From dictatorship to democracy - Gene Sharp

Rekommenderad läsning, sägs det, vilket jag är benägen att tro på eftersom jag vill lära mig mer och ha en uppslagsbok om ickevåld. Gene Sharp och hans ordande står för ickevåld - alltså en aktiv handling, inte bara ett stilla tigande vid sidan om.

Han har skrivit om (minst) 198 metoder, som står att finna på hans sida Albert Einstein Institute. Vilka är mest intressanta för mig i mina förändringsförsök? Ja, det finns förstås flera att välja på, en för mig måste de vara samarbetsdrivna och milda, dialog snarare än strid. Jag ogillar frånvaron av samtalet och ogillar attacker på - och från - andra.

Hur får man människor att förstå att de agerar galet utan att de känner sig attackerade?

Boken är beställd, så snart skall jag läsa den. Vi har talat om frågan - ickevåldet - på kursen i Härnösand i fjol, på resan till Israel/Palestina och till det västsahariska lägret. Frågan är viktig.

Det är snart andra advent. Detta är en tid när vi tänder ljusen i våra stugor. Jag tänker att ljusen skall vara "veganska" och naturvänliga, alltså inte innehålla animaliska produkter och inte heller oljeprodukter. Veganska ljus är mitt sikte, i min ickevåldsliga värld.

A..

Beställd!

Adlibris - nonviolence - advent - Gene Sharp - Settled Wanderers...

Dagens föreläsning gick acceptabelt ok...

Dagens föreläsning gick acceptabelt ok, kanske t o m bra. Det är ju förstås en personlig definitionsfråga, så jag är inte säker på att jag alls kan svara på frågan. Alltså om den gick bra.

Oavsett detta höll jag en föreläsning om ickevåld och fredsorganisationer i syd. Jag höll den hos Solna Råsunda Rotaryklubb, i Solna centrum. Det var en liten skara människor, men intresserade och engagerade. Vid varje föreläsning dyker nya frågor upp som jag behöver vrida och vända på, se saken ur andra perspektiv och fundera på hur jag lägger orden. Jag vill vara opartisk, i den mån det är möjligt. Jag vill inte fara med osanning, vilket också gör att jag noga måste begrunda vad jag säger, hur jag säger det och fundera över vems sanning det är. Sanning är ju ett vanskligt begrepp, särskilt i en situation där det finns andra sanningar som tycker sig väga tyngre.

Vi bokning av föredraget framkom att den inte skulle vara politiskt. Hur skulle fred och ickevåld kunna vara politiskt, tänkte jag, men insåg naturligtvis att allt jag säger i just den frågan är politiskt. Om detta ämne kan man alltså inte tala utan att vara säker på att det är politiskt.

Nåväl.
Dagens föreläsning gick acceptabelt väl.
Den rosa skumpan jag fick med mig hem (som tack för föreläsningen) får avnjutas en annan dag.

A..

Det ingår workshopstankar här...

Det ingår workshopstankar och lektionspass här - alltså hur vi skall forma dem, inte bara lyssna till dem. Vi, som tänker kring fred & ickevåld, begrundar frågorna, planerar, bygger och återkopplar till gruppen. Det är viktigt för det som komma skall - för mer lärande själva och för fler ringar på vattnet, d v s lärande & utveckling också hos andra.

Dagen bestod av informationspass, korta, men i huvudsak ett faktiskt övande - konstruktiv praktik alltså. En del får ont i magen, blir en aning nervösa, men alla genomför sina uppgifter. Vi alla känner av de hinder vi sätter för oss själva, väljer våra egna strategier för att övervinna dem. Utvecklingen av var och en är olika, men det är hela tiden i en pågående utvecklingsprocess, ett aktivt lärande. Det är just det som är en del av meningen med livet, ett aktivt lärande. Att inte stanna.

Föreläsningen för den allmänna kursen på Härnösands Folkhögskola avlöpte väl. Det var FIL-kursen som stod för orden och den allmänna kursen för lyssnandet och frågandet, ibland också för ifrågasättandet. FIL-kursen berättade om kursen och om den resa som genomförts nyligen. Resan till Israel/Palestina och de organisationer vi mötte där har satt spår i våra tankesätt, vilket vi gärna vill förmedla till fler. Vi har lärt oss ofantligt mycket.  Det är värdefullt att det delas till fler; värdefullt för den som skall berätta som måste strukturera sina tankar och ord, och förhoppningsvis också en del tankeväckande skav till de som lyssnar. Vi lever i en orolig värld, där jag tänker att vi har ett ansvar att veta och också att göra något för de som har det svårare än vi. Något litet är alltid bättre än inget alls, något lite som ändå skapar lite mer också för någon annan. Kan det ge ringar på vattnet, så att fler ser att de kan göra något mer för någon annan, som ett steg till en vänligare och tryggare värld?

Stina från Kristna Freds anslöt till gruppen (som lärare) eftersom Kerstin fick oplanerat förhinder. Stina har t ex talat om pedagogik och byggande av en workshop, en övning alltså. Hon - vi - har talat om lärande, att vi är olika och lär olika, och varvat detta med konstruktiva övningar som vi kan använda i vårt fortsatta lärande i andra grupper framöver. En del av dessa har vi gjort tidigare under kursen, men upprepning är kunskapens moder - och ja, det är verkligen sant. Vi behöver tala igen om saker vi gör för att hitta bra användningsområden och se hur vi själva kan förhålla oss till frågorna, svaren, övningarna och förhållningssätten. Plötsligt faller saker på plats, när vi ser och hör dem igen, på ett nytt sätt, med nya ord och med mina egna (nya & gamla) erfarenheter att placera dem i.

Vi avslutade dagen med mer information om judendomen. Ja, visst behöver vi lära oss mer om religionerna. De ingår i världsordningen, påverkar dagen och livet för många människor. Av fritt val för några och av tvång och påverkan för andra. Judendomen förundrar, skaver och väcker nya tankar. Ja, det gör kristendomen och islam också, ja, hinduism, buddism, m fl också. Det finns (nästan) alltid något som tillför och (nästan) alltid något som skaver, vilket ofta föder nya tankar som man behöver förhålla sig till. Det känns viktigt att se; hur ser vi på frågan om religion, vad är viktigt och för vem? Och hur ställer vi detta i relation till våra allas mänskliga rättigheter?

Som för att höja känslan och vikten av ickevåld tar vi kväll genom att tillsammans titta på filmen om Gene Sharp - How to start a revolution. Den tillförde nya tankar och nytt hopp, att se det viktiga arbetet frodas på många platser runt om i världen. Det känns viktigt.

Filmen, dagen och frågorna som drabbar mig idag - får mig, igen och igen, att känna att ickevåld, det aktiva, vänliga och konstruktiva ickevåldet, är lösningen. Det måste - vill - jag verkligen tänka och tala mer om i mitt liv. Jag hoppas att också du gör det - i ditt liv - för vårt gemensammas väls skull.

Tack, för en intensiv och tillförande dag.

Här och nu. 
Är nu. 
Det är här jag är, skall vara, just nu. 
Sen är en ny tid, en ny plats. 
Då är det där jag skall vara, just då. 
Nu är nu. 
Ja, här, just här, skall jag vara
är jag
just nu. 

A..

(Om möten i 

Härnösand fredag

8/4 2016)

How to start a revolution - om Gene Sharp

Dokumentärfilm.
How to start a revolution - om Gene Sharp
2012

Vi behöver något annat än våld och krig. Gene Sharp kan detta, har skrivit om det, insisterat. För att en regim skall hållas uppe krävs att folket och institutionerna inte obstruerar. Det kräver dess medföljning, särskilt inledningsvis. Vad händer när människor säger ifrån? Kan man säga ifrån? Är ickevåldet en möjlig väg?

Gene Sharp berättar om vikten av en plan. Om du inte vet vad du gör, riskerar du att hamna i trubbel. Du måste ha en plan för ditt genomförande, du måste se konsekvenserna av ditt handlande. Livet är som orkidéer, du måste behandla dem rätt, annars överlever de inte. Så är det i livet också.

Bryt terrorn, ändra mönstren. Bryt mönstren, fatta beslut om en annan riktning. Du kan välja att gå ett annat spår. Gör saker som är lagligt, även om de är utmanande. Sprid ordet, låt människorna hjälpa till. Det är möjligt.

Stöttepelarna håller uppe terrorn. Bryt en av dem, och sedan nästa. När dessa stöttepelare raseras, en efter en, kommer det diktatoriska att falla. Det kan inte uppehållas utan stöttepelarna. Det kan vara människor, pengar, vapen, polisen, militären - ta bort dem, en stöttepelare efter en. Kasta inte stenar mot polisen, få över dem på er egen sida. Tala med dem, döda dem inte. Du behöver inte vapen, som i dödliga vapen, för att göra detta. Du behöver ord, argument - insikter - och helt utan våld.

Det lilla våldet kommer - kan - mötas med ett större våld. Låt det inte finnas något våld i aktionen. Gör detta tydligt. Vad händer när barnen, kvinnorna, åldringarna går i fronten? Skapar detta en mindre hotande bild? Vad händer om de unga grabbarna står längre bak i leden? Blir detta mindre hotande för motståndarna?  Kan det vara så att barn, kvinnor och åldringar möter leenden och glädje istället för våldsamheter. Eller betraktas detta som någon form av levande sköldar, istället för aktiv motståndskraft? Hur ses detta, hos den våldsammare motståndaren? Vilket motstånd tänker de möta för att hindra ickevåldskraften vidare?

Vad händer när de vanliga människorna protesterade, utan våld. OTPOR bev en lyckad aktion. OTPOR - Serbien - överlistade Milosevic genom ickevåldets fantastiska irrvägar. Gene Sharps ord om att det finns alternativ, realistiska alternativ, till väpnad kamp fick fäste, användes, med framgång.

Samma tekniker, ibland med framgång och ibland med andra erfarenheter, har använts på andra platser. Diktatorer måste bekämpas med ickevåldsmetoder, långsamt, bestämt, taktiskt och nogsamt planlagt. Filmen berättar om Gene Sharp, som uttolkare av ickevåldstekniker, fästande dem på pränt för möjlighet att sprida dem över världen. Gene Sharp säger sig själv vara förundrad över spridningen av budskapet, glad men förundrad. Det blev en god bekräftelse på att teknikerna fungerade, de var viktiga och fungerande.

- Vi behöver en budget för att forska kring ickevåldet, sprida ordet. I filmen visar det sig att finansieringsfrågan ibland varit komplicerad, för att man tänker att man bygger på något som syftar till att bryta ner en regering. Regeringar som bygger vapenmakt, inte frånvaro av våld. Ickevåldet blir då provocerande. Gene Sharp och hans budskap blev farligt.

Kan man mobilisera människor att agera mot en destruktiv regim? När regimen går över alla gränser, slår folket ofta tillbaka. En vrede bildas, skapas, men hur håller en sådan revolution ihop hela vägen om den inte är planerad, sedd hela vägen in i mål? Planerna, strategierna, eftertänksamheten är viktig, men ickevåldsaktionerna har en tendens att stärka även om man inte (alltid) når hela vägen in i mål. Ibland räcker en bit tillräckligt. Åtminstone för nu, i ett första skede. Tålamod är viktigt. Och att inte vika av från ickevåldsspåret.

Låt människor styra sina liv, ockupera dem inte. Då blir det bäst. Möt dem inte med våld och diktatoriska metoder. Möt människor med mänsklighet.

Från diktatorskap till demokrati - ja, så kan man verkligen önska att det får ske i Syrien. Där slogs ickevåldsaktionerna ner, brutalt och hårt. Omvärlden tittar förundrat på, utan att kunna - eller vilja - stoppa våldet. Hur kommer det sig att det får fortgå?

Ett av de allra viktigaste råden som ges i filmen är; ge inte upp. Till slut vinner ickevåldet. Så länge du inte har gett upp, har du inte förlorat.

Vägen är alltså att använda ickevåldet för att få bort förtrycket, oavsett vart det finns. Vapen och våld skapar inga mänskliga vinster.

A..

(Härnösand 8/4 2016)

Länkar

How to start a revolution.

The New York Times - om filmen från 2012.

ICAHD - den israeliska kommittén mot husrivningar

ICAHD - The Israeli Committé Against House Demolitions - är en icke-våldslig aktionsgrupp som ursprungligen inrättades för att motsätta sig Israels rivning av palestinska hus på ockuperad mark. Allteftersom organisationens aktivister fick kännedom om de övergrepp som skedde i landet, utökades gruppens motstånd även till andra områden, som t ex frågor som rör markexpropriation, bosättningar, by-pass vägbyggen, politik som rör stängning och separation av vägar och områden, uppdragning av frukt- och olivträd, med mera. Den hårda ansträngningen från palestinskt håll för att skaka av sig ockupationen efter den andra intifadan har höjt prioriteringen i föreningens arbete.

ICAHD består av israeliska freds- och människorättsaktivister. Allt arbete i de ockuperade områdena är nära samordnat med lokala palestinska organisationer. 

ICAHD arbetar huvudsakligen med; 

- motstånd och protestaktioner på de ockuperade palestinska områdena

- ansträngningar för att uppmärksamma verkligheten i ockupationen till det israeliska samhället

- mobilisera det internationella samfundet för en rättvis fred. 

Verksamheten innebär t ex att de; 

- agerar med aktivt motstånd vid rivning av palestinska bostäder. Detta innebär att ICAHDs medlemmar fysiskt blockerar bulldozers som är utsända för att riva bostäder. När hus är rivna mobiliserar organisationen israeler och palestinier för att återuppbygga demolerade hus. Detta skapar medvetenhet i arbetet med att synliggöra ockupationen och har skapat ett fredsarbete på gräsrotsnivå. 

- sprida information och nätverk. Organisationen kännedom - faktiska kunskap - om verkligheten i byar, mm, ger dem en särskild kunskap som ger trovärdighet när de sprider sin information. De bygger också upp stor kunskap genom täta kontakter med diplomater, fakta-sökande uppdrag och organisationer, kontakter med allmänheten och media. De samarbetar nära med andra freds- och människorättsorganisationer i Israel, i Palestina och internationella organisationer t ex med kampanjer för att avsluta ockupationen och säkra en rättvis fred för alla. 

- bidrar med muntliga och skriftliga rapporter till FN.  ICAHD samarbetar även med andra människorättsorganisationer för att uppmärksamma de rättsliga utmaningar som israeliska åtgärder och politik i det ockuperade Palestina territoriet medför.

Målet är en rättvis och hållbar fred. ICAHD tror att den enda möjligheten för en verklig fred är en sådan som gör det möjligt för palestinierna att uppleva medborgarskap i en stat och fullständiga medborgerliga rättigheter. En rättvis fred syftar också till att ge alla människor i regionen säkerhet, värdighet, frihet och ekonomiska möjligheter.

ICAHD håller också guidade turer för att visa hur t ex bosättningsprojekt påverkar situationen för israeler och palestinier och för att de anser att förstahandsinformation är viktig för att lära om alla olika frågeställningar i den pågående konflikten.

 A..

(Källa; ICAHD.s hemsida)

Hur stor är verksamheten? Bygger den på anställd personal eller bara/huvudsakligen på aktivister och ideella krafter? Varför sker husdemoleringarna? Om det sker för att familjen inte har fått tillstånd att bygga - varför får familjerna, om det går att säga något generellt, inte tillstånd att bygga? Hur ser besluten och överklagandeprocesserna ut för de som drabbas? Vilka alternativ har familjerna när de inte får bygga - och vilka alternativ har familjerna när deras hus eller delar av deras hus har rivits? Medför händelser särskilda kostnader för familjerna? 

Länkar; 

ICAHD
OCHA - rapport (FN) - 14 mars 2016

CPT = Christian Peacemaker Team

Säkerhetsinformationen idag säger att det är allvarligt oroligt. Flera checkpoints är stängda, dels p g a oroligheterna och dels p g a USAs vicepresident Joe Biden kommer på besök i Jerusalem. Ja, denna ständiga säkerhetsinformation. Vem är vi rädd för? Varför är vi rädda? 

I Bethlehem finns det tre flyktingläger. FNs uppdrag är att ansvara för t ex medicin, utbildning och skolor. Flyktingarna bodde inledningsvis i tält eftersom de (FN) trodde att lägret skulle vara tillfälligt. Så blev det inte. Efter tre år i tält börjades det bygga andra typer av bostäder (containerbostäder).

I Hebron finns många spänningar. Det är en delad stad. I en del, där 80% av stadens invånare bor, är det palestinskt styre. I den andra delen, där 20% bor, lever de under israeliskt styre. Där finns också upp till 500 bosättare som vaktas/skyddas av ca 2 000 soldater. De amerikanska judarna är de mest aggressiva och det är mycket oroligheter i den gamla staden.

Hebron ligger 3 mil söder om Jerusalem. Här finns ett Christian Peacemaker Team (CPT) lokaliserat. CPT är en ickevåldsorganisation, med ursprung i kristna fredskyrkor (1984). Föreningen bildades 1986. CPT arbetar med lokala fredsteam runt om i världen. De söker upp våldet, i syfte att minska våldet. Deras mission är att bilda partnerskap för att mota våld och förtryck. De vill genomgående arbeta med ickevåld. De arbetar med att observera och dokumentera. De arbetar med gräsrotsrörelser, är emot ockupationen men arbetar med både israeler och palestinier.

CPT började vara i Hebron 1995. De tänkte sig vara här under några månader, men oron har fortsatt. Därför är de fortfarande kvar. De behövs. De betraktar och dokumenterar företeelser och olika situationer. De finns på plats som betraktare för att minska våldet.

1996 delades Hebron i de två olika delarna. Israeler och palestinier lever under olika lagstiftning. Några lyder under palestinsk lag, några under israelisk och några har att följa israelisk militär lag.

Militären kontrollerar ofta id-kort, trakasserar unga killar och andra i området. De går också in i hemmen, ofta med hänvisning till säkerhetsskäl. De hindrar människornas rörelsefrihet och de skapar rädsla.

Inte heller CPT kan vara överallt. På vissa platser får de ta av sig sina västar för att kunna vara/passera. Ibland får de åka långa omvägar för att ta sig till den plats de planerar att vara på, där de skall stödja de utsatta, t ex barnen.

Terminologi är viktigt. Det finns bosättningar som istället kallas israeliska grannskap. De omgärdas och skyddas av militär kapacitet för bevakning/skydd (av säkerhetsskäl). Det går mycket militära resurser till bosättningarna i området. Man undrar hur de har råd. Bosättningarna leder till avstängda vägar (av säkerhetsskäl) och avstängda områden (för palestinierna) vilket för med sig stängda butiker och stängda marknader. Detta förstör palestiniernas ekonomi.

CPT står t ex vid en checkpoint och räknar, ser när soldaterna kontrollerar ryggsäckar, mm, om de trakasserar någon, kräver kroppsvisitation, tar deras legitimation för att fördröja, mm. Om en soldat ber en palestinier att ta av sig kläderna och vägrar, kan de riskera att militären höjer vapnet mot dem. Det är skrämmande hotfullt. CPT dokumenterar; fotograferar, antecknar. Informationen sänds till UNICEF, FN och andra organisationer som är intresserade av dem, En del av informationen finns också på deras hemsida, fb-sida, twitter och instagram. De har också ett nyhetsbrev.

Soldaterna trakasserar och skrämmer barnen, avsiktligt. Många unga pojkar tvingas sitta med vapen riktade mot sig, de tas till fängelse eller via någon annan förhörs- eller arrestlokal. Ibland är det svårt att veta var de har förts. Strategin att trakasserar barnen är att de inte blir våldsamma senare, om de är rädda. Det är en gräslig strategi, som inte är hållbar. CPT försöker övervaka detta, men är en (alltför) liten grupp.

Soldater kan också (av säkerhetsskäl) söka igenom hus, ofta tidigt på morgonen. De kommer för att söka, förstöra, tvinga upp familjen. Det är oerhört skrämmande för barnen och familjerna. CPT försöker vara där, när/om de får information och det är möjligt att ta sig dit.

CPT i Hebron är omgivna av soldater, det finns militärstationeringar precis nära deras lokal. Det finns också flera bosättningar alldeles nära. De bosättningar som ligger uppe på de palestinska husen och butikerna skapar särskilda problem. Bosättarna kastar sopor, vatten, mm, på palestinier, som måste skydda sig genom att bygga tak, hänga nät, mm, över sina uteplatser/promenadstråk i anslutning till butikerna. CPT kan inte längre gå direkt (7 min promenad) till checkpointen vid den stora moskén & synagogan i Hebron. De måste åka en lång omväg med taxi, för att ta sig till platsen. De vill åka dit, t ex för att slå följe med barnen som behöver gå till sin skola. Barnen riskerar annars att bli trakasserade av bosättare eller militär. Barnen vill väldigt gärna gå i sin skola, men törs inte gå själva.

CPT-gruppen i Hebron är bara tre personer på plats just nu. De är den enda gruppen i Palestina. De skulle behöva vara 5-6 personer men det är svårt att rekrytera personal, av olika skäl. CPTs uppdrag här är 1 år, men de är här i 3-månadersperioder (med 1 månad ledigt). Vid 3.e inresan finns det risk att gränskontrollen blir misstänksamma. Då finns det en risk att de inte kommer in igen.

Personer som vill vara delaktiga i CPT gör det genom 1) ingå delegation, 2) utbilda sig och 3) ingå i ett projekt. Jag tolkar delegation som ett sätt att öva, försöka att se vad det innebär innan man bestämmer sig för att gå vidare i processen hos CPT. De får kostnader betalda, med en mindre lön.

Moskén (Abraham) i Hebron är både muslimsk och judisk. Den är också byggd som en kyrka. Den har bytt från kyrka till moské över tid. Det är en helig plats, det känns absurt med skottsäkert glas och checkpoints här. Det är en absurd säkerhet p g a rädsla för attacker mellan folk.

1994 skedde en massaker i moskén. En jude gick in och dödade mängder av palestinier under bön. Kyrkan låstes, så människorna kunde inte komma ut. De gick samman och dödade gärningsmannen med en brandsläckare. Av säkerhetsskäl togs därefter brandsläckarna (åtminstone de små) bort från lokalen. Goldstein hyllas fortfarande för dådet. Numera är moskén och synagogan delad med en vägg, av säkerhetsskäl som allt annat här. Det är en checkpoint med en god dos soldater för att gå in i moskén och en checkpoint med en god dos soldater för att gå in i synagogan. Mitt emellan syns också flera soldater. De är verkligen närvarande, med full mundering och vapnet i berett läge. I synagogan och i moskén upplever jag klädkoden kränkande. En man vid ingången till moskén klär på oss en spökdräkt och i synagogan måste vi också täcka oss med en sjal. Männen har förstås inga sådan krav, förutom den lilla kippan för männen. Jag är högst propert klädd, men tvingas ändå in i detta. Vad är respekt - för vad? För vem? Vem har bestämt detta?

En bosättare spottar efter vår grupp, anser att vi har tagit palestiniernas sida eftersom vi vilade i en palestinsk butik i väntan på nästa programpunkt. Några handlar i butiken och några njuter av te eller fantastiskt kardemummakaffe. Vår guide berättar om bosättarens spottning och feghet, att han gömmer sig bakom en militär som är avsedd att skydda alla parter. Han ger uttryck för bosättarens feghet, att han inte vågar komma närmare och prata, att han talar på hebreiska istället för engelska så att vi inte förstår hans utbrott. Mannen skyddar sig bakom, och skyddas av, militären på platsen, han ser ner på oss och på palestinierna. Guiden svär tillbaka, han använder inte alltför vackra ord. Guiden som annars är mycket mild och sympatisk, hetsar upp sig en aning och är irriterad över bosättarens beteende. Det är förstås begripligt, även om vi uppfattar attacken som extremt tramsig. Vem vill vara sådan, som bosättaren är? Vem vill alltid vara så vred och bära sådan aggression inom sig? Vem vill vara så omänsklig? Så omåttligt omänsklig?

Sverige BNP/person 40 394 USD (2011) - Israel; 30 975 USD (2011) - Västbanken; 1 924 USD (2012) inklusive västra Jerusalem - Gaza; 876 USD (2012)

A..

(Bethlehem & Hebron 9/3 2016)

Länkar

CPT

Massakern i Hebron (1994)

Kippa
Blogg om CPT - inlägg 28/3 2016

Frihetssträvanden på ockuperad mark

Utflyktsdag till norra Västbanken. Vi besöker Jenin, Sebastia och Jayyous. Avfärden sker 0800 från Bethlehem. Dagen känns redan varm. Vi färdas med (egen) buss norrut, mot norra Västbanken. Området är ändå rätt litet, men det tar sin lilla tid eftersom vi inte åker på de särskilda vägarna som israelerna använder. Våra chaufförer och bussföretaget är palestinskt. De för israeler tillgängliga vägarna ger andra andra turiststråk än de som vi besöker här. De ger en helt annan bild, där det ockuperade landskapet, muren och något av den militära absurditeten inte kan ses med egna ögon. Som vi kan. Vi ser. Och vi tänker att vi sen måste tala om - ja, begrunda och berätta -  om vad vi har sett och upplevt.

Vägen norrut, den enda tillgängliga för palestinierna, går som en slingrande orm genom landskapet, den går i skarpa och branta cerpentinslingor upp- och nerför de mäktiga kullarna. Israelerna som skall åka till sina bosättningar har egna, raka och trygga vägar till sitt förfogande.

Landskapet är hänförande vackert. Det är kuperat och fantastiskt. Det är också väldigt stenigt. På flera ställen har terrasser byggts för odling av t ex olivträd. Det finns gott om sten för dessa byggnationer, stenmurarna är många och terrassbyggnationerna med hjälp av sten syns tydligt nästan vart än man lägger blicken.

Människorna i denna del av världen lever under ovärdiga förhållanden. Ockupationen skapar dessa. Vad kan vi göra för att hjälpa till? Ett återkommande svar på denna fråga är; berätta. Låt världen veta vad som händer, låt inte mörkandet fortgå. Låt dem få veta hur apartheidsystemet fungerar och hur förtrycket påverkar människorna. Ett annat, kompletterande sätt som återkommer som åtgärd är att bojkotta varor från den ockuperande makten. Det påverkar deras ekonomi, sätter press och kan tänkas få dem att lägga sina resurser på annat, mer konstruktivt, än den mycket kraftiga militarismen och ockupationen.

Vi lyssnar, betraktar och begrundar frågorna. Vi har onekligen mycket att lära.

Jenin har ca 40 000 invånare. Där finns ett stort motstånd mot ockupationen. Motstånd leder alltid till en stark närvaro av militären. De motar många gånger om. I Jenin finns tyvärr väldigt få internationella observatörer. De betraktande utomstående ögonen är mycket viktiga för att minska våldet.

Bethlehem har inga jordbruksområden kvar p g a bosättningarna och muren som kommer allt närmare. I Jenin däremot finns det mer jordbruksområden kvar och därför finns det också mycket frukt och grönsaker tillgängliga där.

Norra Västbanken har fler ekonomiska bosättare än religiösa bosättare. Det anses inte så fint att vara bosättare här, men det är billigt att bo och leva här. Bosättarna får inte lämna in sina bilar hos de lokala palestinska bilverkstäderna, enligt israelisk lag, men det görs ändå eftersom jobbet blir gjort på ett bra sätt och kostnaden är låg. Vi skakar långsamt på huvudet när vi hör om lagen. Ja, vi har hört motsvarande regler tidigare, men apartheidsystemet ter sig så fullständigt absurt att vi inte kan tro att det är sant. Tyvärr är apartheidreglerna i detta samhälle sanna. Ovärdiga, men sanna. Omvärlden behöver höja sin röst, berätta att det inte är i sin ordning. Det gjordes mot den Sydafrikanska regimen, så det har visat sig fungerande. Varför görs det inte hitåt? Är det för att helheten är mörkad, för att världen har inte förstått vidden av denna situation, eller är det för att stormakterna behöver den som den är?

I anslutning till den andra intifadan skedde en militär belägring av Jenin. Under 11 dagar var man instängda i flyktinglägret. Belägringen avslutades med att hus och människor mejades ner av bulldozers. En enorm förstörelse skedde. FN ville komma in och se vad som hade skett och hur människorna hade det, men Israel tillät inte FN eller andra internationella observatörer att komma in och se vad som hade skett i lägret.

I Jenins flyktingläger bodde människorna först i tält. Sedan (efter flera år), när insikten kom att situationen skulle fortgå, fick de en liten kub på 12 kvm att bo i, den har byggts på allteftersom (sedan 1948). De ursprungliga kuberna syns tydligt i samhället när man betraktar husen. Här bor människorna ännu kvar.

I flyktinglägret verkar Frihetsteatern. Platsen är en teater och ett kulturcenter, det enda norr om Ramallah. De har en teater, där de utbildar skådespelar och alla arbetsgrupper som hör en teater till. De har också utbildning som kopplar till foto, film och skrivande. De bygger upp en lokal kapacitet, för att den skall kunna drivas vidare under lång tid. Kultur är inte vanligt förekommande i denna kontext, så det tar sin lilla tid att bygga upp detta till en hållbar och livskraftig verksamhet.

Teatern har funnits sedan 2006, så de har nu hunnit utbilda flera olika grupper inom multimedia (film, foto, text) och dessutom utbildat tränare som kan ge ringar på vattnet för framtiden. De gör korta filmer om sin egen verksamhet, skrivandet har resulterat i en tidning och de texter som inte rymdes i tidningen har tryckts i en liten bok. Tidningen sprids över hela Västbanken.

Frihetsteatern har en 3-årig heltidsutbildning i teater/skådespeleri. Den är den enda i sitt slag på Västbanken. De har många barn- och ungdomsgrupper i sin verksamhet. Många av deltagarna kommer tillbaka senare som ledare i verksamheten. Frihetsteatern ger uttryck för att det är processen som är det absolut viktigaste i deras verksamhet.

Under våren skall de genomföra ett projekt som de kallar Freedom-bus; en 10 dagars resa runt om på Västbanken. Palestinier och israeler reser tillsammans för att se och lära, uppleva och göra. De lyssnar på publiken och spelar upp en scen direkt, utan repetition (play-back-theater).

Bakom kulisserna är det mest tjejer (bakom scenen, bakom pennan, bakom kameran, mm). Lärare och instruktörer på teater är mest män. Teatern har också rest till Indien med en grupp, vilket var en fantastiskt resa. De lärde sig mycket nytt, insåg att det fanns andra som hade samma eller liknande kulturella svårigheter som dem. Eleverna blev mer politiskt medvetna än de var tidigare. Det finns en enormt liten kultursektor i Palestina, men konst är verkligen ett positivt verktyg för politiskt motstånd.

Motstånd behövs mot förtryck i alla former. I Palestina talas t ex om följande förtryck;

1) Israels ockupation
2) Palestinska myndighetens förtryck mot det egna folket
3) Den ekonomiska ockupationen; masskonsumtionen har tagit fart den senaste tiden. Den senaste telefonen är viktigare än frihet. Biståndet är en del i skulden till detta synsätt, man bara får pengar eller andra resurser utan krav på återgäldande.
4) Den som är starkast vinner. Här sparkas neråt och slickas uppåt.

Man måste börja med sig själv, upptäcka sina egna fiender (inom sig). Frihetsteatern arbetar medst med den sistnämnda frågan, alltså med de interna problemen i det egna samhället och hur vi förhåller oss till varandra.

Den israeliska militären kommer nattetid flera gånger per vecka - med våldsamma trakasserier. Många unga killar mördas eller skadas allvarligt av den israeliska militären, men också den palestinska myndigheten och den palestinska säkerhetstjänsten är aggressiv mot det egna folket. Det känns inte som om den palestinska myndigheten månar om det egna folket. De respekterar inte heller de mänskliga rättigheterna. Det måste finnas en statsapparat som har respekt för de mänskliga rättigheterna - det är en mycket viktig fråga att arbeta med i det egna samhället. Också biståndet måste ställa mycket högre krav på mottagarna. Ge inte bara, kräv någon form av motprestation. Biståndet måste resultera i något.

Frihetsteatern är den enda längre heltidsutbildningen i Palestina. 10-12 elever har tagits in, men vissa kullar har drabbats av avhopp under kursens gång. Ungdomarna behövs ibland hemma, för att försörja familjen eller hjälpa till på annat sätt, vilket leder till avhopp från kursen. Hit måste eleverna komma och vara engagerade, för att kunna vara med och fortsätta på kursen.

Tidigare har teaterföreställningarna varit gratis. För att göra föreställningarna mer värdefulla försöker de nu istället börja ta betalt, 5 NIS för vuxna och 2 NIS för barn. Det har fungerat. Lika mycket publik har kommit när de har börjat ta betalt, jmf med innan. De har inget problem att få barn att komma till föreställningen, det är svårare att få de vuxna att ansluta. Mer tid måste läggas för att de skall komma.

Människorna måste köpa sitt vatten (dyrt). Frihetsteatern får sitt vatten från en källa i närheten. Vattnet på teatern är rent, drickbart. Detta är ett A-område, alltså där den palestinska myndigheten styr över människorna. De upplever inte vattensituationen som svår. Det borras/grävs nog efter vattenkällor här, antagligen olagligt, säger teaterns företrädare.

Under den första intifadan stängdes skolorna. Kvinnan som startade Frihetsteatern satte upp skolor, mm, - företrädesvis i hemmen - för att barnen skulle får lära, inte bara vara instängda hemma. Care and learing (hemundervisning) med inslag av kultur var en viktig nyckel. Det var en starttid för Frihetsteaterns verksamhet.

2002 invaderades Jenins flyktingläger igen av Israel. De förstörde väldigt mycket. (Se filmen; Arna´s children - den handlar om situationen i lägret, mm. Det sägs vara en stark film).

Det förekommer en del problem mellan människorna inom Palestina. Detta måste fångas, läkas. När man se att en bror vänder sig mot en bror - vad är det då som har hänt? Den egna identiteten måste byggas upp igen. Den har skadats svårt av ockupationen.

I februari 2006 öppnade teatern. Sedan dess har kapacitet byggts för kurser, teater, mm. De ger uttryck för att de aldrig blir klara, men att de har kommit långt under dessa år. Arbetet bygger på att människorna här skall utvecklas och lära sig, se det viktiga i kulturen.

De vill att Teatern skall vara en känslomässigt trygg plats. Det är viktigt. 2011 mördades en företrädare för teatern på gatan alldeles utanför. Mordet är inte uppklarat och det förstörde mycket av tryggheten; vem står härnäst på tur? De försöker sakta, sakta bygga upp tryggheten och tilliten igen. De är på god väg. Teatern är en viktig plats - för många och ur många perspektiv.

Flyktinglägret är passivt, offerrollen är tydlig. Vare sig människorna eller den Palestinska myndigheten tar inte tag i sin situation, allt förstörs. De månar inte om sin miljö och den Palestinska myndigheten hjälper inte alls till - snarare motverkar. Inget tycker att kringmiljön är viktig. Förändring är därför mycket svårt.

Teatern är företrädarnas och elevernas lilla ö - en viktig ö. Det ser förändringen hos eleverna, de kan påverka individerna som finns på platsen. De kan få eleverna att se sin situation, hur förtrycket ser ut, mm.

- Det känns som om folket här är traumatiserade. Alla sitter dock i samma situation, vilket gör det svårt att förändra. Det inre förtrycket, här nära, i form av föräldrar, bröder eller den egna (palestinska) myndigheten, gör det oerhört svårt att förändra i större perspektiv. Ett slut på ockupationen är en förutsättning för "tillfrisknande", men förtrycket sköter sig självt inom det palestinska samhället i Jenin. Frihetsteatern talar om att ett kulturellt motstånd är nödvändigt. Individerna är inte ensamma om att leva under förtryck - från flera håll - det är viktigt att veta. Många andra länder och folk har varit eller är i förtryck. Det rättfärdigar inte förtrycket, men förklarar ändå ur något perspektiv.

A..

(Jenin och Frihetsteatern 10/3 2016)

Alla berättelser går i samma riktning - visar vägen - lär mig....

Mannen talar på tema ickevåld. Han är palestinier och kommer från Beit Sahour, som ligger nära Bethlehem. Han var med i den delvis animerade filmen om de 18 korna, som handlar om en ickevåldsaktion där den israeliska militären blev skräckslagna och av säkerhetsskäl skulle arrestera korna. Det var säkerhetsmässigt farligt om palestinierna kunde producera sin egen mjölk - vad skulle hända om det spred sig i det palestinska samhället?

Han talar om den första intifadan (1987) som ickevåldslig (från palestiniernas håll). Han är kristen, 47 år och boende på Västbanken.  Det användes inget våld under den första intifadan - från palestiniernas håll, men den israeliska responsen var väldigt aggressiv.

Mannen har varit aktivist länge. 29/10 1987 - En student dödade inne på campus vid universitet. Isr. stängde skolan.

Stängningen av skolorna i Palestina varade i tre år (av Isr.). Det ledde till alternativ undervisning. Isr. vill göra sitt bästa för att Pal. inte skulle utbilda sig. De skapade kommittéer för att se hur de ändå kunde utveckla sig. De måste skapa motstånd mot ockupationen, mot de omständigheter de inte kunde förlika sig med. I Beit Sahour gjorde de många saker för att skapa motstånd. De bjöd in israeler för att fira sabbat i Beit Sahour - för att skapa förståelse och skapa band mellan människor. De smugglade in människor från bosättningarna till palestinska familjer. Den israeliska militären kom med bussar för att evakuera de juridiska familjerna, men dessa kunde inte resa med bussarna för de ville inte bryta sabbaten då. Det var en positiv aktivitet, som hindrade militären från att hämta familjerna. Israelerna (judarna) vägrade att flytta på sig, eftersom det var sabbat. Invitationen till bosättarna var; kom och bryt bröd. Militären bröt banden, genom att bryta (våld!) palestiniernas händer. Det finns bilder på detta på youtube.

Du skadar säkerheten i staten Israel, är ett återkommande tema. Det används ofta för fängslande och förhör av palestinier. Fredsinitiativ, samtal mellan parterna, ickevåldsaktioner, mm - är i detta sammanhang farliga aktiviteter, som riskerar att leda till fängslande.

Hot/Mutor. En palestinier kan få en check, utan beloppet inskrivet, för att få dem att lämna sin egendom eller sitt hem. Tar de inte detta kan staten/militären konfiskera palestiniernas tillgångar, riva huset eller på annat sätt göra livet outhärdligt. Israelerna försöker aktivt att pressa bort palestinierna från deras mark/tillgångar.

De planterade mängder av tomater i växthus. Flera unga var delaktiga. Militären demolerade alla positiva engagemang. Militären var rädd för att det som hände i Beit Sahour, ickevåldsaktionerna, skulle sprida sig till resten av Västbanken. De var därför tvungna att slå ner alla dessa initiativ. 18 kor för att åstadkomma egen mjölproduktion de egna planteringar, och liknande handlingar; blev en otroligt viktiga för den israeliska militären att få slut på. De bemöttes otroligt aggressivt. De tvingade in människorna i sina hem, skapade utegångsförbud, satt människor i fängelse och konfiskerade tillgångar. Många människor (alla kategorier, unga och gamla, alla yrkeskategorier - ca 200 personer) från Beit Sahour hamnade i fängelse - för sina fredliga ickevåldsaktioner.

Den första intifadan var ickevåldslig från det palestinska hållet - men militären mötte dem med grovt våld. 3500 döda. 70000 skadade.

Röda id-kort Gaza. Blå id-kort Jerusalem. Orange id-kort Västbanken. Rörelsefrihet, nej.

1988 bestämde de sig i Beit Sahour sig för att slänga sina id-kort. Det var en ickevåldsaktivitet där de slängde ca 600 000 id-kort. De ville inte att någon skulle kunna identifiera dem. Israeliska armen - 100-tals soldater - kom och var aggressiva; de krävde att alla skulle gå hem, alla barn, kvinnor och män. Soldaterna var förberedda med gasmasker. Aktivisterna satte sig och soldaterna satte sig - ansikte mot ansikte. Plötsligt hoppade soldaterna upp, arresterade unga män och använde tårgas och gummikulor. På natten kom soldaterna tillbaka med palestiniernas id-kort. De var rädda att förlora kontrollen över samhället. Ickevåldsaktion med korna var symbolisk, men israelerna satte riktigt hårt mot hårt för detta. Id-kortsaktionen var också symbolisk och israelerna (militären) var rädda för att detta skulle sprida sig till andra delar av Västbanken. 1000-tals personer blev arresterade för dessa händelser och liknande ickevåldshändelser, under denna tid.

Fredsförhandlingar är svåra, eftersom palestinierna hela tiden - alltid - befinner sig i underläge. A-B-C-områden är svåra. (A = Palestinierna styr över människorna, men inte juridiken, B= delad styrning mellan palestinierna och israelerna och C=israelerna styr).

BDS - bojkott av israeliska varor/tjänster är mycket bra, det är mycket viktigt på en internationell nivå, säger mannen. Både internationella krafter och palestinier måste bojkotta, ta detta på allvar. Uppmärksamhet måste läggas på alla restriktioner, checkpoints, mm. Israeliska vägar, för israeler - raka och fina, förbjudna för palestinier. De stjäl mark för bosättningar och muren. Världen måste uppmärksammas på apartheidsystemet. De kämpar för mänsklig rättvisa, inte bara för palestinierna. Alla är också ansvariga. Israel skapades av Europa, ni/vi måste bistå i lösningen av problemet. Ni måste bojkotta Israels varor, kultur, service, mm - för att sätta press på strategier.

Israel styr när och hur enskilda palestinier får resa i landet. De behöver tillstånd för att röra sig. Israel styr allt - och palestinierna är ändå de onda krafterna. Vad/hur kan palestinierna påverka, när Israel tar för sig av allt. Europa och omvärlden måste se sitt ansvar.

28/7 1989. Det kom 100-tals soldater till hans hem. Terroriserade. Mitt i natten. De sökte igenom allt, förstörde. De arresterade honom och satt ögonbindel över hans ögon. De satte honom i en jeep. Han skrattade åt soldaterna, ironiserade - kanske för att överleva, behålla sin tro på sig själv. Han och hans bror, släktingar, mm - alla har suttit i fängelse. De skrattar, för att hålla modet och styrkan uppe. Soldaterna - israelerna - vill förstöra glädjen i livet för palestinierna. Palestinierna är lyckligare än soldaterna, som är rädda för palestinierna. Palestinierna vägrar att vara rädda. När de möter varandra har de roligt, dansar, skrattar, dricker, har skoj. - Nästan alla unga människor har varit i fängelset - varför? Varför stänger de våra skolor? Varför kämpar de för att förstöra våra liv, begränsa oss. Bara genom att vara i Palestina är att vara en motståndskraft. Bara att vara här, är att stå emot.

Vart 10e år har människorna här någon form av uppror. Det har varit så i hundra år. De har alltid varit ickevåldsliga. England, Frankrike och USA står för ockupationen förutom Israel. Europa måste protestera. Alla dessa ledare ser inte människorna, de ser bara sina egna strategier, sin egen makt. Varför ser inte omvärlden oss? Bryr de sig inte om människorna och de mänskliga rättigheterna? Varför drivs inte dessa frågor?

Israelerna tar människornas land. Hur skall de kunna försörja sig när Israel stjäl deras land? Varför bryr sig inte världen om detta? Just nu bygger Israel muren i Beit Jala - vad säger världen om detta?

Vad händer med beduinerna? Var skall de ta vägen när de tvingas bort från sina hem och sina områden, där de alltid har levt?

Kvinnorna är väldigt viktiga. De är och har varit en stor del av protesterna. De har hjälpt till att stänga gator, bidragit till sjukvård, mycket social verksamhet. Behov i familjerna, medicin, omsorg, mm, har skötts av kvinnorna. Utan kvinnorna vore knappt upproren möjliga. Många kvinnor sitter nu också i fängelse p g a ickevålds aktiviteter.

Frustrationen i nuläget skapar mer aggression. Knivdåden är unika berättelser, inte ett uppror. Dåden är ett resultat av aggression mot palestinierna. Var och en har rätt att försvara sig mot ockupationen, frågan är hur detta kan ske. Palestinierna är fortfarande väldigt ickevåldsliga, även om många svarar med våld.

Internationell inblandning är nödvändig för att ockupationen skall ta slut. Enstaka uppror eller intifador är inte tillräckligt. Detta kommer att fortgå om Palestina inte få hjälp utifrån. Omvärlden måste tvinga fram en lösning. Detta är inte en konflikt - det är en ockupation; se på den internationella lagstiftningen. Problemet är ockupationen - den måste tvingas bort av internationella krafter, palestinierna klarar inte detta själva. Vi har allt p g a av ockupationen; Hamas, motståndsgrupper, mm. De behöver inte dessa grupper om de inte utsätts för någon ockupation.

Palestinierna har länge - alltid - ofta - varit ockuperade, av andra grupper. Mannen säger - vi blir kvar. Vi är de som var här först. Vi har levt våra liv här. Min dröm är att rasismen försvinner och att vi alla kan bo här. Han är inte emot andra religioner eller människor, han lever gärna tillsammans med andra människor. Vi vill leva i fred tillsammans - inte den rasistiska judiska staten. Vi behöver en icke-religiös stat, där människor kan leva med lika rättigheter.

Statens ledning och många av bosättarna är rasister, inte alla, men strukturen. De försöker utbilda israelerna att palestinierna är farliga. Israelernas kunskap bygger på stereotyper, indoktrinering av en viss kunskap går genom hela samhället.

Samtal emellan människor är straffbart. Det vill skapa hat och osäkerhet mellan folkgrupperna.

Vatten. De får mycket regn här, men vattnet stannar inte i ytan. Jordan river - delas mellan Jordan och Israel. Palestina får inget från detta. Rutten av muren är strategisk för att få vattenkällorna på israeliska sidan. Vattenreservoarerna är kontrollerade av Israel. Israel kontrollerar vattnet, för att ge till bosättningarna. Palestinierna får inte borra brunnar. 800 meter för israeler - 400 meter för palestinier (eller sa han tvärtom?). Det är kostsamt för palestinierna att få upp vattnet. En brunn - eller fyra brunnar, de får ändå inte ta mer vatten hur många brunnar de än har. De har en strikt mängd som de inte får överstiga.

Det har aldrig varit en arab/isr. konflikt. Det är en ockupation. Man talar om araber istället för palestinier. Utan palestinier finns inget Palestina. Bilden är att araber kan bo i vilket arabland som helst. Men, varför skulle palestinierna inte få bo där de alltid har bott? Varför måste de tvingas bort från sina hem?

Israel är duktig på rening av vatten, men de delar inte med sig av den kunskapen. De låter - eller tvingar genom att inte ge tillstånd till reningsanläggningar - det smutsiga vattnet gå ut orenat i de palestinska dalarna. Använder de använder smutsvattnet - t ex från fabrikerna i bosättningarna och i de palestinska samhällena - för att skada den palestinska miljön?

A..



(Bethlehem 12/3 2016)

Workshop - få över den andre personen till din sida

Ställ er alla på två led, mitt emot varandra. Se till att ni är lika många, i respektive led. Låt en osynlig linje finnas mellan de båda leden.

Betrakta personen som står mitt emot dig. Sträck ut din hand - tag varandra i handen.

Övningen går ut på att, utan ord, få över den andre personen till sin sida. De skall stå på samma sida.

Är detta en konfliktsituation? Eller en övning i samarbete? Uppkom en situation av samförstånd och ickevåld eller uppkom någon form av konflikt?

Hur fick du över personen till din sida? Varför hamnade du på den andres sida? Hur upplevde du övningen?

A..

Härnösand - FIL

Metodbanken - andra samarbets/gruppövningar

Östra Jerusalem

Damaskusporten är en av ingångarna till den gamla staden i Jerusalem. Här innanför bubblar det av marknadsliv.

Säkerheten i anslutning till ingången är hög. Här har några incidenter (knivdåd, militära utmaningar, mm) skett. Dessa händelser skapar en högre militariseringsgrad, tvingar människor till rädsla. Men, vad är sant kring dåden? Vad är bakgrunden och har de verkligen skett som det sägs - eller har något annat hänt? Terminologi är viktig. Att använda rätt ord -  inte kalla ett helt folk för något de inte är eller att inte skapa en större rädsla för en viss plats än nödvändigt  - är viktigt. Det finns anledning att fundera över strategierna; vilken är riktningen?  Och varför?

Innanför de fantastiska gamla murarna, i den gamla staden, råder ett intensivt folkvimmel. 

Staden är indelad i olika delar, där olika folk bor och verkar och där olika religioner finns. Här är en bild där palestinierna har sin näring, i de vackra gamla gränderna. De möter oss med vänlig ton, bjuder in, ler och vill så gärna att vi handlar. De erbjuder te, specialpriser bara för oss och gläds när vi säger att vi kommer från Sverige. Plötsligt hänger en israeliska flagga på en fasad - det är alltså en israelisk bosättning, mitt i de kvarter där de inte skall finnas. Ockupanter - illegala bosättningar - stör ron i staden och kräver kraftig militär närvaro. Det utmanar freden och friden, skapar oro i området. Vem blir tryggare av det? 

Israel är litet. Vi ser förunderligt långt när vi står uppe på en kulle i utkanten av staden.

Härifrån, uppe på en av de många kullana, ser man flera städer. De ligger nära. Det är inte alls långt till nästa stad eller by. Det kuperade landskapet är otroligt vackert. Östra Jerusalem, med den gamla muren, syns där den guldfärgade kupolen - klippmoskén - lyser i den vackra solen.

Muren omgärdar människorna, skär av deras frihet

Muren byggs. Den är enormt hög, förskräckande. Den skär genom landskapet, genom byar och tar människornas mark. Den låser in dem och tar deras frihet. Rättfärdigandet använder argument som alltid hänvisar till säkerhetsfrågor - men varför är man så rädd?

Här har vi bott - på detta "vandrarhem" vill jag aldrig någonsin bo igen.

(Jerusalem 28/2-7/3 2016)

*** *** *** *** ***

Östra Jerusalem (Wikipedia 20160315); Östra Jerusalem är en del av Västbanken, som ockuperades av Israel under Sexdagarskriget 1967. Palestinierna ser östra Jerusalem som huvudstaden för en framtida självständig palestinsk stat. Östra Jerusalem är den del av staden som tilldelades Jordanien vid delningen i samband med Israels grundande 1948. I denna del finns bland annat Gamla Jerusalem och några av kristendomens, islams och judendomens heligaste platser såsom Tempelberget, Västra muren ("Klagomuren”), Al-Aqsamoskén och Den heliga gravens kyrka.

Gamla Jerusalem (Wikipedia 20160315); Gamla staden i Jerusalem är muromgärdad och kan räkna sina anor långt tillbaka i tiden. Nuvarande Gamla Jerusalem är uppdelad i fyra kvadranter för olika folk. Gamla staden är en del av Östra Jerusalem och ingår därmed i den av Israel ockuperade Västbanken. Israel har ensidigt annekterat Östra Jerusalem, men detta har inte accepterats av omvärlden. Här finns Tempelberget, som är omstritt som helig plats för alla de tre abrahamitiska världsreligionerna (kristendomen, judendomen och islam). I mitten av den östra sidan av Tempelberget finns den Gyllene porten. På sydvästsidan av Tempelberget finns Västra muren (klagomuren). Söder om Tempelberget finns den äldsta delen av Jerusalem, den så kallade Davids stad, eller Silwan som den kallas av de som bor där. Uppståndelsekyrkan ligger i nordvästra kvarteret. Via Dolorosa leder från Lejonporten i östra muren, mellan Tempelberget och Antoniaborgen fram till Uppståndelsekyrkan.

En fantastisk jordbruksbygd

I byn Jayyous bor det 7 familjer, ca 2700 personer. Familjerna lever på sina odlingar. - Vi skall minnas att 85% av muren är byggd på Västbankssidan, som ett sätt att stjäla mark och skapa kontroll över resurser. I Jayyous är muren byggd mellan byn och jordbruksmarken. För att människorna skall kunna ta sig till sin jordbruksmark måste de passera muren, som just här är en jordbruksgrind. Den är öppen korta stunder under dagen och en jordbrukare som vill besöka sin mark måste söka tillstånd. Inget tillstånd = ingen passage till sin mark. Det blir svårare och svårare att få tillstånd, detta kan i förlängningen leda att de förlorar sin mark. De kan ju inte odla den eller nyttja den när de inte får tillstånd att nå den. Området ligger i en sömzon, alltså en sådan som är omgärdad av bosättningar och där muren går som en orm långt in på Västbanken. I en sömzon är det extra svårt att få tillstånd.

Muren går här långt in i Palestina, mycket långt från den gröna linjen (2 mil - se kartan) som är det som godtagits i alla internationella perspektiv. Muren består i detta område av stängsel, explosivt material, taggtråd, mm. På "muren" finns också sensorer, vilket gör att militären får kunskap om varje rörelse på muren, t ex om någon kastar sten på den eller försöker ta sig över den. Muren/stängslet tar ca 25 meter i bredd i anspråk, vilket innebär att mycket mark som går förlorad där den skär genom landskapet - palestiniers mark - långt innanför den gröna linjen.

Byn ligger i Area B, vilket innebär delvis palestinskt styre och delvis israeliskt styre.

Det finns en stor fattigdom i byn, men det finns också mycket ickevåldsarbete här. Det finns många som samlas varje fredag för att ickevåldsligt demonstrera och naturligtvis finns det också ungdomar som kastar sten. Det ger repressalier i retur. Tårgas och gummikulor används, som vi hört förr i andra sammanhang. Skit/avloppsvattnet nämns inte i detta sammanhang, som det gjordes i Bethlehem, grova vapen och hårda ord nämns dock. Mötet med militären känns, barnen är skräckslagna.

Det största hotet mot byn är konfiskeringen av land, mark. Murens placering och de svåra tillståndsförhållandena för det mycket svårt för markägarna att nå sina marker. De vuxna försöker i något mått få barnen att sluta att kasta sten, men de lyckas inte så väl med detta. Kanske är det sysslolösheten och frustrationen som gör att ungdomarna söker efter detta spänningsmoment, utan att inse att våldet och trakasserierna mot byn sannolikt eskalerar med detta? Ungdomstiden är ju, som vi alla vet, ett kapitel för sig i livet. Det är svårt att få dem att sluta.

Byn har också ofta internationella gäster. Internationell närvaro minskar våldet. Det ger också andra en möjlighet till inblick för andra, gästerna får en möjlighet att berätta utanför byns gränser. Här har, under många år, funnits följeslagare som har varit goda ögon och berättat för andra, t ex FN och följeslagarnas hemländer, om hur situationen är eller har varit. Det är viktigt för byn att omvärlden ofta besöker byn, berättar vidare och att människor vet vad som händer i de utsatta byarna. Det är viktigt att de inte lämnas ensamma.

Militären är mycket ofta i byn. De går in i hus, ofta på nätterna, för att skrämma. De förhör personer, försöker få dem att ange andra, försöker få bybor, m fl att ge information som gör att grannar, vänner och familjemedlemmar kan utsättas för fler skrämmande frågor, arresteringar eller fängelse. Mannen ger uttryck för absurda frågor, vanliga frågor som helt saknar grund i frågan om säkerhetsskäl. Säkerhetsskäl förefaller vara ett annat ord för tydlig begränsning av människorna, trakasserier, ja, bara i en grupp, och i de allra flesta fall helt utan grund. Ja, det ständigt återkommande ordet för begränsningar i samhället, för palestinierna, är säkerhetsskäl. Man får inte, av säkerhetsskäl. Man begränsas, av säkerhetsskäl. Man tvingas in, av säkerhetsskäl. Man tvingas ut, av säkerhetsskäl. Man låses in, av säkerhetsskäl. Man tas i förvar, av säkerhetsskäl. Människor, vanliga människor, barn, familjer, tvingas leva nästan i en bur. Av säkerhetsskäl. Ja, apartheid råder verkligen i detta hörn av världen. Det behöver få ett slut.

Strategierna, att hålla emot och inte falla för mutor och vänligt smörande ton, är viktiga för människor här. Att inte falla för strategierna, att se igenom dessa och hitta sätt att leva värdiga liv i motstånd och med livsglädje.

Det finns inga följeslagare på plats i Jayyous nu. Det finns större behov på andra platser just nu, sägs det, och följeslagarprogrammet har inte ett outsinligt antal människor att sända till området. De behöver fördela. För den som stillsamt betraktar, lyssnar på berättelserna om byn och situationen där, förefaller det som om det finns ett behov för att ha följeslagare i Jayyous. Just nu, just där.

A..

(Jayyous 10 mars 2016)

Länkar; 

Om Jayyous - av Sharif Omar

Workshop; Samarbetsövning - flytta stolar

1) Är det svårt att kommunicera i tystnad? Förutsätter vi olika i gruppen? Har vi med oss olika bilder av lösningen? Kan vi samarbeta här?
2) Hur man förhåller sig till majoriteten och minoriteten?
3) Behöver vi öva mer på frågan om konflikthantering?

Deltagarna får i tystnad varsin lapp med ett uppdrag. Uppdraget innebär att olika personer skall flytta stolarna, men på lite olika sätt. Några skall ställa stolarna i en cirkel, några skall ställa stolarna upp och ner. Uppgiften skall gå att lösa så att alla kan slutföra sitt uppdrag, men det skapas ändå ofta oreda och kaotiska situationer när de olika grupperna stävar efter att slutför just sin uppgift, som den tolkat på sitt sätt.

Du behöver uppdragslappar och många stolar.

1. Be deltagarna ställa upp sig på ett led utanför rummet och vara helt tysta. Berätta att de ska få varsitt uppdrag som de ska lösa utan att tala med varandra. Säg att de ska vänta tills de får startsignal.
2. Ge varje deltagare en lapp innan hon/han går in i rummet. När deltagaren har läst instruktionen ta tillbaka lappen/ha en korg där de ska slänga lappen. De får inte visa lappen för någon av de andra, eller på annat sätt berätta hur deras personliga uppdrag ser ut.

Följande exempel på lappar kan noteras - observera att uppgiften skall kunna lösas av alla; 

Ställ alla stolarna vid väggen
Ställ alla stolar upp och ner
Ställ alla stolar i en cirkel
Bär ut alla stolar ur rummet

Dela ut exempelvis 10 lappar med ett uppdrag, 8 med ett annat uppdrag, 4 med ett tredje instruktion, mm, för att skapa en tydlig majoritets/minoritetssituation. Lapparna måste anpassas så att de passar för rummets förutsättningar. Uppgiften måste kunna lösas för alla. (Tag bort någon av uppgifterna om ni inte är tillräckligt många eller om ni t ex inte har rumsliga förutsättningar att bära ut stolarna ur rummet).

3. När alla deltagare har kommit in i rummet - be gruppen börja.

4. Deltagarna försöker lösa sina respektive uppgifter. De kommer att hamna i någon form av konflikt om stolarna och ha olika taktiker för att kommunicera kring sina uppdrag.
Var noga med de inte får prata eller kommunicera med varandra, de får inte tala, teckna eller rita. Försök gärna stressa dem att de ska lösa uppgiften så fort som möjligt.

5. Låt dem lösa uppdraget eller bryt när energin börjar gå ner. Be dem ställa sig i en cirkel på golvet för att diskutera hur uppgiften gick, hur de reagerade och hur de tänkte under övningen. Blev det bråk eller höll ni lugnet kvar under övningen?

Vad var det som hände? Prata i den stora gruppen eller dela upp gruppen i mindre grupper eller bikupor för att prata om vad som hände i uppdraget. 

- Förstod ni att alla hade fått olika uppdrag?
- Hur reagerade jag på situationen?
- Hur kommunicerade jag med de andra?
- Hur upplevde jag situationen när jag märkte att någon motarbetade mig?
- Vad kände jag när jag träffade någon som hade samma uppdrag som jag?
- Var det möjligt att lösa uppdraget så att alla var nöjda? Varför hände det, vem gjorde vad?
- Varför löste ni inte uppdraget? Vad skulle ha behövts för att ni skulle kunna ha löst uppdraget?
- Hur kom ni på lösningen? Hur lyckades ni få varandra att förstå?

Vilka situationer i samhället kan man jämföra upplevelsen i denna workshop med? Kan vi jämföra detta med att komma till ett nytt land och inte förstå koderna? Eller att vara i en majoritets/minoritetssituation med annan kultur? Hur är det egentligen att arbeta med en enskild uppgift och inte se helheten - och därför inte förstå vidden av hela uppgiften? Är det konstruktivt att inte samarbeta för att nå gemensamma mål - när vi faktiskt kan lösa en uppgift som kan skapa win-win för alla?

Grejen är att hitta gemensamma lösningar - sådana som skapar mer för fler. Vi behöver öppna våra ögon och se hur andra har det, hur vi löser våra uppgifter för att samtidigt inte hindra någon annan.

A..

FIL (Fred, ickevåld & ledarskap) Härnösand

Shminism står för motstånd mot värnplikt

Shminism står för motstånd mot värnplikt. Det är en politisk grupp som tillfälligt har formats tillsammans, för motstånd mot militärismen och värnplikten. Tillfälligt, för att tanken är att militarismen går över - att stat och medborgare kommer till insikt om det vansinniga i den nuvarande företeelsen - och motståndet därför inte längre behövs.

Samhället är kraftigt militariserad. Det finns väldigt många vapen i samhället, även militärer som inte är i tjänst bär vapen, tunga vapen, när de rör sig i samhället. Det är alltså inte bara tjänstgörande personal som bär vapnen. Om du går till Västra muren (klagomuren), om du går på puben eller på restaurangen finns där också privatpersoner som bär stora och tunga vapen, De finns överallt.

Allt utrymme runt omkring oss är militariserat. Det är inte bara små, handeldvapen, utan också tanks, mm. Allt inkluderar vapen, hela tiden. Vokabulären inkluderar vapen och krigsmakt. Utbildningen - redan från 3-4 års ålder indoktrineras barnen av de militära bilderna och landets flagga. I skolan räknar barnen soldater och militärer istället för äpplen och klossar.

Militären är starkt kopplad till bilden av staden, du kan inte vända dig någonstans utan att se dem. Som medborgare förväntas du ge av din tid till staten genom värnplikten. Staten ger dig rättigheter, men du måste ge dem din militärtid. Militären är en del av det dagliga livet. Ibland är militären lärare, också i skolan för de små barnen - i uniform.

Försvarsministerposten och många andra politiska poster är militära positioner här, inte en politisk position. Alla lösningar blir kopplade till militären, de kan inte se något annat. Alla i samhället utgår ifrån sin militära tid, utmanar och pekar därifrån - kopplar allt plus till militarismen och sin tid som värnpliktiga eller sin fortsättning där. Utan genomförd tid i militären har du mycket svårare att få jobb - det måste finnas med i din cv.

Militarismen påverkar hela samhället, alla sociala koder, hela inställningen till vad som är viktigt och väsentligt. Vid checkpointen kan man se att militären/soldaterna är rädda i mötet med palestinierna (som också är rädda). Rädslan, den vi hela tiden hör talas om, skadar samhället.

- Alla berättelser vi (judarna) hör i vår fostran utgår ifrån de judiska berättelserna - alla har alltid försökt döda oss. Budskapet är att vi försvarar vår rätt att vara här. Det berättigar - tvingar fram - militarismen.

Det förkommer en hög dos sextrakasserier inom militären, men samhället tycker inte att det är något att bråka om. Kvinnor tvingas in i ett system med hög grad av trakasserier och absurda genussituationer.

- Israel exporterar väldigt mycket vapen. Det ger en stor mängd pengar till Israel, vilket de behöver för att kunna fortsätta med ockupationen och förtrycket.

Fredsorganisationer ses som förrädare för de stora flertalet i samhället.

Idén i sammanslutningen är att hjälpa 18-åringar att inte göra militärtjänstgöringen. Föreningen vill hjälpa dem att ta ställning och att hjälpa dem att berätta om detta i sina sammanhang. De hjälper dem att berätta varför de inte vill göra värnplikten, vilken agenda de har, om/hur de vill berätta detta i media, mm. Det räcker inte att bara vägra (& sitta av sin fängelsetid) - det är en viktig politiskt akt som måste höras och spridas.

Israels sociala system gungar av ekonomisk påfrestning. Det finns inte längre samma skäl att ge sin tid till militären.

Står motståndet här mot ockupationen eller mot militärismen? Att bryta tystnaden (se t ex breaking the silence) är effektivt.

A.. 

Du måste förstå

varför

vi talar om historien

som minner om

utanförskap och slaveri

våld 

som vi inte vill 

drabbas av

och därför 

måste hindra

genom att skrämma

bort det 

med nytt våld

utanförskap och slaveri

Vi måste äga

finnas

vara herre på täppan

mota ut

de där andra

som inte är som vi

Vi är

måste vara störst

flest

starkast

och visa vår makt

med starka vapen

Du ska

alltid veta

vem som äger makten

Veta

känna

rädslan

A..

(1/3 2016 Jerusalem. Vi talar om shminism. Vad är detta?)

Workshop ingripandetekniker (KAOS)

Konfrontera
Agera - avleda uppmärksamhet
Omtolka roller
Stödja - skilja

(= ingripandetekniken KAOS)

Vi övar ingripanden mm genom rollspel.

Vi är tre i rollspelet; förövare, offer och fredsingripare. Låt alla spela alla roller, alltså tre rollspel. Två personer sitter i en matsal (förövare och fredsingripare), den tredje kommer in i matsalen och vill sätta sig. Förövaren försöker hindra eller vara elak/osympatisk. Fredsingriparen skall ingripa på lämpligt sätt.

Vi är tre i rollspelet; förövare, offer och fredsingripare. Vi står i en bankomatkö. Offret försöker ta ut pengar, det tar tid. Förövaren tappar tålamodet, blir irriterad, otrevlig och/eller aggressiv. Fredsingriparen skall ingripa på lämpligt sätt.

Diskutera spelet - vad kan vi lära oss av detta?

Se nya mönster
Hur kan du ingripa, vad kan du göra, hur lång tid tar det innan du reagerar och gör
Öva nya mönster

Gör heller små rollspel tillsammans, i små grupper, än att göra dem i stora forum. Det är lättare att våga agera, försöka, om man är få.

A..

(Jerusalem 3/3 2016)

Länkar

KAOS

Kristna Freds

Vandring i fantastisk miljö - oj, så vackert det är...

Vandring i fantastisk natur, i en oändligt vacker dal, nära Östra Jerusalem/Bethlehem 14-15 km. (13/3 2016). Vandringen tog nästan hela dagen i anspråk. Vi var några svenskar, två holländare och en amerikanska. Guiden var lokal, palestinsk. Vädret var mulet, lagom varmt - inte stekhet.

Guiden Usama berättar att deras huvudväg i närområdet har blockerats av bosättarna. Han berättar senare att ett 20-tal vägar i närområdet har skurits av, blockerats, av bosättarorganisationerna och att vare sig den israeliska staten eller den palestinska myndigheten har något att sätta emot bosättarorganisationens beslut. Det är bosättarna som styr situationen på Västbanken. Palestinierna får därför använda de små sidovägarna och omvägar för att ta sig fram till och i sina områden.

- Området runt Bethlehem har mycket goda vattenresurser, men palestinierna rår inte över dessa. Det objektiva behovet av vatten är ca 100 liter per dag och tilldelningen för palestinierna är på sina håll mindre än 20 liter per dag, berättar guiden.

Dalarna används normalt inte för boende. De används för jordbruk, odling, vallande av djur, mm. Grottor används, i äldre tider, t ex för gravplatser. Nu används en del av grottorna i dalen till skydd för beduinernas djur, t ex under dagens varmaste timmar.

När vi påbörjar vår vandring går vi förbi en anläggning som pumpar upp vatten från dalens grundresurser. De pumpas vidare till Jerusalem, inte till palestinierna i Bethlehem.

Vår guide berättar om de små djuren som lever i några av de små grottorna i dalen - klippdassare. De är rätt små och tillhör elefantsläktet. De ser dock verkligen inte ut att tillhöra detta släkte. Ett par klippdassar smyger längs bergsväggarna, smiter in och gömmer sig i en grotta. Längs väggarna klättrar också beduinernas getter. Marken ägs av byarna mellan Hebron och Bethlehem. Dalen är en gräns mellan dessa samhällen, mellan kommunerna.

I dalen ser vi runda stenformationer, alltså som nedgrävda mur. Det finns flera sådana i dalen, några mer hela och några mer förfallna. I dessa har människor som levt här i äldre tider gjort ett vitt pulver som använts till färg och också använts som en  föregångare till vår tids cement, alltså som byggnadsmaterial. De har lagt trä i botten (lite som en kolmila) och bränt de vita stenarna. Det har genererat det vita pulvret.

Vi går bredvid en flodfåra, tom på vatten. Kanske spelar den israeliska pumpstationen roll i detta sammanhang eller kanske är det naturen som tömt floden på vatten. Det känns konstigt, eftersom regnen nyligen slutat och floden är torr. December-februari är regnmånader här. Varför är floden är torr nu?

Vi tittar upp längs sluttningen. Där sitter en beduin och kärnar smör, säger guiden, hon skakar getmjölken i syfte att göra smör. Hon vinkar glatt från sin plats långt där uppe på sluttningen.

Det finns många ormar här, få är dock giftiga. Det finns också många hussniglar här. Många ser det som en delikatess, de plockar, kokar och njuter. De odlar (gräs, vete?) på miniutrymmen längs promenadstråket. Det ser underligt ut, märkligt. Vi ser beduinherdarna valla sina får och getter längs de karga sluttningarna. Guiden talar mycket om ätliga växter som människorna här gärna samlar och äter. De nyttjar det ätliga i naturen så gott det går. Naturen är generös, säger den duktige och lokale guiden (som är palestinier).

Det finns ca 30 000 beduiner i Israel/Palestina. De är utdrivna från Tel Arad, där de tidigare har levt. Beduinerna lever rörligt, de rör sig ofta. De har en tank med sig som de fyller från källor, byar, mm, där de passerar (när de tillåts leva som de brukar). De finns idag många beduiner med hög utbildning, men också barn som helt saknar skolgång - det beror ofta på föräldrarnas medvetenhet.

Skorpionerna kan inte leva i solen, de gömmer sig dagtid under stenar, mm. De letar sig fram under natten för mat, mm.

Landskapet innehåller miljontals små (ca 1 dm) tusenfotingar. När vi inte vill skada det levande får vi verkligen se oss för. Vi får också se oss för bland alla stenar, landskapet är inte handikappanpassat (ingen i sällskapet är handikappade alls). Här vore det riktigt fint att springa eller MTB-cykla.

Vi passerar en get som just fött en liten ny familjemedlem, Den slickar frenetiskt hinna och blod. Herdarna tvingar den att äta för att komma igång. Det känns som en våldsam hantering av det lilla nyfödda djuret. Vi går vidare för att inte stressa den nyförlösta moderna.

Beduinerna är borttvingade från norra Jordandalen. Många bor nu i små bostäder istället för i sina tält och rörliga områden. Deras liv är att vara fria, att tvingas till en plats är svårt, när det inte är självvalt. De drabbas av kulturchocker, trauman, i sina försök att skapa nya liv. De tvingas till helt nya liv, vilket inte alltid är lyckat för dem.

Har det varit en damm här? Ja, det tros att under Romartiden fanns en mur framför för samlande av vatten. Det ser verkligen ut så, är det månne sant?

I dalen vandrar en god dos getter, ledda av den beduinske herden. Ja, det är flera olika grupper. De vallar sina egna flockar. Han har ofta ett eller flera barn med sig. Vi möter också kvinnor, med egna och andras barn, vandrande i dalen för att samla örter och annat ätbart - som läkeväxter, som te eller som grönsaker/frukter. De lever, så tillvida, ett fritt liv, men är det ett bra liv? Lever de som de själva vill leva?

Idag var en mycket bra dag, lite lägre temperatur och molnigt. Inget regn. Det var en fantastiskt vacker och givande vandringsdag som avslutades genom att hela vandringsgruppen blev inbjudna till en beduinfamilj på te medan vi väntade på bilen som skulle ta oss hem till Bethlehem igen.

En fin dag. En glad dag. En nyttig dag. En fantastisk dag.

A..

I dalen ser vi runda stenformationer, alltså som nedgrävda mur. I dessa har människor som levt här i äldre tider gjort ett vitt pulver som använts till färg och också använts som en  föregångare till vår tids cement eller motsvarande, alltså som byggnadsmaterial. 

Ja, här syns det tydligt hur vattnet forsat fram genom tiderna. Berget
är tydligt format efter kraften. Det är vackert att se, även om vattnet nu saknas.

Beduinsk herde - på väg fram till den lilla killingen som precis anlänt till världen!

Rebecca och Malin vilar sig i form inför den sista etappen. Strax är de igång igen.

Har det varit en damm här? Ja, det tros att under Romartiden fanns en mur framför för samlande av vatten.
Det ser verkligen ut så, är det månne sant?

I dalen vandrar en god dos getter, ledda av den beduinske herden. Ja, det är flera olika grupper.
De vallar sina egna flockar. Han har ofta ett eller flera barn med sig. 

Åhh, en liten killing. Den är alldeles ny för dagen. Den tillhör beduinerna som vandrar i den fantastiska dalen tillsammans med alla sina djur, mest getter med fantastiskt långa öron, men också några får. Getterna klättrar mycket duktigt längs de branta bergsväggarna. Mimmi och Rebecka - och alla vi andra som vandrar tillsammans idag - blir glada över det nya lilla livet.

Regler. Jag tycker att det är viktigt att man följer regler. Men, förstås, så känner jag ju inte till hur reglerna ser ut i just detta avseende just här. Det kanske är ok att köra bilar med alla dörrar och motorhuven borta. Eller också är det bara så att alla inte är lika noga med regler som jag. Vi är ju olika, vi människor, har jag ju förstått. Grabbarna verkade i varje fall ha kul och må bra. Det känns bra, tycker jag, förutsatt att de inte skadar sig själva (eller andra), förstås. 
Bilden är fotograferad i den beduinby vi passerade vid vandringen slut.

En beduinby i slutet av vår vandring....

A..


(Vandring i en dal i närheten av Bethlehem, under ledning av Usama Nicola. 13/3 2016)