydligt. När jag hör argumentet att de inte ska eller får, för att 80-90% av världens befolkning tycker annat, tänker jag att det argumentet är vanskligt. Det är ju inte alls säkert att de 80-90-procenten har rätt, de har kanske inte bara upptäckt det ännu eller insett att det kan finnas en annan, bättre världsordning. För hur var det med medborgarrättsrörelsen i USA där svarta och vita inte hade samma rättigheter eller med sjukdomen homosexualitet? Det är världsordningar som ändrats - för att människor uppmärksammat, brutit mot reglerna på olika sätt och försök. Det sågs inte med helt blida ögon är aktionerna uppmärksammades men ändringen kom, så småningom, till stånd. Skillnader mellan människor från olika länder och med olika hudfärg finns, absurt nog, än i dag, men visst går vi i rätt riktning? Och då ofta för att någon aktivt har försökt göra skillnad - och fått med sig andra människor i den riktningen.

Ickevåldsaktioner kräver planering. De kräver ringar på vattnet, att fler gör. De kräver planering och fokus innan. De kräver samråd och aktiv tanke under aktionerna. De kräver ihärdighet, att inte ge upp. Och de kräver uppföljning, reflektion och insikt efter genomförda aktioner. Varje ickevåldsaktivitet, civil olydnad eller annan form, kräver planering, ihärdighet, utbildning och uppföljning. Självrannsakelsen, där vi begrunda våra egna roller och vilka konsekvenser våra egna ageranden genererar, känns också viktig. Kanske är det inte möjligt att göra helt rätt, kunna rättfärdiga allt, i aktionerna. Men med en självrannsakan och med en efterföljande reflektion kan vi se hur det blev och vad vi hade kunnat göra bättre. Det känns viktigt. Om detta står också en del att läsa i Motståndets väg.

Boken inkluderar berättelser om tid i fängelser, upplevelser och känslor. Den innehåller också ord om rättegångar, om möjligheten att påverka människor som är åhörare, nämndemän, åklagare och domare. De som står för rätt ur lagens perspektiv men också är människor som kan påverkas med etiska och moraliska aspekter. Det är en viktig väg för att skapa skillnad, men det är en väg som också från tid till annan ger aktivisterna tid att avtjäna bakom lås och bom och/eller med dryga skadestånd att betala till den part de anser driver samhällsfientlig verksamhet, som till vapentillverkare t ex. Är det rätt att betala ett sådant skadestånd och vad händer med den enskilde individen när/om personen avstår från att betala det utdömda skadeståndet?

Vilka ställningstaganden behöver du göra i din roll som civil olydnadsaktivist? Eller är inte det din roll? Vad består den istället i? Hur står du i förhållande till världens orättvisor? Står du stillatigande utan att agera, för att du inte vet hur du skall göra eller för att du inte vill?

Ja, en del av svaren kanske du hittar du i denna bok. Den ger en bra grund för fortsatt läsning av andra böcker på detta (för mig viktiga) tema. Det finns mer att läsa, men just denna bok tilltalar mitt hjärta (& mitt förstånd) mycket väl. Du hittar den i en bokhandel eller på ett bibliotek nära dig.

Så, ja. Läsning av denna bok är väl nyttjad tid. Den skapar ny lärdom och ger en god grogrund till många nya & intressanta tankar, som t ex om vad som faller på min lott i den värld vi lever i idag.

Anette Grinde

Länkar; 
Kyrkans tidning. Sändaren. Mer skrivet om Pelle Strindlunds böcker i denna blogg. Pelle Strindlunds hemsida. Karneval förlag. Stellan Vinthagen. Mer om ickevåld i denna blogg. Tidigare skrivet om denna bok i denna blogg.

Inbjudan till föreläsning; Lagbrott för djuren - om civil olydnad och djurfritagningar

Martin Smedjeback. Fotograf; José Figueroa

Välkommen till en föreläsning om ickevåld, civil olydnad och djurens väl.

Under augusti månad fritog aktionsgruppen Tomma burar två grisar, en fisk och åtta höns från djurindustrier runt om i Sverige. Syftet är att uppmärksamma oss på djurens väl och ifrågasätta vår rätt att styra över liv & död. Vi får nu möjligheten att lyssna till ett föredrag som handlar om hur man arbetar för djur genom öppna djurfritagningar. För visst spelar djurens väl roll? 

Föreläsare är Martin Smedjeback. Han är en del av Tomma burar och förutom att ha fritagit djur så har han också varit engagerad mot svensk vapenexport genom att hamra och fila på vapen. 

Martin Smedjeback har lång erfarenhet av ickevåldsarbete och tilldelades Martin Luther King-priset 2014. 

Mer info om Tomma burar; tommaburar.se 
Mer info om kvällens föreläsare Martin Smedjeback; ickevåld.se

När; 4 november 2015
Kl; 1900

Var; Centrala Sundbyberg (info om plats fås när du anmäler dig). 

Pris; Föreläsningen är gratis.

Din föranmälan görs snarast till; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net 

Arrangör; 
ABF Sundbyberg & Mångfald Tillsammans



Länkar;
Läs mer om Martin Luther King-priset

Glöd & energi....

Jag tillbringade söndagen tillsammans med människor som månar om djuren. De följde upp sina aktiviteter, talade om vad de gjort rätt och vad som kunde göras bättre. De begrundade framtiden och funderade över hur de kan göra livet bättre för djuren, men också hur de kan få andra att se och fatta avgörande beslut för sig själva och för djurens väl.

Jag ser gruppen som en viktig grupp, en sådan som gör skillnad. Jag hoppas att gruppen består, att de fortsätter i sina engagemang och att deras aktiviteter blir synliga för vad de är. Viktiga, engagerande, upplysande och glädjande.

Vacker konst i Brandbergen

Nu är det rönnbärstid

Jag tillbringar dagen tillsammans med en grupp
människor som diskuterar viktiga saker. Viktigt
för dem, för djuren och för livets väl.

Dagen innehåller en stor dos allvar men också en
stor dos glädje och gemenskap.

Begrundan. Eftertanke är viktigt för att kunna komma vidare. Det ägnar
sig gruppen åt idag.

I avspänd miljö och i glada vänners lag. 

Trygghet & glädje.

Så är det dags för ett gruppfoto. Soffan blir bra. Var är gruppen, tro?

Det artar sig. En till på plats och en är på väg. 

Välkommen, kära du. Varmt välkommen!

Lite proper. Du måste se lite proper ut. Låt mig hjälpa dig här.
(Fast vid närmare eftertanke pratade de nog om herr- och damknäppning,
alltså att dragkedjan sitter olika för herr och dam).

Välkommen, äntligen är också du här! Nu är vi snart alla!

Så. Och så skall alla le och alla titta åt samma håll. Skall vi försöka så?

Nu är vi på g. Ett finfint gäng.

Så. Glada! 

Och glada igen! 

Stort tack, för att ni lät mig delta under denna dag.

Foto; Anette Grinde

De använder dansen till att göra motstånd...

Dans
Tidningen för rörlig scenkonst
Nr 4 - 2015

Vi slåss genom dansen är rubriken på artikeln som Ninna Oom har skrivit. Hon skriver om människor som dansar i flyktinglägret Shuafat, i Jerusalem. Ninna Oom kom i kontakt med dessa människor när hon under tre månader 2015 var följeslagare i området. Följeslagarprogrammet har sedan 2002 sänt följeslagare till området för att ge hopp och stöd åt människor som vill verka för fred och försoning. Följeslagarprogrammet står för internationell närvaro, för att stärka respekten för folkrätten i området, dämpa våldet och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser.

Sveriges kristna råd organiserar den svenska delen av ekumeniska följeslagarprogrammet (SEAPPI) tillsammans med en styrgrupp. I styrgruppen finns representanter från Bilda, Diakonia, Equmeniakyrkan, Individuell Människohjälp (IM), Justitia et Pax, KFUM, Kristna fredsrörelsen, Sabeel Skandinavien, Sensus, Socialdemokrater för tro och solidaritet, Svenska kyrkan och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd enligt informationen som finns på Följeslagarprogrammets hemsida.

Ninna Oom har skrivit en fin artikel i Dans-tidningnen om en viktig fråga - att söka nya sätt att göra motstånd, här genom dansen. Även dansen utmanar, ser jag i artikeln. Det händer att människor lämnar salongen. Samtalet, diskussionerna och att utmana utan våld är viktigt. För hur kommer vi annars vidare?

Fint!

A..

I vänliga rebellers sällskap (Spalde/Strindlund)

Jag läser I vänliga rebellers sällskap, av Annika Spalde och Pelle Stridlund. Den är personlig och inkluderar en stor dos personliga erfarenhet. Det är inte bara teori - boken innehåller också viktiga egna upplevelser. Den blir därigenom, förutom kunskapsbärande, känslomässigt stark och trovärdig.

Berättelserna om aktionen mot Trident-utbåtarna innehåller många beståndsdelar som ger viktiga berättelser om hur aktioner planeras. Ja, inte allt, men en hel del. Det krävs stor del del kunskap och planering, för att ett ickevåldsprojekt skall lyckas. Frågan är också vad man menar med ett lyckat projekt.

I planeringen ingår t ex, förutom planeringen inför och genomförandet av aktionen, väl genomtänkta strategier för samtalet - orden och aktiviteterna som följer efter en aktion. Förtydliganden och förklaringar kring hur och varför, hur det kommer sig att det är nödvändigt att visa på samhällets felaktiga riktningar. Debattartiklar, förhör, rättegång, liksom möten med vakter, släktingar/vänner och andra fångar under en fängelsetid är exempel på människor och situationer som gruppen möter, där man har möjlighet att föra samtal om aktionen. Där man, genom goda argument, kan förklara aktionen. Där kan man berätta varför agerandet är viktigt. Spalde/Strindlund gör det också genom sina böcker - där de igen och igen berättar om sina aktioner, och kompletterar med teori, historia och praktisk handling från andra som ingår i deras intressefält. Det är lärorikt för oss som läser, lyssnar och funderar på våra egna ställningstaganden. Lärorikt!

Ett av kapitlen i boken rör Annika Spaldes deltagande i aktionen mot Trident-båtarna. Hennes ord kring fängelsetid och rättegång är tillförande. Kapitlet innehåller många tankar och känslor som satts på pränt. Hänsyn, rädsla och utsatthet möter tanken om vad som är viktigt, vad man måste göra i livet. Ja, kapitlet gör mig glad. Eller kanske är det helt enkelt Annika Spalde som gör mig glad, för att hon lever som hon gör. För hon lever ännu, många år senare, med samma riktning. Hon har inte givit upp. Hon lever som hon lär, som jag ser det på håll. För visst gör du det, Annika Spalde? Det är det rätt få här i livet som gör - lever som man lär - men det finns fler än Annika som gör det. De bör synas mer. Heder till henne och hennes gemensamma grupp, där flera personer som arbetar i samma tanke ingår - där omsorg om människor, natur, djur och alltet ingår.

För att leva som man lär behöver man först fundera kring vad ens värderingar är. Man behöver begrunda dem och slå fast dem. Det är viktigt, var man står själv. Man behöver också sätta gränser för vad som ingår i paketet, vad och hur jag tänker leva detta. Om jag månar om världen behöver jag begrunda hur jag vill att världen skall se ut - och leva efter det. Jag behöver också berätta för andra att jag har valt att göra detta. Och hur jag tänker göra detta. Det kan annars inte sprida sig, leda i den riktningen.

Så. Om vi vill att världen skall vara fredlig, så måste vi vara fredliga. Om vi vill att naturen skall vara ren, så måste vi själva leva så att vi inte bidrar till nedsmutsningen och förstörelsen. Om vi vill att djuren skall få leva i frihet, måste vi följa detta också i våra matvanor. Om vi vill att arbetskraften i fattiga länder skall ha schysta villkor, måste vi uppmärksamma detta och ställa krav hos leverantörer och butiker som säljer deras varor hos oss. Om vi bor på hotell, oaktat var i världen, så måste vi se de som arbetar där och aktivt försöka förbättra deras situation om de lever och arbetar under schysta villkor. Om vi inte vill att hav och natur skall vara fulla av plast som aldrig försvinner, så måste vi sluta förbruka så mycket plast. Vi måste se att vi, du och jag, är en del av förfallet och ta krafttag själva om det skall kunna bli någon skillnad.

För om inte jag gör, och du, vem gör då? Vi måste helt enkelt blir många, många fler som gör, tar ansvar för världens väl. Du - eller jag - behöver eller kan inte göra allt, men vi måste ändå göra något.

Anette Grinde





Bokinformation;
I vänliga rebellers sällskap - Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet. Annika Spalde & Pelle Strindlund. Isbn 91-88552-50-0. Arcus förlag. 2004. www.arcusforlag.se

Länkar;
Kyrkans tidning - Adlibris - Bokus - Arcus förlag - Projekt; Plan B. Plastic Free Tuesday.

Vad säger du om djurens rätt att leva, Karl-Göran Edberg (SD)?

Karl-Göran Edberg, SD, ordar på NTs debattsida den 1 september 2015. Han undrar hur Norrtälje Tidning kan låta en olaglig aktionsgrupp uttala sig på debattsidan.

Jag vill uppmärksamma Karl-Göran Edberg på faktumet att vi, i Sverige, har föreningsfrihet. Människor äger rätten att samlas runt en viktig fråga tillsammans. Gruppen är sålunda inte olaglig på något vis. Den har möjligen gjort sig skyldig till ett lagbrott, genom sin civila olydnad, men inte heller detta kan vi ännu riktigt veta. Det är våra domstolar som avgör detta, inte du eller jag. Så har ännu inte skett och till dess detta är ett faktum är de inte dömda. Det kan, i den rättsliga processen och i domstolen, visa sig att de ägde rätten att göra detta. Det har hänt förr.

Aktivisterna har, i sin handling, berättat vilka som har deltagit, vad de har gjort och varför de har gjort detta. De har också berättat att de inte kommer att upprepa sitt besök hos detta företag, med mindre än att de blir inbjudna. Något skäl, utifrån denna grupps besök, att sätta upp kameror runt sin anläggning bör sålunda knappast finnas. En lax var nog för gruppen - för att få sitt budskap uppmärksammat och diskuterat.

Civilt motstånd, civil olydnad, är en mycket viktig företeelse för demokratin. När regler och förhållningssätt i samhället ter sig felaktiga och absurda är det viktigt att medborgarna protesterar. Ibland ser inte alla absurditeterna, de behöver då utmanas, ställas på sin spets, för att kunna ses i ett nytt ljus. Det kan t ex röra sig om djurskydd, vapen som dödar människor, miljöfrågor, gruvbrytning, vägar som går över skyddade områden, skydd för barn i olika former eller rättvisa för människor som behöver skydd. Det kommer alltid att finna någon eller några som ser protesterna som felaktiga, men faktum kvarstår. Oegentligheter och galenskap i lagstiftning och beslutfattande måste uppmärksammas. Någon måste göra det. Det tillhör mänsklighetens ansvar. När bara ord inte räcker, så måste man – någon - lyfta frågan en aning.

Gruppen Tomma burar har, med öppenhet och vänlighet, påtalat något av det absurda med vår djurhållning och vår tro att vi har rätt att bestämma att/om de skall leva eller dö. De har fritagit en lax, åtta hönor och två grisar. De har inte ifrågasatt det fria företagandet. De har knappast äventyrat Fogdö Lax eller något annat företags fortlevnad. De har däremot påtalat den viktiga frågan om djurhållning och mänsklighetens vilja att ta sig rätten att avgöra liv och död för djuren. Till nackdel för djuren, vår egen hälsa och naturens välmående. Djurhållning och djuruppfödning är en viktig fråga, liksom vår självpåtagna rätt att avgöra vem som skall leva eller dö. Det behöver betonas, diskuteras.

Det jag känner till om Tomma burars aktivister är att de är ansvarstagande människor. Någon/några av dem har länge arbetat för världens väl, inte bara för djurens väl, utan också för den viktiga freden. De har ickevåld och civil olydnad som ledstjärna. Ickevåld, som står för en bättre värld. Jag tror att de vill ha en värld som månar om djur, människor och natur i ett hänsynsfullt samspel. De står för världens väl, helt enkelt. Det gör jag också. Gör inte du det?

Ja, jag kan förstå företagarens frustration och ilska, när någon förstör eller inkräktar på ens tillgångar. Frustrationen bottnar ofta i den egna plånboken istället för världens väl. Man glömmer lätt att man också själv har ett övergripande ansvar. Den frågan är ofta alldeles för stor och man reagerar istället ofta utifrån det som ligger närmast ens hjärta. Det är, ur något perspektiv, fullt begripligt och kanske också förståeligt. Vi är ju inte mer än människor och vi kan inte mer än vi, var och en, förmår. Jag när dock en förhoppning att företagarna och allmänheten i övrigt också ser aktivisternas önskan om en bättre värld, en värld där vi alla tillsammans tar större hänsyn till omgivning och natur, och inte bara ser sin egen ekonomiska vinning. Ser, förstår och ansluter. Det är tid att se frågan, djurens väl ställd i relation till den egna vinningen, från ett annat perspektiv. Det är också den enskilde företagarens och vårt alla ansvar att se detta. För vårt allas, inklusive djurens, väl.

Karl-Göran Edberg, vad säger du om djurens rätt att leva i fred och i frihet?  Och menar du att människor inte får protestera mot felaktig lagstiftning och tokiga förhållningssätt i samhället?

A..

Vill du kommentera detta inlägg så går det bra att göra det här!




Tidigare talat (av andra än mig) i frågan; 

Tomma burars aktiviteter och förtydliganden av aktiviteter.
http://www.tommaburar.se/

Nyheter 24 - 10 augusti 2015 - om Tomma burars fiskaktion.
http://nyheter24.se/debatt/806338-djurrattsaktivister-darfor-befriade-vi-laxen-justina-i-natt

Den 10 augusti 2015 publicerade NT nyhetsartikeln om Tomma burars aktion.
http://norrteljetidning.se/nyheter/nyheter/1.3103162-aktivister-slog-till-mot-odling

Den 12 augusti 2015 publicerades en ledare i NT om aktionen.
http://norrteljetidning.se/ledare/1.3104601-det-maste-alltid-vara-fel-att-bryta-mot-lagen

Tomma burar förklarar sin aktion.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3114218-vara-aktioner-ar-demokratiska

Den 1 september 2015 publicerades en SD-debattartikel i NT om att aktionsgruppen var olaglig. Tidningen förklarar sin inställning.
http://norrteljetidning.se/debatt/1.3134435-hur-kan-nt-ta-in-en-olaglig-grupp-pa-debattsidan-

Plan B - på jakt efter ickevåldare som vill bidra...

Det pågår en del krig och våld i världen. Många lever i rädsla för våldet. Det är tydligt att våld inte är en framkomlig väg för hållbar fred. Våld skapar bara mer våld. Varför är det så många som tror att det blir bättre när man bombar ihjäl människor? Detta, våldet, har visat sig inte fungera. Det är därför läge att gå över till plan B - som är ickevåldets väg.

Med glädje ser jag att det finns människor som inte tror att man kan lösa konflikter genom att slå på andra människor. De tror istället på omsorgens och välviljans makt. De tror att man kan lösa konflikter genom att tala med varandra eller på annat sätt påtala olaterna i världen - med milda, men tydliga, ord. Och en helt annan sorts handling är våld. 

Kristna Freds tror på ickevåld. De utbildar, ordar och sänder fredsobservatörer till utsatta områden. Jag hör inte så mycket om dem, men jag vet att de finns och är aktiva både här hemma och i världen. De står för idoghet - de ger inte upp. 

Tomma burar tror på bättre miljöer för djuren. De tror på civil olydnad, uppmärksammar samhällets tokigheter i förhållande till djuren och deras rätt - och är beredda att stå sitt kast. Uppmärksamheten gör nytta för samtalet. Var går gränsen för ickevåldet? Det tål och måste diskuteras. Jag har förstått att Tomma burar gärna samtalar om sina aktioner och sin inställning, att just samtalet och debatten är viktig. Att ta ansvar för sina handlingar är en del av poängen med civil olydnad - att ta sitt straff om man gör något i strid med lagen och att debattera frågan tydligt och öppet. Inte väja för samtalet och inte gömma sig. 

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen tror inte på samarbeten om vapen med Saudiarabien. Deras idoga opinionsarbete har givit goda resultat. Jag gläds med deras framgång.

Ekumeniska följeslagarprogrammet står för stillsamt betraktande och likaledes stillsamt rapporterande om förhållanden för palestinier i relationen mellan Israel/Palestina. Ibland finns de bara till hands - och gör skillnad. Följeslagarprogrammet omsluter flera föreningar, tillsammans. De bidrar tillsammans. Vid hemkomsten talar följeslagarna om sina upplevelser. De sprider ord t ex i kyrkor, frikyrkoförsamlingar, skolor, mm, där sinnet är öppet för att lyssna till ord om frågan. Lyssna och samtala. 

Operation 1325 arbetar - ordar - för kvinnors medverkan i fredsprocesser. Det är tänkt att de - kvinnorna - skall finnas med på alla nivåer i fredsprocesserna. Med fredliga medel är det tänkt. Operation 1325 har också de flera föreningar i ryggen - föreningar som i sig också står för kvinnors rätt och för ickevåldets tankar. Är Operation 1325 en uttalad ickevåldsorganisation? 

Emmaus Stockholm har solidaritet på sin agenda. De stöder t ex Västsahara i deras strävan att komma loss från Marocko. De har just nu en fin ickevåldsaktivitetskampanj som rullar genom de sociala medierna; #Springförfrihet uppmärksammar de svåra frågorna - och gör det lätt för många att delta. Jag är smått förvånad att inte fler ser, följer och deltar i just den kampanjen. Eller kan kampanjen ses som en ickevåldsaktivitet, när den inte innehåller något riskmoment? 

Det finns massor av organisationer och människor (utöver de ovan nämnda) som strävar, t ex med orden och närvaron, med utmanande aktiviteter och med utbildning för att lösa konflikter med ickevåldets strategier. Jag tänker försöka träffa några av dem - människorna och föreningarna - och höra hur de tänker och argumenterar mot/med dem som tycker att Plan A är det som gäller. 

Är det möjligt att lösa världens konflikter med bara ord - helt utan att döda, hota och skada varandra? Ja, våldets väg har ju visat sig vara helt fel väg. Då måste ju Plan B vara vägen att gå. 

Ja, jag tänker klura på saken under hösten. Jag tänker tala, lyssna, filma, fotografera och begrunda saken - ja, vrida och vända på frågorna, tillsammans med ickevåldsförespråkare och ickevåldsaktivister. Min önskan är att höja kunskapsnivån, helt enkelt. Hos mig - gärna också hos andra. 

Resultatet av samtalen skall bli en film. I filmen vill jag möta människor som tänker kring ickevåld. Jag vill se om det är möjligt att leva i ickevåldet, alltså aktivt följa det spåret och låta det synas i livet. Jag vill också veta vad som måste göras, hur det kan ske, hur många man måste vara, mm, för att en ickevåldsaktion skall ses som framgångsrik. Går det att prestera resultat - skapa fred - med ickevåld.

En viktig fråga är också om ickevåldarna lever ickevåldet, eller om det bara är prat?

Jag vill höra om engagemanget, lyssna till argumenten och också ta del av konsekvenserna. Hur tänker de glödande aktivisterna och hur gör de aktivt för att sprida sina tankar? Hur möter de ickevåldsengagerade människorna sin omgivning? Hur blir de bemötta? Och vad säger de som inte helhjärtat tror på ickevåldets väg, t ex de som hellre bygger en försvarsbudget och strävar för ett medlemskap i NATO om människorna som vägrar befatta sig med våldet?

Syftet är ett läroprojekt. Att lära om ickevåld. Och att se om det kan göras på ett bra sätt i en film, helt utan pengar i en budget men med människors intresse och önskan att dela kunskapen till andra.

Krävs det mod för att delta i detta projekt? Nej, bara en stark önskan att dela med sig av sin ickevåldskunskap, sitt engagemang och sin glöd. Om du tycker att ickevåld är viktigt, så är jag stort tacksam för ditt bidrag. Ja, inte pengar, utan samtal, glöd och ledning. Och gärna din medverkan på en liten filmsnutt.

Står du för ickevåld, finns i Sthlmsregionen i höst eller kommer till Sthlm vid några tillfällen i höst och vill bidra till att skapa mer uppmärksamhet till ickevåld? Hör då skyndsamt av dig till; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net

Har ni några inplanerade möten, t ex för planering av eller för genomförande av aktiviteter eller aktioner, så är jag också stort tacksam för att få kännedom om dessa, för samtal om hur dessa kan vara med i projektet kring Plan B.

Anette Grinde

Länkar - ickevålds- och fredsorganisationer;

Ship to Gaza

https://shiptogaza.se/

Emmaus Stockholm

http://www.emmausstockholm.se/

Svenska Freds

http://www.svenskafreds.se/

Kristna Freds

http://krf.se/

Tomma burar

http://www.tommaburar.se/

Ekumeniska följeslagarprogrammet

http://foljeslagarprogrammet.se/

Ofog

http://ofog.org/

Aktion mot deportation

https://www.facebook.com/aktionmotdeportation

IKFF (Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet)

http://www.ikff.se/

Mänsklig säkerhet (nätmagasin)

http://manskligsakerhet.se/