14/7-25. Morgon. Det regnar.

 

14/7-25. Morgon. Det regnar. 

Jag tänker på honom och hans familj. De bor i Betlehem. Västbanken. Palestina. Jag tänker på avspärrningar och hinder, absurda regler om vatten, frånvaro av el, försörjning, möjligheter och framtid. Deras liv blir mer och mer kringskurna. Från frihet, till ständigt flyttade gränser, mindre och mindre yta, fler murar och regler, mindre och mindre rättigheter, mindre och mindre liv. 

För att de är födda där, för att de alltid bott där. För att de är palestinier. 

Vi bodde där, när vi besökte området. Vi var flera personer, lärde oss om andra, vandrade, besökte kyrkan och fick ständiga instruktioner om säkerhetsläget. Det var en vacker plats, men så märklig. Som ett fängelse för människor som inte begått något brott.

Där bodde fantastiska människor som levde sina liv, sökte fred i allt de gjorde. Vi mötte dem, vi såg att de fanns. Jag ser att de finns, att sorgen växer över deras huvud och att hoppet sinar. 

Vi lärde oss mer om situationen, såg människor som levde sina liv, barn och unga som studerade. Såg militären som klev omkring som om medborgarna inte var värda något, såg fredsorganisationerna som möttes i samtal över gränserna och hörde om razziorna som förstörde deras verksamhet. Gummikulor, gas, hot, fängslade ungdomar utan skäl, stängda murar, rivna hus och vattenkanoner (med avloppsvatten) som motade. 

Bosättarkullarna trängde sig på. Spottade, skapade otrygghet med närvaro, vapen och hot. 

De är själva nu, palestinierna. Få lyfter deras frågor, få ser för att vi inte kan vara där. Det ekumeniska följeslagarprogrammet - så otroligt viktigt - slås sönder. Inga ögon ser, inga rapporter kan lämnas, ingen påtryckning kan göras. För att världen inte får se. 

De är människor, palestinierna som lämnas åt sitt öde. Barn, unga och vuxna. Årsrika, ihärdiga och fredliga. De är människor, som du och jag. De äter frukost, vill jobba, älska, visa omsorg, tvätta, dricka rent vatten, se på serier på tv och skratta tillsammans. 

De försöker leva. Våldet växer. Tystnaden från omvärlden hörs mer och mer. Få ser. 

Idag tänker jag på honom och hans familj. De bor i Palestina.

Idag behöver jag skriva till någon om deras situation, kanske några moderater, en statsminister eller en utrikesminister? Vad ska jag och andra säga för att de ska förstå, göra något åt världens folk, se bortom sig själva? Idag behöver jag tänka på vad jag kan göra för att få uppmärksamhet kring frågan? Måste man störa? 

Hur stör man friden för att få syn på andra människors frånvaro av fred eller all den förödelse ockupationen skapar? Det handlar om död, förstörelse, klimatförödelse, odlingar, marker, rättigheter - människors liv, rättvisa. Hur kan vi störa för att skapa bättre liv för andra? 

Jag undrar om det regnar i Palestina? Vem äger regnvattnet?

A… 

Jamen, vad har hänt 2016 egentligen?

Jamen, vad har hänt egentligen, tänker jag när jag nu funderar på det gångna året. Har det hänt något? Har jag gjort något vettigt egentligen? Har det hänt något, som präglar året och mig lite särskilt?

Jag lärde mig mer om ickevåld. I februari/mars åkte jag till Israel/Palestina tillsammans med Härnösands Folkhögskola & Kristna Freds. Ja, det var en upplevelse som hette duga. Ny och viktig kunskap som har satt sina spår i mig. Ja, också i andra, förstås.

Jag har sprungit ett maraton - Boston maraton. Sen tog vi - Leif & jag - oss norrut och träffade de fantastiska människorna Eli & Barbara i Concord innan vi drog vidare till Montreal/Canada. Oj, en så fin bekantskap. Eli & Barbara gjorde skillnad!

Pappa lämnade oss den 31 augusti. Det var oändligt sorgligt, men begravningen den 16 september var otroligt fin.

I november åkte jag till ett västsahariskt flyktingläger i Algeriet tillsammans med ickevåldsmänniskor från Kristna Freds. Lärorikt och intressant. Frustrerande. Om detta står t ex att läsa i Norrtelje Tidning - december 2016.

Jag har köpt en enhjuling - som jag ännu inte kan cykla på. Varför, kan man fråga sig, alltså varför kan jag ännu inte cykla på den? På´t igen!

Leif & jag avslutade året med en resa till Mallorca där vi sprang ca 10 mil på ca 11 dagar, inklusive 3 vilodagar. Det får sätta ribban, och ingången till 2017. Mer, igen alltså. Fler resor. Fler mil - som aktiv rörelse med simning, cykling och löpning. Fler tävlingar och mer välmående.

För 2017 är kanske målet att försöka vara mer nöjd. Och om jag är missnöjd - att än mer aktivt förändra situationen.

A..

• Lopp & sånt.
• Resor som spelar roll.
• Kristna Freds

CPT = Christian Peacemaker Team

Säkerhetsinformationen idag säger att det är allvarligt oroligt. Flera checkpoints är stängda, dels p g a oroligheterna och dels p g a USAs vicepresident Joe Biden kommer på besök i Jerusalem. Ja, denna ständiga säkerhetsinformation. Vem är vi rädd för? Varför är vi rädda? 

I Bethlehem finns det tre flyktingläger. FNs uppdrag är att ansvara för t ex medicin, utbildning och skolor. Flyktingarna bodde inledningsvis i tält eftersom de (FN) trodde att lägret skulle vara tillfälligt. Så blev det inte. Efter tre år i tält börjades det bygga andra typer av bostäder (containerbostäder).

I Hebron finns många spänningar. Det är en delad stad. I en del, där 80% av stadens invånare bor, är det palestinskt styre. I den andra delen, där 20% bor, lever de under israeliskt styre. Där finns också upp till 500 bosättare som vaktas/skyddas av ca 2 000 soldater. De amerikanska judarna är de mest aggressiva och det är mycket oroligheter i den gamla staden.

Hebron ligger 3 mil söder om Jerusalem. Här finns ett Christian Peacemaker Team (CPT) lokaliserat. CPT är en ickevåldsorganisation, med ursprung i kristna fredskyrkor (1984). Föreningen bildades 1986. CPT arbetar med lokala fredsteam runt om i världen. De söker upp våldet, i syfte att minska våldet. Deras mission är att bilda partnerskap för att mota våld och förtryck. De vill genomgående arbeta med ickevåld. De arbetar med att observera och dokumentera. De arbetar med gräsrotsrörelser, är emot ockupationen men arbetar med både israeler och palestinier.

CPT började vara i Hebron 1995. De tänkte sig vara här under några månader, men oron har fortsatt. Därför är de fortfarande kvar. De behövs. De betraktar och dokumenterar företeelser och olika situationer. De finns på plats som betraktare för att minska våldet.

1996 delades Hebron i de två olika delarna. Israeler och palestinier lever under olika lagstiftning. Några lyder under palestinsk lag, några under israelisk och några har att följa israelisk militär lag.

Militären kontrollerar ofta id-kort, trakasserar unga killar och andra i området. De går också in i hemmen, ofta med hänvisning till säkerhetsskäl. De hindrar människornas rörelsefrihet och de skapar rädsla.

Inte heller CPT kan vara överallt. På vissa platser får de ta av sig sina västar för att kunna vara/passera. Ibland får de åka långa omvägar för att ta sig till den plats de planerar att vara på, där de skall stödja de utsatta, t ex barnen.

Terminologi är viktigt. Det finns bosättningar som istället kallas israeliska grannskap. De omgärdas och skyddas av militär kapacitet för bevakning/skydd (av säkerhetsskäl). Det går mycket militära resurser till bosättningarna i området. Man undrar hur de har råd. Bosättningarna leder till avstängda vägar (av säkerhetsskäl) och avstängda områden (för palestinierna) vilket för med sig stängda butiker och stängda marknader. Detta förstör palestiniernas ekonomi.

CPT står t ex vid en checkpoint och räknar, ser när soldaterna kontrollerar ryggsäckar, mm, om de trakasserar någon, kräver kroppsvisitation, tar deras legitimation för att fördröja, mm. Om en soldat ber en palestinier att ta av sig kläderna och vägrar, kan de riskera att militären höjer vapnet mot dem. Det är skrämmande hotfullt. CPT dokumenterar; fotograferar, antecknar. Informationen sänds till UNICEF, FN och andra organisationer som är intresserade av dem, En del av informationen finns också på deras hemsida, fb-sida, twitter och instagram. De har också ett nyhetsbrev.

Soldaterna trakasserar och skrämmer barnen, avsiktligt. Många unga pojkar tvingas sitta med vapen riktade mot sig, de tas till fängelse eller via någon annan förhörs- eller arrestlokal. Ibland är det svårt att veta var de har förts. Strategin att trakasserar barnen är att de inte blir våldsamma senare, om de är rädda. Det är en gräslig strategi, som inte är hållbar. CPT försöker övervaka detta, men är en (alltför) liten grupp.

Soldater kan också (av säkerhetsskäl) söka igenom hus, ofta tidigt på morgonen. De kommer för att söka, förstöra, tvinga upp familjen. Det är oerhört skrämmande för barnen och familjerna. CPT försöker vara där, när/om de får information och det är möjligt att ta sig dit.

CPT i Hebron är omgivna av soldater, det finns militärstationeringar precis nära deras lokal. Det finns också flera bosättningar alldeles nära. De bosättningar som ligger uppe på de palestinska husen och butikerna skapar särskilda problem. Bosättarna kastar sopor, vatten, mm, på palestinier, som måste skydda sig genom att bygga tak, hänga nät, mm, över sina uteplatser/promenadstråk i anslutning till butikerna. CPT kan inte längre gå direkt (7 min promenad) till checkpointen vid den stora moskén & synagogan i Hebron. De måste åka en lång omväg med taxi, för att ta sig till platsen. De vill åka dit, t ex för att slå följe med barnen som behöver gå till sin skola. Barnen riskerar annars att bli trakasserade av bosättare eller militär. Barnen vill väldigt gärna gå i sin skola, men törs inte gå själva.

CPT-gruppen i Hebron är bara tre personer på plats just nu. De är den enda gruppen i Palestina. De skulle behöva vara 5-6 personer men det är svårt att rekrytera personal, av olika skäl. CPTs uppdrag här är 1 år, men de är här i 3-månadersperioder (med 1 månad ledigt). Vid 3.e inresan finns det risk att gränskontrollen blir misstänksamma. Då finns det en risk att de inte kommer in igen.

Personer som vill vara delaktiga i CPT gör det genom 1) ingå delegation, 2) utbilda sig och 3) ingå i ett projekt. Jag tolkar delegation som ett sätt att öva, försöka att se vad det innebär innan man bestämmer sig för att gå vidare i processen hos CPT. De får kostnader betalda, med en mindre lön.

Moskén (Abraham) i Hebron är både muslimsk och judisk. Den är också byggd som en kyrka. Den har bytt från kyrka till moské över tid. Det är en helig plats, det känns absurt med skottsäkert glas och checkpoints här. Det är en absurd säkerhet p g a rädsla för attacker mellan folk.

1994 skedde en massaker i moskén. En jude gick in och dödade mängder av palestinier under bön. Kyrkan låstes, så människorna kunde inte komma ut. De gick samman och dödade gärningsmannen med en brandsläckare. Av säkerhetsskäl togs därefter brandsläckarna (åtminstone de små) bort från lokalen. Goldstein hyllas fortfarande för dådet. Numera är moskén och synagogan delad med en vägg, av säkerhetsskäl som allt annat här. Det är en checkpoint med en god dos soldater för att gå in i moskén och en checkpoint med en god dos soldater för att gå in i synagogan. Mitt emellan syns också flera soldater. De är verkligen närvarande, med full mundering och vapnet i berett läge. I synagogan och i moskén upplever jag klädkoden kränkande. En man vid ingången till moskén klär på oss en spökdräkt och i synagogan måste vi också täcka oss med en sjal. Männen har förstås inga sådan krav, förutom den lilla kippan för männen. Jag är högst propert klädd, men tvingas ändå in i detta. Vad är respekt - för vad? För vem? Vem har bestämt detta?

En bosättare spottar efter vår grupp, anser att vi har tagit palestiniernas sida eftersom vi vilade i en palestinsk butik i väntan på nästa programpunkt. Några handlar i butiken och några njuter av te eller fantastiskt kardemummakaffe. Vår guide berättar om bosättarens spottning och feghet, att han gömmer sig bakom en militär som är avsedd att skydda alla parter. Han ger uttryck för bosättarens feghet, att han inte vågar komma närmare och prata, att han talar på hebreiska istället för engelska så att vi inte förstår hans utbrott. Mannen skyddar sig bakom, och skyddas av, militären på platsen, han ser ner på oss och på palestinierna. Guiden svär tillbaka, han använder inte alltför vackra ord. Guiden som annars är mycket mild och sympatisk, hetsar upp sig en aning och är irriterad över bosättarens beteende. Det är förstås begripligt, även om vi uppfattar attacken som extremt tramsig. Vem vill vara sådan, som bosättaren är? Vem vill alltid vara så vred och bära sådan aggression inom sig? Vem vill vara så omänsklig? Så omåttligt omänsklig?

Sverige BNP/person 40 394 USD (2011) - Israel; 30 975 USD (2011) - Västbanken; 1 924 USD (2012) inklusive västra Jerusalem - Gaza; 876 USD (2012)

A..

(Bethlehem & Hebron 9/3 2016)

Länkar

CPT

Massakern i Hebron (1994)

Kippa
Blogg om CPT - inlägg 28/3 2016

Frihetssträvanden på ockuperad mark

Utflyktsdag till norra Västbanken. Vi besöker Jenin, Sebastia och Jayyous. Avfärden sker 0800 från Bethlehem. Dagen känns redan varm. Vi färdas med (egen) buss norrut, mot norra Västbanken. Området är ändå rätt litet, men det tar sin lilla tid eftersom vi inte åker på de särskilda vägarna som israelerna använder. Våra chaufförer och bussföretaget är palestinskt. De för israeler tillgängliga vägarna ger andra andra turiststråk än de som vi besöker här. De ger en helt annan bild, där det ockuperade landskapet, muren och något av den militära absurditeten inte kan ses med egna ögon. Som vi kan. Vi ser. Och vi tänker att vi sen måste tala om - ja, begrunda och berätta -  om vad vi har sett och upplevt.

Vägen norrut, den enda tillgängliga för palestinierna, går som en slingrande orm genom landskapet, den går i skarpa och branta cerpentinslingor upp- och nerför de mäktiga kullarna. Israelerna som skall åka till sina bosättningar har egna, raka och trygga vägar till sitt förfogande.

Landskapet är hänförande vackert. Det är kuperat och fantastiskt. Det är också väldigt stenigt. På flera ställen har terrasser byggts för odling av t ex olivträd. Det finns gott om sten för dessa byggnationer, stenmurarna är många och terrassbyggnationerna med hjälp av sten syns tydligt nästan vart än man lägger blicken.

Människorna i denna del av världen lever under ovärdiga förhållanden. Ockupationen skapar dessa. Vad kan vi göra för att hjälpa till? Ett återkommande svar på denna fråga är; berätta. Låt världen veta vad som händer, låt inte mörkandet fortgå. Låt dem få veta hur apartheidsystemet fungerar och hur förtrycket påverkar människorna. Ett annat, kompletterande sätt som återkommer som åtgärd är att bojkotta varor från den ockuperande makten. Det påverkar deras ekonomi, sätter press och kan tänkas få dem att lägga sina resurser på annat, mer konstruktivt, än den mycket kraftiga militarismen och ockupationen.

Vi lyssnar, betraktar och begrundar frågorna. Vi har onekligen mycket att lära.

Jenin har ca 40 000 invånare. Där finns ett stort motstånd mot ockupationen. Motstånd leder alltid till en stark närvaro av militären. De motar många gånger om. I Jenin finns tyvärr väldigt få internationella observatörer. De betraktande utomstående ögonen är mycket viktiga för att minska våldet.

Bethlehem har inga jordbruksområden kvar p g a bosättningarna och muren som kommer allt närmare. I Jenin däremot finns det mer jordbruksområden kvar och därför finns det också mycket frukt och grönsaker tillgängliga där.

Norra Västbanken har fler ekonomiska bosättare än religiösa bosättare. Det anses inte så fint att vara bosättare här, men det är billigt att bo och leva här. Bosättarna får inte lämna in sina bilar hos de lokala palestinska bilverkstäderna, enligt israelisk lag, men det görs ändå eftersom jobbet blir gjort på ett bra sätt och kostnaden är låg. Vi skakar långsamt på huvudet när vi hör om lagen. Ja, vi har hört motsvarande regler tidigare, men apartheidsystemet ter sig så fullständigt absurt att vi inte kan tro att det är sant. Tyvärr är apartheidreglerna i detta samhälle sanna. Ovärdiga, men sanna. Omvärlden behöver höja sin röst, berätta att det inte är i sin ordning. Det gjordes mot den Sydafrikanska regimen, så det har visat sig fungerande. Varför görs det inte hitåt? Är det för att helheten är mörkad, för att världen har inte förstått vidden av denna situation, eller är det för att stormakterna behöver den som den är?

I anslutning till den andra intifadan skedde en militär belägring av Jenin. Under 11 dagar var man instängda i flyktinglägret. Belägringen avslutades med att hus och människor mejades ner av bulldozers. En enorm förstörelse skedde. FN ville komma in och se vad som hade skett och hur människorna hade det, men Israel tillät inte FN eller andra internationella observatörer att komma in och se vad som hade skett i lägret.

I Jenins flyktingläger bodde människorna först i tält. Sedan (efter flera år), när insikten kom att situationen skulle fortgå, fick de en liten kub på 12 kvm att bo i, den har byggts på allteftersom (sedan 1948). De ursprungliga kuberna syns tydligt i samhället när man betraktar husen. Här bor människorna ännu kvar.

I flyktinglägret verkar Frihetsteatern. Platsen är en teater och ett kulturcenter, det enda norr om Ramallah. De har en teater, där de utbildar skådespelar och alla arbetsgrupper som hör en teater till. De har också utbildning som kopplar till foto, film och skrivande. De bygger upp en lokal kapacitet, för att den skall kunna drivas vidare under lång tid. Kultur är inte vanligt förekommande i denna kontext, så det tar sin lilla tid att bygga upp detta till en hållbar och livskraftig verksamhet.

Teatern har funnits sedan 2006, så de har nu hunnit utbilda flera olika grupper inom multimedia (film, foto, text) och dessutom utbildat tränare som kan ge ringar på vattnet för framtiden. De gör korta filmer om sin egen verksamhet, skrivandet har resulterat i en tidning och de texter som inte rymdes i tidningen har tryckts i en liten bok. Tidningen sprids över hela Västbanken.

Frihetsteatern har en 3-årig heltidsutbildning i teater/skådespeleri. Den är den enda i sitt slag på Västbanken. De har många barn- och ungdomsgrupper i sin verksamhet. Många av deltagarna kommer tillbaka senare som ledare i verksamheten. Frihetsteatern ger uttryck för att det är processen som är det absolut viktigaste i deras verksamhet.

Under våren skall de genomföra ett projekt som de kallar Freedom-bus; en 10 dagars resa runt om på Västbanken. Palestinier och israeler reser tillsammans för att se och lära, uppleva och göra. De lyssnar på publiken och spelar upp en scen direkt, utan repetition (play-back-theater).

Bakom kulisserna är det mest tjejer (bakom scenen, bakom pennan, bakom kameran, mm). Lärare och instruktörer på teater är mest män. Teatern har också rest till Indien med en grupp, vilket var en fantastiskt resa. De lärde sig mycket nytt, insåg att det fanns andra som hade samma eller liknande kulturella svårigheter som dem. Eleverna blev mer politiskt medvetna än de var tidigare. Det finns en enormt liten kultursektor i Palestina, men konst är verkligen ett positivt verktyg för politiskt motstånd.

Motstånd behövs mot förtryck i alla former. I Palestina talas t ex om följande förtryck;

1) Israels ockupation
2) Palestinska myndighetens förtryck mot det egna folket
3) Den ekonomiska ockupationen; masskonsumtionen har tagit fart den senaste tiden. Den senaste telefonen är viktigare än frihet. Biståndet är en del i skulden till detta synsätt, man bara får pengar eller andra resurser utan krav på återgäldande.
4) Den som är starkast vinner. Här sparkas neråt och slickas uppåt.

Man måste börja med sig själv, upptäcka sina egna fiender (inom sig). Frihetsteatern arbetar medst med den sistnämnda frågan, alltså med de interna problemen i det egna samhället och hur vi förhåller oss till varandra.

Den israeliska militären kommer nattetid flera gånger per vecka - med våldsamma trakasserier. Många unga killar mördas eller skadas allvarligt av den israeliska militären, men också den palestinska myndigheten och den palestinska säkerhetstjänsten är aggressiv mot det egna folket. Det känns inte som om den palestinska myndigheten månar om det egna folket. De respekterar inte heller de mänskliga rättigheterna. Det måste finnas en statsapparat som har respekt för de mänskliga rättigheterna - det är en mycket viktig fråga att arbeta med i det egna samhället. Också biståndet måste ställa mycket högre krav på mottagarna. Ge inte bara, kräv någon form av motprestation. Biståndet måste resultera i något.

Frihetsteatern är den enda längre heltidsutbildningen i Palestina. 10-12 elever har tagits in, men vissa kullar har drabbats av avhopp under kursens gång. Ungdomarna behövs ibland hemma, för att försörja familjen eller hjälpa till på annat sätt, vilket leder till avhopp från kursen. Hit måste eleverna komma och vara engagerade, för att kunna vara med och fortsätta på kursen.

Tidigare har teaterföreställningarna varit gratis. För att göra föreställningarna mer värdefulla försöker de nu istället börja ta betalt, 5 NIS för vuxna och 2 NIS för barn. Det har fungerat. Lika mycket publik har kommit när de har börjat ta betalt, jmf med innan. De har inget problem att få barn att komma till föreställningen, det är svårare att få de vuxna att ansluta. Mer tid måste läggas för att de skall komma.

Människorna måste köpa sitt vatten (dyrt). Frihetsteatern får sitt vatten från en källa i närheten. Vattnet på teatern är rent, drickbart. Detta är ett A-område, alltså där den palestinska myndigheten styr över människorna. De upplever inte vattensituationen som svår. Det borras/grävs nog efter vattenkällor här, antagligen olagligt, säger teaterns företrädare.

Under den första intifadan stängdes skolorna. Kvinnan som startade Frihetsteatern satte upp skolor, mm, - företrädesvis i hemmen - för att barnen skulle får lära, inte bara vara instängda hemma. Care and learing (hemundervisning) med inslag av kultur var en viktig nyckel. Det var en starttid för Frihetsteaterns verksamhet.

2002 invaderades Jenins flyktingläger igen av Israel. De förstörde väldigt mycket. (Se filmen; Arna´s children - den handlar om situationen i lägret, mm. Det sägs vara en stark film).

Det förekommer en del problem mellan människorna inom Palestina. Detta måste fångas, läkas. När man se att en bror vänder sig mot en bror - vad är det då som har hänt? Den egna identiteten måste byggas upp igen. Den har skadats svårt av ockupationen.

I februari 2006 öppnade teatern. Sedan dess har kapacitet byggts för kurser, teater, mm. De ger uttryck för att de aldrig blir klara, men att de har kommit långt under dessa år. Arbetet bygger på att människorna här skall utvecklas och lära sig, se det viktiga i kulturen.

De vill att Teatern skall vara en känslomässigt trygg plats. Det är viktigt. 2011 mördades en företrädare för teatern på gatan alldeles utanför. Mordet är inte uppklarat och det förstörde mycket av tryggheten; vem står härnäst på tur? De försöker sakta, sakta bygga upp tryggheten och tilliten igen. De är på god väg. Teatern är en viktig plats - för många och ur många perspektiv.

Flyktinglägret är passivt, offerrollen är tydlig. Vare sig människorna eller den Palestinska myndigheten tar inte tag i sin situation, allt förstörs. De månar inte om sin miljö och den Palestinska myndigheten hjälper inte alls till - snarare motverkar. Inget tycker att kringmiljön är viktig. Förändring är därför mycket svårt.

Teatern är företrädarnas och elevernas lilla ö - en viktig ö. Det ser förändringen hos eleverna, de kan påverka individerna som finns på platsen. De kan få eleverna att se sin situation, hur förtrycket ser ut, mm.

- Det känns som om folket här är traumatiserade. Alla sitter dock i samma situation, vilket gör det svårt att förändra. Det inre förtrycket, här nära, i form av föräldrar, bröder eller den egna (palestinska) myndigheten, gör det oerhört svårt att förändra i större perspektiv. Ett slut på ockupationen är en förutsättning för "tillfrisknande", men förtrycket sköter sig självt inom det palestinska samhället i Jenin. Frihetsteatern talar om att ett kulturellt motstånd är nödvändigt. Individerna är inte ensamma om att leva under förtryck - från flera håll - det är viktigt att veta. Många andra länder och folk har varit eller är i förtryck. Det rättfärdigar inte förtrycket, men förklarar ändå ur något perspektiv.

A..

(Jenin och Frihetsteatern 10/3 2016)

En fantastisk jordbruksbygd

I byn Jayyous bor det 7 familjer, ca 2700 personer. Familjerna lever på sina odlingar. - Vi skall minnas att 85% av muren är byggd på Västbankssidan, som ett sätt att stjäla mark och skapa kontroll över resurser. I Jayyous är muren byggd mellan byn och jordbruksmarken. För att människorna skall kunna ta sig till sin jordbruksmark måste de passera muren, som just här är en jordbruksgrind. Den är öppen korta stunder under dagen och en jordbrukare som vill besöka sin mark måste söka tillstånd. Inget tillstånd = ingen passage till sin mark. Det blir svårare och svårare att få tillstånd, detta kan i förlängningen leda att de förlorar sin mark. De kan ju inte odla den eller nyttja den när de inte får tillstånd att nå den. Området ligger i en sömzon, alltså en sådan som är omgärdad av bosättningar och där muren går som en orm långt in på Västbanken. I en sömzon är det extra svårt att få tillstånd.

Muren går här långt in i Palestina, mycket långt från den gröna linjen (2 mil - se kartan) som är det som godtagits i alla internationella perspektiv. Muren består i detta område av stängsel, explosivt material, taggtråd, mm. På "muren" finns också sensorer, vilket gör att militären får kunskap om varje rörelse på muren, t ex om någon kastar sten på den eller försöker ta sig över den. Muren/stängslet tar ca 25 meter i bredd i anspråk, vilket innebär att mycket mark som går förlorad där den skär genom landskapet - palestiniers mark - långt innanför den gröna linjen.

Byn ligger i Area B, vilket innebär delvis palestinskt styre och delvis israeliskt styre.

Det finns en stor fattigdom i byn, men det finns också mycket ickevåldsarbete här. Det finns många som samlas varje fredag för att ickevåldsligt demonstrera och naturligtvis finns det också ungdomar som kastar sten. Det ger repressalier i retur. Tårgas och gummikulor används, som vi hört förr i andra sammanhang. Skit/avloppsvattnet nämns inte i detta sammanhang, som det gjordes i Bethlehem, grova vapen och hårda ord nämns dock. Mötet med militären känns, barnen är skräckslagna.

Det största hotet mot byn är konfiskeringen av land, mark. Murens placering och de svåra tillståndsförhållandena för det mycket svårt för markägarna att nå sina marker. De vuxna försöker i något mått få barnen att sluta att kasta sten, men de lyckas inte så väl med detta. Kanske är det sysslolösheten och frustrationen som gör att ungdomarna söker efter detta spänningsmoment, utan att inse att våldet och trakasserierna mot byn sannolikt eskalerar med detta? Ungdomstiden är ju, som vi alla vet, ett kapitel för sig i livet. Det är svårt att få dem att sluta.

Byn har också ofta internationella gäster. Internationell närvaro minskar våldet. Det ger också andra en möjlighet till inblick för andra, gästerna får en möjlighet att berätta utanför byns gränser. Här har, under många år, funnits följeslagare som har varit goda ögon och berättat för andra, t ex FN och följeslagarnas hemländer, om hur situationen är eller har varit. Det är viktigt för byn att omvärlden ofta besöker byn, berättar vidare och att människor vet vad som händer i de utsatta byarna. Det är viktigt att de inte lämnas ensamma.

Militären är mycket ofta i byn. De går in i hus, ofta på nätterna, för att skrämma. De förhör personer, försöker få dem att ange andra, försöker få bybor, m fl att ge information som gör att grannar, vänner och familjemedlemmar kan utsättas för fler skrämmande frågor, arresteringar eller fängelse. Mannen ger uttryck för absurda frågor, vanliga frågor som helt saknar grund i frågan om säkerhetsskäl. Säkerhetsskäl förefaller vara ett annat ord för tydlig begränsning av människorna, trakasserier, ja, bara i en grupp, och i de allra flesta fall helt utan grund. Ja, det ständigt återkommande ordet för begränsningar i samhället, för palestinierna, är säkerhetsskäl. Man får inte, av säkerhetsskäl. Man begränsas, av säkerhetsskäl. Man tvingas in, av säkerhetsskäl. Man tvingas ut, av säkerhetsskäl. Man låses in, av säkerhetsskäl. Man tas i förvar, av säkerhetsskäl. Människor, vanliga människor, barn, familjer, tvingas leva nästan i en bur. Av säkerhetsskäl. Ja, apartheid råder verkligen i detta hörn av världen. Det behöver få ett slut.

Strategierna, att hålla emot och inte falla för mutor och vänligt smörande ton, är viktiga för människor här. Att inte falla för strategierna, att se igenom dessa och hitta sätt att leva värdiga liv i motstånd och med livsglädje.

Det finns inga följeslagare på plats i Jayyous nu. Det finns större behov på andra platser just nu, sägs det, och följeslagarprogrammet har inte ett outsinligt antal människor att sända till området. De behöver fördela. För den som stillsamt betraktar, lyssnar på berättelserna om byn och situationen där, förefaller det som om det finns ett behov för att ha följeslagare i Jayyous. Just nu, just där.

A..

(Jayyous 10 mars 2016)

Länkar; 

Om Jayyous - av Sharif Omar

Gravkyrkan - Church of the Holy Sepulchre - Jerusalem

Den heliga gravens kyrka är en högst särskild kyrkobyggnad i Jerusalem.

Byggnaden ligger i det kristna kvarteret i Jerusalems gamla stad och har varit ett mål för kristna pilgrimsfärder ända sedan 300-talet. Detta är platsen för korsfästningsplatsen Golgata, Jesus grav och uppståndelse. I kyrkan finns också en plats som representerar den sista smörjelsen. Till denna plats kommer många människor, den betyder mycket för många.

Idag samsas totalt sex grenar av kristendomen i kyrkan och den delade kontrollen över byggnaden har i stort varit oförändrad i århundraden. Kyrkans festdag är den 14 september och sammanfaller med Det heliga korsets upphöjelse. Kyrkan är en del av världsarvet Gamla Jerusalem.

Kyrkan är säte för patriarken av den Grekisk-ortodoxa kyrkan i Jerusalem, åt Romersk-katolska kyrkans högsta företrädare i staden, samt Armenisk-apostoliska kyrkans företrädare. Kyrkan används också av Koptisk-ortodoxa kyrkan, Etiopisk-ortodoxa kyrkan och Syrisk-ortodoxa kyrkan. Dessa sex samfund har genom århundraden stridit om makten över kyrkan och det är en av anledningarna till att kyrkan inte restaurerats bättre och oftare. (Liknande beslutsförutsättningar, även om de där bara är tre kyrkor som samsas, råder i Födelsekyrkan i Bethlehem. Födelsekyrkan restaureras dock nu.)

Jag besökte gravkyrkan några gånger under min korta vistelse i Jerusalem. Ibland var där riktigt mycket folk, och ibland ganska tomt. På lördagseftermiddagen var där en vacker Armenisk procession. Vacker sång - tilltalar mitt hjärta. Jag är, som alltid, förundrad över religionens påverkan på samhälle och människor, hur mycket strider det förekommer mellan (och inom) religionerna och att det är svårt att samsas och respektera varandras tro. Det är synd, eftersom religionen är viktig för många.

Gravkyrkan - church of the Holy Sepulchre - är en fascinerande plats. Den är viktig, ja.

Gravkyrkan - Church of the Holy Sepulchre i Jerusalem

Snart är det påsk. Hur många palestinier får möjlighet att besöka de heliga platser de så gärna vill besöka då? Det kräver tillstånd från ockupationsmakten för att få besöka sina helgedomar, de krävs tillstånd för att komma till Jerusalem och det krävs tillstånd för att ta sig ut genom checkpointen från t ex Bethlehem. Hur många får tillstånd att besöka de platser som är viktiga för dem?

A..


Länkar; 
Gravkyrkan (wikipedia) 
Church of the Holy Sepulchre (wikipedia).
Gravkyrkan (Diakonia)
Church of the Holy Sepulchre (hemsida).

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Frågan om vatten sett från perspektiv som rättvisa och källa till konflikt. Vem har rätt och vem har
fel? Varför ser det ut som det gör? Har inte alla rätt till lika mycket vatten? Finns det fri tillgång till vatten? Vem äger vattnet? Distribueras den rättvist?

Det här inlägget innehåller artiklar som talar om vatten. Det uppdateras - de äldsta artiklarna ligger överst och de nyare nedanför, allteftersom. 

.................................................................................

Svd 2004; Kamp om vattnet, av Bitte Hammargren. "Mitt under Mellanösterns sommarhetta ströp
israeliska bosättare vattentillförseln till fem palestinska byar på den ockuperade Västbanken,
rapporterar Palestinian Hydrology Group, en organisation som specialiserat sig på vattenfrågan."

I de drabbade byarna nordväst om Ramallah - Beit Rima, Deir Ghassaneh, Kfer Ein, Qarawet Bani Zaid och Annabi Saleh - är de för sitt färskvatten beroende av det israeliska vattenbolaget Mekorot, vars ledningar går genom den israeliska bosättning Halmish. Just denna kamp verkar vara mellan byarna och den israeliska bosättningen i närheten. Vatten är en bristvara och palestinierna känner sig inte bara berövade sin mark, därtill också sitt vatten.

Israeliska experter ser framgångar, som bättre avloppsrening och ökad avsaltning, som konstruktiva lösningen på gemensamma problem. Israels vattenkommissionär Shimon Tal, en av gästerna vid ett vattensymposium i Stockholm 2004, hade framställt önskemål om att de länder som ger den palestinska myndigheten bistånd ska se till att tekniska förbättringar kommer till stånd. Det förefaller finnas oenighet om vattnet, t ex om tillgången, om nyttjandet, om äganderätten och om tekniken som kan göra vattenfrågan lättare också för palestinierna. Någon förefaller lägga skulden också på den palestinska myndigheten - gör de inte allt som står i deras makt för en bättre vattensituation?

De kritiska rösterna i artikeln säger att skulden ligger på Israel, att de inte ger palestinierna tillgång till vattnet, att de inte får borra efter vatten och att de måste köpa vattnet alltför dyrt från det israeliska vattenbolaget.

.................................................................................

Uppsatser.se (2005); Vatten, framtidens konfliktorsak? : en analys av vattenproblematiken ur ett
säkerhetsperspektiv.

.................................................................................

Säkerhetspolitik (2006/2013); Vatten, konflikt eller samarbete

Vatten är en förutsättning för liv, liksom för både ekonomisk och social utveckling, men trots att många stater delar på knappa resurser har det visat sig att en lösning på vattenbristen oftast blir fredlig. I vattenrika Sverige, där vi bara kan vrida på kranen för att få bra vatten och där den årliga förbrukningen ligger på 20 000 kubikmeter per person och år, är det kanske svårt att riktigt förstå hur vatten kan vara en källa till konflikt.

På många platser i världen är situationen en annan. I Mellanöstern och Nordafrika måste fem procent av världens befolkning dela på en procent av jordens färskvattenresurser. I delar av Asien och i andra delar av Afrika är situationen också svår. Gränsen för vattenbrist går vid 1 000 kubikmeter förnybart vatten per person och år. Den minsta mängd som krävs för att klara grundläggande behov för matproduktion, hygien och dryck är 1000 kubikmeter förnybart vatten per person och år.

En allvarlig fråga är att resurser överutnyttjas, som t ex för de länder som delar vattnet i området runt Jordanfloden. I Israel är tillgången på färskvatten 300 kubikmeter per person och år, i Jordanien 100 kubikmeter och i Palestina (Västbanken) 70 kubikmeter. Länderna har här en tendens att överutnyttja det vatten som finns i floder och i marken (grundvattnet) för att möta sina behov.

Konsekvensen av detta är skador på vattenresurserna och livskraften i Döda havet, där havsnivån sjunker med en meter varje år.

Vatten är en som nationell säkerhetsangelägenhet, särskilt när det är en bristvara. Om det dessutom finns andra typer av konflikter i regionen kan vattenbrist förvärra situationen. Det har visat sig att Israel tenderar att dominera och i mångt och mycket diktera villkoren för samarbetet kring vattenfrågan. Det påverkar fördelningen av vattnet och också palestiniernas möjlighet att utveckla sin vattensektor.

Av artikeln framgår att det är viktigt att behandla alla parter rättvist för att inte förvärra konflikter vid delade vattenresurser. Det internationella stödet är ofta viktigt.  Många internationella organisationer, till exempel FN:s utvecklingsprogram UNDP och Världsbanken, stöder arbetet med delade vattenresurser.

Gemensamma samarbeten, som t ex att bygga ett gemensamt vattenkraftverk där det ger mest effekt i stället för att varje land bygger var sitt, är exempel på bra samarbetsområden.  En bra och konstruktiv användning av en gemensam flod bidrar till en ökad förståelse för varandra och ett långsiktigt fredsbyggande.

.................................................................................

Svensk Israelinformation (2007); Israels vattenproblem i Mellanösterns ljus.

Artikeln inleds med orden; I Mellanöstern är det ofta lättare att finna olja än vatten.

Israel har en banbrytande roll genom sin kunskap om en process som gör det salthaltiga havsvattnet användbart både för bevattning och som dricksvatten. Det väcker hopp för framtiden.

Israel/Palestinas vattenresurser består i huvudsak av Genesarets sjö och två större akvifärer, belägna under den centrala kustremsan samt under Judeens och Samariens berg som till en betydande del upptas av den av palestinierna befolkade Västbanken. Ockuperat område, alltså.

Den ständigt växande befolkningen tillsammans med expanderande jordbruk och vattenkrävande industri har ökat vattenkonsumtionen. Det har lett till vattenbrist.

Artikeln berättar om israelerna kompetens kring vattenfrågor, kring avsaltning av havsvatten, rening av avloppsvatten, mm. Den berättar om Israels statliga vattenföretag, om vattenforskning och om deras avsaltningsanläggningar. Reningen av avloppsvatten frigör stora mängder av de knappa vattentillgångarna för dricksvattenkonsumtion.

Palestiniernas vatten-ekvation grundar sig i att palestinierna i Gaza får sitt vatten från Israel. Av artikeln framgår att människorna på Västbanken delar vattnet med de israelerna vattnet i akvifären under Judeen & Samariens berg, enligt Osloavtalet. Palestinierna upplever sig förfördelade beträffande de för dem tillbudsstående vattenkvoterna. Hur sanningen ser ut, när vi talar om fördelning av vatten, tillstånd att borra och avloppsreningsfrågorna, kan vi - när vi läser olika artiklar och lyssnar till människorna - notera att den ser väldigt olika ut för de båda parterna.

.................................................................................

* Menorah (2007); förenade israelinsamlingens tidning. Det livsviktiga vattnet, av Nechemia
Meyers. Med tanke på hur länken är utformad, så är artikeln troligen skriven 2007 och fanns med i
nr 1 av tidningen det året; (http://www.menorahsweden.com/artiklar/reportage07nr1s26.html).

Artikeln inleds med att berätta att Israel ser vattnet som viktigt och att de har en lag från 1959 som
slår fast att allt vatten i landet tillhör staten. Artikeln berättar att jordbrukarnas behov av vatten
prioriteras framför stadsbornas, så tillvida att de kan nyttja vattnet billigare. Det berättas också att
Israel varit framgångsrikt i projekt som rör droppbevattning, där varje planta får exakt den mängd
vatten den behöver. Det är ett sätt att effektivt nyttja rätt mängd vatten, vilket är viktigt i en trakt där
vatten är en bristvara.

Artikeln talar också om Israels arbete med renat spillvatten, att nyttjas t ex av jordbruket. Här (2007)
anges att ca 60% av spillvattnet kan återanvändas i jordbruket, utan att marken eller grundvattnet
förstörs av de eventuella kemikalier eller andra rester som finns kvar i det renade vattnet. De hoppas
göra denna siffra högre i framtiden.

Israel använder också avsaltning av Medelhavets vatten, som en möjlighet att få fram alternativa
vattenresurser. Här (2007) ger man uttryck för att man till 2010 hoppas kunna ha fem
avsaltningsanläggningar igång.

Genomsnittsisraelen förbrukar 160 kubikmeter vatten/år. Kranvattnet i Israel är drickbart, men
israelerna köper ändå ganska mycket buteljerat vatten.

Israel är en stor exportör av vattenrelaterad kunskap och tekniska lösningar för vattendistribution.
Artikeln talar bara om Israel, men nämner att i fredsfördraget med Jordanien har Israel förbundit sig
att leverera stora mängder färskvatten varje år och att detta sannolikt är för handen den dag man
når en fredsuppgörelse med palestinierna.

.................................................................................

Fokus (2008); Mellanöstern utan vatten ingen fred

.................................................................................

* Menorah (2008); Vatten, vatten, bara vanligt vatten, av Adam Cohn. Artikeln inleds med
konstaterade att Israel har ett årligt underskott av förnybart grundvatten på ca 300 miljoner
kubikmeter. Detta vatten kommer ifrån återvunnet vatten samt avsaltat vatten.

En viktig fråga i artikeln är vad som händer när Israel (eller andra länder) överanvänder de tillgångar
som finns. Just Israel har, enligt artikeln, naturliga vattenkällor i Genesarets sjö, vattenreservoarerna
i bergen och vid kusten. Dessa har drabbats av sjunkande nivåer p g a låg nederbörd. Detta har lett
till en överanvändning, vilket kan skada vattenkällorna permanent. Överanvändningen beror,
förutom de låga nederbördsnivåerna, t ex på den växande befolkningen och den ökande
levnadsstandarden.

Artikeln berätta också om Israels avsaltningsanläggningar, men avslutar med en förundran över att
de israeliska myndigheterna inte gör något åt prissättningen för vattnet för jordbruket i syfte att
minska den stora förbrukningen där. Han anger att den politiska viljan inte finns för att ändra
situationen.

.................................................................................

Menorah (2009); Hemgjord läsk, någon? Av Martin Geifman. Varför insisterar vi på att bära hem vatten från affären när det finns i kranen? Ja, den frågan förundrar flera och det är månne en tro att det hemburna vattnet är bättre än det i kranen. Så är det förstås inte, oftast. Ibland vill vi ha kolsyrat vatten, och då står att välja mellan hemburet vatten eller att själv kolsyra vatten. Hemburet är mindre naturvänligt, sägs det, eftersom detta kräver mer energi, mer transporter och mer miljöpåverkande förpackningar. Alla dessa plastflaskor är inte av godo för naturen, det säger sig självt, eller hur? Artikeln berättar om hemkolsyrat vatten, alltså inte om tillgång till vatten i sig, om rättviseaspekten eller om vatten som källa till konflikt. Utanför min sakfråga, sålunda.

Men, kolsyra, hur påverkar den människa och miljö? Detta framgår inte av artikeln, men hittas på sidan; Kolsyra.se I varma område kan det av hygieniska skäl vara bra att dricka kolsyrade drycker. Kolsyrans farliga egenskaper. Inandning: Höga halter kan orsaka kvävning. Symptomen kan omfatta förlamning / medvetslöshet. Kvävning kan inträffa utan förvarning. Koldioxid påverkar också andningsfrekvensen. Halter över cirka 15% kan ge cirkulationsrubbningar som leder till koma och död.

.................................................................................
Gefle Dagblad; Vattnet i Golan (2009). Golan, sydvästra Syrien eller nordöstra Israel. Israel
annekterade området 1967. Detta är ett viktigt vattenområde. I artikeln sägs att nederbörden i
bergskedjan Hermon i Golan har en årsnederbörd på 1500 mm2. Motsvarande siffra för Elat, Israels
hamn i Röda hvet är 35 mm2. Allt vatten i Golan tillhör israeliska staten, även regnvattnet.

Byggande av vattenreservoarer är inte tillåtet. Syrierna klarar kampen bättre än palestinierna,
berättar artikeln. Program för kultur, hälsa, utveckling och undervisning, mm, görs men
samarbeten sker mellan syrier men aldrig med israeler, säger doktor Tayseer i artikeln som härrör
från 2009.

Golan är viktig inte minst ur vattensynpunkt för Israel. (Sexdagarskriget utkämpades 5-10 juni 1967 mellan Israel och dess arabiska grannar Egypten, Jordanien och Syrien. På den arabiska sidan bidrog även Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet med trupper och vapen. Krigets utlösande faktor (casus belli) var Egyptens blockad av Israels hamn i Eilat. Stängningen av Tiransundet innebar att inget fartyg med israeliskt flagg tilläts passera. Blockaden omfattade även Israels import av olja.)

.................................................................................

Aftonbladet (2009); Stor vattenbrist för palestinierna

Artikeln handlar om en rapport från Amnesty International, om vattnet, som en direkt effekt av Israels politik. Där framgår att tillgången till vatten i de palestinska områdena Västbanken och Gaza kontrolleras till stort av Israel, att Israel kontrollerar 80 procent av vattnet och har även tillgång till Jordanfloden. Palestinierna nekas helt tillgång till floden.

– Israel ger endast palestinierna tillgång till en bråkdel av de gemensamma vattenresurserna, som till största delen finns på den ockuperade Västbanken. De olagliga bosättningarna i området har däremot i princip obegränsad tillgång till vatten. 

- På Västbanken saknar runt 200 000 palestinier tillgång till rinnande vatten. Hela byar är avskurna från de vattennätverk som finns. Istället måste familjer köpa vatten från tankbilar till ett dyrt pris och ofta med dålig kvalité. 

Enligt artikeln framkommer det i Amnestys rapport att det finns flera fall där Israeliska armen stoppar vattentransporterna eller förstör palestinska regnuppsamlarcisterner.

– Mer än 40 år av ockupation och de hårda restriktioner som Israel har infört gällande tillgången på vatten, har fått allvarliga konsekvenser för palestiniernas möjligheter till ett drägligt liv, både vad gäller tillgången på mat, deras boende, hälsa och ekonomisk utveckling, säger Donatella Rovera från Amnesty med anledning av rapporten. 

En palestinier förbrukar dagligen 70 liter vatten. Det är under WHO:s riktlinje på 100 liter vatten per person och dag. För israeler ligger förbrukningen på 300 liter per dag. Och enligt Amnesty så förbrukar de 450 000 israeliska bosättarna mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.

.................................................................................


Amnestyrapport (2009) - om fördelning av vatten i Israel/Palestina.


.................................................................................

National Geographic (2010); Källan till konflikt (vatten)

.................................................................................

Handelskammaren Sverige Israel; (2011) medlemscirkulär om vatten

.................................................................................

Följeslagarprogrammet (2012); Vatten på olika villkor

.................................................................................

Följeslagarprogrammet (2012); Vanligt vatten

.................................................................................

Olof Palmes internationella center (2012); Med vatten som källa till förtryck i Palestina

.................................................................................

Debatt i Sveriges riksdag (2013); Behovet av vatten i Palestina - Interpellation 2013/14:163 Behovet av vatten i Palestina av Monica Green (S) till utrikesminister Carl Bildt (M). Frågan inkluderar påståendet att Israel är ansvarigt för palestiniernas tillgång till vatten. Vattnet påverkar hälsan, miljön och ekonomin, den är kopplad till allt som är levande. Ändå har många palestinier och beduiner inte tillgång till rent vatten. Det har till och med gått så långt att ockuperande israeliska bosättare tar dricksvatten från lokalbefolkningen för att bevattna sina gräsmattor. Det kan till och med vara så att Israel tar vatten från palestinierna för att få dem att flytta från sin egen mark. Vattensituationen är så ohållbar att många palestinier antingen redan har tvingats eller riskerar att tvingas bort från sin mark. Tvångsförflyttningar är olagliga enligt internationell humanitär rätt. 

Monica Green ställer i interpellationen frågan till Carl Bildt: Vad avser utrikesministern göra för att palestinierna ska få tillgång till dricksvatten? Vad avser utrikesministern att göra för att Palestina ska bli ett fritt land?

................................................................................

Dagen (2014); Vattenfrågan kan bara lösas genom samarbete

.................................................................................

Följeslagarprogrammet (2014); En fråga om land och vatten

.................................................................................

Följeslagarprogrammet (2014); Vatten och salt om att överleva

.................................................................................

Samfundet Sverige Israel (2014); Vatten som källa till förtalskampanjer mot Israel. Lisa Abramowicz, Haim Gvirtzman.

Artikeln handlar om vatten, om palestinska förhållanden sett ur israeliskt perspektiv. Artikeln är mycket intressant att läsa, särskilt som samtal och artiklar från den palestinska sidan, ser helt annorlunda ut. Palestinierna säger, i motsats till israelerna, att de inte får vatten sig tilldelat, det finns vatten i ledningarna bara korta tider och man vet inte när det kommer nästa gång. De har inte reningsanläggningar för att de inte får tillstånd. De har inte brunnar för att de inte får tillstånd. Om de borrar utan tillstånd demolerar israelerna brunnarna. De har nyligen lyckats bygga en reningsanläggning; det tog 12 år att få tillstånd och 2-3 år att bygga anläggningen.

Varför är informationen och berättelserna så helt olika från de olika parterna?


 .................................................................................

SR P1 (2014); Vattenkrig och ekofred vid Jordanfloden

.................................................................................

Världen idag (2015); Vattenbristen över i Israel

Vattenbristen över i Israel - med avsaltat havsvatten och återvunnet avloppsvatten, säger rubriken på artikeln. Det får mig att undrar om och hur det förhåller sig på det av Israel ockuperade områdena på Västbanken och Gaza.

Flera tidigare artiklar har visat att Israel är duktiga på rening av avloppsvatten och på avsaltning av havsvatten. I denna artikel framgår att en av nycklarna till lösningen på vattenproblematiken är tekniken för att rena avloppsvatten. Det renade avloppsvattnet fyller stora delar av jordbrukets bevattningsbehov, vilket gör att det vanliga dricksvattnet räcker mycket längre. Den amerikanska delstaten Kalifornia har börjat introducera droppbevattning, en uppfinning som används i Israel och innebär en stor besparing av vatten.

Processen med rening av havsvatten är mycket effektiv, berättar artikeln, vilket också skapar goda förutsättningar för Israel.

Betyder det här att problemet med sötvattenbrist i Israel och Mellanöstern nu är löst? – Ja, i Israel är problemet löst, men inte i övriga Mellanöstern. 

.................................................................................

Israel idag - Israels ambassad i Sverige (2015); Israel och Jordanien skriver under historiskt avtal
för att rädda Döda havet.

Det viktigaste avtalet sedan fredsavtalet 1994 skall leda till byggandet av en ”Röd-Död” pipeline och förse båda länderna med vatten. Israel och Jordanien har undertecknat ett avtal om vattensamarbete. Projektet, som kallas ”Röd-Död”-projektet, skall förse både israelerna och jordanierna med vatten samt rädda det sinande Döda havet.

Projektet skall sammanlänka Röda havet med det Döda havet genom en 200 kilometer lång pipeline som varje år skall pumpa 100 miljoner liter vatten norrut. En avsaltningsanläggning kommer också att byggas nära Aqaba som skall förse både Israel och Jordanien med färskvatten. Det saltrika vatten som blir en biprodukt skall sedan pumpas vidare till Döda havet.

Avtalet är viktigt för båda länderna, inte bara på grund av miljöpåverkan och vattenbrist utan även på grund av att Döda havet ger välbehövliga turist- och industriintäkter. Döda havet har sedan 1970-talet minskat kontinuerligt och idag befinner sig ytan 22 meter lägre än 1970. Anledningen till detta är huvudsakligen att en stor mängd vatten från Jordanfloden leds om till bland annat jordbruk. Israel har även gått med på att överföra vatten från norra Israel till Jordaniens huvudstad Amman.

Om allt går som det ska kommer byggandet av avsaltningsanläggningen påbörjas om 18 månader och pipelinen om tre år.


.................................................................................

Shalom över Israel (2015); vattenbristen över i Israel

.................................................................................

Stoppa bojkott (2012); Israel uppfyller vattenavtalet med palestinierna

.................................................................................

Palestinagruppern i Sverige (2015); Israel stjäls Palestiniernas naturresurser

.................................................................................

EAPPI (2016); Who controls the water in the Jordan valley

.................................................................................

* Tidningen Etc Nr 4/2016 30 - januari 2016. Etc har i detta nr av tidningen några artiklar med fokus Palestina. En av dem fokuserar på frågan om vatten.

Artikeln berättar om vattnet, eller visar mest bilder över avsaknaden av vatten i det torra landskapet. Annie Hellqvist, med bilder från Weeffects samarbetsorganisation Ewash. Bilderna i reportaget, som inte kan publiceras här av upphovsrättsliga skäl, visar tre familjers liv och kamp för vatten i area C, där alltså Israel har full kontroll över säkerhet och planering och över vattnet.

Palestinier får inte borra en egen brunn, trots rik tillgång på vatten i marken. De får istället köpa vattnet som Israel tar upp ur den mark de lever på. De lägger en stor del av sina inkomster på att köpa vatten. Bilderna visar ett strävt landskap, där sand och sten är mer vanligt än grönskan. Det krävs uppenbart ett stort tålamod och stark mental styrka för att klara att fortsätta leva och bruka sina marker här. Vattenbristen är uppenbar.

.................................................................................

Palestinian Hydrology Group is the largest Palestinian NGO working to improve access to water
and sanitation services, and to monitor pollution and climate change in the occupied Palestinian
territory.

.................................................................................

Vattenportalen; konkurrens och konflikter om vatten.

.................................................................................

Globalis; Rent vatten i Israel andel av en befolkning som har tillgång till en vattenkälla av bra
kvalitet.

.................................................................................

Globalis; Rent vatten i Palestina andel av en befolkning som har tillgång till en vattenkälla av bra
kvalitet.

.................................................................................

Thirsting for justice (Ewash); Palestinian rights to water and sanitation

.................................................................................

Samfundet Sverige Israel; Vatten som källa till förtalskampanjer

.................................................................................

National Geographic; Delat vatten

.................................................................................

Det här inlägget uppdateras allteftersom jag hinner läsa mer om vatten för regionen Israel & Palestina. 

Mer om vatten i denna blogg.

A..

Vandring i fantastisk miljö - oj, så vackert det är...

Vandring i fantastisk natur, i en oändligt vacker dal, nära Östra Jerusalem/Bethlehem 14-15 km. (13/3 2016). Vandringen tog nästan hela dagen i anspråk. Vi var några svenskar, två holländare och en amerikanska. Guiden var lokal, palestinsk. Vädret var mulet, lagom varmt - inte stekhet.

Guiden Usama berättar att deras huvudväg i närområdet har blockerats av bosättarna. Han berättar senare att ett 20-tal vägar i närområdet har skurits av, blockerats, av bosättarorganisationerna och att vare sig den israeliska staten eller den palestinska myndigheten har något att sätta emot bosättarorganisationens beslut. Det är bosättarna som styr situationen på Västbanken. Palestinierna får därför använda de små sidovägarna och omvägar för att ta sig fram till och i sina områden.

- Området runt Bethlehem har mycket goda vattenresurser, men palestinierna rår inte över dessa. Det objektiva behovet av vatten är ca 100 liter per dag och tilldelningen för palestinierna är på sina håll mindre än 20 liter per dag, berättar guiden.

Dalarna används normalt inte för boende. De används för jordbruk, odling, vallande av djur, mm. Grottor används, i äldre tider, t ex för gravplatser. Nu används en del av grottorna i dalen till skydd för beduinernas djur, t ex under dagens varmaste timmar.

När vi påbörjar vår vandring går vi förbi en anläggning som pumpar upp vatten från dalens grundresurser. De pumpas vidare till Jerusalem, inte till palestinierna i Bethlehem.

Vår guide berättar om de små djuren som lever i några av de små grottorna i dalen - klippdassare. De är rätt små och tillhör elefantsläktet. De ser dock verkligen inte ut att tillhöra detta släkte. Ett par klippdassar smyger längs bergsväggarna, smiter in och gömmer sig i en grotta. Längs väggarna klättrar också beduinernas getter. Marken ägs av byarna mellan Hebron och Bethlehem. Dalen är en gräns mellan dessa samhällen, mellan kommunerna.

I dalen ser vi runda stenformationer, alltså som nedgrävda mur. Det finns flera sådana i dalen, några mer hela och några mer förfallna. I dessa har människor som levt här i äldre tider gjort ett vitt pulver som använts till färg och också använts som en  föregångare till vår tids cement, alltså som byggnadsmaterial. De har lagt trä i botten (lite som en kolmila) och bränt de vita stenarna. Det har genererat det vita pulvret.

Vi går bredvid en flodfåra, tom på vatten. Kanske spelar den israeliska pumpstationen roll i detta sammanhang eller kanske är det naturen som tömt floden på vatten. Det känns konstigt, eftersom regnen nyligen slutat och floden är torr. December-februari är regnmånader här. Varför är floden är torr nu?

Vi tittar upp längs sluttningen. Där sitter en beduin och kärnar smör, säger guiden, hon skakar getmjölken i syfte att göra smör. Hon vinkar glatt från sin plats långt där uppe på sluttningen.

Det finns många ormar här, få är dock giftiga. Det finns också många hussniglar här. Många ser det som en delikatess, de plockar, kokar och njuter. De odlar (gräs, vete?) på miniutrymmen längs promenadstråket. Det ser underligt ut, märkligt. Vi ser beduinherdarna valla sina får och getter längs de karga sluttningarna. Guiden talar mycket om ätliga växter som människorna här gärna samlar och äter. De nyttjar det ätliga i naturen så gott det går. Naturen är generös, säger den duktige och lokale guiden (som är palestinier).

Det finns ca 30 000 beduiner i Israel/Palestina. De är utdrivna från Tel Arad, där de tidigare har levt. Beduinerna lever rörligt, de rör sig ofta. De har en tank med sig som de fyller från källor, byar, mm, där de passerar (när de tillåts leva som de brukar). De finns idag många beduiner med hög utbildning, men också barn som helt saknar skolgång - det beror ofta på föräldrarnas medvetenhet.

Skorpionerna kan inte leva i solen, de gömmer sig dagtid under stenar, mm. De letar sig fram under natten för mat, mm.

Landskapet innehåller miljontals små (ca 1 dm) tusenfotingar. När vi inte vill skada det levande får vi verkligen se oss för. Vi får också se oss för bland alla stenar, landskapet är inte handikappanpassat (ingen i sällskapet är handikappade alls). Här vore det riktigt fint att springa eller MTB-cykla.

Vi passerar en get som just fött en liten ny familjemedlem, Den slickar frenetiskt hinna och blod. Herdarna tvingar den att äta för att komma igång. Det känns som en våldsam hantering av det lilla nyfödda djuret. Vi går vidare för att inte stressa den nyförlösta moderna.

Beduinerna är borttvingade från norra Jordandalen. Många bor nu i små bostäder istället för i sina tält och rörliga områden. Deras liv är att vara fria, att tvingas till en plats är svårt, när det inte är självvalt. De drabbas av kulturchocker, trauman, i sina försök att skapa nya liv. De tvingas till helt nya liv, vilket inte alltid är lyckat för dem.

Har det varit en damm här? Ja, det tros att under Romartiden fanns en mur framför för samlande av vatten. Det ser verkligen ut så, är det månne sant?

I dalen vandrar en god dos getter, ledda av den beduinske herden. Ja, det är flera olika grupper. De vallar sina egna flockar. Han har ofta ett eller flera barn med sig. Vi möter också kvinnor, med egna och andras barn, vandrande i dalen för att samla örter och annat ätbart - som läkeväxter, som te eller som grönsaker/frukter. De lever, så tillvida, ett fritt liv, men är det ett bra liv? Lever de som de själva vill leva?

Idag var en mycket bra dag, lite lägre temperatur och molnigt. Inget regn. Det var en fantastiskt vacker och givande vandringsdag som avslutades genom att hela vandringsgruppen blev inbjudna till en beduinfamilj på te medan vi väntade på bilen som skulle ta oss hem till Bethlehem igen.

En fin dag. En glad dag. En nyttig dag. En fantastisk dag.

A..

I dalen ser vi runda stenformationer, alltså som nedgrävda mur. I dessa har människor som levt här i äldre tider gjort ett vitt pulver som använts till färg och också använts som en  föregångare till vår tids cement eller motsvarande, alltså som byggnadsmaterial. 

Ja, här syns det tydligt hur vattnet forsat fram genom tiderna. Berget
är tydligt format efter kraften. Det är vackert att se, även om vattnet nu saknas.

Beduinsk herde - på väg fram till den lilla killingen som precis anlänt till världen!

Rebecca och Malin vilar sig i form inför den sista etappen. Strax är de igång igen.

Har det varit en damm här? Ja, det tros att under Romartiden fanns en mur framför för samlande av vatten.
Det ser verkligen ut så, är det månne sant?

I dalen vandrar en god dos getter, ledda av den beduinske herden. Ja, det är flera olika grupper.
De vallar sina egna flockar. Han har ofta ett eller flera barn med sig. 

Åhh, en liten killing. Den är alldeles ny för dagen. Den tillhör beduinerna som vandrar i den fantastiska dalen tillsammans med alla sina djur, mest getter med fantastiskt långa öron, men också några får. Getterna klättrar mycket duktigt längs de branta bergsväggarna. Mimmi och Rebecka - och alla vi andra som vandrar tillsammans idag - blir glada över det nya lilla livet.

Regler. Jag tycker att det är viktigt att man följer regler. Men, förstås, så känner jag ju inte till hur reglerna ser ut i just detta avseende just här. Det kanske är ok att köra bilar med alla dörrar och motorhuven borta. Eller också är det bara så att alla inte är lika noga med regler som jag. Vi är ju olika, vi människor, har jag ju förstått. Grabbarna verkade i varje fall ha kul och må bra. Det känns bra, tycker jag, förutsatt att de inte skadar sig själva (eller andra), förstås. 
Bilden är fotograferad i den beduinby vi passerade vid vandringen slut.

En beduinby i slutet av vår vandring....

A..


(Vandring i en dal i närheten av Bethlehem, under ledning av Usama Nicola. 13/3 2016)

Kväkarna - Ramallah - Jean Zaru

Jean Zaru - Quakers hall, Ramallah. Hon är författare, kyrkoledare och föreläsare. 

Jean Zaru är författare, kyrkoledare i hos Kväkarna i Ramallah och föreläsare. Hon är palestinier, kvinna, mor och änka. Det är inte lätt att vara kvinna och kyrkoledare i dessa trakter. "Du skall inte bry dig om dessa göromål, ägna dig åt familjen du." - säger männen, som i kulturen här ännu starkt styr kvinnorna till hemmet. Zaru uppskattar sin familj, men gör gärna annat också.

Vi möter och talar med Jean Zaru. Till kväkarna är alla välkomna. Alla kyrkor borde vara fredskyrkor, som kväkarna är. Militarismen skapar så mycket våld och rädsla. Jean Zaru, som är den enda kvinnliga kyrkoledaren i Palestina, är ledare för kväkarna i Ramallah.

- Vi försöker alltid arbeta ickevåldsligt, säger Zaru.  De välkomnar alla. Alla är jämlikar här. De flesta religioner utesluter eller ställer kvinnor i ett hörn. Att utesluta någon kan inte ge tillhörighet eller fred. Det är ett viktigt ställningstagande.

Vi behöver den teologiska grunden för att inte bränna sönder oss själva i ickevåldskampen, säger hon. Hon är bekant med de olika religionerna. Det är viktigt för att kunna tala med de andra företrädarna, för att kunna samtala och kunna hävda människornas rätt här och nu; respekt och mänskliga rättigheter som står över allt.

Som kvinna, som palestinier, som ledare i en kyrka - är Jean Zaru inte en jämlike med männen i de andra kyrkorna. Det har ändå stärkt henne. Hon vet - i sin tro - att hon är en jämlike. Hon söker efter sätt att bli fri från våldet. Hon har inga personliga fiender, hon ser istället strukturerna som sina fiender. Det är dessa som behöver ändras.

Militarismen är oerhört besvärande för samhällsutvecklingen. Alla vapen som exporteras är ett brott, ett strukturfel som skapar stor fattigdom i världen. Detta måste vi, alla, begrunda. I detta är också Sverige en stor del, med all vår vapenexport.

Jean Zaru arbetar ideellt, som alla i kyrkan. Hon försörjs av sina barn. Hon är inte helt stolt över detta, men det tillhör strukturen i samhället och det är hennes möjlighet att överleva. I detta samhälle är hennes - kvinnans - roll att ta hand om familjen. - Vi behöver förhålla oss till alla våra roller, säger hon. Identiteten här är alltid ställt i relation till sina män eller sin familj. Det görs inte med männen. Männen är t ex advokater, läkare, mm. Kvinnan är någons man eller någons mor. Kvinnorna har inte heller något att göra med frågor som rör religionerna, det är männens göra. Det gör det inte helt lätt att som kvinna faktiskt vara ledare i en kyrka.

En viktig poäng är att bibeln inte står för någons uppfattning. Gud är, säger Jean, god, förlåtande och omslutande. Det gör ont när kristna och judar använder bibeln som vapen mot andra. Religionen är inte ond.

- Vi måste se att eller när texterna inte fungerar i vårt samhälle. Vi måste omvärdera dem tillsammans med moral och etik - och ställa det i relation till de mänskliga rättigheterna. Vi måste hitta en väg till dialogen. Jean Zaru uppfattar att detta, ockupationen och strukturen i samhället idag, inte är Guds vilja. Respekt - jämlikhet - jämställdhet är alltid det viktiga, oavsett religionstillhörighet.

1) Om någon backar, går sin väg, inte vill delta i samtalet så löser detta inte en situation. Det bidrar inte till förändring.

2) När någon är trött och därför rättar sig efter strukturen, inte orkar bidra till förändringen, förlorar den så småningom sina egna värden. Det bidrar inte till förändring.

3) Samtal och samarbete med motparten är viktigt. Du måste tro på dina egna värden. Du får inte demonisera andra människor. Vi är skapade som likar.

4) Det är viktigt att göra motstånd mot våldet, mot dominansen av den andre. Förlora inte den mänskliga respekten för motståndaren men demonisera inte och låt inte er själva demoniseras. Humanisera människorna. Var inte tysta, och hålla i det ickevåldsliga arbetssättet.

Fred är ett tillstånd av respekt, där social rättvisa råder. I freden finns också en frihet från fattigdom, där finns ingen rädsla, där finns livskvalité och god hälsa hos både individer och i samhället i stort.

Ett stort problem är att vi har demoniserat varandra, avhumaniserat och avhumaniserats. Det är knappt möjligt att tala med varandra, det måste vi komma förbi. Fanatism hos en sida leder till fanatism också på den andra sidan. Den höga känslighetsnivån försvårar samtalet.

Riktig fred är önskemålet. Vatten, demokrati, mänskliga rättigheter, arbete, tillgång till vårt land, mm. Riktig fred är oerhört viktigt. Riktig fred här innehåller också ändring av strukturerna och inställning till varandras och sin egen mentalitet, det är inte bara att dra en gräns. Det är viktigt att skapa medvetenhet - som ett sätt att förändra strukturerna.

Jean Zaru undrar, retoriskt, vad militarismen gör med människorna? Vad gör soldaternas makt med dem som människor?

Fred är bara möjligt när vi respekterar varandra, säger Jean Zaru, när hon avslutar samtalet.

Nu är det dags för mig att köpa hennes bok; Occupied with non-violence 

Just så. Vägen och målet är fred. Fred och ickevåld är grejen.

Faten Khoury håller en teater- och rörelseworkshop med oss. 

Faten Khoury håller en teater- och rörelseworkshop med oss inne i kyrkan. Lugnt och stillsamt, men aktivt och med eftertänksamheten vandrande emellan oss alla. Hur förhåller vi oss till förtryck och ockupation? Vad kan vi göra åt saken? Kan vi förändra strukturer och hur viktig är kulturen? Kan vi förändra kulturen i samhället med teater? 

Uppgift; Berätta med tre gruppmedlemmars kroppar; 1) var du har varit, 2) var är du nu och 3) vart vill du komma. Forma dem, utan ord, bara med bilder, visade genom varandras kroppar. Berätta sedan för resten av gruppen hur du tänkte och gjorde. 

Uppgift; Låt en person forma sin kropp efter en egen bild. Låt en annan person fylla på, bygga ut bilden. Låt det ske ordlöst och stillastående. När person nummer två lagt till sig, sin ordlösa och fysiska beskrivning av bilder (stillastående foto) skall person nr ett gå därifrån. Då får nästa, person nr tre, bygga en ny bild utifrån person nr tvås bild som den ser ut nu. 

Uppgift; Faten tar ut fyra personer ur rummet, instruerar dem att tralla på en skarp marschsång och gå i marsch fram och tillbaka i rummet. En skall försöka bryta mönstret, bryta sig ur strukturen, men de andra har en strikt uppgift att mota in hen i ledet igen. Ingen får ju bryta mönstret, alla skall följa den uppgjorda strukturen. Våra - andras - roller är att hitta ett sätt att bryta mönstret, göra det ickevåldsliga upproret fungerande, så att vi kan bryta strukturerna, få med massan att göra något annat.

Kan vi använda teater- och rörelse som ett sätt att förändra kulturen? - Svaret på frågan är ja. Vi kan absolut använda teater, med rörelse, mimik och röster, för att förändra kulturen. Teater som verktyg för förändring för strukturen i samhället är viktig. Det visar Faten - och det har vi också sett t ex hos Frihetsteatern, som också arbetar med detta kraftfulla verktyg. Mer teater åt folket, är ett viktigt mantra.

De höga kyrkfönstren tilltalar alltid mitt hjärta.

De vackra och höga fönstren finns i Quakers Hall, i kyrkan i Ramallah. Kyrkfönster, höga och djupa, gärna utan alltför mycket krusiduller, tilltalar mitt hjärta. Dessa innehåller inga färgade glas, men är vackra i sin enkelhet. Fint, ja, väldigt fint.

En vacker väggbonad längst fram i kyrkan.

En enkel & vacker kyrkosal.

Färg & form är fantastiskt vackert. Somligt sådant är också underbart gott. Ibland också nyttigt. Här fanns en vacker
grönsaksmarknad, med färg och form, prutande och hojtande, precis som en sådan skall vara. Full av liv, lust och glädje.

I andra länder finns andra träd och växter. Här en vackert grön med små, ganska mjuka barr.
Det finns väldigt få gröna oaser här. Hos kväkarna finns en liten, liten park. Kanske är det den enda gröna 
lilla parken i denna stad?

Färg och form - på en fantastisk marknad. Så här vill jag gärna handla hemma -
utan plats och onödiga förpackningar, förstås. Här är det nästan omåttligt svårt
att komma hem med en onödig platspåse. Det kräver mycket stort medvetenhet och 
aktivt motstånd.

Faten & Tova i kväkarnas trädgård. Tova pluggar arabiska. Här nyttjar hon tillfället att få ord beskrivna.
Faten hjälper henne med glädje.

Fantastisk grönsaksmarknad i Ramallah.

*** *** *** *** 

Occupied with non-violence - Jean Zaru - A Palestinian women speaks; Jean Zaru, the longtime activist and Quaker leader from Ramallah, here brings home the pain and central convictions that animate Christian nonviolence and activity today. Zaru vividly paints the complex realities faced by all parties in Palestine - Jews and Muslims and Christians, Israelis and Palestinians, women and men. Yet even as Zaru eloquently names the common misunderstandings of the history, present situation, and current policies of the parties there, she vividly articulates an alternative: a religiously motivated nonviolent path to peace and justice in the world's most troubled region. (Adlibris)

*** *** *** *** 

Länkar; 
Ramallah wikipedia
Quakers wikipedia
Om kväkare i denna blogg
Kväkarna Sverige om kväkare i Ramallah
.

(Ramallah 2/3 2016)