Frihetssträvanden på ockuperad mark

Utflyktsdag till norra Västbanken. Vi besöker Jenin, Sebastia och Jayyous. Avfärden sker 0800 från Bethlehem. Dagen känns redan varm. Vi färdas med (egen) buss norrut, mot norra Västbanken. Området är ändå rätt litet, men det tar sin lilla tid eftersom vi inte åker på de särskilda vägarna som israelerna använder. Våra chaufförer och bussföretaget är palestinskt. De för israeler tillgängliga vägarna ger andra andra turiststråk än de som vi besöker här. De ger en helt annan bild, där det ockuperade landskapet, muren och något av den militära absurditeten inte kan ses med egna ögon. Som vi kan. Vi ser. Och vi tänker att vi sen måste tala om - ja, begrunda och berätta -  om vad vi har sett och upplevt.

Vägen norrut, den enda tillgängliga för palestinierna, går som en slingrande orm genom landskapet, den går i skarpa och branta cerpentinslingor upp- och nerför de mäktiga kullarna. Israelerna som skall åka till sina bosättningar har egna, raka och trygga vägar till sitt förfogande.

Landskapet är hänförande vackert. Det är kuperat och fantastiskt. Det är också väldigt stenigt. På flera ställen har terrasser byggts för odling av t ex olivträd. Det finns gott om sten för dessa byggnationer, stenmurarna är många och terrassbyggnationerna med hjälp av sten syns tydligt nästan vart än man lägger blicken.

Människorna i denna del av världen lever under ovärdiga förhållanden. Ockupationen skapar dessa. Vad kan vi göra för att hjälpa till? Ett återkommande svar på denna fråga är; berätta. Låt världen veta vad som händer, låt inte mörkandet fortgå. Låt dem få veta hur apartheidsystemet fungerar och hur förtrycket påverkar människorna. Ett annat, kompletterande sätt som återkommer som åtgärd är att bojkotta varor från den ockuperande makten. Det påverkar deras ekonomi, sätter press och kan tänkas få dem att lägga sina resurser på annat, mer konstruktivt, än den mycket kraftiga militarismen och ockupationen.

Vi lyssnar, betraktar och begrundar frågorna. Vi har onekligen mycket att lära.

Jenin har ca 40 000 invånare. Där finns ett stort motstånd mot ockupationen. Motstånd leder alltid till en stark närvaro av militären. De motar många gånger om. I Jenin finns tyvärr väldigt få internationella observatörer. De betraktande utomstående ögonen är mycket viktiga för att minska våldet.

Bethlehem har inga jordbruksområden kvar p g a bosättningarna och muren som kommer allt närmare. I Jenin däremot finns det mer jordbruksområden kvar och därför finns det också mycket frukt och grönsaker tillgängliga där.

Norra Västbanken har fler ekonomiska bosättare än religiösa bosättare. Det anses inte så fint att vara bosättare här, men det är billigt att bo och leva här. Bosättarna får inte lämna in sina bilar hos de lokala palestinska bilverkstäderna, enligt israelisk lag, men det görs ändå eftersom jobbet blir gjort på ett bra sätt och kostnaden är låg. Vi skakar långsamt på huvudet när vi hör om lagen. Ja, vi har hört motsvarande regler tidigare, men apartheidsystemet ter sig så fullständigt absurt att vi inte kan tro att det är sant. Tyvärr är apartheidreglerna i detta samhälle sanna. Ovärdiga, men sanna. Omvärlden behöver höja sin röst, berätta att det inte är i sin ordning. Det gjordes mot den Sydafrikanska regimen, så det har visat sig fungerande. Varför görs det inte hitåt? Är det för att helheten är mörkad, för att världen har inte förstått vidden av denna situation, eller är det för att stormakterna behöver den som den är?

I anslutning till den andra intifadan skedde en militär belägring av Jenin. Under 11 dagar var man instängda i flyktinglägret. Belägringen avslutades med att hus och människor mejades ner av bulldozers. En enorm förstörelse skedde. FN ville komma in och se vad som hade skett och hur människorna hade det, men Israel tillät inte FN eller andra internationella observatörer att komma in och se vad som hade skett i lägret.

I Jenins flyktingläger bodde människorna först i tält. Sedan (efter flera år), när insikten kom att situationen skulle fortgå, fick de en liten kub på 12 kvm att bo i, den har byggts på allteftersom (sedan 1948). De ursprungliga kuberna syns tydligt i samhället när man betraktar husen. Här bor människorna ännu kvar.

I flyktinglägret verkar Frihetsteatern. Platsen är en teater och ett kulturcenter, det enda norr om Ramallah. De har en teater, där de utbildar skådespelar och alla arbetsgrupper som hör en teater till. De har också utbildning som kopplar till foto, film och skrivande. De bygger upp en lokal kapacitet, för att den skall kunna drivas vidare under lång tid. Kultur är inte vanligt förekommande i denna kontext, så det tar sin lilla tid att bygga upp detta till en hållbar och livskraftig verksamhet.

Teatern har funnits sedan 2006, så de har nu hunnit utbilda flera olika grupper inom multimedia (film, foto, text) och dessutom utbildat tränare som kan ge ringar på vattnet för framtiden. De gör korta filmer om sin egen verksamhet, skrivandet har resulterat i en tidning och de texter som inte rymdes i tidningen har tryckts i en liten bok. Tidningen sprids över hela Västbanken.

Frihetsteatern har en 3-årig heltidsutbildning i teater/skådespeleri. Den är den enda i sitt slag på Västbanken. De har många barn- och ungdomsgrupper i sin verksamhet. Många av deltagarna kommer tillbaka senare som ledare i verksamheten. Frihetsteatern ger uttryck för att det är processen som är det absolut viktigaste i deras verksamhet.

Under våren skall de genomföra ett projekt som de kallar Freedom-bus; en 10 dagars resa runt om på Västbanken. Palestinier och israeler reser tillsammans för att se och lära, uppleva och göra. De lyssnar på publiken och spelar upp en scen direkt, utan repetition (play-back-theater).

Bakom kulisserna är det mest tjejer (bakom scenen, bakom pennan, bakom kameran, mm). Lärare och instruktörer på teater är mest män. Teatern har också rest till Indien med en grupp, vilket var en fantastiskt resa. De lärde sig mycket nytt, insåg att det fanns andra som hade samma eller liknande kulturella svårigheter som dem. Eleverna blev mer politiskt medvetna än de var tidigare. Det finns en enormt liten kultursektor i Palestina, men konst är verkligen ett positivt verktyg för politiskt motstånd.

Motstånd behövs mot förtryck i alla former. I Palestina talas t ex om följande förtryck;

1) Israels ockupation
2) Palestinska myndighetens förtryck mot det egna folket
3) Den ekonomiska ockupationen; masskonsumtionen har tagit fart den senaste tiden. Den senaste telefonen är viktigare än frihet. Biståndet är en del i skulden till detta synsätt, man bara får pengar eller andra resurser utan krav på återgäldande.
4) Den som är starkast vinner. Här sparkas neråt och slickas uppåt.

Man måste börja med sig själv, upptäcka sina egna fiender (inom sig). Frihetsteatern arbetar medst med den sistnämnda frågan, alltså med de interna problemen i det egna samhället och hur vi förhåller oss till varandra.

Den israeliska militären kommer nattetid flera gånger per vecka - med våldsamma trakasserier. Många unga killar mördas eller skadas allvarligt av den israeliska militären, men också den palestinska myndigheten och den palestinska säkerhetstjänsten är aggressiv mot det egna folket. Det känns inte som om den palestinska myndigheten månar om det egna folket. De respekterar inte heller de mänskliga rättigheterna. Det måste finnas en statsapparat som har respekt för de mänskliga rättigheterna - det är en mycket viktig fråga att arbeta med i det egna samhället. Också biståndet måste ställa mycket högre krav på mottagarna. Ge inte bara, kräv någon form av motprestation. Biståndet måste resultera i något.

Frihetsteatern är den enda längre heltidsutbildningen i Palestina. 10-12 elever har tagits in, men vissa kullar har drabbats av avhopp under kursens gång. Ungdomarna behövs ibland hemma, för att försörja familjen eller hjälpa till på annat sätt, vilket leder till avhopp från kursen. Hit måste eleverna komma och vara engagerade, för att kunna vara med och fortsätta på kursen.

Tidigare har teaterföreställningarna varit gratis. För att göra föreställningarna mer värdefulla försöker de nu istället börja ta betalt, 5 NIS för vuxna och 2 NIS för barn. Det har fungerat. Lika mycket publik har kommit när de har börjat ta betalt, jmf med innan. De har inget problem att få barn att komma till föreställningen, det är svårare att få de vuxna att ansluta. Mer tid måste läggas för att de skall komma.

Människorna måste köpa sitt vatten (dyrt). Frihetsteatern får sitt vatten från en källa i närheten. Vattnet på teatern är rent, drickbart. Detta är ett A-område, alltså där den palestinska myndigheten styr över människorna. De upplever inte vattensituationen som svår. Det borras/grävs nog efter vattenkällor här, antagligen olagligt, säger teaterns företrädare.

Under den första intifadan stängdes skolorna. Kvinnan som startade Frihetsteatern satte upp skolor, mm, - företrädesvis i hemmen - för att barnen skulle får lära, inte bara vara instängda hemma. Care and learing (hemundervisning) med inslag av kultur var en viktig nyckel. Det var en starttid för Frihetsteaterns verksamhet.

2002 invaderades Jenins flyktingläger igen av Israel. De förstörde väldigt mycket. (Se filmen; Arna´s children - den handlar om situationen i lägret, mm. Det sägs vara en stark film).

Det förekommer en del problem mellan människorna inom Palestina. Detta måste fångas, läkas. När man se att en bror vänder sig mot en bror - vad är det då som har hänt? Den egna identiteten måste byggas upp igen. Den har skadats svårt av ockupationen.

I februari 2006 öppnade teatern. Sedan dess har kapacitet byggts för kurser, teater, mm. De ger uttryck för att de aldrig blir klara, men att de har kommit långt under dessa år. Arbetet bygger på att människorna här skall utvecklas och lära sig, se det viktiga i kulturen.

De vill att Teatern skall vara en känslomässigt trygg plats. Det är viktigt. 2011 mördades en företrädare för teatern på gatan alldeles utanför. Mordet är inte uppklarat och det förstörde mycket av tryggheten; vem står härnäst på tur? De försöker sakta, sakta bygga upp tryggheten och tilliten igen. De är på god väg. Teatern är en viktig plats - för många och ur många perspektiv.

Flyktinglägret är passivt, offerrollen är tydlig. Vare sig människorna eller den Palestinska myndigheten tar inte tag i sin situation, allt förstörs. De månar inte om sin miljö och den Palestinska myndigheten hjälper inte alls till - snarare motverkar. Inget tycker att kringmiljön är viktig. Förändring är därför mycket svårt.

Teatern är företrädarnas och elevernas lilla ö - en viktig ö. Det ser förändringen hos eleverna, de kan påverka individerna som finns på platsen. De kan få eleverna att se sin situation, hur förtrycket ser ut, mm.

- Det känns som om folket här är traumatiserade. Alla sitter dock i samma situation, vilket gör det svårt att förändra. Det inre förtrycket, här nära, i form av föräldrar, bröder eller den egna (palestinska) myndigheten, gör det oerhört svårt att förändra i större perspektiv. Ett slut på ockupationen är en förutsättning för "tillfrisknande", men förtrycket sköter sig självt inom det palestinska samhället i Jenin. Frihetsteatern talar om att ett kulturellt motstånd är nödvändigt. Individerna är inte ensamma om att leva under förtryck - från flera håll - det är viktigt att veta. Många andra länder och folk har varit eller är i förtryck. Det rättfärdigar inte förtrycket, men förklarar ändå ur något perspektiv.

A..

(Jenin och Frihetsteatern 10/3 2016)

Nu när du har sett är du ansvarig

Jag läser om; Frihetsteatern, i Jenins flyktingläger på Västbanken.

Hanna Eklund har varit följeslagare, i Följeslagarprogrammet. Hon var där 2013 och besökte då bl a Frihetsteatern. Om detta har hon skrivit i ett följeslagarbrev, som finns tillgängligt på Följeslagarprogrammets hemsida. (Hemsidan hittar du här).

Hon har besökt teatern tillsammans med andra följeslagare, och träffar Jonatan Stanczak. Han är svensk med judisk bakgrund, och arbetar som administrativ chef på teatern. Hon berättar om teatern, vilka som finns där och varför. Hon berättar om Jonatans ord om bakgrunden, bildandet och utvecklingen av teatern. Teatern grundades 2006, men hade kanske ändå sin bakgrund från så tidigt som den första indifadan (1987) i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Hanna Eklund ger uttryck för att "teatern ger palestinierna en röst och skapar utrymme där förändring kan ske, istället för att låta hopplösheten ta över. Teatern är ett verktyg i kampen mot ockupationen, ett sätt för människor att engagera sig för det som känns rätt."

Teater är ett sätt att bearbeta, uttrycka och samtala med varandra. Ett ickevåldsligt sätt. Ett bra sätt, tänker jag. Teatern har fått priser, uppmärksamhet och stipendier/bidrag. Jag tänker, tror, att en sådan verksamhet är betydelsefull ur många perspektiv, att den gör skillnad.

Hanna avslutar sin artikel med; Nu när du har sett är du ansvarig. Jag tänker att det - ansvaret - är viktigt att komma ihåg, men frågan är när vi har sett. När uppkommer mitt ansvar? Vi vet ju, långt innan vi varit där. Vi hör ju om konflikter både här och på andra platser i världen, när och hur uppkommer mitt ansvar för dessa? Nej, jag ser det inte på plats, men jag ser det ju ändå, långt innan jag är på plats. Är det verkligen i sin ordning att bara rycka på axlarna, säga att det är deras problem, vända ryggen till och gå i en annan riktning? Är det verkligen i sin ordning?

- Är jag ansvarig? Ja, tänker jag, det är jag. Möjligen inte för att juridiskt ställas till svars, men  moraliskt och solidariskt, ja.

- Hur kan jag göra skillnad?

A..

Länkar - för fler ord om Frihetsteatern i Jenin 
eller om arbete med fred och ickevåld; 

Följeslagarprogrammet.

Artikeln om Frihetsteatern - Hanna Eklund.

Läs Morgon i Jenin - en fantastisk bok.

Mer om Frihetsteatern i Jenin - i denna blogg.

Proletären 

Tidningen Syre

Svenska freds (arbetar mot vapenexporten)

Kristna freds (arbetar med ickevåld)

Svt

Kulturstiftelsen

Svd
Aftonbladet

Frihetsteatern i Jenin

Jag läser en artikel om frihetsteatern i Jenin, en plats som ger rum för drömmar, i tidningen Syre nr #38 utgiven den 30 december 2015.

Jag läser, för att jag intresserar mig för människor som bor i utsatta områden, som år efter år lever i flyktingläger utan att se friheten riktigt närma sig eller förtrycket gå sin väg. Jag beundrar de människor som lyckas överleva under de omständigheterna. De ger mig kraft att försöka, igen. Jag vet bara inte riktigt hur jag skall kunna bidra till den faktiska förändringen. Jag vill ju försöka bidra till att skapa nytta i något mått för andra, för några av alla de som lever under förtryck, rädsla, våld eller andra orättvisor.

Per Erixon, som har skrivit artikeln, berättar om Frihetsteatern i Jenins flyktingläger på norra Västbanken. Han förmedlar teaterelevernas ord och känsla för hur man kan använda detta i andra forum, som t ex i demonstrationerna för friheten eller i form av budskap i film- eller tv-produktioner. Han förmedlar också deras insikt om att det är viktigt att känna till sin historia, sin kultur och att vara kvar och kämpa för sina rättigheter. Någon säger; "Jag vill stanna här i landet när jag är klar med utbildningen. Om vi alla lämnar Palestina finns ingen kvar."

Det är en viktig reflektion, om alla lämnar så finns ingen kvar. Varför har människor då offrat sina liv, för att få vara där. Var det då inget värt? Värderar de, som är där nu, inte detta, utan bara överger platsen för sitt eget väl? Eller ligger hoppet om förändring så långt bort, så att människorna inte ser att förändringen är möjlig. Tänker de istället att striden för deras rätt har nått sitt slut? Att de får välja en annan strid för sitt och sin familjs väl? Vems ansvar är det att vara kvar - vad är det värt?

Kanske har de inte en möjlighet att lämna, kanske måste de bara vara kvar för att de inte kan eller förmår annat? För mig blir tankarna många när jag tänker på människor som bor i flyktingläger eller blir utsatta för våld och förtryck på andra sätt. Varför tillåter vi, vi andra som lever i frihet, att människor skall leva i förtryck, år efter år? Någon svarar; för att USA eller någon annan tjänar på det. För att de vill ha det så. För att de vill ha exportinkomsterna, eftersom de säljer teknologi och utrustning som uppehåller förtrycket. Det gör vi, Sverige, också, genom vår oförsvarbara vapenexport. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill inte vara en del av det, vare sig vapenexporten eller förtrycket.

I artikeln berättar Per Erixon också om Johanna Wallin, en svensk fredsaktivist som bor och arbetar på teatern tillsammans med sin man Jonatan Stanczak. Hon ser teatern som ett viktigt sätt att bidra till att utmana föreställningar och tänja gränser, att göra nytta för människorna. Hon vill fortsätta för att försöka förändra människornas tänkande, vara en magiker. Jag tänker att det är ett viktigt sätt, ett utmanande och viktigt sätt, att försöka bidra till freden mellan människor och folk.

Ja, Frihetsteatern i Jenin skulle jag gärna besöka. När har de nästa föreställning, tro?

Anette Grinde

Följeslagarprogrammet

Proletären 

Tidningen Syre

Svenska freds (arbetar mot vapenexporten)

Kristna freds (arbetar med ickevåld)

Svt

Kulturstiftelsen

Svd
Aftonbladet