Jag läser, för att jag intresserar mig för människor som bor i utsatta områden, som år efter år lever i flyktingläger utan att se friheten riktigt närma sig eller förtrycket gå sin väg. Jag beundrar de människor som lyckas överleva under de omständigheterna. De ger mig kraft att försöka, igen. Jag vet bara inte riktigt hur jag skall kunna bidra till den faktiska förändringen. Jag vill ju försöka bidra till att skapa nytta i något mått för andra, för några av alla de som lever under förtryck, rädsla, våld eller andra orättvisor.
Per Erixon, som har skrivit artikeln, berättar om Frihetsteatern i Jenins flyktingläger på norra Västbanken. Han förmedlar teaterelevernas ord och känsla för hur man kan använda detta i andra forum, som t ex i demonstrationerna för friheten eller i form av budskap i film- eller tv-produktioner. Han förmedlar också deras insikt om att det är viktigt att känna till sin historia, sin kultur och att vara kvar och kämpa för sina rättigheter. Någon säger; "Jag vill stanna här i landet när jag är klar med utbildningen. Om vi alla lämnar Palestina finns ingen kvar."
Det är en viktig reflektion, om alla lämnar så finns ingen kvar. Varför har människor då offrat sina liv, för att få vara där. Var det då inget värt? Värderar de, som är där nu, inte detta, utan bara överger platsen för sitt eget väl? Eller ligger hoppet om förändring så långt bort, så att människorna inte ser att förändringen är möjlig. Tänker de istället att striden för deras rätt har nått sitt slut? Att de får välja en annan strid för sitt och sin familjs väl? Vems ansvar är det att vara kvar - vad är det värt?
Kanske har de inte en möjlighet att lämna, kanske måste de bara vara kvar för att de inte kan eller förmår annat? För mig blir tankarna många när jag tänker på människor som bor i flyktingläger eller blir utsatta för våld och förtryck på andra sätt. Varför tillåter vi, vi andra som lever i frihet, att människor skall leva i förtryck, år efter år? Någon svarar; för att USA eller någon annan tjänar på det. För att de vill ha det så. För att de vill ha exportinkomsterna, eftersom de säljer teknologi och utrustning som uppehåller förtrycket. Det gör vi, Sverige, också, genom vår oförsvarbara vapenexport. Det gör mig väldigt ledsen. Jag vill inte vara en del av det, vare sig vapenexporten eller förtrycket.
I artikeln berättar Per Erixon också om Johanna Wallin, en svensk fredsaktivist som bor och arbetar på teatern tillsammans med sin man Jonatan Stanczak. Hon ser teatern som ett viktigt sätt att bidra till att utmana föreställningar och tänja gränser, att göra nytta för människorna. Hon vill fortsätta för att försöka förändra människornas tänkande, vara en magiker. Jag tänker att det är ett viktigt sätt, ett utmanande och viktigt sätt, att försöka bidra till freden mellan människor och folk.
Ja, Frihetsteatern i Jenin skulle jag gärna besöka. När har de nästa föreställning, tro?
Anette Grinde
Svenska freds (arbetar mot vapenexporten)
Kristna freds (arbetar med ickevåld)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar